Trotskij-brevet refereras under rubriken внутрипартийная дискуссия 1923 г. (Den interna partidiskussionen 1923)
Originalets titel: October 8, 1923 Letter from Leon Trotsky to the CC and the CCC of the RCP.
Källa: World Socialist Web Site
Översättning: Göran Källqvist
Original: På ryska i tidskriften Izvestija TsK KPSS nr 5 (maj) 1990, s. 165-175
HTML/Redigering: Martin Fahlgren
En engelskspråkig (något förkortad) version av detta brev publicerades 1975 i Leon Trotsky, The Challenge of the Left Opposition 1923-25, s. 50-58. Men 1990 kom en ny, komplett rysk utgåva, som 1993 översattes till engelska och publicerades i International Workers Bulletin och senare (2023) på World Socialist Web Site.
Det finns även en komplett översättning på tyska, Erster Brief an das ZK und die ZKK der KPR, i Leo Trotzki, Schriften 3. Linke Opposition und IV Internationale Band 3.1 (1923-1926) (1997), s. 149-170.
Vid svenska översättningen utgick vi från den i The Challenge..., som har kompletterats och korrigerats med hjälp av den nya versionen. För noterna har vi utnyttjat alla utgåvor.
Framsidan på Izvestija TsK KPSS från maj 1990:
Trotskij-brevet refereras under rubriken внутрипартийная дискуссия 1923 г. (Den interna partidiskussionen 1923)
1. Ett av förslagen från Dzerzjinskijs kommission[2] (om strejker och andra frågor) förklarar att vi måste göra det obligatoriskt för partimedlemmar som känner till grupperingar i partiet att informera GPU, CK och CKK. Det är en så elementär plikt för alla partimedlemmar att informera partiorganisationerna om att fientliga element arbetar i partiet att det inte borde vara nödvändigt att 6 år efter oktoberrevolutionen lägga fram en speciell resolution i detta syfte. Själva det faktum att det uppstod ett behov av en sådan resolution är ett ytterst alarmerande symptom, tillsammans med andra inte mindre tydliga symptom. Behovet av en sådan resolution innebär att: a) det har bildats olagliga grupper i partiet[3] som kan bli farliga för revolutionen; b) det existerar stämningar i partiet som tillåter att personer som känner till sådana grupper avstår från att informera partiet om dem. Båda dessa faktum vittnar om en utomordentlig försämring av situationen i partiet sedan den tolfte kongressen, vid vilken det i centralkommitténs rapporter förkunnades en fullständig enhet till 90%. Det är sant att denna bedömning var optimistiskt överdriven redan vid den tiden. Det finns väldigt många medlemmar, och ingalunda de sämsta, som var djupt oroliga över de metoder och tekniker med vilka den tolfte kongressen sammankallades.[4] Majoriteten av kongressdelegaterna var fyllda av sådan oro. Det står utom tvivel att den överväldigande majoriteten av partiet, med hänsyn till den internationella situationen och i synnerhet Lenins sjukdom, var fullt beredd att stöda den nya centralkommittén. Det var just denna önskan att garantera möjlighet till ett enhälligt och framgångsrikt partiarbete, först och främst på det ekonomiska området, som slätade över grupperingarna i partiet och tvingade många att hålla tillbaka sitt missnöje och avstå från att uttrycka sin rättmätiga oro från kongressens talarstol. Men under 6 månaders arbete i den nya centralkommittén har de tekniker och metoder som användes för att organisera den tolfte kongressen använts alltmer. Och resultatet har blivit både att det har bildats öppet fientliga och förbittrade grupper i partiet, och att det finns många element som känner till denna fara och ändå håller tyst om det. Vi ser här både en skarp försämring av situationen i partiet och ett ökande avstånd mellan centralkommittén och partiet.
2) Det finns två skäl till den tydligt försämrade situationen i partiet: a) den i grunden olämpliga och ohälsosamma regimen i partiet, och b) arbetarnas och böndernas missnöje med den dystra ekonomiska situationen, som inte bara är resultatet av objektiva svårigheter utan också uppenbara genomgripande misstag i den ekonomiska politiken. Båda dessa skäl är, vilket kommer att bli klart av det som följer, nära förknippade med varandra.
3) Den tolfte kongressen samlades under parollen smytjka [ett ord som användes för alliansen mellan arbetarklassen och bönderna]. Som författare till teserna om industrin,[5] påpekade jag, redan innan kongressen ägde rum, för centralkommittén hur väldigt farligt det vore om våra ekonomiska uppgifter presenterades för den tolfte kongressen på ett abstrakt och agiterande sätt, när uppgiften var att kräva ”en förändring av partiets uppmärksamhet och beslut” angående konkreta livsviktiga åtaganden för att sänka priset på statligt producerade varor. Jag kan bara tillråda alla medlemmar i centralkommittén och centrala kontrollkommissionen att bekanta sig med den korrespondens som under denna period utväxlades om denna fråga i politbyrån.[6] Jag visade att benägenheten att i vår agitation bara förklara och använda parollen om smytjka, men samtidigt bortse från dess verkliga ekonomiska innehåll (planerad ekonomi; hård koncentration av industrin; kraftig minskning av industrins och handelns omkostnader) skulle göra att rapporten om industrins organisatoriska uppgifter berövas sin praktiska betydelse. Men på plenarmötets begäran avgav jag en rapport i vilken jag från min sida försökte avstå från att komplicera arbetet den framtida centralkommitténs arbete, som för första gången valdes utan kamrat Lenin.
4) Resolutionen om industrin[7] kräver en konsolidering och förstärkning av den statliga planeringskommissionen (Gosplan) och att den ska konsolideras som ledande planeringsorgan. Det är ytterst märkligt att centralkommittén efter den tolfte kongressen kom i besittning av ett PM som kamrat Lenin hade skrivit när han redan blivit sjuk. Där uttrycker han tanken att Gosplan måste ges lagstiftande (eller rättare sagt administrativt bindande) maktbefogenheter.[8] Men i själva verket har Gosplan efter kongressen flyttats ännu längre i bakgrunden. Dess arbeten om olika arbetsuppgifter är användbara och nödvändiga, men har absoolut ingenting gemensamt med en planerad reglering av ekonomin i den form som slogs fast av den tolfte kongressen. Planens inkonsekvenser blir allra tydligast i de centrala och allmänt sett mest grundläggande statligt ekonomiska organens arbete. I större utsträckning än före kongressen beslutas de viktigaste ekonomiska frågorna av politbyrån på ett överilat sätt, utan preliminära förberedelser och skilt från deras förhållande till planen. Den 19 september [1923] skickade Rykov och Pjatakov,[9] som har ansvar för den statliga industrin (och kamrat Rykov ansvar för ekonomin i sin helhet) ett PM till centralkommittén där de försiktigt sa att ”flera av politbyråns beslut tvingar oss att rikta uppmärksamheten på det faktum att förvaltningen
Alexej Rykov, ledande representant för högern inom bolsjevikernas ledning, i Kreml 1924
av de statliga industrier som har anförtrotts oss, under existerande omständigheter har blivit synnerligen svår.” Det stämmer att de kamrater jag namngav vägrade att distribuera sitt brev, och ansåg det oklokt att inleda en diskussion om detta ämne på plenarmötet. Men denna formella omständighet (vägran att skicka sitt brev) förändrar på inget sätt det faktum att den ekonomiska verksamhetens chefer betecknar politbyråns politik i ekonomiska frågor som slumpmässiga, osystematiska beslut, som gör all planerad ledning av ekonomin ”synnerligen svår”. I privata samtal får denna bedömning en ojämförligt mer kategorisk karaktär. Det finns inte ett enda parti- eller sovjetorgan där ekonomiska frågor analyseras och utarbetas i sina inre samband och med de nödvändiga perspektiven. För att vara helt exakta måste vi säga: det finns inget ekonomiskt ledarskap, kaoset kommer från toppen.
5) Inom ramen för detta brev kommer jag inte att försöka göra en konkret analys av vår politik på finans-, industri-, eller skatteområdet och angående spannmålsinköp och spannmålsexport, eftersom det skulle kräva ett mycket komplicerat resonemang med presentation av en hel del material. Det kan idag inte finnas några tvivel om att ett av de viktigaste skälen till den nuvarande krisen för handeln och industrin är vår finanspolitiks fristående karaktär, dvs. att den är inte underordnad den övergripande ekonomiska planen. Enskilda stora framgångar inom industrin avbryts, eller riskerar att avbrytas, av bristen på samordning mellan den statliga ekonomins grundläggande beståndsdelar; och på grund av NEP:s [Nya ekonomiska politiken] själva karaktär innebär varje avbrott på den statliga industrins och statliga handelns område att det privata kapitalet tillväxer på bekostnad av det statliga kapitalet. Det som främst kännetecknar situationen är det faktum att den snabbt ökande skillnaden mellan industri- och jordbrukspriser är liktydigt med att likvidera NEP, ty bönderna – NEP:s grundvalar – bryr sig inte om varför de inte kan köpa något, huruvida det är på grund av att den privata handeln har förbjudits i påbud, eller på grund av att två tändsticksaskar kostar lika mycket som ett pud [16,3 kg] spannmål. Jag tänker inte nu börja måla upp en bild av hur koncentration – en fråga om liv och död för industrin – ständigt stöter på ”politiska” (dvs. lokala) överväganden och går framåt mycket långsammare än priserna på industriprodukter. Men jag anser det nödvändigt att ta itu med en liten del av problemet, som ändå ger en ytterst tydlig illustration av hela frågan. Den visar vad partiets ekonomiska ledarskap förfaller till i och med avsaknaden av en plan, ett system och en korrekt linje för partiets politik. Vid den tolfte kongressen avslöjades chockerande missförhållanden från vissa partiorganisatörers sida i samband med handelns och industrins annonsering.[10] Vad bestod dessa missförhållanden av? Vissa partiorganisationer, som förmodas vägleda de ekonomiska organen genom att lära dem större noggrannhet, precision, ekonomi och ansvarskänsla, fördärvar i själva verket dem moraliskt genom att förfalla till ytterst plumpa och slösaktiga metoder för att lura regeringen: istället för att helt enkelt beskatta företagen för partiorganisationernas skull, vilket hade varit olagligt men åtminstone begripligt, så tar de till tvångsköp av löjliga annonser som leder till slöseri med papper och tryckeriarbete etc.. Det mest skandalösa är att företagsledarna beslutar sig för att inte göra motstånd mot denna utpressning och demoraliserande verksamhet, utan undergivet betalar för en halvsida eller helsida i publikationer som Sputnik Komunista [Kommunistens sällskap] i strikt överensstämmelse med stadskommitténs sekreterares order. Om någon av företagsledarna var modig nog att vägra, dvs. visade att de verkligen förstod partiets plikt, så sattes han omedelbart upp på en lista med personer som underlät att erkänna ”partiets ledarskap”, med alla de konsekvenser som det ledde till. Efter den tolfte kongressen förbättrades inte saker och ting på detta område, kanske med undantag för några få enskilda platser. Bara personer som inte förstår något om vad en korrekt ekonomisk ledning och ansvarskänsla innebär, kan se mellan fingrarna med den här sortens ”ekonomiskt ledarskap”, eller betrakta ett sådant fenomen som inte särskilt betydelsefullt.
6) Utan tvekan försökte den tolfte kongressen, tillsammans med hela partiet, förstärka partiets ledande och kontrollerande inflytande i de ekonomiska organisationerna, speciellt i direktivet att ge företagsledarna verkligt ansvar för metoderna i deras ekonomiska arbete och dess resultat. Men det är just här (initiativ, sparsamhet, ansvar och så vidare) som framstegen har varit minimala. Och massornas missnöje beror främst på slöseriet och ansvarslösheten i väldigt många ekonomiska organ, vars ledare än mer beredvilligt underkastar sig partiets så kallade ”ledarskap” (i form av meningslös annonsering och annan utpressning), så att all deras grundläggande verksamhet precis som tidigare förblir utan all verklig ledning eller kontroll.
7) CK:s senaste plenum upprättade en extraordinär kommission för att minska omkostnaderna och sänka priserna.[11] Detta faktum är i sig själv ett smärtsamt vittnesmål om hur felaktigt vårt ekonomiska arbete är. Prissättningens alla beståndsdelar analyserades på lägligt sätt, och den tolfte kongressens resolutioner om att sänka produktionskostnaderna och handelskostnaderna antogs enhälligt.[12] De organisationer som skulle ha genomfört resolutionerna är välkända: folkekonomins högsta sovjet, Gosplan, arbets- och försvarssovjeten och politbyrån, i egenskap av ledande politiskt organ. Vad innebär under dessa förhållanden att det skapas en extraordinär kommission? Att de befintliga organen, vars direkta uppgift var att producera till lägsta möjliga kostnad, inte lyckades leverera de nödvändiga resultaten. Vad kan en extraordinär kommission åstadkomma? Från sidan kan den här och där få igång saker och ting, ge en knuff i rätt riktning, kräva vissa åtgärder, och slutligen helt enkelt administrativt beordra att olika priser sänks. Men det är helt uppenbart, att om statliga myndigheter mekaniskt ska sänka priserna som svar på politiska påtryckningar, så kommer det i de flesta fall bara att berika mellanhänderna och nästan inte få någon effekt på bondemarknaden. Att stänga saxskänklarna,[13] dvs. närma sig en verklig, äkta ekonomisk smytjka, går bara att göra organiskt: med hjälp av strikt planerad koncentration, genom en organisk, och inte överilad, sänkning av produktionskostnaderna, och genom att garantera att företagsledarna faktiskt tar ansvar för metoderna i sin ekonomiska verksamhet och dess resultat. Själva skapandet av en kommission för att sänka priser är ett talande och förödande bevis på hur en politik som bortser från betydelsen av planerade, flexibla regleringar, genom kraften i sina egna oundvikliga konsekvenser återigen tvingas försöka styra priset som under krigskommunismen. Det ena leder till det andra, och undergräver ekonomin istället för att läka den.
8) De förfärliga prisskillnaderna – och den ytterligare bördan av en enhetsskatt, som är betungande främst därför att den inte motsvarar de verkliga ekonomiska förhållandena – har återigen orsakat ett djupt missnöje bland bönderna. Det sistnämnda återspeglas i stämningarna bland arbetarna, både direkt och indirekt. Slutligen har de förändrade stämningarna bland arbetarna spridit sig till partiets lägre delar. Oppositionsgrupper har fått nytt liv och vuxit. Deras missnöje har ökat. För oss fungerar smytjkan således bakvänt: från bönderna – via arbetarklassen – till partiet. De som inte hade förutsett detta tidigare, eller fram till nyligen blundade för det, har fått en ganska åskådlig lärdom. Om inte det centrala problemet blir löst, dvs. att rationalisera den statliga produktionen och stänga skänklarna, så får de allmänna agitatoriska formuleringarna om smytjkan ett rakt motsatt resultat. Detta var de viktigaste delarna i den hårda sammandrabbningen i politbyrån strax innan kongressen. Livet har givit ett obestridligt svar på detta argument. Denna bistra läxa, som vi inte ens har börjat lösa, hade gått att undvika till hälften, om inte till tre fjärdedelar, om det hade funnits något som närmade sig en korrekt redovisning av samspelet mellan ekonomiska faktorer och ett planerat förhållningssätt till grundläggande ekonomiska problem.
En bild av ”saxkrisen” inspirerad av Trotskij analys vid den tolfte kongressen, där han presenterade ett liknande diagram för att illustrera prisskillnaderna mellan jordbruk och industri.[14] [Foto Volunteer Marek/ CC BY-SA 3.0
9) Den tolfte kongressen tillkännagav att en av den nya centralkommitténs viktigaste uppgifter var att noggrant göra det personliga urvalet av företagsledare på alla nivåer.[15] Organisationsbyråns uppmärksamhet vid valet av personal riktades emellertid in längs helt andra linjer. När man har utnämnt, avskedat och förflyttat partimedlemmar, har man framförallt värderat i vilken mån de kan stöda eller hindra bevarandet av den inre regimen i partiet, som i hemlighet och inofficiellt men desto mer aggressivt, sköts via organisationsbyrån och centralkommitténs sekretariat. Vid den tolfte kongressen slogs det fast att folk i centralkommittén måste vara ”självständiga”.[16] Detta ord kräver inte längre några extra kommentarer. Efter detta började generalsekretariatet[17] tillämpat kriteriet ”självständig” under tillsättningen av provinskommittéernas [gubkom] sekreterare, och har under utnämningarna av sekreterare gått uppifrån och ner, hela vägen till den lägsta particellen. Detta arbete för att välja partihierarkin bland kamrater som sekretariatet anser vara självständiga i den mening som antyddes ovan, har fortsatt med exempellösa insatser. Det finns ingen anledning att lägga fram separata exempel här, när hela partiet känner till och pratar om hundratals framträdande fall. Jag ska bara peka på Ukraina, där vi under de kommande månaderna inte kan undgå att erfara allvarliga konsekvenser av detta i sanning splittrande arbete.[18]
Christian Rakovskij, en av Trotskijs närmaste anhängare avsattes från sin post som ledare för den ukrainska sovjetregeringen i juli 1923.
10) Inte ens under krigskommunismens bistraste dagar var systemet med utnämning i partiet en tiondel så utbrett som nu. Utnämning av provinskommittéernas sekreterare är nu regel. Det ger sekreterarna en ställning som i grund och botten är oberoende från lokalorganisationerna. Om de stöter på opposition, kritik eller protester förekommer kan de, med hjälp från centrum, helt enkelt förflytta kritikern. Vid ett av politbyråns möten noterades det, med tillfredsställelse, att när provinser slås samman, så är den enda fråga som intresserar organisationerna som slås samman vem som kommer att bli sekreterare i den förenade provinskommittén. Sekreteraren som tillsatts av centrum blir därmed praktiskt taget oberoende från lokalorganisationerna, och är i sin tur källa till senare utnämningar och uteslutningar – inom provinsens gränser. Sekretariatets apparat skapas uppifrån och ner på ett alltmer självständigt sätt, och har samlat alla trådar i sina egna händer. Partimassornas deltagande i den faktiska utformningen av partiorganisationen blir alltmer illusorisk. Under det senaste ett och ett halva året har det skapats en speciell partisekreterarpsykologi, vars viktigaste kännetecken är tron att sekreteraren kan besluta om alla frågor utan att vara bekant med sakinnehållet i de berörda frågorna. Ganska ofta observerar vi fall där kamrater som inte har uppvisat någon som helst organisatorisk, administrativ eller annan duglighet medan de ledde sovjetorganisationer, ändå börjar ta ekonomiska och andra beslut på ett nedlåtande sätt så fort de beträder sekreterarposten. Denna praktik är särskilt skadlig eftersom den försvagar och dödar alla känslor av ansvar.
11) Partiets tionde kongress [i mars 1921] ägde rum under arbetardemokratins fana.[19] Många av de tal som vid den tiden hölls till försvar för arbetardemokrati föreföll mig överdrivna, och till stor del demagogiska, med tanke på att en fullt utvecklad arbetardemokrati är oförenlig med regimen i en diktatur. Det stod dock helt klart att det hårda grepp som kännetecknade krigskommunismen måste lämna plats för en livligare och bredare partikollegialitet. Men den regim som i grund och botten utvecklades redan innan den tolfte kongressen, och som efter kongressen blev fullständigt konsoliderad och fick en slutlig form, är mycket längre bort från arbetardemokrati än regimen under krigskommunismens allra hårdaste perioder. Partiapparatens byråkratisering har antagit aldrig tidigare skådade proportioner genom tillämpningen av metoderna för urvalet av sekreterare. Om vi under inbördeskrigets grymmaste timmar diskuterade i partiorganisationerna, och även i pressen, om frågor som rekryteringen av specialister, partisantrupper eller reguljär armé, disciplin, etc., så finns det nu inte ett spår av ett sådant utbyte av uppfattningar i de frågor som verkligen oroar partiet. Det har skapats ett mycket brett skikt av partiarbetare i stats- eller partiapparaten, som fullständigt har
Lenin och Trotskij (stående i mitten) med delegater till RKP:s tionde kongress i Moskva i mars 1921.
avsagt sig tanken att ha en egen politiskt åsikt eller åtminstone sådana som kan uttryckas öppet; det verkar som om de tror att sekretariatets hierarki är den apparat som skapar partiets uppfattningar och tar partiets beslut. Bakom detta skikt som avstår från att ha egna uppfattningar finns de breda partimassorna, inför vilka varje resolution redan existerar i form av uppmaningar eller order. Bland dessa partimassor finns ett utomordentligt starkt missnöje, som till viss del är helt legitimt och i viss mån har orsakats av underordnade faktorer. Missnöjet skingras inte med hjälp av ett öppet utbyte av åsikter vid partimöten eller genom att massorna har inflytande över partiorganisationerna (vid valet av partikommittéer, sekreterare, etc.), utan fortsätter istället att öka i det fördolda, och med tiden leder till interna varbölder. Vid en tidpunkt då den officiella apparaten, dvs. sekretariatet, för fram en bild av en organisation som har uppnått nästan fullständig enhetlighet, går tankar och bedömningar om de hårdaste och mest smärtsamma tvistefrågorna helt enkelt den officiella partiapparaten förbi och skapar förhållanden för olagliga grupper i partiet.
12) Vid den tolfte kongressen antogs officiellt gammalbolsjevikernas politiska linje.[20] Det är helt självklart att de gamla, underjordiska bolsjevikernas kadrer utgör partiets revolutionära anda och dess organisatoriska grundstomme. Vi måste och borde, med alla normala ideologiska och partiåtgärder hjälpa till att välja ut gammalbolsjeviker, givetvis med de nödvändiga kvalifikationerna, till
Lev Kamenev och Leo Trotskij med delegater vid RKP:s tolfte kongress i Moskva i april 1923. Bland delegaterna fanns också den framtida medlemmen i Vänsteroppositionen Nikolaj Muralov (som sitter bredvid Trotskij).
ledande poster i partiet. Men det sätt på vilket urvalet görs nu – metoden med direkt tillsättning uppifrån – utgör en större fara: med denna metod delas gammalbolsjevikerna i toppen upp i två grupper, utifrån kriteriet ”självständiga”. Gammalbolsjevismen som sådan görs i hela partiets ögon så att säga ansvarig för alla den nuvarande inre partiregimens egendomligheter och dess allvarliga misstag under det ekonomiska uppbygget. Vi får inte glömma att den överväldigande majoriteten av våra partimedlemmar består av unga revolutionärer som inte har härdats i underjorden eller kommer från andra partier. Det ökande missnöjet med denna slutna apparat av sekreterare som identifierar sig med gammalbolsjevismen, kan, om den vidare händelseutvecklingen fortsätter längs samma linjer, få ytterst allvarliga konsekvenser för att bevara det ideologiska herravälde och det organisatoriska ledarskap som den underjordiska periodens bolsjeviker, som nu uppgår till en halv miljon, har i dagens parti.
13) Ett illavarslande symptom var politbyråns försök att utarbeta en budget baserad på försäljningen av vodka,[21] dvs. göra arbetarregeringens inkomster oberoende av det ekonomiska uppbyggets framgångar. Bara bestämda protester i och utanför centralkommittén stoppade detta försök, som skulle ha utdelat ett brutalt slag mot inte bara vårt ekonomiska arbete utan också själva partiet. Men centralkommittén har än idag inte avvisat tanken på att legalisera vodka i framtiden. Utan tvekan finns det ett inre samband mellan sekretariatets slutna karaktär – alltmer självständigt från partiet – och benägenheten att upprätta en budget som är så självständig som möjligt från framgångarna eller misslyckandena för partiets gemensamma uppbygge. Försöket att framställa varje negativ inställning till legalisering av vodka som praktiskt taget ett brott mot partiet, och driva bort en kamrat från den centrala tidningens redaktion för att ha krävt frihet att diskutera denna ödesdigra plan, kommer att för alltid vara ett av de mest skamliga ögonblicken i partiets historia.
14) Armén har varit och är fortfarande lika allvarligt påverkad av både den osystematiska ledningen av ekonomin och den interna partiregim som har karakteriserats ovan. Politbyråns beslut avseende armén har alltid haft en kortvarig eller underordnad karaktär. De grundläggande frågorna om uppbygget av armén, av dess förberedelser inför militära insatser, har aldrig analyserats i politbyrån, eftersom politbyrån är tyngd av en mängd olika frågor och aldrig har chans att undersöka en enda fråga i fullständig detalj och på ett planerat, systematiskt sätt. Ekonomiska och internationella händelser framkallar på mycket kort tid rakt motsatta beslut angående armén. För att inte gå in alltför djupt på frågan, vill jag poängtera att frågan om att öka storleken på armén med etthundra eller tvåhundratusen redan hade rests i politbyrån vid tiden för Curzons ultimatum;[22] det krävdes stora ansträngningar för att avvisa förslaget. I juli, när jag var på semester, instruerade centralkommitténs plenarmöte det militärrevolutionära rådet [Revvojensovjeten] att utarbeta en plan för att minska armén med femtio eller etthundratusen soldater. Denna arbetsuppgift arbetade generalstaben febrilt med i juli och augusti. I slutet av augusti ställdes den in på grund av händelserna i Tyskland,[23] och ersattes av ett direktiv att utarbeta en plan för att stärka armén. Alla sådana direktiv kräver en komplicerad och svår planering, och orsakar en rad motsvarande förslag, direktiv och frågor från centrum till avlägset belägna distrikt. I de sistnämnda skapas intryck att Revvojensovjeten saknar vägledande tankar i sitt arbete. En av centralkommitténs medlemmar, som man tycker borde veta varifrån impulsen till dessa beslut härstammar, ansåg sig kunna uttrycka denna slutsats om Revvojensovjet-direktivens motsägelsefulla karaktär, dessutom i skriftlig form i en av det ukrainska militärdistriktets militära tidskrifter.
Trotskij talar till soldater i Röda armén under kriget med Polen 1920.
Partiets urval, som genomförs under de officiella partiinstitutionernas överinseende, utdelar inte mindre hårda slag mot arméns moraliska sammanhållning. Precis samma sorts systematiska arbete som genomfördes uppifrån mot, låt oss säga, den gamla ukrainska Sovnarkom, har genomförts och genomförs mot republikens Revvojensovjet. Takten i arbetet i det sistnämnda fallet är lite långsammare och till formen lite mer försiktigt och dolt. Men det går både här och där att se, att det till övervägande delen består av att personal tillsätts som är beredd att hjälpa till att isolera arméns ledande organ. En dubbelhet införs uppifrån i den militära apparatens interna förhållanden. Oftast indirekt, men ibland ganska öppet, ställs Revvojensovjeten mot partiet, trots att det knappast finns någon sovjetisk institution som så strikt genomför både ordalydelsen och andan i såväl de partidirektiv som har beslutats vid dess kongresser, som politbyråns alla resolutioner; Revvojensovjeten tillåter varken fördömanden eller ens diskussion om dessa beslut inom sina väggar, trots att de, som vi har sagt ovan, inte alltid utmärks av ändamålsenlighet eller samordning. Det enklaste vore att ersätta Revvojensovjeten. Men även om organisationsbyrån för tillfället inte har beslutat sig för att vidta en sådan åtgärd, så utvecklar den sin organisatoriska politik på det militära området, vilket tvingar all seriös personal i armén att oroligt fråga sig: var kommer detta arbeta att sluta och vad leder det till?
15) Att garantera arméns stridsförmåga beror nu till nio tiondelar inte på krigsministeriet utan på industrin. Det säger sig själv att ekonomins allmänt sett osystematiska natur fullt och fullständigt påverkar industrin som tillgodoser armén. Det utbyte av ledande personal som även här genomfördes enligt kriteriet ”självständighet” fullbordades så snabbt att den militära produktionen, under dagens extremt ansvarsfyllda period då arbetet borde ha genomförts med tiofaldig energi, har stått utan verkligt ledarskap i nästan tre månader.
Istället för att rikta uppmärksamheten på industrin i sin helhet, och den militära industrin i synnerhet, gjordes vid det senaste plenarmötet ett försök att få med en grupp medlemmar från centralkommittén, under ledning av Stalin, i Revvojensovjeten.[24] Frånsett den betydelse som denna åtgärd hade inuti partiet, och som inte kräver någon förklaring, kan våra grannar inte tolka tillkännagivandet av en ny Revvojensovjet annat än som en övergång till en ny, dvs. aggressiv, politik. Bara mina protester, som uttrycktes på ett ytterst kategoriskt sätt, hindrade plenarmötet från att omedelbart genomföra denna åtgärd. Plenarmötet sköt upp skapandet av en ny Revvojensovjet ”tills mobiliseringen”. Vid en första anblick verkar det oförklarligt varför vi ska genomföra ett sådant förslag på förhand, och distribuera det i dussintals kopior, när det är helt okänt när, och under vilka omständigheter, en mobilisering kommer att behövas, om den alls kommer att behövas, och i synnerhet vem partiet vid den tiden kan utse till militärt arbete. Men i själva verket är detta direktiv, som vid en första anblick verkar så oklart, ett av de indirekta förberedande stegen mot att uppnå det tidigare nämnda målet. De är typiska för majoritetens praktik i politbyrån och organisationsbyrån. Dessutom beslutade plenarmötet att omedelbart ta med en eller två av centralkommitténs medlemmar i Revvojensovjeten ”i en speciell ställning för att övervaka militärindustrin”, som på inget sätt är underordnad Revvojensovjeten, och som i nästan tre månader har stått utan ledare. På dessa grundvalar tog politbyrån med kamraterna Lasjevitj och Vorosjilov[25] i Revvojensovjeten; samtidigt är kamrat Vorosjilov, som har utsetts ”i en speciell ställning för att övervaka militärindustrin”, kvar i Rostov. I grund och botten är även denna åtgärd förberedande på det sätt som har nämnts ovan. Det är ingen slump att Kujbysjev,[26] som ett svar på en förebråelse som jag riktade mot honom med innebörden att de verkliga motiven för de föreslagna förändringarna av Revvojensovjeten inte hade något gemensamt med de officiellt uppgivna motiven, inte bara underlät att förneka att det fanns någon sådan skillnad – och hur skulle han egentligen kunna förneka det? – utan uttryckligen sa till mig: ”Vi ansåg att det är nödvändigt att kämpa mot dig, men vi kan inte hävda att du är en fiende; det är därför vi måste ta till sådana metoder.”
16) Den nuvarande snabbt ökande krisen i partiet kan givetvis inte övervinnas med repressiva åtgärder, oavsett hur riktiga eller felaktiga de är i varje givet fall. Utvecklingens objektiva svårigheter är mycket stora. Men de minskar inte utan ökas av den i grunden felaktiga partiregimen; genom att avleda uppmärksamheten från kreativa uppgifter till interna partigrupperingar; genom att på ett konstgjort sätt välja ut personal, ofta utan att ta hänsyn till deras ställning i partiet och sovjeten; genom att ersätta ett auktoritativt och kompetent ledarskap med formella order, och uteslutande räkna med allas passiva lydnad. Denna inre regim i partiet undergräver den ekonomiska utvecklingen och var och är den omedelbara orsaken till en del personers ökande missnöje, och till andras apati och passivitet, och till att ytterligare andra i praktiken har försvunnit från arbetet. Kanske partiet tillfälligt skulle kunna leva med denna inre förtryckande regim i partiet, om den skulle garantera ekonomiska framgångar. Men det är inte fallet. Det är därför denna regim inte kan vara så länge. Den måste förändras.
17) Om den ekonomiska politikens osystematiska natur och partipolitikens sekreterarbyråkratism orsakade oro redan innan den tolfte kongressen, så förväntade sig troligen ingen å andra sidan att denna politik så snabbt skulle visa sig vara bankrutt. Partiet går in i historiens kanske mest avgörande epok bärande på en tung börda av misstag från våra ledande organs sida. Partiets verksamhet har kvävts. Med stor oro betraktar partiet de våldsamma motsättningarna i vår ekonomiska politik och alla dess konsekvenser. Kanske med ännu större oro ser partiet den splittring som på ett konstgjort införs uppifrån till priset av att göra partiets och sovjeternas ledande organ hjälplösa. Partiet vet att de officiella motiven till utnämningar, avskedanden, förflyttningar och omflyttningar ingalunda alltid motsvarar de verkliga motiven eller sakens intressen. Som ett resultat av det har partiet brutits ner. På oktoberrevolutionens sexårsdag och på randen till den tyska revolutionen, tvingas politbyrån diskutera ett resolutionsförslag som säger att alla partimedlemmar måste informera partiorganisationen och GPU om olagliga grupper i partiet.
Det står helt klart att en sådan regim och ett sådant övergripande tillstånd i partiet är oförenliga med de uppgifter som partiet kan, och enligt alla tecken kommer att, ställas inför på grund av revolutionen i Tyskland. Sekretariatets byråkratism måste få ett slut. Partidemokratin måste få sin rättmätiga plats – åtminstone tillräckligt mycket för att hindra partiet från att stagnera och förfalla. Partiets basmedlemmar måste få uttrycka sitt missnöje inom ramen för partiets principer och deras ansvar som partimedlemmar. Och de måste få en verklig möjlighet att bygga upp partiets organisatoriska apparat i enlighet med partiets stadgar och framförallt i enlighet med vårt partis hela anda. Det måste ske en omgruppering av partiets krafter, utifrån vårt arbetes verkliga krav, i första hand inom industrin och speciellt inom den militära produktionen. Utan att verkligen genomföra tolfte kongressens beslut angående industrin går det inte att garantera något som närmar sig en stabil nivå på arbetarnas löner och en systematisk ökning av denna nivå. Den minst smärtsamma och kortaste vägen ur denna situation vore om den nuvarande ledande gruppen medgav alla konsekvenser av den regim den stöder på ett konstgjort sätt, och visar att den är uppriktigt beredd att hjälpa till att leda partiets liv i en ny och hälsosammare riktning. I så fall skulle det att utan svårighet gå att hitta de metoder och organisatoriska former som behövs för att byta inriktning. Partiet skulle andas friare. Det är just denna väg jag föreslår till centralkommittén.
18) Centralkommitténs och centrala kontrollkommissionens medlemmar vet att jag, samtidigt som jag beslutsamt och otvetydigt kämpade mot den felaktiga politiken i centralkommittén, i synnerhet angående ekonomin och regimen i partiet, bestämt har undvikit att låta kampen i centralkommittén bedömas av ens en mycket snäv krets av kamrater, och särskilt de som, om det överhuvudtaget fanns en rimlig partilinje, säkert skulle ha framträdande platser i centralkommittén och den centrala kontrollkommissionen. Jag tvingas slå fast att mina ansträngningar längs dessa linjer under det senaste ett och ett halva året[27] inte har lett till några resultat. Det finns en risk för att partiet kan överraskas av en utomordentligt svår kris, och i så fall skulle alla kamrater som såg faran men underlät att öppet kalla den vid sitt rätta namn med rätta kunna anklagas av partiet för att sätta form före innehåll.
Med tanke på den situation som har utvecklats tycker jag att det inte bara är min rätt utan också min plikt att göra det verkliga läget känt för alla partimedlemmar som jag anser vara tillräckligt förberedda, mogna, självbehärskade och följaktligen förmögna att hjälpa partiet att hitta en väg ur denna återvändsgränd utan fraktionella omvälvningar och kaos.
L Trotskij: Uppgifter för det ryska kommunistpartiets 12:e kongress.
L Trotskij: Teser om industrin, som antogs enhälligt av den 12:e kongressen.
L Trotskij: Rapport om industrin, som hölls vid den 12:e kongressen.
L Trotskij: Den nya kursen från 1924. Innehåller olika artiklar som berör de frågor som tas upp i ovanstående brev, och ett uppföljande brev den 23 oktober.
[1] Detta var Trotskijs första steg för att föra ut diskussionen utanför centralkommittén. Dittills hade han begränsat sina ansträngningar till tillfälliga kampanjer om enskilda frågor. Trotskijs brev från 8 oktober publicerades aldrig i rysk press, men blev delvis citerat, delvis omformulerat, och delvis sammanfattat i den mensjevikiska emigranttidningen Sotsialistitjeskij Vestnik (Socialistiska budbäraren), 28 maj 1924. Översättningen till denna bok har gjorts av Marilyn Vogt. [Pathfinders not.]
L.D. Trotskijs brev skrevs under förhållanden av 1) en skärpt ekonomisk kris i vårt land, som hotade att bryta ”smytjkan” [alliansen] mellan arbetarna och bönderna; 2) ökande byråkratisering av partiapparaten; och 3) en märkbar aktivering av den härskande så kallade ”trojkan” (G.J. Zinovjev, L.B. Kamenev och J.V. Stalin) som syftade att misskreditera och politiskt isolera Trotskij. Förevändningen för att skriva brevet var beslutet vid CK:s plenum i september (1923) att förändra sammansättningen av republikens militärrevolutionära råd (Revvojensovjet) och ta med sex medlemmar ur partiets centralkommitté i den. Brevet har aldrig publicerats i sin helhet innan publiceringen i maj 1990 i Izvestija TsK KPSS. Olika utdrag ur det publicerades första gången i tidningen Sotsialistitjeskij Vestnik [Socialistiska budbäraren] (Berlin) #11(81) 24 maj 1924, s 9-10, och i sovjetisk press, i tidningen Molodoj kommunist [Ungkommunisten], 1989, #8, s 49. [WSWS’ not.]
[2] Detta syftar på kommissionen som bestod av F. E. Dzerzjinskij, G. J. Zinovjev, V. M. Molotov, A. I. Rykov, J. V. Stalin och M. P. Tomskij, som hade bildats för att analysera situationen i ekonomin och partiet, enligt en resolution från politbyrån och CK den 18 september 1923. Trotskij utsågs i början av november till medlem i kommissionen men tvingades avgå 14 november efter att inte ha kunnat delta vid något av dess möten pga. sjukdom och överbelastning av arbete i andra kommissioner. I brevet som förklarar att han drar sig tillbaka från kommissionen anmärkte han att den ofta möttes med kort varsel, vilket gjorde det ”fysiskt omöjligt” för honom att delta. Politbyrån hade tidigare gjort aktivt deltagande i mötena obligatoriskt för dess medlemmar. Rossiiskij Gosudarstvennji Archiv Sotsial’no-polititjeskoj istorij (RGASPI), f. 17, op. 171, delo 33, list 142.
[3] Detta syftar på ”Arbetarnas sanning” och ”Arbetarnas grupp i RKP”. ”Arbetarnas sanning” var en illegal grupp i RKP(b) som bildades på våren 1921. Deltagarna i den tyckte att RKP(b) i och med övergången till NEP ”än mer oåterkalleligt förlorade sina band och kontakter med proletariatet”. ”Arbetarnas sanning” antog målet att ”föra in klassklarhet i arbetarklassens led”. I några få av sina illegala publikationer satte de sig uppgiften att bilda ett nytt arbetarparti. ”Arbetarnas grupp RKP” bildades på våren och sommaren 1923 av G Mjasnikov och N Kuznetsov, tidigare medlemmar i ”arbetaroppositionen” som hade uteslutits ur partiet. Flera gammelbolsjeviker anslöt sig till gruppen eftersom de inte ville underkasta sig besluten vid RKP(b):s tionde och elfte kongresser angående förbudet mot inre grupperingar i partiet. ”Arbetarnas grupp RKP” ansåg att det var nödvändigt att bilda arbetardeputerades sovjeter (råd) på alla fabriker och verkstäder; att välja direktörer för truster och syndikat vid sovjetkongresserna; och följa den ”proletära demokratins” principer för att leda industrin; att göra fackföreningarna till kontrollorgan; att avskaffa folkkommissariernas råd; och ”avsätta den härskande gruppen i partiet”, som ”slutgiltigt hade brutit med arbetarklassen”. Plenarmötet med RKP(b):s centralkommitté i september (1923) bestämde att ”Arbetarnas sanning” och ”Arbetarnas grupp RKP” genomförde ”antikommunistiskt och antisovjetiskt arbete”, och förklarade att deltagande i dem var oförenligt med medlemskap i RKP(b). Efter beslut av CKK i december 1923 uteslöts aktiva medlemmar i dessa grupper från partiet.
[4] RKP(b):s tolfte kongress sammanträdde i Moskva 17-25 april 1923. När Trotskij nämner de ”metoder och tekniker” med vilka kongressen sammankallades tänkte han på det faktum att det vid många partikonferenser på landsbygden strax innan kongressen valdes delegater till kongressen utan suppleanter, på rekommendation från provinskommittéernas sekreterare, som från och med sommaren 1922 i sin tur hade valts på rekommendation från CK, dvs. i själva verket tillsattes av sekretariatet som leddes av Josef Stalin.
[5] Leo Trotskij, Teser om industrin, enhälligt antagna av tolfte kongressen.
[6] För en del av denna korrespondens, se Stenografitjeskij ottjet 12-ogo sjezda RKP/b v Moskve, [Stenografisk rapport från RKP(b):s tolfte partikongress], Moskva 1968, s 816-820.
[7] Jmfr, ibid., s 675-688.
[8] Här syftar Trotskij på Lenins ”Om att tillerkänna Statsplanekommissionen lagstiftande funktioner”, i Brev till kongressen m m.
[9] Alexej I. Rykov (1881-1938), medlem i partiet från och med 1898, 1923 medlem i politbyråns CK, ordförande för folkekonomins högsta sovjet, vice ordförande i folkkommissariernas råd och arbets- och försvarssovjeten. 1917 och därefter var han en de mest framstående representanterna för den bolsjevikiska ledningens höger. Jurij (Grigorij) L. Pjatakov, (1890-1937), medlem i partiet från1910, 1923 vice ordförande för Gosplan och folkekonomins högsta sovjet. Han blev en av Vänsteroppositionens ledare.
[10] Stenografitjeskij ottjet 12-ogo sjezda RKP/b v Moskve, s 327-328.
[11] Trotskij syftar på RKP(b):s CK:s plenarmöte i september 1923.
[12] Stenografitjeskij ottjet 12-ogo sjezda RKP/b v Moskve, s 680-681.
[13] ”Prisskänklarna” var det allt större gapet mellan priserna på industri och jordbruksprodukter. I början av oktober 1923 var index för försäljningspriser i jämförelse med 1913 års priser 187 respektive 58 [där 1913 = 100] (Ekonomitjeskaja Zjizn, 11 oktober 1923).
[14] Se L Trotskij, Rapport om industrin, från 12:e partikongressen
[15] Stenografitjeskij ottjet 12-ogo s’ezda RKP/b v Moskve,s 673.
[16] Jfr ibid., s 68, 200-201; se även not 4.
[17] Trotskij syftar på CK:s sekretariat, som leddes av Josef Stalin.
[18] Trotskij syftar på att ordföranden för Sovnarkom [folkkommissariernas råd] i Ukraina, C. G. Rakovskij avsattes – och att många inom sovjeternas personal ersattes efter det ukrainska kommunistpartiets CK:s plenum i juni 1923.
[19] RKP)b):s tionde kongress ägde rum i Moskva 8-16 mars 1921. Vid denna antogs bland annat en resolution ”Till frågan om partibygget”, som talade om behovet av en demokratisering av partiets inre liv (jmfr. Stenografitjeskij ottjet desiatogo s’ezda RKP (b) [Stenografiskt protokoll från RKP(b):s tionde kongress] Moskva 1963, s 559-571).
[20] Stenografitjeskij ottjet 12-ogo s’ezda RKP/b v Moskve, s 705-706.
[21] Vid plenarmötet med RKP(b):s CK den 26-27 juni 1923 diskuterades frågan om att införa ett statligt monopol på försäljning av vodka. I brev från den tiden, och i synnerhet i brev till RKP(b):s CK och CKK den 29 juni, protesterade Trotskij kategoriskt mot denna åtgärd.
[22] Den brittiske utrikesministern G. Curzons PM den 8 maj 1923 visade sig bli ett misslyckat försök att sätta press på sovjetregeringen. Händelsen orsakade en kortvarig försämring av de brittisk-sovjetiska relationerna, som blåste över inom några veckor och hjälpte till att stärka Sovjetunionens internationella ställning.
[23] Detta syftar på de revolutionära händelserna som började utvecklas i Tyskland på sommaren 1923. Se även: Pierre Broué, Den tyska revolutionen 1923.
[24] Detta syftar på en resolution vid CK:s plenarmötet i september om att ta med flera av CK:s medlemmar i Revolutionära militära råd, och skapa ett verkställande organ under Revolutionära militära rådets ordförande, vars medlemmar föreslogs innefatta S[ergej] S[ergejevitj] Kamenev, G.L. Pjatakov, E.M. Skljanskij, M.M. Lasjevitj, J.V. Stalin och andra (jmfr. RGASPI, f. 17, op. 2, delo 103, listy 2-3; f.17, op. 3, delo 384, list 3).
[25] Michail M. Lasjevitj (1884-1928) – medlem i partiet från 1901. 1922-1925 ordförande för den sibiriska revolutionära kommittén, från november 1925 medlem i Sovjetunionens Revolutionära militära råd. 1918-1919 och 1923-1925 medlem i partiets CK. Kliment E. Vorosjilov (1881-1969), medlem i partiet från 1903. 1921-1924 medlem i sydöstra byrån i RKP(b):s CK, befälhavare för trupperna för trupperna i militärdistriktet i norra Kaukasus. Från 1924 befälhavare för trupperna i Moskvas militärdistrikt, medlem i Sovjetunionens Revvojensovjet. Medlem i CK från 1921. Vorosjilov var en av Stalins närmaste allierade sedan inbördeskriget.
[26] Valerian V. Kujbysjev (1888-1935), medlem i partiet från 1904. 1922-1923 sekreterare i RKP(b):s CK. Från 1923 ordförande för CKK och folkkommissarie för arbetar- och bondeinspektionen.
[27] Trotskij syftar på den period som inleddes på våren 1922, när Stalin övertog posten som generalsekreterare för RKP(b):s centralkommitté.