Originalets titel: "My Disillusionment in Russia"
Publicerat: 1923 i New York, Doubleday, Page & Company.
Förlaget lät - utan att informera Goldman
- ändra titeln och klippte dessutom bort de tolv sista kapitlen ur manuskriptet.[*] Följande
översättning är av allt att döma baserad på den kompletta upplagan, som på Goldmans enträgna
begäran publicerades ett år senare under titeln "My Further Disillusionment in Russia".
Översättning: Eugéne Albán, 1924.
Digitalisering: Jonas Holmgren
Tjekan hade lyckats i att terrorisera hela folket. Det enda undantaget utgjorde de politiska fångarna, vars mod och hängivenhet för idealen trotsade bolsjevikerna liksom de trotsat Romanoverna. Jag kände många av dessa tappra andar och såg i dem det enda hoppet mitt i det allmänna förfallet. De voro de levande bevisen för terrorismens maktlöshet gentemot idealen.
Typisk för denna grupp var en viss anarkist, som en lång tid sökts av tjekan, emedan han var en betydelsefull makhnoist. Han var medlem av de revolutionära povstantsis militärstab i Ukraina, och god vän till Makhno. Han kände honom alltsedan de varit tillsammans i katorga under tsarismens dagar. Han hade delat alla vedermödor och faror i povstantsis liv och deltagit i deras strider mot revolutionens fiender. Efter Wrangels nederlag och bolsjevikernas förräderi mot Makhno, då dennes trupper upplöstes och många av hans folk mördades, hade han lyckats undkomma bolsjevikerna. Han hade beslutit sig för att komma till Moskva för att där skriva makhnoisternas historia. Det var en farofylld resa under de svåraste förhållanden och med döden ständigt hack i häl. Under ett antaget namn erhöll han ett litet rum i Moskvas närhet. Här bodde han i största fattigdom och i ständig fara för livet. Hustrun som bodde i staden kunde han besöka om natten, då det var mörkt. En gång var tjugufjärde timme möttes de på avtalad plats, då han även erhöll sitt enda mål mat, lite potatis, sill och te.
Varje ögonblick riskerade han bli ertappad, ty han var väl känd i Moskva och hade man fått tag på honom, hade han omedelbart blivit avrättad. Hans hustru, en god och tillgiven kvinna, hade gått samma öde till mötes, om hon blivit röjd. Fast hon var i grossess, hade hon följt sin man till Moskva och efter en förtvivlad jakt efter arbete hade hon fått anställning vid ett barnhem. Men som man inte ville ha havande kvinnor vid sådana institutioner, måste hon söka dölja sitt tillstånd. Hela dagarna fick hon Vara på benen och utföra sina åligganden.
När barnet föddes blev situationen än värre. Kvinnan skymfades av sina överordnade för att hon antagit platsen utan att de fått reda på hennes tillstånd. Det hårda arbetet tog alla hennes krafter, och den ständiga oron för den man hon älskade höll på att driva henne till vansinne. Men hon gav aldrig med ett tecken tillkänna sina bekymmer, när hon träffade sin man.
Många kvällsstunder tillbringade jag tillsammans med dessa två människor. De voro fullständigt utan varje förbindelse med de forna vännerna. De måste så vara, då döden ständigt hotade dem. I det lilla mörka rummet, medan barnet sov, talade vi med dämpade röster om bondefolket och Makhnorörelsen i Ukraina. Min vän kände av egen erfarenhet till alla detaljer, vilka han just var sysselsatt med att beskriva i sin bok om Makhno. Han gick helt upp i detta arbete, som för första gången skulle giva hela världen sanningen om Makhno och povstantsi. Djupt bekymrad för sin hustru och sitt barn aktade han mindre på sin egen säkerhet, ehuru han visste att tjekan var honom på spåren. Till slut måste han dock lämna sitt älskade Ryssland. Det var enda möjligheten till att rädda familjen. Vilken rekommendation för den socialistiska republiken att dess tappraste och trognaste söner måste gömma sig undan eller fly från sin hembygd!
*
Livet i Ryssland hade för mig blivit en ständig tortyr. Det var nödvändigt att bryta de två årens tystnad. Under hela sommaren hade jag pinats av insikten om att jag måste lämna landet, men jag kunde inte så lätt slita mig lös från det som engång varit ett ideal för mig. Det var som det tragiska slutet på en stor. kärlek, som man söker hålla fast ännu sedan den icke längre existerar.
Mittunder dessa mina inre strider inträffade något som ytterligare bevisade, hur bolsjevikerna fullständigt svikit revolutionen. Det var meddelandet om att den tsaristiska generalen Slastjeff, en av den gamla regimens mest reaktionära och brutala militärer, skulle få återvända till Ryssland. Han hade kämpat mot revolutionen alltifrån början och haft ledningen över en del av Wrangels trupper på Krim. Han hade gjort sig skyldig till de mest barbariska grymheter gentemot krigsfångarna och förskräckliga pogromer. Nu hälsades han åter välkommen till »sitt fädernesland». Denne ärkekontrarevolutionär och judehatare mottogs tillsammans med andra tsaristiska generaler och vitgardister av bolsjevikerna och under militära hedersbetygelser. Det kan ju hända att det låg en viss rättvisa i att antisemiten måste hälsa juden Trotskij såsom sin militära överordnade. Men för revolutionen och det ryska folket var imperialisternas triumferande återkomst en grov skymf.
Den gamle generalen hade ändrat färg, men inte natur. I sitt brev till officerarna och soldaterna i Wrangels armé avslöjade han sig själv på följande sätt:
»Jag Slastjeff Krimsky, befaller eder att återvända till edert fädernesland och att inträda i röda armén. Vårt land behöver vårt försvar mot sina fiender. Jag befaller eder att återvända.»
Såsom belöning för sin nya kärlek till det socialistiska fäderneslandet fick Slastjeff »Krimsky» i uppdrag att kuva de kurländska bönderna, vilka fordrade självbestämmelserätt, och Slastjeff var inte sen till att låta den autokratiska makten spela.
Med militära hedersbetygelser mottogs den man som varit den främste i försöken att krossa revolutionen, medan man samtidigt fängslade och avrättade frihetskämparna. Dessutom deporterade man dem som försvarat revolutionen mot alla angrepp och hjälpt bolsjevikerna till makten. Ett mera tragiskt sammanbrott har historien aldrig förr bevittnat. De första som deporterades av den »revolutionära» regeringen voro tio anarkister, de flesta välkända inom den revolutionära rörelsen, beprövade idealister och martyrer för sin sak. Bland dessa befunno sig Volin, en högt bildad man, begåvad författare och föreläsare, som varit redaktör för anarkistiska tidningar och tidskrifter i Europa och Amerika.
I Ryssland, dit han återvänt 1917, hade han varit med om att organisera ukrainska federationen Nabat och var en tid anställd som föreläsare vid undervisningsdepartementet i Charkov. Volin hade varit med bland de anarkister som kämpade mot de tyska och österrikiska ockupationstrupperna, och hade under en längre tid upprätthållit den kulturella verksamheten inom Makhnos armé. År 1921 blev han satt i fängelse av bolsjevikerna och deporterades efter Tagankaanarkisternas hungerstrejk, vilken pågick tio och en halv dagar.
I samma grupp som Volin befann sig G. Maximoff, en sedan många år beprövad anarkist. Före revolutionen hade han varit aktiv bland studenterna vid Petrograds universitet. Han deltog i alla revolutionära strider alltifrån februarirevolutionen, var en av redaktörerna för »Golos Truda» och medlem av anarkosyndikalisternas allryska sekretariat.
Mack Mratchny, en annan av de deporterade, är anarkist sedan år 1907. När Skoropadsky härskade med hjälp av de tyska bajonetterna i Ukraina, var Mratchny anställd vid Charkovstudenternas revolutionära byrå. Han har även varit anställd vid sovjets skoldepartement i Charkov och senare i Sibirien. Han redigerade Nabat under den tid bolsjevikerna samarbetade med Makhno och blev sedan häktad tillsammans med de andra anarkisterna, som kommit till anarkistkonferensen i Charkov.
Bland de deporterade befann sig även Jartchuk, bekant såsom ledare för Kronstadts sjömän under upproret i juli 1917, en man vars idealism och hängivenhet står utanför allt tadel. De övriga i gruppen voro yngre personer, de flesta studenter, som deltagit i anarkisternas hungerstrejk i Tagankafängelset.
*
Att stanna längre i Bolsjevik-Ryssland var nu omöjligt. Det blev nödvändigt att tala ut och jag beslöt att lämna landet. Mina vänner gjorde förberedelser till att öppna en väg sub rosa för mig till utlandet, men just som förberedelserna voro färdiga, kom meddelandet om att anarkisterna i Berlin anhållit hos sovjetregeringen att pass skulle utställas åt Alexander Berkman, A. Shapiro och mig, på det att vi skulle kunna deltaga i internationella anarkistkongressen, som skulle avhållas i Berlin i december 1921. Huruvida det var på grund av detta eller något annat, så utfärdade sovjetregeringen passen, och den 1 december 1921 lämnade jag Ryssland i sällskap med Alexander Berkman och Shapiro. Det var ett år och! elva månader sedan jag satte min fot i, som jag trodde, löftets land. Mitt hjärta var fyllt av sorg över Rysslands tragedi.
Men den tanken var mitt fasta beslut, nämligen att jag skulle taga till orda mot de förbrytelser som begåtts i revolutionens namn. Jag måste tala ut, utan hänsyn till vänner eller fiender.