Emma Goldman

Mina två år i Ryssland

1920-21


Originalets titel: "My Disillusionment in Russia"
Publicerat: 1923 i New York, Doubleday, Page & Company. Förlaget lät - utan att informera Goldman - ändra titeln och klippte dessutom bort de tolv sista kapitlen ur manuskriptet.[*] Följande översättning är av allt att döma baserad på den kompletta upplagan, som på Goldmans enträgna begäran publicerades ett år senare under titeln "My Further Disillusionment in Russia".
Översättning: Eugéne Albán, 1924.
Digitalisering: Jonas Holmgren


Innehåll


IX. Arbetets militarisering

Allryska kommunistiska partiets nionde kongress, som avhölls i mars 1920, karakteriseras av ett antal beslut, som innebära en fullständig orientering åt höger. Framför allt äro besluten om arbetets militarisering och industriledningens överlåtande åt enskilda ett bevis härför. Det obligatoriska arbetet hade för länge sedan varit lag i socialistiska republikens statuter, men hade tillämpats, såsom Trotskij sade, »endast i mindre och privat omfång». Nu skulle lagen göras effektiv på allvar. Ryssland måste ha en militariserad industriarmé för att kunna bekämpa den ekonomiska desorganisationen, även fast den röda armén hade segrat på alla fronter. En sådan armé kunde åstadkommas endast genom en sträng disciplin. Fabriksrådssystemet måste ge vika för den militära ledningen.

Förslaget bekämpades energiskt av den kommunistiska minoriteten vid kongressen, men partidisciplinen segrade. Många kommunister medgåvo, att beslutet innebar ett steg åt höger, men de försvarade ändå sitt parti. »Rådssystemet har visat sig odugligt», sade de. »Arbetarna vilja inte arbeta frivilligt, och industrin måste hållas i gång, om vi skola leva till nästa år.»

Jack Reed hade även samma uppfattning. Han hade just återkommit efter ett misslyckat försök att resa till Amerika genom Lettland, och under flera dagars tid diskuterade vi den nya politiken. Jack mente, att den var oundviklig, så länge Ryssland var angripet och blockerat. »Vi ha varit tvungna till att mobilisera en armé för att bekämpa de yttre fienderna, varför skulle vi då inte ha en armé till att bekämpa den värsta inre fienden, hungern? Vi kunna bekämpa denna endast genom att sätta industrin på fötterna igen». Jag framhöll faran i de militära metoderna och betvivlade, att arbetarna skulle komma att arbeta mer intensivt under detta tvång. Men Jack mente ändå, att det var oundvikligt att mobilisera arbetarna. »Det måste i alla fall prövas», sade han.

I Petrograd gingo vid denna tid ivriga rykten om strejker. Det berättades, att Zinovjev och hans stab, när de besökte fabrikerna för att förklara den nya politiken, jagades ut av arbetarna. För att få närmare kännedom om situationen beslöt jag att besöka fabrikerna. Redan under mina första månader i Ryssland hade jag bett Zorin om tillstånd att få besöka fabrikerna. Lisa Zorin hade bett mig att tala vid några arbetarmöten, men som jag tyckte, att det skulle verka alltför förmätet av mig att vilja söka lära dem något som hade gjort revolutionen, ville jag inte tillmötesgå hennes, begäran. När jag nu bad Zorin om att få besöka några fabriker, gav han emellertid undvikande svar. Sedan jag blivit bekant med Ravitch, framförde jag min önskan till henne, och hon gav villigt sitt bifall.

Första platsen vi besökte voro Putilovverken, de första och mest betydande företagen för tillverkning av vagnar och lokomotiv. Före kriget hade fyrtiotusen arbetare varit anställda vid dessa. Nu var det endast sjutusen i verksamhet. Jag hade hört mycket talas om Putilovverkens arbetare. De hade spelat en heroisk roll under de revolutionära dagarna och under Petrograds försvar mot Judenitsch. Vid Putilovverkens kontor mottogos vi vänligt och visades omkring i de olika avdelningarna, och sedan omhändertogs vi av en ciceron. Det var fyra personer i sällskapet, men blott två av oss talade ryska.

Jag lagade så att jag blev något bakefter för att få tillfälle till att tala med en grupp arbetare vid en bänk. Först möttes jag av den vanliga misstänksamheten, men denna undanröjde jag genom att framföra hälsningar från bröderna i Amerika. »Och när kommer revolutionen där?» frågade de då genast. Det tycktes ha blivit ett nationallyte, denna tro på en snart förestående revolution i Europa och Amerika. Envar klängde sig fast vid detta hopp. Det kändes hårt att beröva dessa felunderrättade människor deras naiva tro. »Den amerikanska revolutionen har inte kommit än», förklarade jag, »men den ryska revolutionen har gjort ett starkt intryck på det amerikanska proletariatet.»

Sedan frågade jag dem om deras arbete, deras levnadsförhållanden och deras uppfattning om de nya dekreten. »Nu måste vi arbeta under militarismens nagajka (knutpiska). Vi måste naturligtvis stanna i fabrikerna, annars bestraffas vi såsom desertörer. Men hur tror man, att man kan pressa ut mera arbete av oss? Vi lida under hunger och köld och ha ingen kraft mer att ge.» Jag framhöll att regeringen kanske var nödsakad till att införa dessa metoder och att om den ryska industrin inte upprätthölls, så skulle arbetarnas förhållanden bli ännu sämre. Dessutom erhöllo Putilovarbetarna sin särskilda payok.

»Vi förstå mycket väl den olycka som hemsökt Ryssland», svarade en av arbetarna, »men vi kunna inte krama mer ur våra kroppar. Till och med de två pund bröd vi få äro inte tillräckliga. Titta på vårt bröd», sade han och visade ett stycke svart skorpa, »kan man leva på det? Och våra barn sedan? Om vi inte hade våra bekanta på landet och om vi inte kunde skaffa något på torget, så skulle vi dö allasammans. Nu komma de här nya metoderna, varvid man släpar iväg med oss bort från våra anhöriga och sänder oss till någon annan ända av Ryssland, medan våra bröder därifrån släpas hit. Det är ett sinnesrubbat system och det kommer inte att gå.»

»Men vad kan då regeringen göra, när det råder sådan brist på livsmedel?» frågade jag. »Brist på livsmedel!» utropade mannen. »Titta på torgen! Har ni sett någon brist på livsmedel där? Spekulation och bourgeoisi, det är vad det är. Och de här företagsledarna äro våra slavdrivare. Först saboterade bourgeoisin oss, och nu kontrollera de oss åter. Men låt dem bara försöka att kommendera oss! Då skola de nog få se på annat! Låt dem bara försöka!»

Mannen var bitter och upprörd. Plötsligen kom ciceronen tillbaka för att se, var jag blivit av. Han började med stor iver redogöra för hurusom de industriella förhållandena betydligt förbättrats sedan arbetets militarisering genomförts. Arbetarna voro mera belåtna och flera vagnar och lokomotiv hade reparerats än under förutvarande system. Det var sjutusen produktivt anställda inom verken, försäkrade han. Jag fick emellertid veta, att den verkliga siffran var femtusen och av dessa anställda voro endast tvåtusen produktiva arbetare, medan de övriga tretusen voro regeringens ämbetsmän och bokhållare.

Efter Putilovverken besökte vi Treugolnik, den stora ryska gummifabriken. Fabriken var snygg och ren och maskinerna i god ordning. När vi kommo in i det stora arbetsrummet, möttes vi av överuppsyningsmannen, som i tjugufem års tid innehaft samma plats. Han ville själv visa oss omkring, sade han. Han tycktes vara lika stolt över företaget som om det varit hans eget. Det förvånade mig, att man hade lyckats hålla allting i ett så gott tillstånd. Vår ciceron förklarade, att det berodde därpå att hela den gamla arbetsstyrkan hade fått stanna kvar å sina platser. Vad som än hände, så fick företaget inte bli ruinerat. Det var ju mycket lovvärt, tänkte jag, men snart fick jag anledning till att ändra uppfattning. Vid ett av borden, där man skar gummi, satt en gammal arbetare med vänliga ögon, som tittade fram ur ett sorgset anlete. Han erinrade mig om pilgrimen Lucca i Gorkis »Nattkvarteret». Vår ciceron höll skarp utkik, men jag lyckades att smyga mig åt sidan, medan han förklarade några maskiner för de andra medlemmarna av gruppen.

»Nå, batjushka, hur går det för er?» hälsade jag den gamle arbetaren. »Dåligt, matjushka», svarade han, »tiderna äro mycket hårda för oss gamla.» Jag talade om för honom, hur förvånad jag var över att finna allting i så gott tillstånd på fabriken. »Det är nog så», mente den gamle arbetaren, »men det är därför att superintendenten och hans stab var dag hoppas att någon förändring skall inträffa och att Treugolnik skall återgå till sina förra ägare. Jag känner dem jag. Jag har arbetat här långt innan den tyske chefen satte in de nya maskinerna.»

När vi passerade genom de olika rummen såg jag, att kvinnor och flickor tittade upp mot oss under tydlig fruktan. Det föreföll underligt i ett land, där proletärerna själva voro herrar. Det var tydligen inte bara maskinerna, som blivit omsorgsfullt bevarade, utan även — den gamla disciplinen. De anställda trodde, att vi voro bolsjevikinspektörer.

Den stora kvarnen i Petrograd, som vi besökte härnäst, såg ut som om den befann sig i belägringstillstånd med beväpnade soldater runtomkring och även inne i arbetsrummen. Den förklaring, som gavs till detta, var att stora kvantiteter av fint mjöl hade försvunnit. Soldaterna vaktade kvarnarbetarna, som om de varit galärslavar, och arbetarna voro naturligtvis förbittrade över en sådan förödmjukande behandling. De vågade knappast tala, men en ung man förklarade förhållandena för mig. »Vi äro verkliga fångar här», sade han, »och vi kan inte ta ett steg utan särskilt tillstånd. Vi få arbeta hårt i åtta timmars tid med endast tio minuters paus för vårt kipjatok (kokt vatten), och när vi lämna kvarnen, visiteras vi.» »Men är det inte på grund av mjölstölder, man infört visiteringen?» frågade jag. »Visst inte», svarade mannen, »kvarnkommissarierna och soldaterna veta mycket väl, var mjölet tar vägen.» Jag framhöll att då borde arbetarna protestera mot förhållandena. »Protestera, hos vem?» utropade mannen. »Vi bli kallade spekulanter och kontrarevolutionärer och arresteras!» »Men har revolutionen inte givit er något då?» frågade jag. »Äsch, revolutionen, den finns ju inte mer. Den är slut», svarade han bittert.

Följande morgon besökte vi Laferms tobaksfabrik. Den var i full gång. Vi visades genom hela företaget och allting förklarades för oss alltifrån sorteringen av råmaterialet till inpackningen av cigarretterna. Luften i arbetsrummen var kvävande och vämjelig. »Kvinnorna äro vana vid denna luft och klaga inte», sade ciceronen. Bland arbetarna befunno sig en del havande kvinnor och flera flickor, som inte voro äldre än fjorton år. De sågo härjade ut, deras kinder voro insjunkna och under ögonen hade de stora svarta ringar.

Några av dem hostade och en hektisk rodnad å kinderna varslade om lungsot. »Finns det inte något rekreationsrum, någon plats, där de kunna dricka sitt te och hämta frisk luft?» Nej, något sådant fanns det inte. Kvinnorna fingo stå vid sitt arbete hela åtta timmar i sträck. Te och bröd, som de hade med sig, åto de vid arbetsbänkarna.

Allt arbete utfördes på ackord, och arbetarna erhöllo tjugufem cigarretter om dagen utom lönen, och dessa fingo de sälja eller byta bort.

Jag talade med en del av kvinnorna. De klagade inte över något annat än att de voro tvungna att bo så långt borta från arbetsplatsen.

I de flesta fall tog det mer än två timmar för dem att gå från och till arbetet. De hade gjort framställning om att bli inkvarterade i närheten av Laferm och erhållit löfte om att bli det, men sedan ingenting hört om saken.

Livet finner visst alltid sina särskilda vägar till att spela oss de löjligaste spratt. I Amerika skulle jag ha föraktat allt socialt reformarbete och betraktat det som billigt palliativ. Men i det socialistiska Ryssland gjorde åsynen av havande kvinnor, som arbetade i kvalmig tobaksluft och förgiftade sig själv och sina ofödda, ett sådant intryck på mig, att jag fattade det såsom något väsentligt ont och talade med Lisa Zorin därom och undrade, om man inte kunde göra något för att råda bot på det onda. Men Lisa mente, att ackordsarbetet var det enda system, som kunde förmå flickorna till att arbeta, och beträffande rekreationsrum, så hade kvinnorna redan haft en strid för att få sådana, men det var ingenting att göra åt saken, då det inte fanns något utrymme i fabriken.

»Men om inte ens sådana små förbättringar kunnat bli resultatet av revolutionen, vad har den då tjänat till?» frågade jag. »Arbetarna ha förskaffat sig kontrollen», svarade Lisa, »de äro i besittning av makten och ha viktigare saker att ägna sig åt än rekreationsrum — de måste försvara revolutionen.»

Lisa Zorin förblev förvisso helt och hållet proletärisk, men hon resonerade som en nunna, vilken offrat sig helt åt kyrkan. Den tanken slog mig desslikes att när hon talade om att »försvara revolutionen», så mente hon i själva verket endast att hennes partis, det kommunistiska partiets, maktställning skulle försvaras. I varje fall kom jag inte till att göra något försök med social välgörenhet.