Publicerat: Under pseudonymen Friedrich Oswald,
i "Telegraph für Deutschland" nr 31, Hamburg, februari 1840.
Källa: Marx Engels Werke, Ergänzungsband II, s. 33ff.
Översättning: Hans Granlid
Digitalisering: Jonas Holmgren
Av de restaurationsperiodens poetiska barn, vilkas kraft inte förlamades av de elektriska stötarna åren 1830, och vilkas rykte grundlades först under den nuvarande litteraturepoken, utmärker sig tre genom en betecknande likhet: Immermann, Chamisso och Platen. Hos alla tre finns en ovanlig individualitet, en betydande karaktär och en intellektuell kraft, som är åtminstone jämbördig med deras poetiska talang. Hos Chamisso är än fantasin och känslan, än det beräknande intellektet förhärskande; särskilt i terzinerna[1] är ytan alltigenom kall och intellektuell, men man hör det ädla hjärtat slå under denna yta; hos Immermann bekämpar dessa båda egenskaper varandra och bildar denna dualism, som han själv vidkännes, och vilkas yttersta spetsar hans starka personlighet väl kan böja samman men inte förena; hos Platen slutligen har den poetiska kraften uppgivit sin självständighet och finner sig lätt i det mäktigare intellektets herravälde. Om Platens fantasi inte kunnat stödja sig på hans intellekt och hans storslagna karaktär, skulle han inte blivit så berömd. Därför företrädde han det intellektuella i poesin, formen, och därför uppfylldes inte hans önskan att få avsluta sin bana med ett stort verk. Han visste väl, att ett sådant stort verk var nödvändigt för att förläna varaktighet åt hans berömmelse; men han kände också, att hans kraft ännu inte skulle räcka till för detta och hoppades på framtiden och sina förarbeten; men tiden gick och han dog innan han kommit ur sina förberedande arbeten.
Platens fantasi följde ängsligt intellektets djärva steg; och när det så gällde ett genialt verk, när den skulle våga ett djärvt språng, som intellektet inte kunde utföra, måste den bävande rygga tillbaka. Platens misstag uppstod därav, att han ansåg sitt intellekts produkter vara poesi. Till anakreontiska ghaseler[2] räckte hans poetiska skaparkraft; understundom blixtrade den också meteorlikt till i hans komedier; men vi måste dock för oss själva tillstå, att av det, som var typiskt för Platen, är det mesta en intellektuell produkt och skall som sådan alltid bli erkänt. Man kommer att bli trött på hans förkonstlade ghaseler och hans retoriska oden; man kommer att finna polemiken i hans komedier till största delen oberättigad, men man kommer också att skänka aktning åt kvickheten i hans dialog och upphöjdheten i hans parabaser[3] samt måste finna hans ensidighet grundad på storheten i hans karaktär. Platens litterära ställning i det allmänna medvetandet kommer att förändras; han kommer att träda längre bort från Goethe men närmare Börne[4].
Att också hans tänkesätt mer drar honom till Börne, det visade förutom en massa anspeglingar i komedierna, flera dikter i den samlade utgåvan, av vilka jag bara nämner odet till Karl X; en rad sånger, som föranleddes av den polska frihetskampen, hade inte tagits med i denna samling, fastän de måste vara av stort intresse för karakteristiken av Platen. De har nu publicerats på ett annat förlag som tillägg till den samlade utgåvan. Jag finner däri min åsikt om Platen bekräftad. Tanken och karaktären måste här ännu mer och ännu mer påfallande än någonstans annars ersätta poesin. Därför finner sig Platen sällan tillrätta i visans enkla form; det måste vara långa, utdragna verser, vilka var och en kan bädda för en tanke, eller konstrika odemetra[5], vilkas allvarliga, avmätta gång nästan tycks kräva ett retoriskt innehåll. Till Platen kommer också tankarna med versens konst, och det är det starkaste beviset för hans dikters intellektuella ursprung. Den som har andra anspråk på Platen blir inte tillfredsställd av dessa Polensånger; men den som med dessa förväntningar tar det lilla häftet i handen, skall rikligt gottgöras för den bristande poetiska doften genom ett överflöd av upphöjda, mäktiga tankar, som vuxit på den ädlaste karaktärsgrund, och genom - som förordet träffande säger - en "storslagen lidelsefullhet". Skada blott att dessa dikter inte publicerades några månader tidigare, då det tyska nationalmedvetandet reste sig mot den kejserliga ryska pentarkin[6] i Europa; de skulle varit det bästa svaret därpå. Kanske hade också pentarkisten[6] här funnit månget motto för sitt verk.
[1] Terzin - "tredje rim", osymmetrisk strof, sammansatt av endast tre versrader.
[2] Ghasel - persisk diktform, införd bl.a. av Platen i den tyska litteraturen.
[3] Parabas - en del av det antika dramat, där körledaren i diktarens namn vänder sig till åskådarna.
[4] Börne, Karl Ludwig (1786-1837) demokratisk skriftställare, journalist och teaterkritiker, ideolog för "Det unga Tyskland".
[5] Odemetra - ett versmått.
[6] Pentarkin - de fems herravälde. Pentarkisten - K. E. Goldmann, författare till den anonymt utgivna proryska skriften "Den europeiska pentarkin", Leipzig 1839.