Marxists Internet Archive

Ur Internationella arbetarassociationens handlingar

1871


Styrelsesammanträde den 28 februari

[......]

Medborgare Engels meddelade att Kölnische Zeitungs pariskorrespondent hade rapporterat, att de deputerade för Paris som tillhörde Internationalen[1] samtliga uttalat sig för kriget och att Internationalen försåg dem med pengar. Internationalen hade 200.000 franc, men slösade inte; de deputerade i Bordeaux hade bara fått 2.000 franc vardera...

Medborgare Marx meddelade att den preussiska regeringen hade lagt ner åtalet för högförräderi[2] på alla punkter, utom de som hävdade att fångarna var medlemmar av sektioner inom Internationalen och tog emot order från London, vilket innebar förräderi.

Man enades sedan om att bordlägga den fortsatta diskussionen, för att ge medborgare Serraillier tillfälle att rapportera om vad han hade sett och upplevt i Paris.

Medborgare Serraillier berättade: "Vid min ankomst till Paris fördes jag till la mairie[3] av en av våra delegater. Jag frågade var jag kunde få tag på associationen och då svarade man mig att det inte fanns några avdelningar längre, och inte heller något federalt råd; samtliga medlemmar hade kastats i fängelse och sedan spritts ut bland de olika regementena - en del hade placerats i den reguljära armén, andra i Nationalgardet[4] och ytterligare andra i garde mobile,[5] associationen hade slagits sönder helt. Så småningom träffade jag Longuet[6] och frågade honom om det var möjligt att få en översättning av vårt andra manifest[7] tryckt i någon tidning. Felix Pyat[8] och Le Rappel[9] vägrade att ta in det därför att det var alltför preussiskt; också Réveil[10] vägrade, efter vad jag misstänker därför att det inte nämnde Ledru-Rollin.[11] Därför lämnade jag över det till Desmoulins, som översätter åt en orléanistisk tidning;[12] här publicerades det, men först sedan de hade strukit anmärkningarna om regeringen. Jag gick på en del offentliga möten där jag träffade Combault, som alltid varit en bra karl, men när jag talade om Internationalen svarade han: "Försöker du prata om tyskarna som våra jämlikar skjuter jag dig på fläcken, vi måste betrakta tyskarna som fiender som står på vår jord och ingenting annat." Jag talade också med andra, men med lika klent resultat.

En demonstration mot regeringen hade bestämts till den 8 oktober; alla våra medlemmar deltog, men bara som individer, inte som en association; ingen samlad aktion genomfördes, och de åstadkom ingenting. Därefter försökte jag få till stånd ett sammanträde med federala rådet, för att man där skulle vidta lämpliga mått och steg inför nästa demonstration, som skulle hållas den 31 oktober,[13] men medlemmarna förklarade att de inte kunde koppla ihop Internationalen med politiken, så jag misslyckades på nytt. Blanqui var den ende som stannade kvar på sin post in i det sista, alla de andra stora idolerna smög sig bort. Internationalens folk vägrade att stödja Blanqui; om de inte gjort detta, skulle mycket ha varit annorlunda i Frankrike i dag. Varlin[14] förklarade, liksom de andra, att Internationalen inte fick handla politiskt som en samlad association; med ett sådant tillvägagångssätt kommer vi att förlora igen vid varje nytt försök.

Jag sökte då upp avdelningarna för att få dem arbetsdugliga och få dem att välja ett nytt råd, eftersom de gamla välkända namnen, Tolain,[15] Chalain, Theisz,[16] Combault, Murat och alla de andra hindrade oss från att åstadkomma någonting. Jag kontaktade samtliga avdelningar, elva svarade och det organiserades ett nytt federalt råd, i opposition till det gamla, som skulle hålla sammanträden och i vartenda distrikt i Paris hålla sig redo för varje oförutsedd omständighet som kunde inträffa. Följden blev att man skällde på mig och kallade mig idiot. En vecka senare skrev vi ett manifest riktat mot ett annat manifest som just publicerats. Malon[17] är det enda undantaget; han var redo att arbeta, men ingen ville hjälpa honom. Sedan vårt manifest offentliggjorts kallade de samman avdelningarna för att bekämpa oss.

I januari[18] yppade sig en möjlighet att störta regeringen, och alla i ledningen var redo att göra sin del av arbetet, men alla vägrade att kalla ut avdelningarna till en organiserad attack, utom Malon som kallade ut sina två avdelningar. Vi hade allt i våra händer, men tyvärr gavs regeringens medlemmar en möjlighet att slippa undan och sedan sparkade man bokstavligt talat ut oss.

Sedan följde valen. Vi uppmanades att enas om en kandidatlista. 1848 års republikaner föreslog ett antal kandidater, som skulle låta sig väljas men inte resa till Bordeaux. Jag föreslog att vi skulle nominera tretton stycken och att dessa sedan skulle nominera de övriga, men att de måste vara revolutionärer allesammans.

Combault, Chalain och Johannard[19] togs inte med av oss. Delegaterna samlades sedan för att göra upp en lista. Jag gick till deras sammanträde, men när listan diskuterades vägrade Internationalens folk att stå med på en lista som bar Blanquis namn, och ändå är han den ende som hela tiden uppträtt hederligt och konsekvent. Jag gick min väg, men de andra stannade kvar och gjorde sedan upp en lista, i hela Internationalens namn, med kandidater som bara hade föreslagits av avdelningarna. Jag protesterade mot detta förfaringssätt och påpekade att var och en av dessa personer bara var sin egen avdelnings kandidat. Då struntade de i listan och enades om en tillsammans med bourgeoisien. Dagen därpå offentliggjordes en lista som sammanställts gemensamt av Republikanska unionen, Republikanska alliansen, Frankrikes försvarare och en del av Internationalens medlemmar. Malon, Pindy,[20] Varlin och Charles Beslay[21] stod samtliga upptagna på den listan. Vi förklarade då att vi inte kunde göra upp en lista tillsammans med bourgeoisien. Frankel[22] skrev en protest som godkändes av Malon; dagen efter dess publicering sände Malon ut en protest mot protesten och påstod att hans namn hade satts upp mot hans vilja...

Vi befann oss i en egendomlig situation. Vi arbetade mot den regering som förrådde oss, vi talade i Internationalens namn och manade det arbetande folket att hata dessa regeringar som var mot folket i både Frankrike och Tyskland, men borgarna gjorde annorlunda; de hävdade att tyskarna förde krig mot republiken...

De 200.000 francen hade enligt Figaro överlämnats till Internationalen av bonapartistiska agenter. Våra medlemmar tänkte protestera och förklara att de inte hade några pengar, men jag tyckte att det var fånigt att offentligen påstå att vi inte hade några, och därför höll vi oss tysta. När valet avhölls, förklarade bourgeoisien att det var meningslöst att välja arbetare, för representanterna skulle inte få något arvode och utan pengar kunde de ju inte ta sig till Bordeaux; följaktligen skulle det ha varit dålig politik att låta alla människor veta att vi saknade pengar.

 


Noter:

[1] Valen till nationalförsamlingen den 8 februari 1871 blev en stor seger för reaktionen, men i Paris triumferade den borgerliga vänstern. Deputerade blev bl.a. Gambetta, Victor Hugo och Garibaldi samt två medlemmar av Internationalen, Tolain och Malon. På grund av kriget sammanträdde nationalförsamlingen i Bordeaux. De flesta av vänsterrepresentanterna intog aldrig sina platser.

[2] Tre tyska socialistledare, Bebel, Liebknecht och Hepner, arresterades i december 1870, anklagade för högförräderi. De hade röstat mot anslagen till kriget, uttryckt sin sympati för den franska republiken och fördömt försöken att, med Marx ord, "förvandla Tyskland till en preussisk barack".

[3] Varje stadsdistrikt, arrondissement, i Paris hade och har sin borgmästare, mären, och sitt eget rådhus.

[4] borgarbeväpning eller folkmilis, första gången upprättad 1789. Pariskommunens armé.

[5] mobilgardet, de reguljära trupperna i den andra linjen.

[6] Charles Longuet, journalist, medlem av Internationalen och av Kommunen. Gift med Marx dotter Jenny.

[7] Generalrådets andra manifest om det fransktyska kriget.

[8] Félix Pyat, skådespelsförfattare, journalist, politiker. Medlem av Kommunen, dess exekutivkommission och välfärdsutskott. Pariskommunens främste frasmakare och mest intriganta personlighet.

[9] vänsterliberal tidning, grundad av Victor Hugo.

[10] vänstertidskrift. Stod under Charles Delescluzes ledning Internationalen nära.

[11] Alexandre Ledru-Rollin, politiker, medlem av den provisoriska regeringen efter februarirevolutionen 1848.

[12] monarkistorgan som stödde huset Orleans.

[13] Den 31 oktober 1870 företog grupper inom Nationalgardet i Paris ett omvälvningsförsök. Man ockuperade stadshuset, Hôtel de Ville, och började utse en revolutionär regering, men allt upplöstes i förvirring efter några timmar.

[14] Eugène Varlin, bokbindare, en av Internationalens mest hängivna medlemmar i Frankrike. Organisatör, agitator, strejkledare. Medlem av Nationalgardets centralkommitté och av Kommunen, där han ägnade sig åt finanserna och livsmedelsförsörjningen. Under slutstriden Kommunens siste militäre befälhavare. Misshandlad och dödad den 28 maj.

[15] Henri Tolain, en av de ledande inom Internationalen före 1871. Gick under Pariskommunen över till Versaillessidan och uteslöts ur Internationella arbetarassociationen.

[16] Albert Theisz, ciselör, medlem av Internationalen och av Kommunen. Reorganiserade med stor framgång postväsendet i Paris.

[17] Benoît Malon, färgare, medlem av Internationalen, nationalförsamlingen och Kommunen.

[18] Den 22 januari 1871 företogs ett nytt misslyckat upprorsförsök i Paris av nationalgardister och arbetare. På detta följde arresteringar, indragningar av tidningar, förbud mot offentliga möten etc.

[19] Jules Johannard, arbetare, medlem av Internationalen och Kommunen.

[20] Jean-Louis Pindy, snickare, medlem av Internationalen, Nationalgardets centralkommitté och Kommunen. Kommendant i Hôtel de Ville. Senare anarkist.

[21] Charles Beslay, ingenjör och egen företagare. Vän och lärjunge till Proudhon. Medlem av Internationalen och Kommunen där han ansvarade för finanserna och framför allt skötte kontakterna med nationalbanken, vilkens integritet Beslay respekterade med nästan religiös vördnad. Kommunens ålderspresident, född 1795, och mest konservative ledamot. Fick fri lejd av Versaillesregeringen under slutstriderna och bosatte sig i Schweiz.

[22] Leo Frankel, juvelerararbetare, ungersk jude, aktivist inom Internationalen och en av Kommunens dugligaste medlemmar. Fungerade som dess arbetsminister.