Originalets titel: "Terrorismus und Kommunismus"
Publicerat: Berlin 1919
Översättning: Folke Isaksson
Digitalisering: Jonas Holmgren
Kautskys "Terrorismus und Kommunismus", i vilken drygt fyrtio sidor handlar om Pariskommunen, är ett viktigt led i en omfattande polemik mellan socialismens center och vänster.
[......]
Pariskommunen och sovjetrepubliken skiljer sig helt från varandra redan i sina utgångspunkter. Och de skiljer sig lika fundamentalt också i fråga om sina organ och metoder.
Visserligen hade också Pariskommunen en organisation, som kan betraktas som en parallell till arbetar- och soldatråden. Den befann sig ju i samma situation som den ryska revolutionen i så måtto att också den efterträdde en despotisk regim, som förhindrat alla offentliga politiska massorganisationer och ända till strax före sitt sammanbrott också förbjudit alla fackföreningsorganisationer.
Lika litet som de ryska arbetarna 1905 och 1917 hade de franska arbetarna efter den 4 september 1870 några starka politiska och fackliga organisationer, som kunde leda dem i en enad kamp. Detta var ju, som vi redan sett, en av orsakerna till att Marx fann det angeläget att arbetarna först och främst utnyttjade den nya republiken till att organisera och informera sig, och på så sätt förbereda sig för att ta makten, i stället för att i förtid slösa bort sina krafter på statskupper, som inte ens i allra gynnsammaste fall kunde ge dem någon förblivande makt över samhället.
Men sedan de väl kommit till makten, inte genom en kupp utan genom ett påtvingat kraftprov, måste de försöka råda bot för det faktum att de saknade politiska och fackliga organisationer genom något surrogat som redan fanns till hands.
För de ryska arbetarna fanns ett sådant i storföretagens organisation.
"Den moderna industrin har förvandlat den patriarkaliske mästarens lilla verkstad till den industrielle kapitalistens stora fabrik. De i fabriken sammanträngda arbetarmassorna organiseras som soldater. De ställs som meniga industrisoldater under uppsikt av en fullständig hierarki av underofficerare och officerare." (Marx-Engels: Kommunistiska manifestet)
Fabrikernas "industrisoldater" behövde bara ersätta de av kapitalismen anställda underofficerarna och officerarna med sådana som de själva valt, för att fabriksorganisationen skulle kunna bli till en fabriksarbetarnas klassorganisation. Det var på så sätt de ryska proletärerna skapade sina arbetarråd. Dessa utgör sålunda inte en högre form av den proletära organisationen än de högre utvecklade ländernas parti- och fackorganisationer, utan är i första hand en nödlösning som berodde på att sådana organisationer saknades.
Parisarbetarna hade emellertid inte någon sådan nödlösning att tillgå. Den tidens industri i Paris[1] var till stor del en lyxindustri och inte någon storindustri. Ännu på den andra Kommunens tid övervägde här "den patriarkaliske mästarens lilla verkstad", medan "den industrielle kapitalistens stora fabrik" nästan helt lyste med sin frånvaro, i klar kontrast till vad som var fallet inom den ryska industrin, framför allt i Petersburg. Det ryska riket bevisar sin ekonomiska efterblivenhet just i brist på industri, i det ringa antalet industriarbetare i jämförelse med bönderna. Men det som fanns av en kapitalistisk industri var i allmänhet av den allra nyaste storindustriella typen.
Parisarbetarna var alltså tvungna att söka sig ett annat surrogat för de politiska och ekonomiska massorganisationer som de saknade, och de fann denna ersättning i Nationalgardet.
1789 års revolution hade bland annat fått till följd att folket självt beväpnade sig överallt i Frankrike och framför allt just i Paris. Denna folkbeväpning tjänade ett dubbelt syfte. De lägre klasserna, proletärer och fattiga småborgare, beväpnade och organiserade sig för att kunna göra uppror. Revolutionen hade inte givit dem det som de behövde, och kunde som sakerna stod inte giva dem det. Därav deras gång på gång uppflammande strävan att driva revolutionen vidare genom en väpnad revolt.
För bourgeoisien, kapitalisterna, de välmående småborgarna, de intellektuella som hade det hyggligt var läget annorlunda. De hade fått vad de önskade genom 1789 års revolution; alltså beväpnade och organiserade de sig nu för att försvara det vunna åt två olika håll - dels mot de reaktionära krafter som strävade efter att återupprätta den gamla feodala absolutismen, dels mot de lägre skikt som otåligt trängde på för att föra revolutionen vidare. Deras väpnade organisation var just Nationalgardet.
Bourgeoisien behöll segern i de revolutionära striderna, och tillsammans med den hävdade sig Nationalgardet som ett värn för de egendomsägande klasserna. Det utnämnde självt sina officerare och intog en viss självständighet gentemot regeringen.
Sin glansperiod upplevde Nationalgardet under julikungadömet, 1830-1848. Det förmådde dock inte rädda monarkin och visade sig 1848 synnerligen opålitligt. Napoleon III berövade Nationalgardet dess självständighet efter sin statskupp och upphävde framför allt dess rätt att självt utse sina officerare. Men han vågade inte avskaffa det helt.
Sedan kom kriget 1870 och de första nederlagen. Än en gång var fosterlandet i fara, åter vaknade andarna från 1793,[2] traditionen om den segerrika kampen mot hela Europa med hjälp av massuppbådet, hela folkets väpnade resning mot fienden.
I denna besvärliga situation antog den lagstiftande församlingen i Paris den 11 augusti på förslag av Jules Favre en lag, som förvandlade Nationalgardet från ett borgarvärn till en folklig försvarsorganisation. Till de sextio tidigare nationalgardesbataljonerna i Paris, vilkas medlemmar tillhörde de besuttna, kom nu tvåhundra nya bataljoner ur de fattiga klasserna som fick rätt att själva utse sina officerare.
På så sätt blev Nationalgardets nya bataljoner i Paris äkta proletära organisationer.
Denna lag om en utökning av Nationalgardet var ett resultat av den plötsliga skräck som drabbat landet och inte av några lugna överväganden. Snart nog fruktade dess fäder för sitt barn, och de gjorde beslutsamt allt för att förhindra att det skulle växa sig alltför starkt. Man kunde visserligen inte hindra att Parisproletariatet beväpnade sig, men däremot gjorde militärmyndigheterna i Paris under Trochus ledning allt för att förhindra att nationalgardena utvecklades till verkligt kampdugliga avdelningar. Det innebar att de förrådde sitt eget land, men de fruktade arbetarna i Paris mer än Wilhelms soldater.
När belägringen av Paris inleddes fanns det i staden 100.000 man linjesoldater, plus 100.000 man mobilgardister. Antar man att 200.000 av de 300.000 nationalgardisterna var dugliga till fälttjänst, gjorde detta en armé på 400.000 man sammanlagt. Tyskarna som stod utanför Paris var inte mycket mer än hälften så många, och deras styrkor var utspridda över en vid omkrets.
Man hade gott om tid att utbilda nationalgardisterna, från augusti och framåt.
Följaktligen hade Paris militärbefälhavare en stor övermakt att ställa upp mot tyskarna. Han hade bara behövt bryta igenom den tyska järnringen runt Paris på en enda punkt, för att den tyska arméns utsikter att vinna kriget skulle ha blivit ytterst obetydliga.
Men en sådan utveckling skulle ha krävt att man genast tog itu med att ge nationalgardisterna militär utbildning. Och höga vederbörande ryggade tillbaka för detta. Hellre förlorade man kriget och avstod Elsass-Lothringen till motståndaren.
Parisarna var medvetna om den saken, och det var det som väckte deras raseri mot dessa makthavare som förrådde Frankrike.
När sedan Paris kapitulerat, den nya nationalförsamlingen valts och denna på ett ytterst provocerande sätt ådagalagt sitt hat mot republiken och mot huvudstaden, insåg parisarna att en svår konflikt var oundviklig. Den enda maktfaktor som de kunde stödja sig på var Nationalgardet.
De revolutionära bataljonerna hade tagit nära kontakt med varandra redan under belägringen, och nu slöt de sig samman till ett förbund, en federation; härav beteckningen de federerade.
Den 15 februari möttes delegater från de revolutionära bataljonerna för företa gången för att diskutera federationen och dess angelägenheter. De tillsatte en kommission som fick till uppgift att utarbeta stadgar för organisationen. Dessa skulle sedan föreläggas ett nytt gemensamt sammanträde den 24 februari. Men eftersom man vid det här laget redan fruktade att tyskarna skulle rycka in i Paris, var delegaterna alltför upprörda för att kunna diskutera i lugn och ro. De avbröt sammanträdet för att delta i en revolutionär demonstration på Place de la Bastille.
De närmaste dagarna bildades så en provisorisk centralkommitté för Nationalgardet, en högst nödvändig åtgärd eftersom det inför tyskarnas nära förestående inmarsch gällde att se till att folk inte tappade huvudet. Den definitiva organisationen genomfördes först genom ett sammanträde den 3 mars med valda ombud. Därvid bestämdes att man skulle utse en centralkommitté för Nationalgardet, bestående av tre delegater för vart och ett av de tjugo distrikt (arrondissements) som Paris var indelat i. Två av de tre skulle väljas av legionsrådet och den tredje av bataljonscheferna. Nationalgardet var nämligen organiserat så, att de olika bataljonerna i ett arrondissement tillsammans bildade en legion. Den 15 mars sammanträdde de valda i den definitiva centralkommittén och avlöste därmed den provisoriska kommitté som dittills fungerat.
Eftersom denna centralkommitté valts av nationalgardisterna, kan den naturligtvis betecknas som ett soldatråd. Den hade emellertid valts endast av de proletära nationalgardena och de som stod proletariatet nära, för de besuttnas bataljoner deltog inte i valen. Enligt Centralkommitténs eget meddelande hade denna den 18 mars 215 av det parisiska Nationalgardets 260 bataljoner bakom sig.
I så måtto var den alltså också ett slags arbetarråd. Följaktligen kan den mycket väl jämföras med ett centralråd för arbetar- och soldatråden. Men ändå utvecklades Pariskommunen inte till någon sovjetrepublik.
När regeringen den 18 mars tog sin mats ur skolan och lämnade den högsta myndigheten obesatt, tillföll denna automatiskt Centralkommittén. Det var den enda organisation i Paris som fortfarande åtnjöt allmänt anseende och förtroende, trots att alla dess medlemmar var okänt folk.
Den 19 mars sammanträdde kommittén för att rådslå om vad som var att göra. Som så ofta sker formulerade man också denna gång problemet som en "antingen-eller"-fråga, trots att ett "både-och" skulle ha varit mer på sin plats. På samma sätt har socialisterna ofta tvistat inbördes om reform eller revolution, i stället för att säga sig att kampen för reformer och strävan efter revolution mycket väl kan föras på ett sådant sätt att den ena av dessa strävanden ingalunda utesluter den andra, utan tvärtom stöder varandra inbördes.
Vid detta sammanträde den 19 mars krävde några av Centralkommitténs medlemmar att man skulle marschera mot Versailles, andra att man genast skulle vädja till folket i val och ytterligare andra att man omedelbart skulle gripa till revolutionära mått och steg. Som om inte alla dessa åtgärder faktiskt varit lika nödvändiga, samtidigt som ingen av dem uteslöt de båda andra. Nu bestämde sig emellertid Centralkommittén för att börja med en enda av dessa åtgärder, den som föreföll kommittén den mest angelägna: nämligen att visa att majoriteten av väljarna stod bakom resningen i Paris och på så sätt ge upproret en större moralisk tyngd. Detta var ju alltigenom riktigt tänkt - det är bara det att det skulle ha varit på sin plats att förstärka den moraliska auktoritet som den allmänna rösträtten gav med rent militära maktmedel gentemot motståndaren, som själv i första hand stödde sig på krigsmakten.
Visserligen måste det betraktas som absolut oundgängligt att man genast valde en kommunal förvaltning för Paris, på grundval av den allmänna rösträtt som kejsardömet förvägrat parisarna. Omedelbart efter kejsardömets fall, i september 1870, hade arbetarna i Paris avtvingat den nya provisoriska regeringen ett löfte om att den snart skulle skrida till val av en kommun. Det faktum att regeringen inte hållit detta löfte hade bidragit en hel del till oron under belägringen. Upprorsförsöken den 31 oktober och den 22 januari skedde under ropen: "Leve Kommunen!"
Följaktligen var det nödvändigt att genast skrida till val av en kommun. Valen utlystes till först den 22 och sedan den 26 mars. Centralkommittén förklarade att den betraktade sig som en interimsregering och omedelbart efter valet skulle överlämna makten åt de valda.
I Journal Officiel de la République Française sous la Commune för den 20 mars meddelade man Paris medborgare:
"Om tre dagar kommer ni att kallas att fullständigt fritt välja Paris kommunala representation. Därefter kommer de som av den tvingande nödvändigheten föranlåtits gripa makten att överlämna sina provisoriska befogenheter till folkets valda företrädare."
Och löftet infriades. Så snart Kommunen konstituerat sig, den 28 mars, överlämnade Centralkommittén sin makt till Kommunen. Den ville till och med upplösa sig själv. Kommunen ville emellertid inte detta, och därför fortsatte den att fungera under Kommunen, som en del av dess militära apparat. Detta förenklade inte verksamheten och kom att innebära ett handikapp i krigföringen. Men Centralkommittén gjorde aldrig minsta försök att röra vid principen om att den högsta makten måste tillfalla dem som valts genom allmän rösträtt. Den gjorde aldrig anspråk på att makten borde tillfalla arbetar- och soldatråden, i detta fall alltså arbetarbataljonernas centralkommitté.
På den punkten framstår Pariskommunen som raka motsatsen till den ryska sovjetrepubliken.
Och ändå skrev Friedrich Engels den 18 mars 1891, på tjugoårsdagen av Pariskommunen:
"Mina herrar, vill ni veta hur proletariatets diktatur ser ut? Se på Pariskommunen. Det var proletariatets diktatur."
Som synes ansåg Marx och Engels ingalunda att proletariatets diktatur skulle innebära upphävandet av den allmänna och lika rösträtten eller av demokratin över huvud taget.
[......]
Trots sitt vulkaniska temperament fann Marx ingenting att anmärka på detta försiktiga sätt att gå tillväga. Han skriver i sin Inbördeskriget i Frankrike:
"Kommunens stora samhälleliga bedrift var helt enkelt att den visade sig kunna fungera. De åtgärder den vidtog vittnade genomgående om handlandet hos en regering av folket och genom folket."
Och sedan Marx sålunda karakteriserat proletariatets diktatur som en regering av folket och genom folket, alltså en demokrati, går han vidare och lovordar Kommunens finansiella åtgärder som "märkliga genom den klokhet och moderation som utmärkte dem".
Något tidigare i samma skrift ger Marx en antydan om de grundsatser som måste vara vägledande för övergångsperioden från kapitalism till socialism:
"Arbetarklassen väntade sig inga underverk av Kommunen. På det hållet har man inga färdiggjorda utopier, som bara väntar på att införas par décret du peuple. Arbetarna vet att för att kunna genomföra sin egen frigörelse, och därmed också den högre form som det nuvarande samhället oemotståndligt är på väg mot genom sina egna ekonomiska organ, måste de först utkämpa långvariga strider, ta sig igenom en hel serie av historiska processer som omvandlar både omständigheterna och människorna. De har inga ideal som måste förverkligas, mer än detta att frigöra de element hos det nya samhället som det gamla sönderfallande borgerliga samhället redan går havande med."
Man har velat tolka uttrycket om att arbetarklassen inte har några ideal att förverkliga så, att Marx inte skulle ha velat uppställa några bestämda mål för den socialistiska rörelsen, inte skulle ha önskat fastställa något bestämt program för den. Men däremot talar redan det faktum att han själv utarbetade flera socialistiska program, alltifrån Kommunistiska manifestet 1847 och fram till det program för det franska arbetarpartiet som han utarbetade 1880, under medverkan av Guesde[3] och Lafargue. Och redan de här citerade raderna ger ju ett mål för den socialistiska rörelsen: arbetarklassens befrielse genom dess segerrikt fortskridande klasskamp och genomförandet av den "högre samhällsform", som måste uppstå genom arbetarnas herravälde och på den moderna teknikens grund.
Naturligtvis skulle man kunna replikera att de mål som Marx här ställer upp är ideal och ingenting annat. Alltså har arbetarna ändå ideal att förverkliga. Men med talet om ideal som inte måste förverkligas menar Marx uppenbarligen transcendenta ideal, sådana som ligger bortom tid och rum, en evig rättfärdighet och en absolut frihet. Arbetarrörelsens ideal framträdde genom den ekonomiska utvecklingen; och de speciella formerna för deras förverkligande befinner sig också de i ständig utveckling och är beroende av tiden och rummet. Socialismen är för Marx ingen "färdiggjord utopi", utan en process som förutsätter en lång utveckling både inom de ekonomiska förhållandena och hos arbetarklassen och som ingalunda avslutas genom arbetarklassens politiska seger, utan bara sätts i gång genom att denna "frigör det nya samhällets olika element". Redan två decennier tidigare hade Marx betecknat en mångårig skolning av arbetarklassen och en klar insikt om de verkliga förhållandena som grundläggande villkor för den sociala revolutionen.
[...]
Följaktligen är arbetarklassen inte alltid och under alla omständigheter mogen att överta makten. Överallt måste den först genomgå en viss utveckling som sätter den i stånd att göra detta. Emellertid kan den inte själv välja det ögonblick som skall föra den till makten. Men om den lyckas med detta, får den inte helt enkelt bara vända ut och in på de existerande produktionsmetoderna; i stället måste den knyta an till de existerande betingelserna och vidareutveckla dem i proletariatets anda, "frigöra det nya samhällets olika element", vilket kan betyda högst olika saker under olika yttre villkor. Och detta kommer alltid att förefalla den desto ändamålsenligare. Ju klarare den uppfattar de verkliga förhållandena och tar hänsyn till dessa, desto snabbare kommer den fram till det i varje given situation ändamålsenliga.
När möjligheten för en proletär revolution yppades i Paris efter Napoleons fall, ingav detta Marx stora betänkligheter. Visserligen var parisarna den tidens intelligentaste arbetare över huvud taget. De levde ju inte för inte i världens hjärta, i upplysningens och revolutionens stamort. Å andra sidan hade kejsardömet undanhållit dem en god utbildning och pressens frihet samt alla möjligheter att organisera sig politiskt och länge också fackligt. Alltså ansåg Marx att dagens bud den gången borde vara, att man utnyttjade republiken för att skola och organisera arbetarmassorna bättre och under tiden gjorde allt för att försvara republiken.
Mot en arbetarnas erövring av den politiska makten talade också det faktum att större delen av landet fortfarande var agrart och att Paris självt var mycket småborgerligt betonat.
Men samtidigt är det ju inte vår egen vilja enbart som skapar världshistorien. Den kan lika litet uppskjuta en revolution som den kan påskynda den. Parisarbetarnas revolt och seger den 18 mars blev oundvikliga. Nu gällde det att göra klart för sig, vad verkligheten kunde tillåta det segrande proletariatet att genomföra och att koncentrera alla krafter på dessa punkter. Marx betraktade inte upphävandet av de kapitalistiska produktionsmetoderna som Pariskommunens viktigaste uppgift. Han skriver i ett brev till Kugelmann av den 12 april 1871:
"Om du studerar det sista kapitlet i min 'Artonde brumaire', kommer du att upptäcka att jag där skriver att den franska revolutionens nästa försök inte liksom tidigare kommer att gå ut på att överföra det byråkratiskt-militära maskineriet ur en hand i en annan utan att krossa det, och att detta är förutsättningen för varje verklig folkrevolution på kontinenten. Det är ju också vad våra heroiska partikamrater i Paris har försökt göra."
Socialismen nämns över huvud taget inte i brevet. Kommunens huvuduppgift var enligt Marx att slå sönder den byråkratiskt-militära maktapparaten.
Naturligtvis kan proletariatet inte ta makten utan att vid sidan av förändringar i statens organisation också söka genomföra sådana förändringar i organisationen av produktionsprocesserna som förbättrar dess egna villkor. Och om man betecknar alla ingrepp i detta syfte från den politiska maktens sida som socialism, då fanns det förvisso socialism också under Kommunen. Men den socialismen skilde sig i hög grad från vad man numera menar med socialism. Naturligtvis berodde detta delvis på tidsbrist; hela resningen varade ju bara några veckor. Till stor del också därför att den framför allt berörde småindustrins Paris. Här innebar själva den ekonomiska basen att det inte kunde ske mycket mer än att enskilda verkstäder omvandlades till produktionskooperativ. Att samla en hel industrigren till en enda enhetlig produktionsorganism och reglera såväl avsättningen som råvaruförsörjningen, skulle knappast ha varit möjligt. För landet i dess helhet skulle, om Kommunen lyckats erövra hela den statliga regeringsapparaten, också ett förstatligande av järnvägarna, kanske också av kolgruvorna och järnverken ha kunnat komma i fråga. Men ingenting av allt detta skulle ha kopplat bort kapitalismen helt, mycket av det fanns eller förbereddes redan i grannlandet Tyskland; men naturligtvis skulle sådana åtgärder under en proletär-demokratisk regim ha höjt arbetarklassens sociala ställning betydligt.
Jämte den knappa tiden och landets ekonomiska efterblivenhet framstod också kommunardernas brist på teoretiskt kunnande som ett annat viktigt hinder för en "socialisering". Jakobinerna och blanquisterna struntade blankt i det ekonomiska. Däremot lade internationalisterna stor vikt vid dessa aspekter, men just vid tiden för Kommunen saknade de en teoretisk ryggrad. De höll på att ge upp sina gamla proudhonistiska idéer, men hade ännu inte nått så långt att de klart och entydigt kunde ställa sig på marxistisk grund.
Emellertid accepterade Marx, trots Kommunens räddhåga, metoden att först ordentligt utforska de ekonomiska aspekterna innan man vidtog några förändringar och att inte genom brådstörtade dekret åstadkomma felaktigheter, som bara skulle förvirra och slå ner modet. Även om denna försiktighet snarare berodde på teoretisk osäkerhet än på teoretiska insikter, stämde den dock överens med vad Marx konsekvent med sin materialistiska uppfattning betraktade som nödvändigt, nämligen att vi i revolutionen inte låter oss ledas enbart av vår vilja, utan av en insikt om de faktiska förhållandena.
Mycket träffande karakteriserar Dubreuilh denna sida av resningen i Paris i sin Commune:
"En politik inriktad på metodiska exproprieringar var (alldeles bortsett från de andra klassernas motstånd) utesluten redan av det tungt vägande skälet att lönarbetarna i gemen knappast kunde föreställa sig ett samhälle som fungerade på andra grundvalar än de traditionella och inte hunnit utveckla någon av de intresse- och fackinstitutioner, som krävs för att garantera att produktion och varuutbyte fungerar normalt sedan de kapitalistiska institutionerna avskaffats. En ny regim improviseras inte fram genom dekret, och minst av allt en socialistisk; dekreten, lagarna, har i stället till uppgift att trygga redan existerande förhållanden. Om Kommunen försökt gå före sin tid på detta område, skulle den förmodligen bara ha lyckats åstadkomma att en del av dess bästa krafter vänt sig mot den, utan att detta åstadkommit någon större glöd eller starkare hängivenhet hos lönarbetarna. Den kunde helt enkelt inte göra mer än att under demokratiseringens täckmantel bana väg för en allmän social omvandling av de politiska institutionerna. Och det gjorde den också."
Så såg det alltså ut, det verk som på det sociala området utfördes av det historiska fenomen som enligt Engels åskådliggjorde det marxska begreppet "proletariatets diktatur".
Marx metod för socialisering, som stod så nära Kommunens, måste i dag också vara vår.
Därmed vare dock inte sagt att samma metod skulle kräva samma återhållsamhet i dagens Tyskland som Kommunen visade i 1871 års Paris. För mellan då och nu ligger ett halvt sekel av en enorm kapitalistisk utveckling. Det oerhörda framåtskridande som skett framgår bland annat av att det den gången bara var Paris som reste sig i en bara delvis proletär revolt och utan något stöd ute i landet, samt att det dukade under för övermakten hos det med byråkratin och storfinansen lierade bondestånd som den gången representerade majoriteten av befolkningen (53 procent år 1872). Den tyska revolutionen 1918 bröt däremot ut i alla delar av landet och leddes överallt av proletariatet. Det tyska jordbruket omfattar knappt en fjärdedel av befolkningen (29 procent 1907) och industrin har vuxit ut till jätteföretag, och till karteller bestående av hela branscher. Parisproletariatet av år 1871 frigjorde sig från en regim, den bonapartistiska, som nekat det alla medel till skolning och massorganisation. Det tyska proletariatet inledde sin revolution med ett halvt sekels politiska och fackliga skolning bakom sig, med politiska och ekonomiska organisationer som tillsammans hade många miljoner medlemmar. Och slutligen stod socialisterna i Paris 1871 i begrepp att överge en ekonomisk teori som visat sig vara otillräcklig. Men de hade ännu inte nått så långt att de hunnit fram till en annan och bättre. Dagens tyska socialism förfogar över de historiska och ekonomiska insikterna och de klara metoderna hos en teori, vars storhet erkänns av alla världens socialister och till och med har befruktat det borgerliga tänkandet, i kraft av sin enorma överlägsenhet över alla andra ekonomiska åskådningar.
Under sådana omständigheter kan man socialisera långt snabbare, mer omfattande och energiskt än vad som hade varit möjligt år 1871.
Vi har här talat om Kommunens ekonomiska metod, men samtidigt påpekat att någon sådan metod i ordets egentliga mening inte existerade. En medveten, planmässigt tillämpad metod för Kommunens handlande fanns inte, och detta redan av det skälet att flera sinsemellan högst motstridiga riktningar samarbetade där. Följaktligen blev Kommunens handlande resultatet av dessa motsägelser och inte av någon bestämd teori. Inte ens socialisterna inom Kommunen hade teorierna riktigt klara för sig, vartill kom att de var i minoritet. Ändå var det de som satte sin prägel på Pariskommunens ekonomiska handlande, eftersom majoriteten lade liten vikt vid ekonomin och kände sig ännu mer osäker än vad minoriteten gjorde på detta gebit.
Med politiken låg det annorlunda till. Där var de motsättningar som trädde i dagen inom Kommunen avsevärt hårdare. De var nära att spränga den helt och inskränkte dess funktionsduglighet. Men den allmänna tendens som så småningom växte fram gestaltade sig under omständigheternas tryck till ett slags mittenpolitik, som Marx accepterade på samma sätt som han accepterade de ekonomiska åtgärderna.
Vi vet redan att Kommunens majoritet bestod av jakobiner och blanquister. När dessa riktningar satsade på en Pariskommun, menade de därmed någonting i samma stil som 1793, ett samhälle som behärskade hela Frankrike och påtvingade landet sin vilja. De var radikala republikaner och fritänkare och ville krossa monarkins hela maktapparat, prästväldet likaväl som byråkratin och den stående armén. Och ändå skulle de ha kunnat ge Paris en sådan maktställning endast med hjälp av en statlig organisation, som kunde ställa starkast möjliga maktmedel till förfogande för en central instans i Paris. De glömde att Pariskommunen av år 1793 hade banat väg för Bonapartes kejsardöme, just genom de medel för det centraliserade våldet den utvecklade. De väntade sig alla tänkbara fördelar av ett välfärdsutskott[4] med diktatorisk makt, utan att tänka på att en diktatur som inte har en stramt disciplinerad armé och förvaltningsorganisation att stödja sig på, måste bli en ren skuggdiktatur.
Proudhonisterna hade en helt annan uppfattning än de centraliserande jakobinerna och såg kritiskt på traditionerna från 1793, ja rentav med avsky. De genomskådade de illusioner som lett fram till skräckväldet, bedragit proletariatet och lett det in i den blodigaste förvildning utan att alls föra det närmare befrielsen. Å andra sidan var de lika kritiska mot demokratin. Den allmänna rösträtten hade 1848 åstadkommit en reaktionär nationalförsamling och blivit till ett stöd för kejsardömet. I själva verket erbjöd de dåvarande ekonomiska förhållandena i Frankrike inga som helst hjälpmedel för en statlig politik, den fick sedan vara demokratisk eller diktatorisk, att omedelbart befria proletariatet. Men det var ett sådant hjälpmedel socialisterna sökte efter. Tanken på en utveckling och därmed också på den betydelse, som demokratin skulle kunna få för utvecklingen av proletariatets politiska kunnande och organisatoriska förmåga, och därmed för dess slutliga befrielse, den var dem fortfarande fjärran. Och vid denna tid lämpade sig varken diktaturen eller demokratin för en omedelbar befrielse av proletariatet. Den saken var proudhonisterna väl medvetna om. Men de slutsatser de drog var inte särskilt lyckade. Trots allt kunde de ju inte klara sig utan politik, även om de skulle ha föredragit det. Nu erbjöd den kommunala politiken i ett antal industriella kommuner proletariatet helt andra möjligheter än den nationella politiken i ett övervägande agrart samhälle. Följaktligen blev demokratin på det kommunala planet lika viktig för dem, som den var oviktig för dem på det statliga. Och fräna kritiker och förhånare av de statliga parlamenten, "dessa pratkvarnar", hade ingenting att invända mot kommunala "pratkvarnar" och parlament.
Kommunens suveränitet blev proudhonisternas ideal. Redan denna föreställning vittnar om det småborgerliga tillstånd inom industrin som de utgick från. Och de hade inte en tanke på att upphäva det fria utbytet av varor. Ändå fanns det redan på deras tid olika företagsgrenar, vilkas ekonomiska betydelse nådde utöver den enskilda kommunen. För att reglera dessas sätt att fungera, borde de enskilda kommunerna sluta sig samman och ingå fria överenskommelser. På så sätt hoppades proudhonisterna att snabbt kunna befria industriproletariatet också i jordbrukslandet Frankrike. De råkade bara glömma bort den lilla bagatellen att ett upplösande av staten i enskilda kommuner också det var en statstanke som för att genomföras krävde att man kullstörtade den bestående statsmakten, just det som proudhonisterna ville undvika.
Följaktligen var den proudhonistiska kommunuppfattningen den jakobinska uppfattningens diametrala motsats. För jakobinerna var Kommunen i Paris ett medel att vinna den statsmakt som skulle ge dem makten över hela Frankrike. Och för proudhonisterna var varje kommuns suveränitet ett medel att göra slut på statsmakten.
[...]
Motsättningarna var oerhört stora, och frågan är väl om det skulle ha gått att överbringa dem, ens om Kommunen segrat. Men nu segrade den alltså inte, och redan detta tvang de stridande viljorna att söka en medelväg.
Från den 3 april var Kommunen tvingad över på defensiven, och man måste ge upp varje tanke på att erövra och behärska hela Frankrike. Därmed fanns det inte längre några som helst möjligheter att förverkliga jakobinernas idéer. Långt ifrån att kunna hoppas på att behärska hela landet med hjälp av Kommunen, fick man vara glad om man åtminstone lyckades förhindra att friheten i Paris krossades av det reaktionära Frankrike.
Lika litet fanns det längre några förhoppningar om att kunna förverkliga den proudhonistiska drömmen om att slå sönder den franska staten och ge var och en av landets kommuner full självständighet.
Såväl de centralistiskt inställda jakobinerna som de federalistiska proudhonisterna tvingades genom omständigheternas makt att inrikta sig på samma mål, ett mål som med något så när gynnsamma maktförhållanden fortfarande tycktes möjligt att uppnå, som framstod som en nödvändighet för hela Frankrike och också krävdes av många av landets borgerliga politiker - nämligen kommunernas självförvaltning, självständighet åt kommunerna inom de gränser som drogs upp av den statliga demokratin, en inskränkning av den statliga byråkratins maktbefogenheter och yrkesarméns ersättande med en milis.
Internationalens folk accepterade desto lättare detta erkännande av den demokratiska staten eftersom de, som vi redan sett, under kejsardömets sista år dragits in i kampen mot detta kejsardöme, alltså in i statspolitiken, och deras strikta proudhonism hade börjat genomsyras av marxistiska idéer.
Slutresultatet var en politik som Marx utan svårigheter kunde godkänna. Om han själv hade varit i Paris, skulle han inte ha kunnat ansluta sig till någondera riktningen. Han skulle ha varit isolerad där. Ändå ledde omständigheternas makt och klokheten hos Kommunens bästa hjärnor, som också här räknade mer med de "verkliga förhållandena" än med "viljans makt", till slut till politiska riktlinjer som i hög grad närmade sig Marx egna. Mer i fråga om dessa riktlinjer än om de ekonomiska åtgärderna gäller Mendelsons omdöme:
"Det föreföll, som om Kommunens skapare inte själva var medvetna om vad de hade skapat."
Kommunens politiska nyskapelser tillkom under hårda inre strider mellan de båda riktningarna. Den svåraste av de åkommor som Kommunen led av var bristen på organisation, en naturlig följd av bristen på vana vid organisation och förmåga att organisera hos det dåtida Parisproletariatet, som tills helt nyligen hade levat under kejsardömet.
Kommunen befann sig alltifrån begynnelsen i krig med Versailles, och aldrig är organisation och disciplin nödvändigare än under ett krig. Kommunen saknade helt dessa tillgångar. Dess bataljoner leddes av officerare som valts av soldaterna själva. Dessa officerare var därför oavhängiga av överkommandot, men beroende av sina egna väljare. Det går inte att skapa en slagkraftig armé under sådana betingelser; de är på sin plats bara när det gäller att desorganisera en armé. Den saken insågs också av bolsjevikerna i Ryssland som gjorde slut på soldatrådens makt och manskapets rätt att själva välja sina officerare, så snart man råkade in i ett allvarligt krig.
Här var det de enskilda bataljonerna i Nationalgardet som helt på egen hand bestämde om de skulle lyda överkommandots order. Föga underligt då att antalet aktiva stridande för Kommunen var så ringa. Man betalade ut sold till 162.000 man och 6.500 officerare, men antalet soldater som verkligen gick i elden och stred mot fienden varierade efter den ödesdigra 3 april mellan 20 och 30.000. Dessa fåtaliga tappra hade att bära hela den fruktansvärda tyngden av kampen mot en väldisciplinerad och välrustad övermakt, som under andra hälften av maj var uppe i 120.000 man.
Desorganisationen nerifrån förvärrades ytterligare genom desorganisationen uppifrån. Nationalgardets centralkommitté fortsatte nämligen hela tiden att existera vid sidan av Kommunen. Den hade visserligen överlämnat all makt till Kommunen, men fortsatte ändå att blanda sig i alla beslut och åtgärder som på något sätt hade med Nationalgardet att göra.
I sitt brev till Kugelmann om Kommunen, dagtecknat den 12 april 1871, betecknar Marx det som ett misstag att "Centralkommittén" lämnade ifrån sig sin makt alltför tidigt för att bereda plats för Kommunen. Tyvärr motiverar han inte denna åsikt, och vi vet alltså inte varför han fann detta felaktigt. Men man får väl förmoda, att det var beslutets återverkningar på krigföringen han tänkte på. Han kallar detta för parisarnas andra misstag - misstag nummer ett var att de inte marscherade mot Versailles genast, den 18 mars. De där båda misstagen kan ha varit orsaken till att de dukade under.
Emellertid hade alla de grundläggande misstag som från början gjorde Kommunens militära situation hopplös, begåtts redan innan Kommunen trädde samman för första gången. Det finns ingenting som tyder på att striden skulle ha krönts med större framgång om den letts av Centralkommittén i stället för av Kommunen. Tvärtom visade sig kommittén än mer vacklande än denna. Att föra krig är inte direkt proletariatets starka sida.
[...]
Man försökte avhjälpa den allmänna oredan genom att förstärka regeringsmakten. Den 20 april avlöstes exekutivkommissionerna[5] av ett exekutivutskott på nio man, med en delegat från var och en av de nio kommissionerna. Men det onda hade alltför djupa rötter för att kunna avlägsnas genom en sådan ändring. Då erinrade sig jakobinerna traditionen från 1793 och krävde ett välfärdsutskott med diktatorisk makt, som skulle förvandla Kommunen själv till ett intet. Versaillestruppernas ständiga framträngande ledde till att medlemmen av Kommunen Miot,[6] "som hade ett av 1848 års vackraste skägg" (Lissagaray),[7] den 28 april krävde att man skulle upprätta ett välfärdsutskott, alltså en ny kommission som skulle stå över de andra kommissionerna. Alla var visserligen överens om att det behövdes krafttag på det verkställande området, men däremot kom det till häftig debatt om namnet. De revolutionära jakobinerna trodde att om man döpte den nya kommissionen till välfärdsutskottet, skulle man därmed också ge denna den segrande kraft som karakteriserade 1793 års franska republik och dess välfärdsutskott. Medan proudhonisterna mycket bestämt vände sig mot denna tradition med dess återupplivande av minnena från skräckväldet.
Den 1 maj beslöts om bildandet av ett sådant utskott med 34 röster mot 28. Vid valet av dess medlemmar lade huvudparten av minoriteten (23 personer) ned sin röst med motiveringen:
"Vi har inte ställt upp några kandidater och vill inte heller vara med om att utse medlemmar till en institution, som förefaller oss lika fördärvlig som onyttig. Vi betraktar nämligen detta välfärdsutskott som ett direkt negerande av de principer för sociala reformer, som föddes ur den kommunala revolutionen den 18 mars."
Detta välfärdsutskott, som tillkommit för att stegra Kommunens energi till det yttersta och göra slut på desorganisationen, började med att ytterligare öka denna genom att splittra Kommunen i två läger.
[...]
Kampen om välfärdsutskottet ledde rentav till en öppen brytning. Den 16 maj publicerade minoriteten en förklaring i tidningarna, där den protesterade mot att Kommunen entledigades till förmån för en oansvarig diktatur och meddelade att dess medlemmar i fortsättningen inte tänkte engagera sig i Kommunens verksamhet utan inskränka sin aktivitet till distrikten och Nationalgardet. På så sätt, förklarade de avslutningsvis, hoppades de kunna bespara Kommunen de inre tvistigheter som de till varje pris ville undvika, eftersom majoriteten och minoriteten ju ändå strävade mot samma mål. Trots det försonligt formulerade slutet verkade det dock som om denna förklaring innebar en definitiv brytning.
[...]
Den 21 trängde Versaillestrupperna in i Paris, och den 22 höll Kommunen sitt sista sammanträde.
Dess politik erbjuder ett märkligt skådespel. Båda de riktningar som var representerade i Kommunen, bekände sig till program som om de tillämpades konsekvent var ogenomförbara och inspirerade sina trogna till meningslösa handlingar. Men under omständigheternas tryck skapade de båda handlingsprogrammens inbördes växelspel ett politiskt program som inte bara var möjligt att genomföra, utan i allra högsta grad motsvarade Frankrikes behov och fortfarande rymmer en fruktbringande kärna: i första hand kravet på självstyrelse för kommunerna och på avskaffandet av den stående armén. Dessa båda grundläggande krav från Kommunens sida är lika nödvändiga för ett franskt framåtskridande i dag som de var under den andra Pariskommunens tid.
[......]
[1] Enligt Jacques Duclos i "A l'assaut du ciel" (1961) arbetade sextio procent av de franska arbetarna omkring år 1870 inom småindustrin. Av Paris 1.900.000 invånare var 550.000 hantverkare och arbetare.
[2] Detta år gick franska revolutionen in i en radikalare fas: Ludvig XVI avrättades, girondisterna trängdes tillbaka och ett välfärdsutskott tog över regeringsmakten medan Kommunen "den första Kommunen", under Hébert ökade sitt inflytande.
[3] Jules Guesde, journalist, arbetarledare. Grundare av Frankrikes första arbetarparti 1876.
[4] upprättat den 12 maj. Ineffektivt och en orsak till fördjupad splittring inom Kommunen.
[5] missvisande uttryck. Kommunen upprättade den 29 mars nio "kommissioner", ett slags provisoriska ministerier, med en "exekutivkommission" som samordnande och stadfästande organ.
[6] Jules Miot, apotekare, medlem av Internationalen och av Kommunen.
[7] Prosper-Olivier Lissagaray, journalist och författare till "L'Histoire de la Commune de Paris" (1876), ett klassiskt verk.