Emma Goldman

Mina två år i Ryssland

1920-21


Originalets titel: "My Disillusionment in Russia"
Publicerat: 1923 i New York, Doubleday, Page & Company. Förlaget lät - utan att informera Goldman - ändra titeln och klippte dessutom bort de tolv sista kapitlen ur manuskriptet.[*] Följande översättning är av allt att döma baserad på den kompletta upplagan, som på Goldmans enträgna begäran publicerades ett år senare under titeln "My Further Disillusionment in Russia".
Översättning: Eugéne Albán, 1924.
Digitalisering: Jonas Holmgren


Innehåll


Slutord

 

I.

Ickebolsjevikiska socialister, som kritisera den ryska revolutionen, förklara att denna icke kunde lyckas på grund av att de industriella förhållandena i landet icke nått en nödvändig utvecklingsnivå. De hänvisa till Marx, som lärde att en social revolution är möjlig endast i de länder, som ha en högt utvecklad industri, och där de sociala motsättningarna nått sin spets. De hävda därför, att den ryska revolutionen inte kunde vara en social revolution och att den först måste utveckla sig längs konstitutionella och demokratiska linjer vid sidan om industriell förkovran, innan landet bleve moget för en fundamental ekonomisk förändring.

Dessa ortodoxa marxister taga icke med i räkningen en mycket viktig faktor, en faktor som kanske är av mer vital betydelse för den sociala revolutionens möjligheter och framgång än de industriella förhållandena. Det är det psykiska tillståndet hos massan. Varför har det exempelvis inte inträffat någon social revolution i Förenta staterna, Frankrike och Tyskland? Förvisso ha dessa länder nått en sådan industriell utvecklingsgrad som Marx trodde vara kulminationspunkten. Sanningen är nog den, att industriell utveckling och skarpa sociala motsättningar inte äro tillräckliga för att framkalla en social revolution. Det är ett socialt medvetande som fattas i sådana länder som Förenta staterna och Tyskland, och därför har ännu ingen social revolution ägt rum i dessa länder.

Ryssland hade i detta avseende ett försprång framför de mera industrialiserade eller »civiliserade» länderna. Det är sant, att Ryssland inte var så industriellt utvecklat som de västra grannarna, men det ryska folkets anda, vilken särskilt kraftigt påverkades av februarirevolutionen, var sådan, att folket inom några månaders tid var moget för att omfatta sådana ultrarevolutionära fraser som »All makt åt sovjets» och »Jorden åt bönderna och fabrikerna åt arbetarna!»

Betydelsen av dessa fraser bör icke underskattas. De voro ett uttryck för folkets instinktiva och halvmedvetna vilja och angåvo en fullständig social, ekonomisk och industriell rekonstruktion. Vilket annat land i Europa eller Amerika är så pass förberett, att sådana revolutionära paroller skulle kunna utfärdas? I Ryssland, i juni och juli 1917, blevo dessa paroller populära och ledde större delen av detta folk på över etthundrafemtio miljoner till direkt aktion. Det är ett tillräckligt bevis för att det ryska folket var moget för den sociala revolutionen.

Beträffande ekonomiska betingelser i marxistisk mening får man inte glömma, att Ryssland är övervägande ett agrarland. Händelserna under år 1917 visa, att revolutionen vare sig väntar eller kan tvingas till att vänta, tills den industriella utvecklingen fullbordats. De ryska bönderna började expropriera de stora godsen, och industriarbetarna togo fabrikerna i besittning utan vetskap om, Marx' läror. Denna aktion inledde den sociala revolutionen och omintetgjorde alla marxistiska beräkningar. Det slaviska folkets anda var starkare än socialdemokratiska teorier.

Denna anda, som utvecklade en glödande frihetsträngtan, hade under ett århundrade fostrats genom revolutionär agitation inom alla samhällsklasser. Det ryska folket hade lyckligtvis förblivit politiskt oförvillat och oberört av den korruption, som fått insteg bland proletariatet i andra länder. Ryssen förblev i politiskt avseende naturlig, enkel och obesmittad av politiska spetsfundigheter, parlamentariska knep och lagmakeri, samtidigt som hans sunda rättskänsla var stark och levande. Han visste vad han ville och väntade inte på någon »historisk nödvändighet» utan grep till direkt aktion. Revolutionen var för honom en livsbetingelse, inte en teori, som behövde diskuteras.

Sålunda bröt den sociala revolutionen fram i Ryssland trots landets industriella efterblivenhet. Men det var inte nog med att bara göra revolutionen, utan måste den också utvecklas i och för det ekonomiska och sociala återuppbyggandet. Denna sida av revolutionen fordrade att alla personliga initiativ och gemensamma strävanden erhölle fritt spelrum. Revolutionens utveckling och framgång var beroende av de skapande krafternas fria verksamhet, handens och hjärnans arbetare i frivillig kooperation. De gemensamma intressena utgöra ledmotivet för alla revolutionära företag, särskilt de konstruktiva. Denna anda av gemensamma intressen och solidaritet drog hela det ryska folket med sig liksom en kraftig flodvåg under oktober-novemberrevolutionen. Under denna entusiastiska tid voro sådana krafter i verksamhet, som skulle ha kunnat förflytta berg, och folket leddes av intelligenta människor, som blott hade det helas välfärd för sina ögon. Det fanns tillräckliga medel till en effektiv verksamhet, nämligen arbetarorganisationerna och de kooperativa företagen. De sistnämnda hade i Ryssland en stor utbredning och utgjorde förenande band mellan landet och städerna.

Men denna utveckling stod inte i överensstämmelse med bolsjevikernas program. Under flera månaders tid efter oktoberrevolutionen saknade de medel till att rätt hävda sig, under det att folket var i färd med att föra revolutionen vidare. Men så snart kommunistiska partiet kände sig tillräckligt säkert i regeringssadeln, började man inskränka fältet för den allmänna verksamheten. Alla bolsjevikernas handlingar, beräkningar, kompromisser, deras undertryckningsmetoder, förföljelserna, terrorismen — allt var endast medel till att säkra statsmakten i det kommunistiska partiets händer. Och bolsjevikerna gjorde förvisso själva inte någon hemlighet därav. Det kommunistiska partiet, sade de, är proletariatets avantgarde, och diktaturen måste vara i dess hand. Men bolsjevikerna hade dock gjort upp räkningen utan värden, d.v.s. bondeklassen, vilken vare sig genom razvjortska, tjekan eller massmord kunde förmås till att understödja bolsjevikregimen. Bondebefolkningen blev den klippa, på vilken Lenins bästa planer strandade. Men Lenin var en vig politisk akrobat och förstod att skickligt balansera i kvistiga situationer. Den nya ekonomiska politiken infördes i rätt tid för att avvärja det nederlag, som sakta men säkert närmade sig hela det kommunistiska företaget.

 

II.

Den nya ekonomiska politiken kom som en verklig överraskning för de flesta kommunister. De sågo i denna ett upphävande av allting, som deras parti förut förkunnat och kämpat för — ett upphävande av själva kommunismen. Såsom en protest lämnade en del av de äldre medlemmarna partiet. Det var män som mött faror och förföljelser under den gamla regimens tid, medan Lenin och Trotskij levde lugnt i utlandet. Men då förklarade ledarna lockout! Det gavs order om att alla »tvivelaktiga» element skulle rensas ut ur partiet. Envar som inte accepterade den nya ekonomiska politiken eller den senaste revolutionära visdomen, uteslöts. Bland dessa befunno sig kommunister, som i många år gjort partiet de största tjänster och varit idéerna trogna. Men Lenins nya evangelium måste anammas, evangeliet om privatäganderättens helighet, och så upprättades den fria konkurrensen på revolutionens ruiner.

Emellertid var kommunisternas indignation över den nya ekonomiska politiken endast ett bevis för begreppsförvirringen hos Lenins opponenter. Ty varför skulle man egentligen bli indignerad över det logiska resultatet, sedan man förut varit med om att godkänna och lovprisa alla Lenins politiska akrobatkonster? Felet med de trogna kommunisterna var, att de trodde på den kommunistiska statens obefläckade avlelse och att den med hjälp av revolutionen skulle frälsa världen. Men de kommunistiska ledarna hängåvo sig aldrig åt dylika villfarelser. Minst av alla gjorde Lenin det.

Redan under min första intervju med Lenin fick jag det intrycket, att han var en slug politiker, som visste precis vad han skulle göra och heller inte ryggade tillbaka för något medel, som kunde befrämja hans avsikter. Sedan jag vid flera tillfällen hört honom tala och sedan jag läst hans verk, blev jag övertygad om att Lenin intresserade sig högst föga för revolutionen och att hela kommunismen för honom var betydelselös. Den centraliserade politiska staten däremot, det var Lenins gudom, för vilken allt annat måste offras. Någon har sagt, att Lenin offrade revolutionen för att rädda Ryssland. Lenins politik har emellertid visat, att han var villig att offra både revolutionen och Ryssland, åtminstone en del av Ryssland, för att kunna realisera sitt politiska program inom den övriga delen av landet.

Lenin var den smidigaste politiker historien har att omtala. Han kunde vara ultrarevolutionär, reformist och konservativ på samma gång. När det mäktiga ropet om »all makt åt sovjets» gick fram över landet, då var Lenin med. När bönderna togo jorden och arbetarna togo fabrikerna i besittning, då inte blott godkände Lenin de direkta metoderna utan gick än längre och utfärdade den beryktade parollen »Plundra utplundrarna!», en fras, som bidrog till att förvirra folkets sinnen och som tillfogat den revolutionära idealismen oberäknelig skada. Aldrig någonsin förut har en verklig revolutionär tolkat den sociala expropriationen såsom om det gällt att bara flytta över rikedomarna från den ena individen till en annan. Men precis så var det Lenin menade. De ansvarslösa razziorna, sovjettjänstemännens upplagring av den forna bourgeoisiens skatter, den skymfliga behandlingen av dem, vars enda brott bestod i att förut tillhört bourgeoisien, alla dessa sinnesrubbade handlingar voro ett resultat av Lenins politik »Plundra utplundrarna». Hela den följande utvecklingen av revolutionen är ett kalejdoskop, vari Lenins kompromisser med sina egna paroller bilda de skiftande konturerna.

Bolsjevikernas handlingar sedan oktoberdagarna kunna tyckas utgöra en motsägelse till den nya ekonomiska politiken, men i verkligheten äro de länkar i samma kedja, som leder hän till den kapitalistiska statens allsmäktiga centraliserade regering. Lenin ägde en järnhård vilja och förstod att få sina kamrater inom och utom Ryssland till att tro, det hans program var sann socialism och att hans metoder voro revolutionära. Det är inte underligt, att Lenin kunde hysa ett sådant oändligt förakt för dem som skockade sig kring honom, och som han inte tvekade att slunga dem rakt i ansiktet. »Det är endast dårar som inbilla sig, att kommunismen är möjlig i Ryssland nu!» var Lenins svar till den nya politikens motståndare.

Det är nu ett faktum, att Lenin hade rätt. Någon verklig kommunism har inte prövats i Ryssland, såvida man inte därmed menar trettiotre olika löneklasser, olika livsmedelsransoner och stora privilegier för somliga, medan den stora massan av folket var totalt indifferent för kommunismen.

Under revolutionens tidigare skede var det jämförelsevis lätt för det kommunistiska partiet att taga makten i besittning. Alla revolutionära element, som lockades med bolsjevikernas ultrarevolutionära löften, hjälpte dem upp på tronen, och sedan kommunisterna engång fått hand om staten, började utrensningen. Alla politiska partier och grupper, som vägrade att erkänna den nya diktaturen, undertrycktes. Först kom turen till anarkisterna och vänstersocialrevolutionärerna och sedan till mensjevikerna och högeropponenterna, och till sist gällde det envar, som på något sätt vågade viska en egen uppfattning. Alla oavhängiga organisationer måste underordna sig staten eller förstöras — sovjeterna, fackföreningarna och de kooperativa företagen — dessa tre stora faktorer, som i första hand skulle ha kunnat realisera revolutionens förhoppningar.

Sovjeterna bildades redan under revolutionen 1905. De spelade en mycket viktig roll under denna korta men betydelsefulla period. Ehuru revolutionen krossades, levde sovjetidén kvar i det ryska folkets hjärtan. När februarirevolutionen kom 1917, väcktes sovjeterna åter till liv och utvecklades hastigt, och genom dessa fann revolutionen sitt bästa, friaste och mest praktiska uttryck. Det var därför de så raskt utbredde sig över hela Ryssland. Bolsjevikerna förstodo betydelsen av att följa med den allmänna utvecklingen och instämde i parollen om »all makt åt sovjets». Men så snart de fått regeringsmakten i sina händer, insågo de att sovjeterna utgjorde en fara för statens allmakt. De kunde emellertid inte förstöra dem på en gång, utan att samtidigt underminera sin egen ställning. Därför började de att blott så småningom begränsa deras makt för att till slut underordna dem staten helt och hållet.

De ryska fackföreningarna voro mycket lättare att »kastrera». De befunno sig ännu i sin barndom och voro icke många till antalet. Genom förordningen om den obligatoriska anslutningen blevo de kvantitativt tämligen imponerande, men deras kvalitativa styrka förblev obetydlig. Den kommunistiska staten blev fackföreningarnas barnsköterska. De voro »en skola för kommunismen», som Lenin sade, och han hade förvisso alldeles rätt. Men det var sådana skolor, i vilka barnens själar fjättras. Ingenstädes i världen äro arbetarorganisationerna så underkastade statens diktatur och vilja som i det bolsjevikiska Ryssland.

De kooperativa företagens öde torde vara alltför väl känt för att behöva särskilt belysas. De kooperativa företagen utgjorde den förnämsta förbindelselänken mellan städerna och landsbygden, och deras betydelse såsom varuutbytes- och distributionsorgan under Rysslands återuppbyggande var oöverskattbar. Men bolsjevikerna förvandlade dem till kuggar i statens maskineri och omintetgjorde deras effektivitet.

 

III.

Det är nu förståeligt, varför den ryska revolutionen, sedan den beslagtagits av det kommunistiska partiet, misslyckades. Partiet sökte med alla till buds stående medel att hävda sin politiska makt, och den centraliserade statens myndigheter sökte tvinga folket till endast sådan verksamhet, som gynnade partiets syften. Allt gick ut på att stärka staten och monopolisera alla ekonomiska, politiska, sociala och till och med kulturella företag. Men revolutionen hade strävat i en fullständigt motsatt riktning. Den vände sig mot all auktoritet och centralisation och ville öppna fältet för proletariatets individuella och kollektiva ansträngningar.

På samma sätt voro revolutionens och statens metoder diametralt motsatta varandra. Revolutionens handlingar voro inspirerade av frihetliga principer och viljan till befrielse från allt förtryck. Den bolsjevistiska statens handlingar däremot voro grundade på tvångsprinciper, vilka utvecklade ett system av våld, förtryck och terrorism. Sålunda kämpade den bolsjevistiska staten mot revolutionen. Det blev en kamp på liv och död, och statens seger var revolutionens död.

Det vore ett misstag att förmoda, det revolutionens misslyckande berodde endast på bolsjevikernas personliga egenskaper. Den väsentliga orsaken ligger i bolsjevismens principer och metoder. Det var den autoritativa andan och statsprinciperna som hämmade de frihetliga strävandena. Om något annat politiskt parti fått hand om statens makt, så hade resultatet blivit precis detsamma. Det är inte framför allt bolsjevikerna, som tillintetgjorde den ryska revolutionen, utan är det den bolsjevistiska idén. Det var kort och gott marxismen, ehuru något modifierad. Det var den fanatiska uppfattningen om statens överhöghet. Den ryska revolutionen var ett steg till frihet, men den slogs tillbaka av bolsjevikstaten. Den reaktionära statsidén segrade.

Segern befrämjades av en mångfald faktorer. Den förnämsta av dessa var emellertid icke Rysslands industriella efterblivenhet, som så många vilja göra gällande. Det var i stället så att säga den »kulturella efterblivenheten». Ehuru det ryska folket hade en viss fördel framför andra folk däri, att det var ofördärvat av politisk korruption, så hade det på samma gång för ringa politisk erfarenhet och hängav sig åt en alltför naiv tro på den underbara makten hos det parti som skrek värst och lovade mest. Denna godtrogenhet bidrog till att klavbinda det ryska folket under det kommunistiska partiet redan innan man fattade, att det var nya kedjor som lades kring dess nackar.

Den frihetliga principen var i revolutionens början mycket stark. Men när den första hänförelsens vågor lagt sig och flutit ut i vardagens prosaiska liv, då fordrades det en väldig övertygelse för att hålla frihetens eld brinnande. Det fanns blott en jämförelsevis liten grupp i det stora Ryssland som sökte vårda denna eld. — Det vara anarkisterna, vars antal var ringa och vars strävanden, som så hänsynslöst undertryckts av tsaren, inte hunnit bära någon frukt. Det ryska folket, som nog till en viss grad är instinktivt anarkistiskt var likväl alltför främmande för sanna frihetsprinciper för att kunna tillämpa dem i det praktiska livet. De flesta ryska anarkister voro dessutom och olyckligtvis mest sinnade för mera individuell verksamhet och sammanslöto sig helst i mycket små grupper. Dessa anarkisten ha förvisso spelat en mycket stor roll för den ryska revolutionen, en vida större och mera fruktbringande roll än, man med hänsyn till deras jämförelsevis ringa antal skulle kunna tro, men i uppriktighetens namn och av allvarligaste intresse måste jag påpeka, att deras arbete skulle ha varit av oändligt mycket större praktiskt värde, om de varit bättre organiserade och så utrustade, att de kunnat leda folkets frigjorda krafter till ett återuppbyggande av samhället och livet på en friare grundval.

Men att anarkisterna misslyckades, av skäl som jag anfört, i den ryska revolutionen är intet argument mot frihetens idé. I stället har den ryska revolutionen fullständigt bevisat, att statssocialismen i alla dess former är fullständigt och hopplöst bankrutt. Aldrig någonsin förr i historien har en stat eller en regering intagit en så hårdnackat reaktionär och kontrarevolutionär ställning som den ryska socialistiska republiken.

Det står alltjämt fast, såsom alla framsteg visat, att endast frihetens anda kan föra mänskligheten framåt i dess kamp för en bättre tillvaro, ett friare liv. Under stora sociala förändringar sådana som revolutioner är denna faktor av samma betydelse som under vanliga, evolutionära processer. Historien visar att den auktoritära metoden alltid misslyckats, och den ryska revolutionen har åter bevisat detsamma. Än har det mänskliga snillet inte upptäckt någon högre princip än frihetens, och den man som sade, att friheten var ordningens moder och inte dess dotter, uttalade den högsta visdom, vi ännu nått. Ingen revolution kan verkligen lyckas med mindre än den vänder sig konsekvent mot varje form av tyranni och centraliserad makt. Det duger inte att störta det ena politiska partiet från regeringen och sätta dit ett annat, det duger inte att maskera tyranniet med proletäriska fraser. Det får inte bli en ny klassdiktatur, inte något politiskt scenskifte, utan måste alla auktoritära principer förkastas. Endast därigenom främjas revolutionen.

På det ekonomiska området måste denna transformation utföras av industriarbetarna. Endast arbetarmassornas industriella makt, samlad inom fria associationer — de syndikalistiska organisationerna — är i stånd till att framgångsrikt organisera det ekonomiska livet och utveckla produktionen. Samtidigt måste de kooperativa företagen samarbeta i full harmoni med de industriella organisationerna, tjäna som distributionsorgan och förmedla varuutbytet mellan staden och landet, samt vara en länk i broderskapskedjan, som förenar industriens och jordbrukets massor. På det sätt skapas en fast grundval av inbördeshjälp, och detta är revolutionens starkaste skydd — långt effektivare än tvångsarbete, röda arméer och terrorism.

Men fria industriella organisationer och kooperativa företag äro inte de enda medlen till att lösa det sociala livets invecklade problem. Det finns kulturella krafter som, ehuru de äro intimt förbundna med de ekonomiska förhållandena, dock ha en egen uppgift att fylla. I Ryssland var det den kommunistiska staten som ensam avgjorde den sociala kroppens alla behov. Resultatet blev en fullständig stagnation på det kulturella området, och alla skapande krafter hämmades. Om dylikt skall kunna undvikas i framtiden, så måste de kulturella krafterna få verka fritt och oberoende. Det är inte lydnad och respekt gentemot det härskande politiska partiet, utan hänförelse för revolutionen, kunskap, duglighet och framför allt skapande impulser, som utgöra kriteriet på duglighet till kulturellt arbete. I Ryssland omöjliggjordes detta arbete redan i början av oktoberrevolutionen därigenom att intelligentsian med våld skildes från massorna. Det är sant att en del av de intellektuella, särskilt teknikerna, ursprungligen gåvo anledning till striden. Dessa som inte förstodo de revolutionära händelsernas betydelse, sökte att hämma tidens lopp genom sabotage i stor skala. Men det fanns också andra grupper av intelligentsian i Ryssland — människor som ägde ett ärorikt revolutionärt förflutet. Dessa grupper av intelligentsian förblevo folket trogna, ehuru de icke utan reservation böjde sig för den nya diktaturen. Bolsjevikernas ödesdigra misstag var att de inte gjorde någon åtskillnad på de två olika elementen. De mötte sabotaget med allmän terror mot hela intelligentsian, och igångsatte en fruktansvärd kampanj av hat och förföljelser. Detta skapade en oöverstiglig klyfta mellan intelligentsian och proletariatet och omöjliggjorde allt uppbyggande arbete.

Lenin var den förste som insåg det brottsliga felgreppet. Han påpekade, att det var ett fullkomligt misstag att inbilla arbetarna, att de kunde återuppbygga industrien och leda den kulturella verksamheten utan hjälp av de kooperativa företagen och intelligentsian. Proletariatet besatt varken kunskaper eller färdigheter, varför intelligentsian åter måste sättas i ledningen för de industriella företagen. Men inseendet av ett misstag hindrade inte Lenin och hans parti från att begå ett nytt. Den tekniska intelligentsian kallades tillbaka på sådana villkor, som ytterligare ökade missnöjet och förbittringen gentemot regimen.

Medan arbetarna fortfarande fingo svälta, erhöllo ingenjörer, tekniker och experter höga löner, särskilda privilegier och extra ransoner. De blevo statens välfödda ämbetsmän och arbetarnas nya slavdrivare. Arbetarna som under åratal fått den bedrägliga läran, inpräntad, att endast musklerna äro nödvändiga för att genomföra en revolution och att endast det fysiska arbetet är produktivt, kunde inte komma överens med dem, som de dessutom under en hatisk agitation, vilken stämplade varje intellektuell såsom kontrarevolutionär, lärt att misstro och förakta.

Dess värre är Ryssland inte det enda landet, där denna proletäriska hållning gentemot de intellektuella gör sig gällande. Alla politiska demagoger ockra på de okunniga massorna och predika för dem, att undervisningen och kulturen äro borgerliga fördomar, att arbetarna kunna klara sig utan dessa och att de ensamma äro i stånd till att uppbygga det nya samhället. Den ryska revolutionen har tydligt och klart bevisat, att både hjärnan och musklerna måste samarbeta under den sociala pånyttfödelsen. Intellektuellt och fysiskt arbete stå i samma intima förhållande till varandra inom den sociala kroppen som handen och hjärnan i den mänskliga organismen. Det ena kan inte funktionera utan det andra.

Det är sant att många intellektuella betrakta sig såsom en klass, som står över kroppsarbetarna, men de sociala förhållandena undergräva de intellektuellas höga ställning. De inse att de inte äro något annat än proletärer, till och med mera beroende av sina arbetsgivare än kroppsarbetaren är. Medan kroppsarbetaren kan ta sina verktyg och söka ett nytt arbete, är den intellektuelle proletären mera bunden av särskilda sociala betingelser och kan inte så lätt byta vistelseort eller ändra sina förhållanden.

Om vi vilja lära oss något av Ryssland så är det, att det demagogiska smickret gentemot arbetarmassorna och att det blinda föraktet gentemot de intellektuella måste upphöra. Detta innebär ingalunda att arbetarna skola helt lita på de intellektuella. Tvärtom måste arbetarna redan i nuet förbereda sig för den stora uppgift, som revolutionen innebär. De måste förskaffa sig kunskaper och tekniska färdigheter för att kunna leda och förvalta industrierna och företagen i sina respektive länder. Men även under de bästa förhållanden ha arbetarna behov av att samarbeta med tekniska experter och kulturens specialister. När engång de två sociala krafterna förenas i harmoniskt samarbete, då skola sådana tragiska händelser, som den ryska revolutionen uppvisar, kunna undvikas. Ingen skall då skjutas, därför att han »engång erhöll uppfostran». Vetenskapsmannen, ingenjören, specialisten, forskaren, läraren och den skapande konstnären såväl som snickaren, maskinarbetaren och alla de övriga skola då i kollektiv strävan leda revolutionen till ett socialt uppbyggande. Icke hat, men enighet! Icke fiendskap, men kamratskap! Intet mördande, men vänskap och förståelse! — det är vad såväl de intellektuella som arbetarna ha att lära av den stora ryska tragedin. Alla måste lära sig förstå värdet av inbördeshjälp och frivilligt samarbete, under det att envar dock får bli oavhängig beträffande individuella intressen, men till förmån för det hela giver samhället det bästa.

 

IV.

Det är nu emellertid inte bara bolsjevismen, marxismen eller den auktoritära socialismen, som äro ödesdigra för revolutionen. Grundorsaken till den ryska revolutionens misslyckande ligger ännu djupare, nämligen i hela den politiska uppfattningen om själva revolutionen.

Den allmänt dominerande uppfattningen om revolutionen är att den utgör en våldsam förändring av samhällsförhållandena, i det en samhällsklass, arbetarklassen, kommer att härska över en annan klass, kapitalistklassen. Man tänker endast på en rent fysisk process, politiska scenombyten och institutionella arrangemang. Borgerlig diktatur ersattes med »proletariatets diktatur», Lenin intar Romanovs plats, det imperialistiska kabinettet kristnas till »Folkkommissariernas sovjet», Trotskij blir krigsminister och en arbetare blir militärguvernör i Moskva. Det är kvintessensen av den bolsjevistiska uppfattningen om revolutionen, och med små variationer är det samma uppfattning, som behärskar alla andra partipolitiska socialister.

Denna uppfattning är i högsta grad vilseledande och ödesdiger. Om revolutionen endast går ut på ett ombyte av härskare, då är den knappast värd någonting. Den är i varje fall inte värd alla blodiga offer, all strid och tillintetgörelse av kulturella värden. Även om en sådan revolution kunde åstadkomma ett större allmänvälstånd (vilket icke blev fallet i Ryssland), så vore den ändå inte värd det fruktansvärda priset, ty även stora förbättringar kunna uppnås utan blodiga revolutioner. Det är icke palliativ eller reformer den verkliga revolutionen eftersträvar.

Enligt min mening, och jag har av det ryska experimentet blivit tusenfalt stärkt i min uppfattning, går den sociala revolutionens stora mission ut på en fundamental omvärdering av värdena — icke blott de sociala utan även de mänskliga värdena. De sistnämnda utgöra måttet för alla sociala värden. Våra institutioner och förhållanden vila på djupt rotade idéer. Att förändra förhållandena och låta de som grund liggande idéerna förbli oberörda, det kan aldrig medföra någon verklig eller bestående förbättring. Det är blott en formförändring, vilket Ryssland så sorgligt visat. Det stora felet med den ryska revolutionen var att det härskande partiets ledare försökte förändra institutionerna och förhållandena utan hänsyn till de mänskliga och sociala värden, som revolutionen inneslöt. Dessutom sökte den kommunistiska staten i sin maktåtrå att stärka och befästa just de idéer och uppfattningar, som revolutionen ursprungligen avsett att förstöra, och detta var ännu olyckligare. Ty härigenom understöddes och uppmuntrades de sämsta antisociala egenskaperna, och förstördes systematiskt de redan till liv väckta nya revolutionära värdena. Känslan för rättvisa, jämlikhet och broderskap samt kärleken till friheten — dessa grundläggande faktorer för samhällets pånyttfödelse — fullständigt tillintetgjordes av den kommunistiska staten. Människornas instinktiva rättfärdighetskänslor brännmärktes såsom ynklig sentimentalitet. Heder och tro betraktades som borgerliga fördomar. Frihetskrav och respekt för det mänskliga livet fördömdes såsom varande ickerevolutionärt eller kontrarevolutionärt. Revolutionen var endast ett medel till erövrandet av den politiska makten, alla revolutionära strävanden måste underordnas den socialistiska staten. Raison d'etat, som utgavs för att tjäna folkets och revolutionens intressen blev kriteriet för all verksamhet och till och med alla känslor. Våldet blev en institution och betraktades såsom den mäktigaste, den mest »ideala» institutionen. Själva Zinovjev kanoniserade Dzerzhinsky, den blodiga tjekans ledare, såsom »revolutionens helgon». Och staten ägnade de allra största officiella hedersbetygelser åt Uritsky, denne sadist, som bildat Petrograds tjeka.

Denna förändring av etiska värden kristalliserade sn.irt ut sig i kommunistiska partiets allhärskande fras: Ändamålet rättfärdigar alla medel. På samma sätt hade Inkvisitionen och jesuiterna anammat detta motto och ställt det högre än all moral. Men liksom det hämnade sig på jesuiterna själva, så hämnade det sig på revolutionen. I dess spår följde lögn, bedrägeri, hyckleri, förräderi och mord, öppet eller hemligt. Det borde vara intressant för dem som studera social psykologi att iakttaga, hurusom de två rörelserna jusuitismen och bolsjevismen, ehuru de äro så vitt skilda, dock uppnådde precis liknande resultat genom utvecklandet av principen om att ändamålet helgar alla medel. Denna historiska parallell innehåller en viktig lärdom för alla kommande revolutioner och för hela mänsklighetens framtid.

Det finns intet större misstag än att tro det ändamål och avsikter äro en sak, metoder och praktik en annan sak, ty en sådan uppfattning utgör den största faran för det sociala pånyttfödandet. All mänsklig erfarenhet lär, att metoderna eller medlen icke kunna vara väsensskilda från ändamålet eller avsikterna, ty de förra influera och modifiera de senare, och snart bli medel och mål identiska. Redan från den dag jag kom till Ryssland erfor jag detta, att börja med ej så tydligt, men sedan alltmera medvetet och klart. Revolutionens stora och inspirerande mål blev så dunkelt genom de metoder, som användes av den härskande politiska makten, att det var svårt att förstå, vart man ville komma eller till vilket mål man strävade. Hela mänsklighetens historia visar att om medlen och metoderna icke stå i överensstämmelse med de etiska uppfattningarna, så leda de hän till fullständig demoralisation. Det har den bolsjevikiska tragedin visat.

Ingen revolution kan någonsin lyckas med mindre än att medlen, som skola befrämja den, äro till anda och tendens identiska med målet, som skall nås. Revolutionen är ett förnekande av det bestående, en protest mot människornas orättfärdigheter gentemot varandra. Revolutionen skall förstöra de grundvalar, på vilka detta system av orättvisor och förtryck byggts upp av okunnighet och brutalitet. Revolutionen förkunnar nya värden och fordrar en genomgripande förändring av människornas förhållande till varandra och till samhället. Revolutionen undervisar om en ny etik och inspirerar människorna med en ny uppfattning om livet och de sociala förhållandena. Det yttersta målet för all revolutionär strävan är att hävda varje människas rätt till frihet och lycka samt att allt mänskligt liv är okränkbart. Är icke detta revolutionens grundmotiv, då kan den inte rättfärdigas. Yttre sociala förbättringar kunna genomföras och har genomförts under normal evolution och kräver ingen revolution. Revolutionen innebär icke blott yttre utan även inre grundläggande och väsentliga förändringar. Det är den inre förändringen av de uppfattningar och idéer, som behärska det sociala livet, vilken slutligen kulminerar i detta, som vi kalla revolution. Är det då meningen att omvärderingsprocessen skall drivas tillbaka, så som det skedde i Ryssland? Nej, visst inte, i stället skall revolutionen befrämja den process som den är uttrycket för.

I praktiken betyder detta, att den aktuella revolutionen, eller övergångsperioden, måste utgöra inledningen till de nya sociala förhållandena, eller så, att säga vara tröskeln till det nya livet eller mänsklighetens nya boning. Men just därför måste den vara besjälad av samma anda som det nya livet.

Nutiden kastar sin skugga in i framtiden, den innevarande dagen är morgondagens moder. Sådan är livets lag för såväl den enskilde som samhället. Den revolution som fördärvar de etiska värdena, lägger grunden till orätt, bedrägeri och förtryck i det kommande samhället, ty medlen som användas under förberedelserna bliva samhällets hörnstenar. Tragiken i Ryssland är ett exempel härpå. Den centraliserade statens metoder paralyserade alla individuella initiativ och ansträngningar, diktaturens tyranni tvang folket till slavisk underkastelse, den organiserade terrorismen depraverade och brutaliserade massorna och hämmade all ideell verksamhet, det legaliserade massmördandet gjorde det mänskliga livet värdelöst och förtog varje känsla för mänsklig värdighet, tvånget i allt gjorde arbetet till ett system för inbördes bedrägeri och väckte till liv människornas lägsta, sämsta och brutala instinkter. I sanning ett sorgligt arv till att börja broderskapets och frihetens nya tid med.

Det kan inte nog starkt framhållas att revolutionen är fruktlös och meningslös, om den inte är besjälad av sina högsta ideal. Revolutionära metoder måste stå i överensstämmelse med revolutionära syften. De etiska värden, med vilka revolutionen vill bygga det nya samhället, måste redan under den s.k. övergångsperioden behärska den revolutionära verksamheten, för att denna skall kunna leda till ett bättre liv. Revolutionen är den kommande dagens spegel; den är det barn, som skall bli morgondagens människa.