Originalets titel: "My Disillusionment in Russia"
Publicerat: 1923 i New York, Doubleday, Page & Company.
Förlaget lät - utan att informera Goldman
- ändra titeln och klippte dessutom bort de tolv sista kapitlen ur manuskriptet.[*] Följande
översättning är av allt att döma baserad på den kompletta upplagan, som på Goldmans enträgna
begäran publicerades ett år senare under titeln "My Further Disillusionment in Russia".
Översättning: Eugéne Albán, 1924.
Digitalisering: Jonas Holmgren
Dagarna gingo, men varje dag medförde nya konflikter, som störde tankarna och känslorna. Något som grep mig mest var den orättvisa, som jag bevittnade i min omedelbara omgivning. Jag fick veta, att de ransoner, som tilldelades hyresgästerna i Sovjets Första Hus (Astoria), voro mycket större än dem som fabriksarbetarna erhöllo. Förvisso voro de inte tillräckliga att leva på — men ingen i Astoria levde heller på enbart dessa ransoner. De medlemmar av det kommunistiska partiet, som voro inkvarterade i Astoria, arbetade i Smolny, och ransonerna i Smolny voro de bästa i Petrograd.
Dessutom var handeln inte helt och hållet förbjuden vid denna tid. Marknadshandlarna gjorde lukrativa affärer, men ingen var i stånd till eller villig till att tala om för mig varifrån köpkraften kom. Arbetarna kunde inte köpa smör, som kostade tvåtusen rubler per pund, eller socker, som kostade tretusen, och kött, som kostade ettusen rubler per pund. Orättfärdigheten framträdde starkast i Astorias kök. Jag gick ofta dit, ehuru det var en hel tortyr att tillaga en måltid. Det var en rasande strid om varje kvadrattums plats på spiseln. Med glupska blickar tittade kvinnorna efter, om någon hade något extra i grytan, och ett fruktansvärt bråk och skrik uppstod, då någon fiskade upp en bit kött ur grannens gryta. Men det fanns ett försonande drag i bilden — det var tjänarna, som arbetade i Astoria. De voro ingenting annat än tjänare, fast de kallades kamrater, och de kände bittert orättvisan. För dem var revolutionen blott en teori, som skulle komma att realiseras senare. Att detta redan var en faktor att räkna med, blev jag en dag fullt medveten om.
Ransonerna utdelades vid kommissariatet, men var och en måste hämta dem själv. En dag, när jag stod och väntade i den långa kön, kom en bondflicka och begärde att få ättika. »Ättika! Vem är det som skall ha sådan lyx?» skreko flera kvinnor. Det visade sig, att flickan var Zinovjevs tjänstflicka. Hon talade om honom som sin »herre», vilken arbetade mycket strängt och därför var berättigad till något extra. Med ens bröt en storm av förtrytelse lös. »Herre! Är det för dem vi ha gjort revolution, eller var det för att avskaffa herrarna? Zinovjev har inte gjort mer än vi och har inte rätt att få något mer än vi!»
Dessa arbetarkvinnor voro råa, till och med brutala, men deras rättfärdighetskänsla var instinktiv. Revolutionen var för dem en livets grundprincip. De sågo orättvisan vid varje steg de togo, och de harmades bittert däröver. Jag var alldeles upprörd. Men jag försökte övertyga mig själv om att Zinovjev och de andra kommunistiska ledarna inte utnyttjade sin makt till själviska intressen. Det var bristen på livsmedel och bristen på en effektiv organisation, som gjorde det omöjligt att försörja alla lika, och naturligtvis var det blockaden och inte bolsjevikerna, som bar skulden till det hela. Det var de allierade interventionisterna, som sökte gripa Ryssland i strupen, vilka utgjorde orsaken till missförhållandena.
Varje kommunist som jag träffade, upprepade oupphörligen denna tanke, och till och med en del av anarkisterna vidhöllo den. Den lilla gruppen, som var fientlig mot sovjetregeringen, var inte övertygande nog. Men hur skulle jag kunna låta denna förklaring gälla även för en del historier, som jag varje dag fick erfara, nämligen sådana som berättade om systematisk terrorism, hänsynslös förföljelse och undertryckningar gentemot andra revolutionära element?
Ett annat förhållande som gjorde mig helt bestört, var att marknadstorgen voro rikligt försedda med kött, fisk, tvål och potatis och till och med skodon, varje gång ransonerna delades ut. Hur kommo dessa varor ut på torgen? Alla människor falade om det, men ingen tycktes veta hur det gick till.
En dag var jag inne i en urmakarbutik, då en soldat kom in. Han samtalade med butiksinnehavaren på yiddish och berättade, att han just återkommit från Sibirien med en laddning te. Om urmakaren ville ta en femtio pund? Teet betingade ett högt pris vid denna tid — ingen förutom de privilegierade skulle kunna tillåta sig en sådan lyx. Men naturligtvis skulle urmakaren köpa teet. När soldaten gått, frågade jag butiksinnehavaren, om han inte trodde, att det var en alltför stor risk att förmedla sådana illegala affärer så där öppet. Jag råkar nämligen förstå yiddish, förklarade jag för honom. Fruktade han inte, att jag kunde rapportera honom? »Det betyder ingenting», svarade mannen nonchalant, »tjekan känner till alltsammans — och får sin procent av både soldaten och mig.»
Jag började misstänka att mycket av orsakerna till det onda fanns även inom Ryssland och inte bara kom utifrån. Men jag resonerade dock som så att polistjänstemän och detektiver ta emot mutor överallt. Det är en vanlig sjukdom hos denna kategori av människosläktet. Här i Ryssland, varest bristen på livsmedel och tre års umbäranden och nöd gjort de flesta till mutkolvar, var tjuveriet oundvikligt. Bolsjevikerna försökte att undertrycka det med järnhand. Hur skulle man då kunna anklaga dem? Men trots mina bästa ansträngningar kunde jag inte nedtysta mina tvivel. Jag sökte finna något moraliskt stöd, något tillitsfullt ord, något som kunde sprida ett förklarande ljus över de störande frågorna.
Det föll mig in att skriva till Maxim Gorki. Han skulle kunna hjälpa mig. Jag gjorde honom uppmärksam på hans egen bestörtning och hans missräkningar, då han engång kom till Amerika på besök. Han hade kommit i tron på landets demokrati och liberalism, och i stället hade han funnit intolerans och brist på gästvänlighet. Jag var övertygad om att Gorki skulle förstå den strid, som pågick inom mig, ehuru fallet inte var detsamma som hans. Skulle han vilja träffa mig? Två dagar därefter erhöll jag ett kort meddelande, vari han bad mig besöka honom.
Jag hade beundrat Gorki sedan många år tillbaka. Han var det levande beviset för min övertygelse, att den skapande konstnären inte kan underkuvas. Gorki, folkets son, parian, hade tack vare sin begåvning blivit en av världens främste, en som med sin penna och tack vare sin djupa människokännedom tolkat de av samhället utstötta varelsernas människovärde. Under flera års tid hade jag gjort föreläsningsresor i Amerika och tolkat Gorkis ande för det amerikanska folket och påvisat storheten och skönheten och det mänskliga hos mannen och hans verk. Nu skulle jag få träffa honom och genom honom få en inblick i Rysslands sammansatta själsliv!
Jag fann dörren i huvudingången till hans hus igenspikad, och det tycktes inte finnas någon ingång alls. Jag var i förtvivlan nära att giva upp försöket, då en kvinna pekade pä en mörk trappuppgång. Jag steg uppför trappan och knackade på första dörr jag såg. Den öppnades, och jag nästan bländades för ett ögonblick av ljuset och ångan, som strömmade ut från ett överhettat kök. Sedan fördes jag in i en stor matsal. Den var dåligt upplyst, kall och ogemytlig i trots av att en brasa brann därinne och en stor samling holländskt porslin var placerad kring väggarna. En av de tre kvinnor, som jag observerat i köket, satte sig vid bordet bredvid mig och låtsades läsa en bok, men hela tiden betraktade hon mig i smyg. Det var en obehaglig halvtimme jag fick vänta.
Men så kom Gorki. Han var lång, utmärglad, hostade och såg sjuk och uttröttad ut. Han förde mig in i sitt studierum, som var halvmörkt och verkade tryckande. Knappt hade vi satt oss, förrän dörren öppnades och en ung kvinna, vilken jag inte observerat förut, kom in och bragte honom ett glas med en mörk dryck, tydligen någon medicin.
Nu ringde det i telefonen, och ett par minuter därefter kallades Gorki ut från rummet. Jag insåg att jag inte skulle bli i tillfälle att få tala närmare med honom, och då han kom tillbaka, observerade han förmodligen min missräkning. Vi kommo överens om att uppskjuta vårt samtal, tills ett mera ostört tillfälle yppade sig. Han följde mig till dörren, och som jag skulle gå sade han: »Ni borde besöka baltiska flottan. Kronstadtsflottisterna äro nästan allasammans instinktiva anarkister. Ni kunde finna ett stort verksamhetsfält där.» Jag smålog. »Instinktiva anarkister?» sade jag, »det menas, att de äro ofördärvade av förutfattade meningar eller falska tolkningar samt mottagliga för... är det det ni menar?» »Ja, det är just det jag menar», svarade han.
Intervjun med Gorki gjorde mig nedslagen. Icke heller blev vårt andra sammanträffande mer tillfredsställande. Det var under min första resa till Moskva. Med samma tåg reste Radek, Demyan Bedny, den populäre bolsjevikskalden, och Zipperovitch, som då var ordförande för Petrograds fackföreningar. Vi befunno oss i samma vagn, vilken reserverats för de bolsjevikiska ämbetsmännen och statens dignitärer. Det var en stor och komfortabel vagn. Däremot måste det »gemena folket», ickekommunisterna, som saknade allt inflytande, bokstavligen kämpa sig fram för att få plats i de små och alltid överfulla vagnarna. Jag fördrev tiden under resan med att diskutera de ryska förhållandena tillsammans med Zipperovitch, en vänlig man med ett övertygande sätt, och Demyan Bedny, en stor karl med ett plumpt utseende. Radek skildrade sina erfarenheter i Tyskland och de tyska fängelserna.
Jag erfor att även Gorki var med på tåget och blev glad åt att få ännu ett tillfälle till att tala med honom, då han kallade på mig. En sak som framför allt sysselsatte mina tankar vid denna tid, var en artikel, som publicerats i Petrogradtidningen »Pravda» några dagar innan vi reste. Den behandlade frågan om moraliskt defekta barn, och artikelförfattaren yrkade på att dessa skulle inspärras i fängelse. Ingenting av vad jag sett eller hört under mina sex veckor i Ryssland hade verkat så upprörande på mig som denna brutala och antikverade uppfattning beträffande barnen och deras uppfostran. Jag var mycket angelägen om att få veta, vad Gorki tänkte om saken. Naturligtvis var han motståndare till fängelser för moraliskt defekta; han förfäktade i stället införandet av förbättringsanstalter.
»Vad menar ni med 'moraliskt defekta'?» frågade jag. »Vår ungdom är ett resultat av en hejdlös alkoholism och utbredningen av syfilis under det rysk-japanska kriget. Det kan inte uppstå annat än moralisk bristfällighet genom en sådan avel», svarade han. Jag framhöll, att moralen växlar med förhållandena och klimatet och att därest man inte tror på teorin om människornas fria vilja, så kan man inte betrakta moralen såsom någonting bestämt. Vad beträffar barnen, så är deras ansvarskänsla mycket primitiv och sakna de social anda. Men Gorki envisades med sin uppfattning, att ett farligt moraliskt fördärv var utbrett bland barnen och att sådant måste isoleras.
Sedan förde jag fram det problem, som bekymrade mig mest. Hur förhöll det sig med förföljelserna och terrorismen — voro alla dessa ohyggligheter oundvikliga eller låg det något skuld i själva bolsjevismen? Bolsjevikerna begingo misstag, men de gjorde så gott de kunde, förklarade Gorki torrt. Man kunde inte mer begära, mente han.
Jag erinrade mig en viss artikel av Gorki, vilken publicerats i hans tidning »Nytt liv», och som jag läst i fängelset i Missouri. Det var en nedgörande kritik över bolsjevismen. Starka skäl måste hava förelegat, innan Gorki kunnat ändra uppfattning så fullständigt. Kanske hade han rätt. Jag måste vänta och se. Jag måste studera förhållandena, jag måste få tag på verkliga fakta. Framför allt måste jag själv se bolsjevismen i verksamhet.
Vi talade om dramatisk konst. Vid mitt första besök hade jag tillfälligtvis visat Gorki ett annonskort för de föreläsningar om dramatisk konst, som jag hållit i Amerika. John Galsworthy var en av de författare, jag vid dessa tillfällen behandlat. Gorki uttryckte sin förvåning över att jag betraktade Galsworthy såsom konstnär. Enligt hans mening kunde Galsworthy inte jämföras med Bernard Shaw. Jag hade en motsatt uppfattning. Inte därför att jag underskattade Shaw, men jag ansåg, att Galsworthy som konstnär var större. Nu märkte jag, att Gorki blev irriterad, och som hans hackiga hosta tog vid, avbröt jag diskussionen, och snart lämnade han mig. Jag förblev alldeles förstämd efter intervjuen. Den gav mig ingenting.
När vi kommo in på stationen i Moskva, hade min ledsagare, Demyan Bedny, försvunnit, och där stod jag på plattformen med alla mina grejor. Men Radek kom till min undsättning. Han kallade på en vaktmästare och tog mig och mitt bagage med in i sin bil, som väntade utanför. Han bjöd mig hem till sin bostad i Kreml. Där mottogs jag mycket hjärtligt av hans hustru och blev bjuden på middag. Sedan tog Radek itu med den svåra uppgiften att skaffa mig ett rum på Hotell National. Trots allt sitt inflytande tog det flera timmar för honom, innan han lyckats skaffa mig ett rum.
Radeks luxuösa våning, tjänstflickan, den storartade middagen — allt sådant tycktes mig märkvärdigt för att vara i Ryssland. Men Radeks kamratliga sätt och hans hustrus gästvänlighet var något välkommet för mig. Utom hos Zorins och Shatovs hade jag inte erfarit något liknande. Men nu kände jag, att vänlighet, sympati och solidaritet fanns i Ryssland ännu.