Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
CWO är en grupp verksam i England och Skottland. CWO bildades i september 1975 av två gruppen Workers' Voice (Liverpool) och Revolutionary Perspectives. Liverpoolsektionen av CWO (Workers' Voice) gick ur CWO knappt ett år efter CWO:s bildande. Man ger ut tidningen Revolutionary Perspectives som kommer ut ungefär varannan månad.
Vi lever i den proletära revolutionens epok, en epok i vilken de objektiva villkoren för kommunismen existerar. Det kapitalistiska produktionssättet (produktion av varor genom lönearbete) är historiskt sett förfallet och utgör ett hot mot mänsklighetens fortsatta existens. De nödvändiga villkoren för kapitalismens fortsatta existens är idag imperialism, kriser och världskrig. Endast den proletära revolutionen kan rädda mänskligheten från det barbari, som hotar att uppsluka den.
Proletariatet är en världsomfattande klass, vars uppgifter och mål är globala. Följaktligen är den proletära revolutionen världsomfattande och inte nationalistisk. Revolutionen är skapandet (genom proletariatets diktatur) av grunderna för det kommunistiska produktionssättet. Med andra ord skapas en ny ordning, grundad på produktion för behov istället för produktion för marknaden, lönearbetet upphör och ett klasslöst samhälle föds medan nationella gränser raseras. Kort och gott: kommunismen är de "fritt förenade producenternas" världsomfattande samhälle.
Liksom tidigare produktionssätt är det kapitalistiska utsatt för tillväxt och förfall. Det kan endast ha historiskt berättigande så länge som det fortfarande främjar en progressiv utveckling av produktivkrafterna, med andra ord så länge som den kapitalistiska utvecklingen sker i mänsklighetens intresse. Men när kapitalismen, som ett resultat av den speciella naturen hos dess ekonomiska förhållanden, inte längre innehåller möjligheten till fortsatt progressiv expansion utan själv har blivit ett hinder för en sådan utveckling, då har den inträtt i sin förfallna tidsålder.
"Bortom en given punkt blir produktivkrafternas utveckling en barriär för kapitalet, följaktligen blir kapitalförhållandet ett hinder för utvecklandet av arbetets produktivkrafter." (Marx)
Att kapitalismen har inträtt i sin förfallna tidsålder är vår politiks hörnsten. Detta förfall placerar oss i den kommunistiska revolutionens tidsålder och endast genom att ha ett sammanhängande bild av förfallet och en förståelse av dess ekonomiska grunder kan kommunister förstå klasskampens rörelse och agera inom den för att bli en positiv del av rörelsen för kommunismen.
Under sin progressiva utvecklingsfas (före 1900-talet) var kapitalistiska kriser tillväxtkriser. De övervanns genom fallande värde på kapitalet och dess fortsatta koncentration. På detta sätt kunde kapitalismen gå vidare mot fortsatt utveckling av världsmarknaden och utvidga den revolutionära klassen - proletariatet. Fastän kapitalismens uppgång åtföljdes av förskräckliga förhållanden (t.ex. mardrömsliknande livs- och arbetsbetingelser, barnarbete, etc.) utgör inte dessa grundvalen för att kalla det kapitalistiska produktionssättet förfallet. Sådana betingelser var en nödvändig del av skapandet av de materiella villkoren för socialism. Dessutom kunde kapitalismen under sin uppgång kapitulera för väsentliga reformer för arbetarklassen, t.ex. arbetsdagsförkortningen och rätten till politisk representation.
Men med steget till förfall förhindrades både arbetarklassens förmåga att vinna reformer och de ekonomiska krisernas natur. Kapitalistisk expansion under förfallets betingelser karaktäriseras av imperialism, krig och förstatligande. Kriserna har endast övervunnits genom massiv kapitalförstöring (vilket skedde i första och andra världskriget) och ökningen av onödig produktion, t.ex. rymdkapplöpningen.
Den nuvarande ackumulationscykeln, som började med återuppbyggnaden efter andra världskriget, börjar nu närma sig sitt slut. Än en gång har den organiska sammansättningen (d.v.s. proportionerna mellan konstant kapital och lönearbete) blivit så hög att den förminskade profitkvoten inte längre kan möta de ökade ackumulationsbehoven hos det existerande kapitalet. Från och med slutet av 1960-talet har vi sett en nedgång i tillväxttakten, ökande inflation och ökande arbetslöshet, med en åtföljande uppgång i arbetarklassens militans. År 1975 uppträdde den första absoluta nedgången i världsekonomin under denna ackumulationscykel. Allteftersom krisen fördjupas och kampen om det minskande mervärdet på en krympande världsmarknad intensifieras uppträder rörelser mot envälde och handelskrig (vilka är förelöpare till väpnade krig och slutligen världskrig). Detta är inte fenomen som uppträder över en natt, utan en process som just har inletts. För närvarande domineras rörelserna mot envälde av kapitalistiska manövrar för att försvara de ännu omfattande och viktiga internationella investeringarna (härav EG, IMF, OPEC etc.). Men allteftersom krisen fördjupas kommer utrymmet för sådana manövrar att minska.
Nutiden är emellertid inte upprepning av 1930-talet: en obesegrad internationell arbetarklass spärrar kapitalismens väg mot världskriget. Krisen är motorn för klassmedvetandet. Med krisen utvecklas de objektiva villkoren för insikten om att det kapitalistiska systemet är bankrutt. Dagens medvetande befinner sig fortfarande på en låg nivå därför att krisen ännu inte är fullt utvecklad någonstans och sålunda kan kapitalismen fortfarande flytta krisens effekter till andra sektorer, t.ex. småborgarna, pensionärerna. Den kan också fortfarande välja mellan att konfronteras med arbetarklassen direkt eller indirekt (inflation eller arbetslöshet). Sålunda flyttas klasskampen från ett område till ett annat, ebb och flod. Men när krisen fördjupas och konfrontationen med arbetarklassen blir allt vanligare så kommer också klassens reaktion att bli allt vanligare.
Kapitalistiskt förfall kan endast förklaras med en marxistisk förståelse av teorin om arbetets värde och profitkvotens fallande tendens. Arbetet är källan till värde och när förhållandet mellan lönearbete och fabriks- och maskindelen (konstant kapital) sjunker, d.v.s. när den organiska sammansättningen av kapitalet ökar, finns därför en tendens till fallande profitkvot. (Denna profitkvot mäts genom att det producerade mervärdet jämförs med det i produktionsprocessen "investerade" konstanta kapitalet och lönearbetet). Denna tendens har alltid funnits hos kapitalismen, men det är bara i förfallets tidsålder som den har övervunnit motsatta tendenser och blivit ett hinder för fortsatt expansion.
Kontratendenserna för att motverka profitkvotens fallande tendens var på 1800-talet de tioåriga kriserna, vilka minskade värdet på kapitalet och centraliserade det, ökningen av utsugningsgraden (förlängandet av arbetsdagen eller ett mer intensivt användande av kapitalet), jakten på områden som kunde tillhandahålla billiga råvaror, utflyttning till "underutvecklade" områden, d.v.s. områden med en [lägre] organisk sammansättning, vilket tillät att varor som producerats i "utvecklade" områden kunde exporteras och säljas till priser över deras värde. Allt detta bidrog till övervinnandet av de kortfristiga effekterna av den fallande profitkvoten. Men med internationaliseringen av det kapitalistiska produktionssättet och ökningen i det globala kapitalets organiska sammansättning var dessa tendenser inte längre tillräckliga.
Imperialismen är ett symtom på kapitalismens förfall. Med skapandet av världsmarknaden förändrades gradvis grunden för konkurrensen, från det enskilda företaget till monopolen och sedan till själva nationalstaten. Vi har nu stater som står emot varandra i kampen om det globalt tillgängliga mervärdet. Vi konfronteras inte längre med enskilda kapitals rörelse mot områden med låg organisk sammansättning för att kompensera den fallande profitkvoten. Istället har vi aktionen för att kompensera en allmän nedgång under de villkor varigenom världsmarknaden har utvecklats. Följaktligen har tendensen själv blivit global. Imperialismen är kampen om dessa områden med lägre organisk sammansättning vilka sänker den globala sammansättningen och möjliggör avtappningen av värde till metropolområdena. "Underutvecklingen" hos två tredjedelar av världen är materiellt grundad i kampen om detta värde mellan de större imperialistiska makterna. Imperialismen leder oundvikligen till konfrontationer mellan dessa makter och sådana konfrontationer leder oundvikligen till världskrig. Imperialism och krig är oskiljaktiga.
Utvecklandet och koncentrationen av världsmarknaden har lett till att marknaden nu domineras av de två största imperialistiska makterna, Sovjet och USA, vilka mer eller mindre dominerar sina allierade och satelliter som grupperas kring dem. Som ett resultat av avtappningen av värde från underutvecklade områden, som sker p.g.a. deras oförmåga att konkurrera, finns nu ingen möjlighet för någon nation i den s.k. tredje världen att bryta sig in på världsmarknaden som en oberoende större makt (se bara på de misslyckade kinesiska försöken). Sådana nationer är ur stånd att realisera ens tillräckligt mervärde för investeringar i fundamental infrastruktur (vägar, hamnar etc.), vilken är nödvändig för en modern kapitalistisk makt. De kan bara knytas till den ena eller andra imperialistiska makten och därför kan alla s.k. "nationella befrielsestrider" bara bli en del av den inomimperialistiska kampen. Till skillnad från den kapitalistiska uppgångsepoken, då revolutionärer kunde stödja vissa nationella befrielsekamper p.g.a. att dessa kunde bidra till utvecklandet av produktivkrafterna (t.ex. Marx' stöd till polskt oberoende), är ett stöd för sådana strider idag ett stöd till kapitalismen i förfall.
På grund av att den globala kapitalmassan är så stor att endast litet nytt mervärde kan skapas, ökar nödvändigheten för dagens kapitalism att koncentrera kapitalet i statens händer, d.v.s. genom förstatligande och nationalisering. Rationalisering är inte, vilket en del olika kapitalistiska vänsterfraktioner vill göra den till, en del av det kommunistiska programmet idag. Det är ett försök att övervinna den kroniska bristen på profit, som orsakats av den abnorma globala kapitalmassan. Sedan år 1914 har statens reglering av ekonomin ökat i betydelse och genom denna reglering och dess kapitalägande har staten övertagit rollen från 1800-talets fria marknad, att fördela det tillgängliga mervärdet som produceras i ekonomin i hela den nationella kapitalistklassens intressen. P.g.a. att områden med hög organisk sammansättning inte kan producera ett tillräckligt stort mervärde överför staten genom penning- och finanspolitik mervärde från områden med låg organisk sammansättning till områden där mervärdet är för knappt för säkrad reproduktion. Denna avledning av tillgänglig profit från en sektor till en annan kan inte lösa kapitalismens problem eftersom den inte längre kan säkra en automatisk reproduktion i områden med hög organisk sammansättning.
Staten försöker också hålla ekonomin flytande genom sina egna utgifter, t.ex. vapenproduktion, men eftersom denna produktion inte skapar något nytt värde, så är den improduktiv och en åderlåtning av de produktiva områdena. Statens försök att övervinna krisen genom ökat penningutbud (trycka sedlar eller underbalansering av budgeten) kan endast förvärra situationen eftersom en sådan ökning inte åtföljs av en motsvarande ökning i varuproduktionen. Det oundvikliga resultatet, inflationen, leder till ytterligare ekonomisk instabilitet. Förstatligande kan inte lösa kapitalismens problem, det kan bara utjämna krisens effekter i ekonomin. Förstatligande och nationalisering måste ses som reaktioner från ett förfallet socialt system och på intet sätt som en del av det kommunistiska programmet.
Vår syn på reformernas möjlighet är, i likhet med vår syn på det kapitalistiska systemets gränser, kopplad till en förståelse av förfallet. På 1800-talet när kapitalismen var i sin uppgångsperiod och när - tvärt emot vad anarkisterna hävdar - det inte fanns någon möjlighet till proletär världsrevolution, var arbetarklassen tvingad att försvara sin dagliga existens. Allteftersom kapitalismen utvecklade produktionskrafterna skapade klassen fackföreningar för att försvara sina ekonomiska intressen och bildade partier för att kämpa för sina medborgerliga rättigheter. Ett stöd till dessa fackföreningar och partier var under uppgångsperioden en nödvändig del av det kommunistiska programmet. Revolutionärer kunde kombinera "maximi-" och "minimi"-programmen eftersom arbetarklassen måste gå framåt för att försvara sig medan den samtidigt utvecklade en förståelse för sina långsiktiga klassmål. Dessa program kunde samexistera endast fram till början av förfallet, vars slutgiltiga manifestation var krigsutbrottet år 1914. Detta markerade inledningen till den proletära revolutionens tidsålder. Socialdemokratin, fackföreningarna (som i den tidigare epoken hade varit positiva krafter i klassens tjänst) avslöjades nu som helt integrerade fraktioner av kapitalet.
Bestående reformer kan inte vinnas under förfallet; att påstå detta är reaktionärt. Reformistiska organisationer byggda av klassen på 1800-talet förändrades från klassorganisationer till organisationer mot klassen. Sedan år 1914 har socialdemokratin, fackföreningarna etc. försvarat den "nationella ekonomin" genom att kräva nationaliseringar och förstatliganden; de har försökt att krossa varje rörelse klassen gjort för att bryta med organisationerna och den reformistiska politiken.
Fackföreningarna utgör idag kapitalismens första försvarslinje mot arbetarklassen. Med hjälp av shop-stewards (deras fabriksgolvs polismän) försöker de splittra upp klasskampen i enskilda fabriks- och industritvister. Om och om igen bjuder de i den "nationella ekonomins" intresse ut ökad arbetstakt, överskott, "begränsade" löneökningar (som idag innebär lönesänkningar). Det är fackföreningarna och förtroendemännen som skriker högst efter protektionism, importbegränsningar etc. och på så sätt bereder väg för handelskrigen, de oundvikliga förelöparna till det imperialistiska kriget. Detta är ingen ny roll för fackföreningarna, de har inte plötsligt "degenererat". För mer än sextio år sedan (även då under det "nationella intressets" fana) hjälpte de till med att driva miljontals arbetare till slakt i det första världskriget.
Idag kan klasskampen gå framåt endast utanför och emot fackföreningarna. Som kommunister attackerar vi inte fackföreningarna och förtroendemännen för att de har "dåliga ledare" eller p.g.a. att de "sålt sig", utan för att de är en fraktion av kapitalet och därmed i direkt motsättning till arbetarklassens intressen och i sanning till mänskligheten i dess helhet. De kan inte reformeras eller vinnas över eller demokratiseras; de måste bekämpas och förstöras. Endast kapitalismens vänsterflygel påstår något annat.
Krigsutbrottet 1914 och den revolutionära vågen 1917-21 i Ryssland, Italien och Tyskland påvisade nödvändigheten för revolutionärer att bestämt bryta med den Andra Internationalens grundläggande antaganden; med parlamentarismen, tradeunionism och stödet till nationell befrielse. Detta gjorde vänsterkommunisterna, särskilt i Tyskland. De anpassade sin nya taktik till den nya historiska perioden, motsatte sig deltagande i fackföreningar och parlament och krävde "All makt till arbetarråden". Marxismen som det globala teoretiska uttrycket för proletariatets kamp i vår nuvarande historiska epoks begynnelse, förkroppsligades i vänsterkommunisterna från perioden 1917-21. (KAPD i Tyskland, de ryska, holländska och engelska vänsterkommunisterna och den abstentionistiska fraktionen av den italienska vänstern) trots alla deras begränsningar täcks t.ex. en tendens att inskränka arbetarnas kamp till fabriken.
Dessa grupper var det klaraste uttrycket för klassens behov i den nya perioden. Men kommunistisk medvetenhet uppstår inte på ett homogent sätt. Den är en produkt av den kapitalistiska utvecklingsprocessen och klasskampen. Följaktligen finns det bland den periodens kommunistiska grupper sådana som inte uppnådde den kommunistiska vänsterns klarhet, men som icke desto mindre var en nödvändig del av förloppet. På sätt och vis kan de sägas befinna sig i begynnelsen av den revolutionära perioden. Främst bland sådana grupper är bolsjevikerna.
Den ryska revolutionen var höjdpunkten för den revolutionära rörelsen 1917-21 och vi bestämmer vår politiska praktik i ljuset av dess lärdomar för klassen. Ett erkännande av oktoberrevolutionens proletära karaktär måste också nödvändigtvis (?) åtfölja erkännandet av bolsjevikerna som ett proletärt parti i den revolutionära vågen. Ett sådant parti är inte bara en återspegling av medvetande utan en aktiv faktor i utvecklandet och spridandet av detta medvetande, Bolsjevikernas uttalande och utvecklande av klassmål under första världskriget (omvandla det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig) och under den revolutionära perioden (all makt åt sovjeterna) var ett ovärderligt bidrag till klassrörelsen.
Hade den revolutionära vågen slagit igenom internationellt skulle bolsjevikernas brist på förståelse för sovjeternas roll och för utvecklandet av klassmedvetandet, deras substitutionistiska begrepp och baksmällor från socialdemokratin sopats undan av den renande rörelsen av klassaktivitet och medvetande.
Men den internationella rörelsen lyckades inte och dess felaktiga begrepp lade grunden till bolsjevikpartiets omvandling till ett aktivt instrument för kontrarevolutionen. Genom sin identifiering organiskt och ideologiskt med staten skall partiet i ökande grad bli statskapitalismens agent. När den revolutionära vågen lade sig bidrog de positioner bolsjevikerna intagit (allians med centerfraktionen internationellt, tradeunionism, parlamentarism, enhetsfrontstaktiken m.m.) till tillväxten av kontrarevolution både i Ryssland och runtom i världen. Reaktionära manifestationer av den förväxling som partiet aldrig varit fritt ifrån (t.ex. Brest-Litovsk, överförandet av sovjetmakten till partiet) återkom allt oftare och växte i omfång. När den revolutionära vågen började sjunka blev de kontrarevolutionära tendenserna inom bolsjevismen dominerande och internationaliserade genom den kommunistiska internationalens aktiviteter från och med 1921. Vittnesbörd på detta är fördärvandet av den tyska revolutionen genom enhetsfrontstaktik (Ruhrupproret) och kupptänkande. I själva ryssland ledde dessa tendenser slutligen till öppen konfrontation med arbetarklassen i 1921 års strejker i Petrograd och Kronstadtresningen.
1921 var partiet omisskännligt och oåterkalleligt i kontrarevolutionens läger; varje påstående om den proletära naturen hos den ryska staten efter detta datum måste förkastas. På grund av den internationella revolutionens misslyckande kunde det bolsjevikiska försöket att hålla statsmakten endast ge upphov till statskapitalism. Efter besegrandet av den enda klassen som är kapabel att hålla den i schack, störtade kapitalismen världen in i andra världskriget. Denna gång under "fascismens och antifascismens" fanor, denna skepnad men janusansikte som utfordras med miljontals lik. En ny omgång med kapitalistisk ackumulation startades på basis av efterkrigsrekonstruktion och den globala intensifieringen av statskapitalistiska tendenser.
Statskapitalismen är på intet sätt en övergång till socialism och den är inte heller ett nytt produktionssätt som bär det kapitalistiska systemets kännetecken (lönearbete, varuproduktion, imperialism). Den förs obevekligt med i den kapitalistiska dekadensens huvudfåra. Vidare uppvisar den bytesvärdesproduktionens alla motsättningar, och är insnärjd i den rådande världskrisen. Det visar både de ekonomiska symtomen (inflation, avtagande tillväxt) och det proletära svaret (Polen 1970-71) som är synliga i resten av den kapitalistiska världen.
Ingen av de vänsteristiska sekterna (stalinister, maoister, trotskister) är något kommunistiskt alternativ till integreringen av den gamla arbetarrörelsen. De är alla fraktioner av kapitalet och som sådana uttrycker de den dekadenta kapitalismens intressen. Vi har ingenting gemensamt med dem.
Kapitalismens dekadenta epok är också den proletära revolutionens period, som skapar villkoren och möjligheten för arbetarklassen att störta systemet. Alltsedan sin tillkomst i kapitalismens gryning har proletariatet varit den levande negationen till systemet, som alltid försvarat sina intressen med ekonomisk kamp, som skapat politiska organisationer för att kämpa för dessa intressen och då och då brutit ut i öppen revolt. Men före 1914 kunde dessa revolter endast vara nationellt eller lokalt isolerade (Brittisk Chartism 1838-42, Pariskommunen 1871, och ryska revolutionen 1905). Men nu tenderar de proletära rörelserna att anta en internationell karaktär, t.ex. de revolutionära resningarna 1917-21, de gör de eftersom de härstammar från systemets globala dekadens. Till och med på höjdpunkten av den kontrarevolutionära perioden blev de nedtystade proletära rörelserna internationaliserade av krisen (USA, Frankrike och Spanien på 30-talet.)
Parallellt med krisens förnyelse inleddes en ny period av internationell klasskamp i slutet av 60-talet med masstrejkerna i Frankrike, följda av uppsvingen i Italien, Storbritannien, Argentina, Polen etc. Dagens arbetargeneration är inte brännmärkt av reformismen, till skillnad från den på 30-talet och den tillåter oss att hoppas på framtiden och därmed på mänskligheten. Eftersom det är en församhälleligad kollektiv producentklass, är proletariatet den enda kommunistiska klassen och den måste spela den centrala rollen i en revolutionär omdaning. Eftersom den är källan till all mervärdesproduktion drabbades den hårdast av den förfallna kapitalismens angrepp. Klasskampen under den förnyade krisen är bevis på att proletariatet inte har integrerats i kapitalismen trots femtio år av nästan totala nederlag. Med dessa strider återupplivar den minnet av sin egen historia och förbereder sig för sin slutliga uppgift. Detta bevis är en allvarlig missräkning för de som förkunnar att proletariatet är en "klass för kapitalet" och som försöker ersätta det som den revolutionära processens subjekt med "folket" eller mänskligheten eller "underlydande" etc. Dessa försök är kontrarevolutionära och måste avvisas. Kontrarevolutionära är likaså försöken att splittra klassrörelsen och avleda den från målet - kommunismen, genom att försöka mobilisera arbetare kring icke-klass kategorier. Under trycket av ett samhälle i förfall förvrängs varje livsaspekt, varje sinnesrörelse, varje känsla. Alla irrationella sinnesstämningar och attityder manipuleras för att stötta upp det förfallande systemet. Som en reaktion på detta har många grupper uppträtt för att försvara sig mot "särskilda" förtryck (kvinnor, svarta, homosexuella etc.) och alla sorters "folkrörelser" som hyresgäster, fordringsägare etc. uppstår. Dessa områden av förtryck är djupt rotade i det kapitalistiska samhället och kan inte bekämpas åtskilt från en generalattack mot det system som de härstammar ifrån. Sådana rörelser som organiserar på basis av kapitalistisk uppdelning och fragmentering stöder och förevigar just dessa uppdelningar. De är kapitalismens vänsterflygels cyniska manipulationsinstrument, som agiterar för ouppnåeliga reformistiska eller reaktionära statskapitalistiska krav. Den enda klass som har intresse och kapacitet att genomföra den kommunistiska revolutionen är proletariatet.
"Där kapitalismens kedjor härdas, där måste kedjorna brytas. Endast detta är socialism och endast så kan alltså socialismen genomföras." (Rosa Luxemburg)
Endast den kommunistiska revolutionen kan lägga grunden till en ny mänsklighet och leda till att alla sorters förtryck utrotas.
Reformismens omöjlighet leder till att proletariatet inte kan organisera sig permanent under kapitalismens förfall annat än i en period av öppen revolutionär kamp. Ad hoc strejkkommittéer uppstår och försvinner i vilda masstrejker alltefter klasskampens växlingar, och klassen uttrycker sig genom ockupationer, rörliga strejkvakter och elementära former av proletär demokrati (stormöten, möjligheter att återkalla mandat, bundna mandat) och tenderar att hamna i fysisk konfrontation med staten. Lärdomarna i dessa kamper (t.ex. fackföreningarnas och shop-stewards' natur) leder i en kris till en generaliserad politisk kamp.
Därför är dessa former av klassjälvständighet inte recept för en framgångsrik reformism under förfallets period, utan tvärtom pekar de framåt och leder till den öppna kampen om den politiska makten. Varje försök att förlänga livet hos dessa organisationer utöver kampens varaktighet, kommer senare att vara ett hinder för kommunismens utveckling. "Rank and filism" är inget svar på fackföreningarnas och shop steward-rörelsens integration. För att kunna överleva måste sådana organisationer anta fackföreningsstruktur (arbetsdelning, finansiell pålitlighet) och engagera sig i reguljära förhandlingar om arbetskraftens försäljning, vilket på kort tid leder till deras integration i den förfallna kapitalismen. "Rank and filism" är bara ytterligare en slogan från kapitalets vänster. Rop på kooperativ ledning, arbetarnas medbestämmande, arbetarnas självstyre, arbetarkontroll, etc. är alla försök av denna kapitalistiska flygel att försvaga klassen och fånga in den i ett accepterande av sin egen exploatering och position i samhället. Dessa rop kommer att bli högre allteftersom krisen djupnar och olika kapitalfraktioner går ännu längre åt vänster, men deras grund kommer inte att ändras; de är megafoner åt den förfallna kapitalismen. Det enda sätt, på vilket klassen kan uttrycka sig på ett permanent sätt utanför klasskampen innan arbetarråden står på dagordningen, är i små grupper som försvarar det kommunistiska programmet.
"Mellan det kapitalistiska och det kommunistiska samhället ligger den period då det ena revolutionärt omvandlas i det andra. Därtill svarar också en politisk övergångsperiod, vars stat inte kan vara någonting annat än proletariatets revolutionära diktatur". (Marx)
Den proletära staten kvarlever för att kontrollera alla element, som vill återskapa borgerliga egendomsrelationer (t.ex. lönearbete, sociala kategorier som självägande bönder etc.) och för att sprida revolutionen internationellt. Vid deras sammanbrott och slutliga nederlag upphör den proletära diktaturen att existera. Det som skiljer den proletära staten från alla andra, är att den inte är uppbyggd för att försvara en speciell form av minoritetsintressen, utan för att gradvis förändra sig själv (genom proletariseringen av potentiellt antagonistiska klasser) till en ren övervakare av produktionen. Därför kommer staten att vittra bort. Eftersom arbetarklassen är den enda verkligt kommunistiska klassen, så måste den politiska makten under övergångsperioden ligga hos proletariatet ensamt, genom dess väpnade råd som är förenade internationellt.
Alla politiska beslut måste göras av arbetarråden ensamma. Detta är den historiskt upptäckta formen för proletariatets diktatur.
Överallt där bondeorganisationer växer fram, måste de uppmuntras att planera sina affärer och organisera jordbruksproduktionen inom de ramar som proletariatet bestämmer (d.v.s. övergå till kollektivisering). Endast när de deltar i kollektiv produktion och då marknaden är avskaffad, med andra ord när dessa organisationer upphör att vara bondeorganisationer, kan dessa skikt ha del i den politiska makten. Tjänstemän och andra improduktiva arbetare, samt de arbetslösa måste på samma vis integreras i produktivt arbete för att lätta proletariatets börda och även för att skydda dessa grupper från borgerligt inflytande. Endast på detta sätt kan sådana skikt hindras från att bli en bas för kontrarevolutionen. Varje eftergift gentemot bönder eller mellanskikt kommer att uppmuntra bevarandet av små- eller t.o.m. kapitalistisk produktion. Men, under förutsättning att huvuddelen av matproduktionen är koncentrerad till proletära fästen och den tekniska kunnigheten hos våra dagars proletariat, är sådana eftergifter åtminstone inte materiellt nödvändiga.
Övergångsperioden är inte detsamma som "statskapitalism" eller "arbetarstyre" och det är inte ett varken/eller-samhälle som varken är kapitalistiskt eller kommunistiskt. Det är kommunismens första stadium (eller socialism, termerna är utbytbara) och under denna fas är lönearbete, varuproduktion och pengar redan avskaffade liksom privat eller statligt ägande av produktionsmedlen. I vissa sektorer kan fri distribution införas omedelbart (t.ex. transport, post, tele). Men på grund av arvet efter den kapitalistiska förvrängningen av produktivkrafterna och förstörelsen under revolutionen, så kommer distributionen fortfarande att regleras individuellt genom arbetstidskuponger. Men detta är åtgärder, vars antagande och genomförande är arbetarrådens uppgifter. Alla ansträngningar måste syfta till att förkorta övergången till fri distribution, men alla spekulationer om att integrera proletariatet i "mänskligheten" måste motarbetas.
Inte under någon fas av kommunismens uppbyggnad kan de politiska uppgifterna separeras från de ekonomiska; båda måste samtidigt av staten, organiserad genom sovjeter som proletariatets revolutionära diktatur. Endast när de sista resterna av kapitalismen är utplånade (behovet av arbetstidskuponger etc.) och när ekonomin är helt reorganiserad till produktionen för behov, så övergår den proletära diktaturen från att vara en form av politisk dominans till att vara en ren administratör eller övervakare av ekonomin. Det är vid denna punkt som vi övergår till kommunismens högre fas i vilken "den fria utvecklingen av var och en är förutsättningen för den fria utvecklingen av alla."
Idag, efter årtionden av kontrarevolution då det kommunistiska programmet försvarats av små grupper som Bilan (Belgien), GIK (Holland) och Council Correspondence (USA), så återupplivas marxismen av små grupper (av vilka vi är en) som förstår den nuvarande periodens natur och som har uppstått under klasskampens nya uppsving efter 1968. Dessa grupper måste bygga på framgångarna och överskrida misslyckandena av den revolutionära vågen efter första världskriget.
"Kommunister har inga skilda intressen från proletariatet som helhet (...) Kommunisterna är den mest utvecklade delen av arbetarklassens partier i alla länder, de har fördelen av att före proletariatets stora massa, ha förstått betingelserna, gången och de allmänna resultaten hos den proletära rörelsen. (...) Kommunisterna försmår att hemlighålla sina åsikter och avsikter".
Kommunistiska grupper skapas ständigt i klasskampen när de mest medvetna elementen i klassen kämpar för en riktig förståelse av proletariatets historiska erfarenheter. Den hittills mest klarsynta tendensen som uppkommit i revolutionär kamp är det tyska KAPD, som vi kritiskt identifierar oss med och från vilket vi hämtar vår politiska grundvalar. Just nu är kommunistiska grupper små och isolerade, därför att arbetarklassen för närvarande bara långsamt börjar hävda sina klassmål inför en ny kapitalistisk kris. Men alla dessa nya grupper har en förpliktelse att arbeta för teoretisk klarhet, att reorganisera sig innanför klart definierade programmatiska klassgränser och att anta en aktiv inriktning på klasskampen medan den utvecklas internationellt.
En kommunistisk grupps funktion är att försöka förstå den historiska perioden och arbetarklassens erfarenheter och att vara ett av de medel med vars hjälp arbetarklassen tillägnar sig sin egen historia i en revolutionär kamp. När krisen och klasskampen utvecklas, kommer kommunistiska grupper att skapa ett nytt kommunistiskt parti över nationsgränserna. Detta parti kommer att samlas kring ett sammanhängande program som bestämmer dess aktivitet inom klassen. Det kommer att vara organisatoriskt skiljt från klassens massorganisationer men aktivt inom dem. Kommunistiska grupper och det kommunistiska partiet organiseras på en centralistisk och internationalistisk grundval. Centralismen säkras inte med organisatoriska medel, utan genom politisk sannanhållning och klarhet hos medlemmarna, baserad på en grundlig förståelse av det kommunistiska programmet. Det finns ingen plats för individuell- eller gruppfederalism eller autonomi inom den kommunistiska organisationen, som måste vara så internationell i aktivitet, publikationer och struktur som möjligt. Nationella sektioner kan inte göra anspråk på autonomi gentemot rörelsen i sin helhet.
Kommunister ägnar sig inte åt, eller bygger teorier kring, den sociala sammansättningen hos en kommunistisk grupp. Dess enda intresse är dess politiska positioner och praktik. Det kan inte bli tal om några teorier som förutsätter att partiet byggs utanför klasskampen av borgerliga intellektuella, som senare skall införa "vetskap" i arbetarnas huvuden. Det finns inte heller någon tolerans med ouvrieristiska uppfattningar som innebär att kommunistiska grupper skapas direkt ur klasskampen av supermilitanter, som organiserar sig enbart på fabriksnivå. Den kommunistiska gruppen skapas och växer via klasskampen i en indirekt process, via dem som är inblandade i och sammanfattar hela klassens erfarenhet, globalt och historiskt. Organisationen samlar således både industri- och manschettarbetare utan åtskillnad.
Arbetarklassens massorganisationer, t.ex. arbetarråd, fabrikskommittéer och milis, är den politiska maktens form, den proletära diktaturen. Kommunisterna som alltid befinner sig i kampens förgrund via sina egna enhetsorganisationer på politisk, ekonomisk och militär nivå, är trots det inte isolerade aktivister som "tjänar" klassen. Vid alla tidpunkter är den kommunistiske arbetaren medlem i det kommunistiska partiet och handlar i enlighet med dess politik och program. Således kan representationen i någon av klassmaktens former endast ske på grundval av det kommunistiska programmets tillämpning, detta är grundvalen för partiets aktivitet i revolutionen. Kommunister kan inte acceptera representation i egenskap av "arbetare", "militanter" eller "betrodda" från klassen. På samma sätt måste kommunister kämpa för och försvara ett kommunistiskt perspektiv i arbetarkampens alla aspekter, även om detta innebär isolering i frånvaron av en revolutionär situation.
Alltmedan klasskampen utvecklas som ett svar på krisen växer kommunistiska organisationer både nationellt och internationellt. Denna tillväxt baserar sig på grundläggande politisk klarhet och inte på någon minimiplattform eller en vag sympati för gruppens politik. När inflytandet ökar och när klassen genom kampen tillägnar sig sin egen historia och skapar ett kommunistiskt samhälle, så börjar alla skillnader mellan klassen och partiet att försvinna. Vid övergångsperiodens slut kommer partiet att ha upplöst sig själv i proletariatet, som redan har blivit mänsklighetens och kommunismens högre fas ("verklig mänsklig historia" - Marx) börjar.
"Kommunister försmår att hemlighålla sina åsikter och avsikter.
De förklarar öppet att deras mål blott kan nås genom våldsam omstörtning av all
hittillsvarande samhällsordning. Må de härskande klasserna darra för en
kommunistisk revolution. Proletärerna har i den ingenting att förlora utom sina
bojor. Men de har en värld att vinna."
Proletärer i alla länder, förena er!
Last updated on: 3.21.2011