Originalets titel: "Les luttes de classes en URSS - Deuxičme période, 1923-1930"
Översättning: Ulrika Jakobsson, 1978
Digitalisering och redigering: för Marxists Internet Archive Ulrika Jakobsson, 2014
HTML: Jonas Holmgren
Det vore fåfängt att här försöka sammanfatta resultatet av föregående analys. Däremot är det nödvändigt att ännu en gång ta upp till diskussion de tolkningar som gjorts och görs av NEP:s slutliga kris. Värderingarna av det verkliga innehållet i ”den stora vändpunkten” under slutet av 1929 och dess klasseffekter skiftar med de olika tolkningar man gör av NEP:s kris.
Enligt en av de vanligaste föreställningarna om ”NEP:s slutliga kris” skulle NEP från och med år 1928 orsakat en stagnation, ja rentav en tillbakagång inom jordbruket, framförallt vad gäller produktionen av marknadsspannmål, och på så sätt hindrat den nödvändiga industriella utvecklingen. Denna värdering av situationen omfattas vid den här tiden av bolsjevikpartiet, och bekräftas av SUKP(b):s historia, som godkänns av CK år 1938. Där kan man läsa följande: ”Alla uppgifter tydde på att det förelåg en fara för att varuproduktionen av spannmål ytterligare skulle sjunka. Det var kris för spannmålsodlingen, vilket måste följas av kris för boskapsskötseln. För att komma ur detta läge var det nödvändigt att återgå till stordrift inom jordbruket, vilken vore i stånd att använda traktorer och lantbruksmaskiner (...), slå in på vägen till sammanslagning av småbondebruken till stora socialistiska jordbruk, till kollektivjordbruk, som är i stånd att använda traktorer och andra moderna maskiner för ett snabbt uppsving av spannmålsodlingen och dess varuproduktion.”[1]
En sådan ”ekonomistisk” tolkning är ohållbar. Mot slutet av tjugotalet rymmer det nepska jordbruket fortfarande avsevärda möjligheter, som snabbt kan mobiliseras. Därför är det nödvändigt att isolera kulakerna politiskt och tillföra fattigbönderna och mellanbönderna ett systematiskt stöd, framförallt genom att förse dem med de redskap som krävs för att effektivt kunna genomföra en frivillig kollektivisering. På så sätt kan betydande positiva resultat uppnås förutsatt att man inte uppifrån försöker påtvinga bondemassorna en organisationstakt och en organisationsform som ännu inte svarar mot deras strävanden. Erfarenheten visar att man genom att handla på motsatt sätt, med tvång mot bondemassorna, inte kunde isolera kulakerna. Utvecklandet av en ”mekaniserad storproduktion” gav inte heller det väntade uppsvinget för spannmålsproduktionen och boskapsskötseln. Tvärtom gick dessa näringar tillbaka under flera år, vilket i och för sig inte bromsade industrins utvecklingstakt.
Ännu idag förs emellertid ståndpunkten fram att ”den stora vändpunkten” var en ”ekonomisk nödvändighet” som framtvingades av stagnationen, av jordbrukets ”oundvikliga” tillbakagång mot slutet av NEP och av den motsättning som växte fram mellan jordbruk och industri. Detta är den tolkning som förs fram av dagens sovjetiska historiker och ekonomer. I en bok som kommer ut i Moskva år 1964, upprepar den sovjetiske historikern V. Jakovtsevskij sin tes om att det sovjetiska jordbrukets möjligheter är ”uttömda” och att det därför uppstår en motsättning mellan jordbruksproduktionen och industrins behov. Han skriver följande: ”Det rådande läget pekade på att det uppsving jordbruket fått i och med oktoberrevolutionen nu nått en gräns. Den gamla sociala basen, det individuella småbondejordbruket, kunde inte längre utgöra grunden för jordbrukets utveckling. Det hade blivit en tvingande nödvändighet att göra det kollektiva socialistiska storjordbruket till jordbrukets grundval.”[2]
Emellertid är det en sak att slå fast att utvecklandet av ett kollektivt jordbruk är nödvändigt för att bygga socialismen, och en annan sak att som Jakovtsevskij under åren 1927–1929 hävda att det föreligger ”en tvingande nödvändighet att öka jordbruksproduktionen med hjälp av kollektivisering”. Detta påstående är desto meningslösare som jordbruksproduktionens tillbakagång, som följer på ”den stora vändpunkten” år 1928, inte hindrade en massiv ökning av industriproduktionen.
Den ”ekonomistiska” tolkningen kombineras ofta med en politisk tolkning, enligt vilken kulakhotet gör ”den stora vändpunkten” nödvändig. Kulakhotet säges bli större mot slutet av NEP till följd av att de rika böndernas betydelse ökar. Elleinstein ansluter sig till denna tolkningskombination i det han skriver följande om situationen under slutet av år 1927: ”Industrialiseringen var fortfarande otillräcklig och jordbruket stod och stampade på samma fläck samtidigt som kulakernas betydelse ökade på landsbygden och nepmännens i städerna.”[3]
Vad gäller jordbrukets stillastående, så hänger det samman med att man antar åtgärder som strider mot NEP och som framkallar missnöje hos bondemassorna. Vad gäller kulakerna så är deras ekonomiska betydelse liten och kan lätt reduceras om man stöder sig på fattigböndernas och mellanböndernas strävanden och hjälper dessa att organisera sig. Tesen om att kulakernas ekonomiska betydelse ”oundvikligen” ökar om man inte omedelbart intensifierar kollektiviseringen strider mot verkligheten. Under år 1927 är kulakbrukens betydelse för jordbruksproduktionen långt ifrån avgörande.
Om man till fullo utnyttjar de små och medelstora jordbruken, kan man dessutom snabbt reducera kulakbrukens betydelse och minska fattigböndernas och mellanböndernas beroende av rikebönderna.[4] Ska man tala om kulakböndernas ökade betydelse under de sista nep-åren ska man sätta det i samband med kulakernas ökade politiska inflytande, som är ett resultat av de misstag bolsjevikpartiet begår i sin politik gentemot fattigbönderna och mellanbönderna.
Uppfattningen att ”den stora vändpunkten” framförallt skulle bero på mellanböndernas massiva anslutning till kolchoserna, gör sig gällande framemot slutet av år 1929. Denna ståndpunkt håller emellertid inte vid en granskning av kollektiviseringens genomförande. Så snart det administrativa trycket lättar sjunker andelen kollektiviserade hushåll. Dessutom har ju partiet slagit fast att kollektiviseringen måste genomföras genom en revolution ”uppifrån”.
Det faktum att kollektiviseringen genomförs med hjälp av tvångsåtgärder har ett tydligt samband med kravet på en viss industrialiseringstakt. Detta krav leder till att bönderna och jordbruket underordnas en viss typ av organisation: så stora kolchoser som möjligt, jättesovchoser, traktormaskinstationer, etc. På så sätt blir det lättare för staten att uppbära de ”erforderliga” kvantiteterna jordbruksprodukter och detta till ett pris som inte skadar finansieringen av industriinvesteringarna.
Från det att NEP överges så organiseras jordbruket på ett sådant sätt att staten ska kunna uppbära en ”tribut” från bönderna som är tillräckligt stor för att industrialiseringsplanen ska kunna genomföras. På grund av omständigheterna kring inrättandet av denna organisationsform uteblir under många år produktionsökningen av de nödvändigaste jordbruksprodukterna. Bönderna försätts i en situation där de inte kan bestämma vad de ska leverera och inte leverera till staten. Staten kan tvinga bönderna att leverera så stora kvantiteter som de centrala planeringsorganen föreskriver. Ibland kan det bli fråga om så stora kvantiteter att böndernas överlevnad och jordbrukets utvidgade reproduktion hotas.[5]
”NEP-krisen” och ”den stora vändpunkten” bottnar således främst i en politik som syftar till en snabb industrialisering och till införandet av en teknik som är så ”modern” som möjligt. På detta sätt offras i själva verket jordbruket på industrins altare.[6]
Industrialiseringspolitiken och kollektiviseringen dikteras inte av några ”allmänna lagar för byggandet av socialismen” eller av några ”marxistiska principer”, utan är produkten av en komplex samhällelig process, där de klassmässiga förhållandena har störst betydelse. Utvecklingen av relationerna mellan arbetarklassen, partiet och industriledarna spelar här en avgörande roll. Detta gäller isynnerhet från slutet av 1928, då industriledarna stärker sina positioner och den borgerliga typen av arbetsdisciplin hårdnar. Utvecklingen av relationerna mellan bönderna, sovjetmakten och arbetarklassen spelar också en viktig roll.
Det är hela tiden fråga om en klasskamp, vars utgång delvis beror på klassernas tidigare historia och på de omständigheter under vilka nya samhällskrafter föds (såväl inom partiapparaten och statsapparaten som inom den ekonomiska apparaten). Klasskampens utgång är också beroende av de ideologiska förhållanden som klasserna ingår i (dessa förhållanden hänger samman med klassernas historia) och av den bolsjevikiska ideologins omvandling. Eftersom man saknar tidigare erfarenhet av socialistisk industrialisering blir förändringar av bolsjevikernas ideologi avgörande för partiets sätt at hantera ekonomiska och sociala motsättningar. I denna unika historia som också är en revolutionär ideologis historia har ”NEP-krisen” och dess ”lösningar” sina rötter.
Att denna historia är unik utesluter givetvis inte att man drar allmänna lärdomar av den. Inte minst om klasskampens konsekvenser för reproduktionen och omvandlingen av samhällsförhållanden, av den ekonomiska basen och överbyggnaden, liksom om de klassmässiga effekterna av denna omvandling; konfrontationen mellan marxism och revisionism, mellan den socialistiska och den kapitalistiska vägen och betingelserna för den enas seger över den andra.
I del tre av detta mitt verk i tre band ska vi bli varse de långsiktiga konsekvenserna av den omvandling som det sovjetiska samhället genomgår i början av trettiotalet. Ifråga om de omedelbara effekterna, som jag kommer att analysera i samma del, måste man först och främst understryka deras motstridiga karaktär. Å ena sidan lider privatbourgeoisien ett totalt nederlag, det sovjetiska proletariatet förstärks numerärt, ekonomin moderniseras och industrin får ett gigantiskt uppsving, vilket allt stärker socialismens förkämpar runtom i världen. Å andra sidan försvagas förbundet mellan arbetare och bönder allvarligt, den sovjetiska industrin utvecklas allt ensidigare och prioriteringen av tekniken gynnar teknikernas positioner och stärker de ekonomiska och administrativa apparaternas makt. Det uppstår också motsättningar av ny typ. Det sovjetiska samhällets senare utveckling bestäms av den klasskamp som föds ur dessa nya motsättningar och bolsjevikpartiets sätt att bedöma och försöka lösa dem.
<- föregående | innehållsförteckning | nästa ->
[1] Se SUKP:s historia, op.cit. s. 285–286.
[2] Citerat efter översättningen i nr 85 av Recherches internationales ā la lumičre du marxisme, s. 59.
[3] Ellenstein, Le socialisme..., op.cit. 1973, s. 88.
[4] SUKP:s historia understryker för övrigt att man mot slutet av NEP fullföljer ”söndersplittringen av de stora varuproducerande jordbruken i småbruk” (op.cit. s. 285–286).
[5] Detta är fallet i början av trettiotalet; vi återkommer till denna punkt i del 3.
[6] Man bör säga ”i praktiken” därför att enligt planen skulle även jordbruket utvecklas snabbt.