Emma Goldman

Mina två år i Ryssland

1920-21


Originalets titel: "My Disillusionment in Russia"
Publicerat: 1923 i New York, Doubleday, Page & Company. Förlaget lät - utan att informera Goldman - ändra titeln och klippte dessutom bort de tolv sista kapitlen ur manuskriptet.[*] Följande översättning är av allt att döma baserad på den kompletta upplagan, som på Goldmans enträgna begäran publicerades ett år senare under titeln "My Further Disillusionment in Russia".
Översättning: Eugéne Albán, 1924.
Digitalisering: Jonas Holmgren


Innehåll


X. Brittiska arbetarkommissionen

Det gladde mig mycket, att Angelica Balabanova anlänt till Petrograd för att göra i ordning logis åt den brittiska arbetarkommissionen. Under min vistelse i Moskva hade jag lärt att sätta värde på Angelica för hennes ädla väsens skull. Hon visade mig stor tillgivenhet, och när jag var sjuk, ägnade hon mycken tid till att vårda mig, skaffade mig medicin, som man kunde få endast på Kremls apotek, samt utverkade extra sjukranson åt mig.

Det var Narishkinpalatset, som skulle ställas i ordning för kommissionens räkning, och Angelica bad mig följa med henne dit. Jag märkte, att hon såg mera trött och överansträngd ut nu, än när jag såg henne i Moskva. Vårt samtal uppenbarade för mig, att hon led oerhört av den verklighet, som så ringa motsvarade hennes ideal. Själv mente hon, att hela livet var ett misslyckat företag.

Narishkinpalatset är beläget på södra stranden av Nevan, nästan mittemot Peter-Paulfästningen. Platsen gjordes i ordning för de väntande gästernas räkning, och ett stort antal betjänter och kockar installerades. Snart anlände kommissionen. De flesta medlemmarna voro typiska arbetarrepresentanter. Så var det en hel stab tidningsmän och mrs Snowden. Den mest framstående personen var Bertrand Russel, vilken med det snaraste demonstrerade sin oavhängighet och sin föresats att fritt och oberoende göra iakttagelser och studera förhållandena.

Till kommissionens ära organiserade bolsjevikerna en stor demonstration på Uritskitorget. Tusentals människor, även kvinnor och barn, kommo för att visa sin glädje över de engelska arbetarrepresentanternas besök i det revolutionära Ryssland. Demonstrationen förhöjdes genom musik och sjungandet av Internationalen samt flera tal, som tolkades mästerligt av Balabanova. Sedan kom militärparaden. Jag hörde hur mrs Snowden ogillande utropade: »Vilket prålande skryt med militarism!» Jag kunde inte avstå från att anmärka: »Madame, kom ihåg att den stora ryska armén till största delen är en produkt av edert eget lands åtgärder. Hade inte England hjälpt till med att finansiera invasionstågen till Ryssland, så hade de ryska soldaterna kunnat utföra nyttigt arbete.»

Den brittiska kommissionen underhölls på riktigt kungligt maner med skådespel, operor, balletter och utflykter. Lyxens och nöjets yppersta gåvor formligen vräktes över dem, medan folket slavade och svalt. Sovjetregeringen lämnade intet försök ogjort till att skapa ett gott intryck, och allt som kunde vara av störande natur höll man besökarna borta från. Angelica avskydde detta gemena skryt och var rasande på att man så noga vaktade varje steg kommissionsmedlemmarna togo. »Varför skola de inte få se Rysslands verkliga tillstånd? Varför skola de inte få veta, hur det ryska folket lever?» frågade hon. »Men jag är väl för opraktisk», rättade hon sig, »kanske är alltsammans nödvändigt.»

Efter två veckors förlopp gavs en avskedsbankett för besökarna. Angelica ville nödvändigt, att jag skulle vara med. Återigen hölls det stora tal och utbringades skålar så som vanligt är vid dylika tillställningar. De tal, som tycktes allvarligt menade, höllos av Balabanova och madame Ravitch. Den senare bad mig översätta hennes tal, vilket jag även gjorde. Hon talade om de ryska proletärkvinnorna och lovprisade deras moraliska mod och hänförelse under revolutionen. »Må de engelska proletärerna lära sig värdesätta sina hjältemodiga ryska systrar», slutade madame Ravitch. Mrs Snowden, f.d. suffragetten, hade ingenting att säga. Hon höll sig på »värdigt» avstånd från det hela. Emellertid blev damen mycket livlig och beschäftig, när talen voro undanstökade och hon fick tillfälle till att samla autografier.