Originalets titel: "My Disillusionment in Russia"
Publicerat: 1923 i New York, Doubleday, Page & Company.
Förlaget lät - utan att informera Goldman
- ändra titeln och klippte dessutom bort de tolv sista kapitlen ur manuskriptet.[*] Följande
översättning är av allt att döma baserad på den kompletta upplagan, som på Goldmans enträgna
begäran publicerades ett år senare under titeln "My Further Disillusionment in Russia".
Översättning: Eugéne Albán, 1924.
Digitalisering: Jonas Holmgren
När jag kom till Moskva i januari 1921 fick jag veta, att Peter Krapotkin låg sjuk i lunginflammation. Jag erbjöd mig genast att få sköta honom, men som han redan hade en sjuksköterska, och Krapotkins hus var för litet till att härbärgera flera personer, kommo vi överens om att Sascha Krapotkin, som då var i Moskva, först skulle resa till Dmitrov och taga reda på huruvida jag behövdes eller ej. Jag hade förberett mig på att resa till Petrograd följande dag, men stannade över för att invänta bud från Krapotkin. Som inga vidare underrättelser kommo, antog jag, att Krapotkin var på bättringsvägen. Två dagar senare fick jag i Petrograd genom Ravitsch meddelande om att Krapotkin var sämre, och ombads jag att genast resa tillbaka till Moskva. Jag reste omedelbart, men tyvärr var tåget tio timmar försenat när jag kom till Moskva, så att jag inte kunde få någon förbindelse med Dmitrov. När jag slutligen den 8 februari kom till Krapotkins bostad, mottogs jag av det dystra meddelandet, att Krapotkin dött för en timme sedan. Han hade flera gånger frågat efter mig, men jag var inte där, så att jag kunde giva min sista tjänst åt min älskade lärare och kamrat, en av världens allra största och ädlaste andar. Det tilläts icke mig att vara hos honom under hans sista timmar, men jag skulle åtminstone stanna tills han burits till sin sista viloplats.
Två saker hade gjort ett särskilt starkt intryck på mig under mina två föregående besök hos Krapotkin. Det ena var att han inte hyste någon bitterhet gentemot bolsjevikerna, och det andra att han aldrig talade om sina egna bekymmer och umbäranden. Det var först nu, medan familjen gjorde förberedelser till begravningen, som jag fick reda på några detaljer ur hans liv under bolsjevikregimen. I början av år 1918 hade Krapotkin samlat omkring sig en grupp av de duktigaste specialisterna i nationalekonomi. Hans avsikt var att noga undersöka Rysslands ekonomiska resurser, att sammanföra dessa i monografier och utnyttja dem praktiskt i och för landets industriella rekonstruktion. Krapotkin var ledare för företaget och redigerade texterna. En volym var redan färdig, men den blev aldrig publicerad. Federalistiska ligan, som den vetenskapliga gruppen kallades, upplöstes av regeringen, och allt material konfiskerades.
Två gånger lade man beslag på Krapotkins bostäder i Moskva och tvang familjen till att söka annat husrum. Det var på grund av dessa upplevelser Krapotkin flyttade till Dmitrov, där den gamle Peter egentligen bodde ofrivilligt eller i en slags landsförvisning. Han i vars forna hem alla världens främsta tänkare samlats, erhöll här i Dmitrov besök endast av byns bönder och arbetare och några medlemmar av intelligentsian, vilka kommo till honom för att omtala sina bekymmer. Han som varit van vid att ha tillgång till all möjlig litteratur, fick här nöja sig med blott regeringens tidningar, Pravda och Izvestia. Han fick andligen svälta, vilket var värre för honom än fysiska umbäranden. Det är sant att han fick en bättre pajok än andra gamla människor, men den var ändå inte tillräcklig för att underhålla hans kraftbehov. Lyckligtvis erhöll han då och då livsmedel från olika håll. Hans vänner i utlandet och anarkisterna i Ukraina skickade honom ofta matpaket. En gång fick han några gåvor från Makhno, just vid den tid denne av bolsjevikerna brännmärktes såsom kontrarevolutionens ledare i södra Ryssland. Särskilt svårt var det för Krapotkin att sakna ljus. När jag besökte honom 1920 var familjen glad över att de åtminstone hade ljus i ett rum. Vanligen fick Krapotkin arbeta vid en dålig fotogenlampa, vilket höll på att göra honom blind. Under de korta dagarna satt han och renskrev sina anteckningar på en skrivmaskin. Sakta och omsorgsfullt knackade han ned varje bokstav.
Det var emellertid inte hans egna obehag som plågade honom, utan tanken på den misslyckade revolutionen, Rysslands vedermödor, förföljelserna och de ständiga raztrels, som gjorde de sista två åren av hans liv till en fruktansvärd tragedi. Tvenne gånger försökte han att få Rysslands härskare att taga sitt förnuft tillfånga. Den ena gången protesterade han mot undertryckandet av alla ickekommunistiska publikationer. Den andra gången protesterade han mot den barbariska metoden att taga gisslan. Alltsedan tjekan börjat sin verksamhet hade bolsjevikregeringen tillåtit tagandet av gisslan. Gamla och unga, mödrar, fäder, bröder, systrar och till och med barn togos som gisslan för någon av deras släktingar, som man beskyllde för en eller annan förseelse, och ofta kände dessa människor inte till vare sig släktingen eller hans brott. Krapotkin ansåg att sådana metoder under inga förhållanden kunde försvaras.
På hösten 1920 hade de medlemmar av det socialrevolutionära partiet, som lyckats att komma till utlandet, hotat med att hämnas de kommunistiska förföljelserna mot deras kamrater. Bolsjevikregeringen tillkännagav då officiellt, att för varje kommunistiskt offer skulle man avrätta tio socialrevolutionärer. Det var då som Peter Krapotkin och den bekanta revolutionären Vera Figner protesterade mot de maktägande i Ryssland. De framhöllo att sådana metoder inneburo den värsta skam för den ryska revolutionen och att de redan medfört fruktansvärda resultat samt att historien aldrig skulle förlåta dem.
Den andra protesten var ett svar på regeringens beslut att »likvidera» all privat förlagsverksamhet och även de kooperativa förlagen. Protesten tillställdes Allryska sovjetkongressens presidium. Anmärkningsvärt är att även Gorki, som själv var anställd vid undervisningskommissariatet, avsände en liknande protest. I sin protest framhöll Krapotkin den fara för allt framåtskridande som en sådan åtgärd innebar samt hävdade, att ett sådant statsmonopol komme att omintetgöra all skapande verksamhet. Protesten ledde ej till något resultat, och efter den tiden ansåg Krapotkin det lönlöst att vädja till en regering, som blivit fullständigt sinnesrubbad, sedan den fått makten i sina händer.
Under de två dagar jag tillbringade i Krapotkins hem, fick jag veta mer om hans privata liv än under alla de år jag känt honom förut. Men inte ens Krapotkins närmaste vänner visste, att han var en konstnär och en mycket begåvad musiker. Bland hans tillhörigheter upptäckte jag en samling mycket goda teckningar och tavlor. Han älskade musik och under sina lediga stunder spelade han alltid piano.
Och nu låg han där i kistan i det lilla arbetsrummet, som om han fridfullt somnat in. Hans anlete såg lika vänligt ut i döden, som det varit i livet. Tusentals människor vallfärdade till Krapotkins hus för att hylla denne Rysslands störste son. När hans kvarlevor buros till stationen för att föras till Moskva, samlades hela befolkningen i byn för att deltaga i begravningsprocessionen och giva uttryck åt sin kärlek och tillgivenhet för den man, som levat som vän och kamrat ibland dem.
Krapotkins vänner och kamrater beslöto att de anarkistiska organisationerna ensamma skulle anförtros ledningen av likbegängelsen och allt som därmed stod i samband, att begravningen skulle äga rum i Moskva, att liket skulle utställas i fackföreningshuset och att begravningsdagen skulle bliva den 13 februari. Några timmar efter Krapotkins död inbjöds Dmitrovs arbetarråd av den anarkistiska delegationen till en överläggning för att träffa de nödiga anstalterna i Dmitrov. En subkommitté av den anarkistiska Krapotkin-begravningskommittén i Moskva bildades, och var dess första åtgärd att avsända följande telegram till Lenin:
»Den, 8 februari, kl. 3 e. m.
Kreml, Lenin — — — Den med anordnandet av P. A. Krapotkins likbegängelse betrodda anarkistiska organisationskommittén anhåller härmed om frigivandet av alla fängslade anarkister för deltagandet i Krapotkins begravning.»
Anarkistiska begravningskommittén arbetade oavbrutet från tisdag morgon den 8 till söndag natt den 13 februari. På grund av förstatligandet av alla offentliga fortskaffningsmedel, tryckerier, material o.s.v. var kommittén tvungen att vända sig till Moskvas sovjet för att utan hinder kunna genomföra programmet för begravningen. Som anarkisterna i Moskva voro berövade sin egen press, var man tvungen till att hos myndigheterna begära tillstånd för publikationer, som voro nödvändiga att utge angående anordningarna för begravningen. Efter långvariga förhandlingar och förseningar meddelades tillstånd för utgivandet av två cirkulär och en fyrsidig minnesskrift till Peter Krapotkins ära. Kommittén fordrade, att minnesskriften skulle få tryckas utan att behöva genomgå censuren med hänvisning till att innehållet skulle beröra endast den döde kamratens förtjänster och att all polemik skulle uteslutas. Denna fordran blev kategoriskt avslagen. Kommitténs önskan att trots allt få minnesskriften utgiven samt omöjligheten att på annat sätt få den tryckt tvang den att foga sig och att utlämna manuskriptet till censuren. Kommittén begärde att få trycka en fyrsidig minnesskrift i trehundratusen exemplar, men myndigheterna gåvo tillstånd till tryckandet av endast fyrtiotusen fyrsidiga exemplar. I verkligheten kom skriften att bestå av endast två sidor.
För att förhindra att minnesskriftens utgivning försenades på grund av besvärande förhandlingar med myndigheterna, beslöt begravningskommittén att på eget ansvar öppna ett anarkistiskt tryckeri, som förut av regeringen stängts och belagts med sigill. På detta tryckeri trycktes minnesskriften och två cirkulär.
Till svar på telegrammet till Lenin erhöll anarkistiska begravningskommittén sent på natten den 11 februari följande utdrag ur det protokoll, som förts vid sovjetorganisationernas allryska exekutivkommittés möte den 10 februari: »Angående de anarkistiska organisationernas ansökan om alla fängslade anarkisters frigivning för deltagande i P. A. Krapotkins begravning, beslöts att föreslå 'Allryska utomordentliga kommissionen' att efter dess eget gottfinnande frigiva fängslade anarkister för deltagande i P. A. Krapotkins begravning.»
Under förhandlingarna med tjekan frågade man om anarkistiska begravningskommittén vore beredd på att övertaga garantin för att de frigivna anarkisterna efter begravningen återgingo till fängelset. Sedan begravningskommittén meddelat tjekan, att den som kollektiv korporation övertog garantin för fångarnas återgång till fängelset efter begravningen, erhölls följande svar från tjekan:
»Angående de anarkistiska kamraternas frigivning för deltagande i morgondagens begravning låter kamrat Fenofontov meddela, att de icke kunna frigivas på grund av att sådana anarkister icke finnas i fängelset.»
I fackföreningshusets pelarhall var Krapotkins lik utställt, och samlades den dödes närmaste vänner och kamrater tidigt på morgonen före begravningen. Sårad av tjekans vägran att tillåta de fängslade kamraterna att deltaga i begravningen, beslöt anarkistiska begravningskommittén i full överensstämmelse med den avlidnes familjs känslor och önskningar att meddela det församlade folket orsaken till de fångna kamraternas frånvaro samt att ge utryck åt familjens och de anarkistiska organisationernas protest genom att borttaga alla kransar, som nedlagts i hallen eller på graven av officiella kommunistiska kårer.
Representanterna för Moskvas sovjet, vilka fått kännedom om detta beslut, försökte nu att på allt sätt undvika en offentlig skandal samt lovade, att alla i Moskva fängslade anarkister skulle frigivas för att kunna deltaga i begravningen. Men löftet hölls inte, ty endast sju kamrater som sutto i tjekans »inre fängelse» blevo fria. Inga av de anarkister som sutto i Butyrkifängelset fingo övervara begravningen. Myndigheterna förklarade, att de tjugu anarkister, som sutto i detta fängelse vägrat att mottaga erbjudandet. När jag senare besökte fängelset, fick jag veta, hur saken förhöll sig. Kamraterna omtalade att tjekans representant hade för fångarna förklarat, att det endast var frågan om individuellt deltagande i begravningsprocessionen, och att vissa undantag måste göras. Men som anarkisterna visste att löftet om deras tillfälliga frigivning gällde för alla eller var kollektivt, fordrade de att detta löfte skulle hållas. Tjeka-representanten hade då sagt sig vilja per telefon konferera med sina överordnade, samt gått men icke kommit tillbaka.
Begravningen erbjöd en imponerande syn. Det var en sällsam demonstration sådan som aldrig bevittnats i något land förut. Det väldiga människohav som samlats formade sig i led. I täten gingo studenter och barn, vilka buro alla kransar som skänkts av olika organisationer, och härefter följde representanterna för talrika anarkistiska och andra revolutionära arbetarorganisationer, vetenskapliga och litterära föreningar och andra sociala grupper. Över dem fladdrade anarkisternas svarta banér och socialisternas röda fanor. Marschen tog sin början från fackföreningshuset till begravningsplatsen, en sträcka på sju verst. När processionen passerade Tolstojmuseet, gjordes ett kort uppehåll, och fanorna sänktes till den andre av Rysslands störste söners minne.
En grupp tolstojaner intonade Chopins sorgmarsch som ett uttryck för sin kärlek till Krapotkin.
Den strålande vintersolen gick ned bak horisonten, när Peter Krapotkins kvarlevor sänktes i graven på Novo Devitschis kyrkogård, sedan flera talare från olika politiska läger tolkat sina känslor för den store och älskade läraren och kamraten.