Originalets titel: A New Zig-zag and the New Dangers
Översättning: Göran Källqvist
HTML: Martin Fahlgren
Publicerad på ryska i Oppositionsbulletinen, augusti 1931, och på engelska i The Militant (USA), 15 och 22 augusti 1931. Artikeln föranleddes av ett tal som Stalin höll vid en konferens för driftsledare, anordnad av kommunistpartiets centralkommitté, i juni 1931. Talet återges i Leninismens problem, s 529-554 under titeln ”Ett nytt läge – nya uppgifter i det ekonomiska uppbygget” – för Stalin-citaten nedan har denna svenska version använts.[1]
Stalins tal till konferensen för ekonomer den 23 juni är utomordentligt intressant. Inte på grund av att det innehåller några djupa generaliseringar, breda perspektiv, exakta sammanfattningar eller tydliga praktiska tillkännagivanden. Det finns inget sådant. Precis som alltid avklippta tankar, medvetet tvetydiga formuleringar som kan vridas åt ena eller andra hållet, skuldbeläggning av verkställarna, absolut inget samband mellan slutsatser och förutsättningar – Stalins tal är helt genomsyrat av alla dessa byråkratiska inkonsekventa egenskaper och särdrag. Men ur talets förvirrade väv tränger det fram fakta som inte längre kan förbigås med tystnad. Dessa fakta ger talet dess verkligt politiska betydelse. Om det skulle befrias från sitt skal, så skulle det leda till följande resultat: ”Även denna gång visade sig Vänsteroppositionen ha rätt. Men med vårt grova förtal och med vårt förtryck av oppositionen så visade det sig att det var vi, byråkraterna, som var dumbommarna.” Stalin uttryckte förstås dessa tanka i andra ord. Han fortsatte givetvis att dundra mot ”trotskismen” med järnhårda plattityder. Men det är inte Stalins byråkratiska logik som intresserar oss, utan istället de ekonomiska processernas dialektik, som är mäktigare än de allra mäktigaste byråkratiska ofullständiga tankar.
Från talet får vi höra att genomförandet av industriplanen utgör en ”tämligen brokig bild”. Det finns branscher som under fem månader har producerat 40% mer än motsvarande period förra året, det finns branscher som har vuxit 20-30%, och slutligen finns det branscher som bara har givit 6-10% i avkastning, och till och med mindre än det. Som i förbigående anmärker Stalin att kolindustrin och den tunga metallindustrin, dvs. industrialiseringens verkliga bas, ingår i den sistnämnda kategorin. Vilka är förhållandena mellan ekonomins olika delar? På denna punkt ges inga svar. Och ändå beror femårsplanens öde på svaret på denna fråga. Med en felaktig beräkning av delarna kan ett hus som håller på att byggas rasa ihop efter tredje eller fjärde våningen. Med felaktig planering, och än viktigare med en felaktig styrning av en plan som är på väg att genomföras, kan krisen utvecklas alldeles i slutet av femårsplanen och skapa oöverstigliga svårigheter för att använda och utveckla dess otvetydiga framgångar. Ändå döljer Stalin det faktum att den tunga industrin, istället för en tillväxt på 30-40% bara växer med 6%, ”och till och med mindre än så”, med den meningslösa, triviala frasen. ”Bilden är tämligen brokig.”
Från samma tal får vi höra: ”en rad företag och ekonomiska organisationer [har] för länge sedan upphört att beräkna, kalkylera[!] och uppställa välgrundade balanser för inkomster och utgifter”. När man läser dessa rader tror man inte sina ögon. Hur kommer det sig? Vad består då ledarskapet över industrin av om inte dess effektivitet mäts och kontrolleras på ett allt exaktare sätt? Vidare får vi höra att ”’sparsamhets-system’[2] … ’produktionens rationalisering’ för länge [!] sedan kommit ur modet.” Tänker talaren på vad han själv säger? Låter det inte som ett fruktansvärt förtal av den sovjetiska ekonomin, och i första hand en skoningslös dom mot den högsta ledningen? ”Det är ett faktum”, fortsätter Stalin, ”att självkostnaderna i en hel rad företag på senaste tid börjat stiga.” Vi vet vad ord som ”här och där”, ”i en hel rad företag” betyder hos Stalin. Det betyder att talaren är rädd för fakta, förskönar och förminskar. Bakom orden ”i en hel rad företag” döljer sig den tunga industrin: när produktionen ökar med 6% istället för 40%, så driver den samtidigt upp produktionskostnaderna, och undergräver på detta sätt möjligheten till fortsatt tillväxt. Dessutom visar det sig att beräkningar kastas överbord, och rationaliseringar är omoderna. Blir det inte aktuellt med den alarmerande slutsatsen att den verkliga situationen är ännu dystrare än den som talaren för fram?
Hur kunde detta ske? Varför och hur har bokföring och beräkningar kastats överbord? Stalin håller tyst om det. Sedan när byggs den ekonomiska byggnadens väggar inte efter lodlinjen utan med hjälp av ögonmått? Med sin karakteristiska exakthet svarar Stalin: ”För länge sedan.” Hur kommer det sig att ledarna inte märkte det? Stalin håller tyst. Vi ska svara istället. Beräkningar som inte ens innan dess var perfekta, eftersom sovjetstaten bara nyligen har börjat lära sig bokföring i statlig skala, kastades helt överbord från och med den tidpunkt då den byråkratiska ledningen ersatte en marxistisk analys av ekonomin och flexibel reglering med öppet administrativa sporrar. Tillväxtkoefficienter har blivit byråkratiska prestigefrågor. Var finns det utrymme för beräkningar? En direktör eller ordförande i en trust som ”uppfyllde och överträffade” planen efter att ha plundrat budgeten och placerat en mina i form av dålig produktionskvalitet under ekonomins angränsande sektorer, visar sig vara en hjälte. Tvärtom hamnar den ekonom som på ett korrekt sätt försöker beräkna alla produktionens delar och inte pressar på för de heliga byråkratiska målen, ständigt i raden av bestraffade. Nu får vi från Stalin höra, att det inom industrin finns en ”oavbruten arbetsvecka på papperet”, framgångar ”på papperet”, ”ett papper”, dvs. en falsk redovisning. Har inte oppositionen i varenda nummer av sin Bulletin varnat för att rent administrativ press är mycket bättre på att skynda på redovisningen, men inte i industrin själv: att statliga siffror är långt mer flexibla än stål och kol? Skrev vi inte dussintals gånger, att ju längre Stalin leder femårsplanerna desto mer slocknar lanternorna? Detta förklarades givetvis som kontrarevolutionärt förtal. Alla träskallar, alla skurkar, skrek om Vänsteroppositionens ”defaitism”. Men vad betyder frasen: ”har för länge sedan upphört att räkna, att föra korrekt bokföring”, om inte att apparatens män har släckt lanternorna? Om för länge sedan, varför har då huvudmekanikern tigit så länge? Vi skrev om de släckta lanternorna för två år sedan. Frågan uppstår: kan någon tydligare, mer kategoriskt, vittna om hans inkonsekvens? Är det inte uppenbart att förvandlingen av femårsplanen till en fyraårsplan var en ytterst lättsinnig äventyrlig handling?
Internationella oppositionens plattformsförslag pekar mycket exakt ut den grundläggande slutsatsen.
Den administrativa jakten på ”maximalt” tempo måste ersättas av utarbetande av en optimal (mest fördelaktig) takt som inte garanterar att dagens order uppfylls bara för syns skull, utan en konstant ekonomisk tillväxt på basis av ekonomins dynamiska jämvikt, med en riktig fördelning av de inhemska resurserna och ett brett, planerat utnyttjande av världsmarknaden.[3]
För första gången informerar Stalin oss så här tydligt att genomförandet av planen inte hindras av bristen på utbildade arbetare, utan av brist på arbetskraft i allmänhet. Det kan vid första anblick verka omöjligt. Den ryska byn har sedan urminnes tider rymt uppenbara och dolda reserver av överskottsbefolkning, som dessutom årligen växer med hundratusentals personer. De sovjetiska lantbrukens tillväxt, kollektiviseringen och mekaniseringen av jordbruket, borde givetvis ha ökat antalet som flyttar från byarna. Faran borde till synes ha härrört från uppkomsten av en enorm reservarmé av arbetare. Men nej, det förefaller som om städernas dragningskraft på bönderna fullständigt har upphört. Är det inte på grund av att motsättningarna mellan stad och landsbygd har upphört? I och med femårsplanens tredje år har vi ju trots allt ”gått in i socialismen”. Men nej, i Stalins senaste tal finns inget om förverkligandet av socialismen. Talaren blev mycket mer blygsam, och inskränkte sig till ett enda omnämnande av fattigböndernas förbättrade ställning. Vi har inte för avsikt att bestrida själva faktum. Men som förklaring av att flödet av personer från byn har upphört är det helt otillräckligt. Har levnadsförhållandena för mer än 100 miljoner bönder förbättrats så radikalt att städerna har förlorat sin dragningskraft på dem? Det skulle bara kunna vara fallet om vi antog att stadsarbetarnas ställning inte förbättrades samtidigt under denna period, utan stod stilla eller till och med försämrades. Stalin leder oss ända fram till denna bistra slutsats, men utan att kalla den vid sitt rätta namn.
Största delen av hans tal ägnas åt det faktum att industrin undergrävs av att arbetsstyrkan byts ut av den ”allmänna” rörelsen från företag till företag. Vid en tidpunkt då flödet från byarna till städerna har upphört helt, har personalomsättningen inom industrin, och delvis helt och hållet bort från den, ökat enormt. Stalin upplyser oss om att i majoriteten av företagen förnyas sammansättningen av arbetarna ”med åtminstone 30-40 procent” av det totala antalet ”under loppet av ett halvår eller t. o. m. ett kvartal”. Denna siffra skulle verkat omöjlig om den inte hade kommit från Stalin, men förefaller särskilt hotfull om vi tar hänsyn till den administrativa kamp som fackföreningsbyråkratin, tillsammans med partiet och sovjeterna, lett mot de senaste årens personalomsättning. Ordspråket säger: ”Låt det vara som det är.” Den ökade omsättningen tyder på att arbetarmassorna, under de förhållanden som råder under femårsplanens tredje år, känner sig rastlösa. Byråkratin ser det felaktiga lönesystemet som huvudorsak till omsättningen, i att lönerna är alltför jämlika. Oavsett hur denna fråga ska lösas – vi återvänder till det senare – så uttömmer den inte i sig problemet med omsättningen. Om arbetarna på ett företag förnyas till ”åtminstone 30-40 procent” på ett halvår eller till och med ett kvartal, så innebär det att inte bara de kvalificerade övre skikten utan också arbetarmassorna i sin helhet befinner sig i ett tillstånd av ständig omflyttning. Enligt Stalin gör arbetarna det till sitt mål att ”endast arbeta temporärt för att ’tjäna’ en smula och sedan ge sig i väg därifrån till något annat ställe för att ’söka lyckan’”. I denna välvilliga men i grund och botten tragiska fras närmar sig Stalin, utan att märka det, femårsplanens grundläggande brist: den våldsamma rubbningen av den ekonomiska balansen till nackdel för arbetarna. Enorma kraftverk och fabriker byggs, stora mängder av maskiner, traktorer, produceras, byn kollektiviseras men proletärerna, som borde utgöra stommen i hela denna gigantiska process, vandrar samtidigt från plats till plats på jakt efter ”lyckan”. Nej, arbetskraftens rörelse från byn till städerna upphörde inte på grund av att bönderna fick något sorts perfekt välstånd, utan därför att arbetarnas situation – detta måste sägas ärligt, tydligt, öppet – har försämrats enormt under den senaste perioden.
Internationella vänsteroppositionen utkast till plattform säger: ”Arbetarnas levnadsstandard och deras roll i staten är de högsta kriterierna för socialistiska framgångar.” Om den stalinistiska byråkratin skulle närma sig planeringens uppgifter och en levande reglering av ekonomin ur denna synvinkel, skulle den inte misslyckas så våldsamt varje gång, den skulle inte tvingas genomföra en politik av överdrivna sicksacksvängar, och skulle inte ställas inför politiska faror.
För fem år sedan (1927) varnade Den förenade vänsteroppositionens plattform:
Mensjevikerna, borgarklassens spioner bland arbetarna, pekar triumferande på det materiella eländet bland våra arbetare. De försöker uppvigla proletariatet mot sovjetstaten och få våra arbetare att anta den borgerligt-mensjevikiska parollen ”tillbaka till kapitalismen”. Den självbelåtna statstjänsteman, som betraktar oppositionens krav på en förbättring av arbetarnas ställning som ”mensjevism”, gör därmed mensjevismen den bästa tänkbara tjänst. Han driver in arbetarna under dess gula baner. (Sid 10.)
Man får inte lura sig själv. Arbetarnas fysiska utvandring kan vara en föregångare till deras politiska utvandring.
Nio tiondelar av Stalins nya program innebär ett återinförande av ackordsarbete. Resten har en ytterst förvirrad karaktär, och fungerar delvis bara som täckmantel för högersvängen.
Stalin säger att hans nya sväng beror på det ”nya läget” och de ”nya uppgifter” som kräver ”nya arbetsmetoder”. Men det är en alltför grov bluff. Vi har i en hel rad frågor inom den internationella arbetarrörelsen sett att den stalinistiska byråkratins svängar ingalunda berodde på förändringar av världssituationen, utan att de tvärtom mycket ofta genomfördes i motsättning till dessa förändringar, och härrörde ur byråkratins egna tidigare misstag.
Vi anser att samma sak gäller idag. Vi fick under femårsplanens tredje år höra att Sovjetunionen hade gått in i socialismen. Om detta stämde, så skulle vi ha fått se en gradvis utjämning av lönerna. Denna tendens skulle ha rättfärdigat sig själv och alltmer understötts av socialistisk tävlan och stötbrigader. Det kan verka absurt, men det var ändå oss, Vänsteroppositionen, som den stalinistiska byråkratin anklagade för bristande förtroende för de ryska arbetarnas socialistiska entusiasm. På grund av tröghet och för att bevara en skenbar kontinuitet, upprepar Stalin idag den byråkratiska idealismens tomma fraser. ”Glöm inte”, säger han, ”att arbetarnas väldiga majoritet med stor entusiasm godkänt dessa sovjetmaktens krav [disciplin, anspänning, tävlan, stötbrigader] och hjältemodigt uppfyller dem.” Om det stämmer att vi har gått in i socialismen, om den ”väldiga majoriteten” (märk väl: den väldiga majoriteten!) av arbetarna fullföljer sina uppgifter ”med entusiasm” och ”hjältemodigt”, så frågar man sig varför samma ”väldiga majoritet” vandrar från en fabrik till en annan på jakt efter lycka? Och varför de just nu, efter alla de framgångar som uppnåtts, måste övergå till ackordssystem, som trots allt är den mest raffinerade kapitalistiska metod som finns för att suga ut arbetarna?
”Vänsteroppositionens princip är att säga som det är”, förkunnar vårt plattformsförslag. Den proletära revolutionen har inget behov av detta byråkratiska idealistiska sammelsurium. Vi vill ha sanningen.
Visst kommer fienden att glädja sig åt de dunkla sidorna av denna sanning. Det är självklart att de kommer att utnyttja vissa delar av vår kritik, precis som de utnyttjar vissa delar av Stalins avslöjanden idag. När fienden använder delar av sanningen för att väva ett system av lögner, är det inte så allvarligt. Men när arbetarna själva inte känner till sanningen och inte vet var de ska hitta den, så kan det få tragiska konsekvenser.
Heroisk entusiasm kan dra med sig massorna under relativt korta historiska perioder. En liten minoritet kan upprätthålla entusiasmen under en hel historisk period: på detta bygger tanken om ett revolutionärt parti som ett urval av klassens bästa delar.
Det socialistiska uppbygget är en uppgift som sträcker sig över årtionden. Det går inte att garantera att denna uppgift kan lösas annat än genom att höja massornas materiella och kulturella levnadsstandard. Det är den viktigaste förutsättningen, viktigare än tidsvinsten under bygget av ett Dnjeprostroj, ett Turksib eller ett Kuzbas, ty om proletariatets fysiska och moraliska energi minskar, så kanske alla de gigantiska företagen inte finns imorgon.
Stalin överöser sina åhörare med citat från Marx och Lenin, enligt vilka löneskillnader är oundvikliga under övergångsperioden till socialismen.
Imorgon kommer Stalin att citera Marx och Lenin för att visa att enkla varuproducenter, bönder, under övergången till socialismen oundvikligen ger upphov till kulaker. Dessa allmänna sanningar är obestridliga, det var just vi som erinrade om dem under den ”yrsel”, som tyvärr ännu inte är över. Men det var just den stalinistiska byråkratin, som i motsats till oss ställde det som en praktisk uppgift att undanröja kulaken, det vill säga skiktningen av bönderna, inom ramen för femårsplanen, som har påskyndats till fyra år. Till skillnad från oss hävdade den stalinistiska byråkratin att de väsentligaste svårigheterna på vägen till socialismen redan hade bemästras, att vi redan hade nått socialismen, att förverkligandet av femårsplanen automatiskt förbättrade arbetarnas förhållanden, och att man skulle kunna ”överträffa” femårsplanen på fyra år. Hur kan då frågan om ackordsarbete ställas så intensivt i slutet av det tredje året? Det är en fråga som varje medveten arbetare kommer att ställa sig.
Den 7 juli citerade Pravda följande rader från Narkomtruds[4] organ: ”Den tekniska utvecklingen och den ökande betydelsen av transporter och elektrifiering etc., begränsar ackordsarbetes område.” Är det inte en marxistisk sanning? Men Pravda kallar denna sanning för ett ”trotskistiskt påstående”. Denna märkliga konflikt mellan Narkomtruds organ och partiets centralkommittés officiella organ förklaras av det faktum att det andra numret av Voprosij Truda [Arbetsfrågor] kom ut före Stalins tal, medan nummer 185 av Pravda kom ut två dagar efter talet. Varför var Pravda tvungen att förvandla denna enkla marxistiska sanning till ”trotskistiskt” kätteri? Eftersom Stalins nya sväng inte alls härrör från utvecklingen av det socialistiska uppbygget, utan från den skarpa motsättningen mellan byråkratins felaktiga inriktning och ekonomins livsviktiga behov.
Ackordslöner står inte i principiell motsats till den sovjetiska övergångsekonomins förhållanden. Det vore idiotisk dogmatism att vara mot dem. Men den plötsliga svängen till ackordsarbete och den extrema betoningen av systemets kapitalistiska drag idag, på sommaren 1931, i slutet av femårsplanens tredje år, efter de oavbrutna framgångarna, efter att vi har ”gått in i socialismen”, är ur både materiell och moralisk synvinkel ett mycket hårt slag mot arbetarna. Det är inte förvånande att pressens vindflöjlar och kameleonter tvingas fördöma marxismens grundläggande ståndpunkter på löneområdet för att, om än för en enda dag, skyla över slaget mot illusionerna.
Att den gamla lönemetoden var dålig ur alla synvinklar har varit uppenbart sedan länge. Det går inte att utarbeta ett rationellt, levande och progressivt lönesystem utan att massorna själva deltar. Den fackliga byråkratin är inte bättre än någon annan byråkrati. Kollektivavtal och löneskalor utarbetas på kontoren och påtvingas, precis som alla andra beslut från det ofelbara centrum, arbetarna. Utan en pånyttfödd arbetardemokrati är det helt omöjligt att få till stånd en korrekt lönepolitik. ”Kollektivavtal”, säger Den förenade vänsteroppositionens plattform, ”bör slutas efter verkliga och inte fingerade diskussioner vid arbetarmötena… Fackföreningarnas verksamhet ska i första hand bedömas efter i vilken grad de försvarar arbetarnas ekonomiska och kulturella intressen, inom de nuvarande ekonomiska begränsningarna… Verkliga val, offentlighet och ansvarighet inför medlemmarna på alla nivåer måste vara grundvalen för fackföreningsarbetet… Det bör införas en särskild artikel i strafflagen som kallar det en svår förbrytelse mot staten att genomföra indirekta, öppna eller hemliga förföljelser av en arbetare på grund av att han har uttryckt kritik, ställt egna förslag till förändringar, och för att ha röstat.” (Sid 14-15.) Hur anklagande låter inte dessa ord idag!
Men att den nuvarande svängen till ackordsarbete är så skarp beror inte på lönesystemet, utan på en djupare orsak, nämligen bristen på materiellt välstånd för att tillfredsställa arbetarnas behov. Fel metod för planen, felaktiga justeringar under loppet av dess genomförande, frånvaron av verklig kontroll från massornas sida, partiets frånvaro, kamp för konstgjorda mål i prestigens namn, administrativa kommandon med piskrapp, skryt, högljudda uttalanden, kvävandet av kritiken – tillsammans har allt detta lett till en felaktig fördelning av krafter och medel, och har – med hänsyn till den snabba ökningen av antalet arbetare – skapat en outhärdlig minskning av den reala lönefonden. Det är därför arbetarna inte känner sig lugna. Det är därför de rusar från en fabrik till en annan. Det överdrivna trycket å ena sidan och fackföreningarnas förfall å den andra har lett till den anarkistiska reaktion som kallas arbetskraften fluktuationer. Stalin har visat oss hur enormt omfattande denna reaktion är. Ni kommer inte att finna ”många företag”, säger han, ”där arbetarstammen under loppet av ett halvår eller t. o. m. ett kvartal inte förnyats med åtminstone 30-40 procent.” Detta är den hotande omfattningen på den sjukdom som byråkratin har försökt stoppa. Att flytta från en fabrik till en annan, från en stad till en annan, är dessutom ett enormt slöseri med produktivkrafter, en onödig tidsförlust för själva flytten och för att anpassa sig till de nya arbetsförhållandena. Det är den främsta orsaken till den minskade avkastningen och de ökade nettokostnaderna. Men den största faran med fluktuationerna – under jakten efter lycka! – är att det sliter på proletariatet.
En utvidgning av ackordsarbetet löser i sig ingenting. Det kan bara skapa ett skikt av mer välbeställda arbetare. Tendensen att skapa en arbetarbyråkrati i fabrikerna stämmer perfekt överens med den stalinistiska byråkratins procedurer. Ur denna synvinkel är ackordsarbete ett rent politiskt medel. Som universalmedel fullbordar det stalinismens utveckling. Bolsjevismens tradition är en tradition av kamp mot aristokratiska kaster inom arbetarklassen. På denna grundval upprättas den proletära diktaturen. Den stalinistiska byråkratins program leder obevekligt till att den måste stödja sig på den alltmer privilegierade arbetararistokratin. Här döljer sig en omedelbar politisk fara för proletariatets diktatur!
Den nya politiken genomförs på samma sätt som den gamla: som en personlig uppenbarelse. Stalin informerar oss att den oavbrutna arbetsveckan infördes ”alltför brådskande … utan att förbereda motsvarande betingelser”. Vad ledde det till? Stalin tvingas peka på vad: ”bristande ansvarskänsla för arbetet, ett vårdslöst förhållande till mekanismerna, omfattande maskinskador och ingen stimulans till att höja arbetsproduktiviteten.” Stalin generaliserar allt i en enda fras: ”ingen ansvarar för något.” Ett fruktansvärt erkännande, eller snarare förkastande av sin egen politik. ”Ingen ansvarar för något” – så blir det alltid när en enda person vill vara ansvarig för allt.
Den oavbrutna arbetsveckan infördes alltför brådskande. Men vem införde den? Generalsekreteraren. Diskuterades den oavbrutna veckan bland arbetarmassorna innan den infördes? Inte alls. Allting förbereddes i hemlighet. Enligt officiella tillkännagivanden accepterade massorna den oavbrutna veckan ”med entusiasm”. Och sker det på något annat sätt nu? Så sent som igår behandlades de katastrofer som Stalin talar om idag inte alls i pressen. Vi har redan mer än en gång sagt och skrivit att allting fungerar strålande för den stalinistiska byråkratin ända tills allting börjar gå mycket illa. När Stalin räknar upp de katastrofala följderna av den byråkratiska oavbrutna veckan berör han i förbigående de känsligaste och farligaste frågorna. ”Det kan inte råda något tvivel”, säger han, ”om att våra driftsledare tillräckligt väl inser allt detta. Men de tiger. Varför? Tydligen därför att de är rädda för sanningen. Men sedan när har bolsjevikerna börjat frukta sanningen?” Sedan den stalinistiska apparaten genom sin idioti, sin brist på idéer och principer, kvävde den bolsjevik-leninistiska fraktionen. Just sedan dess! Cheferna är, enligt Stalin, ”rädda för sanningen”. Vilken förrädisk formulering! Det är inte sanningen de fruktar; de är rädda för att falla offer för sanningen eftersom Rakovskij, Sosnovskij, Muralov, Eltsin, Grünstein, Kasparova, Kosior och tillsammans med dem hundratals och tusentals av de bästa bolsjevikerna – precis de som inte fruktar sanningen och vet hur den ska försvaras – befolkar Stalins fängelser och deporterings- och landsförvisningsplatser. Däri ligger knuten till partiets problem.
Efter att ha krossat Vänsteroppositionen har den stalinistiska byråkratin kvävt partiet. Den livliga, känsliga, smidiga och flexibla organisation som levde massornas liv, som såg allt, kritiserade, generaliserade, varnade för farorna i tid och gemensamt utarbetade de nya vägarna, den organisationen existerar inte längre. ”När den centristiska byråkratin nu har strypt partiet”, säger utkastet till Internationella vänsteroppositionens plattform, ”det vill säga att det har förlorat sina ögon och öron, så trevar det sig fram och avgör sin väg under direkt inverkan från klasserna, och vacklar mellan opportunism och äventyrspolitik.” Inom själva apparaten har de lägre funktionärernas rädsla för funktionärerna ovanför dem blivit så stark att ingen längre vågar se sanningen i vitögat och påpeka den för sina överordnade. På lägre nivå bifaller de allt som nivåerna högre upp kräver, och de sistnämnda ser det som partiledens egen röst. Centrala kontrollkommissionens plenum har sammankallats för att utarbeta åtgärderna för att genomföra den nya politiken. De försöker ge händelsen en utomordentlig betydelse, ty den här gången har inte bara CCK:s medlemmar sammankallats, utan också företrädare för regionala organ och en rad gräsrotsorganisationer. Med andra ord kallar de överordnade funktionärerna på hjälp från de underordnade. Alla utses uppifrån. Alla förenas av underordning och ömsesidigt ansvar. Och detta råd av funktionärer framställs som det högsta uttrycket för demokrati!
Rättfärdigar inte den nya plötsliga svängningen att det sammankallas en extraordinär partikongress? Men regimen av personliga uppenbarelser (varje gång efter några års försening) tolererar varken en demokratisk partiregim, eller att det existerar ett parti. Är alltså ”bolsjevikerna verkligen rädda för sanningen?” Namnet på den bolsjevik som nu fruktar sanningen mest är Stalin. Annars skulle han inte vara rädd för att rådfråga kongressen, det vill säga partiet, om denna nya plötsliga politiska sväng.
Under de senaste månaderna har vi fått ett antal brev som återger samtal som våra korrespondenter har haft med partibyråkrater i olika stadier av förstening. De är för det mesta fruktansvärt rädda människor. De ser och förstår en hel del, men deras vilja är bruten. Deras filosofi är anpassningens filosofi. Så här säger de oftast: ”Ni talar om partiregimen. Den är förvisso mycket betungande. Alla känner av det. Men ni måste veta att det inte kan vara på något annat sätt. Utan en järnhand skulle vi inte övervinna svårigheterna. Er kritik av Stalins misstag är i stort sett riktig, och händelserna har bekräftat den. Vi har inga illusioner om Stalin. Han kommer givetvis aldrig att sätta världen i brand; ur intellektuell synvinkel är han en medelmåtta, otillräckligt teoretiskt förberedd och utan breda perspektiv. Vi känner ofta själva av dessa brister. Men han har oumbärliga positiva egenskaper: fasthet, envishet, ihärdighet. Dessutom har han vuxit samman med apparaten. Och vad du än må säga: apparaten är nu allt.” Så talar många byråkrater. För dem verkar det som om kvävandet av partiet, hur smärtsamt det än är, motiveras av omständigheterna och senare – ja, ja! – senare kommer socialismen och förändrar allt.
Häri ligger det grundläggande misstaget. Socialismen är inget färdigt system som kan springa fullt rustat ur någons huvud, inte ens det mest begåvade. Uppgiften att på rätt sätt fördela krafterna och produktionsmedlen kan bara lösas med hjälp av ständig kritik, genom att bekräftas av en ideologisk kamp mellan proletariatets olika grupper. Vi avvisar den formella demokratin, eftersom den inom kapitalismens ramar innebär att nycklarna överlämnas till en fiende som är beväpnad till tänderna. Men samtidigt hävdar vi, att vi utan arbetarklassens demokrati inte kommer att kunna upprätthålla proletariatets diktatur, än mindre lyckas bygga socialismen. Stalins sicksackande kostar alltmer för varje gång. Bara dårar och blinda kan tro på att socialismen kan garanteras uppifrån, att den kan byggas upp på byråkratisk väg. Högre än någonsin varnar vi de avancerade arbetarna i Sovjetunionen och hela världen: oavsett hur Stalins nya sicksackkurs kommer att utvecklas under den kommande perioden, så kommer den under nästa skede oundvikligen att leda till nya och allt hårdare motsättningar. Vi måste börja med att återuppliva den proletära demokratin. Det är nu den avgörande länken i hela kedjan. Problemen för ekonomin måste diskuteras i sin fulla omfattning i hela partiet och fackföreningarna. För detta är det nödvändigt att bolsjevikerna slutar att vara rädda för att säga sanningen. Detta kan endast uppnås genom att bojorna tas bort från de som kämpade och fortfarande kämpar för rätten att säga sanningen. Vänsteroppositionen (bolsjevik-leninisterna) måste återupptas i partiet. En diskussion måste inledas om ekonomins och politikens grundläggande frågor. En ny partikongress måste förberedas på demokratins grunder!
[1] I Stalins Works vol. 13 har talet titeln ”New Conditions-New Tasks in Economic Construction”.
[2] I Stalins Works vol. 13 används här termen ”regime of economy”.
[3] Problemen under Sovjetunionens utveckling (april 1931)
[4] Folkkommissariatet för arbetsmarknadsfrågor.