Emma Goldman

Mina två år i Ryssland

1920-21


Originalets titel: "My Disillusionment in Russia"
Publicerat: 1923 i New York, Doubleday, Page & Company. Förlaget lät - utan att informera Goldman - ändra titeln och klippte dessutom bort de tolv sista kapitlen ur manuskriptet.[*] Följande översättning är av allt att döma baserad på den kompletta upplagan, som på Goldmans enträgna begäran publicerades ett år senare under titeln "My Further Disillusionment in Russia".
Översättning: Eugéne Albán, 1924.
Digitalisering: Jonas Holmgren


Innehåll


XVIII. En route

Vårt tåg skulle just lämna Moskva, då vi överraskades av ett intressant besök — det var Krasnoschekov, president för republiken i Bortersta östern. Han hade nyligen kommit från Sibirien, och hört talas om att vi voro i Moskva men inte kunnat finna oss. Slutligen träffade han Alexander Berkman, som bad honom komma ned till museivagnen.

Krasnoschekov hade till det yttre förändrats kolossalt sedan den tid han var i Chicago, då han, känd under namnet Tobinson, var superintendent vid arbetarinstitutet i staden. Då var han en av de många ryska emigranter, som bodde på västsidan i Chicago. Han deltog aktivt i den socialistiska rörelsen som organisatör och föredragshållare. Nu såg han helt annorlunda ut. Hans anletsdrag voro allvarliga, det var någonting av auktoritet över dem, och han tycktes till och med ha blivit resligare. Men i hjärtat var han dock densamme, samme enkle och vänlige Tobinson, som vi känt i Chicago.

Vi hade endast en kort stund på oss, och vår vän utnyttjade denna stund till att giva oss upplysningar om förhållandena i Yttersta östern. Regeringen därborta var sammansatt av representanter från de olika politiska fraktionerna, och »till och med anarkister äro med oss», sade Krasnoschekov. »Sålunda är till exempel Shatov trafikminister. Vi äro oberoende i östern, och där finns full yttrandefrihet. Kom till oss och pröva på, ni skall säkert finna ett verksamhetsfält.» Han bad mig och Alexander Berkman besöka honom i Chita, och vi lovade att vid passande tillfälle framdeles utnyttja inbjudningen. Det var som om han fört med sig en annan atmosfär, och vi voro ledsna över att behöva skiljas så snart.

Under vägen från Petrograd till Moskva hade expeditionsmedlemmarna varit upptagna med att göra i ordning vårt hus invändigt. Som jag redan nämnt bestod vår vagn av sex kupéer eller avdelningar. Två av dessa voro inredda till matsal och kök. De voro naturligtvis mycket små, men vi ordnade det så att matsalen var trevlig, och köket skulle säkert ha kunnat göra mången husmor avundsam. Det fanns där en stor rysk samovar och alla nödvändiga köksattiraljer. De andra avdelningarna voro inredda till kontor och sovrum. Jag delade rum med vår sekreterare, fröken A. T. Shakol.

Förutom Alexander Berkman, som var museets »general manager», fröken Shakol och mig, som var hushållerska, bestod expeditionen av tre andra medlemmar, varav en var kommunist, en ung student vid Petrograds universitet. Under resan fördelade vi våra arbetsuppgifter. Var och en skulle ha en bestämd uppgift att ansvara för. Jag skulle samla material inom departementen för undervisning och hälsovård, byråerna för social välfärd och arbetarfrågor samt den organisation som kallades »Arbetare- och bondeinspektionen». Om kvällarna samlades alla medlemmarna i vagnen för att studera och ordna det material, som insamlats under dagens lopp.

Vår första hållplats var Kursk. Här funno vi ingenting särskilt viktigt med undantag av ett par kandali (järn-handklovar), som burits av en revolutionär i Schlüsselburg. De donerades av en man som tillfälligtvis gick förbi vår vagn och såg inskriptionen, »Revolutionsmuseets Utomordentliga Kommission». Han blev intresserad och besökte oss. Det var en mycket begåvad man. Han var tolstojan och föreståndare för en barnkoloni. Han fick ha hand om denna koloni på det villkor att han gav sovjetregeringen en viss mängd arbete. Tre dagar i veckan måste han undervisa i en sovjetskola i Kursk. Den övriga tiden ägnade han åt sin barnkoloni, eller sin »barnkommun», som han kallade den. Med tillhjälp av några vuxna personer var barnens arbete tillräckligt till att odla så mycket grönsaker och andra trädgårdsalster, att kolonien kunde underhållas. Han berättade att han inte varit i direkt konflikt med regeringen, men att hans verksamhet led av att man misskrediterade honom för att han var pacifist och tolstojan. Han fruktade att han inte skulle få fortsätta så värst länge. I Kursk lågo alla affärer nere vid denna tid och för att få livsmedel och dylikt måste man vända sig till de lokala myndigheterna. En ständig antagonism visades mot alla fria initiativ. Tolstojanen var emellertid fast besluten att kämpa för sin kolonis existens. Han tänkte resa till Moskva för att utverka rättigheter åt sin kommun.

Denne mans iver, att vara till nytta, motsvarade inte de upplysningar jag fått av kommunisterna beträffande »intelligentsian», vilka man mente voro indifferenta och ovilliga till att hjälpa det revolutionära Ryssland. Jag utvecklade frågan närmare för vår besökare. Han kunde endast svara för folket i sin egen stad, Kursk, och han försäkrade oss, att han funnit de flesta av »intelligentsian», särskilt lärarna, mycket uppoffrande och villiga att på alla sätt bistå den stora saken. Men de blevo alldeles särskilt åsidosatta, och levde vid denna tid under svältgränsen. Liksom han själv blevo de utsatta för en antagonistisk behandling.

Kursk är en stor industristad, och jag var därför intresserad av att taga reda på arbetarnas förhållanden. Vi fingo veta, att det förekommit många strider mellan arbetarna och sovjetmyndigheterna. Kort tid före vår ankomst hade en strejk utbrutit, och soldaterna skickades ut för att slå ned den. Så följde de vanliga arresteringarna, och många arbetare befunno sig ännu i tjekans våld. Detta mente vår tolstojan berodde framför allt på kommunisternas inkompetens. De placerade personer i ansvarsfull ställning utan att taga hänsyn till deras duglighet och endast fästande avseende vid om de voro partimedlemmar. Politisk duglighet var det enda man frågade efter, och det måste naturligtvis resultera i allmän villervalla. Tolstojanen talade så sorgset som en den där förlorat hoppet om det vackraste och käraste.

Följande morgon donerade han oss de där kandali, som han burit många år i fängelset. Han hoppades att vi skulle återkomma till Kursk, så att vi skulle få tillfälle till att besöka några tolstojanska kommuner i grannskapet av staden. Ej långt från Jasnaja Poljana bodde en gammal bonde, som varit Tolstojs vän, berättade han. Han hade för övrigt många andra värdefulla saker, som han ville donera till museet. Han stannade hos oss ända in i det sista, innan vi reste. Han var i behov av intellektuellt sällskap, och var mycket ledsen, då vi reste.