Leo Trotskij

15 september 1924

Revolutionens lärdomar


Originalets titel: "Revolutionens lärdomar" [ Oktobers lärdomar ].
Källa: Revolutionens lärdomar, utgiven av GUSTAF LINDSTRÖMS BOKTRYCKERI, 1925
Redigering: Martin Fahlgren
HTML: Martin Fahlgren
Annan (nyare) översättning: finns (i pdf-format) på www.marxistarkiv.se – direktlänk: Oktoberrevolutionens lärdomar


Denna artikel, som Trotskij skrev sommaren 1924, publicerades för första gången i oktober 1924 som förord till en volym med Trotskijs tal och skrifter från 1917 (ryska utgåvan av hans Samlade verk, band 3). Artikeln var delvis skriven med anledning av de nyss misslyckade resningarna i Tyskland och Bulgarien. Trotskij ville med artikeln klargöra de mer generella lärdomarna som kunde dras av den lyckade Oktoberrevolutionen. Huvudämnet var partiets roll i en revolutionär situation och strategin och taktiken för upproret. Artikeln trampade flera ledande bolsjeviker på tårna (bl a Kamenev och Zinovjev) och Trotskijs utsattes för en hård kritikkampanj, där alla hans historiska meningsskiljaktigheter med Lenin drogs fram.

Den svenska översättning som publiceras här är från 1925. Den på marxistarkiv.se (se ovan) är en nyöversättning (från 2007).

Innehåll:

Det är nödvändigt att studera oktoberrevolutionen.

Ehuru vi hade lyckan med oss vid oktoberrevolutionen, gjorde denna ingen lycka i vår press. Vi äga hittills intet enda arbete, som ger en totalbild över oktoberomvälvningen och framhäver dess viktigaste politiska och organisatoriska moment. Icke nog härmed, till och med de dokument, vilka omedelbart karaktärisera de enskilda faserna vid förberedandet av liksom vid den egentliga omvälvningen – till på köpet de viktigaste dokumenten – ha hittills ännu icke offentliggjorts. Vi utgiva många dokument och mycket material av historiskt-revolutionärt och partihistoriskt innehåll hänförande sig till tiden före oktoberomvälvningen, vi offentliggöra icke lite material rörande den tid, som följde på oktoberrevolutionen, men vi ägna vida mindre uppmärksamhet åt själva oktober. Sedan revolutionen gjorts, föreföll det oss, som om vi icke hade att räkna med möjligheten av ett upprepande därav. Det såg ut, som om vi av ett studium av oktoberomvälvningen, villkoren för dess omedelbara förberedande och utförande samt av de första veckorna av dess befästande icke väntade någon omedelbar nytta för uppbyggandets trängande uppgifter.

Och dock utgör detta sätt att se saken ett stort fel, även om det är halvt omedvetet; dessutom är det nationellt begränsat. Även om vi icke komma i tillfälle att upprepa oktoberrevolutionen, så betyder detta icke, att vi icke ha någonting att lära oss av detta exempel. Vi äro en del av Internationalen, men proletariatet i alla andra länder står ännu inför lösningen av sina "oktober"-uppgifter. Vi ha också under det senaste året haft tillräckligt övertygande exempel på att våra erfarenheter från oktober ännu icke gått ens de mest mogna kommunistiska partierna i väster i blodet och att de icke ens känna till de enklaste fakta.

Visserligen kan man peka på att det är omöjligt att studera oktober eller ens utgiva dokument och material utan att röra upp gamla meningsskiljaktigheter. Men ett sådant förhållande till denna fråga vore redan alltför småaktigt. Meningsskiljaktigheterna år 1917 voro helt naturligt av mycket djupgående natur och ingalunda rent tillfälliga. Men det vore mycket småaktigt, om man nu, sedan några år gått, vill av dem smida vapen mot dem, som då misstogo sig. Ännu mindre tillständigt vore det dock, om man på grund av dessa underordnade hänsyn av personlig karaktär skulle förtiga oktoberomvälvningens viktigaste problem av internationell betydelse.

Vi ledo förra året (1923) två förkrossande nederlag i Bulgarien; först och främst hade partiet av doktrinärtfatalistiska hänsyn försummat ett sällsynt gynnsamt ögonblick för en revolutionär aktion (böndernas uppror efter Zankovs junikupp) och sedan, för att åter gottgöra detta fel, kastat sig in i septemberupproret utan att skapa de politiska och organisatoriska förutsättningarna för detta. Den bulgariska revolutionen skulle vara upptakten till den tyska. Olyckligtvis följde på den dåliga upptakten i Bulgarien en ännu sämre utveckling i Tyskland. Vi hade där under andra hälften av förra året för ögonen ett klassiskt exempel på huru man kan försumma en alldeles ovanlig revolutionär situation av världshistorisk betydelse. Och åter – varken det bulgariska eller det tyska experimentet förra året har hittills ingående och konkret bedömts. Författaren har uppställt ett allmänt schema över utvecklingen av förra årets händelser i Tyskland.[1] Allt vad sedan inträffat, har fullständigt bekräftat detta schemas riktighet; någon annan förklaring har man icke försökt på något håll. Men ett schema är oss icke nog – vi behöva en framställning, som innehåller faktiskt material, ger en noggrann bild av förra årets händelser i Tyskland, som visar oss den verkliga orsaken till det katastrofartade nederlaget. Det är svårt att analysera händelserna i Bulgarien och Tyskland utan att först ha gett en politisk och taktisk framställning av oktoberrevolutionen. Vi äro själva ännu icke ens riktigt på det klara med vad vi uträttade och huru vi uträttade det. Efter oktoberomvälvningen antogo vi, att de närmaste händelserna i Europa skulle följa av sig själva och detta på så kort tid, att det icke alls bleve tal om att teoretiskt fatta lärdomarna av oktober. Men det visade sig, att genom bristen på ett parti, som var i stånd att leda proletärt uppror, detta uppror självt blev omöjligt. Genom ett elementärt uppror kan proletariatet icke erövra makten; till och med i det kulturellt högtstående industriella Tyskland hade det elementära novemberupproret 1918 blott till följd, att makten kom i händerna på bourgeoisien. En besittande klass är i stånd att erövra den makt, som undanryckts en annan besittande klass, i det den stöder sig på sin rikedom, sin "kultur", sina otaliga förbindelser med den gamla statsapparaten. Intet kan dock ge proletariatet en ersättning för dess parti.

Först vid mitten av år 1921 börjar egentligen skedet för det verkligt organiska uppbyggandet av de kommunistiska partierna ("Kampen om massan", "Enhetsfronten"). "Oktoberuppgifterna" skjutas undan och samtidigt även studiet av oktoberomvälvningen. Förra året ställde oss dock åter inför det proletära upprorets uppgifter, och det är på tiden att offentliggöra alla dokument, utgiva materialet och gå till studiet av dessa ting.

Vi veta naturligtvis, att varje klass, ja, till och med varje parti huvudsakligen lär av sina egna erfarenheter; men detta betyder ingalunda, att andra länders, andra klassers och andra partiers erfarenheter äro av underordnad betydelse. Utan studium av den stora franska revolutionen, revolutionen av år 1848 och pariskommunen hade vi aldrig kunnat utföra oktoberomvälvningen, ehuru vi hade vår egen erfarenhet från år 1905 – till och med detta vårt "nationella" experiment gjordes dock, i det vi stödde oss på tidigare revolutioners resultat och förde deras historiska linje vidare. Kontrarevolutionens period var för oss en tid, under vilken vi prövade resultaten och lärdomarna från 1905. Däremot ha vi för utforskandet av den segerrika revolutionen 1917 icke uppbjudit ens tiondedelen av ett dylikt arbete. Det är visst och sant, att vi icke leva på reaktionens och emigrationens tid. Men de medel och krafter, som nu stå oss till buds, stå icke i något förhållande till dem, som vi förfogade över under nämnda svåra tid. Det gäller blott att inom partiet och inom hela Internationalen klart och tydligt uppställa problemet: oktoberrevolutionens studium. Det är att önska, att hela partiet och särskilt den unga generationen steg för steg fattar oktoberomvälvningen; denna revolutions erfarenheter erbjuda den djupaste och obestridligaste prövning av det förflutna och öppnar vidsträckta perspektiv för framtiden. De lärdomar, som förra årets händelser i Tyskland giva, äro för oss icke blott en allvarlig maning utan också en bevekande varning.

Det kan helt säkert sägas, att förtrogenhet med gången av oktoberrevolutionen icke skulle ha utgjort någon garanti för vårt tyska broderpartis seger. Men vad gagnar nu ett dylikt oväsentligt resonemang, som i grund och botten är kälkborgerligt och icke för oss något steg vidare. Enbart studiet av oktober för naturligtvis icke till seger i andra länder, men det kan finnas situationer, då alla förutsättningar för en revolution uppenbarligen föreligga och blott en skarpsynt och beslutsam ledning fattas. Denna växer fram ur ett förstående av revolutionens lagar och metoder. Just sådant var läget förra året i Tyskland, och detsamma kan upprepas även i andra länder. För studiet av den proletära revolutionens lagar och metoder finnes tills dato ingen viktigare och djupare källa än vårt oktoberexperiment. De ledare för de andra kommunistiska europeiska partierna, som icke kritiskt och ingående studerat oktoberomvälvningens historia, likna härförare, som under nuvarande förhållanden förbereda sig till ett nytt krig utan att ha gjort sig förtrogna med erfarenheterna på det senaste imperialistiska krigets strategiska, taktiska och tekniska områden. Sådana fältherrar skulle ovillkorligen föra sina trupper till ett nederlag.

Den proletära omvälvningens huvudmedel är partiet. Redan på grund av vår ettåriga erfarenhet (från februari 1917 till februari 1918), som kompletterats genom händelserna i Finland, Ungern, Italien, Bulgarien och Tyskland, kan man anse det såsom en nästan allmängiltig lag, att en partikris utbryter vid övergången från det revolutionära förberedelsearbetet till den omedelbara kampen om gripandet av makten. Kriserna inom partiet uppträda i allmänhet vid varje allvarlig vändpunkt i partiets utveckling såsom förebud eller följdfenomen till denna. Detta finner sin förklaring däri, att varje partiets utvecklingsperiod har sina egna karaktäristiska drag och att arbetet utföres enligt bestämda metoder och bruk. En nyorientering i taktiskt avseende betyder alltid en brytning med de dittills rådande metoderna och bruken. Här ligger den närmaste och mest omedelbara orsaken till alla slitningar och kriser inom partierna. "Alltför ofta har det hänt" skrev Lenin i juli 1917 – "att till och med de längst komna partierna vid plötsliga historiska händelser behövt en ganska lång tid för att finna sig till rätta i det nya läget och upprepat gamla paroller, som i går voro riktiga men i dag förlorat varje mening och detta lika ‘plötsligt’ som den historiska vändningen själv." (Fjortonde bandet, del 2, sid. 12, ryska upplagan av Lenins Saml. verk.) Härigenom uppkommer den faran, att om omvälvningen kommer mycket plötsligt och många konservativa element under den föregående perioden hopat sig i partiets ledande organ, kommer partiet att i det avgörande ögonblicket visa sig oförmöget att fylla sin roll som ledare, vartill detsamma förberett sig under många åt och årtionden. Partiet upplöses av kriser, rörelsen går detsamma förbi – till nederlaget.

Det revolutionära partiet befinner sig under trycket av främmande politiska krafter; under varje period av sin tillvaro utvecklar det andra medel än förut att göra opposition och motstånd mot dessa krafter. Den faran förefinnes alltså, att inre partiförändringar, vilka uppstå på grund av nödvändigheten av en taktisk nyorientering, skjuta över målet och tjäna som stödjepunkter för olika klasstendenser. Enklare uttryckt: ett parti, som icke håller jämna steg med sin klass’ historiska uppgifter, löper risken att bli ett indirekt verktyg för andra klasser eller blir det också faktiskt.

Om det nyss sagda är riktigt med avseende på varje allvarlig inre, taktisk omläggning, så gäller det ännu mer ifråga om de stora strategiska vändpunkterna. Med taktik i klasskampen förstå vi – i analogi med krigshantverket – konsten att leda enskilda operationer, med strategi konsten. att segra, d. v. s. att erövra makten. Denna skillnad ha vi intill tiden för kriget och under den andra Internationalens skede i allmänhet icke gjort. Vi ha inskränkt oss till den socialdemokratiska taktikens begrepp. Detta var ingen slump – socialdemokratien ägde en parlamentarisk taktik, en fackförenings-, en kommunal, en kooperativ taktik o. s. v. Men likväl övervägde man under den andra internationalens tid i verkligheten icke den tanken att sammanfatta alla dessa krafter, att genom en sammanslutning av alla kampmedel skaffa sig seger över fienden, liksom ej heller tanken att verkligen erövra makten dök upp.

Först revolutionen 1905 förde efter ett längre avbrott för första gången den proletära kampens grundläggande, strategiska frågor i förgrunden. Därmed ha de ryska revolutionära socialdemokraterna, d. v. s. bolsjevikerna, förvärvat sig stor förtjänst. Den revolutionära strategiens stora skede börjar år 1917 närmast för Ryssland, men sedan för hela Europa. Strategien skjuter icke undan taktiken; vi ägna nu som förr frågorna om fackföreningsrörelsen, den parlamentariska verksamheten o. s. v. vår uppmärksamhet, men de få en fullkomligt ny betydelse och bli underordnade metoder i den kombinerade striden om makten. Taktiken underordnar sig strategien.

Om redan omläggningen av taktiken mestadels leder till inre kriser, huru mycket starkare och långvarigare måste icke slitningarna vara vid en strategisk vändpunkt! Men den väldigaste omläggningen är dock den, när det proletära partiet övergår från förberedelsen, propagandan, organisationen, agitationen till den omedelbara kampen om makten, till väpnat uppror mot bourgeoisien. Allt, vad partiet har av obeslutsamma, skeptiska, opportunistiska, mensjevikiska element, reser sig mot upproret, söker för sin opposition efter teoretiska formler och finner dem – hos gårdagens fiender – opportunisterna. Denna företeelse komma vi att ännu oftare få iakttaga.

Under tiden från februari till oktober 1917 följde efter ett agitationsarbete på bredaste basis bland massorna en trupprevy och prövning av slagkraften före det avgörande slaget. Under och efter oktober prövades kampkraften genom gigantiska, historiska bragder. Om man nu – några år efter oktober 1917 – ville syssla med bedömandet av revolutionen och speciellt den ryska och förbigå erfarenheterna från år 1917, så vore detta ofruktbar skolastik och på intet sätt marxistisk analys av politiken. Det vore detsamma, som om någon ville inlåta sig på en förklaring av olika metoder vid simning, under krampaktiga ansträngningar att icke akta på floden, där badande praktiskt använda dessa metoder. Det finnes intet bättre medel att pröva åsikterna om revolutionen än deras användning i revolutionen själv, liksom även simmetoderna lättast låta pröva sig genom ett språng i vattnet.

"Proletariatets och böndernas demokratiska diktatur". Februari och oktober.

Oktoberrevolutionens förlopp och dess gensvar mättade ett dödande slag mot denna skolastiska parodi på marxism, som, med början hos gruppen "Arbetets frigörelse", var ofantligt utbredd i de ryska socialdemokratiska kretsarna, mest hos mensjevikerna, där den även fått sitt mest fulländade uttryck. Denna pseudo-marxism förvandlade Marx’ villkorliga och begränsade tanke "De mest utvecklade länderna visa de efterblivna deras kommande utveckling" till en absolut – som Marx kallade det – över-historisk lag, och pseudomarxismens anhängare bemödade sig att på denna lag basera arbetarepartiets taktik. Vid ett dylikt betraktelsesätt kunde proletariatet i Ryssland icke börja kampen om makten, förrän de ekonomiskt mera utvecklade länderna uppställt ett "prejudikat". Helt visst kan det icke bestridas, att varje efterblivet land i de längre komna ländernas historia finner något, som pekar hän på dess egen kommande utveckling, men om en upprepning i det hela kan det dock icke bli tal. Tvärtom! Ju mer den kapitalistiska ekonomien blev världsekonomi, desto mera egenartad blev de efterblivna ländernas öde, i vilka efterblivenhetens element gingo hand i hand med den kapitalistiska utvecklingens sista erövringar. Engels skrev i sitt företal till sin bok "Bondekriget": "Vid en viss etapp, vilken icke behöver inträda samtidigt överallt eller på samma utvecklingsstadier, märker bourgeoisien, att den proletäriske vägkamraten växer henne över huvudet." Till följd av den historiska utvecklingen har den ryska bourgeoisien och denna mer än varje annan tidigare och i fullaste omfattning erfarit detta faktum. Lenin har redan omedelbart före revolutionen 1905 uttryckt den ryska revolutionens egenart i formeln "Proletariatets och böndernas demokratiska diktatur". Formeln i och för sig kunde, det har den vidare utvecklingen visat, blott anses ange en etapp på vägen till det på bönderna sig stödjande proletariatets socialistiska diktatur. Den leninska formeln var alltigenom revolutionär, dynamisk, den stod i fullkomlig strid med det mensjevikiska schemat; enligt detta schema kunde för Ryssland blott ett upprepande av de längre hunna ländernas historia komma i fråga, i vilka bourgeoisien representerar makten och socialdemokraterna oppositionen. I bestämda kretsar av vårt parti lades i den leninska formeln icke tonvikten på proletariatets och böndernas diktatur utan på dess demokratiska karaktär såsom motsats till den socialistiska karaktären, vilket betydde så mycket som att i Ryssland, ett efterblivet land, blott en demokratisk revolution är tänkbar. Den socialistiska revolutionen måste alltså ha tagit sin början i väster: vägen till socialismen för över England, Frankrike och Tyskland. Men en sådan uppfattning måste ovillkorligen glida över till mensjevism, och detta visade sig också tydligt år 1917, då revolutionens uppgifter icke längre voro prognoser utan frågor, som krävde handling.

Att mitt i en verklig revolutionär situation ställa sig mot socialismen som en förtidigt kommen företeelse på demokratiens till sina yttersta konsekvenser förda ståndpunkt betydde att politiskt utbyta den proletära ställningen mot den småborgerliga och gå över till den nationella revolutionens vänstra flygel.

Februarirevolutionen var, om man betraktar den i och för sig, en borgerlig revolution. Men som sådan kom den mycket för sent och ägde icke bestånd. Den trasslade in sig i motsägelser, vilka genast funno sitt uttryck i en dubbelregering, och måste antingen växa ut till en proletär revolution – vilket också skedde – eller också försätta Ryssland tillbaka under en borgerligt-oligarkisk regim, förvandla detsamma till en halvt kolonial bildning. Den period, som följde på februariomvälvningen, kan man antingen anse som en tid av den "demokratiska" revolutionens befästande och fördjupande eller som en förberedelse till den proletära omvälvningen. På den första ståndpunkten storlo icke blott mensjevikerna och socialrevolutionärerna utan även en stor del av de ledande elementen i vårt eget parti. Skillnaden var, att de sistnämnda i själva verket strävade efter att i möjligaste mån driva den demokratiska revolutionen till vänster. Men metoden var i grund och botten densamma: "tryck" på den härskande bourgeoisien under förutsättning att detta tryck icke förde ut över den borgerligt-demokratiska regimens ram. Om denna politik hade vägt tyngre i vågskålen, skulle revolutionen ha gått sin väg över vårt parti och vi skulle till slut ha upplevt ett arbetare- och bondemassornas uppror utan partiledning, med andra ord – julidagarna i gigantisk skala, ej längre som en episod utan som en katastrof.

Det ligger i öppen dag, att den omedelbara följden av denna katastrof skulle ha varit partiets förstöring. Detta visar hela vidden av meningsskiljaktigheterna.

Mensjevikernas och socialrevolutionärernas inflytande under den första revolutionsperioden var icke tillfälligt: det var ett uttryck för att stora småborgerliga massor, i synnerhet av bönder förefunnos, och visade samtidigt revolutionens bristande mognad. De småborgerliga revolutionärerna hade under de fullkomligt nya förhållanden, som betingades av kriget, denna bristande mognad att tacka för ledningen eller den skenbara ledningen, som bestod i att de försvarade bourgeoisiens historiska anspråk på makt. Men detta betyder ännu icke, att den ryska revolutionen endast kunde gå den väg, som den gick från februari till oktober 1917. Denna sista väg framgick icke blott av det ömsesidiga förhållandet mellan klasserna utan även av de för tillfället rådande betingelser, som framkallats av kriget. Under kriget hade bönderna organiserats och beväpnats i form av en armé på flera miljoner. Innan proletariatet hade fått tid att organisera sig under eget baner för att draga bondemassorna med sig, hade de småborgerliga revolutionärerna funnit ett naturligt stöd i den genom kriget upphetsade bondearmén. Med denna miljonstarka massa, på vilken närmast allt berodde, utövade de småborgerliga revolutionärerna ett tryck på proletariatet och drogo det med sig under den första tiden. Att revolutionens utveckling även kunde ha blivit en annan och detta med samma klass-sammansättning framgår av de händelser, som föregingo kriget. I juli 1914 skakades Petrograd av revolutionära sammanstötningar. Det kom till öppna gatustrider. Vår underjordiska partiorganisation och vår legala partipress hade givetvis ledningen av denna rörelse. Bolsjevismen hade befäst sitt inflytande i öppen strid mot likvidatorerna och de småborgerliga partierna över huvud; rörelsen vidare tillväxt skulle framför allt ha betytt en förstärkning av det bolsjevikiska partiet. En sovjet av arbetaredeputerade 1914 skulle – om den kommit till stånd – enligt all sannolikhet redan från början varit bolsjevikisk. Lantbefolkningens uppvaknande skulle direkt eller indirekt ha utgått från städernas bolsjevikiska sovjet. Därmed är icke sagt, att socialrevolutionärerna genast skulle ha försvunnit ur byarna, nej, antagligen skulle bonderevolutionens första etapp ha stått under socialrevolutionärernas flagga, men socialrevolutionärerna skulle vid händelsernas av oss antydda utveckling blivit tvungna att skjuta fram sin vänstra flygel för att söka förbindelse med de bolsjevikiska sovjet i städerna. Upprorets utgång skulle i sista hand helt naturligt även i detta fall framför allt ha berott på den med bönderna förbundna arméns stämning och hållning. Det är icke möjligt och även överflödigt att i dag vilja fastställa, om rörelsen åren 1914-1915 skulle ha lett till seger, om icke kriget utbrutit, vilket infogade en ny väldig länk i utvecklingens kedja. Men mycket talar dock för att om den segerrika revolutionen hade utvecklat sig vidare på den väg, som julihändelserna 1914 öppnat för densamma, skulle efter tsarismens avlägsnande de revolutionära arbetaresovjeten ha kommit till rodret, vilka genom de (under första tiden!) vänsterorienterade "narodniki" skulle ha dragit även bondemassorna över i sitt läger.

Kriget hämmade den kring sig gripande revolutionära rörelsen, men påskyndade därefter densamma utomordentligt. I jättearmén skapade kriget åt de småborgerliga partierna en fullkomligt ny, icke blott social utan också organisatorisk bas; ty däri ligger det egendomliga hos bönderna att även om de äro revolutionära, de med svårighet låta infoga sig i en organisation. Genom armén fingo de småborgerliga partierna en färdig organisation, med vilken de sökte imponera på proletariatet och tvinga det in under "fosterlandsförsvarets" förtrollning. Härav följer, varför Lenin uppträdde så eftertryckligt mot den gamla lösen "Proletariatets och böndernas demokratiska diktatur"; ty under de nya förhållandena skulle denna lösen ha betytt det bolsjevikiska partiets uppgående i vänstra flygeln av blocket för fosterlandets försvar. Lenin såg huvuduppgiften i att föra det proletära avantgardet ut ur detta träsk. Blott under denna förutsättning kunde proletariatet – under den följande etappen – utgöra en kristallisationspunkt för de arbetande massorna i byarna. Men vad skulle ske med den demokratiska revolutionen eller rättare sagt proletariatets och böndernas demokratiska diktatur? Lenin ger en obarmhärtig läxa åt dessa "gamla bolsjeviker", vilka, som han säger, mer än en gång "i vårt partis historia spelat den tråkiga rollen att mekaniskt upprepa meningslösa och inlärda fraser i stället för att studera den nya levande verklighetens egenart". "Man måste anpassa sig icke efter de gamla formlerna utan efter den nya verkligheten." (N. Lenin, Samlade verk, band 14, del 1, sid. 28-33.) Lenin frågar: "Omfattar över huvud taget kamrat Kamenevs gammal-bolsjevikiska formel – ‘den borgerligt-demokratiska revolutionen är icke avslutad’ – denna verklighet?" "Nej", svarar han, "denna formel är föråldrad. Den duger icke längre – den är död – försöken att väcka den till nytt liv äro ändamålslösa."

Det är riktigt, att Lenin många gånger sagt, att arbetarnas, soldaternas och böndernas sovjet under februarirevolutionens första skede till en viss bestämd grad förverkligat proletariatets och böndernas revolutionärt-demokratiska diktaturs välde. Och detta är riktigt, såtillvida som dessa sovjet över huvud taget representerade makten. Men såsom Lenin ganska ofta konstaterat, representerade dessa februaritidens råd blott en inskränkt makt. De stödde bourgeoisiens makt, i det de på densamma utövade blott ett halvt oppositionellt "tryck". Denna hybrida ställning tillät dem icke heller att gå utom gränserna för en demokratisk koalition av arbetare, bönder och soldater. Så till vida som denna koalition stödde sig, icke på reguljära statliga förbindelser utan på den väpnade makten och de omedelbara revolutionära överläggningarna, lutade den, vad formen för maktutövningen beträffade, åt diktatur, ehuru den icke på långt när var vuxen denna. Härav kom labiliteten hos den tidens sovjet. De ställdes inför avgörandet att antingen gå under eller faktiskt gripa makten. Men makten kunde de icke gripa i sin egenskap av en demokratiskt, av många partier sammansatt koalition av arbetare och bönder utan blott genom den proletära diktaturen, som ledes av ett enda parti, som även har bondemassorna bakom sig, börjande med deras halvproletära skikt. Med andra ord: den demokratiska arbetare- och bonderevolutionen kunde man anse som en omogen bildning, som icke var lämplig att verkligen regera, som en tendens, icke som ett slutresultat. Den vidare utvecklingen i riktning mot erövringen av makten måste nödvändigtvis slita sönder det demokratiska omhöljet och ställa böndernas ofantliga majoritet inför nödvändigheten att följa arbetarna, den måste skaffa proletariatet möjlighet att förverkliga klassdiktaturen och därigenom som krav för dagen uppställa: en hänsynslös radikal demokratisering av alla sociala förhållanden och arbetarestatens rent socialistiska ingrepp i de kapitalistiska egendomsförhållandena. Den som under dessa förhållanden ännu klamrat sig fast vid formeln "demokratisk diktatur", måste på förhand avsäga sig makten och föra in revolutionen i återvändsgränd.

Den grundläggande frågan, omkring vilken alla de övriga gruppera sig, var: kampen om makten eller icke? Skall man övertaga makten eller icke? Redan härav framgick, att vi hade två åskådningar framför oss, icke en tillfällig meningsskiljaktighet, utan två tendenser av uttryckligt principiell betydelse. Den ena av dessa tendenser – den ursprungliga – var proletär och stadd på vägen till världsrevolutionen; den andra, den "demokratiska", d. v. s. småborgerliga, förde i sista hand till den proletära politikens underordnande under det i förändring stadda borgerliga samhällets eventuella tillfälliga fordringar. Dessa båda tendenser stötte under hela året 1917 mot varandra vid alla någorlunda betydande frågor. Just den revolutionära epoken, d. v. s. den tid, då partiets magasinerade kraft sättes i omedelbart omlopp, måste oundvikligen uppenbara denna olikhet i uppfattningen. I högre eller lägre grad, med de ena eller andra avvikelserna komma dessa två tendenser att alltid visa sig på nytt under de olika revolutionsskedena även i andra länder. Om man med bolsjevism menar en uppfostran, en sådan organisation av den proletära förtruppen, varigenom ett väpnat tagande av makten möjliggöres för densamma, om man anser socialdemokratien som en reformistiskt-oppositionell verksamhet inom det borgerliga samhällets ram och en uppfostran av massorna till ett erkännande av den borgerliga statens oantastlighet, så blir det klart, att även inom det kommunistiska partiet, som ju heller icke kommer färdigt ur världsutvecklingens  ugn, striden mellan den socialdemokratiska tendensen och bolsjevismen måste yttra sig så mycket häftigare, öppnare och mera ohöljd, ju mera partiet kommer in i den omedelbara revolutionens period, då frågan om tagandet av makten blir en ödesfråga.

*

Först den 4 april, d. v. s. efter Lenins ankomst till Petrograd, ställdes partiet inför problemet om maktens tagande. Men även efter detta ögonblick var partiets linje icke enhetlig, och det var långtifrån att- den för alla stod höjd över varje tvivel. Trots avgörandet på konferensen i april 1917, varade det motstånd, som – halvt öppet, halvt omedvetet – gjordes mot den revolutionära kursen under hela förberedelsetiden. Studiet av meningsskiljaktigheterna under tiden mellan februarirevolutionen och befästandet av oktober är icke blott teoretiskt av utomordentligt intresse utan har också praktiskt en omätlig betydelse. Lenin kallade år 1910 de meningsskiljaktigheter, som visade sig på andra kongressen 1903, för en "antecipering", d. v. s. en försmak av vad som komma skulle. Det är mycket viktigt att följa denna tvedräkt från dess uppkomst år 1903 och till och med ännu tidigare fram till "ekonomismens" exempel. Men detta studium får först då en mening, när det föres ända till slutet och särskilt också fram genom det skede, då denna olikhet i uppfattningarna var utsatt för den allra största prövningen, d. v. s. oktoberrevolutionen.

Vi kunna i föreliggande arbete icke ge oss den uppgiften att uttömmande behandla alla stadier i denna kamp.

Men vi anse det vara nödvändigt att åtminstone delvis fylla den obegripliga lucka, som vår litteratur uppvisar med avseende på denna den viktigaste perioden i vårt partis utveckling.

I schismens medelpunkt står, som redan sagts, frågan om tagandet av makten. Denna fråga är över huvud taget det kännetecken, varpå ett revolutionärt (och icke blott ett revolutionärt) partis karaktär igenkännes. Samtidigt med frågan om maktens tagande uppställes och avgöres krigsproblemet under denna period.

Vi skola taga alla frågor i kronologisk ordning: partiets och partipressens ställning under första tiden efter tsarismens avlägsnande till Lenins ankomst; striden om Lenins teser; aprilkonferensen; julihändelserna; Kornilovförsöket; den demokratiska konferensen och förparlamentet; frågan om det väpnade upproret och tagandet av makten (september–oktober); frågan om den socialistiska "enhet" s-regeringen.

Studiet av denna schism kommer, såsom vi antaga, att ge oss möjlighet att draga slutsatser, som kunna vara av betydelse för den kommunistiska internationalens andra partier.

Kampen mot krig och fosterlandsförsvar.

Tsarismens störtande i februari 1917 betydde helt naturligt ett stort steg framåt. Tager man likväl februarirevolutionen i och för sig utan att anse den som en förberedelse till oktober, så betyder den blott, att Ryssland närmade sig ungefär det borgerligt-demokratiska Frankrikes typ. De småborgerliga revolutionära partierna sågo, såsom det också anstår dem, väl ingen borgerlig revolution i februarirevolutionen men ej heller i något fall ett trappsteg till den socialistiska revolutionen, för dem hade revolutionen en egen "demokratisk" betydelse. Härpå byggde de också sina ideologier om det revolutionära fosterlandets försvar. De försvarade icke den ena eller andra klassens styre utan "revolutionen" och "demokratien". Men även inom vårt eget parti hade februarirevolutionen under första tiden till följd ett utomordentligt förryckande av de politiska perspektiven. 1 grund och botten stod "Pravda" under marsdagarna betydligt närmare det revolutionära fosterlandsförsvarets ståndpunkt än de åskådningar, som representerades av Lenin.

"Om en armé står emot en annan", läsa vi i en av dess redaktionella artiklar, "vore den oförnuftigaste politiken den att föreslå den ena armén att lägga ned vapnen och gå hem. En sådan politik vore icke en fredens politik utan en träldomens politik, som ett fritt folk skulle med harm avvisa. Ett fritt folk skulle hålla ut på sin post, på varje kula skulle det svara med en kula och på varje projektil med en projektil. Detta är utom all fråga. , Vi få icke tillåta någon som helst desorganisation av revolutionens militära krafter." (Pravda, Nr 9, den 15 mars 1917.) Det rör sig härvid icke om härskande eller undertryckta klasser utan om det "fria folket"; det är icke klasserna, som kämpa om makten, utan det fria folket, som står "på sin post". Idén och dess formulerande motsvara helt och hållet fosterlandsförsvarets plattform. I samma uppsats heter det vidare: "Vår lösen är icke den revolutionära och revolutionerande arméns desorganisation och ej heller den innehållslösa formeln: Ned med kriget! Vår lösen är tryck(!) på den provisoriska regeringen i syfte att tvinga den att öppet träda fram inför världsdemokratien(!) med försöket(?) att förmå(!) alla krigförande stater att ofödröjligen inleda underhandlingar för att rådslå om medlen att avsluta kriget. Men tills dess skall var och en(!) hålla ut på sin post i striden"(!). Idén att utöva tryck på de imperialistiska regeringarna i syfte att göra dem "benägna" för ett ädelt steg var det program, som följde av Kautsky och Ledebour i Tyskland, Jean Longuet i Frankrike och Mac Donald i England – men det har aldrig varit ett bolsjevikiskt program. Uppsatsen slutar icke blott med petrogradrådens glada "hälsning" i det beryktade manifestet "Till alla världens folk" (detta manifest är fyllt av det revolutionära fosterlandsförsvarets anda), utan fastslår också med "tillfredsställelse" överensstämmelsen mellan redaktionens mening och resolutionerna vid två möten i Petrograd, vilka uppenbarligen stodo på fosterlandsförsvarets plattform. Det är nog att påpeka, att den ena av dessa resolutioner förklarar: "Om den tyska och österrikiska demokratien icke hör vår röst (d. v. s. den provisoriska regeringens röst; författarens anmärkning[2]), skola vi till sista blodsdroppen försvara vårt hemland" (Pravda, nr 9 för den 15 mars 1917). Den citerade artikeln utgör intet undantag. Tvärtom uttrycker den mycket noga Pravdas ställning ända till Lenins återkomst. I det följande numret av denna tidning, t. ex. i artikeln "Om kriget", finnas visserligen några kritiska anmärkningar rörande manifestet "Till alla världens folk", men samtidigt heter det där: "Det är omöjligt att icke hälsa gårdagens upprop från Petrograds arbetare- och soldatråd "Till alla världens folk" välkommet, vilket innehåller kravet på att förmå de egna regeringarna att göra ett slut på kriget." (Pravda, nr to för den 16 mars 1917.) Nå, var skall då en utväg ur kriget sökas? Svaret härpå är: "medlet är att utöva tryck på elen provisoriska regeringen med fordran att den skall giva sitt samtycke till att omedelbart inleda fredsunderhandlingar". (Samma ställe.) Sådana och liknande citat med maskerat landsförsvarande och maskerad opportunism skulle man kunna anföra i rik mängd. Samtidigt, ja, till och med en vecka tidigare, rasade Lenin, som ännu icke hade befriat sig ur sin bur i Zürich, sina "Brev från fjärran" (de flesta nådde icke fram till Pravda) mot varje medgivande åt fosterlandsförsvararna och opportunisterna.

Det är – skrev han den 8 (21) mars, då han ännu måste göra sig en sann bild av de revolutionära händelserna av de vanställande kapitalistiska informationskällornas element – fullkomligt otillåtligt att förtiga för folket och sig självt, att denna regering vill krigets fortsättande, att den är en agent för det engelska kapitalet, att den strävar efter att återställa monarkien och befästa godsägarnas och kapitalisternas makt" ("Proletär revolution", nr 7 (30), sid. 299). Och vidare den 12 mars: "Att vända sig till denna regering med förslaget att sluta en demokratisk fred vore att likna vid försöket att predika kärlek till nästan för innehavarna av offentliga hus" (samma ställe som ovan sid. 243). Vid samma tid som Pravda drev propaganda för "tryck" på den provisoriska regeringen med syfte att förmå den att i fredens intresse träda fram "inför hela den demokratiska världen", skrev Lenin: "Att träda fram till den Gutsjkov-Miljukovska regeringen med fordran att snart sluta en ärlig demokratisk fred är lika dåraktigt, som om en hederlig bypräst vände sig till godsägaren eller krämaren med förslaget att börja ett gudfruktigt liv, älska sin nästa och vända högra kinden till, om någon slår på den vänstra" (som förut sid. 244-245).

Den 4 april, en dag efter sin ankomst till Petrograd, uppträdde Lenin avgjort mot den ställning, som "Pravda" intagit med avseende på kriget. "Intet stöd åt den provisoriska regeringen" – skrev han – "ett fullständigt avslöjande av hela förljugenheten i dess löften, i synnerhet i fråga om uppgivandet av varje annektion. Avslöjande i stället för att träda fram till denna regering, som är kapitalistisk, med den otillåtliga, illusoriska "fordran" på att den skulle upphöra att vara imperialistisk" (band 14, del 1, sid. 18). Det återstår att säga, att upproret den 14 mars, vilket av "Pravda" hade hälsats med så stor hänförelse, av Lenin kallas "beryktat" och "virrigt". Det är hyckleri i högsta grad att uppmana andra folk att gå fram mot finansmagnaterna, under det man själv bildar en koalitionsregering med sina egna kapitalister. I ett "Förslag till plattform" säger Lenin: "centrum bedyrar och besvär oss, att det är marxistiskt och internationellt, att det vill träda inom skrankorna för freden, för varje "tryck" på regeringen, som än kan komma ifråga, för varje "fordran" och att det vill stödja folkets vilja till fred." (Band 14, I, sid. 52.)

Men kan då ett revolutionärt parti – så kunde man här fråga – uppgiva detta tryck mot bourgeoisien och regeringen? Naturligtvis icke! Trycket på den borgerliga regeringen är reformernas väg. Det marxistiska revolutionära partiet avstår icke från reformer, men reformens väg duger blott vid frågor av underordnat slag, men icke när det gäller de grundläggande frågorna. Det är icke möjligt att genom reformer komma i besittning av makten. Det är heller icke möjligt att genom "påtryckning" förmå bourgeoisien att ändra sin politik i den fråga, av vilken dess öde är beroende. Kriget skapade en revolutionär situation just därigenom att det gjorde den reformistiska "påtryckningen" värdelös. Nu återstod endast att antingen följa bourgeoisien ända till slutet eller också mobilisera massorna mot densamma i syfte att frånrycka den makten. I det förra fallet hade man att vänta några medgivanden av bourgeoisien i den inre politiken mot försäkran om obegränsat stöd av dess yttre imperialistiska politik. Av denna orsak förvandlades den socialistiska reformismen alltifrån krigets början öppet till en socialistisk imperialism. Av denna orsak blevo de verkligt revolutionära elementen tvungna att skrida till bildandet av en ny international. "Pravdas" ståndpunkt var icke proletärt-revolutionär utan demokratiskt-uthållig intill ändan, ehuru icke uttryckligen i denna sistnämnda punkt. Vi ha avlägsnat tsarismen, vi utöva ett tryck på den demokratiska regeringen för att denna skall föreslå folken fred. Om den tyska demokratien likväl icke är i stånd att utöva motsvarande inflytande på sin regering, skola vi försvara "fosterlandet" till sista blodsdroppen. Frågan om freden ansågs icke som en självständig fråga för arbetareklassen, som också var kallad att förverkliga den med förbigående av den borgerliga provisoriska regeringen, och detta icke därför att icke proletariatets erövring av makten ansågs för en praktiskt revolutionär uppgift. Och dock kan icke det ena skiljas från det andra.

Aprilkonferensen.

Lenins tal på finska bangården om den ryska revolutionens socialistiska karaktär slog ned som en bomb hos många inflytelserika partiledare. Polemiken mellan Lenin och anhängarna av "den demokratiska revolutionens genomförande" började samma dag. Förevändningen för en allvarlig uppgörelse var en väpnad demonstration, vid vilken den lösen gavs: "Ned med den provisoriska regeringen!" Denna omständighet gav enskilda representanter för högra flygeln anledning att anklaga Lenin för blanquism: Störtandet av den provisoriska regeringen, vilken under denna period stöddes av sovjetens flertal, hade kunnat uppnås blott med avkopplande av största delen av de av partiet verksamma. Formellt kunde det se ut, som om denna förebråelse icke var utan sitt berättigande, men i verkligheten fanns icke det minsta spår av blanquism i Lenins aprilpolitik. För honom var frågan den, i vilken grad sovjeten uttryckte folkets verkliga stämning och om icke partiet bedroge sig genom att rätta sig efter sovjetflertalet. Aprildemonstrationen, vars utslag gick längre till vänster än avsett var, tjänade till att fastställa, hurudan massornas stämning faktiskt var, och visade kraftförhållandet mellan massorna och sovjetflertalet. Sonderingen förde till den insikten, att ett långvarigt förberedelsearbete var nödvändigt. Vi upplevde, hur kärvt Lenin avvisade Kronstadtdelegationen, då den meddelade honom sitt beslut att icke erkänna den provisoriska regeringen.

Helt annorlunda förhöllo sig motståndarna till kampen om makten till denna fråga. På partikonferensen i april klagade kamrat Kamenev: "I nr 19 av Pravda har av kamrater (tydligen menas Lenin, L. T.) framlagts en resolution, som fordrar den provisoriska regeringens avsättande. Denna resolution har tryckts före den sista krisen; sedan har denna resolution avvisats såsom desorganiserande och betecknats som äventyrlig. Detta betyder, att våra kamrater lärt något av krisen. Den föreliggande resolutionen (d. v. s. den resolution, som Lenin förelade konferensen, L. T.) upprepar detta fel ..." Denna hållning är i högsta grad betecknande: Sedan Lenin undersökt läget, tog han tillbaka kravet på omedelbar avsättning av den provisoriska regeringen, men blott för veckor eller månader. Han ville närmast se, i vilken grad massornas missnöje med opportunisterna växte. Men oppositionen ansåg likväl denna lösen i och för sig som ett fel. I Lenins tillfälliga tillbakadragande låg icke den minsta antydan om att han avvek från den utstakade linjen. Han gick icke ut från den tanken, att den demokratiska revolutionen ännu icke var slutförd, utan endast och allenast från att massan ännu icke var i stånd att störta den provisoriska regeringen och att man därför måste göra allt för att sätta den arbetande klassen i stånd att i morgon kunna störta den provisoriska regeringen.

Partiets hela aprilkonferens gällde uteslutande denna grundläggande fråga: Skola vi gå till erövringen av makten i en socialistisk omvälvnings namn eller skola vi hjälpa till att genomföra den demokratiska revolutionen. Det är att beklaga, att denna rapport ännu icke blivit tryckt; ty i vårt partis historia ha knappast några konferenser av så avgörande och omedelbar betydelse för revolutionens öde ägt rum som denna aprilkonferens år 1917.

Lenins ställning var denna: orubblig kamp mot fosterlandsförsvaret och fosterlandsförsvararna, tillkämpandet av majoriteten i sovjet, den provisoriska regeringens störtande, sovjetens tagande av makten, revolutionär fredspolitik, socialistisk omvälvning i det inre och internationell revolution utåt. I motsats härtill representerade oppositionen, som vi veta, ståndpunkten: Genomförande av den demokratiska revolutionen genom tryck på den provisoriska regeringen, varvid sovjeten skulle finnas till som "kontrollorgan" över den borgerliga regeringen. Härur framväxte en helt annan, vida försonligare hållning till "fosterlandsförsvaret".

En av Lenins motståndare replikerade på aprilkonferensen: "Vi tala om arbetare- och soldatråden som om våra krafters och vår makt organiserande centrum... Likväl visar redan namnet, att de erbjuda ett block av småborgerliga och proletära krafter, inför vilka stå ofullbordade borgerligt-demokratiska uppgifter. Om den borgerligt-demokratiska revolutionen skulle nå sitt slut, skulle detta block icke kunna existera och proletariatet skulle föra striden mot blocket ... Men då vi erkänna dessa sovjet som centrum för vår organisation, är den borgerliga revolutionen ännu icke avslutad; den har ännu icke överlevat sig själv, och jag tror, att vi alla måste erkänna, att makten efter avslutandet av denna revolution faktiskt kommer att övergå i proletariatets händer" (Kamrat Kamenevs tal). Denna argumenterings hopplösa schematiska karaktär är fullständigt klar: däri ligger dock det väsentliga, att "denna revolutions definitiva avslutande" aldrig kan inträda utan att makten övergår i andra händer. I det anförda talet ignoreras fullständigt revolutionens klasskaraktär. I enlighet härmed följa partiets uppgifter icke av den verkliga grupperingen av maktförhållandena mellan klasserna utan av en formell definition av revolutionen som borgerlig eller borgerligt-demokratisk. Vi måste gå tillsammans med småborgardömet i blocket och utöva kontrollen över den borgerliga regeringen ända tills att den borgerliga revolutionen är definitivt genomförd. Detta schema är rent mensjevikiskt. Sedan revolutionens uppgifter på doktrinärt sätt begränsats genom en dylik namngivning ("borgerlig" revolution) var det omöjligt att icke komma till en politik, som gick ut på kontroll över den provisoriska regeringen med fordran på en fred utan annektioner o. s. v. Med den demokratiska revolutionens genomförande förstod man en rad reformer, som skulle införas på de lagstiftande institutionernas väg, varvid rollen som vänstra flygel tillämnades bolsjevikerna. Parollen "All makt åt råden" förlorade härvid varje reellt innehåll. Ingen har så konsekvent och genomtänkt givit uttryck åt detta som den döde Nogin, som likaledes tillhörde oppositionen och på aprilkonferensen framställde saken på följande sätt: "Under utvecklingens lopp förlora sovjet alla de viktigaste funktionerna. En hel rad administrativa uppgifter komma att överlämnas till stads- och semstvoorganisationerna o. s. v. Om vi betrakta den vidare utvecklingen av statens uppbyggande, kunna vi icke förneka, att det måste komma till skapandet av en lagstiftande korporation och vidare till ett parlament. Följaktligen bortdö sovjets viktigaste funktioner, vilket dock icke betyder, att dessa finna ett nesligt slut. De överlämna blott sina funktioner. Förverkligandet av den republikanska kommunen är icke att vänta vid dessa sovjets."

Den tredje opponenten åter företrädde den ståndpunkten, att Ryssland ännu icke var moget för socialismen. "Kunna vi räkna på massornas stöd, om vi ge ut lösen ‘Proletär revolution’? Ryssland är det mest småborgerliga land i Europa. Vi kunna därför icke antaga, att massan skall möta den socialistiska revolutionen med förståelse. Följaktligen kan man säga, att ju mer partiet representerar den socialistiska ståndpunkten, desto mera förvandlas det till en agitationsklubb. Stöten till en socialistisk revolution kan blott västern giva." Och vidare: "Var går den socialistiska omvälvningens sol upp? Jag tror, att initiativet till den socialistiska revolutionen på grund av vår småborgerliga nivå icke får utgå från oss, vi ha icke krafterna och ej heller de objektiva förutsättningarna därför. I västern däremot kommer denna fråga att lyda på samma sätt som hos oss frågan om störtandet av tsarismen."

Icke alla motståndarna till Lenins uppfattning kommo på aprilkonferensen till samma resultat som Nogin; men alla måste till följd av händelsernas logik några månader senare, nämligen omedelbart före oktoberrevolutionen, tillägna sig denna insikt. Att antingen leda massorna i den proletära revolutionen eller också intaga oppositionens roll i ett borgerligt parlament – det var den fråga, som uppstod inom vårt parti. Det är klart, att den andra ståndpunkten i själva verket var mensjevikisk eller, rättare sagt, den ställning, som mensjevikerna efter februarirevolutionen måste övergiva. I själva verket hade de mensjevikiska gröngölingarna under många års lopp predikat, att nästa revolution skulle bli borgerlig, att revolutionens borgerliga regering blott skulle fylla borgerliga uppgifter, att socialdemokraterna icke skulle kunna övertaga den borgerliga demokratiens uppgifter, utan måste – "trängande bourgeoisien åt vänster" – stanna i opposition. Detta tema har Martynov utvecklat med särskilt tröttande djupsinne. Vid den borgerliga revolutionens utbrott år 1917 befunno sig mensjevikerna mycket snart i regeringen. Av hela deras "principiella" ställning återstod blott den politiska uppfattningen, att proletariatet icke får våga sig fram till makten. Nu är det emellertid alldeles klart, att de bolsjeviker, som beskyllde mensjevikerna för ministerialism, samtidigt uppträdde mot proletariatets besittningstagande av makten, i verkligheten närmade sig mensjevikernas förrevolutionära ståndpunkt.

Revolutionen framkallade politiska förskjutningar i två riktningar: högern blev kadetter, kadetterna av nödtvång republikaner till formen i rörelse åt vänster; socialrevolutionärerna och mensjevikerna blevo det härskande borgerliga partiet, en rörelse till höger. På detta sätt försökte det borgerliga samhället att skapa sig en ny bestående ordning och maktställning. Samtidigt med mensjevikernas övergång från den formellt-socialistiska ståndpunkten till den vulgär-demokratiska går bolsjevikernas högra flygel över till den formellt-socialistiska, d. v. s. till den hittillsvarande mensjevikiska ställningen. Samma omflyttning inträffade också i krigsfrågan. Bourgeoisien med undantag av några doktrinärer uppträdde ända till leda för formeln: en fred utan annektioner och skadestånd. De kunde göra det så mycket lättare som utsikterna till annektioner voro mycket ringa. Mensjevikerna och socialrevolutionärerna av Zimmerwaldriktning, vilka hade fördömt de franska socialisterna för deras försvar av det kapitalistiskt-republikanska fäderneslandet, hade icke väl känt sig tillhöra en borgerlig republik, förrän de själva blevo landsförsvarare; de gledo över från passivt-internationalistisk, till aktivt-patriotisk ståndpunkt. Samtidigt därmed intog bolsjevikiska partiets högra flygel den passivt-internationalistiska ståndpunkten: "tryck" på den provisoriska regeringen med målet: demokratisk fred "utan annektioner och skadestånd".

Så föll formeln om proletariatets och böndernas demokratiska diktatur sönder på aprilkonferensen. Teoretiskt och politiskt uppstodo två fientliga åskådningar: den demokratiska, som överskyldes med socialistiska slagord, och den socialrevolutionära eller den egentligt bolsjevikiska, den leninska åskådningen.

Julidagarna – Kornilovförsöket. Den demokratiska konferensen och förparlamentet.

Aprilkonferensens beslut förde partiet i princip in på den rätta vägen, men schismen i partiets ledande lager blev bestående och likviderades icke av detta. Tvärtom gick söndringen djupare på grund av händelsernas gång, antog allt konkretare former och tillspetsades i det för revolutionen avgörande ögonblicket, under oktoberdagarna.

Försöket att på Lenins initiativ genomföra en demonstration den 10 juni fördömdes och framställdes som ett äventyr av samma kamrater, som även voro missnöjda med demonstrationen i april.

Den till den 10 juni utsatta demonstrationen ägde icke rum till följd av ett förbud från sovjetkongressen. Men den 18 juni fick partiet upprättelse; ty den allmänna petrogradsdemonstrationen, som väl kom till stånd på grund av ett ganska oförsiktigt initiativ av opportunisterna, ägde rum under nästan uteslutande bolsjevikiska paroller. Men även regeringen ville företaga sig något och började den idiotiskt lättsinniga frammarschen vid fronten. Det var ett avgörande ögonblick. Lenin varnade partiet för oförsiktiga steg. Den 21 juni skrev han i "Pravda": "Kamrater, ett uppror vore nu icke ändamålsenligt. Nu gäller det att genomleva ett fullkomligt nytt skede av vår revolution." (Band 14, del I, sid. 276.) Men julidagarna kommo, milstenarna på revolutionens väg men också på de inre partitvisternas väg.

I julirörelsen spelade massornas i Petrograd egenmäktiga uppträdande den avgörande rollen. Det är dock otvivelaktigt, att Lenin i juli frågade sig: är icke tiden redan kommen? Har icke redan massornas stämning vuxit högre än sovjetbyggnaden? Måste vi icke frukta, att vi, hypnotiserade av sovjets legalitet, icke kunna följa med i massornas stämning, ja, till och med komma bort från den? Det är mycket sannolikt, att enskilda rent militära handlingar under julidagarna företogos på föranstaltande av kamrater, som voro ärligt övertygade om att de handlade i Lenins anda. Lenin sade ock senare: "I juli gjorde vi många dumheter." Men i verkligheten förde denna framstöt även till en brett anlagd rekognoscering av en högre belägen etapp i rörelsen. Vi måste närmast anträda återtåget, ett tungt återtåg. Partiet, så långt det var sysselsatt med förberedelsen till övertagandet av makten, såg med Lenin i juliexperimentet blott en episod, i vilken vi dyrt köpte känningen med de fientliga krafterna; detta experiment kunde dock icke öva inflytande på vår utvecklings huvudkontur. De kamrater, som ställde sig fientliga till den politik, som gick ut på maktens tagande, sågo ett skadligt äventyr i julidagarna. Mobiliseringen av partiets högerkrafter tilltog, deras kritik blev beslutsammare. I sammanhang härmed ändrades också den avvärjande tonen. Lenin skrev: "Allt detta skrik, alla dessa överväganden – borde man icke ställd inför massornas utom lagen gående missnöje och harm deltaga i försöket på ett fredligt och organiskt uppbyggnadsarbete? – föra antingen till ’avfall’, om de utgå från bolsjevikerna eller äro en vanlig företeelse hos småborgaren, vilken framkallas genom hans ångest och hjälplöshet." (Band 14, del II, sid. 28.) Ordet "avfall" i detta sammanhang visar hela tragiken i tvedräkten. Senare påträffar man allt oftare detta onda ord.

Den opportunistiska ställningen till maktfrågan och till kriget måste helt naturligt även utlösa en motsvarande ställning till Internationalen. Från högersidan gjordes ett försök att förmå partiet till deltagande i socialpatrioternas Stockholmskonferens. Lenin skrev den 16 augusti: "Kamrat Kamenevs tal i centrala exekutivkommittén den 6 augusti, i sammanhang med frågan om Stockholmskonferensen får icke lämnas oemotsagt av de bolsjeviker, som förblivit sitt parti och dess principer trogna." (Band 14, del II, sid. 56.) Och vidare skrev han till frasen, att revolutionens banér skulle vecklas ut på Stockholmskonferensen: "Allt detta är tom deklamation, i Tjernovs och Tseretellis anda – det är en uppenbar lögn. Icke revolutionens fana utan kompromissens fana, fanan över amnestien åt socialimperialisterna, bankirernas förhandlingar om uppdelning av annektionerna, detta är de fanor som komma att vecklas ut över Stockholm." (Samma ställe sid 57.)

Vägen till Stockholm var i verkligheten vägen till Andra internationalen, alldeles som deltagandet i förparlamentet var vägen till den borgerliga republiken. Lenin var för bojkott av Stockholmskonferensen och senare för ett bojkottande av förparlamentet. Mitt i den största striden har han aldrig en minut lämnat målet ur sikte – skapandet av den nya kommunistiska internationalen.

Redan den 10 april föreslår Lenin att partiet skall ändra namn. Alla invändningar mot det nya namnet avvisar han. Han betecknade dem som tröghetens och vanans argument. Han förfäktar den satsen att "det är på tiden att kasta bort den gamla skjortan och taga på sig rent linne". Och det oaktat var motståndet hos partiets spetsar så starkt, att ett helt år, varunder Ryssland lade av sig bourgeoisiestyrets smutsiga tvätt, måste gå, innan partiet kunde besluta sig för att förnya sitt namn och på så sätt återvände till traditionen från Marx och Engels.

I denna historia om partiets namnförändring är Lenins roll under hela år 1917 symboliskt uttryckt: ty i utvecklingens allra mest avgörande vändpunkt måste ban i morgondagens namn oavbrutet föra en upprivande kamp mot gårdagen. Motståndet från denna, vilket uppträder under flaggan "tradition", blir vid enstaka tillfällen utomordentligt bittert.

Tilldragelserna vid Kornilovförsöket, vilka hade till följd en förskjutning av läget till vår förmån, mildrade för en tid meningsskiljaktigheterna, men de undanröjde dem icke. Hos högra flygeln var under dessa dagar tendensen att närma sig sovjetens flertal på grundvalen av revolutionens försvar och delvis även hemlandets försvar omisskännlig. Lenin reagerade i början av september genom ett brev till centralkommittén: "Enligt min mening hemfalla de åt principlöshet, som förfäkta "landets försvar" [3] eller (som andra bolsjeviker) blocket med socialrevolutionärerna och stödet åt den provisoriska regeringen. Det är ett fundamentalt misstag, det är – principlöshet. Vi kunna bli anhängare av landets försvar först då proletariatet övertagit makten." Och vidare: "Vi få till och med nu icke stödja Kerenskijs regering, det vore vansinne. Man kommer att fråga: skall då Kornilov icke bekämpas? Jo, naturligtvis! Men det är icke ett och detsamma: det finnes en gräns, som överskrides av några bolsjeviker, varvid de hemfalla åt opportunism, i det de låta rycka sig med av tilldragelserna." (Band 14, del II, sid. 95.)

Nästa skedet i meningsskiljaktigheternas utveckling var den demokratiska konferensen (12-22 september) och det därur framgångna förparlamentet (7 oktober). Mensjevikernas och socialrevolutionärernas uppgift bestod i att binda bolsjevikerna genom legaliteten hos sovjeten och att av denna skapa en borgerligt-parlamentarisk legalitet. Högermännen komma dessa strävanden till mötes. Vi ha redan förut sett, huru de tänkte sig revolutionens utveckling: sovjeten avträda sina åligganden till motsvarande organisationer, stadsrepresentationerna, kommunerna, fackförbund och till sist den lagstiftande kåren, varmed råden sedan försvinna från skådeplatsen. Vägen genom förparlamentet skulle leda massornas uppmärksamhet från råden som "provisorisk" institution till den lagstiftande församlingen som den demokratiska revolutionens slutsten. Men bolsjevikerna voro redan såväl i Petrograds som Moskvas sovjet i flertal. Vårt inflytande, även i armén, växte icke blott med varje dag utan från timme till timme. Det var snart icke längre fråga om att uppställa prognoser och väga möjligheter utan bokstavligen att bestämma den väg, som man redan följande morgon skulle slå in på.

De redan fullkomligt avverkade opportunistiska partiernas uppträdande på den demokratiska konferensen vi  sade deras ledsamma tarvlighet. Vår fordran att demonstrativt lämna denna konferens, emedan den uppenbarligen var hemfallen åt undergången, stötte hos de då alltjämt mäktiga högerelementen inom vårt partis ledning på energiskt motstånd. Denna strid var början till kampen om bojkotten av förparlamentet överhuvud. Den 24 september, d. v. s. efter den demokratiska konferensen, skrev Lenin: "Bolsjevikerna borde demonstrativt, som protest, ha lämnat konferensen, detta även för att icke gå i fällan och låta folkets uppmärksamhet ledas bort från de allvarligaste frågorna." (Band 14, del II, sid. 144.)

Debatterna inom den bolsjevikiska fraktionen på den demokratiska konferensen om bojkotten av förparlamentet hade trots ämnets jämförelsevis snäva begränsning en utomordentlig betydelse. I verkligheten rörde det sig om högra flygelns, till det yttre också framgångsrika försök att föra partiet in på vägen för "vidareförandet" av "den demokratiska revolutionen". Något stenogram från dessa debatter föreligger icke – i varje fall äga vi icke något sådant. Såvitt mig är bekant, finnas ej heller några som helst uppteckningar. Några otillräckliga anteckningar ha av utgivarna av föreliggande arbete påträffats i mina papper. Kamrat Kamenev har framställt de argument, som senare klarare och skarpare utgjorde innehållet i ett brev från Kamenev och Sinovjev till partiorganisationerna (11 oktober). Nogin fann en mera principiell formulering av frågan: "Bojkotten av förparlamentet är uppmaning till resning, cl. v. s. till upprepande av julidagarna." Några andra kamrater utgingo från den allmänna socialdemokratiska parlamentstaktiken och sade ungefär: "Ingen skulle våga att väcka förslag om bojkott av parlamentet, men man föreslår oss att bojkotta en dylik inrättning blott därför att man givit densamma namnet förparlament."

Högermännens grundåskådning var den, att revolutionen oundvikligen förde från sovjeten till den borgerliga parlamentarismen och att förparlamentet var en naturlig företeelse i denna utveckling, att det var ändamålslöst att undandraga sig medarbetarskapet i förparlamentet, då man ju dock lagade sig i ordning att slå sig ned på vänsterbänkarna i parlamentet. Man skulle genomföra den demokratiska revolutionen och "förbereda" sig till den socialistiska. Men huru skulle man förbereda sig? Genom den borgerliga parlamentarismens läror; ty de längre hunna länderna visa de efterblivna deras kommande gestaltning. Tsarismens störtande tänktes ske på revolutionär väg – vilket ju också motsvarade förhållandena – men maktens erövring genom proletariatet fattades parlamentariskt; den skall ske efter skedd demokratisering. Mellan den borgerliga och proletära revolutionen måste ligga många år av en demokratisk regering. Striden om inträdet i förparlamentet var striden om arbetarerörelsens "europeisering" för att denna rörelse snabbare skulle kunna införas i den demokratiska kampen om "maktens erövring", d. v. s. i socialdemokratiens strömfåra. Fraktionens sammansättning på den demokratiska konferensen, som räknade mer än hundra medlemmar, skilde sig på intet sätt från sammansättningen på de dåvarande partikonferenserna. Fraktionens flertal var för deltagande i förparlamentet. Detta förhållande väckte dock bekymmer och Lenin slog också faktiskt allarm från och med detta ögonblick. Under den demokratiska konferensens dagar skrev han: "Det vore det största fel och parlamentarisk kretinism, om vi skulle anse den demokratiska konferensen som ett parlament; ty till och med om den skulle proklamera sig som parlament, som revolutionens suveräna parlament, skulle den dock i verkligheten icke ha kunnat avgöra någonting: avgörandet ligger annorstädes, i Petrograds och Moskvas arbetarekvarter." (Band 14, del II, sid. 138.) Hur Lenin ringaktade deltagandet i eller frånvaron från förparlamentet, framgår av många yttranden, särskilt av ett brev till centralkommittén av den 29 september, i vilket han talar om "sådana oerhörda fel" av bolsjevikerna som "det skamliga beslutet att deltaga i förparlamentet". För honom stod det klart, att detta beslut utgick från samma demokratiska illusioner och småborgerliga vacklande, som han städse bekämpade, i det han mot dem ställde sin uppfattning av den proletära revolutionen. Det är icke sant, att många år måste ligga mellan den borgerliga och den proletära revolutionen. Det är icke sant, att den enda eller grundläggande eller obligatoriska skolan för förberedelsen till maktens erövring måste vara den parlamentariska erfarenheten. Det är heller icke sant, att vägen till makten blott leder över den borgerliga demokratien. Allt detta är ihåliga abstraktioner, doktrinära schemata, vilkas politiska uppgift ligger i att fängsla den proletära förtruppen till händer och fötter och genom "den demokratiska statsmekaniken" förvandla den till en oppositionell skugga av bourgeoisien. Ty det är socialdemokratien.

Proletariatets politik får icke ledas efter ett orörligt program utan blott efter klasskampens reella fordringar. Det är icke fråga om att inträda i förparlamentet utan att organisera upproret och rycka makten till sig. Det andra blir det nog någon råd med. Lenin föreslog till och med en extra partidag, på vilken bojkott av förparlamentet skulle stå som grundvillkor på dagordningen. Från och med nu upprepar han i alla brev och uppsatser ständigt ett och detsamma: icke in i förparlamentet som "revolutionär" svans till det opportunistiska blocket utan ut på gatan för att erövra makten!

Om oktoberomvälvningen.

Det visade sig icke nödvändigt att inkalla den extra kongressen. Det tryck, som Lenin, förde till en svängning åt vänster av krafterna såväl i centralkommittén som även i fraktionen i förparlamentet. Bolsjevikerna utträdde den 10 oktober. I Petrograd uppstod en konflikt mellan sovjeten och regeringen med anledning av avsändandet av bolsjevikiska truppavdelningar till f ronten. Den 16 oktober bildades en krigs-revolutionär kommitté som legalt sovjetorgan för upproret. Partiets högra flygel bemödade sig att hindra händelsernas gång. De olika tendensernas kamp inom partiet och klassernas kamp inträder i sitt avgörande skede. Den ställning, som partiets högra flygel intog, belyses fullständigast och även mest principiellt i ett brev "Till det nuvarande läget", som bär Sinovjevs och Kamenevs underskrift. I brevet, som är skrivet den 11 oktober, d. v. s. två veckor före omvälvningen och skickades till de viktigaste partiorganisationerna, uppträder man avgjort mot det väpnade upproret. Beslutet om väpnat uppror fattades av centralkommittén. Brevet varnar för att underskatta motståndarnas krafter, men underskattar också oerhört revolutionens krafter och förnekar till och med massornas kampstämning (två veckor före den 25 oktober!) Det heter där: "Vi äro av den fasta, orubbliga övertygelsen, att ett väpnat uppror nu skulle i detta ögonblick besegla icke blott vårt partis öde utan också den ryska revolutionens och världsrevolutionens öde." Men om intet uppror och intet tagande av makten skulle ske – vad skulle då ske? Brevet ger också ett klart och entydigt svar på denna fråga: "Genom armén och arbetarna hålla vi revolvern för tinningen på bourgeoisien", och under detta hot kan den icke förstöra konstituerande församlingen. "Utsikterna för vårt parti vid valen till konstituerande församlingen äro utmärkta; bolsjevikernas inflytande växer. Vid riktig taktik kunna vi erhålla en tredjedel, ja kanske ännu flera platser i konstituerande församlingen." Vi se alltså, att i brevet angives den strävan att komma till en inflytelserik opposition i den borgerliga konstituerande församlingen. Denna rent socialdemokratiska strävan maskeras genom följande utläggningar: "Sovjeten, som vuxit till, kunna icke förintas; blott på dem kan också den konstituerande församlingen stödja sig i sitt revolutionära arbete. De och råden utgöra den kombinerade typ av statsinstitutioner, till vilka vi komma." Det är särskilt intressant och karaktäristiskt för högermännens helhetsuppfattning, att teorien om den "kombinerade statsformen" 1 1/2 - 2 år senare i Tyskland upprepades av Rudolf Hilferding, vilken likaledes kämpade mot proletariatets tagande av makten. Den tysk-österrikiska opportunisten visste icke, att han begick ett plagiat.

I brevet "Till det nuvarande läget" bestrides det förhållande, att större delen av ryska folket stod bakom oss, varvid majoriteten tages och beräknas rent parlamentariskt. "I Ryssland äro flertalet arbetare – heter det i brevet – och en stor del av soldaterna för oss; men allt det övriga kan sättas i fråga. Vi äro t. ex. alla övertygade, att om det kommer till valen till den konstituerande församlingen, skall böndernas majoritet rösta för socialrevolutionärerna. Är detta en slump?" I en sådan frågeställning ligger det grundfelet, den missuppfattningen av saken, att bönderna väl ha stort revolutionärt intresse och fast vilja att handla enligt dessa intressen men icke äga någon egen politisk ståndpunkt. De kunna antingen rösta för bourgeoisien genom förmedling av sin socialrevolutionära agentur eller aktivt ansluta sig till proletariatet. Just på vår politik berodde det, vilken av dessa möjligheter som skulle förverkligas. Gå vi till parlamentet för att där vinna oppositionellt inflytande (en tredjedel av platserna eller mer) så tränga vi, nästan mekaniskt, bönderna i det läget, att de söka bevakandet av sina intressen hos konstituerande församlingen och detta icke genom oppositionen utan genom majoriteten. Omvänt skulle proletariatets tagande av makten ofördröjligen skapa den revolutionära ramen för böndernas kamp mot godsägarna och ämbetsmännen. Om vi använda de hos oss på den tiden just i denna fråga så brukliga uttrycken, så "överskattas" och "underskattas" bondeståndet samtidigt. De revolutionära möjligheterna (vid proletär ledning) underskattades, den politiska självständigheten överskattades. Detta dubbla fel, det samtidiga såväl under- som överskattandet av bönderna, härflyter å sin sida ur underskattandet av den egna klassen och dess parti. Det är ur denna synpunkt som socialdemokratien ser proletariatet. Häri ligger intet oväntat. Alla schatteringar av opportunism leda i sista hand till ett oriktigt bedömande av de revolutionära krafterna och de hos proletariatet slumrande möjligheterna.

Till motivering av ett avböjande av maktens tagande skrämmes partiet i detta brev också med inbördeskrigets perspektiv. "Soldaternas massa understöder oss icke vid krigsparoller utan blott i våra fredssträvanden. Övertoge vi nu makten och komme genom det allmänna läget därhän att vi måste föra ett revolutionärt krig, skulle soldaterna obetingat avfalla från oss. De bästa delarna av soldatungdomen skulle tvivelsutan hålla sig till oss." Denna bevisföring är i högsta grad lärorik. Vi se här de utslagsgivande hänsyn, som förde till undertecknandet av Brest-Litovskfreden. Men här användas dessa argument mot tagandet av makten. Det är klart, att de i brevet "Till det nuvarande läget" nedlagda tankarna för liksinnade utomordentligt underlättat antagandet av Brest-Litovskfreden. Vi kunna här nöja oss med att upprepa, vad vi härom ha sagt på annat ställe: icke den tillfälliga kapitulationen vid Brest-Litovsk i och för sig karaktäriserar Lenins politiska genius utan föreningen av oktoberrevolutionen med Brest-Litovsk. Detta får icke glömmas.

Arbetareklassen kämpar och växer i det ständiga medvetandet, att motståndaren har övertaget; detta yttrar sig i det dagliga livet vid varje steg. Motståndaren har rikedomen, makten, alla medel till en ideologisk påverkan, alla medel till repression. Den allmänna förtrogenheten med den tanken, att fienden är oss överlägsen i krafter, utgör en beståndsdel av det revolutionära partiets liv och arbete i dess förberedande skede. Följderna av den ena eller andra oförsiktiga aktionen påminna varje gång på det grymmaste om motståndarens makt. Det kommer då ett ögonblick, då denna vana att anse fienden som den starkare blir huvudhindret på vägen till segern. Bourgeoisiens nuvarande svaghet överskyles genom medvetandet om dess föregående styrka. "I underskatten fiendens kraft", det är den lösen, under vilken alla motståndare till det väpnade upproret samlas. "Var och en som vill tala om det väpnade upproret", så skriva motståndarne två veckor före segern, "är förpliktad att nyktert överväga varje möjlighet, och vi anse det för vår plikt att säga, att det nuvarande ögonblicket är det allra farligaste. Fiendernas makt är större än det synes oss. Petrograd avgör saken och just här ha proletariatets fiender betydande krafter: femtusen "junkrar" (d. v. s. officersaspiranter; övers.), som äro förträffligt utrustade och organiserade och som, tack vare sin ställning som klass, icke sky striden, vidare staben, anfallstrupperna, kosackerna och en betydande del av den garnision, som ligger runt om Petrograd. Vidare skola motståndarne försöka och detta med centrala exekutivkommitténs hjälp taga trupper från fronten." ("Till det nuvarande läget").

Det är naturligt, att i inbördeskriget, då det icke blott kommer an på att räkna bataljonerna titan även på att beräkna, huru de kunna förmodas inställa sig, måste bedömandet av kraftförhållandena bli svårt och otillräckligt. Till och med Lenin antog, att fienden i Petrograd förfogade över betydande krafter och tog därför i övervägande, om icke upproret borde inledas i Moskva, där det enligt hans åsikt skulle kunna ske utan blodsutgjutelse. Dylika fel vid ett bedömande på förhand kunna icke undvikas till och med vid de gynnsammaste förhållanden, och det är riktigare att i varje fall förutsätta ett mindre gynnsamt läge. Men vad som intresserar oss i detta fall är det otroliga överskattandet av motståndaren ända till ett fullkomligt vanställande av förhållandena, när man befann sig i ett sådant läge, att fienden i verkligheten icke längre förfogade över någon väpnad makt.

Denna fråga är, såsom erfarenheten i Tyskland visat, av mycket stor betydelse. Så länge upprorsparollen för ledarne av det tyska kommunistiska partiet övervägande – om än icke uteslutande – hade agitatorisk betydelse, ignorerade dessa frågan om fiendens väpnade makt (riksvärn, fascistiska föreningar, polis). Det föreföll dem, som om den militära uppgiften skulle med den ständigt växande revolutionära rörelsen lösa sig av sig självt. Men när detta problem ryckte fram i förgrunden, begingo kamraterna, som dittills ansett fiendens väpnade krafter såsom icke existerande, det nya felet att överskatta dessa krafter. De togo uppgifterna om bourgeoisiens väpnade stridskrafter för gällande till fulla värdet, och de summerade dem tillsammans med riksvärnets och polisens krafter, avrundade dem uppåt (ända till en halv million och mer) och erhöllo på detta sätt en sluten, ända till tänderna beväpnad makt, som fullständigt räckte till att förlama deras egna ansträngningar. Utom all fråga voro de tyska motrevolutionära krafterna betydande och framför allt mycket bättre organiserade och förberedda än våra kornilovska trupper. Men den tyska revolutionens aktiva krafter äro också annorlunda. Proletariatet utgör det övervägande antalet av Tysklands befolkning. Hos oss fälla, åtminstone under första tiden, Petrograd och Moskva alltid utslaget; i Tyskland skulle upproret genast fått många mäktiga revolutionshärdar. Från denna synpunkt sett bleve fiendens väpnade krafter ingalunda någonting så överväldigande som i den statistiska uppställningen med dess avrundande uppåt. Framför allt måste man kategoriskt avvisa dessa tendensiösa beräkningar, som gjorts och göras efter den misslyckade "tyska oktober". De avse att rättfärdiga den politik, som förde till misslyckandet. Vårt ryska exempel har i detta avseende en betydelse, som gör det oersättligt. Två veckor före vår oblodiga seger i Petrograd – vi kunde också ha haft den redan två veckor tidigare – sågo vårt partis erfarna politici stå mot oss junkrarna, som önskade slåss och förstodo sig på att slåss, anfallstrupperna och kosackerna och största delen av garnisonen och artilleriet, som omringade oss, och de anryckande trupperna från fronten. I verkligheten fanns ingenting, rakt ingenting. Låtom oss nu föreställa oss, att motståndarne till det väpnade upproret hade segrat i partiet och centralkommittén. Vem som då skulle haft ledningen i inbördeskriget, är fullkomligt klart: revolutionen skulle på förhand blivit besegrad, om icke Lenin mot centralkommittén hade vädjat till partiet i fråga om det, som han förehade och också utan tvivel skulle göra och detta med framgång. Men icke varje parti förfogar över en Lenin i dylika situationer.... Det är icke svårt att föreställa sig, huru den historiska framställningen skulle ha lytt; om i centralkommittén den strömning hade segrat, som avböjde kampen. De officiösa historieskrivarne skulle ha framställt händelserna i oktober 1917 som vansinne, de skulle ha gett läsaren överväldigande statistiska uppgifter om antalet junkrar, anfallstrupper, artilleri och de kårer, som anryckte från fronten och framställt dessa krafter såsom vida förfärligare än de voro i verkligheten. Detta är den lärdom som man måste inprägla i varje revolutionärs medvetande!

Lenins oavlåtliga, outtröttliga press på centralkommittén under september och oktober månader framkallades av hans ständiga bekymmer, att vi kunde försumma det riktiga ögonblicket. Nonsens – sade de högersinnade – vårt parti kommer att ständigt växa. Vem hade rätt? Och vad betyder det att försumma ögonblicket? Vi komma här till den punkten, hurusom det bolsjevikiska bedömandet av revolutionens väg och metod är aktiv, strategisk och dådkraftig och står i motsats till socialdemokraternas och mensjevikernas, vilket är helt fyllt av fatalism. Vad betyder det att försumma ögonblicket? Den allra gynnsammaste förutsättningen för ett uppror är för handen, då kraftförhållandet förskjuter sig till vår förmån. Här är det naturligtvis fråga om krafternas förhållande inom medvetandets område, d. v. s. den politiska överbyggnadens, icke om basen, som man under revolutionens epok kan antaga vara mer eller mindre oföränderlig. På en och samma ekonomiska bas, vid samma sociala klassdifferensiering ändras kraftförhållandet genom den proletära massans placering, förstörandet av dess illusioner, samlandet av politisk erfarenhet, rubbandet av mellanklassernas och gruppers förtroende till statens makt och slutligen genom försvinnandet av denna senares förtroende till sig själv. I revolutionen är allt detta snabbt på varandra följande processer. Hela den taktiska konsten består i att gripa det ögonblick, då villkoren tagna som helhet äro gynnsammast för oss. Det kornilovska upproret skapade dessa förutsättnings. Massorna, som hade förlorat förtroendet till sovjetmajoritetens partier, sågo motrevolutionens påtagliga fara. De trodde, att bolsjevikerna voro kallade att avvärja denna fara. Varken statsmaktens elementära sönderfallande eller de otåliga massornas tillströmning till bolsjevikerna kunde förbli ett varaktigt tillstånd, krisen måste avgöras i den ena eller andra riktningen. Nu eller aldrig – upprepade Lenin.

Härtill svarade högern: "Det vore en stor historisk osanning, om man ville ställa frågan om maktens övergång i proletariatets händer på detta sätt: Nu eller aldrig. Nej! Proletariatets parti kommer att växa, dess program kommer att bli bekant för allt vidare folklager och blott en omständighet skulle kunna omintetgöra dessa framgångar: om partiet under förhandenvarande förhållanden griper makten. Inför en så ödesdiger politik måste vi varnande höja våra röster." ("Till det nuvarande läget").

Denna fatalistiska optimism måste undersökas på det noggrannaste. Den innehåller ingenting nationellt egendomligt, ej heller utmärker den sig genom någon individualitet. En liknande tendens kunde vi iakttaga i Tyskland förra året. I själva verket döljer sig bakom denna avvaktande fatalism obeslutsamhet och till och med oförmåga att handla. Dock gömmes den bakom den trösterika prognosen: vi bli allt inflytelserikare ju längre vi komma och vår kraft kommer alltjämt att växa. Ett stort misstag! Ett partis revolutionära kraft växer blott till ett visst bestämt ögonblick; sedan kan processen förvandla sig till motsatsen. Massornas förväntningar bytas på grund av partiets passivitet i missräkningar, under det att fienden under tiden hämtar sig från sin panik och utnyttjar denna missräkning. En sådan avgörande omsvängning kunde vi iakttaga Tyskland 1923. Vi stodo hösten 1917 icke långt från en liknande vändning. Det hade varit tillräckligt, om vi låtit ännu ett par veckor gå förbi. Lenin hade rätt: /Nu eller aldrig!

"Men den mest avgörande frågan" – så framträda motståndarne till det väpnade upproret med sitt sista och starkaste argument – "är denna: är stämningen bland arbetarne och soldaterna verkligen sådan, att de blott se en räddning i striden på gatan? Nej, sådan är stämningen icke. En kampstämning bland de djupa lagren av huvudstadens fattiga befolkning, en kampstämning, som driver dem ut på gatan, kunde väl utgöra en borgen för att deras exempel skulle rycka med sig de stora och viktiga organisationerna (järnväg och post), inom vilka vårt partis inflytande är ringa. Men då en sådan stämning icke är förhanden ens i fabrikerna och kasernerna är det självbedrägeri, om man härpå ville bygga några förväntningar." ("Till det nuvarande läget").

Dessa rader, som skrevos den 11 oktober, få särskild betydelse, om man erinrar sig, att även de tyska kamraterna till förklaring av sitt återtåg utan strid förra året (1923) anförde massornas bristande stridslust. Upprorets seger är just då sannolikast, där massorna haft tid att samla tillräckliga erfarenheter för att icke huvudlöst kasta sig in i striden utan lugnt avvakta och fordra en beslutsam och förståndig ledning i striden. I oktober 1917 hade åtminstone bland arbetaremassornas ledande lager och detta på grund av erfarenheten från aprilupproret, julidagarna, kornilovstriderna den fasta insikten brutit sig igenom, att det ej längre kunde vara fråga om elementära protester, om rekognoscering, utan om den avgörande upproret i och för tagandet av makten. Massornas stämning blev i motsvarande grad mera koncentrerad, kritisk och fördjupad. Övergången från en levnadsglad, av illusioner fylld stämning till kritisk medvetenhet hämmar oundvikligen revolutionens tempo. Denna fortskridande kris i massornas stämning kan blott övervinnas genom en motsvarande politik från partiets sida, d. v. s. framför allt genom dess beredvillighet och dess lämplighet för ledningen av det proletära upproret. Omvänt kommer ett parti, som länge har drivit revolutionär agitation för att undandraga massorna opportunisternas inflytande, att förlama massornas aktivitet, framkalla missräkningar och upplösning hos dem, omintetgöra revolutionen, om detsamma, sedan det genom sina anhängares förtroende lyfts upp på skölden, börjar vackla, komma med hårklyverier, kryssa hit och dit och ställa sig avvaktande. Efter misslyckandet har det sedan möjlighet att åberopa sig på massornas bristande aktivitet! In på denna väg förde oss brevet "Till det nuvarande läget". Till all lycka likviderade vårt parti under Lenins ledning beslutsamt dylika stämningar inom ledningen. Blott tack vare denna omständighet kunde den segerrikt genomföra omvälvningen.

*

Sedan vi nu karaktäriserat kärnpunkten i de politiska frågor, som stå i sammanhang med förberedelsen till oktoberrevolutionen, och bemödat oss att framlägga de meningsskiljaktigheter, som uppstodo på denna grundval, återstår oss ännu att bestämma de viktigaste momenten i den inre partistriden under de sista avgörande veckorna.

Avgörandet i fråga om det väpnade upproret skedde i centralkommittén den 10 oktober. Den 11 erhöllo de viktigaste partiorganisationerna ovan framlagda skrivelse "Till det nuvarande läget". Den 18 oktober, d. v. s. en vecka före omvälvningen, förekom i "Novaja Zjizn" ett brev av Kamenev: "Icke blott jag utan även kamrat Sinovjev liksom en rad andra kamrater finna det icke rådligt att nu gripa till det väpnade upprorets initiativ; ty sådant läget nu och styrkeförhållandet för ögonblicket äro ävensom få dagar före sovjetkongressen vore detta icke tillrådligt och för proletariatet och revolutionen ödesdigert". (Novaja Zjizn", nr 156, den 18 oktober 1917). Den 25 oktober togs makten i Petrograd och sovjetregeringen skapades. Den 4 november utträde en rad ansvariga medarbetare ur partiets centralkommitté och folkkommissariernas råd och uppställde som ultimatum fordran på bildandet av en koalitionsregering ur sovjetpartierna. "Utom denna" – skrevo de – "finnes det blott en möjlighet: upprättandet av en rent bolsjevikisk regering genom den politiska terrorns medel." I ett annat dokument från dessa dagar heter det: "Vi kunna icke bära ansvaret för denna centralkommitténs ödesdigra politik, som genomföres mot en stor del av proletariatets och soldaternas vilja, vilka yrka på inställandet snarast möjligt av blodsutgjutelsen mellan demokratiens olika delar. Vi nedlägga av denna orsak mandatet som "medlemmar av centralkommittén" för att få rätt att öppet säga massorna vår mening och vädja till soldaternas och arbetarna med lösen: "Leve, sovjetpartiernas regering! Omedelbart samförstånd på denna basis!" ("Oktoberrevolutionen", "1917 års revolutions arkiv", sid. 407-410). Alltså: dessa, som voro mot upproret som mot ett äventyr, förfäktade, när de sågo dess segerrika förlopp, att makten åter skulle givas tillbaka åt de partier, som proletariatet undanryckt densamma.

På vilken grund skulle nu det av framgång krönta bolsjevikiska partiet återlämna makten till mensjevikerna och socialrevolutionärerna – striden gällde just återlämnandet av makten! Härpå svarade oppositionen: "Vi anse en sådan regering vara en nödvändighet till förebyggande av vidare blodsutgjutelse, hungersnödens annalkande, revolutionens nedslående genom Kaledins anhängare, vidare för att säkerställa den konstituerande församlingens sammanträdande på utsatt tid och inleda en fredspolitik, såsom beslöts på arbetarrådens och soldatdelegeradenas allryska kongress." ("Oktoberrevolutionen", "1917 års revolutionens arkiv, sid. 407-410"). Det gällde med andra ord att genom den bolsjevikiska porten finna vägen till parlamentarismen. Om februarirevolutionens utveckling icke förde till förparlamentet utan tvärtom till oktoberomvälvningen, så bestod uppgiften, såsom oppositionen formulerade den, i att under medverkan av mensjevikerna och socialrevolutionärerna befria revolutionen från diktaturen och leda den in i den borgerliga regimens farvatten. Det rörde sig alltså om ingenting mindre än oktoberrevolutionens likvidering. Att det under sådana förhållanden icke kunde vara tal om någon förlikning, någon kompromiss, behöver icke sägas.

Följande dag, den 5 november, offentliggjordes en skrivelse, som fullföljde samma mål: "Jag kan av hänsyn till partidisciplinen icke tiga, när jag måste iakttaga, huru marxister mot förnuftet och mot de elementära maktförhållandena icke vilja räkna med vad som objektivt föreligger, vilket dock inför risken av ett sammanstörtande bjuder oss att förena oss med alla socialistiska partier ... Jag kan icke hänge mig åt någon personlighetskult, som gör samgåendet med alla socialistiska partier beroende på den ena eller andra personens närvaro i regeringen och därigenom – vore det än blott för en minut – förlänger blodsutgjutelsen." ("Rabotjaja Gazeta", nr 204, 5 november 1917). Till sist förklarar författaren till denna skrivelse (Losovskij) det vara nödvändigt att yrka på partikonferensen, på det att den frågan måtte uppklaras, "förblir bolsjevikernas ryska socialdemokratiska arbetarepartiet ett marxistiskt arbetareparti eller slår det definitivt in på en väg, som icke längre har något gemensamt med den revolutionära marxismen?" (samma ställe, nr 204, 5 november 1917).

Läget syntes i själva verket vara hopplöst. Icke blott de borgerliga och godsägarne, icke blott den s. k. "revolutionära demokratien", i vars händer en rad framstående organisationer (järnvägsmännens allryska förbund, armékommittéerna, vidare statstjänstemännen o. a.) befunno sig utan även vårt partis inflytelserikaste medlemmar, medlemmar av centralkommittén och folkkommissariernas råd fördömde partiets försök att stanna vid rodret för att förverkliga sitt program. Läget kunde man anse för utsiktslöst, om man blott såg till de yttre förhållandena. Vad återstod för att göra? Att antaga oppositionens fordran vore att likvidera oktoberomvälvningen. Men då skulle det ju ha varit meningslöst att över huvud taget ha framkallat den. Blott en möjlighet återstod: att gå framåt och stödja sig på massornas revolutionära vilja. Den 7 november syntes i "Pravda" den av vårt partis centralkommitté gjorda avgörande förklaringen, som var författad av Lenin och fylld av revolutionär lidelse – klädd i klara, enkla oangripliga uttryck – beräknad för vårt partis breda massor. Detta upprop sysselsätter sig också med och klargör tvivlet ifråga om partiets och dess centralkommittés vidare politik. "Blygas måtte alla klentrogna, vacklande, tvivlande, alla, som läto bourgeoisien skrämma sig, även de, som dukade under för varningsropen från bourgeoisiens direkta och indirekta hantlangare. Bland Petrograds, Moskvas o. a. arbetare- och soldatmassor kan icke den minsta skugga till tvehågsenhet förmärkas. Vårt parti står som en man fast på sin post och skyddar sovjetmakten och de arbetandes intressen, framför allt arbetarnas och de fattigaste böndernas." ("Pravda", nr 182 (113), 20 (7) november 1917.)

En synnerligen farlig och bitter partikris var övervunnen, men kampen inom partiet fortfor. Stridslinjen förblev densamma; men dess politiska betydelse blev allt mindre. En högst intressant bekräftelse ha vi funnit i en av Uritskij uppläst rapport vid det sammanträde, som vårt partis Petrogradkommitté höll den 12 december med anledning av inkallandet av den konstituerande församlingen: "Meningsskiljaktigheterna i vår mitt äro icke nya. Det är samma strömningar som man också tidigare kunde iakttaga i frågan om upproret. För närvarande se några kamrater i den konstituerande församlingen en inrättning, som skall kröna revolutionen. De stå på kälkborgarnes ståndpunkt och säga, att vi begått taktlösheter. De äro emot att församlingens bolsjevikiska medlemmar kontrollera dess sammanträdande och partiernas styrka. De se rent formellt på saken och taga icke i betraktande, att av en dylik kontroll följer en överblick över vad som försiggår i den konstituerande församlingen. Men detta är viktigt; ty vi ha därigenom möjlighet att bestämma vår ställning till den konstituerande församlingen. Vi stå på den ståndpunkten, att vi måste kämpa för proletariatets och de fattigaste böndernas intressen. Men några kamrater tro, att vi göra en borgerlig revolution, vars slutmål den konstituerande församlingen skall vara."

Med den konstituerande församlingens upplösning slutar icke blott ett stort kapitel i Ryssland historia utan också ett icke mindre viktigt kapitel i vårt partis historia. Sedan det inre motståndet övervunnits, har proletariatets parti icke blott erövrat makten utan också behållit den.

Oktoberrevolutionen och sovjetens "legalitet".

I september, under den demokratiska konferensens dagar, fordrade Lenin omedelbar övergång till uppror: "För att förhålla oss till upproret i Marx’ mening, d. v. s. som till en konst, måste vi utan att förlora tid genast taga i tu med att bilda en revolutionens stab, riktigt fördela förefintliga trupper, föra de mest pålitliga regementena till de viktigaste punkterna, intaga Peter-Paulsfästningen, fängsla generalstaben och regeringen och skicka sådana trupper mot junkrarne och de vilda divisionerna (av "vilda" folkslag bildade avdelningar; övers.), vilka äro i stånd att kämpa för sin sak och aldrig ge fienden möjlighet att intaga stadens centrum. Vi måste mobilisera de beväpnade arbetarmassorna, föra dem till det sista och avgörande slaget, genast besätta telefon- och telegrafstationerna, placera vår stab vid telefonstationerna, därifrån upprätta telefonförbindelse med alla regementen och fabriker, med alla stridsplatser o. s. v. Detta är naturligtvis blott ämnat som ett exempel, som illustration till det, att man i det givna ögonblicket icke kan vara marxismen och revolutionen trogen utan att förhålla sig till upproret som till en konst." (Band 14, del II, sid. 140).

En sådan frågeställning förutsatte, att förberedelsen till omvälvningen och denna själv skedde genom partiet och i dess namn och först segern beseglades av sovjetkongressen. Centralkommittén antog likväl icke detta förslag. Upproret leddes in i sovjetens farvatten och förknippades agitatoriskt med andra sovjetkongressen. Denna tvedräkt fordrar en utförlig förklaring, ty ehuru den icke var någon principfråga utan snarare av tekniskt slag, är den dock av stor praktisk betydelse. Vi ha redan skildrat, med vilken spänd oro Lenin förhöll sig till ett förhalande med upproret. På grund av den vacklan, som visade sig hos partiet, måste den agitation, som förband omvälvningen med andra sovjetkongressen, för honom betyda ett otillständigt uppskjutande, en obeslutsamhet, som gränsade till förbrytelse. Till denna tanke återvände Lenin från slutet av september gång på gång.

"Hos oss i centralkommittén och hos partiets spetsar" – skrev han den 29 september – "härskar den strömningen och den meningen att hellre avvakta sovjetkongressen än att genast taga makten. Denna strömning och denna mening måste bekämpas." I början av oktober skriver Lenin: "Tvekan är en förbrytelse, att avvakta sovjetkongressen en barnslig lek med formalismen, ett förräderi mot revolutionen." – I teserna på Petersburgs-konferensen säger Lenin den 8 oktober: "De konstitutionella illusioner och de förväntningar, som ställas på sovjetkongressen, måste bekämpas. Man måste uppge den tanken att ovillkorligen vilja avvakta sovjetkongressen." Slutligen den 24 oktober skriver han: "Det är mer än klart, att nu varje uppskov, varje dröjsmål med upproret i sanning är liktydigt med dess död" – och vidare: "Historien skulle aldrig förlåta de revolutionärer ett dröjsmål, som i dag kunna segra (och helt visst i dag skola segra), under det att de i morgon kunna förlora mycket, ja allt." Alla dessa brev, i vilka varje ord smiddes på revolutionens städ, äga ett utomordentligt intresse för Lenins karaktäristik och bedömandet av läget. Den genomgående grundtanken hos honom är upproret, protesten mot och föraktet för ett fatalistiskt, avvaktande, socialdemokratiskt, mensjevikiskt förhållande till revolutionen. Om tiden i och för sig är en viktig faktor i politiken, så växer dess betydelse hundrafallt vid krig och revolution. Man kan icke i morgon göra allt vad man kan göra i dag. Ett uppror, fiendens besegrande, maktens erövring kan i dag vara möjligt men i morgon omöjligt. Med gripandet av makten ändrar man historiens lopp – kan då en så betydande händelse vara beroende av 24 timmar ? Ja, det kan den; om förhållandenas utveckling leder till väpnad resning, räknas icke längre med politikens stora mått utan med krigets lilla. En veckas, en dags, ja, en timmes dröjsmål kan under vissa förhållanden leda till revolutionens misslyckande, kapitulationen. Utan Lenins eggelse, påtryckningen, kritiken, denna ständiga revolutionära misstro hade väl partiet knappast upprullat fronten i det avgörande ögonblicket; ty motståndet bland partiets spetsar var mycket stort och på ledningen beror allt i kriget som i inbördeskriget.

Men det är också klart, att förberedelserna till upproret maskerades genom förberedelserna till andra sovjetkongressen under förevändningen, att denna måste skyddas, något som spelat oss en oerhörd fördel i händerna. Men det ögonblick, då vi, Petrograds sovjet, protesterade mot Kerenskis befallning att skicka två tredjedelar av garnisonstrupperna till fronten gingo vi de facto ut i det väpnade upproret. Lenin, som befann sig utom Petrograd, har icke fattat denna omständighet i hela dess betydelse. I intet av sina brev från denna tid nämner han, såvitt jag erinrar mig, med ett ord denna händelse. Och dock var 25-oktoberupprorets utgång till tre fjärdedelar, om icke mer, avgjort i det ögonblick, då vi motsatte oss truppernas avsändande, bildade den krigs-revolutionära kommittén (16 oktober) utsågo våra kommissarier i alla truppavdelningar och organisationer och därigenom icke blott isolerade staben för Petrograds militärområde utan även regeringen helt och hållet. I själva verket hade vi att göra med ett väpnat, om också oblodigt uppror av regementena i Petrograd mot den provisoriska regeringen, vilket uppror stod under ledning av den krigsrevolutionära kommittén och föregavs ha till uppgift att skydda andra sovjetkongressen, på vilken regeringens öde skulle avgöras. Lenins förslag att börja upproret i Moskva, där det enligt hans mening skulle taga ett oblodigt förlopp, härflöt ur den omständigheten, att han från sitt gömställe icke kunde överblicka den stora omsvängning, som inträffat icke blott i stämningen utan också i organisatorisk avseende, i den militära subordinationen och rangskalan efter huvudstadsgarnisonernas "stilla" uppror i mediet av oktober. Från det ögonblick bataljonerna på befallning av den krigsrevolutionära kommittén vägrade lämna staden och ej heller lämnade den, hade vi i huvudstaden ett segerrikt uppror, vars konturer resterna av den borgerligt-demokratiska statsformen knappt förmådde dölja. Upproret den 25 oktober hade blott kompletterande karaktär, därför skedde det också så smärtfritt. I motsats härtill tog kampen i Moskva ett långvarigt och blodigt förlopp, trots att folkkommissariernas makt redan satt sig fast i Petrograd. Det är uppenbart, att om upproret inletts i Moskva, skulle det ha tagit ett ännu långvarigare förlopp och dess utgång varit mycket tvivelaktig. Ett misslyckande i Moskva skulle ha haft de svåraste följder för Petrograd. En seger skulle ej heller då ha varit utesluten, men den väg, på vilken händelserna verkligen inträffade, visade sig vara betydligt mera ekonomisk, fördelaktigare och segerrikare.

Vi hade mer eller mindre möjlighet att anpassa tidpunkten för maktens erövring efter tidpunkten för andra sovjetkongressens sammanträdande blott därför att det "stilla", nästan "legala" väpnade upproret i Petrograd var genomfört till tre fjärdedelar, om icke rent av till nio tiondelar. Vi kalla detta uppror "legalt" i den bemärkelsen, att det framgick ur den "normala" situationen med en dubbelregering, under det opportunisterna innehade makten. Redan i Petrograds sovjet hade det ganska ofta förekommit, att sovjeten underkastade regeringens beslut en eftergranskning eller korrigerade dem. Detta låg i den regims författning, som i historien kallas Kerenskis. När vi bolsjeviker tillträdde makten i Petrograds sovjet, fortsatte vi blott och fördjupade metoderna för denna dubbelregering. Vi gjorde kontrollen över regeringens befallning om garnisionstruppernas avmarsch till vår uppgift. Därmed hade vi genom traditionerna och bruken från den legaliserade dubbelregeringen maskerat Petrogradsgarnisonens faktiska uppror. Men icke blott det: i det vi i agitationen förbundo frågan om maktens tagande med tidpunkten för andra sovjetkongressen, utvecklade och fördjupade vi dubbelregeringens traditioner och förberedde därmed ramen för den sovjetistiska legaliteten för det bolsjevikiska upproret i allrysk skala.

Vi ha icke sövt massorna med konstitutionella sovjetillusioner, ty under lösen: kamp för andra kongressen, vunno vi och införlivade organisatoriskt med oss den revolutionära arméns vapen. Dessutom lyckades det oss, i högre grad än vi hade väntat, att driva våra fiender, opportunisterna, in i legalitetens fälla. Att begagna politisk list är alltid farligt, men särskilt under en revolution. Det är ingalunda säkert, att man bedrager fienden, men man åstadkommer förvirring bland de massor, som man leder. Om vår "list" lyckades ända till 100 procent, så var det blott därför, att den icke var utspekulerad av strateger, som ville undvika inbördeskriget, utan därför att den på ett naturligt sätt härledde sig ur de betingelser, som erbjödo sig genom den fortskridande upplösningen inom den opportunistiska regimen, av dess oerhörda motsägelser. Den provisoriska regeringen ville bli kvitt garnisonstrupperna. Soldaterna ville icke gå till fronten. Vi gåvo ett politiskt uttryck, ett revolutionärt mål, en "legal" täckmantel för denna naturliga vägran. Därmed uppnådde vi en sällsynt enighet inom garnisonen och förenade den med petrogradsarbetarne. Omvänt voro våra motståndare, i det hopplösa och tilltrasslade läge, vari de befunno sig, benägna att taga skenet för verklighet. De ville bedragas, och vi gåvo dem denna möjlighet.

Mellan oss och opportunisterna stod striden om legaliteten. I folkmedvetandet voro sovjeten maktens bärare, ur sovjeten framgingo Kerenski, Tseretelli och Skobelev. Men även vi voro förbundna med sovjeten genom vår förnämsta lösen: All makt åt sovjeten! Bourgeoisien härledde grundvalarna för sin rätt från duman, opportunisterna från sovjeten. De hade för avsikt att återföra dem till intet. Vi ville överföra all makt på dem. Opportunisterna kunde icke frånrycka sovjeten deras makt och försökte följaktligen att slå en bro från dem till parlamentet. I detta syfte inkallade de den demokratiska konferensen och skapade förparlamentet. Sovjetens deltagande i förparlamentet syntes sanktionera denna väg. Opportunisterna försökte att fånga revolutionen med legaliteten som metkrok för att sedan föra den in i den borgerliga parlamentarismens farvatten.

Men även vi voro intresserade av att utnyttja denna sovjetens legalitet. Vid slutet av den demokratiska konferensen fingo vi motståndarne att gå med på inkallandet av den andra sovjetkongressen. Denna kongress beredde dem många svårigheter: å ena sida kunde de icke spjärna emot dess inkallande utan att bryta med den sovjetistiska legaliteten, å den andra sågo de, att kongressen, att döma av dess sammansättning, icke skulle skänka dem mycket gott. Desto mera avgjort uppträdde vi till förmån för den andra sovjetkongressen, och vi lade vårt förberedande arbete så, att det samtidigt även tjänade kongressens stöd och skydd, då man hade att räkna med angrepp från kontrarevolutionens sida. Om opportunisterna hade lurat oss i fråga om sovjetens legalitet genom förparlamentet, som framgått ur sovjeten, så hade vi på grund av denna sovjetens legalitet lurat dem genom sovjetens andra kongress. Det väpnade upprorets organiserande under lösen: partiets tagande av makten är en sak; upprorets föreberedande och faktiska genomförande med lösen: försvar av sovjetkongressens rättigheter, är något helt annat. Att upproret och andra sovjetkongressen till tiden kommo varandra nära, betydde följaktligen icke, att vi hyste några, aldrig så naiva förhoppningar, att kongressen skulle själv kunna lösa maktfrågan. En sådan fetischdyrkan för sovjetformen var oss alldeles främmande. Allt det arbete, som fordrades för maktens erövrande, icke blott det politiska utan också organisationsarbetet och det krigstekniska arbetet skedde i stegrat tempo. Den lagliga förevändningen var alltjämt hänvisandet till den förestående kongressen, vilken skulle ge en lösning av maktfrågan. Vi gingo till anfall på hela linjen men framkallade skenet av att det blott var fråga om försvar. Om den provisoriska regeringen verkligen hade velat försvara sig, Skulle den ha blivit tvungen att förbjuda kongressen, varigenom den skulle ha givit motståndaren den för regeringen ogynnsamma anledningen till väpnat uppror. Vi bemödade oss att försätta den provisoriska regeringen i det betänkligaste läge, och dessa människor trodde faktiskt, att det för oss var fråga om sovjetparlamentarismen, om den nya kongressen, från vilken en ny resolution i maktfrågan skulle utgå efter det exempel, som givits i Moskva- och Petrogradsovjetens resolutioner, enligt vilka regeringen åberopade sig på förparlamentet och den förestående konstituerande församlingen skulle kunna träda tillbaka och skulle försätta oss i en löjlig situation. Att tankarna hos de klokaste bland de småborgerliga kloka rörde sig i denna riktning, betygas Kerenski i sina minnen. Han berättar, hur natten till den 25 oktober, när upproret redan var i full gång, häftiga motsättningar mellan Dan och andra ägde rum i hans kabinett. "Dan sade mig" – berättar Kerenskij – "att de vore mycket bättre orienterade än jag, och att jag överskattade händelserna under inflytande av min reaktionära stab." Vidare förklarade han, att den för "regeringens egenkärlek" obehagliga resolution, som fattats av sovjetens flertal, var i hög grad fördelaktig för republiken och betydelsefull för "omslaget i massornas stämning". Verkan "visade sig" redan, så att inflytandet av den bolsjevikiska propagandan "snart skulle försvinna". Å andra sidan hade bolsjevikerna – enligt hans ord – vid underhandlingar med representanter för sovjetmajoriteten förklarat sig beredvilliga att foga sig efter flertalet och "redan i morgon" vidtaga alla åtgärder för att undertrycka upproret, som "uppstått utan deras bifall, utan deras sanktion". Till sist erinrade Dan om att bolsjevikerna "redan i morgon" (alltjämt i morgon!) skulle upplösa sin militära stab och förklarade för mig (Kerenski), att de av mig påbörjade åtgärderna för undertryckande av upproret "blott skulle uppreta massorna" och att jag överhuvud taget genom "min inblandning" hindrade "representanterna för sovjetmajoriteten, vilka åsyftade att likvidera upproret, att föra framgångsrika underhandlingar med bolsjevikerna". Till komplettering av bilden tillägger Kerenski, att Dan "gjorde dessa betydelsefulla meddelanden i det ögonblick, då delar av det "Röda gardet" besatte de offentliga byggnaderna. Vid samma tid som Dan med sina vänner lämnade Vinterpalatset häktades minister Kartasjev på Millionajagatan på hemväg från ett sammanträde med provisoriska regeringen och avfördes till Smolny, dit Dan återvände för att fortsätta fredsunderhandlingarna med bolsjevikerna. Man måste erkänna, att bolsjevikerna gingo mycket energiskt och icke mindre skickligt till väga. Samtidigt som upproret var i full gång och den "röda hären" var i verksamhet i hela staden, försökte några för ändamålet utsedda delegerade och detta med framgång att dåra representanterna för den "revolutionära" demokratien – dessa sågo visserligen men begrepo ingenting, de hörde men förstodo ingenting. Hela natten använde debattkonstnärerna till att dryfta olika formler, vilka, föregavs det, skulle bilda grundvalen för ett samförstånd och upprorets likvidering. Genom dessa "förhandlingar" vunno bolsjevikerna mycken tid och socialrevolutionärerna och mensjevikernas stridskrafter kunde icke i rätt tid mobiliseras. Quod erat demonstrandum!" (A. Kerenski: "Aus der Ferne", sid. 197/8) .

Och i sanning: det var just det som skulle bevisas. Som vi se av denna framställning, voro opportunisterna helt och hållet fångna i den sovjetistiska legaliteten. Kerenskis antagande, att bolsjevikerna genom särskilda delegerade vilseledde mensjevikerna och socialrevolutionärerna var de facto icke riktigt. I själva verket deltogo i underhandlingarna de bolsjeviker, som faktiskt önskade upprorets likvidation och som trodde på formeln: en socialistisk regering bildad av de olika partierna. Objektivt betraktat, ha dessa parlamentärer tvivelsutan gjort upproret en viss tjänst, i det att de med sina egna illusioner närde fiendens. Dock kunde de göra denna tjänst blott därför att partiet icke lät sig påverka av deras råd och varningar och med oförminskad energi förde upproret framåt och till ett slut.

För att denna brett anlagda operation skulle kunna segra måste alldeles ovanliga omständigheter, stora och små, sammanstöta. Först måste en armé förefinnas, som icke längre ville deltaga i kriget. Revolutionen skulle särskilt under sin första period, från februari till och med oktober, ha antagit ett helt annat utseende, om vi icke vid dess utbrott haft en slagen, missnöjd, millionstark bondearmé. Blott under denna förutsättning kunde vi framgångsrikt genomföra experimentet med Petrogradsgarnisonen, ett experiment, som bestämt oktobersegern. Det skulle icke heller ha kunnat bli tal om att på det ena eller andra sättet kombinera det "tysta", nästan obemärkta upproret med försvaret av den sovjetiska legaliteten gentemot Kornilovförsöket. Omvänt kan man med övertygelse påstå, att ett sådant experiment aldrig och ingenstädes kommer att upprepas i denna form. Likväl är ett uppmärksamt studium av detsamma oeftergivligt. Det vidgar varje revolutionärs synkrets och visar honom hela rikedomen av de medel och olika metoder, som kunna användas, och som, såvida målet står klart för ögonen, och alla omständigheter riktigt övervägda och bedömda, vid tillräcklig beslutsamhet kunna föra striden till seger.

I Moskva hade kampen en vida långvarigare karaktär och fordrade vida större offer. Detta förklaras av den omständigheten, att Moskvagarnisonen icke underkastats en så omsorgsfull revolutionär förberedelse som den i Petrograd i sammanhang med frågan om truppernas avsändande till fronten. Vi ha redan en gång sagt och måste ännu en gång upprepa att det väpnade upproret i Petrograd skedde i två etapper: under första hälften av oktober, då regementena i Petrograd underordnade sig sovjetens befallningar något som också motsvarade deras egen stämning, och utan straff underläto att efterkomma högsta härledningens befallningar, och den 25 oktober, då det blott behövdes en ringa stöt för att frigöra det uppror, som avskar februariregeringens navelsträng. I Moskva skedde upproret i en etapp, vilket kanske ger huvudorsaken till dess dröjande karaktär. Men det fanns också en annan orsak: ledningens obeslutsamhet. I Moskva kunde vi iakttaga, huru de militära operationerna förvandlades till underhandlingar, vilka dock åter avlöstes av strider. En vacklan i ledningen, som blir märkbar för de ledda, är farlig även i politiken, vid ett väpnat uppror verkar varje obeslutsamhet dödande. Den härskande klassen förlorar redan förtroendet till sin kraft (utan vilken ingen förhoppning på seger kan finnas), men statsapparaten befinner sig ännu i dess hand. Den revolutionära klassen har uppgiften att erövra statsapparaten. Härtill behöver den förtroende till sin egen kraft. När partiet har lett de aktiva medlemmarne in på upprorets väg, måste det också bära alla konsekvenserna. "Så går det till i krig." Här är vacklan och slöseri med tiden mindre än annorstädes tillåtligt. I krig mätes med kortalnen. Att dröja på en punkt, om också blott för några timmar, betyder att återge fienden en del av hans självförtroende och taga det från revolutionärerna. Men därigenom beröres det kraftförhållande, som avgör kampens utgång. Under denna synpunkt måste man betrakta gången av de militära operationerna i Moskva i dess förhållande till den politiska ledningen.

Utomordentligt viktigt vore det att ytterligare fasthålla några punkter, rörande vilka inbördeskriget utspelats under särskilda förhållanden, t. ex. komplicerat med nationella element. Ett sådant studium på grundval av en omsorgsfull bearbetning av föreliggande material av fakta skulle givetvis ofantligt rikta vår föreställning om inbördeskrigets mekanik och därjämte underlätta utarbetandet av bestämda metoder och regler med tillräckligt allmän karaktär för att de skulle kunna sammanställas till ett slags "instruktion" för inbördeskriget.[4] Om det också redan i dag synes för tidigt att vilja draga den ena eller andra slutsatsen, så kan det dock sägas, att t. ex. inbördeskrigets gång i provinsen var beroende och detta i betydlig grad av utvecklingen i Petrograd, trots det fördröjda tempot i Moskva. Februarirevolutionen krossade den gamla statsapparaten; den provisoriska regeringen ärvde den men var ur stånd att förnya eller stärka den. Statsapparaten existerade följaktligen under tiden februari till oktober blott på grund av den byråkratiska tröghetslagen. Den byråkratiska landsorten var van att rätta sig efter Petrograd: det gjorde den i februari, detta upprepades i oktober. Den stora fördelen på vår sida var att vi beredde oss på att störta en regering, som knappt haft tid att bildas. Den ovanliga obeständigheten och bristen på självförtroende inom februariregeringens apparat underlättade vår uppgift och väckte självförtroendet hos de revolutionära massorna och partiet självt.

I Tyskland och Österrike lågo förhållandena efter den 9.november 1918 till på liknande sätt. Men där hjälpte socialdemokratien den republikanska borgarregimen att hävda sig, i det den utfyllde luckorna i statsapparaten, och ehuru denna regim med bästa vilja icke kan framställas som ett mönster på beslutsamhet, har denna regering nu hållit sig i sex år. Vad de andra kapitalistiska länderna beträffar, torde dessa icke ha fördelen av en så nära tillfällig förbindelse mellan den borgerliga och den proletära revolutionen. Deras "februari" ligger redan långt tillbaka. Väl finns det i England mycket feodalt bråte kvar, men om någon egen borgerlig revolution kan man dock icke tala. Monarkien, lorderna o. s. v. komma att städas ur landet, det första proletariatet tager fram kvasten, så snart det gripit makten. Den proletariska revolutionen i väster kommer att få att göra med en fullständigt utbyggd borgerlig statsapparat. Detta betyder dock ännu icke med en fast sammanfogad statsapparat, efter som ju möjligheten av en proletär revolution själv förutsätter en långt framskriden sönderdelningsprocess hos den kapitalistiska staten. Om oktoberrevolutionen hos oss upprullades under kampen mot en statsapparat, som efter februari ej längre lyckades att konsolidera sig, så kommer upproret i övriga länder att gälla en statsapparat, som befinner sig i ett tillstånd av fortskridande förfall.

Som allmän regel kan man antaga – vi ha redan framlagt den på den kommunistiska internationalens fjärde kongress – att styrkan hos det motstånd, som bourgeoisien i de gamla kapitalistiska länderna gör före oktober, i regeln torde bli vida större än hos oss, proletariatets seger svårare, däremot kommer maktens erövring att genast tillförsäkra detta ett säkrare läge än det, vari vi kommo dagen efter oktober. Hos oss bröt inbördeskriget faktiskt ut först efter det proletariatet kommit till makten i de viktigaste stads- och industricentra och varade sedan tre år. Mycket talar för att maktens erövrande i Central- och Västeuropa kommer att vara förenat med mycket större mödor, däremot kommer proletariatet att efter maktens tagande äga ojämförligt större rörelsefrihet. Det faller av sig självt, att dessa perspektiv blott kunna ha villkorlig karaktär. Mycket kommer att bero på den ordning, i vilken revolutionen inträffar i de olika länderna i Europa, vilka möjligheter som kunna finnas för en militär intervention, vad för ekonomisk och militär kraft sovjetunionen kan äga i detta ögonblick o. a. I varje fall förpliktar oss denna vår principiella och enligt vår mening obestridliga reflektion, enligt vilken maktens erövring i Amerika och Europa kommer att stöta på ett mycket större, mycket mera genomtänkt och mera hårdnackat motstånd från de härskande klasserna än hos oss, till att i själva verket behandla det väpnade upproret och över huvud taget inbördeskriget som en konst.

Ännu en gång om sovjeten och partiet i den proletära revolutionen.

Arbetaredeputeradenas sovjet uppstodo såväl år 1905 som 1917 ur en och samma rörelse, som rörelsens naturliga organisationsform, på ett bestämt stadium av kampen. Men för de unga europeiska partierna, som övertagit sovjeten mer eller mindre som "doktrin" eller "princip", förefinnes alltid faran för förhållande till sovjeten som till en fetisch, i det de betrakta dessa som en självverkande faktor i revolutionen. Trots de stora fördelar, som sovjeten ha vid organiserandet av kampen om makten, kan man dock tänka sig fall, där upproret kan sättas i gång på annan basis, genom andra organisationsformer (driftsråd, fackförbund) och där sovjeten uppstå först under upprorets fortsättning eller också först efter dess seger och då redan som maktorgan.

Det är i högsta grad lärorikt att från denna synpunkt betrakta den strid, som Lenin efter julidagarna öppnade mot fetischismen med avseende på sovjetens organisationsformer. I samma mån som de socialrevolutionära och mensjevikiska sovjeten i juli blevo organisationer, vilka öppet drevo soldaterna till anfall och traktade efter att utrota bolsjevikerna, i samma mån kunde och måste de arbetande massornas revolutionära rörelse söka sig nya vägar. Lenin anvisade åt driftråden funktionen som organisationer för kampen om makten. Det är mycket sannolikt att rörelsen skulle ha slagit in just på denna väg, om icke Kornilovförsöket tvungit de opportunistiska sovjeten till självförsvar och givit bolsjevikerna möjligheten att inblåsa nytt revolutionärt liv i sovjeten. Genom den vänstra flygeln, den bolsjevikiska, förbundos de nära med massan.

Frågan är, såsom de senaste erfarenheterna i Tyskland visade, av stor internationell betydelse. Just i Tyskland ha flera gånger sovjet upprättats som organ för upproret –utan uppror och som maktorgan – utan makt. Detta kom de breda proletära och halvproletära massorna att år 1923 gruppera sig kring driftråden. Dessa uppfyllde principiellt alla de funktioner, som hos oss anförtrotts sovjeten under den tid, som föregick den omedelbara kampen om makten. I augusti och september föreslogo några kamrater att ofördröjligen skrida till bildandet av sovjet i Tyskland. Efter långa och heta debatter avslogs detta förslag. Detta var obetingat riktigt. Då driftråden faktiskt blivit föreningspunkter för de revolutionära massorna, skulle sovjeten under förberedelseperioden erbjudit en innehållslös parallellform. De skulle blott ha bortlett uppmärksamheten från upprorets praktiska uppgifter (armén, polis, beväpnade hundramannaavdelningar, järnvägar) åt den självverkande organisationsformens håll. Å andra sidan skulle bildandet av sovjet såsom sovjet ända till tidpunkten för upproret och utom upprorets omedelbara uppgifter haft betydelsen av ett intetsägande tillkännagivande: "Jag marscherar mot eder!" Regeringen, som måste tolerera driftråden, såtillvida som de blevo de stora massornas samlingspunkt, skulle ha attackerat den första sovjeten, ty den skulle i dem ha sett de officiella organen för maktens erövring. Kommunisterna skulle ha blivit tvungna att försvara sovjeten såsom uteslutande en organisationsfråga. Den avgörande kampen skulle icke ha utbrutit på grund av anfallet på och försvaret av reella ting, som kunna erövras, och ej heller i ett ögonblick, som vi hade kunnat välja, om upproret nämligen verkligen motsvarat massrörelsens betingelser – nej, striden skulle ha stått om organisationsformerna, om sovjets "fana" och detta på en tidpunkt, som motståndaren valt och påtvungit oss. Emellertid är det alldeles klart, att allt det förberedande arbetet för upproret framgångsrikt kunde underordna sig organisationsformerna för driftråden, som redan vuxit ut till massorganisationer, som ständigt tillväxte i storlek och makt och gåvo partiet full handlingsfrihet med avseende på tidpunkten för upproret. Det är klart, att på ett visst utvecklingsstadium sovjeten måste ha uppstått. Däremot kan det sättas i fråga, om de under ovan framställda förutsättningar skulle uppstå såsom omedelbara organ för upproret. I varje fall förefanns faran, att i stridens hetta två revolutionära centra hade bildats. "Man skall icke byta häst", säger ett engelskt ordspråk, "när man rider över en strid flod". Det är möjligt, att sovjet efter segern överallt skulle ha uppstått i de utslagsgivande punkterna i landet. I varje fall skulle ett segerrikt uppror obetingat ha lett till skapandet av sovjet som maktorgan.

Man får icke glömma, att sovjeten uppstodo redan under den ryska revolutionens "demokratiska" etapp, att de legaliserades under denna etapp, att de sedan övergått till oss och av oss utnyttjats. Detta kommer icke att upprepas under de proletära revolutionerna i väster. Där komma sovjeten i flertalet fall att bildas på kommunisternas initiativ, följaktligen som direkta organ för det proletära upproret. Den möjligheten finnes visserligen, att den borgerliga statsapparatens förfall fortskridit tämligen långt, innan proletariatet ännu är i stånd att taga makten, och att då förutsättningar finnas för skapandet av sovjet som uppenbara organ för upprorets förberedande. Detta torde knappast vara en allmän företeelse. Sådana fall äro även sannolika, att sovjeten kunna skapas först under de allra sista dagarna som de upproriska massornas omedelbara kamporgan. Slutligen kunna mycket väl sådana förutsättningar tänkas, att sovjeten uppstå först efter upproret och möjligen till och med i dess slutskede såsom organ för den nya makten. Man måste ha alla dessa variationer för ögonen för att icke förfalla till organisationsfetischism och gestalta sovjeten på annat än ändamålsenligt sätt, såsom en böjlig, levande stridsform och icke som en organisationsprincip, som intränger i partiet och stör dess naturliga utveckling.

Under sista tiden har det i vår press varit mycket tal om att vi t. ex. egentligen icke visste, genom vilken dörr den proletära revolutionen skall komma i England: vare sig genom det kommunistiska partiet eller fackföreningarna.

En sådan formulering av frågan, som skenbart förutsätter en bred historisk horisont, är grundfalsk och farlig därför att den suddar ut de senaste årens förnämsta lärdom. Om det vid krigets slut icke förefanns någon segerrik revolution, så berodde detta på att intet parti var för handen. Detta kan man påstå i frågan om hela Europa. Ännu konkretare kan man övertyga sig härom vid en betraktelse av den revolutionära rörelsens öde i de enskilda länderna. Vad Tyskland beträffar, så är läget där alldeles klart: den tyska revolutionen skulle ha kunnat segra 1918 och 1919, om den förfogat över en motsvarande partiledning. 1917 sågo vi detsamma i det exempel, Finland gav: där utvecklade sig den revolutionära rörelsen under särskilt gynnsamma förhållanden under direkt militär medverkan av det revolutionära Ryssland. Men det finska partiet, vars ledande flertal var socialdemokratiskt, visade sig odugligt och kom revolutionen att stranda. Icke mindre tydligt framgår denna lärdom även av erfarenheten från Ungern. Där hade kommunisterna tillsammans med socialdemokraternas vänstra flygel icke egentligen erövrat makten utan fått den av den skrämda bourgeoisien. Den ungerska revolutionen, som ju hade segrat utan strid, var från och med sitt första steg utan varje ledning. Det kommunistiska partiet uppgick i det socialdemokratiska och ådagalade därmed, att det själv icke var något kommunistiskt parti, i följd därav ej heller, trots de ungerska proletärernas stridslust, i stånd att försvara den makt, som så lätt tillfallit det. Utan partiet, med förbigående av partiet, genom ett surrogat för partiet kan den proletära revolutionen aldrig segra. Detta är det senaste årtiondets förnämsta lärdom. Det är riktigt, att de engelska fackföreningarna kunna bli en mäktig härd för den proletära revolutionen och t. ex. under bestämda förhållanden och för en bestämd tid till och med ersätta arbetareråden. Men de kunna icke spela en sådan roll utan det kommunistiska partiet och egentligen icke mot detta utan blott under förutsättning att det kommunistiska inflytandet blir avgörande i fackföreningarna. Insikten om den roll, som partiet har för den proletära revolutionen, ha vi måst köpa alltför dyrt för att lätt uppge den eller ens försvaga dess betydelse.

Målmedvetenhet och planmässighet hade i de borgerliga revolutionerna spelat en ojämförligt mindre roll än den, som de nu äro kallade att spela i de proletära revolutionerna och redan ha spelat. Den drivande kraften var även där massan, vilken dock var i mindre grad organiserad och mindre självmedveten än nu. Ledningen låg i händerna på olika fraktioner av bourgeoisien, som förfogade över rikedom och bildning samt över den organisation, som framgick av dessa fördelar (städer, universitet, press). Den byråkratiska monarkien försvarade sig empiriskt, den gick fram kännande sig för. Bourgeoisien förstod att begagna det ögonblick, då den kunde för egen räkning taga i sin tjänst de undre lagrens rörelse för att kasta sin sociala vikt i vågskålen och erövra makten. Den proletära revolutionen skiljer sig från den borgerliga just därigenom att proletariatet i densamma icke blott är den drivande, utan också genom sin förtrupp den ledande kraften. Den roll, som bourgeoisiens ekonomiska makt, dess bildning, dess stadsmyndigheter och universitet spelat vid de borgerliga revolutionerna, kan blott proletariatets parti ha vid den proletära revolutionen. Denna rolls betydelse är så mycket större som även motståndarens självmedvetenhet oerhört stigit. Bourgeoisien har under de århundradens lopp, under vilka den haft hegemonien, genomgått en politisk skolning, som är att skatta ojämförligt högre än den gamla byråkratiska monarkiens skola. Om parlamentarismen för proletariatet var en förberedelse till revolutionen, så var den till en viss grad för borgardömet i ännu högre grad en skola för den kontrarevolutionära strategien. Det är tillräckligt att peka på att bourgeoisien genom parlamentarismen uppfött socialdemokratien, som nu är privategendomens förnämsta stöd. Den sociala revolutionens tidsskede i Europa kommer, såsom de första steget visat, att bli en tid av ansträngande, hänsynslösa men genomtänkta och moget övervägda strider – i vida högre grad genomtänkta än hos oss år 1917.

Just därför är det nödvändigt att närma sig inbördeskrigets och särskilt det väpnade upprorets problem på ett helt annat sätt än hittills varit fallet. Med Lenin upprepa vi ofta Marx’ ord, att upproret är en konst. Men denna tanke blir en tom fras, om Marx’ formulering icke samtidigt får ett innehåll genom studiet av grundelement för inbördeskrigets konst på grundval av de gigantiska erfarenheter, som vi samlat under de senaste åren. Det måste betonas, att i ett ytligt förhållande till det väpnade upproret yttrar sig den socialdemokratiska traditionens ännu icke övervunna kraft. Det parti, som lättsinnigt behandlar inbördeskrigets frågor, under antagande att händelserna i det avgörande ögonblicket ordna och gestalta sig av sig självt, kommer helt säkert att uppleva ett nederlag. Vi måste gemensamt genomarbeta erfarenheterna från de proletära striderna från och med 1917.

*

1917 års partigrupperingars här ovan antydda historia erbjuder också en mycket viktig del av den erfarenhet, som inbördeskriget ger, och har, enligt vad vi antaga, omedelbar betydelse för hela den kommunistiska internationalens politik. Vi ha redan här ovan nämnt och upprepa ännu en gång, att studiet med utforskandet av meningsskiljaktigheterna i intet fall kan och bör betraktas så som om det vore riktat mot de kamrater, som företrätt en oriktig politik. Men å andra sidan skulle det vara otillåtligt, om man ur partiets historia ville stryka det största kapitlet, blott därför att icke alla partiets medlemmar hållit jämna steg med den proletära revolutionen. Partiet måste och får känna hela sitt förflutna för att riktigt kunna bedöma det och inrymma vederbörlig plats åt allt som skett. Ett revolutionärt partis tradition bildas icke genom ett förtigande utan just tvärtom genom kritisk klarhet.

Historien har tillförsäkrat vårt parti alldeles ovanliga revolutionära fördelar. Traditionen från den heroiska kampen mot tsarismen, vanan av revolutionär självförnekelse, vilken var nära förknippad med den illegala verksamheten – en teoretisk bearbetning av hela mänsklighetens revolutionära erfarenheter – kampen med mensjevikerna – kampen med "narodnikerna" – kampen med de opportunistiska tendenserna – de oerhörda erfarenheterna från revolutionen 1905 – det teoretiska genomarbetandet av dessa erfarenheter under motrevolutionens år – närmandet till de internationella arbetarefrågornas problem från synpunkten av 1905 års revolutionära lärdomar – allt detta sammantaget förlänade vårt parti en ovanlig fasthet, största teoretiska skarpsinne och en exempellös revolutionär lyftning. Och trots detta avskilde sig i spetsen för detta parti och omedelbart före den avgörande aktionen en grupp erfarna revolutionärer, gamla bolsjeviker, som ställde sig i skarpaste opposition mot det proletära upproret och under den allra mest kritiska perioden från februari 1917 ungefär till februari 1918 i alla viktiga frågor intog en i grund och botten socialdemokratisk ståndpunkt. För att rädda partiet och revolutionen från den största förvirring, som uppstod under dessa omständigheter, krävdes Lenins redan då exempellösa inflytande i partiet. Detta få vi i intet fall glömma, om vi vilja, att andra länders kommunistiska partiet skola lära något av oss. Det problem, som utvalet av de ledande krafterna i partiet utgör, har särskilt stor betydelse för de västeuropeiska staterna. Erfarenheten i detta stycke rörande den försummade tyska oktober 1923 ropar just nu himmelshögt. Men detta urval måste ske från synpunkten av revolutionär handling. I Tyskland fanns det under de senaste åren tillräckligt med fall, då partiets ledande medlemmar kunde prövas i den omedelbara kampens ögonblick. Utan detta kriterium är allt annat otillförlitligt. Frankrike har under dessa år varit väsentligen fattigare på revolutionära skakningar även sådana som endast varit partiella. Det oaktat har det icke saknats utbrott av inbördeskrig, vid vilka partiets centralkommitté och ledarne för den fackliga organisationen måste handlingskraftigt reagera vid brännande frågor, som icke kunde uppskjutas. (T. ex. den blodiga församlingen den 11 januari 1924). Ett uppmärksamt studium av dylika kritiska episoder ger ett oskattbart material för bedömande av partiledningen, de enskilda partiorganens och de enskilda aktiva partimedlemmarnas ställning. Att ignorera sådana lärdomar, att icke begagna dem vid valet av ledarne skulle betyda att gå oundvikliga nederlag till mötes. Utan en beslutsam, tapper partiledning är den proletära revolutionens seger icke tänkbar.

Varje parti, även det mest revolutionära, utvecklar oundvikligen en viss konservatism i organisatoriskt avseende, eljest skulle det icke kunna uppvisa den nödvändiga fasthet, som det obetingat behöver. Hos ett revolutionärt parti måste den nödvändiga dosen konservatism vara förenad med fullständig frihet från slentrian, med en frihet, som tillåter orientering, och en dådkraftig hänförelse. Tydligast kan man kontrollera dessa egenskaper vid den historiska utvecklingens vändpunkter. Vi ha redan förut nämnt Lenins ord, att till och med de mest revolutionära partierna vid en tvär förändring av förhållandena och de därav uppkommande problemen fortsätta på den gamla vägen och därigenom bli eller hota att bli en broms för den revolutionära rörelsen. Såväl ett partis konservatism som dess revolutionära initiativ finna sitt mest koncentrerade uttryck i partiledningens organ. Men den tväraste "omflyttningen" förestår ännu de europeiska kommunistiska partierna: övergången från det förberedande arbetet till maktens erövring. Denna vändning är den svåraste, den mest trängande, den mest ansvarsfulla och allvarligaste. Att försumma detta ögonblick vore det största nederlag, som någonsin kunde hända partiet.

Erfarenheten från de europeiska och framförallt tyska striderna under de senaste åren betraktade i ljuset av vår egen erfarenhet säger oss, att det finnes två ledaretyper, som ha benägenhet att hindra partiet och detta i det ögonblick, som partiet bör taga sitt mest betydande steg framåt. Representanterna för det ena slaget äro benägna att på revolutionens väg framför allt se svårigheterna och hindren och betrakta varje ögonblick med den, om än icke alltid medvetna, avsikten att undvika handlingen. Marxismen tjänar dem blott till att motivera den revolutionära handlingens omöjlighet. I de ryska mensjevikerna se vi denna typ renodlad. Men i och för sig är denna typ icke blott representerad i mensjevismen, utan den framträder i det mest kritiska ögonblicket på ansvarsfull plats även i de mest revolutionära partier. Representanterna för den andra typen utmärka sig genom sin ytligt, agitatoriska karaktär. Dessa se ingenstädes några hinder, så länge de icke köra huvudet i väggen. De sätta sig över alla svårigheter och ha stor skicklighet att med hjälp av skickliga talesätt kringgå reella hinder. De lägga i alla frågor i dagen den största optimism, som oundvikligen slår om i sin motsats, så snart den avgörande handlingens timma slagit. För den första typen, den klentrogne revolutionären, bestå svårigheten för maktens tagande blott i ett anhopande och förstorande av de svårigheter, som han är van att ställa framför sig. För den andra typen, den ytlige optimisten, uppstå svårigheterna alltid helt oväntat. Under förberedelsetiden förhålla sig båda olika, den ena är skeptisk, och man kan i revolutionär mening icke mycket förlita sig på honom, men så kan också den andre förefalla vara den obändige revolutionären. I det avgörande ögonblicket gå båda hand i hand och uppresa sig mot upproret. Och dock har hela det förberedande arbetet såtillvida ett värde som det försätter partiet och i första linjen dess ledande organ i tillfälle att bestämma ögonblicket för upproret och leda upproret. Ty det kommunistiska partiets uppgift är maktens erövring, med målet att omgestalta samhället.

På sista tiden har det ofta talats och skrivits om att det vore nödvändigt att "bolsjevisera" den kommunistiska internationalen. Detta är utan tvivel en mycket viktig uppgift, som särskilt efter de grymma erfarenheterna i Tyskland och Bulgarien icke får uppskjutas. Bolsjevismen är ingen doktrin (snarare: icke blott doktrin) utan ett system av revolutionär fostran för den proletära omstörtningen. Vad betyder det att bolsjevisera de kommunistiska partierna? Det betyder: en sådan fostran och ett sådant val av ledare att de icke vägra i ögonblicket för sin oktoberrevolution. "Detta är Hegel och bokvisdom och all filosofis mening!"

Noter:

[1] Se "Osten und Westen" (Öster och väster), kapitlen "Am Wendepunkt" (Vid vändpunkten) och "Auf welcher Etappe befinden wir uns?" (Vid vilken etapp befinna vi oss?)

[2] I det följande äro författarens anmärkningar angivna med initialerna L. T.

[3] Här äro uppenbarligen namnen utelämnade, såsom tydligt framgår av satsens byggnad. Leo Trotski.

[4] Se: L. Trotskij, "Inbördeskrigets problem" — "Pravda" N:r 202, 6 september 1924.