Texten är hämtad ur Lucien Goldmann: Pour une sociologie du roman, Paris 1965, s. 19-57, kap. "Introduction aux problèmes d'une sociologie du roman". Översättning Eva Adolfsson och Anders Ekman.
Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Lucien Goldmann (1913-1970), av rumänsk börd, var verksam vid École pratique des hautes études i Paris samt ledare för ett forskningscentrum för litteratursociologi i Bryssel. Som litteratursociologisk forskare var han starkt påverkad av marxismens teori; en annan utgångspunkt för honom var den unge Lukács' arbete Romanens teori. Han polemiserade ofta mot en empirisk och kvantifierande typ av sociologi i den anglosaxiska vetenskapstraditionen. Sin egen metod har han kallat "genetisk strukturalism"; som namnet antyder, stod han också i förbindelse med den moderna "strukturalistiska" strömningen. I hans produktion utanför de litteratursociologiska verken bör nämnas en vetenskapsfilosofisk skrift från 1952, Sciences humaines et philosophie och en samling uppsatser, Recherches dialectiques (1958).
Då Institutet för sociologi vid Fria universitetet i Bryssel i januari 1961 föreslog mig att leda dess litteratursociologiska forskningsgrupp och till en början studera André Malraux' romaner, accepterade jag detta erbjudande med stor tvekan. Mina sociologiska studier över 1600-talets tragiska filosofi och litteratur hade på intet vis gjort mig i stånd att på förhand bedöma möjligheten att studera en författares romanproduktion, och då i synnerhet en som låg nära nog i vår egen samtid. Sålunda kom jag under det första året i Bryssel att främst ägna mig åt en preliminär undersökning av romanen som litterär genre. Därvid utgick jag från Georg Lukács nästan klassiska - men i vårt land ännu föga kända - Die Theorie des Romans, 1920, och René Girards då nyss utkomna Mensonge romantique et vérité romanesque [Den romantiska lögnen och romankonstens sanning] (Paris 1961), där författaren utan namns nämnande - och, som han senare sagt, utan att känna till dem - återupptäckte Lukács analyser, samtidigt som han på enskilda punkter modifierade dem.
Studiet av Lukács bok Romanens teori och Girards arbete ledde mig till att formulera ett antal sociologiska hypoteser, som förefaller mig särskilt intressanta och som har bildat utgångspunkt för mina fortsatta undersökningar av Malraux' romaner.
Dessa hypoteser berör å ena sidan homologin[1*] mellan den klassiska romanens struktur och bytesstrukturen i den liberala ekonomin och, å andra sidan, förekomsten av vissa parallellförhållanden i deras vidare utveckling.
Låt oss börja med att dra upp de stora linjerna i den struktur som Lukács beskrivit och som kännetecknar, om inte - som Lukács menar - romanen generellt, så i varje fall en av dess viktigaste sidor (som sannolikt också är dess grundläggande aspekt nr genetisk synpunkt). Den romanform som Lukács studerar kännetecknas av förekomsten av en romanhjälte, som han med en mycket lyckad beteckning kallar den problematiske hjälten.[1] Romanen är historien om ett degraderat (eller som Lukács formulerar det, "demoniskt") sökande efter autentiska värden i en värld, som också den är degraderad, fast på mer framskridet plan och på ett annat sätt.
Med autentiska värden förstås då självfallet inte de värden som kritikern eller läsaren bedömer som autentiska, utan de värden som - utan att öppet manifestera sin förekomst i romanen - på ett implicit sätt organiserar romanens universum i dess helhet. Det är givet att dessa värden är specifika för varje roman och skiljer sig från den ena romanen till den andra.
Romanen är en episk genre som i motsats till eposet eller berättelsen kännetecknas av den oöverstigliga klyftan mellan hjälte och värld. Lukács analys av dessa båda degraderingar (hjältens och världens) visar att de på en och samma gång bör ge upphov dels åt ett konstitutivt motsatsförhållande, själva grundvalen för den oöverstigliga klyftan, dels åt en tillräcklig grad av gemenskap för att möjliggöra den episka formen.
Hade det enbart existerat en djupgående klyfta skulle vi ha fått en tragedi eller en lyrisk dikt; hade den saknats eller blott funnits där av en slump skulle resultatet ha blivit ett epos eller en berättelse.
Romanen, som är belägen mellan dessa båda poler, är dialektisk till sin natur i så måtto, som den just hänger ihop med å ena sidan den grundläggande gemenskap mellan hjälte och värld som varje episk form förutsätter, å andra sidan den oöverstigliga klyftan dem emellan; gemenskapen mellan hjälte och värld kommer sig här av det faktum att de båda är degraderade i förhållande till de autentiska värdena medan motsatsförhållandet är resultatet av skillnaden mellan dessa båda degraderingars karaktär. Romanens demoniske hjälte är en dåre eller brottsling eller i varje fall en problematisk person, vars degraderade och just därigenom inautentiska sökande efter autentiska värden i en värld av konformism och konventioner utgör innehållet i denna nya litterära genre som författarna skapat i ett individualistiskt samhälle, och som fått benämningen "roman".
Med utgångspunkt i denna analys utarbetar Lukács en roman-typologi. Genom att utgå från relationen mellan hjälte och värld kan han schematiskt urskilja tre typer av västerländsk roman under 1800-talet, vartill kommer en fjärde typ som innebär en förskjutning av romanen till en ny existensform, som i sin tur kräver en analys av ny typ. Denna fjärde möjlighet tycker han sig år 1920 se uttryckt i framför allt Tolstojs romaner med deras orientering mot eposet. De tre grundläggande romantyperna i hans analys är:
a) "Den abstrakta idealismens" roman, som kännetecknas av aktivitet hos hjälten och av hans i förhållande till den komplicerade omvärlden alltför begränsade medvetande (Don Quijote, Rött och svart).
b) Den psykologiska romanen, som framför allt analyserar hjältens inre liv; detta karaktäriseras av hjältens passivitet och av att hans medvetande är alltför utvecklat för att kunna tillfredsställas av vad den konventionella världen har att erbjuda (till denna typ skulle man kunna räkna Oblomov och Hjärtats fostran). Och slutligen
c) Bildningsromanen, vars förlopp leder fram till en självbegränsning, som trots att den innebär ett uppgivande av det problematiska sökandet varken är ett accepterande av den konventionella världen eller ett övergivande av den implicita värdeskalan; denna självbegränsning kan man ge beteckningen "manlig mognad" (Goethes Wilhelm Meister eller Gottfried Kellers Gröne Henrik).
De analyser René Girard utförde fyrtio år senare ansluter sig i mycket till Lukács. Även för Girard är romanen historien om ett degraderat (eller som han uttrycker det, "avgudadyrkande") sökande efter autentiska värden, utfört av en problematisk hjälte i en degraderad värld. Den terminologi han använder kommer ursprungligen från Heidegger, men han ger den ofta ett innehåll som ganska avsevärt skiljer sig från det vi finner hos Heidegger. I korthet består denna skillnad däri att medan Heidegger framhäver dualismen mellan ontologiskt och ontiskt, utgår Girard från den uppenbarligen närbesläktade dualismen mellan det ontologiska och det metafysiska, som för honom motsvarar det autentiska och det inautentiska; medan Heidegger avvisar varje föreställning om framsteg och tillbakagång, ger Girard sina termer ontologi och metafysik ett innehåll som närmar dem mycket mer till Lukács positioner än till Heideggers, då han inför en relation mellan dessa båda termer som bestäms just av kategorierna framsteg och tillbakagång.[2]
Girards romantypologi grundar sig på uppfattningen att den värld vi möter i romanen, dess universum, degraderats som resultat av ett mer eller mindre framskridet ontologiskt ont (detta "mer eller mindre" står i fullständig motsättning till Heideggers tänkande). I romanvärldens inre motsvaras detta av en förhöjd metafysisk strävan, d.v.s. en strävan som degraderats.
Typologin grundar sig alltså på föreställningen om en degradering, och det är här Girard tillför Lukács analys en precisering som förefaller mig särskilt betydelsefull. För Girard kommer romanvärldens degradering, det ontologiskt ondas framsteg och den metafysiska strävans tillväxt, till uttryck i en förmedling av mer eller mindre genomgripande karaktär, som successivt ökar avståndet mellan metafysisk strävan och det autentiska sökandet, d.v.s. sökandet efter den "vertikala transcendensen".
I Girards arbete lämnas en mångfald exempel på denna förmedling, alltifrån de riddarromaner som tränger sig emellan Don Quijote och sökandet efter de ridderliga värdena, till älskaren som träder emellan maken och hans begär efter hustrun i Dostojevskijs roman Den evige äkta mannen. Hans exempel tycks mig för övrigt inte alltid lika lyckligt valda. Det är inte heller så alldeles säkert att förmedlingen är en så universell kategori i romanvärlden som Girard tänker sig. Termen degradering förefaller mig vidare och mer tillämpbar, givetvis under förutsättning att degraderingens natur preciseras vid varje enskild analys.
Trots detta har Girard, genom att föra fram kategorin förmedling och rentav genom att överdriva dess betydelse, lämnat ett viktigt bidrag till förståelsen av en struktur, som inbegriper den form av degradering som inte bara är den mest betydande av dem vi möter inom romanvärlden, utan sannolikt också är den genetiskt ursprungliga formen - den som givit upphov till romangenren, ur vilken det sedan utvecklat sig andra, härledda former av degradering.
Med detta som utgångspunkt skiljer Girard i sin typologi mellan i första hand två förmedlingsformer, en yttre och en inre, av vilka den förra kännetecknas av att den förmedlande agenten befinner sig utanför den värld där hjältens sökande försiggår (till exempel riddarromanerna i Don Quijote), den senare av att den förmedlande agenten utgör en del av denna värld (älskaren i Den evige äkta mannen).
Girard menar vidare att det inom såväl den ena som den andra av dessa kvalitativt olika grupper försiggår en process av ökad degradering som kommer till uttryck i ett närmande mellan romanhjälten och den förmedlande agenten och ett ökat avstånd mellan hjälten och den vertikala transcendensen.
Låt oss nu försöka klarlägga en viktig punkt där Lukács och Girard helt skiljer sig åt. Då romanen som vi sett är historien om ett degraderat sökande efter autentiska värden i en inautentisk värld, blir den med nödvändighet på en gång biografi och social krönika; särskilt viktigt är att författarens situation i relation till den värld han skapat är annorlunda i romanen än i andra former av litteratur. Denna speciella situation kallar Girard humor, Lukács ironi. Båda är ense om att romanförfattaren måste överskrida sina hjältars medvetande och att detta överskridande (humor eller ironi) är av estetiskt grundläggande betydelse för skapandet av romanen. Men de skiljer sig åt i fråga om naturen hos detta överskridande, och på denna punkt är det Lukács och inte Girards ståndpunkt som förefaller vara den riktiga.
Enligt Girard har romanförfattaren lämnat degraderingens värld i samma ögonblick som han skriver ned sitt verk. Då återfinner han autenticiteten, den vertikala transcendensen. Därför, menar han, slutar de flesta stora romaner med att hjälten omvänds till denna vertikala transcendens. Att vissa slut fått en så abstrakt karaktär (Don Quijote, Rött och svart, man skulle också kunna anföra Lafayettes Prinsessan av Clèves) skulle antingen vara en illusion hos läsaren eller resultatet av vissa kvarlevor ur det förflutna i författarens medvetande.
Ett sådant antagande står i fullständig motsättning till Lukács estetik, där varje litterär form (liksom varje betydande konstnärlig form över huvud) har uppkommit ur behovet att uttrycka ett grundläggande drag hos verkligheten. Om den degradering vi finner i romanen verkligen skulle ha överskridits av författaren, och kanske rentav av vissa romanhjältar genom en slutlig omvändelse, så skulle historien om denna degradering inte vara annat än historien om en episod vilken som helst, och dess uttrycksform skulle på sin höjd vara den mer eller mindre underhållande berättelsen.
Ändå är författarens ironi, hans självständighet i förhållande till de personer han skildrar, och romanhjältarnas slutliga omvändelse obestridliga fakta.
Lukács menar emellertid att just i den mån som romanen är en fantasins skapelse av en i grunden degraderad värld, så kan inte heller detta överskridande vara annat än degraderat, abstrakt, begreppsligt, aldrig upplevt som konkret verklighet.
Romanförfattarens ironi gäller enligt Lukács inte bara hjälten, vars demoniska karaktär står klar för honom, utan också den abstrakta och därigenom otillräckliga och degraderade karaktären hos hans eget medvetande. Därför förblir historien om det degraderade, demoniska eller avgudadyrkande sökandet den enda möjligheten att ge uttryck åt grundläggande drag hos verkligheten.
Don Quijotes eller Julien Sorels slutliga omvändelse innebär inte, som Girard tror, att de uppnår det autentiska, den vertikala transcendensen, utan helt enkelt att de blir medvetna, inte bara om hur fåfängt och degraderat deras tidigare sökande varit, utan att detta också gäller varje hopp för framtiden, varje möjligt sökande.
Därför är denna omvändelse ett slut och inte en början; och det är med utgångspunkt från denna författarens ironi visavi romanvärlden (som också alltid är självironi) som Lukács ger två närbesläktade och, som jag ser det, mycket lyckade definitioner av denna romanform: Vägen är påbörjad, resan är avslutad och Romanen är den manliga mognadens form, varvid den senare formuleringen, som vi sett, närmast hänför sig till bildningsromanen av Wilhelm Meisters typ, den roman som slutar med en självbegränsning (som innebär ett uppgivande av det problematiska sökandet, utan att för den skull den konventionella världen accepteras eller den implicita värdeskalan överges).
Så framstår romanen, sådan Lukács och Girard definierat den, som en litterär genre, där de autentiska värden som ständigt står i intressets centrum aldrig kan framställas som medvetna personer eller konkreta realiteter. Dessa värden finns bara till i abstrakt och begreppslig form i romanförfattarens medvetande, där de antar en etisk karaktär. Abstrakta idéer låter sig emellertid inte infogas i ett litterärt verk; där skulle de utgöra en alltför heterogen beståndsdel.
Romanens problem blir sålunda att förvandla vad som i författarens medvetande är abstrakt och etiskt till den grundläggande beståndsdelen i ett verk, där denna verklighet bara kan existera som icke-tematisk (Girard skulle säga icke-förmedlad) frånvaro eller, vilket är samma sak, som degraderad närvaro. Romanen är, skriver Lukács, den enda litterära genre där författarens etik blir till ett estetiskt problem i verket.
Problemet att skapa en romanens sociologi har ständigt sysselsatt litteratursociologerna utan att de hittills lyckats ta något avgörande steg mot ett förverkligande. Eftersom romanen under hela den första delen av sin historiska utveckling varit biografi och social krönika, har man alltid kunnat påvisa att denna sociala krönika mer eller mindre speglat tidens samhälle, ett konstaterande som man verkligen inte behövt vara sociolog för att göra.
Man har å andra sidan också satt romanens förvandling efter Kafka i förbindelse med de marxistiska analyserna av reifikationen. Även på denna punkt borde seriösa sociologer ha sett ett problem snarare än en förklaring. Även om den absurda världen i Kafkas verk eller i Camus Främlingen, eller den av autonoma objekt sammansatta världen hos Robbe-Grillet, uppenbarligen svarar mot analysen av reifikationen, sådan den utvecklats av Marx och senare marxister, så kvarstår frågan varför just detta fenomen gav sig tillkänna i romanen först från och med första världskrigets slut, medan analysen utarbetades under andra hälften av 1800-talet och rörde ett fenomen som börjat uppträda långt tidigare.
Sammanfattningsvis kan man säga, att alla dessa analyser åsyftade förhållandet mellan vissa innehållsliga element i romanlitteraturen och förekomsten av en social verklighet som dessa mer eller mindre direkt återspeglade.
Emellertid borde romansociologerna som sin första arbetsuppgift ha angripit förhållandet mellan själva romanformen och strukturen i den sociala miljö inom vars ram den utvecklats, d.v.s. mellan romanen som litterär genre och det moderna individualistiska samhället.
Som jag ser det skulle vi i dag genom en förening av Lukács och Girards analyser - trots att dessa utarbetats utan speciell sociologisk inriktning - om inte lösa detta problem så åtminstone ta ett avgörande steg mot dess lösning.
Som jag tidigare nämnt, kan romanen karaktäriseras som historien om ett sökande i degraderad form efter autentiska värden i ett degraderat samhälle. Denna degradering visar sig vad hjälten beträffar huvudsakligen genom förmedlingen, genom att de autentiska värdena reduceras till en implicit nivå och försvinner som uppenbara realiteter. Allt tyder på att vi här har att göra med en i särklass komplex struktur. Det är svårt att föreställa sig, att den en vacker dag skulle ha uppstått som en uppfinning av en enda person utan någon som helst grund i gruppens sociala liv.
Helt omöjligt är det i varje fall att föreställa sig, att en litterär form av sådan dialektisk sammansatthet under flera sekler skulle ha återfunnits hos de mest skilda författare i helt olika länder och att den skulle ha blivit den dominerande uttrycksformen för en hel epoks innehåll, utan att det funnits vare sig en homologi eller en betydelsebärande relation mellan denna form och de viktigaste sidorna i samhällslivet.
Den hypotes jag formulerat kring detta förhållande förefaller mig synnerligen enkel, men framför allt tankeväckande och sannolik, vilket inte hindrat att det tagit mig flera år att komma fram till den.
Det tycks mig som om romanformen i själva verket är en överföring till ett litterärt plan av det dagliga livet i det individualistiska samhälle som uppstått ur produktionen för en marknad. Det råder en sträng homologi mellan romanformen, sådan jag definierat den i anslutning till Lukács och Girard, och de vardagliga relationer som råder mellan människor och ting och därigenom också människor emellan i en marknadsekonomi.
Den naturliga, sunda relationen mellan människorna och de ting som produceras är den, där produktionen medvetet styrs av den framtida konsumtionen, av tingens konkreta egenskaper, av deras bruksvärde. Men vad som karaktäriserar produktionen för varumarknaden är tvärtom att denna relation elimineras ur människornas medvetande, att den förs ned till en implicit nivå genom att underordnas den nya ekonomiska realitet som uppstått ur denna produktionsform: bytesvärdet.
I andra samhällsformer var den som behövde ett klädesplagg eller ett hus tvungen att producera dem själv eller att skaffa dem från någon annan som var kapabel att producera dem och som hade skyldighet eller möjlighet att förse honom med dem, antingen till följd av vissa traditionella regler, till följd av auktoritets- eller vänskapsförhållanden, etc., eller i utbyte mot vissa motprestationer.[3]
Att skaffa sig ett klädesplagg eller ett hus i dagens samhälle, innebär framför allt att man måste uppbringa den för köpet nödvändiga penningsumman. Den som framställer kläder eller hus är likgiltig för bruksvärdet hos de föremål han producerar. Detta är i hans ögon bara ett nödvändigt ont i kampen för att uppnå det enda som intresserar honom, ett bytesvärde som är tillräckligt stort för att garantera lönsamheten hos hans företag. I det ekonomiska livet, som utgör det moderna samhällslivets viktigaste beståndsdel, tenderar varje autentisk relation till tingens och människornas kvalitativa sida att försvinna - detta såväl i relationerna mellan människor och ting, som i relationerna människor emellan - och ersättas av en förmedlad och degraderad relation: relationen till de rent kvantitativa bytesvärdena.
Naturligtvis fortsätter bruksvärdena att existera och styr till och med, i sista hand, det ekonomiska livet i dess helhet; de kommer emellertid att verka på en implicit nivå, precis som de autentiska värdena i romanens värld.
På ett omedelbart och medvetet plan är det ekonomiska livet sammansatt av människor som uteslutande är inriktade på bytesvärden, degraderade värden; till dessa fogar sig inom produktionen ett antal individer - de som ägnar sig åt skapande verksamhet inom olika områden - som väsentligen förblir inriktade på bruksvärden och just därigenom kommer att tillhöra samhällets randgrupper och anta karaktären av problematiska individer; såvida dessa inte accepterar den romantiska illusionen (Girard skulle säga lögnen) om en total brytning mellan väsen och sken, mellan inre liv och samhälleligt liv, kan inte ens de missta sig på den degradering som deras skapande aktivitet undergår i marknadssamhället, så snart denna aktivitet manifesterar sig utåt, blir till en bok, en tavla, en förmedling av kunskap, en musikalisk komposition o.s.v., som åtnjuter en viss prestige och därför betingar ett visst pris. Till detta kommer att eftersom varje individ i sista hand är konsument och vid själva byteshandlingen står i motsättning till producenterna, kommer han i marknadssamhället att under vissa delar av sin dag befinna sig i en situation där han inriktar sig på kvalitativa bruksvärden, som han emellertid inte kan uppnå annat än genom bytesvärdenas förmedling.
Vi inser nu att skapandet av romanen som litterär genre inte är någonting att förvåna sig över. Den skenbart ytterst komplexa romanformen är i själva verket samma form som människorna dagligen lever i, när de tvingas söka varje kvalitet, varje bruksvärde, på det degraderade sätt som omvägen över kvantiteten, bytesvärdet, innebär; och detta i ett samhälle, där varje försök att utan omväg nå fram till bruksvärdet blott kan skapa individer som själva är degraderade, fast på ett annat sätt: de kommer att utgöra problematiska individer.
Sålunda visar sig dessa båda strukturer, romanformens och bytesekonomins, vara till den grad homologa, att man skulle kunna tala om en och samma struktur som kommer till uttryck på två olika plan. Som vi senare skall se, kan man inte heller förstå utvecklingen av den romanform som svarar mot den reifierade världen, om man inte sätter den i relation till den homologa utvecklingen hos denna världs strukturer.
Innan vi kommenterar homologin mellan dessa båda förlopp, måste vi emellertid undersöka ett för sociologin särskilt betydelsefullt problem: hur har denna litterära form kunnat födas ur den ekonomiska verkligheten, och på vilket sätt förändrar studiet av denna födelseprocess den traditionella bilden av den litterära skapelsens sociala betingning?
Man slås omedelbart av det faktum att den marxistiska såväl som den icke-marxistiska litteratursociologins traditionella schema inte låter sig tillämpas i det ovannämnda fallet med strukturell homologi. De allra flesta litteratursociologiska arbeten har försökt påvisa ett samband mellan de viktigaste litterära verken och det kollektiva medvetandet hos den sociala grupp, ur vilken de framsprungit. På denna punkt har den traditionella marxismen inte i något väsentligt avseende skilt sig från den icke-marxistiska sociologin. I förhållande till denna har den endast infört några få nya tankegångar, nämligen:
a) Ett litterärt verk är inte någon enkel avspegling av ett existerande kollektivt medvetande, utan är i stället den sammanhängande och konsekventa slutprodukten av de tendenser vi finner hos en viss grupps medvetande, ett medvetande som måste betraktas som en dynamisk realitet, orienterad mot ett visst jämviktstillstånd. Här liksom på alla andra områden skiljer sig den marxistiska sociologin från olika positivistiska, relativistiska och eklektiska riktningar därigenom, att den ser sitt nyckelbegrepp inte i det verkliga kollektiva medvetandet utan i det konstruerade (tillskrivna) begreppet möjligt medvetande, som ensamt möjliggör en förståelse av det förra.
b) Sambandet mellan den kollektiva tankevärlden och de stora individuella skapelserna inom litteraturen, filosofin, teologin o.s.v. består inte i någon innehållslig identitet utan i deras förmåga att föra de kollektiva medvetandetendenserna till en högre grad av inre sammanhang och i förekomsten av en strukturell homologi, som kan komma till uttryck i ett diktat innehåll, vilket i hög grad skiljer sig från det kollektiva medvetandets verkliga innehåll.
c) Det litterära verk som svarar mot den mentala strukturen hos en viss samhällsgrupp kan ibland (även om det sker ytterst sällan) utarbetas av en individ som har mycket få förbindelser med denna grupp. Det litterära verkets samhälleliga karaktär består framför allt däri att en enskild individ aldrig själv skulle kunna skapa den typ av sammanhängande mental struktur som svarar mot vad man brukar kalla verkets "världsåskådning". En sådan struktur kan bara utarbetas av en grupp; individen kan blott vidareutveckla den till en mycket hög grad av inre sammanhang och överföra den till den skapande fantasins plan, till det begreppsliga tänkandets plan, o.s.v.
d) Det kollektiva medvetandet är varken någon ursprunglig eller någon autonom verklighet; det utbildas implicit i det totala beteendet hos individerna, då de deltar i det ekonomiska, sociala, politiska o.s.v. livet.
Detta är som synes utomordentligt viktiga teser, som redan de visar på en mycket stor skillnad mellan det marxistiska tänkandet och övriga litteratursociologiska uppfattningar. Trots dessa skillnader kvarstår inte desto mindre det faktum, att de marxistiska teoretikerna, precis som de positivistiska eller relativistiska litteratursociologerna, alltid föreställt sig att samhällslivet aldrig kan komma till uttryck på det litterära, konstnärliga eller filosofiska planet annat än via det kollektiva medvetandets förmedling.
Återvänder vi emellertid till den tidigare granskningen av romanens sociologi, slår det oss omedelbart att fastän vi finner en fullständig homologi mellan det ekonomiska livets strukturer och denna ytterst betydelsefulla litterära yttring, så går det inte att påvisa någon analog struktur på det kollektiva medvetandets nivå, trots att detta hittills ansetts vara ett nödvändigt mellanled vid förverkligandet av antingen homologi eller begriplig och betydelsebärande relation mellan dessa båda sidor av samhällslivet.
Den roman som Lukács och Girard analyserat är, förefaller det, inte någon fantasins transponering av en viss grupps medvetna strukturer, utan ger i stället (och detta kanske gäller en mycket stor del av den moderna konsten över huvud) uttryck åt ett sökande efter värden som i praktiken inte försvaras av någon social grupp och som det ekonomiska livet tenderar att göra implicita hos alla samhällsmedlemmar.
Den äldre marxism som i proletariatet såg den enda samhällsgrupp som kunde bilda grundvalen för en ny kultur, därför att den inte hade integrerats i det reifierade samhället, utgick från den traditionella sociologiska uppfattningen att varje autentisk och betydande kulturell skapelse med nödvändighet måste uppstå ur en grundläggande samstämmighet mellan upphovsmannens mentala struktur och den mentala strukturen hos en partiell men ändå universellt syftande samhällsgrupp. Åtminstone för det västerländska samhällets del har denna marxistiska analys visat sig vara otillräcklig. Det västerländska proletariatet har, långt ifrån att förbli främmande för det reifierade samhället och motsätta sig det som revolutionär kraft, tvärtom i stor utsträckning kommit att integreras i det; och dess fackliga och politiska aktivitet har, långt ifrån att omstörta detta samhälle och ersätta det med en socialistisk värld, tillförsäkrat det en position som är relativt bättre än den Marx' analyser förutsåg.
Ändå har inte det kulturella skapandet upphört, detta trots att det alltmer hotas av det reifierade samhället. Romanlitteraturen, och kanske också den moderna poesin och målarkonsten, är autentiska former av kulturellt skapande, utan att man kan anknyta dem till någon bestämd samhällsgrupps - ens möjliga - medvetande.
Innan vi ger oss in på en granskning av de processer som möjliggjort och skapat denna direkta överföring av det ekonomiska livet till litteraturen, bör vi konstatera att även om förekomsten av en sådan process tycks motsägas av all tidigare marxistisk forskning kring det kulturella skapandet, så bekräftar den i gengäld på ett högst oväntat sätt en av de viktigaste marxistiska analyserna av det borgerliga tänkandet, nämligen teorin om varufetischismen och reifikationen. Denna analys, som Marx betraktade som en av sina viktigaste upptäckter, visade i själva verket att det kollektiva medvetandet i de samhällen som producerar för en marknad (d.v.s. i de typer av samhällen, där den ekonomiska verksamheten spelar en dominerande roll) undan för undan förlorar varje aktivt inslag och tenderar att bli en enkel avspegling[4] av det ekonomiska livet för att slutligen helt försvinna.
Sålunda finns det av allt att döma, om inte en motsättning, så i varje fall en brist på inre sammanhang mellan denna marxska del-analys och efterföljande marxisters allmänna teori för det litterära och filosofiska skapandet, i vilken det kollektiva medvetandet tillskrivs en aktiv roll. Denna teori har aldrig beaktat de litteratursociologiska konsekvenserna av den marxska uppfattningen att det i marknadsekonomierna uppträder en radikal förändring i det individuella och kollektiva medvetandets ställning, och därigenom också i förhållandet mellan bas och överbyggnad. Den analys av reifikationen i vardagslivet, som först utarbetats av Marx och som Lukács vidareutvecklat till att gälla det filosofiska, vetenskapliga och politiska tänkandet - och som under senare år återupptagits av ett antal teoretiker inom skilda områden (jag har själv publicerat en studie i ämnet)[2*] - denna analys visar sig sålunda bekräftas - åtminstone för ögonblicket - av den sociologiska analysen av en viss romanform.
Vi skall nu övergå till att studera hur förbindelsen mellan ekonomiska strukturer och litterära yttringar upprättas i ett samhälle, där denna förbindelse äger rum utanför det kollektiva medvetandet.
Min hypotes är att detta sker tack vare fyra samverkande faktorer, nämligen:
a) Uppkomsten av förmedlingskategorin som det borgerliga tänkandets grundläggande och alltmer utvecklade form. Denna kategori betingas av det ekonomiska beteendet och av bytesvärdets existens. Den för med sig en implicit tendens att ersätta detta tänkande med ett fullständigt falskt medvetande, där det förmedlande värdet blir absolut värde, samtidigt som det förmedlade värdet helt och hållet försvinner. Eller, för att uttrycka det klarare, den för med sig en tendens att tänka sig tillträdet till alla värden ur den förmedlande funktionens synvinkel och att se pengar och social prestige som absoluta värden och inte längre som enkla förmedlare av andra, kvalitativa värden.
b) Det faktum att det i detta samhälle lever kvar ett antal individer som är i grunden problematiska, eftersom deras tänkande och handlande fortfarande domineras av kvalitativa värden, utan att de för den skull helt kan dra sig undan den degraderande förmedling som gör sig gällande i hela samhällsstrukturen. Hit räknar vi i första hand alla som har skapande yrken, författare, konstnärer, filosofer, teologer, handlingsmänniskor, o.s.v. vars tänkande och handlande framför allt är inriktat på kvalitén hos det arbete de presterar, utan att de därför helt kan undgå att påverkas av marknaden och att dras in i det reifierade samhället.
c) Eftersom inget betydande verk kan vara uttryck för en rent individuell erfarenhet, är det troligt att romangenren kunnat uppstå och vidareutvecklas, först då det, antingen i hela samhället eller också enbart hos de mellanskikt som de flesta romanförfattare kommer ifrån,[5] utvecklats ett känslomässigt, icke begreppsligt formulerat missnöje, en känslomässig strävan med direkt syftning på kvalitativa värden.
d) I de liberala marknadsekonomierna fanns det, slutligen, en samling värden, som utan att vara transindividuella hade en universell syftning och ägde allmän giltighet inom dessa samhällen. Det var den liberala individualismens värden, som var knutna till konkurrenssamhällets själva existens (frihet, jämlikhet, äganderätt i Frankrike, Bildungsideal i Tyskland, med härledningarna tolerans, mänskliga rättigheter, personlighetsutveckling o.s.v.). Utifrån dessa värden utvecklades kategorin individuell biografi, som sedan kommit att bli det konstituerande elementet i romanen, där det emellertid antagit den problematiska individens form, detta på grund av
1) de ovannämnda problematiska individernas personliga erfarenhet (se ovan under b);
2) den inre motsättningen mellan individualismen som universellt värde, skapat av det borgerliga samhället, och de betydande och kännbara inskränkningar som detta samhälle självt i praktiken uppställde för individernas utvecklingsmöjligheter.
Riktigheten hos detta hypotetiska schema förefaller mig bekräftas av bl.a. det faktum, att vid den tid då en av dess fyra beståndsdelar, individualismen, försvinner till följd av det ekonomiska livets omvandling och den liberala konkurrensekonomins övergång till en monopolistisk ekonomi (en omvandling som tar sin början i slutet av 1800-talet, men vars kvalitativa vändpunkt de flesta ekonomer förlägger till åren 1900-1910), får vi bevittna en parallell omvandling av romanen, som så småningom leder fram till att dess individuelle hjälte löses upp och försvinner. Det är en omvandling som man ytterst schematiskt kan dela upp i följande två perioder:
a) En övergångsperiod, då individens minskade betydelse leder till försök att ersätta biografin som romanens innehåll med värden som hämtats från andra ideologier. Ty om dessa värden i de västerländska samhällena visat sig alltför svaga för att ge upphov till egna litterära former, kunde de möjligen tjäna som stöd åt en redan existerande form, som var på väg att förlora sitt gamla innehåll. Hit hör framför allt de idéer om gemenskap och kollektiv verklighet (institutioner, familj, samhällsgrupp, revolution, o.s.v.) som den socialistiska ideologin hade infört och utvecklat i det västerländska tänkandet.
b) Den andra perioden, som börjar ungefär med Kafka och går fram till våra dagars "nya roman", och som ännu inte är avslutad, kännetecknas av att man nu övergett varje försök att finna en ersättning för den problematiske hjälten och den individuella biografin och i stället strävar efter att skriva en roman utan subjekt, utan aktivt sökande.[6]
Försöket att bevara romanen genom att ge den ett innehåll, som utan tvivel var besläktat med den traditionella romanens (denna har alltid varit den litterära uttrycksformen för det problematiska sökandet och frånvaron av positiva värden), men som likväl i grunden var annorlunda (det gäller nu att eliminera två av romaninnehållets grundläggande beståndsdelar: skildringen av den problematiske hjältens psykologi och berättelsen om hans demoniska sökande), ledde naturligtvis till liknande försök visavi andra uttrycksformer. Kanske kan man här finna utgångspunkten för en sociologi om frånvarons teater (Beckett, Ionesco, en period i Adamovs författarskap) och om vissa aspekter hos det nonfigurativa måleriet.
Låt oss slutligen nämna en sista problemställning, som kan och bör föranleda ytterligare undersökningar. Den roman som vi här har behandlat är till sin natur kritisk och oppositionell. Den uttrycker ett motstånd mot det i utveckling stadda borgerliga samhället, ett individuellt motstånd som socialt har kunnat stödja sig endast på känslomässiga och icke begreppsligt utformade processer i gruppmedvetandet, därför att det medvetna motstånd, som skulle ha kunnat utarbeta litterära former som möjliggjorde en positiv hjälte (i första hand det oppositionella proletära medvetande som Marx förutsåg och hoppades på), inte blivit tillräckligt utvecklat i de västerländska samhällena. Romanen med problematisk hjälte visar sig på så sätt, tvärtemot den traditionella uppfattningen, vara en litteraturform, som visserligen är knuten till bourgeoisins historia och utveckling, men som inte ger uttryck åt denna klass' verkliga eller möjliga medvetande.
Emellertid borde man undersöka, om det inte parallellt med denna litterära form har utvecklats andra former, som bättre svarar mot bourgeoisins medvetna värden och faktiska strävanden. Som ett mycket allmänt hållet och hypotetiskt förslag skulle jag här vilja nämna möjligheten att Balzacs verk - vars struktur man då måste studera ur denna synvinkel - utgör det enda verkligt betydande litterära uttrycket för en värld, som strukturerats med hjälp av medvetet borgerliga värden: individualism, maktbegär, pengar, eroticism, i stället för av de besegrade feodala värdena altruism, barmhärtighet och kärlek.
Sociologiskt sett skulle denna hypotes, om den visar sig vara riktig, kunna förbindas med det faktum att Balzacs verk tillkom under just den epok, då den i sig ahistoriska individualismen strukturerade medvetandet hos en bourgeoisie, som var i färd med att bygga upp ett nytt samhälle och som stod på höjden av sin faktiska historiska skaparkraft.
Samtidigt måste vi också fråga oss, varför denna form av romanlitteratur, på detta enda undantag när, bara varit av sekundär betydelse i den västerländska kulturens historia; varför bourgeoisins verkliga medvetande och strävanden sedan dess aldrig lyckats skapa en egen litterär form, som vore jämförbar med de uttrycksformer som tillsammans utgör den stora västerländska litteraturen.
På denna punkt må det vara tillåtet att formulera några helt allmänna hypoteser. I den tidigare analysen av en av romanens viktigaste former karaktäriserade jag denna på ett sätt som nu tycks vara giltigt för nästan alla former av autentiskt kulturellt skapande. Det enda undantag jag för ögonblicket kan se är just Balzacs verk[7], där man finner ett storslaget litterärt universum som strukturerats av rent individualistiska värden - samtidigt som dåtidens människor, sporrade av dessa ahistoriska värden, paradoxalt nog var i färd med att åstadkomma en betydande historisk omvälvning (som i Frankrike avslutades först i och med den borgerliga revolutionens slut 1848). På detta undantag när (till vilket man kanske måste foga ytterligare något enstaka undantag som jag just nu förbiser), förefaller det som om det skulle finnas litterärt och konstnärligt skapande, endast där det finns en strävan att överskrida individen och att uppnå kvalitativa, transindividuella värden. "Människan överskrider människan", kunde man uttrycka det, med en lätt travestering av Pascal. Med detta menas att en människa inte kan vara autentisk, annat än i den mån hon uppfattar eller känner sig som del av en helhet i vardande och placerar in sig själv i en - historisk eller transcendent - transindividuell dimension. I detta perspektiv framstår det borgerliga tänkandet, vilket liksom det borgerliga samhället självt är bundet vid den ekonomiska aktiviteten, som det första på en gång radikalt profana och ahistoriska tänkandet i historien; det första tänkande som tenderar att förneka allt heligt, det må sedan röra sig om de transcendentala religionernas himmelska helgedom eller den historiska framtidens inneboende helighet. Detta förefaller vara den grundläggande orsaken till att det borgerliga samhället har skapat den första uttrycksformen för ett radikalt aestetiskt medvetande. Den filosofi som representerar själva kärnan i det borgerliga tänkandet, rationalismen, kommer i sina extremaste yttringar att rentav förneka konsten. Det finns inte någon cartesiansk eller spinozistisk estetik, och till och med för Baumgarten är konsten bara en lägre form av kunskap.
Det är alltså ingen tillfällighet, att vi med undantag för något enstaka särfall inte finner några stora litterära yttringar av det i egentlig mening borgerliga medvetandet. I det med varumarknaden förbundna samhället är konstnären, som vi redan framhållit, en problematisk individ, vilket innebär att han står i ett kritiskt och oppositionellt förhållande till samhället.
Detta hindrar inte att också det reifierade borgerliga tänkandet innehåller värden som kunnat ge upphov till litteratur, värden som ibland varit autentiska (individualismen) och ibland rent konventionella, av det slag som Lukács kallade falskt medvetande eller, om de antog en extrem form, oärlighet (Heidegger använder här beteckningen pladder). Dessa autentiska eller konventionella stereotyper, som fått kött och blod i det kollektiva medvetandet, borde vid sidan om den autentiska romanformen kunna ge upphov till en parallell litteratur, som också den berättar en individs historia och som naturligtvis kan inrymma en positiv hjälte, eftersom det här är fråga om värden som har getts begreppslig form.
Det vore intressant att närmare studera dessa sekundära romanformer, som man på ett naturligt sätt skulle kunna föra tillbaka till det kollektiva medvetandet. Kanske skulle man - det har ännu inte gjorts någon sådan undersökning - komma fram till ett mycket brett spektrum av olika former, där de lägst stående skulle representeras av romaner som Dellys[3*], de högst stående kanske av Alexandre Dumas eller Eugène Sues arbeten. Till detta plan borde man kanske också, som parallellföreteelser till den nya romanen, hänföra vissa sentida bestsellers som är knutna till det kollektiva medvetandets nya former.
Vare sig detta sista är helt korrekt eller inte, tror jag att den allmänna, ytterst schematiska skiss jag här har lagt fram kan bilda grundvalen för en sociologisk undersökning av romanformen. En sådan undersökning skulle vara så mycket viktigare, som den vid sidan av sin uttalade målsättning också skulle kunna lämna viktiga bidrag till studiet av de psykiska strukturerna hos vissa samhällsgrupper och då i synnerhet hos medelklassen.
[1] Som jag ser det, måste emellertid giltighetsområdet för denna hypotes begränsas något, ty även om den låter sig tillämpas på så litteraturhistoriskt betydande arbeten som Cervantes Don Quijote, Stendhals Rött och svart, Flauberts Madame Bovary och Hjärtats fostran, så gäller den bara delvis för Kartusianklostret i Parma och inte alls för Balzacs författarskap, som intar en väsentlig plats i den västerländska romanens historia. Som de står, tycks emellertid Lukács analyser göra det möjligt att företa en allvarlig sociologisk studie av romanformen.
[2] I Heideggers tänkande, liksom för övrigt också i Lukács, finns det ett radikalt brott mellan Varat (hos Lukács Helheten) och allt det man kan tala om antingen i indikativ (faktaomdöme) eller imperativ (värdeomdöme).
Det är denna skillnad som Heidegger betecknar som skillnaden mellan det ontologiska och det ontiska. Och i detta perspektiv blir metafysiken, som är en av de högsta och mest generella formerna för det indikativa tänkandet, i sista hand kvar inom det ontiskas område.
Även om Heidegger och Lukács är överens om nödvändigheten att särskilja det ontologiska från det ontiska, helheten från det teoretiska, det moraliska eller det metafysiska, har de helt olika uppfattning om hur dessa kategorier förhåller sig till varandra.
Som historiefilosof tänker sig Lukács möjligheten av en ökad kunskap, av ett hopp om framsteg och en risk för tillbakagång. Framsteg innebär för honom ett närmande mellan det positiva tänkandet och helhetskategorin, medan tillbakagång innebär ett ökat avstånd mellan dessa båda i sista hand oskiljaktiga element, just därför att filosofins främsta uppgift består i att föra in helhetskategorin som grundval för alla delstudier och alla resonemang kring positiva fakta.
Heidegger drar däremot en fullständig (och därigenom också abstrakt och begreppslig) skiljelinje mellan Varat och det givna, mellan det ontologiska och det ontiska, mellan filosofin och den positiva vetenskapen, och utesluter på så sätt varje föreställning om framsteg eller tillbakagång. Också han kommer fram till en historiefilosofi, men denna filosofi är abstrakt i två dimensioner: det autentiska och det inautentiska, det som leder in i Varat och det som leder till glömska av Varat.
Om Girards terminologi sålunda har sitt ursprung hos Heidegger, kommer införandet av kategorierna framsteg och tillbakagång att närma honom till Lukács positioner.
[3] Så länge utbytet förblir sporadiskt, därför att det enbart berör överskottsprodukter eller består i ett utbyte av bruksvärden, som respektive individ eller grupp inte kan producera i en väsentligen naturlig ekonomi, uppträder denna förmedlings mentala struktur antingen inte alls eller också förblir den sekundär. Det avgörande skedet i reifikationens utveckling inträder först i och med produktionen för en marknad.
[4] Vi kallar medvetandet för "avspegling", då detta medvetandes innehåll och summan av relationerna mellan innehållets olika delar (det som vi kallar dess struktur) står under påverkan från vissa andra områden av det sociala livet utan att i sin tur påverka dem. I praktiken har troligtvis denna situation aldrig uppnåtts i det kapitalistiska samhällets verklighet. I detta samhälle tenderar emellertid medvetandet att i allt mindre grad påverka det ekonomiska livet, medan detta i omvänd grad kommer att påverka medvetandets innehåll och struktur.
[5] Vi ställs här inför ett problem som för närvarande är svårt att lösa men som kanske kan klarläggas genom konkreta sociologiska undersökningar. Problemet gäller den kollektiva, känslomässiga och icke begreppsligt utformade "resonansbotten" som har möjliggjort romanformens framväxt.
Tidigare var jag av den åsikten att reifikationen, samtidigt som den tenderar att upplösa alla delgrupper och integrera dem i samhället som helhet och därigenom till en viss grad frånta dem deras egenart, på samma gång står i sådan motsättning till människans såväl biologiska som psykologiska struktur att den måste skapa mer eller mindre starka motreaktioner (eller vid fall av långtgående degradering, flyktreaktioner) hos alla människor och ge upphov till ett diffust motstånd mot den reifierade världen, ett motstånd som skulle utgöra den bakgrund, mot vilken romanen uppkommit.
Efterhand har jag emellertid upptäckt att det här fanns ett aprioriskt, okontrollerat antagande: nämligen att det skulle finnas en biologisk natur, vars yttre manifestationer aldrig helt skulle kunna deformeras av den omgivande sociala verkligheten.
Det är följaktligen inte omöjligt att till och med detta känslomässiga motstånd mot reifikationen är begränsat till vissa speciella sociala skikt, som det återstår för forskningen att närmare avgränsa.
[6] Lukács karaktäriserade den traditionella romanens tid med satsen "Vägen är påbörjad, resan är avslutad". Man skulle kunna karaktärisera den nya romanen genom att slopa påståendets första hälft. Dess tid skulle kunna karaktäriseras antingen genom satsen "Det finns en strävan men resan är slut" (Kafka, Nathalie Sarraute), eller helt enkelt med konstaterandet att "Resan är redan slut, utan att vägen någonsin påbörjats" (Robbe-Grillets tre första romaner).
[7] För ett år sedan skrev jag i en artikel om just dessa problem, där jag tog upp romanen med problematisk hjälte och sublitteraturen med positiv hjälte:
"Jag måste sluta denna artikel med ett stort frågetecken, nämligen för den sociologiska analysen av Balzacs verk. Detta verk tycks i själva verket utgöra en egen romanform, som i sig förenar viktiga element hos de båda nämnda romantyperna och troligtvis måste betecknas som hela romanlitteraturens mest framstående yttring."
De anmärkningar som här formuleras försöker att något precisera den hypotes man kan skönja bakom dessa rader.
[1*] homologi - "överensstämmelse, motsvarighet"; termen ingår som viktig beståndsdel i Goldmanns begreppsapparat.
[2*] D.v.s. uppsatsen "La réification", tryckt i Goldmanns bok Recherches dialectiques, 1959. (Lukács behandlar utförligt reifikationsfenomenet i sitt arbete Historia och klassmedvetande.)
[3*] Delly var en pseudonym för ett franskt syskonpar, som under 1900-talets första decennier tillsammans skrev ihop en mångfald ytterst populära romaner i den sentimentala och romaneska stilen.