Originalets titel: The origins of National Socialism. Singularity and repeatability of the Nazi crimes.
Källa: International Institute for Research and Education, 23 oktober 2020.
Översättning: Göran Källqvist & Martin Fahlgren
HTML/Redigering: Martin Fahlgren
Den ursprungliga tyska titeln på denna essä var ”Zum Historikerstreit : Ursprung, Wesen, Einmaligkeit und Reproduzierbarkeit des Dritten Reiches”, som kan översättas till ”Om historikerstriden. Tredje rikets ursprung, väsen, särart och reproducerbarhet”. Den skrevs som ett tillägg till den tyska utgåvan av Mandels Andra världskriget - Vad det egentligen handlade om: Der Zweite Weltkrieg (Frankfurt am Main, 1991). Historikerstriden eller Historikerstreit var en strid om Förintelsens plats i tysk historia och nationalsocialismens ursprung. En av utlösarna till striden var den högerorienterade historikern Ernst Noltes argument att nationalsocialismen var ett ”svar” på bolsjevismen. – IIRE:s kommentar. [1]
Den så kallade ”historikerstriden” eller Historikerstreit har främst uppstått kring frågan om det unika i nazismens brott mot de europeiska judarna, det systematiska, noggrant planerade och på kortast möjliga tid industriellt genomförda mordet på sex miljoner män, kvinnor och barn. Offren valdes ut och mördades av ett enda skäl: deras påstådda härkomst, som myndig-heterna fastställde enligt godtyckliga kriterier. Det råder inget tvivel om att detta brott verkligen är unikt, kulmen på den långa historien av omänsklighet som människor har begått mot sina medmänniskor.[2]
Det misslyckade försök som professor Ernst Nolte, en historiker som hittills respekterats som uttolkare av nationalsocialismen, gjorde att relativisera denna unika karaktär har ingenting med vetenskap att göra.[3] Det håller inte för minsta kritiska granskning och utvärdering av källorna. Det är ett ideologiskt politiskt projekt för att åtminstone delvis frikänna de tyska maktstrukturerna före och under Tredje riket från dessa fruktansvärda brott, eller – när deras medverkan inte helt kan förnekas – att åberopa förmildrande omständigheter.
Det konstrueras en alternativ ”historisk ordningsföljd”, som paradoxalt nog lägger skulden på nazidiktaturens första offer, nämligen kommunisterna, socialisterna, socialdemokraterna, fackföreningsmedlemmarna, de radikala pacifisterna och överhuvudtaget de vänsterorienterade ”välgörarna”, som beskylls för om inte ”medbrottslighet” så åtminstone ”objektiv medansvarighet” för nazidiktaturen. Denna godtyckliga konstruktion av historien har ingenting med vetenskap att göra. Den är nästan ett skolexempel på en specifik vetenskaplig blindhet, en blindhet som bestäms av rena klass- och statusfördomar.
Det finns ingen anledning att uppehålla sig särskilt länge vid prof. Noltes uppseendeväckande påstående att ordföranden för World Jewish Congress, Chaim Weizman, förklarade krig mot Tyskland 1938, och att detta gav Tredje riket ”ett visst rättfärdigande” att behandla tyska judar som krigsfångar och därmed internera dem – men ”enligt reglerna i Haagkonventionen om landkrigföring”, dvs. inte att mörda dem. För det första måste det noteras, att enligt Haagkonventionen om landkrigföring betraktas endast medlemmar av de väpnade styrkorna som krigsfångar, inte obeväpnade civila. Men de tyska judarna var just sådana obeväpnade civila, inte medlemmar av några väpnade styrkor. För det andra tillåter Haagkonventionen om landkrig visserligen internering, men inte deportering av krigsfångar till regioner utomlands, och det var just det som förföljelsen av judarna handlade om. För det tredje var Jewish Agency enligt internationell rätt inte någon stat, och den hade enligt internationell rätt inte heller befogenhet att ”förklara krig”. För det fjärde var varken de tyska judarna eller någon annan grupp europeiska judar enligt internationell rätt ”medborgare” i denna icke-existerande judiska stat. Den överväldigande majoriteten av dem var vanliga medborgare i stater som erkändes enligt internationell rätt (en liten minoritet av dem var statslösa och innehade så kallade Nansen-pass). För det femte var den överväldigande majoriteten av de judar som mördades i dödslägren och av Sonderkommandos [mobila dödspatruller] bosatta och medborgare i stater som hade ockuperats av den tyska Wehrmacht.
I detta fall föreskriver Haagkonventionen om landkrigföring uttryckligen att sådana invånare och civila måste behandlas i enlighet med de lagar som gällde i dessa stater innan ockupationen. Ockupationsmakten har inte rätt att ändra det befintliga rättssystemet; medborgare, inklusive judar, måste garanteras religionsfrihet och de normala rättigheterna att utöva sin religion och ha personlig egendom. Åtgärderna för att förfölja judar utanför det tyska riket, och de flesta åtgärderna inom det tyska riket, utgör därför ett flagrant brott mot internationell rätt och Haagkonventionen om landkrigföring. Att samarbeta om sådana åtgärder, vilket bland annat tjänstemän vid utrikesministeriet och medlemmar av den tyska diplomatkåren gjorde, var en handling som utgjorde ett uppenbart lagbrott, en öppen kränkning av internationella fördrag och avtal som hade ratificerats av Tyskland.
I april 1986 försökte en generad professor Nolte distansera sig från sin egen tes genom att efter ”krigsfångar” infoga en fotnot: ”Eller mer exakt civila internerade”. Men Haagkonventionen om landkrigföring nämner inte främmande länders internering, än mindre deportation, av medborgare från de ockuperade länder där de bor, och 95 procent av de judar som mördades av nazisterna tillhör just denna kategori! Haagkonventionen om landkrigföring förklarar däremot i artikel 46: ”Ockupanten är skyldig att respektera de boende i det ockuperade territoriet, deras heder och familjerättigheter, deras religiösa övertygelser och sedvänjor, utan hänsyn till ras, religion eller politisk åsikt”.
De absurda slutsatserna av Noltes resonemang framgår tydligt om de tillämpas på andra befolkningsgrupper i Europa. Vilken nykonservativ historiker skulle acceptera följande meningar: ”Eftersom Tyskland var i krig med Frankrike, Holland, Belgien, Grekland osv., hade Hitler ’en viss rätt’ att behandla alla fransmän, holländare, belgare, greker osv. i alla de ockuperade territorierna som krigsfångar, att internera eller deportera män, kvinnor och barn”. Eller: ”Eftersom Hitler hade förklarat krig mot Sovjetunionen, hade de sovjetiska myndigheterna ’en viss rätt’ att internera och deportera tyskar från hela Europa, inklusive civila, kvinnor och barn, som krigsfångar till Sibirien.” Varför skulle inte det som så lätt accepteras för judar också gälla för tyskar?
De absurda slutsatserna av Noltes argumentation framgår tydligt om den tillämpas på andra befolkningsgrupper i Europa. Vilken nykonservativ historiker skulle acceptera följande meningar: ”Eftersom Tyskland var i krig med Frankrike, Holland, Belgien, Grekland osv., hade Hitler ’en viss rätt’ att behandla alla fransmän, holländare, belgare, greker osv. i alla ockuperade territorier som krigsfångar, att internera eller deportera män, kvinnor och barn”. Eller: ”Eftersom Hitler hade förklarat krig mot Sovjetunionen, hade de sovjetiska myndigheterna ’en viss rätt’ att internera och deportera tyskar från hela Europa, inklusive civila, kvinnor och barn, som krigsfångar till Sibirien.” Varför skulle inte det som så lätt accepteras för judar också gälla för tyskar?
Noltes påstående att ”rädslan för den bolsjevikiska råttburen”[4] på något sätt åtminstone delvis motiverade nazisternas våld, att massmordet på kulakerna och den ”röda terrorn” föregick mordet på de europeiska judarna, bör undersökas mer ingående. Joachim Fest tillägger att ”Gulagarkipelagen” är ”det logiska och faktiska föregångsexemplet till Auschwitz”. Nolte går ännu längre: Lenin, Zinovjev och andra proklamerade och praktiserade ”utrotning av de härskande klasserna” i Ryssland innan Hitler proklamerade och praktiserade nödvändigheten att utrota de europeiska judarna.[5] Denna konstruktion har ingen vetenskapligt verifierbar grund.
Hitlers rasistiska och biologiska antisemitism går tillbaka till hans tid i Wien, långt före det ”bolsjevikiska tyranniet” i Ryssland. Det finns inte ett enda exempel i Hitlers tidiga skrifter, fram till Mein Kampf, där han hänvisar till denna ”råttbur”. Detsamma gäller för hans kamraters skrifter från perioden 1919–1923. Det har bevisat att projektet att utrota judarna växte fram bland Hitler och hans kamrater under dessa år, i kontakt med liknande völkische, pangermanistiska tankegångar.[6] Det är därför på intet sätt resultatet av något ”trauma” som orsakades av den ryska revolutionen. Tvärtom är det ett direkt resultat av ryska kontrarevolutionära ansträngningar, som går tillbaka till en tid då det varken fanns rysk bolsjevism eller rysk socialdemokrati.
Orsaken är att projektet är ett direkt resultat av att Hitler och hans gelikar tog till sig Sions vises protokoll, den förfalskade text som producerades av den tsaristiska säkerhetspolisen och spreds vida omkring i Österrike och Tyskland.[7] Denna text utgör grunden för myten om den ”judiska världskonspirationen”, en myt som Hitler i sin tur använde i sin plan för att fysiskt utrota judarna. Men i ingen av Hitlers och hans medhjälpares skrifter som hänvisar till den påstådda ”judiska världskonspirationen”, fram till och med Mein Kampf, finns det någon hänvisning till en ”rädsla för bolsjevismen”.
Detta är ingen tillfällighet. För på det klassiskt schizofrena sättet som är typiskt för alla radikala antisemiter (som både hävdar att judarna är en ”underlägsen, inkompetent” ras, och att dessa ”undermänniskor” utgör ett skrämmande hot mot det överlägsna ”herrefolket”), antog Hitler ingalunda att den ”judiska bolsjevismen” hade utvecklat Ryssland till en militär makt som kunde utgöra ett hot mot Tyskland eller den tyska härskarklassen. Tvärtom: han föraktade judarna för deras påstådda svaghet. Han var övertygad om att de hade förvandlat Ryssland till en ”koloss på lerfötter” som efter minsta lilla slag skulle falla i Tysklands knä som en mogen frukt. Denna inställning förändrades först efter nederlaget vid Stalingrad, då han redan för länge sedan hade beordrat massmordet på de europeiska judarna. Påståendet att en motståndare som Hitler och nazisterna ansåg vara så svag ändå skrämde dem så intensivt att de drevs till ”förebyggande mord” på miljoner kvinnor och barn visar sig vara rena ursäkter.
Det är sant att Hitler utnyttjade den faktiska rädsla för bolsjeviker och socialister som stora delar av den tyska övre och lägre bourgeoisin kände under och efter novemberrevolutionen i sin propaganda. Men detta motsvarade på intet sätt någon inre övertygelse eller ens personlig rädsla hos Hitler och hans kumpaner. Det var ren demagogi, som var inriktad på att vinna makt, precis som i fallet med hans pseudosocialistiska demagogi. Det systematiska krossandet av KPD, de andra kommunistiska och socialistiska grupperna, socialdemokratin och alla de som nazisterna betraktade som ”marxister”, dvs. hela den organiserade arbetarrörelsen, var så framgångsrik att det vid tiden för proklamationen av Nürnberglagarna, Kristallnatten och början på förföljelsen av judarna i det ockuperade Polen, inte fanns någon objektiv grund för en ”rädsla för bolsjevismen”. Försvagningen av Röda armén 1937 till följd av Stalins massutrensningar av den sovjetiska officerskåren bekräftade bara den tyska storfinansens, de tyska generalernas och nazistledningens förakt för Sovjetunionens makt. Det finns bokstavligen ingenting kvar av en ”förfärlig död” till följd av en ”råttbur”, dvs. av tesen att Gulag-arkipelagen var ”förutsättningen för Auschwitz”.
Slutligen återstår det att klargöra huruvida den påstådda ordern om fysisk utrotning av alla medlemmar av de ryska härskande klasserna, som påstås styrkas av två citat från Zinovjev och Lenin (Joachim Fest lägger till ett påstått citat från Martin Latsis), är äkta. Vi vill uttrycka de allvarligaste tvivel i detta avseende och påpeka hur slarvigt det är, att en historiker som, i en så allvarlig fråga, uteslutande förlitar sig på sekundära källor (man skulle nästan kunna säga tertiära källor), källor från kontrarevolutionära ryska kretsar, som har avslöjats som ökända förfalskare. Det finns inte det minsta skäl att ge minsta förtroende åt dessa professionella lögnare och bedragare som bland annat sprider sagan om att bolsjevikerna kokade soppa av avhuggna barnfingrar. Om inte Nolte och Co. lägger fram verkliga bevis för den påstådda rädslan för ”råttburen” och bevisar dess inflytande på nazisternas planer för mordet på judarna under 1920- och 1930-talen, så har vi bara att göra med en ny myt. Eller skarpare formulerat: med ett nytt försök till demagogi, liknande myten om en ”judisk världskonspiration”.
Denna slutsats är särskilt relevant, eftersom prof. Nolte citerar ett stycke ur en ledare i Vorwärts som ser en ”kriminell nyhet” i bolsjevikernas påstådda praxis att hålla en hel samhällsklass ansvarig för enskildas handlingar. Det är en sak att en okunnig och ytligt skriven ledare hävdar sådant nonsens. Men att en renommerad forskare okritiskt upprepar sådana lögner, utan någon elementär granskning av sina källor, är skamligt. Måste vi påminna prof. Nolte om att otaliga slavar avrättades enbart för att de var slavar, avrättades som medlemmar av en klass som hölls ansvarig för enskilda individers brott? Måste vi påminna honom om Martin Luthers ökända uttalande: ”Därför bör var och en som kan, slå, strypa och hugga ner [de upproriska bönderna], i hemlighet eller offentligt , och komma ihåg att det inte finns något mer giftigt, skadligt och djävulskt än en upprorisk människa”. Detta uttalande dömer hela den upproriska bondeklassen till slakt – utan någon undersökning av personlig skuld. Och måste vi framför allt påminna honom om den fruktansvärda massakern som Versailles genomförde efter Pariskommunens nederlag – en massaker där mer än 20 000 obeväpnade fångar sköts, inklusive alla med förhårdnade händer, alla som såg intelligenta ut, alla med vitt hår (General Gallifet: ”Ni såg juni 1848. Ni är ännu mer skyldiga än de andra”).[8] Och sedan vågar man tala om en ”nyhet” när bolsjevikerna påstås ha skuldbelagt en klass för enskilda individers handlingar!
Nolte kombinerar den faktiska rädsla för socialismen som den tyska (och internationella) bourgeoisin upplevde med vad han påstår vara Hitlers motiv för tyranni, och i synnerhet hans besatthet av att utrota judarna. Det leder till ett långt större problemkomplex än den påstått delvis ”förebyggande” karaktären hos nazisternas massterror. Det är ett problemkomplex som hänger samman med nationalsocialismen mer allmänt: med fascismen och andra extrema terroristdiktaturer som den moderna kontrarevolutionens slutgiltiga former. Dessa former är förknippade med de två senaste århundradenas kontrarevolution, både inom området ”praktisk politik”, statliga och parastatliga praktiker, och på ideologins område. Detta problem kan inte avfärdas genom att stämpla det som ”marxistisk jargong”; det var trots allt professor Nolte och några av hans medresenärer som själva uttryckligen tog upp frågan.[9] Här har vi återigen ett imponerande exempel på den konservativa historikerns närsynthet och klassfördomar.
Den tes som konservativa historiker för fram, att det ”oproportionerliga” antalet judar som var inblandade i den ryska oktoberrevolutionen och i den tyska novemberrevolutionen, liksom det ”överdrivna antalet judar” som spelade en ledande roll i Weimarrepubliken,[10] åtminstone delvis skulle kunna förklara den konservativas och det ”nationella lägrets”, liksom nazisternas ökande antisemitism, bygger på ett klassiskt ologiskt resonemang. Det går att visa att ett ”oproportionerligt stort antal” ryssar och preussare, industriarbetare, sjömän, ortodoxa och protestanter, och till och med cyklister var aktiva under båda revolutionerna. Men vi har inte hört konservativt nationalistiska grupper förespråka en systematisk, fysisk utrotning av dessa olika samhällsskikt på grund av deras påstådda ”oproportionerliga deltagande” i revolutionen. Argumentet om ”oproportionerligt deltagande” står i själva verket för att vara ”utlösande”, ”orsakande”, dvs. för den ”judiska världskonspirationen”, som både logiskt och kronologiskt föregår revolutionens faktiska utbrott. Eftersom denna tes om att revolutionen ”utlöstes” av judarna är lika meningslös som tanken att den ”utlöstes” av cyklister, behövs ingen ytterligare diskussion här. Men därmed faller också den ursäktande tesen.
Prof. Nolte gör sig skyldig till en ännu grövre, men semantiskt kamouflerad ologisk slutsats när han utan åtskillnad identifierar hotet om utrotning av judarna med det hot om utrotning av de härskande klasserna som uttryckts av revolutionära tänkare under 1700-, 1800- och 1900-talen. I det första fallet handlar det om fysisk utrotning, dvs. ett öppet hot om massmord. I det andra fallet handlar det om ”utplåning” i betydelsen att ”avskaffa” dessa ”klasser som klasser”, och inte alls om fysisk utplåning. I den ganska häpnadsväckande lista över radikala tänkare och politiker som han räknar upp[11] – han kunde lätt ha utökat den till att omfatta ett antal tidiga kristna kyrkofäder! – finns det inte ett enda exempel på en text som förutsätter fysisk utrotning av de härskande klassernas företrädare, än mindre av deras hustrur och barn. Det är ovärdigt en vetenskapsman att dölja denna ”lilla” skillnad gentemot nazismens mördare med hjälp av ett billigt språkligt knep.
Denna felaktiga konstruktion har till och med en direkt inverkan på Nolte själv. Han är en övertygad förespråkare för individuell frihet och för den så kallade ”liberala revolutionen”.[12] Han är därför en motståndare till slaveri och tvångsarbete, som byggde på bristen på personlig frihet för miljontals människor. Men genom att göra detta blir han i själva verket själv anhängare av att ”avskaffa slavägare och den klassiska feodala adeln som klasser”. För det är omöjligt att avskaffa slaveri och tvångsarbete utan att samtidigt utplåna slavägare och den feodala adeln som klasser.
Problemet kan formuleras i mer allmänna ordalag. Slavägare och feodal adel kan inte sträva efter att ”utplåna” slavar och bönder som klasser, eftersom deras egen existens, deras sociala maktposition och deras rikedom är beroende av just dessa ”motsatta” klassers existens och exploatering, precis som den moderna bourgeoisins existens, maktposition mm bestäms av det moderna proletariatet. Men detta har på inget sätt hindrat de härskande klasserna från att bokstavligen mörda miljontalser medlemmar av de underordnade sociala klasserna, ofta på fruktansvärda sätt som var ännu grymmare än nazisternas.[13] Flera gånger i historien riktades sådana massövergrepp faktiskt urskillningslöst mot grupper av människor: romerska krigsfångar (gladiatorer); tidiga kristna; kristna sekter som dömdes som kättare; ”kloka kvinnor” som ägnade sig åt födelsekontroll och preventivmedel; jägare och samlarfolk i områden som eftertraktades av vita nybyggare; islams fiender; förslavade afrikanska stammar som hade besegrats i krig och så vidare. För om slavägare eller feodala adelsmän behöver slavar och bönder, så behöver de samtidigt lydiga, ödmjuka och ständigt förnedrade slavar och bönder som är villiga att finna sig i sitt elände. För att säkerställa denna ”ordning” går ingen grymhet, inget massmord för långt.[14]
Problemet kan formuleras i mer allmänna termer. Slavägare och feodal adel kan inte sträva efter att ”utplånaing” av slavar och bönder som klasser, eftersom deras egen existens, deras sociala maktposition och deras rikedom är beroende av just dessa ”motsatta” klassers existens och exploatering, precis som den moderna bourgeoisins existens, maktposition mm bestäms av det moderna proletariatet. Men detta har på inget sätt hindrat de härskande klasserna från att mörda bokstavligen mörda miljontalser medlemmar av de underordnade sociala klasserna, ofta på fruktansvärda sätt som var ännu grymmare än nazisternas.[15] Flera gånger i historien riktades sådana massövergrepp faktiskt urskillningslöst mot kollektiva grupper av människor: romerska krigsfångar (gladiatorer); tidiga kristna; kristna sekter som dömdes som kättare; ”visakloka kvinnor” som ägnade sig åt födelsekontroll och preventivmedel; jägare-samlarefolk i områden som eftertraktades av vita nybyggare; islams fiender; förslavade afrikanska stammar som hade besegrats i krig och så vidare. För om slavägare eller feodala adelsmän behöver slavar och bönder, så behöver de samtidigt lydiga, ödmjuka och ständigt förnedrade slavar och bönder som är villiga att finna sig i sitt elände. För att säkerställa denna ”ordning” går ingen grymhet, inget massmord för långt.[16]
Å andra sidan kan inte slavar och bönder avskaffa sin egen brist på frihet, förutse sin frigörelse ideologiskt (teoretiskt) och förverkliga den i praktiken, utan att slavägarna och den feodala adeln avskaffas och utplånas som klasser. Men långt ifrån att innebära massmord, eller leda till grymheter som i sin omfattning ens är i närheten att vara jämförbara med dem som begås av härskarna mot de härskade, så finns det ingen tvångsmässighet eller logik i sådana handlingar. Om man studerar de verkliga revolutionernas historia, så kommer man gång på gång att kunna se hur storsinta folkmassorna är, hur få av de handlingar som utfördes var hämnd för den orättvisa och det våld som de hade upplevt i det förflutna. I 99 fall av 100 var våldshandlingar som begicks av de som befriade sig själva ett svar på våldshandlingar som hade begåtts av kontrarevolutionen .
Därför är den som fördömer radikala försök till frigörelse, först och främst revolutioner, som påstått omänskliga, eller får konsekvenser som hotar liv och frihet, samtidigt som de döljer de många gånger mer våldsamma handlingarna från det föregående klassväldet, eller slänger ihop båda under den klichéartade förevändningen att ”människan är ond”, i bästa fall en omedveten försvarare av slaveri och träldom, och i värsta fall en eländig hycklare.
Här kommer vi fram till den historiska ordningsföljden (det ”historiska prejudikatet”). Prof. Nolte presenterar denna ordningsföljd på följande sätt:
1917 (1789) → rädsla för revolutionärt våld bland borgarklassen och Hitler → nazisternas uppfattning om våld och despotism
Men detta är en total omvändning av den faktiska historiska ordningsföljden:
På varandra följande former av klassvälde → (slaveri, feodalism, framväxande borgarsamhälle) → systematiskt bruk av hot och våld mot de utsugna och underordnade klasserna → de förtrycktas rädsla för härskarna och deras hantlangare → framväxande självmedvetenhet hos de utsugna och frön till en befriande ideologi, och från och med senfeudalismenen frigörande teori → ökande rädsla för denna process bland de härskande klasserna, stimulerad av skuldkänslor[17] → ökande bruk av kontrarevolutionär terror och våld från de härskande klassernas sida →
Sedan 1500-talet sociala revolutioner med marginellt bruk av våld från de revolutionära klassernas sida; inbördeskrig som intensifieras av utländska kontrarevolutionära anfallskrig och interventioner, vilka i sin tur intensifierar det revolutionära våldet. →Vit terror, fascism, nazism.
Man kan till exempel inte skilja den franska revolutionens terror från de europeiska monarkiernas anfallskrig mot denna revolution.
Vad kan vi säga om den moraliska känslan eller den ”vetenskapliga etiken” hos historiker som beklagar ”den parisiska pöbelns grymhet” efter stormningen av Bastiljen och dödandet av medlemmar av de härskande klasserna, men som inte kopplar detta till mordet på hundratals (vissa säger 600) parisiska medborgare av befälhavaren för Bastiljen – som senare dödade av ”pöbeln” – ett mord som ägde rum omedelbart dessförinnan. Detta är dock något som skiljer en revolutionär situation från en ”normal” sådan: under en revolution accepterar folkmassorna inte längre sådana grymheter passivt och de uttrycker inte bara verbala protester; de gör aktivt motstånd, även med motvåld.
Hur kan man bedöma den politiska ”objektiviteten” hos historiker som frågar efter antalet offer för skräckväldet (några tusen som förtjänar medlidande, bortsett från de faktiska våldsbrottslingarna bland dem), men som inte säger ett ord om de hundratusentals soldater vars liv offrades under dynastikrigen, de europeiska monarkiernas krig mot den franska revolutionen som var inspirerade av blint klasshat, och den kontrarevolutionären Napoleon Bonaparte? Var de senare kanske ”legitima”, medan de förra var i grund och botten var ”illegitima”? Vilken sorts klassfördomar kännetecknar en sådan syn på historien? Och hur kan en historiker skylla Stalins brott på den ryska revolutionen när Stalin, i likhet med Napoleon Bonaparte, förkroppsligar den politiska kontrarevolutionen, Termidor? Idag förnekar praktiskt taget ingen, inte ens i Sovjetunionen, att han kommer att gå till historien som 1900-talets största mördare av kommunister.
Det är därför kronologiskt sett helt enkelt inte sant att det völkische, pangermanistiska och konservativa ”hatet mot socialister” (”hatet mot marxismen”) på något sätt orsakades eller på ett avgörande sätt stimulerades av en ”rädsla för bolsjevismen”. Detta hat utlöstes av den framväxande och växande arbetarrörelsen, av den intensifierade proletära klasskampen, och kan, särskilt i Tyskland, spåras tillbaka till tiden för Bismarcks antisocialistiska lagar, om inte tidigare. Detta hat har därför inget som helst samband med den ryska revolutionen. Det riktades främst mot den internationella socialdemokratin och även mot den internationella anarkismen, och det fanns långt innan det fanns någon kommunistisk världsrörelse. Det var en rädsla för arbetarrörelsens växande makt, rädsla för den ökande faran för en social revolution, dvs. rädsla för att förlora klassprivilegier och maktpositioner. Den utvecklades trots den långa fredliga utvecklingen mellan Pariskommunen och den ryska revolutionen 1905. Det var inte ”rädsla för bolsjevismen” och ”bolsjevikhat” som stod vid nazismens ideologiska och praktiska vagga, utan hat och rädsla för socialismen, rädsla och hat mot framsteg, om inte rentav en rädsla för förnuftet och ett hatiskt förkastande av förnuftet i sin helhet. I detta sammanhang framstår fascismen och nationalsocialismen som slutpunkten på en lång, extremt konservativ, kontrarevolutionär tradition, utveckling och praktik.[18]
Dessa överväganden är inte marginella för kontroversen kring ”historikerstriden”, och de avleder inte heller den verkliga frågan om orsakerna till den nazistiska tyranni som kulminerade i folkmordet på de europeiska judarna. En undersökning av orsakerna till detta våld kan inte på något sätt bortse från orsakskedjans ideologiska, masspsykologiska och individuella psykologiska faktorer. Den missar sitt mål om den utesluter försvaret av de härskande klassernas och dess viktigaste fraktioners materiella intressen och sociala makt, eller förvisar dem till en allmän bakgrund.
Nazisternas maktövertagande är oförklarligt om man inte kan erkänna att det var resultatet av en serie medvetna beslut som fattades av den tyska storfinansens dominerande delar. När man betraktar den mängd bevis som finns tillgängliga i detta avseende kan man inte undgå att lägga märke till hur ett antal psykologiska motiv och vissa mentaliteter (mentala strukturer, ideologiska strukturer) klassrelaterat sammanflätades med försvaret av materiella intressen och institutionella maktpositioner.[19] En av de tydligaste svagheterna i Nolte-Hildebrands-Fests resonemang ligger just i att man bortser från detta faktum.
Individuell rädsla (för mord, till exempel) måste skiljas från ”existentiell klassrädsla”, dvs. att frukta att den sociala klass man tillhör ska gå under. Och ”existentiell klassrädsla” måste i sin tur skiljas från känslan och övertygelsen att vissa samhällspolitiska eller ”rent politiska” förhållanden måste förändras för att man på ett effektivt sätt ska kunna försvara sina egna klassintressen. Och det var inte de förstnämnda formerna av rädsla, utan den sistnämnda, som motiverade Hitlers utnämning till rikskansler. Det var det dominerande motivet för att utnämna Hitler till rikskansler bland styrelseledamöterna i Deutsche Bank och Dresdner Bank, bland industriledarna i IG Farben, i herrklubbarna, bland de jordbrukare som var inblandade i skandalen kring östhjälpen,[20] för att inte tala om Hindenburg, Papen, Hugenberg, Thyssen och generalerna. Nolte och hans medhjälpare kan inte lägga fram ett enda empiriskt bevis för den motsatta tesen.
Det fanns inget ”revolutionärt uppsving” i Tyskland som på kort sikt hotade kapitalets klassherravälde, än mindre ett som satte upprättandet av ”proletariatets diktatur” på dagordningen. Ett sådant uppsving fanns bara i KPD/Komintern-propagandans officiella retorik, vilket ingen nykter iakttagare, varken i borgerskapets eller arbetarklassens läger, trodde på. Verkligheten präglades av en avmattning av den proletära klassaktiviteten, av en defensiv hållning hos arbetarklassen, som emellertid fortfarande hade en imponerande potential för självförsvar. Verkligheten präglades av det växande hot som den ekonomiska krisen utgjorde mot kapitalackumulationens allmänna villkor och de begränsade möjligheterna att ytterligare öka mervärdeskvoten, utnyttjandegraden av den mänskliga arbetskraften. Denna begränsning var ett resultat av de kvarvarande elementen av parlamentarisk demokrati. Att radikalt öka denna utnyttjandegrad var storfinansens viktigaste sociala mål. För att uppnå detta måste den parlamentariska demokratin avvecklas fullständigt och hela den organiserade arbetarrörelsen, inklusive dess moderata delar – inte bara ”bolsjevismen” – krossas. Detta skulle tvinga arbetarna att ”sälja” varan ”arbetskraft” på villkor som dikterades av staten (eller snarare göra det möjligt för den borgerliga staten att diktera priset). Detta är den ekonomiska/samhällspolitiska logik som ligger till grund för Hitlers utnämning till rikskansler.[21]
Att mer exakt avgöra de klassrelaterade orsakerna och det tredje rikets klasskaraktär är i dubbel bemärkelse viktigt för att analysera de förhållanden som gjorde folkmordet på de europeiska judarna möjligt: å ena sidan är det viktigt att inte lämna de tekniskt-administrativa förutsättningarna för massmord i bakgrunden. Fanatiskt rashat och antisemitism är på intet sätt tillräckligt för att göra ett industriellt organiserat massmord möjligt.[22] Massmordet krävde en effektivt fungerande administration, planerad användning av järnvägsnätet och samarbete från den kemiska industrin och byggnadsindustrin som försåg de faktiska mördarna med mordverktygen. Ingen seriös forskare kan idag hävda att dessa medbrottslingar inte visste vad deras hjälp behövdes till. Om vi betraktar de nästan fanatiska ansträngningar som företagare gjorde för att skydda sina företag från ingripanden av SS och deras gelikar, och om vi jämför dessa med den praktiskt taget obegränsade viljan att samarbeta vid uppförandet av dödslägren och deportationen av judar, så blir denna medverkan från den härskande klassens sida i mordet på europeiska judar särskilt uppenbar.[23] Å andra sidan är det nödvändigt att undersöka de rådande mentala strukturer och mentaliteter som gjorde det möjligt för omkring en miljon tyska medborgare – medborgare i en nation med en stor kulturell tradition – att indirekt delta i ett sådant massmord. Tesen att dessa medbrottslingar inspirerades av någon form av ”moraliskt förnekande” är historiskt och empiriskt ohållbar.
Ett sådant förnekande kan i bästa fall antas gälla de faktiska SS-mördarna, och då endast i begränsad utsträckning. Ett sådant ”moraliskt förnekande” återfinns inte bland tjänstemännen, Reichsbahn-administrationen inom järnvägen, diplomaterna vid utrikesministeriet, ingenjörerna, industrialisterna etc., som agerade som medbrottslingar vid deportationen och mordet på judarna... Vi upprepar: utan deras hjälp hade dessa fasor inte kunnat genomföras. I stället för ”förnekare” var detta människor som var hängivna den härskande klassens, och i synnerhet de traditionella ledande skiktens ”elementära moraliska värden”. De trodde bestämt på begrepp som ”ära”, ”lojalitet”, ”fosterlandskärlek”, ”pliktkänsla”, ”offervilja”. Det är ingen motsättning, utan snarare en följd av ett sådant tänkande, att sådana människor blev medbrottslingar till nazisternas brott. Obegränsad tro på staten och beredskap att lyda den villkorslöst, obegränsad konformism och radikal nationalism: detta var det tänkande som förvandlade denna massa av kultiverade och halvkultiverade undersåtar till medbrottslingar i nazistregimens grymma brott.[24]
Detta är tyvärr inget undantag; det finns en tendens att återupprepa naziliknande förhållanden. Nyligen förklarade USA:s utrikesminister Roy Stacy i Moçambiques huvudstad, Maputo, att den kontrarevolutionära ”Renamo”-rörelsen, som grundades av den tidigare rasistiska regimen i Rhodesia och stöddes av Sydafrika, ”har inlett ett av de värsta folkmorden sedan andra världskriget”. New York Times skrev den 23 april 1988:
100 000 människor har massakrerats i Moçambique – främst av Renamo, en rebellgrupp som för en gerillakrig mot Moçambiques vänsterregim. Civila har skjutits, knivhuggits, huggits med yxa, genomborrats med bajonett, bränts, svultits, misshandlats, dränkts och strypts. Nästan en miljon har flytt i exil. [...] Överlevande drivs in i ”kontrollområden”, där män förslavas och kvinnor våldtas. Öron, läppar, näsor och lemmar skärs av för att lära dem lydnad [...] Otroligt nog framställs Renamo-rebellerna som ”frihetskämpar” av senator Jesse Helms och en högljudd lobby som nu inkluderar senator Bob Dole och representant Jack Kemp.
Ytterligare en pusselbit: Den 3 maj 1988 förklarade Le Pen på Radio Monte Carlo att Kanak-rebellerna måste ”utplånas” om de inte kapitulerar (Le Monde, 5 maj 1988) .
Är ett sådant beteende endast ett slutresultat av att förkasta ”högre värden” (religion!), dvs. av det ”rena förnuftets” överdrivna utbredning, och ”sekulariseringen” av en ”desillusionerad värld”, med ett ord: upplysningstiden, som inte bara reaktionära ideologer, utan även vissa före detta marxister och, tyvärr, vissa radikala feminister hävdar? Eller är det tvärtom ett i grunden irrationellt uppror mot en växande rationalitet som följer med det borgerliga samhällets utveckling?
Inget av dessa förklaringsförsök stämmer överens med den verkliga utvecklingen av det tänkande som ledde till Tredje riket och möjliggjorde dess radikalisering, som kulminerade i massmord.
För att förstå denna mentala utveckling måste vi utgå från en kritik av Webers tes om det borgerliga samhällets fortsatta rationalisering. Det borgerliga samhället kännetecknas just av en kombinationen av ökande delvis rationalitet och ökande total irrationalitet. I sista hand beror detta på motsättningen mellan arbetets objektiva socialisering och det privata tillägnandet. Med andra ord beror det på den kapitalistiska marknadsekonomins själva grundvalar, på varuproduktion, privat ägande och konkurrens. Endast mot bakgrund av denna kombination går det att förstå fenomen som fascism, nationalism, världskrig och accepterandet av långvariga ekonomiska kriser med åtföljande massförstörelse av mänskliga och materiella produktivkrafter.
Det var just denna kombination som genomgick en enorm utveckling i Tredje riket, i båda dess aspekter: en enormt ökad delvis rationalitet på många områden och en absurt ökad total irrationalitet på andra, inklusive mordet på europeiska judar. På just dessa områden, inklusive andra världskriget sista fas som kulminerade i Hitlers order om en ”brända jorden”-politik för att förstöra den tyska industrin och infrastrukturen, hittar man kombinationen av delvis rationalitet och total irrationalitet i nästan ”kemiskt ren” form.[25]
Det är visserligen sant att frustration som orsakas och underblåses av den ökande delvisa rationaliteten och de många motsättningarna i det borgerliga samhället inte kan bearbetas enbart med förnuft. De leder också till en oundviklig återupptäckt och förnyad betoning av känslomässigt och instinktivt styrda mänskliga handlingar. I enlighet med de så kallade ”konservativt revolutionära” ideologerna försökte nazisterna utnyttja denna intellektuella trend för sina egna syften och för den tyska imperialismens syften. Men inte varje betoning av känslor och drifter är nödvändigtvis protofascistisk, misantropisk och destruktiv. Kampen för sexuell frihet; betoningen av känslomässig sympati och solidaritet med alla offer för utsugning och förtryck; en pacifism som närs av elementära självbevarelsedrifter: allt detta är inte rent rationella impulser, men till skillnad från de reaktionära impulserna är de livsbejakande, inte livsförstörande, de glorifierar inte döden utan är snarare humanistiska och altruistiska, antifascistiska och inte protofascistiska – ja, de tenderar åtminstone att vara antikapitalistiska och inte proimperialistiska.
Det var alltså inte den ödesdigra framväxten av känslomässiga delar inom politiken som gav näring åt fascismen. Det var specifika känslor och drivkrafter, och de myter som återspeglar dem, som ledde till detta resultat. Deras hegemoni är på intet sätt historiskt säker. Deras seger är på intet sätt oundviklig.
Här blir det politiska syftet med den konservativa omskrivning av historien, som historikerstriden handlar om, tydligare. Det är inte – som Franz-Josef Strauss[26] uttryckte det – att ingen nation på lång sikt kan leva med en ”kriminaliserad historia”. Det är den härskande klassens och dess hantlangares beteende som ”kriminaliseras” genom att avslöja nazisternas brott, inte ”det tyska folkets historia”. Man skulle lika gärna kunna hävda att det sovjetiska folket – de olika folken i Sovjetunionen – inte kunde leva med en ”kriminaliserad historia”, och att Stalins brott därför borde tonas ned. Lyckligtvis går den sovjetiska historieskrivningens utveckling och den framväxande allmänna opinionen i Sovjetunionen i motsatt riktning. Återupptäckten av den historiska sanningen om Stalins brott och deras rigorösa avslöjande, publiceringen av alla relevanta texter, stärker tvärtom människors självförtroende, inklusive deras nationella stolthet.
Det verkliga målet med den konservativa historierevisionen är att återupptäcka, förstärka och rehabilitera det tänkande och de intellektuella strukturer som gjorde Tredje riket möjligt. Eftersom resultaten av den historiska forskningen om nationalsocialismen står i vägen för en sådan rehabilitering, är det nödvändigt att tona ner dem – inte med något nytt empiriskt material, utan i form av en rent ideologisk omtolkning. För att citera Rolf-Dieter Müller: Den nationalkonservativa historiesynens renässans syftar till att dölja en ny betoning av ”eviga värden” såsom ”pliktkänsla, offervilja, ödmjukhet, konformism”. Och här är de konkreta kopplingarna mellan sådana ”värden” och Tredje rikets ideologier, inklusive Hitlers självrättfärdigande, naturligtvis ganska obehagliga för de nykonservativa. Därav den nödvändiga revideringen.[27]
Ett dokument som är chockerande just i sin banalitet, lögnaktighet, villfarelse och dumhet är Adolf Hitlers svar på den franske premiärministern Édouard Daladiers varning för de ofattbara konsekvenserna av att starta ett nytt krig. Den 27 augusti 1939, på tröskeln till andra världskriget, skrev Führern och riksförvaltaren för Tyska riket – ännu inte ”alla tiders störste general” – de olycksbådande orden: ”… Men jag ber er, förstå ändå detta; det är inte möjligt för en hedervärd nation att ge upp nästan två miljoner människor och se dem behandlas illa vid sina gränser. Jag har därför formulerat ett precist krav; Danzig och korridoren måste återgå till Tyskland. .. Men jag skulle förlora hoppet om en hedervärd framtid för mitt folk om vi under sådana omständigheter inte hade beslutat att lösa frågan på ett eller annat sätt”.[28]
Så sent som i september året dessförinnan hade samma Hitler högtidligt förklarat att Sudetenfrågan var ”hans sista territoriella anspråk” i Europa: vid den tiden nämndes varken Danzig eller korridoren. Ändå förklarade Hitler redan på tröskeln till andra världskriget i sina innersta kretsar att det inte alls handlade om Danzig!
Här drogs den härskande klassens traditionella värderingar (”ära”, ”patriotism”, ”försvar av fosterlandet”, ”krigsmakt”, ”plikt”, ”nationalism”, ”uppoffring” osv.) till sina yttersta omänskliga konsekvenser: först och främst massförstörelse av andra folk; därefter massförstörelse av det egna folket; slutligen självförstörelse. Var detta så svårt att förutse 1939, eller under åren 1930–1933, om inte tidigare? Förutsåg inte de mest intelligenta samtida – Leo Trotskij, Fritz Sternberg, Paul Levi, August Talheimer, Kurt Tucholsky, Paul Frölich[29] – just detta? Om Tysklands härskande klass, dess stora industrialister, bankirer, generaler, regeringschefer, de stora jordbrukarna öster om Elben, personer som Hindenburg, Schacht, Papen, Hugenberg, Thyssen, Kirdorf, hade kunnat föreställa sig en bild av Tyskland våren 1945, en bild som Hitlers maktövertagande 1933 och andra världskrigets utveckling oundvikligen ledde till, skulle då detta ofattbara, undvikbara elände ha inträffat?
Mänsklighetens öde ligger i människors händer. Som marxister och förespråkare för den historiska materialismen är vi övertygade om att människor skapar sin egen historia. För att förhindra att den ska led till den totala självförstörelse som utan tvekan hotar oss i en tid som präglas av massförstörelsevapen, en hotad biosfär och masshungersnöd i tredje världen, kan varje individ fortfarande välja att på ett förnuftigt sätt leda den historiska processen mot säkerhet snarare än mot mänsklighetens självmord. Men för dem som är fångade i klassfördomar, social arrogans och småborgerlig trångsynthet kräver detta en stor intellektuell och moralisk ansträngning. Men de som är oförmögna till detta kan inte skylla på andra för sina egna eller sina jämlikars brott.
Livets väg går inte via den härskande klassens ”eviga värden”; dessa leder rakt mot döden. Istället är det vägen mot en ökande medveten kontroll över människans öde och över historien, mot mer och inte mindre rationalitet, i kombination med en obeveklig kamp för radikal frigörelse, det vill säga en pågående kamp mot alla omänskliga och förnedrande förhållanden. Det är en väg av olydnad, uppror, revolt – en revolt som korrekt och på ett vetenskapligt sätt har insett förutsättningarna för frigörelse. Detta är den socialistiska revolutionens väg.
Den ”Prius”[30] som har byggts av prof. Nolte – 1917 kommer före 1933, 1941–42 – är inte bara grundlös av de skäl som anges ovan. Den är framför allt grundlös därför att den utesluter en uppenbar Prius: 1914! Våra nykonservativa (och kanske även liberalerna?) känner sig obekväma med detta, eftersom ingen av dem kan skylla på ”bolsjeviker”, ”marxister” eller ”socialister” för första världskriget. Som alla idag vet var första världskriget en ren produkt av stormaktspolitiken, av raison d’État, av kapprustningen, av imperialistisk konkurrens. Men utan första världskriget hade Hitler och Tredje riket varit otänkbara.
Hitler var en entusiastisk anhängare och förespråkare av kriget. Detta krig var det enda som gav konkret form och innehåll åt hans förvirrade völkische och rasbiologiska föreställningar. Grunden för hans våldsamma auktoritarism var inte ”rädslan för bolsjevikisk tyranni” utan dyrkan av våld som ett medel för att genomdriva den på socialdarwinismen baserade ”den starkares lag”. Ett entusiastiskt förespråkande av krig spelade en avgörande roll i detta. Att förespråka och bekräfta krig i allmänhet och första världskriget i synnerhet; indignation över det ”orättvist” förlorade kriget, som påstods ha orsakats av en ”dolkstöt i ryggen” (senare betecknades även nederlaget vid Stalingrad som ett ”orättvist öde”; men denna gång utan någon ”dolkstöt i ryggen”, förutom den från hans egna generaler istället för ”judar och marxister”); uppror mot ”Versailles-skammen”; utrotning av de ”novemberbrottslingar” som accepterade denna ”skam”; förberedelser för att erövraett ”livsrum” i öst: detta är, som bekant, stegen under skapandet av Hitlers politiska lära, stegen i hans utveckling som politiker, uppbyggnaden av hans första massbas och skapandet av en allians med viktiga delar av bourgeoisin och småbourgeoisin redan före Weimarrepublikens sammanbrott. Det är endast i detta allmänna sammanhang som det går att inse och förklara tendensen mot att göra våldet till grundval, såsom det kom till uttryck genom Tredje riket, andra världskriget och Auschwitz. Det kom inte som en blixt från klar himmel. Det var det slutgiltiga resultatet av ett grundläggande avsteg från den moderna historiens civiliserande tendenser som hade nått nya höjder under den liberal-kapitalistiska eran, men som brutalt avbröts av första världskrigets utbrott.
Den 1 augusti 1914 och den chauvinistiska entusiasm som följde på den, acceptansen av ett meningslöst massmord och ohämmad förstörelse utgör det stora brottet i den samtida historien. Det var det första avgörande steget mot barbari. Utan det hade Hitler inte funnits.
Det är de konsekventa socialisternas och internationalisternas historiska förtjänst att de tidigt och utan tvekan varnade sina kamrater, sin klass och hela mänskligheten för dessa fruktansvärda faror. Många av de bästa bland dem – Jean Jaurès, Karl Liebknecht, Rosa Luxemburg, Hugo Haase, Leon Trotskij, Antonio Gramsci – betalade för det med sina liv. I detta sammanhang vill vi citera bara två av de otaliga citat som dokumenterar denna inställning:
...vi måste darra vid tanken på den katastrof som ett europeiskt krig idag skulle kunna dra in folket i. Ni har upplevt kriget på Balkan – nästan en hel armé omkom där, vissa på slagfälten, andra i sjukhussängar; en armé på 300.000 soldater gav sig iväg; på slagfälten, i skyttegravarna, vid vägkanten eller som tyfusoffer i sjukhussängar, förlorade den 100.000 av 300 000 människor. Tänk vilken katastrof detta skulle innebära för Europa: det skulle inte längre vara en armé på 300.000 man, som på Balkan, utan fyra, fem, sex arméer med två miljoner människor. Vilken katastrof, vilket blodbad, vilken förstörelse, vilket barbari! (Jean Jaurès)
Scenen har förändrats totalt. Sex veckors-marschen mot Paris har blivit till ett världsdrama; massdödandet har blivit ett tröttande enformigt rutinarbete, och ändå har man inte på minsta sätt kommit närmare lösningen. De borgerliga härskarna har fastnat i sin egen fälla och kan inte längre betvinga de andar man frambesvurit. [...] Den kanonmat, som i augusti och september med patriotisk hänförelse lastades på tågen, ruttnar nu i Belgien, vid Vogeserna och i Masurien, medan profitmöjligheterna frodas på de dödas gravar. Det gäller att hinna samla så mycket som möjligt i ladorna. Tvärsöver världshavet sträcker sig tusentals giriga händer för att få vara med om att dela skörden.
Affärslivet trivs gott bland ruinerna. Städer blir till högar av grus, byar blir kyrkogårdar, länder blir ödemarker, folken blir tiggarskaror och kyrkorna stall; folkrätt, statsfördrag, statsförbund, de heligaste begreppen och de högsta normerna - allt trasas sönder; varenda härskare av Guds nåde blir för sin kusin på motståndarsidan en dumskalle och en ynklig löftesbrytare, varje diplomat utmålar sina kollegor i fiendelägret som baksluga skurkar, varje regering skildras av sina motståndare som skapare av sitt folks olycksöden, värd att föraktas av alla; och i Venedig, Lissabon, Moskva och Singapore rasar hungerkravallerna, i Ryssland härjar pesten, och överallt råder förtvivlan och elände.
Det borgerliga samhället vadar i blod och står skändat, vanärat och drypande av orenlighet – så ter det sig nu. Inte som när det sedesamt och prydligt försökte framstå som en rättsstat av frid och ordning, kultur, filosofi och etik – avklätt visar det sig nu i sin rätta gestalt: som ett rasande vilddjur, som en orgie av anarki och som en pesthärd för kulturen och mänskligheten. (Rosa Luxemburg) [31]
De historiska tendenser vars (mellanliggande) slutpunkt är Tredje riket och Auschwitz kallas i ekonomiska och samhällspolitiska termer för ”imperialism” och i ideologiska och masspsykologiska termer för ”nationalism” (chauvinism). I anslutning till Historikerstreit påminde Jürgen Habermas om nationalismens intellektuella och psykologiska rötter under 1700- och 1800-talen.[32] Till hans kommentarer skulle vi vilja tillägga att denna framväxande nationalism sammanföll med den moderna borgarklassens ekonomiska intresse av att bilda en enad nationell marknad (nationalstaten). Det låg också i borgarklassens intresse att minska klassmotsättningarna, särskilt de mellan bönderna och städernas småborgerlighet samt det ”fjärde ståndet” (det framväxande proletariatet) genom att bilda en gemensam ideologi som delvis förnekade sådana motsättningar, och bygga en gemensam front mot adeln och monarkin. Det finns belägg för att de klokaste företrädarna för borgarklassen medvetet förstod detta.[33]
Jürgen Habermas försöker begränsa den våldsamma nationalismens logik genom att peka på den konstitutionella legitimitet som statsmakten i Förbundsrepubliken Tyskland har – i motsats till det våld som påstås legitimeras av ”nationella intressen”. Men genom att göra detta kan han på inget sätt övervinna den i grunden omänskliga dynamiken i raison d’État. Redan Max Weber konstaterade tydligt att staten har rätt (monopol) att använda våld – ”så länge det grundar sig på lagar som kan ändras”.[34]
Med sin ”ansvarsetik” rättfärdigade Weber inte bara världskriget utan också kolonialkrigen. Den fjärde franska republiken var utan tvekan en ”konstitutionell stat” med en demokratisk konstitution i weberiansk-habermansk mening. Men som de själva medgav hindrade det inte dess företrädare från att utföra tortyrhandlingar i masskala i Algeriet. I en mer begränsad mening upprepas samma sak i den konstitutionella staten Spaniens användning av våld mot baskiska nationalister och den konstitutionella staten Israels våld mot palestinierna. I Weimarrepubliken med ”världens mest demokratiska konstitution”, kunde inte bara protofascister utan även delar av Reichswehr begå massavrättningar av fångar, däribland kvinnor och sjuksköterskor, utan att ställas till svars; man behöver bara tänka på general Oskar von Watters blodiga våld när Ruhr-upproret slogs ned 1920.
Erfarenheten visar att även om dogmatiska statsskäl, är konstitutionellt garanterade, så banar de väg för omänsklighet så snart man överskrider en viss tröskel för sociala och politiska spänningar. Statsskäl stod bredvid nazisternas vagga – precis som den gjorde vid Stalins.
Den viktigaste lärdomen att dra av detta sorgliga kapitel i 1900-talets historia är att vi måste avvisa statsskälens universella giltighet som kriterium för det praktiska handlandet. Istället bör den ersättas av en kritisk bedömning av konkreta handlingar. Som tumregel gäller: alla former av tortyr, avrättning av fångar och andra sådana grymheter är brott mot mänskligheten, även om de begås av företrädare för konstitutionella ”demokratiska” regeringar; mot dem har alla inte bara rätten utan också skyldigheten att göra motstånd, göra uppror, vägra att samarbeta och visa total olydnad.
Man bör – som Bernd Rüthers gjorde[35] – erinra sig att de flesta nazistiska brott var ” lagligt” rättfärdigade och säkrade även i Tredje riket, med öppet stöd från juridikprofessorer och domare samt höga tjänstemän. Mellan formell rätt och mänsklighetens elementära principer har de senare absolut företräde. De som, i Goethes fotspår, fortfarande tror att oordning är värre än orättvisa har ännu inte dragit slutsatserna av Hitler och är intellektuellt beredda att acceptera att de första akterna i den stora tragedin kommer att upprepas, även om de ryggar tillbaka i skräck inför den sista akten.
Habermas underlåter således att medge att nationalismens under 1800-talets sista decennier omvandlas från en universalistisk ideologi till en elitistisk ideologi om herravälde. I princip medger den förstnämnda alla folks och nationaliteters rätt till självbestämmande och självstyre; den innebär därmed ett politiskt projekt som ryms under de allmänna begreppen demokratisering och frigörelse. Den senare delar dock upp mänskligheten i, å ena sidan, Herrenvölker, med ”rätt” till koloniala och globala imperier vars territorium sträcker sig långt utanför de områden där de är i majoritet, och å andra sidan ”undermänniskor”, som varken beviljas rätt till statsbildning eller rätt till självbestämmande. Ett sådant projekt utesluter alltså en utvidgning av demokratisering och frigörelse. Tvärtom främjar det våldsamma, auktoritära regeringsformer, som tenderar att återvända från den koloniala periferin till det koloniala hemlandet. Denna omvandling av nationalismen var tydlig redan tydlig i den völkische pangermanska tradition ur vilken nationalsocialismen uppstod. Hos nazisterna själva blev den extremt genomgripande.
Återigen är detta uppenbarligen den ideologiska omvandlingen av en ekonomisk utveckling. Som bekant var en av inspiratörerna till den nazistiska läran i detta avseende konstitutionsexperten Carl Schmitt. Hans uppfattning att internationell rätt endast förbjuder stater att intervenera i ett Grossraum (”stort område” ) i utlandet är uppenbart ursäktande, och rättfärdigade den tyska imperialismens anspråk på europeisk hegemoni. Detta anspråk var inte huvudsakligen, eller ens i första hand, ”rent” territoriellt. Snarare var målet att kontrollera resurser, råvaror och reserver av ytterligare arbetskraft, att äga fabriker, banker och företag, att möjliggöra fullständigt herravälde över kapitalrörelser och investeringar, att fastställa en gynnsam penning-, handels- och tullpolitik i det tyskstyrda Grossraum. Det är imperialism utan ursäkter, imperialism i sin helt och hållet nakna form.
Denna imperialism är i sin tur strukturellt kopplad till förändrade former för industrin och bankväsendet, finanskapitalets framväxt, den kvalitativa ökningen av kapitalets koncentration och centralisering samt framväxten av mäktiga företagsgrupper, minskad priskonkurrens till förmån för marknadsdominans, storfinansens allt större manipulering av statsmakten i sitt eget intressen, osv. osv. Alla dessa processer syntes praktiskt taget samtidigt i olika länder och på olika kontinenter. Överallt leder de till liknande politiska, ideologiska och juridiska rättfärdiganden – om än med många variationer, från Naumanns begrepp Mittel-Europa till den völkisch-Schmittianska-nazistiska extremismen.
Det imperialistiska strävande efter makt och expansion, som ligger till grund för alla sådana ideologier, är obestridlig. I ett bredare historiskt sammanhang vad gäller den ideologiska och intellektuella utvecklingen. kan nationalismens omvandling från universalistisk till elitistisk och hegemonisk ses som ytterligare ett steg i utvecklingen av de dubbla måttstockar som hittills har dominerat historien. Oavsett alla förmodade universella etiska normer, motsvarar praktiken på de bredare samhällsförhållandenas område, särskilt när det gäller relationerna mellan stater, men även i klasskampen, i grund och botten helt andra ”moraliska regler” (eller snarare: amoraliska eller omoraliska regler) än de som proklameras för den privata sfären. Den följer ”principer” som ”nödvändigheten känner inga lagar”, ”mitt land, rätt eller fel”, ”Manifest Destiny” etc. Försöken att genom konstitutionella bestämmelser och internationella fördrag åtminstone delvis begränsa omfattningen på denna dubbelmoral har hittills haft föga framgång. Försöken att rättfärdiga stormaktsanspråk på internationell nivå visar i vilken utsträckning denna dubbelmoral har utvecklats.
Men det finns en historisk tendens som går emot denna ständigt ökande dubbelmoral och dess acceptans av omänskligt våld: nämligen kravet på en universell moral, som är giltig för alla mänskliga förhållanden, utan åtskillnad mellan en ”inre grupp” och en ”yttre grupp”. Även om detta krav tidigare framfördes på en rent teoretisk nivå av filosofer, religionsgrundare och profeter, så var det utanför ideologins sfär bara de allra minsta grupperna som faktiskt upplevde de första stegen mot att förverkliga. Men en vändpunkt var framväxten av det moderna proletariatet och den moderna arbetarrörelsen. För första gången i historien utvidgades reglerna för en universalistisk moral till att omfatta miljontalser människor.[36] Ett medvetet försök gjordes att praktisera en universell moral, bortom statens och nationens gränser.
Detta stora försök att på ett universellt plan övervinna dubbelmoralen har visserligen hittills bara varit delvis framgångsrikt. Men det är inte sant att det har misslyckats fullständigt, att det inte har haft någon som helst praktisk inverkan. Stora proletära massor praktiserade, frivilligt och medvetet, en internationalism som var ett genomgående inslag under 1900-talet.[37] Den kom till uttryck i talrika exempel under 1900-talet – till att börja med när svenska arbetare stoppade en militär intervention från Sveriges sida mot Norges utbrytning 1906, genom att hota med en generalstrejk; de italienska arbetarnas generalstrejk och vägran att transportera vapen under det turkisk-italienska kriget 1912–1913; de brittiska fackföreningarnas förhindrande av en brittisk militär intervention mot Sovjetryssland 1920 genom att förbereda en generalstrejk; den breda internationella solidariteten med arbetarnas och böndernas kamp under det spanska inbördeskriget 1936–38 och den internationella solidaritetsrörelsen med det vietnamesiska folket mot den amerikanska interventionen 1965–1976.
Men hur omfattande och relativt framgångsrika eller misslyckade sådana försök till praktisk internationalism blir, beror på ett antal olika faktorer. De förblir specifika för vissa situationer; de kunde inte förhindra två fruktansvärda världskrig. Som sådana representerar de ännu inte det ögonblick som avgör massornas nutida beteende. Men de är ett – ibland latent (potentiellt), andra gånger förverkligat – ögonblick i denna historia. Mänsklighetens fysiska överlevnad under massförstörelsevapnens tidsålder är beroende av att denna internationalism faktiskt kommer att praktiseras, att den kommer att segra i sådan utsträckning att användningen av massvåld, främst krig, omöjliggörs genom att vapentillverkningen upphör och förhindras. Enligt vår uppfattning är detta oskiljaktigt kopplat till att arbetarna tar makten och kontrollerar de viktigaste produktionsmedlen.
Detta är inte en avvikelse från ämnet ”historikerstriden”. För en av de – om jag får säga så – oförskämda teser som framförs i denna Historikerstreit är just försöket att framställa Hitler och hans våldsamma styre, om inte till och med fascismen som ett mer allmänt politiskt 1900-talsfenomen, som en produkt av socialismen och den moderna arbetarrörelsen, under den tunna förevändningen att båda var reaktioner mot den ”liberala revolutionen”, som framför allt annat prioriterar individens rättigheter.[38]
Men för att kunna utföra denna historiska kullerbytta utan att bryta benet måste professor Nolte och hans medhjälpare utesluta hela frågan om nationalism/internationalism från sina överväganden. Det går inte att se Hitler på något annat sätt än som en produkt och företrädare för en dominerande nationalism och chauvinism. Det är lika omöjligt att förneka sambandet mellan den moderna arbetarrörelsen och internationalismens massiva utbredning. Långt ifrån att i någon mening vara en produkt av denna arbetarrörelsen, är fascismen och hitlerismen idéhistoriens mest extrema reaktioner mot den. Detta uttrycks öppet och tydligt i Hitlers kamp mot marxismen som propagandist för en ”upplösande” internationalism.[39]
Att nationalismen har återupptäckts som en ”positiv” värdering motsvarar i viss mån en internationell dimension av den nykonservativa vändningen: den västtyska imperialismens större autonomi, som motsvarar de förändrade ekonomiska maktförhållandena. Denna större autonomi kräver större ideologiskt självförtroende, dvs. en större (själv-)förståelse av ”legitimiteten” i sin egen imperialistiska historia.
Men gränserna för denna större autonomi bestäms fortfarande av behovet att agera som en del av en imperialistisk allians, vilket i sin tur är ett resultat av den globala maktbalansen. Det är därför det är en inte särskilt ”demokratisk” nationalism som sprider sig bland nykonservativa; en nationalism som är acceptabel för Reagan, Thatcher, Chirac, kanske till och med Mitterrand, en NATO-nationalism och inte nynazism. Men ideologiskt, om än inte politiskt, häller den förstnämnda bara vatten på den sistnämndas kvarnar. Den bildar grogrund för den sistnämnda, vilket återigen gör den delvis acceptabel. Och inför denna elementära tendens förblir Habermas ganska hjälplös, så länge han ställer en ”vänsterorienterad” lojalitet mot Nato mot en högerorienterad: ”Förbundsrepublikens förbehållslösa öppning mot västvärldens politiska kultur är efterkrigstidens stora intellektuella bedrift, som särskilt min generation kan vara stolt över [...] Den enda patriotism som inte fjärmar oss från väst är en konstitutionell patriotism”.[40]
Har varje försök att historiskt och sociologiskt förklara fascismen i allmänhet och nazidiktaturen i synnerhet nödvändigtvis en ursäktande aspekt, som tenderar att relativisera Hitlers, nazisternas, Tredje riket i allmänhet och dess härskares ansvar för alla begångna brott? Detta beror på vad innehållet i denna ”historisering” är.[41]
All historisering av Tredje riket som innebär en historisk determinism – oavsett om den grundar sig på geopolitiska,[42] vulgärmarxistiska (ekonomistiska) skäl eller en historia om tänkandet – har säkerligen åtminstone delvis en ursäktande dimension. När klasser och individer befinner sig i en situation där de praktiskt taget inte har något val, kan de inte heller kritiseras för att ha gjort ett dåligt val (eller åtminstone inte dömas särskilt hårt).
Vi avvisar bestämt en sådan genomgripande historisk fatalism; den stämmer inte överens med de verkliga förhållandena under åren 1930–1933, 1918–1923, 1914 och ännu längre tillbaka i tiden. Detsamma gäller i ännu högre grad åren 1936–39 och hela andra världskrigets förlopp. Klasser, klassfraktioner, partier, parti- och statsledare kunde faktiskt välja och valde bevisligen mellan olika alternativ, mellan olika beteenden och beslut. Hur de valde fick åtminstone konsekvenser för händelseförloppet. Om detta händelseförlopp leder till ytterst negativa, destruktiva konsekvenser ur vilken synvinkel som helst – vare sig det gäller deras egna klassintressen, ”nationella” intressen eller mänsklighetens intressen som helhet – råder det inget tvivel om att det finns en allvarlig, avgörande skuld för dessa konsekvenser.
Om konkreta sociala klassers – klassfraktioners, partiledningars och individers – särskilda ansvar för det tredje rikets uppkomst och funktion förklaras på ett övertygande sätt, så leder försöket att historisera naziststyret, dvs. att förklara det historiskt, till att alla rättfärdiganden avvisas fullständigt. Å andra sidan leder just tesen att Hitlerregimen kännetecknades av total irrationalitet, att det mänskliga intellektet inte kan förstå och förklara orsakerna till och omfattningen av nazisternas brott, till slutsatser som försvårar kampen mot fascismen.
Med tanke på omfattningen av nazisternas brott, är det förståeligt att hatet mot nazisterna ersätter en vetenskaplig analys av orsakerna till och konsekvenserna av Tredje riket. Men hat gör en blind. Blindhet gör inte kampen mot fascismen lättare utan gör den svårare. Tvärtom krävs ett maximalt antal intellektuella vapen – inklusive vetenskaplig kunskap – för att göra den skoningslösa kampen mot fascismen så effektiv som möjligt. Det finns ingen som helst motsättning mellan å ena sidan moralisk indignation och politiskt engagemang och å den andra strikt vetenskaplig objektivitet i forskningen och formuleringen av dess resultat. Tvärtom: ju mer exakt fascismen analyseras vetenskapligt och förklaras och erkänns på ett heltäckande sätt, desto effektivare kan den bekämpas. Just av denna anledning får vetenskapen inte underkastas några ”partiska” förutfattade meningar, den får i sin forskning inte hindras eller begränsas av sådana förutfattade meningar. Endast om den lyder uteslutande vetenskapliga imperativ kan den tillhandahålla effektiva vapen under kampen mot fascismen.
Detta är desto mer nödvändigt eftersom den livmoder som födde detta monster faktiskt fortfarande är fruktbar. I Amnesty Internationals årsrapporter kan man läsa om tortyrens utbredning i världen, eller studera de viktigaste böckerna om militärdiktaturernas metoder i Argentina och Brasilien[43], och inse att argentinska generaler trettio år efter Tredje rikets fall på fullt allvar hävdar att det bakom den nationalistiskt populistiska gerillarörelsen Montoneros inte bara finns en internationell kommunistisk konspiration, utan också en internationell judisk konspiration som syftar till att upprätta en ny judisk stat i Patagonien.[44] Vi måste inse hur djupt fascismens rötter går i den existerande samhällsordningen och inse risken att den växer, om inte till och med förnyar sin kamp om makten.
Här stöter vi återigen på frågan om det nationalsocialistiska våldets så kallade unika natur, om en mer exakt definition av detta begrepp och dess begränsningar. Som vi sa är det systematiska mordet på sex miljoner europeiska judar enbart på grund av deras härkomst utan tvekan unikt i historien.[45] Men det går inte att skilja från Tredje rikets natur. Till sitt väsen och i sin självuppfattning var detta en i grunden auktoritär, terroristisk, imperialistisk stat som, med hjälp av ideologiska rättfärdiganden, institutionaliserade och upphöjde det systematiska bruket av våld mot sina fiender – verkliga, förmodade eller påstådda – till statlig lära, både hemma och utomlands.[46]
Denna tendens, vars slutprodukt är massmordet på europeiska judar, är på intet sätt unik. Sedan slutet av 1800-talet och början av 1900-talet har den dykt upp i många imperialistiska stater, om än mestadels endast i sin linda. Konkreta händelser och publikationer vittnar om detta. Detta kan spåras tillbaka till den tidiga kolonialismen och massutrotningen av de inhemska folken i de koloniserade territorierna, dess ideologiska rationaliseringar och hela systemet för avhumaniseringen av offren.
Att placera Tredje riket i detta historiska sammanhang väcker två frågor: Varför ledde det (preliminära) slutresultatet av imperialismens (senkapitalismens) allmänna historiska tendens till barbari i Tyskland och inte någon annanstans? Och: kan liknande fasor upprepas någon annanstans i framtiden? Vi kan bara besvara båda frågorna korrekt om vi utgår från en förståelse av dialektiken mellan det allmänna och det särskilda i den historiska processen.
Det specifika med den moderna tyska historien är att den är en kombination av en misslyckad radikal borgerlig (nationaldemokratisk) revolution – till följd av nederlagen i det tyska bondekriget och revolutionen 1848 - och den tyska storindustrins och storbankernas starka tillväxt efter den tyska enigheten 1871, som var högre än genomsnittet. Denna kombination ledde å ena sidan till att det tyska kapitalet trängde in på världsmarknaden försenat men ytterst dynamiskt. Den tyska imperialismen pressade ända från början på för en ny uppdelning av de befintliga inflytandesfärerna. Å andra sidan ledde det till att den borgerliga staten fick en specifik struktur, där de förkapitalistiska skikten och idéerna, särskilt bland de östelbiska junkrarna och inom den preussiska militärkasten (som spelade en avgörande roll under grundandet av riket)[47] hade en specifik vikt som var oproportionerlig jämfört med Storbritannien, Frankrike och Italien, för att inte tala om USA.
Det betyder givetvis inte att den imperialistiska militarismen endast kan ses som en produkt av en förborgerlig, halvfeodal militarism.[48] Den är en ”ren” produkt av imperialismen själv. Men i varje särskild stat motsvarar dess specifika drag delvis den lokala härskarklassens och särskilt officerskårens specifika struktur, dess sociala ursprung och dess särskilda tänkande. Imperialismens specifika drag är därför produkter av en borgerlig, imperialistisk stats konkreta historiska ursprung och konkreta historiska utveckling.
Detta gav det tyska storkapitalets oundvikliga expanderande strävan att omfördela världsmarknaden en särskilt stark aggressivt militär tendens, vilket var uppenbart redan i det wilhelminska Tyskland. Strävan efter att erövra ett större inflytande på världsmarknaden tenderade alltmer mot att ”lägga vantarna på” kontrollen över världsmarknaden, som prof. Fritz Fischer så övertygande uttryckte det.[49] Av alla människor har just en av prof. Noltes vapenbröder, prof. Hiligruber, under sina försök att åtminstone delvis tona ner nazisternas brott, övertygande visat denna kontinuitet mellan den wilhelminska storfinansens globala ambitioner och storfinansens ambitioner i Tredje riket.[50]
Under båda faserna var det centrala målet, den materiella grunden för denna kamp om kontrollen över världsmarknaden, östra Europa, först och främst Ryssland. Detta gör den förnyade ursäktande tesen, som lånades från den nazistiska propagandan, om den så kallade förebyggande karaktären hos nazisternas angrepp på Sovjetunionen historiskt ohållbar.[51] Empiriskt motbevisas denna tes av det faktum att ordern att förbereda operation Barbarossa[52] gavs redan i juli 1940, då det var omöjligt att tala om någon form av upprustning av Röda armén vid Sovjetunionens västra gräns.
Den efterföljande upprustningen av Röda arméns styrkor vid deras västra gräns var en nödvändig, defensiv reaktion när Hitlers förberedelser för en invasion blev kända för den sovjetiska ledningen (svarets militär-strategiska effektivitet är en annan fråga!). Detta bekräftas av den sovjetiska regeringens och särskilt Stalins militära, diplomatiska, kommersiella och ideologiskt propagandistiska agerande före och omedelbart efter den 22 juni 1941. Det bekräftas vidare av det faktum att man bland de tiotusentals dokument som beslagtogs av tyska Wehrmacht under krigets första månader – när den trängde djupt in på sovjetiskt territorium – inte hittade några bevis för planer på att attackera Tyskland.
Men det tyska försöket att ta över den globala makten är ingalunda ett fenomen som bara är förknippat med 1900-talets imperialism eller senkapitalism och begränsar sig till den tyska storfinansen. Liknande försök kan åtminstone påvisas för den brittiska, japanska och amerikanska imperialismen.[53] Den specifika form som denna strävan efter världsherravälde tar för de olika ledande imperialistiska makterna bestäms dessutom av befintliga maktförhållanden och de härskande klassernas och klassfraktionernas historiska särdrag. Men allmänt sett är det en tendens hos den imperialistiska eran och dess ekonomiska och tekniska infrastruktur.[54] Under imperialismen ser vi hur en ökande vapenproduktion skapar en ”extra” marknad under perioder av långvarig depression, och hur teknik och industri inriktas på en potentiellt snabb militär upprustning.
Av denna anledning får konstaterandet att nazismens brott var unika inte skymma sikten för att liknande, om än inte identiska, tendenser kan finnas hos andra imperialistiska makter. En sådan inställning har ingenting att göra med några som helst eftergifter till nazismen eller nynazismen, utan är nödvändig för ett vetenskapligt och humanistiskt förhållningssätt till 1900-talets historia. Det handlar inte om att på något sätt förneka den tyska imperialismens särskilda ansvar för andra världskriget. Anglosaxiska ”revisionistiska” historikers försök, först och främst Taylor och Hoggan och senare Irving, att sätta in denna skuld i ett perspektiv är vetenskapligt felaktiga och ohållbara.[55] Den schweiziske historikern Walter Hofer har grundligt motbevisat dem.[56]
Vi måste betona att det särskilda tänkande som beledsagar, och i viss mån ligger till grund för, trenden mot en auktoritär och våldsam stat – ett tänkande som är en förutsättning för att den ska fungera effektivt – till stor del bestäms eller förutsätts av den härskande klassens behov och apparater (inklusive, naturligtvis, dess ideologiska apparater). Detta gäller trots att politiska och ideologiska fenomen har en relativ autonomi. Detta blir tydligt när man jämför de senaste årens historiska utveckling av tänkandet i USA, och till och med i Storbritannien, med utvecklingen i Weimarrepubliken.
Det råder ingen tvekan om att tron på auktoritet, ödmjukhet, blind lydnad, nationalistisk närsynthet och brist på moraliskt mod var förhärskande bland de tyska härskande klasserna, och bland de medelklasser som de dominerade ideologiskt. Detta speglade i sin tur hela den tyska bourgeoisins historiska elände sedan 1500-talet, även om en motsatt, minoritetsinriktad tendens också fanns bland tyska liberaler och i viss utsträckning bland katoliker. I Italien, där folkets inställning till ”statlig ordning” var ganska negativ (efter århundraden av utländskt styre) och där människor var vana vid olydnad och skepsis mot lagen, överlevde 85 procent av judarna. Eichmann uttryckte sig på typiskt sätt när han klagade över att italienarna ”saknade det minimum av ärlighet” (!) som krävdes för att genomföra hans planer. Men här kolliderar två begrepp om ”ärlighet”: det om blind lydnad mot auktoriteter och statsmakten, och det om högre, mänskliga moraliska plikter.[57] Som ett resultat av de framgångsrika revolutionerna 1643/1688, 1776 och 1789, kännetecknades borgarklassen och medelklassen i de anglosaxiska länderna (och särskilt i Frankrike) av en mentalitet som lade större vikt vid individuell frihet och var mer misstänksam mot staten och militären. Men utöver denna tendens fanns det också en minoritetstradition (delvis av öppet kontrarevolutionärt ursprung), som – i likhet med den preussiska traditionen – kännetecknades av blind tro på staten och beundran för militären och kriget (tänk bara på de politiskt ideologiska symptomen hos de orubbliga brittiska kolonialisterna när det gällde det brittiska styret i Indien; liknande fenomen under den franska Dreyfus-affären; eller det märkliga tänkande som spreds i USA av president Theodore Roosevelt när det gäller erövringen av Filippinerna, etc.)
Man kan inte undgå att lägga märke till att det, som ett resultat av den senaste tidens nykonservativa ideologiska offensiv i Frankrike, Storbritannien och särskilt USA, i allt högre grad sprider sig en tendens att gå emot denna historiska tradition hos bourgeoisin, både inom den härskande klassen och medelklassen. Detta är på intet sätt begränsat till isolerade marginella grupper på den så kallade galna ytterkanten. En närmare granskning av den inhemska politiska utvecklingen i Storbritannien och USA visar att det finns ett allt större antal ledande militärer, politiker och storfinansiärer med tendenser som liknar dem i Weimarrepubliken. Åtminstone sedan Watergate-affären och Thatchers maktövertagande har det skett en markant ökning av tron på auktoritet, blind lydnad, förakt, om inte rent av ringaktning, för demokratiska friheter, samt en ökande vilja att offra dessa på den ”statliga säkerhetens” och ”nödvändighetens” altare.[58]
Det går på intet sätt helt utesluta att det i takt med fördjupade strukturella kriser i det senkapitalistiska produktionssättet och en alltmer försämrad ”normal” kapitalackumulation, kommer att ske en kvalitativ förändring av maktförhållandena, till nackdel för den löneberoende klassen. Allvarliga nederlag för arbetarrörelsen och de ”nya sociala rörelserna” skulle kunna göra det möjligt för irrationella, fanatiska politiska äventyrare att återigen ta makten i stora imperialistiska stater.
Visst visar utgången av Watergate-skandalen och Irangate-affären att dessa tendenser ännu inte är dominerande i väst. Det var de inte heller i Weimarrepubliken före 1923 eller 1929. Deras existens och expansion bör väcka djup oro innan det är för sent. Vår tes om att extremt våldsamma diktaturer kan upprepas under senkapitalismen, om än kanske inte i former som är identiska med fascismens och nationalsocialismens former, ska ses som en uppmaning till vaksamhet och motstånd när det fortfarande finns tid och möjlighet att göra det. I denna mening är den ett vapen för en effektiv kamp för demokrati och mänskliga rättigheter. Ett ohistoriskt förhållningssätt till Tredje rikets uppkomst, som gör dess särart absolut, försvårar kampen mot förnyade faror och mot den fortsatta trenden mot ett återfall i barbari.
Ernest Mandel:
Vad Andra världskriget egentligen handlade om, bilagan ”De materiella, sociala och ideologiska förutsättningarna för nazisternas folkmord”
Förord till Trotskijs ”Kampen mot nazismen i Tyskland -33”.
Trotskij: Kampen mot nazismen i Tyskland och Om Andra världskriget
Enzo Traverso: Auschwitz, Marx och nittonhundratalet (på marxistarkiv.se)
Mer om Historikerstriden:
Tysken Ernest Nolte var fram till historikerstriden en ofta refererad forskare och författare. På svenska finns hans De fascistiska rörelserna, sv. uppl 1966 (på marxistarkiv.se). Men han förlorade historikerstriden och är sedan dess marginaliserad. Se även (svenska Wikipedia): Tyska historikerstriden.
Artikeln Historikerstreit på engelskspråkiga Wikipedia innehåller en utförlig beskrivning av denna viktiga debatt som inleddes sommaren 1986 och slutfördes 1989.
[1] Se även ”The Uniqueness of Auschwitz: Hypotheses, problems and wrong turns in historical research” [Auschwitz unika karaktär: Hypoteser, problem och felaktiga vägval i historisk forskning], i: Enzo Traverso, Critique of Modern Barbarism. Essays on Fascism, anti-Semitism and the use of History (Amsterdam, 2019). Översättning och anteckningar inom hakparenteser av Alex de Jong]
[2] De viktigaste bidragen till Historikerstreit, som vi hänvisar till här, är samlade i en antologi utgiven av Piper-Verlag (München/Zürich, 1987) med samma titel. Se även antologin Dan Diner (red.) Ist der Nationalsozialismus Geschichte? (Frankfurt am Main, 1987). [Engelsk utgåva: Ernst Piper (red.), Forever in the shadow of Hitler?: original documents of the Historikerstreit, the controversy concerning the singularity of the Holocaust (Atlantic Highlands, 1993)]
[3] Vi påpekade svagheterna och motsägelserna i Noltes tolkning av nationalsocialismen i ett förord till Trotskijs Schriften über Deutschland (Europäische Verlagsanstalt, Frankfurt am Main 1971).
[4] [En hänvisning till rapporter om att Tjeka-officerare torterade fångar genom att stänga in dem med utsvultna råttor som gnagde sig in i offrets kropp. Bilden av denna råttbur användes av Nolte som en symbol för de fruktade bolsjevikiska grymheterna. Rapporterna om användningen av råttburar härstammar från kretsar av högerorienterade ryska exilryssar och är historiskt omtvistade. Se: Enzo Traverso, ”The New Anti-communism: rereading the Twentieth Century”, i: Mike Haynes och Jim Wolfreys (red.) History and revolution. Refuting revisionism (London, 2007), s. 138–1156, särskilt s. 140–141.]
[5] Nolte, ”Zwischen Geschichtslegende und Revisionismus” i: Historikerstreit, och Joachim Fest i: Frankfurter Allgemeine Zeitung, 29-8-1986.
[6] De första formuleringarna om nödvändigheten av att utrota judarna återfinns hos kejsar Wilhelm 1919 och bland ledarna för Deutsch-Völkscher Schutz-und Trutz-Bund.
[7] Se Norman Cohns noggranna forskning, Warrant for Genocide (London, 1967).
[8] Lissagaray, Geschichte der Kommune von 1871, Dietz-Verlag, Stuttgart 1920, s. 363. Se även s. 352, 357 [Boken finns i svensk översättning: Kommunen 1871, nyaste upplagan 1972]. Författaren citerar (ibid. s. 359) följande passage från den regeringsvänliga tidningen Le Temps: ”Vem minns inte, även om han bara sett det en kort stund, torget, nej, benhuset vid Tour St. Jacques?
Ur denna fuktiga jord, som nyligen grävts upp av spaden, sticker här och där upp huvuden, armar, fötter och händer. Konturerna av lik, klädda i nationalgardets uniform, syntes avtryckta mot marken. Det var fasansfullt. [… ] Regnet och hettan hade påskyndat förruttnelsen, och de svullna kropparna kom fram igen. MacMahons ära visade sig alltför tydligt. Tidningarna blev skrämda. ’Dessa stackare’, sade en av dem, ’som har gjort oss så mycket ont under sina liv, får inte tillåtas göra det ens efter sin död.’”
[9] Se Nolte, ”Zwischen Geschichtslegende und Revisionismus”, s. 20 och 26–29.
[10] Joachim Fest: ”Och det faktum att det bland dem som hade lett Münchens sovjetrepublik, som snart skulle sluta i kaos och skräck, dessutom fanns en hel del judar, gav en uppenbar och i alla fall användbar agitatorisk bekräftelse på hans antisemitiska tvångsföreställningar” . I: Historikerstreit, s. 105. ”Till synes motsägelsefulla uttalanden (om judarna från kejsar Vilhelm II, som annars ska ha varit en tolerant person [E.M.]) härrör från tiden efter kriget, då han och hans krets kämpade om ansvaret för katastrofen. De hänvisade till det stora antalet judiska revolutionärer i Ryssland samt Österrike, Ungern och Tyskland” (Wilhelm-Karl Prinz von Preuen, Er führte kein Operettenregime, i: Die Zeit, den 13 maj 1988). Det är också värt att nämna, att även om många bolsjevikiska aktivister var av judiskt ursprung, så var deras band till de judiska massorna brutna och de kunde varken läsa eller skriva deras språk, ”jiddisch”. ”Oktoberrevolutionen ägde rum utan de judiska massornas deltagande”. ”Bund”, det största judiska socialistpartiet, stödde mensjevikerna. Det var Lenins energiska kamp mot antisemitismen, som gick så långt som att hota med dödsstraff, och de ” vita” som ledde till en vändning. Stora delar av de judiska socialistpartierna och majoriteten av ”Bund” gick över till kommunisterna 1919. (Se: John Bunzl, Klassenkampf in der Diaspora, Wien, 1975, s. 134–135) .
[11] Se Nolte, ”Zwischen Geschichtslegende und Revisionismus”, om de påstådda intellektuella föregångarna till ”totalitär kollektivism”.
[12] Nolte, ”Zwischen Geschichtslegende und Revisionismus”, s.
[13] Den 8 november 1799 – på tröskeln till 1800-talet – torterades tre ledare för ett misslyckat revolutionsförsök, Romao Pinheiro, Lucas Dantas och Manuel Faustino, offentligt i Brasilien. Deras händer och fötter bröts en efter en, varefter de styckades och halshöggs. Se: Clóvis Moura, Rebelloes da Senzala (Sao Paulo, 1981), s. 65–66. I Santo Domingo/Haiti var ett av de vanligaste straff som ålades slavar att bränna hela kroppsdelar, samtidigt som salt och vinäger ströddes i öppna sår. Offren dödades genom att de begravdes levande, med endast huvudet stickande upp ur marken, vilket smordes in med honung för att ätas av myror och termiter. Se: Pierre de Vaissire, Saint-Dominque 1629–1789 (Paris, 1909).
[14] Efter slavupproret som leddes av Spartakus spikade de romerska härskarna fast 6 000 av hans anhängare på kors längs Via Appia. För att hämnas mordet på slavägaren Pedanius Secundus, som hade begåtts av en slav, avrättades alla 400 stadsslavar tillhörande denna senator enligt sedvänja år 61: ”Man kan bara hålla detta avskum i schack genom terror”, sade den romerske senatorn Gaius Cassius.
[15] Den 8 november 1799 – på tröskeln till 1800-talet – torterades tre ledare för ett misslyckat revolutionsförsök, Romao Pinheiro, Lucas Dantas och Manuel Faustino, offentligt i Brasilien. Deras händer och fötter bröts en efter en, varefter de styckades och halshöggs. Se: Clóvis Moura, Rebelloes da Senzala (Sao Paulo, 1981), s. 65–66. I Santo Domingo/Haiti var var ett av de vanligaste straff som ålades slavar att bränna hela kroppsdelar, samtidigt som salt och vinäger strödes i öppna sår. Offren dödades genom att begravas levande, med endast huvudet stickande upp ur marken, vilket smordes in med honung för att ätas av myror och termiter. Se: Pierre de Vaissire, Saint-Dominque 1629–1789 (Paris, 1909).
[16] Efter slavupproret som leddes av Spartacus spikade de romerska härskarna fast 6 000 av hans anhängare på kors längs Via Appia. För att hämnas mordet på slavägaren Pedanius Secundus, som hade begåtts av en slav, avrättades alla 400 stadsslavar tillhörande denna senator enligt sedvänja år 61: ”Man kan bara hålla detta avskum i schack genom terror”, sade den romerske senatorn Gaius Cassius.
[17] Om de portugisisk-brasilianska slavägarnas panikartade rädsla för ett slavuppror i Brasilien efter den franska revolutionen, se Moura, Rebelloes da Senzala.
[18] Noltes angrepp på den ”vänsterintellektuelle” Tucholsky, vilket i detta sammanhang endast kan ses som ett angrepp på en ”jude”, är ytterligare ett bevis på professorns akademiska inställning, som inte verkar ha mycket till övers för att kontrollera källor. Påståendet att Tucholsky förespråkade ”gasning” av kvinnor och barn till bildade tyskar (Ernst Piper (red.), Forever in the shadow of Hitler?, s. 152) kommer från en extremt högerinriktad sekundärkälla. Om Nolte hade kontrollerat den ursprungliga källan, dvs. tidskriften Die Weltbühne, skulle han ha upptäckt att det var en ironisk kommentar av Tucholsky i en artikel mot militarism, krig och användningen av giftgas för att döda.
[19] Vi kan här inte räkna upp de många böcker och artiklar som stöder denna tes med otaliga uppgifter. Vi bör bland annat komma ihåg de många uppgifter som offentliggjordes under Nürnbergprocesserna mot vissa stora tyska företag. Protokollen från rättegångarna mot Deutsche Bank, Dresdner Bank och IG-Farben har nyligen givits ut på nytt. Redaktörerna har gjort den antifascistiska upplysningen en tjänst och på ett värdefullt sätt bidragit till Historikerstreit. En bra sammanfattning av den marxistiska tolkningen av nationalsocialismen finns i Claus Radt, Der deutsche Faschismus (Frankfurt am Main, 1987).
[20] [Öststödet eller Osthilfe var Weimar-regeringens politik för ekonomiskt stöd till konkursdrabbade gods i Östpreussen. En skandal bröt ut i slutet av 1932 och början av 1933, när det blev känt att ett stort antal junkrar hade använt stödet till lyxvaror och semestrar. Skandalen involverade personer med kopplingar till den politiska maktens högsta poster och mörklades senare av nazisterna.]
[21] I vår bok Senkapitalismen (Stockholm, 1974-75) försökte vi underbygga denna tes med vad vi anser vara övertygande siffror.
[22] Gängen som tillhörde den fanatiske antisemitiske ukrainske kontrarevolutionären Symon Petliura mördade omkring hundratusen judar i en storskalig pogrom under det ryska inbördeskriget. Allt de saknade var en ”rationellt” och effektivt fungerande administration och industri för att begå ett folkmord på de ukrainska och östpolska judarna i Hitlers anda. Den ideologiska viljan att göra detta fanns definitivt redan. För övrigt var det den tyska ockupationen av Ukraina (maj till december 1918) som, tillsammans med att inrätta Hetman-regimen, upphävde ”Radans”, det ukrainska centralrådets, alla framsteg (såsom att bevilja full autonomi till de nationella minoriteterna – ryssar, judar och polacker). Under de följande striderna mellan ukrainska styrkor under Hetman/Petljura och de kontrarevolutionära arméerna under Koltjak och Denikin (slogan: ”Slå judarna och rädda Ryssland”) å ena sidan, och Röda armén å den andra, ägde det rum fruktansvärda pogromer 1919 och 1920 (se Bunzl, Klassenkampf in der Diaspora, s. 134).
[23] Biskop Clemens August Graf von Galen i Münster var den ende höga kyrkliga dignitär som offentligt protesterade mot nazisternas mord på tyska psykiskt sjuka. Det ledde till att mordkampanjen upphörde. Men ingen högt uppsatt tysk kyrklig dignitär uttalade sig mot deportationen och mordet på tyska och europeiska judar under Tredje riket, vilket däremot Frankrikes primat, kardinal Pierre-Marie Gerlier, gjorde. Vi tror inte att det skedde av personlig feghet, utan snarare – vilket är mycket värre – av politiska och ideologiska skäl, dvs. av rädsla för att ”försvaga armén” under dess ”krig mot bolsjevismen”. Om detta talade Konrad Adenauer helt sant: ”Jag tror att om alla biskopar en viss dag offentligt hade motsatt sig detta från sina predikstolar, så hade de kunnat förhindra många saker. Detta skedde inte, och det finns ingen ursäkt för det. Om biskoparna som en följd av detta hade hamnat i fängelse eller i ett koncentrationsläger, så skulle det inte ha varit någon anledning till skam, tvärtom”. Citerat i Klaus Scholder, Politischer Widerstand, s. 262; i: Schmädeke/Steinbach (red.), Widerstand gegen den Nationalsozialismus (München/Zürich, 1985).
[24] Detta går helt förbi den polske science fiction-författaren och futurologen Stanislaw Lem, som i sitt förord till Wlaystaw Bartoszewskis vackra bok Aus der Geschichte lernen? Aufsätze und Reden zur Kriegs- und Nachkriegsgeschichte Polens (München 1986, s. 11) uttrycker sin oro över möjligheten av en återgång till diktatur i Tyskland eftersom... domare vägrade att straffa ”icke-våldsamt blockerande av vägtrafiken”. Lem har fortfarande inte förstått att det inte var nonkonformism utan konformism, inte det individuella samvetets uppror och rebelliskhet, utan kravet på ”ordning” och att ”äntligen sätta stopp för dessa demonstrationer” som gjorde Tredje riket möjligt.
[25] Ulrich Herbert, Arbeit und Vernichtung, i: Ist der Nationalsozialismus Geschichte?, s. 198, försöker bevisa att det för nazisterna var Weltanschauung (särskilt utrotningen av judarna) som var det primära i deras relationer med den tyska industrin – även efter att det blivit allt större brist på arbetskraft. Men liksom många andra studier bevisar hans lärorika och intressanta studie raka motsatsen. Man kan bara dra slutsatsen att det under påverkan av denna brist skedde en allt mer massiv användning av ”utlandsfödd” arbetskraft i riket. ”Överflödet” av tvångsarbetare var så stort att nazisterna kunde tillåta sig att tillämpa olika ”användningskriterier” för olika etniska grupper, i enlighet med sina rasläror. Men till skillnad från de första månaderna av fälttåget i Ryssland, då denna brist på arbetskraft ännu inte fanns, och när Einsatzgruppen [mobila dödspatruller] omedelbart mördade även judar som var arbetsföra, var regeln i Auschwitz: ”Att döda genom (dvs. efter) arbete” – inte omedelbar avrättning, åtminstone inte för dem som var arbetsföra. Detta var innebörden av de ”urval” som genomfördes av dr Mengele och hans gelikar.
[26] [Franz Josef Strauss (1915 – 1988) var en inflytelserik tysk högerpolitiker. Han var länge ledare för Kristliga sociala unionen (CSU), den bayerska motsvarigheten till CDU. På högerflanken av CDU/CSU var han en kontaktpunkt mellan den traditionella konservatismen och den radikala högern].
[27] Rolf-Dieter Müller, i: Geschichtswende? (Freiburg, 1987). Först efter den [politiska högersvängen som kallas] ”Bonner Wende” 1983 gjorde Siemens-stiftelsen, studiecentret i Weikersheim, med stöd av högerkonservativa sociologer och filosofer tillsammans med tidningar som Welt, Frankfurter Allgemeine Zeitung och högerextrema intellektuella tidskrifter som Criticon, ett rättfärdigande av nazisternas brott socialt acceptabelt. Finansieringen av produktionen av konservativ ideologi genom stora företag (även Thyssen är inblandat) återställer en historisk kontinuitet som bröts av andra världskriget.
[28] Citerat i Walther Hofer, Die Entfesselung des Zweiten Weltkrieges (Frankfurt am Main, 1964), s. 305.
[29] Till och med Hitlers tidigare vapendragare, Erich Ludendorff, skrev följande profetiska ord till rikspresident von Hindenburg den 1 februari 1933: ”Genom att utnämna Hitler till rikskansler har ni överlämnat vårt heliga tyska fädernesland till en av tidernas största demagoger [det vore mer korrekt att skriva: en av de största demagogiska, hänsynslösa äventyrarna, E. M]. Jag förutspår att denne onde man kommer att störta vårt rike i avgrunden och åsamka vår nation omätligt elände. Framtida generationer kommer att förbanna er i er grav för denna handling.” Citerat av Hagen Schulze, Die deutsche Katastrophe erklären, i: Dan Diner (red.), Ist der Nationalsozialismus Geschichte?, s. 91. Samme Ludendorff var en av de främsta förespråkarna för det imperialistiska erövringskriget 1914–1918, och förkroppsligar själva sinnebilden av nationalistisk cynism. Efter 1918 ledde han en obeveklig demagogisk kampanj för att fördöma den ”våldsamma Versaillesfreden”, efter att han själv kallblodigt tvingat det militärt försvagade Sovjetryssland att acceptera det tio gånger värre Brest-Litovsk-fördraget.
[30] [Från latin, betyder ”före”, förutsättningen för.]
[31] Jaurès, L’Esprit du Socialisme (Paris, 1964) s. 178. Rosa Luxemburg, Socialdemokratins kris [”Juniuspamfletten”] (1915) kapitel 1.
[32] Jürgen Habermas, ”Geschichtsbewusstsein und posttraditionelle Identität”, i: Eine Art Schadensabwicklung (Frankfurt a. M., 1987), s. 165–167.
[33] I sin Memorial de Saint-Hélène uttrycker Napoleon Bonaparte detta helt öppet (1:a volymen, s. 362 i utgåvan från Collection La Pléeiade, Paris Gallimard, Paris, 1956).
[34] Max Weber, Wirschaft und Gesellschaft (Tübingen, 1965).
[35] Bernd Rüthers, Entartetes Recht – Rechtslehren und Kronjuristen im Dritten Reich (München, 1988).
[36] Detta var till exempel ännu inte fallet med den tidiga kristendomen, som – med några nämnvärda undantag – uttryckligen accepterade slaveri och uppmanade slavar att erkänna sina plikter mot sina herrar. Se flera källor om detta ämne i G. E. M. de Ste Croix, The Class Struggle in the Ancient World (London, 1981), s. 419f.
[37] Det står i kontrast till den stalinistiska karikatyren, som först identifierade proletär internationalism med försvaret av Sovjetunionen, och sedan i allt större utsträckning med total underkastelse under den sovjetiska byråkratins manövrer på diplomatisk och militär nivå.
[38] Redan i sin artikel från 1983 ”Marxismus und Nationalsozialismus” (Vierteljahrhefte für Zeitgeschichte) förespråkade professor Nolte tesen om en påstådd ”gemensam grund” för båda ideologierna, bland annat när det gäller tendensen mot ”totalitär kollektivism” och att ”rättfärdiga” massmord. Detta strider mot hans egna tidigare analyser av nationalsocialismen. När Nolte, i likhet med Settembrim och Gobetti, talar om en ”liberal revolution” som en ”individualismens revolution”, glömmer han, precis som otaliga andra förespråkare för ”ekonomisk frihet”, uppenbarligen att vissa människors ekonomiska frihet i det kapitalistiska produktionssättet betingas av att andra är ekonomiskt tvingade att sälja sin arbetskraft till de förstnämnda. För de sistnämnda råder ekonomisk ofrihet. Om alla hade fri tillgång till produktionsmedel och mat skulle inte många vara villiga att sälja sin arbetskraft till kapitalisterna utan att tvingas till det.
[39] Givetvis ”orsakade” inte marxismen detta internationella beteende hos delar av det moderna proletariatet, utan uttryckte endast i medveten form det som, baserat på materiella intressen, redan instinktivt och halvmedvetet fanns närvarande i spirande form.
[40] Jürgen Habermas och Jeremy Leaman, ”A Kind of Settlement of Damages (Apologetic Tendencies)”, New German Critique, 44 (1988), s. 25–39.
[41] Dan Diner, i: Ist der Nationalsozialismus Geschichte? s. 72–73; kan inte förstå de nationalsocialistiska massbrotten eftersom han placerar dem helt utanför ramen för de handlingar som bestäms av intressen. Det faktum att de utan tvekan hade irrationella (Diner säger ”kontrarationella”, vi anser att skillnaden är irrelevant) drag gör dem inte unika. Var inte Hitlers order om en brända jorden-politik på tysk mark ”kontrarationell”? Vad var då den ”instrumentella rationaliteten” i det meningslösa ömsesidiga massmordet på muslimer och hinduer under Indiens delning? Är inte alla uttryck för blind fanatism, inklusive religiös fanatism, irrationella (kontrarationella) och på intet sätt bestämda av instrumentell rationalitet? Har inte djuppsykologin för inte så länge sedan visat att det finns talrika exempel på mänskligt beteende, både individuellt och kollektivt, som drivs av en destruktiv drift, inklusive en självförstörande drift? Är inte massmordet på europeiska judar därför ett extremt fenomen av en mycket mer allmän trend som kan och måste förklaras?
[42] Om den tyska utrikespolitikens påstådda geopolitiska bestämning genom Rikets så kallade centrala läge, se bland andra Hagen Schulze, ”Die deutsche Katastrophe erklären”, s. 95–97.
[43] Se bland annat Nunca Mas: The Report of the Argentine National Commission on the Disappeared (New York, 1986) , Joan Dassin (red) Torture in Brazil: A Shocking Report on the Pervasive Use of Torture by Brazilian Military Governments, 1964–1979 (Austin, 1998) och svaret från den brasilianska militären (Brasil Sempre, Rio de Janeiro, 1986) som öppet rättfärdigar användningen av tortyr mot ” subversiva”.
[44] Se Jacobo Temerman, Prisoner Without A Name, Cell Without a Number (Madison, 2002).
[45] Till antalet är mordet på de inhemska folken i Centralamerika större än mordet på de europeiska judarna. Mellan Cortez landstigning och 1564 minskade befolkningen i Mexiko och de centralamerikanska områdena med 8,5 miljoner. Endast 1,5 miljoner urinvånare överlevde. Förhållandet är värre än för de europeiska judarna. Det fanns det inget formellt beslut från de spanska herrarna att utrota alla urbefolkningens män, kvinnor och barn. Men för de åtta miljoner oskyldiga offren var detta varken någon tröst eller ett mindre ont.
[46] Trotskij och efter honom Nicos Poulantzas karakteriserade den fascistiska diktaturen som ett ”institutionaliserat” inbördeskrig eller undantagstillstånd, där de utsattas händer var bundna, åtminstone vad gäller deras möjligheter till rättslig reaktion.
[47] Redan Friedrich Engels påpekade att de som segrade över revolutionen 1848 också blev verkställare av dess sista vilja. Men de gjorde det på sitt eget sätt, med konsekvenser som vi nu alla känner till.
[48] Denna tes formulerades ursprungligen av Joseph Schumpeter, och togs senare upp, på ett mer nyanserat sätt, av Arnold Mayer. Se: Arnold Mayer, The Persistence of the Old Regime (London, 2010). USA:s uppgång som den mest framträdande imperialistiska makten och starkaste militära kraften har på ett avgörande sätt motbevisat denna tes.
[49] Fritz Fischer, Griff nach der Weltmacht. Die Kriegspolitik des Kaiserlichen Deutschland (Düsseldorf, 1964).
[50] Se bland annat Andreas Hillgruber, Deutsche Grossmacht-und Weltpolitik im 19. und 20. Jahrhundert (Düsseldorf, 1977), samt av samma författare Der Zweite Weltkriege, 1939-1945: Kriegsziele und Strategie der grossen Mächte (Stuttgart, 1982). Här är endast ett av många relevanta citat: ”Hitlers program syftade till att göra Storbritannien till den tyska imperialismens ’underordnade partner’, och erövra de europeiska regionerna i Ryssland (’livsrum i öster’). Detta skulle följa efter att Frankrike hade eliminerats som militärmakt för att skapa manöverutrymme på kontinenten.”
[51] Se till exempel Kaltenbrunner, i: Rheinischer Merkus / Christ und Welt från 12 december 1986; Gillessen, Der Krieg der Diktatoren i: Frankfurter Allgemeine Zeitung från den 20 augusti 1986; Topitsch, Psychologische Kriegsführung, i: Allgemeine Schweizerische Beiträge zur Konfliktforschung, 1/1987; osv. En bra översikt över detta ämne ges av Gerd R. Uberschar, Deutsche Zeitgeschichte in Hitlers Schatten, i: Geschichtswende?, en antologi utgiven av Dreisam-Verlag, Freiburg, 1987. Hillgruber själv gjorde ett tydligt uttalande angående ämnet ”förebyggande krig”: ”Av sammanhanget i vår framställning har det blivit mycket tydligt att Hitlers angrepp på Sovjetunionen inte kan betraktas som ett ’förebyggande krig’ i ordets vanliga bemärkelse – det vill säga en krigshandling som vidtas för att förekomma en motståndare som är redo att attackera eller redan förbereder sig för att göra det.” (Andreas Hillgruber, Hitler’s Strategie (Frankfurt a. M., 1965), s. 533.
[52] [Kodnamn för nazisternas invasion av Sovjetunionen.]
[53] [Se: Ernest Mandel, Vad Andra världskriget egentligen handlade om (Linköping, 2005), kapitel 1.]
[54] Japan har idag en teknisk och industriell potential att på mycket kort tid återigen bli en militär supermakt. Om detta faktiskt kommer att ske beror helt på den politiska maktbalansen när det gäller inrikes- och utrikespolitiken.
[55] [A.J.P. Taylor ifrågasatte i sin Origins of the Second World War (London, 1961) den nazistiska regimens särskilda ansvar för krigsutbrottet. Mandel kritiserade detta verk för att vara inkonsekvent i sin utvärdering av de politiska åtgärder som vidtogs av olika regeringar och för att sakna faktagrund. Se: Mandel, Vad Andra världskriget egentligen handlade om. David L. Hoggan och David Irving är högerextrema publicister och nazistsympatisörer.]
[56] Walter Hofer, Die Entfesselung des Zweiten Weltkrieges, s. 419.
[57] Prof. Adrian Lyttelton i: New York Review of Books, 31 mars 1988.
[58] I vår bok Förtjusande mord – Kriminalromanens sociala historia (1984) konstaterade vi att detta också måste ses i ljuset av de ökande kriminella tendenserna i det sena borgerliga samhället. Det framgår av att den organiserade brottsligheten växer, av den ”lagliga” storfinansens allt fler lagbrott, eller åtminstone lagundandragande, samt den växande sammanflätningen mellan den ”lagliga” och ”olagliga” storfinansen. Det framgår också av säkerhetstjänsternas expansion, det ökande samarbetet mellan säkerhetstjänsterna, delar av den militära apparaten och högerextrema konspiratörer och den organiserade brottsligheten och delar av den ”lagliga” storfinansen. Det senare illustrerades tydligast i Italien med P2-konspirationen och ”spänningsstrategin” 1969, då en bombattack mot järnvägsstationen i Bologna resulterade i en massaker. [P2 var en frimurarloge som utvecklades till en knutpunkt för högerextrema krafter samt olika offentliga och politiska personer].