Originalets titel: The Catalan Conflict and the Tasks of the Proletariat
Källa: Writings of Leon Trotsky: Supplement (1934-1940), New York: Pathfinder Press.
Översättning: Göran Källqvist (översättningen jämförd och korrigerad mot en spansk översättning)
HTML/redigering: Martin Fahlgren
Från Cannon-arkiven, Library of Social History. En odaterad översättning från 1934 beskrev det som ”ett brev från kamrat T, medarbetare till IS [Internationella sekretariatet]”... På våren 1934 upphävde den spanska högerregeringen i Madrid en progressiv jordbrukslag som hade utfärdats av den halvt självständiga regionala regeringen i Katalonien (Generalitatet), som dominerades av ett nationalistiskt parti, Esquerra, och andra småborgerliga krafter. Den 12 juni återinförde det katalanska parlamentet i Barcelona lagen och drog tillbaka de katalanska deputerade från det centrala parlamentet i Madrid. Detta utlöste den kris som Trotskij kallade den katalanska konflikten, en period av oroligheter och osäkerhet som varade i nästan 4 månader. Den 17 juni höll Arbetaralliansen, en enhetsfrontskoalition mellan flera arbetarorganisationer, en regional konferens i Barcelona och antog en resolution som sa: ”Om det kontrarevolutionära Madrid angriper Katalonien, och om som ett resultat av detta en katalansk republik utropas, så kommer Arbetaralliansen att stöda rörelsen, sträva efter att ta ledningen över den för att vägleda den federala socialistiska republikens seger.” En av deltagarna i denna konferens var Spaniens kommunistiska vänster (ICE), som hade avlägsnat sig från IS och Trotskij men fortfarande formellt var det Internationella kommunistiska förbundets (ICL) spanska sektion. Troligen skrev Trotskij detta brev till IS efter att ha läst rapporter om konferensen 17 juni.
1. Utgångspunkten för att utvärdera den katalanska konflikten och de möjligheter som den ger, måste vara det faktum att Katalonien idag odiskutabelt utgör försvarsstyrkornas starkaste ställning mot den spanska reaktionen och den fascistiska faran.[1] Om den ställningen går förlorad skulle reaktionen uppnå en avgörande och långvarig seger. Med en riktig politik skulle den proletära förtruppen utnyttja denna starka defensiva ställning som utgångspunkt för en ny offensiv i den spanska revolutionen. Detta måste vara vårt perspektiv.
2. Denna utveckling är inte möjlig om inte det katalanska proletariatet lyckas ta ledningen över försvarskampen mot den reaktionära centralregeringen i Madrid. Men detta är endast möjligt om det katalanska proletariatet inte bara lovar att stödja denna kamp, om den skulle inledas – vare sig det beror på Madridregeringens omedgörlighet eller på den katalanska småborgarklassens bakåtsträvande (denna politik att svansa [efter småbourgeoisien] förespråkas av våra kamrater i den katalanska Arbetaralliansen)[2] och tillämpas mot Maurín) – utan också ända från början ställer sig i spetsen för motståndet, skisserar perspektiven, reser djärvare paroller och redan från början för kampen inte bara i ord, utan också i handling.
3. Ett segerrikt motstånd är bara tänkbart om det både mobiliserar alla masskrafter (för viket alla förutsättningar nu existerar) och även driver på för att gå på offensiven. Det är därför det är av avgörande vikt att den proletära förtruppen redan nu förmår förklarar för arbetar- och bondemassorna i resten av Spanien att det katalanska motståndets seger eller nederlag också kommer att avgöra deras seger eller nederlag. Mobiliseringen av dessa allierade i hela Spanien måste ske redan nu och inte först när en reaktionär offensiv mot Madrid redan har blivit ett faktum (vilket är ståndpunkten hos våra kamrater och Arbetaralliansens majoritet).
4. Katalonien kan under lång tid utgöra den avgörande basen för den spanska revolutionen. Att erövra ledarskapet i Katalonien måste vara kärnan i vår politik i Spanien. Våra kamraters politik gör detta fullständigt omöjligt. Denna politik måste snabbt förändras, om vi inte vill att en avgörande situation, på grund av vårt eget fel, ska sluta i ett nytt nederlag för den spanska revolutionen, vilket skulle få avgörande konsekvenser under lång tid. Vi får inte förneka att våra kamraters politik i denna fråga har skadat anseendet inte bara för vår egen organisation och Arbetaralliansen, utan även för proletariatet, och att det bara kan återupprättas genom en radikal, övertygande och i handling bekräftad kursändring. Våra kamraters och Arbetaralliansens ståndpunkt kan av de icke-proletära arbetarmassorna endast uppfattas på följande sätt: proletariatet förbinder sig genom dessa organisationer att delta om de andra tar initiativet; men även för detta kräver det sitt pris (de villkor som Arbetaralliansen ställer på den småborgerliga vänstern bortser fullständigt från böndernas och de urbana småborgerligas särskilda intressen[3]); och det kommer – så snart tillfället erbjuder sig – att försöka styra kampen i riktning mot sina egna klassmål, proletariatets diktatur. I stället för att framträda som ledare för alla nationens förtryckta skikt, som ledare för den nationella befrielsen, framträder proletariatet här enbart som en kamrat till de andra klasserna, till och med som en mycket självisk kamrat, som man måste ge – eller snarare lova – sin andel eftersom man behöver honom och så länge man behöver honom. Den katalanska småbourgeoisien, storbourgeoisien och reaktionen, som baserar sig på småbourgeoisiens ruin, kan inte önska sig något bättre än att ha proletariatet i en sådan position.
5. Våra kamraters kursändring måste framförallt bestå av följande: de måste (via sin egna organisationer och Arbetaralliansen) agitera för att en självständig republik ska utropas i Katalonien, och måste, för att garantera detta, kräva en omedelbar beväpning av hela folket. De får inte vänta på att regeringen ska beväpna det, utan måste omedelbart börja bilda arbetarmiliser, och sedan inte bara begära att regeringen ger dem bättre utrustning, utan också skaffa sig det genom att avväpna reaktionärerna och fascisterna. Proletariatet måste i handling visa de katalanska massorna att de verkligen är intresserade av att försvara Kataloniens självständighet. I detta ligger det avgörande steget för att erövra ledarskapet under kampen bland alla samhällsskikt, som är redo att försvara städerna och landsbygden. Beväpningen av folket måste under de kommande veckorna bli central i vår agitation, runt parollerna: fortsatt utbetalning av alla löner; regeringen och arbetsgivarna måste dela på kostnaderna för utrustning och förråd. De befintliga stridskrafterna (polisen m.m.) ska ingå som instruktörer i milisernas utbildning. Officerarna ska väljas av milisernas medlemmar. Milisens bas är fabrikerna oc bostadsdistrikten. Arbetarna i stora industrier, järnvägar, etc., och alla offentliga inrättningar ska automatiskt bli en del av milisen; dessutom uppmanas alla medborgare att ta värvning. Varje enhet väljer sin egen kommitté, som i sin tur sänder en representant till centralkommittén för alla den katalanska milisformationens divisioner. Denna centralkommitté (dvs. den centrala sovjeten) fullgör uppgiften som en politisk generalstab, men först och främst som kontrollorgan och senare som central ledning för tillförseln av vapen och proviant etc. När den fullgör denna uppgift kommer den själv att tvingas förvandlas från ett organ vid sidan av själva regeringen till just denna regering. Detta är sovjeternas konkreta form och väg i den givna situationen i Katalonien.
6. Med tanke på det katalanska proletariatets enorma oenighet, som inte tillåter att dess herravälde kommer till uttryck i Katalonien, så kan det i den nuvarande situationen inte på egen hand utropa den katalanska självständigheten. Men det kan och måste med all kraft uppmana till självständighet, och kräva det av det småborgerliga Esquerra som för närvarande sitter vid makten. Det måste bemöta deras förhalningar genom att kräva omedelbara nyval. ”Vi behöver en regering som representerar och leder folkmassornas verkliga vilja att kämpa.” Milisens regementskommittéer måste bli de viktigaste medlen för att förbereda och förverkliga dessa val. I den mån problemets två faser – utropandet av självständighet och beväpningen av folket – kan skiljas från varandra, så är det med den senare som det praktiska arbetet måste inledas och genom vilken den förra måste genomdrivas.
7. Proletariatet måste inte bara sätta de demokratiska kraven i förgrunden (pressfrihet, en kostnadseffektiv stat, utjämning av tjänstemännens löner, en demokratisk ekonomi – fler indirekta skatter, progressiv direkt beskattning av de besuttna klasserna för att finansiera motståndet, etc.) Det måste också – vid sidan av sina egna klasskrav – göra alla böndernas och de urbana småborgarnas särskilda krav till sina egna, och till och med gå längre än de krav som hittills har ställts (här saknas kunskap om detaljerna, framför allt i jordbruksfrågan). Men framförallt måste proletariatet från och med nu och på eget initiativ lansera kraven som paroller bland massorna och uppmana dem att kämpa för dem – men inte ställa dessa krav på den regerande vänstern som ”villkor”, under vilka man skulle vara beredd att delta i kampen.
8. Högre upp talar vi hela tiden vagt om ”proletariatet måste...”. Anledningen är att vi tyvärr inte kan tala om ”proletariatets parti”. Vår organisation, som – med en rättvis politik – skulle kunna ta på sig partiets roll, tycks mer eller mindre ha upplösts i den vaga enade massa som ”Alliansen” utgörs av . I vilken utsträckning det här skulle vara möjligt med en snabb vändning som motsvarar det nuvarande ögonblickets drivkraft, går förvisso inte att fastställa annat än på plats. Eftersom den spanska revolutionens och vår organisations öde i Spanien i det nuvarande läget kan avgöras för en lång period framåt (naturligtvis finns det också en möjlighet att lösa konflikten – men även i detta fall skulle vår organisations inflytande, om den nuvarande politiken fortsätter, drabbas av en oerhörd skada bland de stridsberedda massorna, vilket skulle kunna föra bort den helt från den politiska arenan). Det är nödvändigt att sända en delegat från IS. Hans resa bör förberedas genom ett brev från IS, som ska skrivas omedelbart och redogör för vår ståndpunkt i frågan.[4]
[1] Vid parlamentsvalen i november 1933 hade den spanska reaktionen drivit ut en en republikanskt-socialistisk koalition och tagit över centralregeringen i Madrid, men den hade ännu inte tagit med regeringsrepresentanterna från den fascistvänliga Spanska federationen av autonoma högeranhängare (CEDA), det största partiet i parlamentet. Socialistpartiet (SP) varnade upprepade gånger, att om CEDA togs med i regeringen så skulle det betraktas som en fascistisk kupp och besvaras med ett revolutionärt uppror. Den fascistiska faran syftade delvis på Falangen, som hade organiserats i oktober 1933.
[2] Arbetaralliansen var en enhetsfront av fackföreningar och arbetarpartier som bildades i november 1933. Utöver ICL:s spanska sektion ingick SP, fackföreningsfederationen UGT, några syndikalistiska grupper och Arbetar- och bondeblocket (BOC) som leddes av Maurín (och vilken den spanska sektion gick samman med 1935). Men det mäktiga CNT (anarkosyndikalistisk fackförening) vägrade ansluta sig, och det lilla kommunistpartiet anslöt sig inte förrän i september 1934. Det var vad Trotskij tänkte på när han senare i detta brev talade om ”det katalanska proletariatets enorma oenighet”.
[3] Större delen av Arbetaralliansens krav vid den regionala konferensen var inriktade på arbetarklassens intressen: beväpning av arbetarna, organisations- och propagandafrihet för alla arbetarorganisationer, 44-timmars arbetsvecka i alla industrigrenar, etc.
[4] Den katalanska konflikten löstes tillfälligt tidigt i oktober 1934, då Madridregeringen tog med CEDA-representanter i regeringen och SP inledde ett väpnat uppror som slogs ner med våldsam grymhet och många dödsoffer. I början av upproret utropade Generalitetet i Barcelona en självständig katalansk republik, men trots att de sina egna väpnade styrkor och ett omfattande folkligt stöd, kapitulerade den utan motstånd vid första bästa militära styrkeuppvisning av Madrid. När kraftmätningen började, rättfärdigade Arbetaralliansen Trotskijs anklagelser för att ”svansa efter” de småborgerliga krafterna genom att besöka Generalitetet för att informera den att Alliansen uppmanade till generalstrejk mot Madrid och fråga vad Generalitetet tyckte om situationen. Den spanska sektionen förde inte fram några andra förslag eller paroller än vad Arbetaralliansen föreslog.