Skrivet: I början av 1847.
Publicerat: I "Deutsche Brüsseler Zeitung", i
november 1847.
Källa: Marx Engels Werke bd IV, s. 222ff; "Deutscher
Sozialismus in Versen und Prosa".
Översättning: Hans Granlid
Digitalisering: Jonas Holmgren
Herr Grün hämtar sig från strapatserna med sin "sociala rörelse i Frankrike och Belgien" genom att kasta en blick på sitt fosterlands sociala stillastående. Till omväxling skärskådar han nu gamle Goethe "från den mänskliga ståndpunkten". Han har bytt ut sina sjumilastövlar mot tofflor, kastat på sig nattrocken och sträcker självbelåtet ut sig i sin länstol:
"Vi skriver inte någon kommentar utan tar bara med det, som ligger i öppen dag." (s. 244.)
Han har gjort det riktigt skönt för sig:
"Jag hade låtit sätta rosor och kamelior i rummet, resedor och violer i det öppna fönstret." (s. III.) "Och framför allt inga kommentarer! - utan så här, de samlade verken på bordet och lite ros- och resedadoft i rummet! Vi skall se, hur långt vi kommer med det. - Blott en skurk ger ut mer än han har!" (s. IV, V.)
[......]
På s. 15 påvisar herr Grün Goethes rätt att existera. Goethe och Schiller är nämligen upphävandet av motsatsen mellan "dådlös njutning", d.v.s. Wieland[1], och "njutningslöst dåd", d.v.s. Klopstock[2]. "Först Lessing ställde människan på sig själv." (Månne herr Grün kan göra detta akrobatiska konststycke efter honom?) - I denna filosofiska konstruktion har vi alla herr Grüns källor samlade. Formen för konstruktionen, grundvalen för det hela - är det världsbekanta hegelska konstgreppet med motsatsernas förmedling. "Den på sig själv ställda människan" är hegelsk terminologi använd enligt Feuerbach. "Dådlös njutning" och njutningslöst dåd", denna motsats, över vilken herr Grün låter Wieland och Klopstock spela ovannämnda variationer, är lånad ur M. Hess' Samlade verk[3]. Den enda källa vi saknar är litteraturhistorien själv, som inte vet det ringaste om de ovannämnda sakerna, och därför med rätta ignoreras av herr Grün.
Då vi talar om Schiller, kan följande anmärkning av herr Grün vara på sin plats: "Schiller var allt, som man kan vara, såvida man inte är Goethe." (s. 311.) Pardon, man kan också vara Monsieur Grün. - För övrigt plöjer vår författare här med Ludwig von Baierlands kalvar:
"Rom, Dig felas vad Neapel har, Neapel just vad Du besitter;
Vore ni båda ett, blev det för jorden för mycket."[4]
Genom denna historiekonstruktion är Goethes uppträdande i den tyska litteraturen förberett. "Människan", som av Lessing "ställts på sig själv", kan blott under Goethes händer fortskrida till vidare evolutioner. Herr Grün tillkommer nämligen förtjänsten av att ha upptäckt "människan" hos Goethe - inte den naturliga av man och kvinna njutningsrikt och köttsligt avlade människan utan människan i högre bemärkelse, den dialektiska människan, caput mortuum[5] i den degel, där Gud Fader, Sonen och Den Helige Ande blev sammansmälta - en cousin germain[6] åt Homunculus i Faust - kort sagt inte den människa, som Goethe talar om, utan den människa", som herr Grün talar om. Vem är nu "den människa", som herr Grün talar om?
"Det finns inget annat än mänskligt innehåll hos Goethe." (s. XVL.) - På sidan XXI får vi höra, "att Goethe framställde och tänkte sig människan så som vi i dag vill förverkliga henne". - Sidan XXII: "Goethe av i dag - och det är hans verk - är en mänsklighetens sanna kodex[7]." - Goethe "är den fulländade mänskligheten". (s. XXV.) - "Goethes diktverk är (!) det mänskliga samhällets ideal." (s. 12.) - "Goethe kunde inte bli någon nationell diktare, emedan han var bestämd att bli det mänskligas diktare." (s. 25.) - Men trots detta skall enligt s. 14 "vårt folk" - alltså tyskarna - hos Gothe "skåda sitt eget väsen förklarat". Här har vi den första upplysningen om "människans väsen", och vi kan därav så mycket mer lita på herr Grün som han utan tvivel å det grundligaste "undersökt begreppet människan". Goethe framställer "människan" så som herr Grün vill förverkliga henne, och tillika framställer han det tyska folket förklarat - hädanefter är "människan" ingen annan än "den förklarade tysken". Detta bekräftas ständigt. Liksom Goethe inte är "någon nationell diktare" utan "det mänskligas diktare", så är det tyska folket inte heller "något nationellt folk" utan "det mänskligas" folk. Därom heter det också på s. XVI: "Goethes diktverk, som framgått ur livet, ... hade och har ingenting att göra med verkligheten." Just som "människan", just som tyskarna. Och på s. 4: "Ännu i denna stund vill den franska socialismen lyckliggöra Frankrike, men de tyska författarna har människosläktet för ögonen." (Medan "människosläktet" för det mesta inte brukar "ha" dem "för ögonen" utan för en tämligen motsatt kroppsdel.) Så glädjer sig herr Grün också på otaliga ställen över att Goethe ville "befria människan inifrån (t.ex. s. 225), "vilken äkta germanska befrielse dock ännu inte vill komma "ut".
Låt oss alltså konstatera detta första besked: "Människan" är lika med den "förklarade" tysken.
Låt oss nu följa herr Grün i den erkänsla han visar "det mänskligas diktare", "det mänskliga innehållet hos Goethe". Den skall bäst avslöja för oss, vem "människan", som herr Grün talar om, är. Vi skall finna, att herr Grün här avslöjar den sanna socialismens hemligaste tankar, liksom han över huvud taget genom sin lust att överrösta alla sina kumpaner blir förledd att tuta ut saker i världen, som det övriga sällskapet hellre skulle vilja förtiga. Det var för övrigt så mycket lättare för honom att förvandla Goethe till "det mänskligas diktare" som Goethe själv brukade använda orden "människa" och "mänskligt" i en viss emfatisk betydelse. Goethe brukade dem visserligen blott i den betydelse, som de användes i på hans tid och senare också av Hegel, liksom epitetet "mänsklig" tilldelades särskilt grekerna i motsats till hedniska och kristna barbarer, långt innan dessa uttryck genom Feuerbach fick sitt mystiskt-filosofiska innehåll. I synnerhet hos Goethe har de för det mesta en helt ofilosofisk, sinnlig betydelse. Först herr Grün tillkommer förtjänsten av att ha gjort Goethe till Feuerbachs lärjunge och till en sann socialist.
Vi kan här naturligtvis inte tala utförligt om Goethe själv. Vi vill bara rikta uppmärksamheten på en punkt. - Goethe förhåller sig i sina verk på ett tvåfaldigt sätt till sin tids tyska samhälle. Än är han fientlig emot det; han söker undfly det honom vedervärdiga samhället såsom i "Ifigenia" och över huvud taget under den italienska resan, han gör som Götz, Prometeus och Faust uppror mot det, han överöser det som Mefistofeles med sitt bittraste hån. Än åter är han befryndad med det, "skickar" sig i det, såsom i flertalet av de tama "Xenierna" och många prosaskrifter, hyllar det som i "Karnevalerna", ja, försvarar det mot den framträngande historiska rörelsen, såsom i synnerhet i alla de skrifter, där han talar om franska revolutionen. Det är inte bara vissa sidor av det tyska livet som Goethe gillar, gentemot andra, som är honom motbjudande. Det är oftare olika stämningar han befinner sig i; det är en oupphörlig kamp inom honom mellan den geniale diktaren, som äcklas av sin omgivnings misär, och det försiktiga barnet av en frankfurtsk rådsherre, respektive det weimarska geheimerådet, som ser sig nödsakad att sluta vapenstillestånd med denna misär och vänja sig vid den. Därför är Goethe än väldig, än småskuren; än ett trotsigt, hånande, världsföraktande snille, än en hänsynstagande, förnöjsam, trångsynt kälkborgare. Inte heller Goethe var i stånd att besegra den tyska misären; tvärtom, den besegrar honom, och denna misärens seger över den största tysken är det bästa beviset för att den inte alls går att övervinna "inifrån". Goethe var alltför universell, en alltför aktiv natur, alltför sinnlig för att söka räddning från misären i en schillerisk flykt till det kantska idealet; har var alltför skarpsynt för att inte se, hur denna flykt slutligen inskränkte sig till utbyte av den platta misären mot den översinnliga. Hans temperament, hans krafter, hela hans andliga inriktning hänvisade honom till det praktiska livet, och det praktiska liv han fann var miserabelt. I detta dilemma, att existera i en livssfär, som han måste förakta, och dock vara fjättrad vid denna sfär såsom den enda, i vilken han kunde vara verksam, i detta dilemma har Goethe ständigt befunnit sig, och ju äldre han blev, desto mer drog sig den mäktige poeten, de guerre las[8], tillbaka bakom den obetydlige ministern i Weimar. Vi förebrår inte Goethe ā la Börne[9] och Menzel[10] för att han inte var liberal, utan för att han också tidvis kunde vara kälkborgare, inte för att han inte var mäktig någon hänförelse för tysk frihet, utan för att han offrade sin ibland frambrytande, riktiga estetiska känsla åt en kälkborgerlig rädsla för all nutida stor historisk rörelse; inte för att han var hovman, utan för att han vid en tid, då en Napoleon sköljde rent det stora tyska augiasstallet, med högtidligt allvar kunde sysselsätta sig med de ringaste angelägenheter och menus plaisirs[11] vid ett av de ringaste tyska småhoven. Över huvud taget riktar vi mot honom förebråelser varken från moralisk ståndpunkt eller från partiståndpunkt utan på sin höjd från estetisk och historisk ståndpunkt; vi mäter Goethe varken med moralisk eller politisk eller "mänsklig" måttstock. Vi kan inte här ge oss in på att framställa Goethe i sammanhang med hela hans tid, med hans litterära föregångare och samtida, i hans utvecklingsgång och i hans levnadsställning. Vi får därför inskränka oss till att helt enkelt konstatera faktum.
Vi skall se ur vilken av dessa synpunkter Goethes verk är "en mänsklighetens sanna kodex", "den fulländade mänskligheten", "det mänskliga samhällets ideal".
Låt oss först ta itu med Goethes kritik av det bestående samhället för att sedan övergå till den positiva framställningen av "det mänskliga samhällets ideal". Det är självklart, att vi med hänsyn till rikhaltigheten i Grüns bok i båda fallen blott kan framhäva några karakteristiska glanspunkter.
I själva verket uträttar Goethe under som samhällskritiker . Han "fördömer civilisationen" (s. 34-36), då han låter höra några romantiska klagorop över att den utplånar allt karakteristiskt och olikartat hos människorna. Han "förutsäger bourgeoisins värld" (s. 78), då han i Prometeus tout bonnement[12] skildrar privategendomens uppkomst. Han är på sidan 229 "civilisationens straffdomare, ... dess Minos[13]". Men allt detta är blott bagateller.
På sidan 253 citerar herr Grün "Katekisation":
"Betänk, o bara, varifrån är dessa gåvor?
Du kan dock icke själv ha några håvor. -
Å, allting har jag ifrån pappa. -
Och han, varifrån har han det? - Ifrån pappas pappa. -
Dock ej! Varifrån har då din farfar fått? -
Han tog det blott."
"Hurra", gastar herr Grün för full hals, "la propriété c'est le vol[14] - Proudhon livslevande!"
Leverrier[15] med sin planet kan gå hem och avträda sin orden till herr Grün - ty här är mer än Leverrier, här är t.o.m. mer än Jackson och svavel-etergas. Den, som reducerat Proudhons för många fredliga borgare förvisso oroande "stöldsats" till de ungefärliga dimensionerna av det ovan citerade Goethe-epigrammet, kan endast belönas med hederslegionens grand cordon[16].
"Medborgargeneralen" orsakar redan mera svårigheter. Herr Grün beser den ett tag från alla sidor, gör mot sin vana några tvivlande grimaser, blir betänksam: "visserligen ... tämligen fadd ... revolutionen är därmed inte dömd." (s. 150.) Stopp! Nu har han det! Vad är det för ett föremål det rör sig om? En kanna mjölk och därför: "Låt oss inte ... glömma, att det här åter är egendomsfrågan, som rycks i förgrunden." (s. 151.)
När på herr Grüns gata två gummor grälar om ett salt sillhuvud, besparar sig herr Grün förstås inte mödan att stiga ned från sitt "ros"- och resedadoftande rum och upplysa dem om att det också hos dem "är egendomsfrågan, som rycks i förgrunden". Alla vältänkandes tack blir honom den bästa lönen.
Goethe har utfört en av sina största kritiska gärningar, när han skrev Werther. Werther är ingalunda, som Goethes tidigare läsare "från den mänskliga ståndpunkten" trodde, blott och bart en sentimental kärleksroman. I Werther "har det mänskliga innehållet funnit en så adekvat form, att man inte i någon litteratur i världen kan finna något, som förtjänar att ens i ringaste mån sättas vid dess sida". (s. 96.) "Werthers kärlek till Lotte är en ren hävstång, en vehikel[17] för den radikala känslopanteismens tragedi. Werther är en sådan människa som saknar ryggrad, som ännu inte blivit subjekt." (s. 93.) Werther skjuter sig inte på grund av sin förälskelse, utan "emedan han, det olycksaliga panteistiska medvetndet, inte kunde komma på det klara med världen". (s. 94.) "Werther framställer med konstnärligt mästerskap samhällets hela förruttnade tillstånd, han ser den djupaste roten till de sociala missförhållandena i det religiöst-filosofiska fundamentet" (vilket fundament som bekant är mycket yngre än "missförhållandena"), i den oklara, nebulösa kunskapen ... "Rena, utluftade begrepp om den sanna mänskligheten" (och framför allt ryggrad, herr Grün, ryggrad!), "det bleve också döden för denna misär, för detta maskstungna ihåliga tillstånd, som man kallar det borgerliga livet!"
Ett exempel på hur "Werther med konstnärligt mästerskap framställer samhällets förruttnade tillstånd". Werther skriver:
"Äventyr? Varför behöver jag det dumma ordet ... våra borgerliga, våra falska förhållanden, de är äventyren, de är odjuren!"
Detta jämmerskri från en svärmisk lipsill om avståndet mellan den borgerliga verkligheten och hans inte mindre borgerliga illusioner om denna verklighet, denna kraftlösa, beklämda suck, som enbart beror på brist på den vanligaste erfarenhet, utges av herr Grün på s. 84 för djupborrande samhällskritik. Herr Grün påstår t.o.m., att den i de ovannämnda orden uttalade "förtvivlade livsångesten, denna sjukliga retning att ställa tingen på huvudet, så att de åtminstone en gång skall få ett annat utseende(!), sist och slutligen grävt flodbädden till franska revolutionen". Revolutionen, som ovan var förverkligandet av machiavellismen, blir här blott och bart till förverkligandet av den unge Werthers lidanden. Giljotinen på Revolutionsplatsen är blott det matta plagiatet av Werthers pistol.
Härefter är det helt självklart, att Goethe också i Stella - enligt s. 108 - behandlar "ett socialt stoff", ehuru här endast "högst lumpna förhållanden" skildras. Den sanna socialismen är mycket mer tillmötesgående än vår Herre Jesus. Där två eller tre äro församlade - de behöver inte alls vara det i dess namn - är den mitt ibland dem och har "ett socialt stoff". Den liksom dess anhängare herr Grün har över huvud taget en slående likhet med "detta tarvliga självbelåtna spionageväsen, som bekymrar sig om allt utan att utröna något". (s. 47.)
Våra läsare påminner sig kanske ett brev, som Wilhelm Meister i sista delen av "Läroåren" skriver till sin svåger, där efter några tämligen platta fraser om fördelen av att växa upp under välbärgade förhållanden adelns företrädesrätt framför kälkborgarna erkänns och de senares, liksom alla övriga icke-adliga klassers, underordnade ställning stadfästs såsom tills vidare oföränderlig. Blott för den enskilde skall det under vissa omständigheter vara möjligt att ställa sig på samma nivå som adeln. Herr Grün anmärker härtill:
"Vad Goethe säger om de högre samhällsklassernas företräden är alltigenom sant, om man identifierar högre klasser med bildade klasser, och detta är fallet hos Goethe." (s. 264.)
Varvid det framdeles beror.
Vi kommer till den mångomtalade huvudpunkten: Goethes förhållande till politiken och till franska revolutionen. Här kan man av herr Grüns bok lära, vad det vill säga att följa någon i vått och torrt; här bekräftar sig herr Grüns trohet.
För att Goethes förhållande till revolutionen må synas rättfärdigat måste Goethe naturligtvis stå över revolutionen, ha övervunnit den, redan innan den fanns till. Vi får därför redan på s. XXI veta:
"Goethe hade skyndat så långt före sin tids praktiska utveckling, att han gentemot den trodde sig kunna förhålla sig blott avvisande, blott avvärjande".
Och på s. 84, på tal om Werther, vilken som vi sett redan innehåller hela revolutionen in nuce[18]: "Historien skriver 1789, Goethe 1889". Desslikes måste Goethe (s. 28-29) "i få ord grundligt göra upp med allt skrik om friheten", i det han redan på 70-talet i Frankfurter Gelehrtenanzeigen låter trycka en artikel, som alls inte talar om den frihet "skrikhalsarna" kräver utan endast anställer några allmänna och tämligen nyktra betraktelser om friheten som sådan och frihetsbegreppet. Vidare: emedan Goethe i sin doktorsavhandling uppställde tesen, att varje lagstiftare t.o.m. vore förpliktad att införa en bestämd kult - en tes, som Goethe själv behandlar blott som en roande paradox (vilket herr Grün själv citerar) föranledd av allsköns småstadsmässigt prästgräl i Frankfurt - "nötte studenten Goethe sina skosulor i grundligt inhämtande av revolutionens och den nuvarande franska statens hela dualism". (s. 26, 27.) Det tycks som om herr Grün ärvt denna "studenten Goethes" "nötta skosulor" och därmed satt sulor under sin "sociala rörelses" sjumilastövlar.
Nu går det naturligtvis upp ett nytt ljus för oss om Goethes uttalanden beträffande revolutionen. Nu är det klart, att han, som stod högt över den, som redan för femton år sedan "gjort upp med den", "nött av skosulorna efter den", distanserat den med ett århundrade, inte kunde ha någon sympati för den, inte kunde intressera sig för ett folk av "frihetssvärmare", som han var på det klara med redan anno sjuttiotre. Nu har herr Grün en lätt uppgift. Goethe må sätta en aldrig så banal gammalmansvisdom på sirliga distika[19], må resonera aldrig så kälkborgerligt inskränkt om den[20], aldrig så kälkborgerligt rygga tillbaka för den stora islossning, som hotar hans fredliga poetiska vrå, han må uppföra sig hur småaktigt, hur fegt, hur lakejaktigt som helst, han kan inte vara för svår för sin tålige kommentator. Herr Grün lyfter honom upp på sina outtröttliga axlar och bär honom genom smutsen; ja, han övertar all smutsen för den sanna socialismens räkning, så att Goethes skor förblir rena. Från "Fälttåget i Frankrike" till " Den naturliga dottern" övertar herr Grün på s. 133-170 allt, allt utan undantag, han visar en dévouement[21], som kunde röra en Buchez[22] till tårar. Och när allt detta inte hjälper, när smutsen är alldeles för djup, då spanns den högre sociala exegesen[23] för vagnen, då gör herr Grün följande parafras:
"Frankrikes sorgliga öde må de stora betänka
Men i sanning än mer de små.
De stora gick så till botten; dock vem beskyddade massan
Mot massan? Då var massan massans tyrann."
"Vem beskyddar", skriker herr Grün av alla krafter, med spärrstil, frågetecken och alla "vehiklar för den radikala affärspanteismens tragedi", "vem beskyddar i synnerhet den egendomslösa massan, den s.k. pöbeln, mot den besittande massan, den lagstiftande pöbeln!" (s. 137.) "Vem beskyddar i synnerhet" Goethe mot herr Grün? -
På detta sätt förklarar herr Grün hela raden av snusförnuftiga borgarregler ur de venetianska epigrammen, vilka "liksom från Herkules' hand utdelar örfilar, som först nu tycks oss smälla riktigt behagligt" (sedan faran för kälkborgaren är över), "då vi har stor och bitter erfarenhet bakom oss" (utan tvivel mycket bitter för kälkborgaren). (s. 136.)
Ur "Belägringen av Mainz" skulle herr Grün "för allt i världen inte vilja gå förbi följande ställe":
"Tisdag ... ilade jag att ära ... min furste, varvid jag också hade lyckan att få uppvakta fursten" o.s.v. ... "min alltid nådige herre" o.s.v.
Det ställe, där Goethe framlägger sin underdåniga vördnad för konungens av Preussen livkammartjänare, livhanrej och livkopplare, herr Rietz, finner herr Grün inte lämpligt att citera.
På tal om "Medborgargeneralen" och "De utvandrade" får vi veta:
"Goethes hela antipati mot revolutionen gällde - så ofta den yttrade sig i diktens form - detta ständiga verop, att han såg människorna fördrivas från välförtjänta och välförstådda egendomsförhållanden, som togs i anspråk av intrigmakare, avundsmän o.s.v. ... just denna berövandets orätt ... Hans hemkära, fredliga natur reste sig mot skadegörelsen av äganderätten, vilken utövades av godtycket och jagade stora människomassor ut i flykt och elände." (s. 151.)
Detta ställe kan vi utan vidare skriva på "människans" konto, vars "fredliga, hemkära natur" har det så behagligt i sina "välförtjänta och välförstådda" eller rent ut sagt välförvärvade "egendomsförhållanden", att hon förklarar revolutionens stormvåg, som sans faįon[24] sopar undan dessa förhållanden, för "godtycke", för verk av "intrigmakare, avundsmän" o.s.v.
Att herr Grün "med renaste glädje avnjuter" (s. 165) den borgerliga idyllen "Hermann och Dorothea" med dess tvehågsna och snusförnuftiga småstadsbor, dess gnällande bönder, som med vidskeplig rädsla flyktar undan sansculotternas armé[25] och krigets fasor, det förundrar oss hädanefter icke. Herr Grün "låter sig t.o.m. lugnad nöja med den trångbröstade mission, som det tyska folket till slut ... tilldelas". Det passar icke tysken att leda den fruktansvärda rörelsen vidare och att också vackla hit och dit. Herr Grün gör rätt i att gjuta medlidsamma tårar för de svåra tidernas offer och i patriotisk förtvivlan över sådana ödets slag blicka mot himlen. Det finns för övrigt nog med fördärvade och vansläktade, som inte har ett "mänskligt" hjärta i bröstet, som hellre i det republikanska lägret stämmer in i Marseljäsen, ja, kanske drar oanständiga vitsar i Dorotheas övergivna lilla kammare. Herr Grün är en hedersman, som upprörs av den känslolöshet, med vilken t.ex. en Hegel ser bort från de av historiens stormsteg nertrampade "små blommorna" och hånar "klagosången över de privata dygderna blygsamhet, ödmjukhet, människokärlek, barmhärtighet", som höjs "mot världshistoriska dåd och deras verkställare". Herr Grün gör rätt däri. I himlen skall han väl belönas.
Låt oss avsluta de "mänskliga" fraserna om revolutionen med följande: "En verklig komiker skulle tillåta sig att finna Konventet självt oändligt löjligt", och innan denne "verklige komiker" påträffas, avger herr Grün tills vidare de nödvändiga instruktionerna. (s. 151, 152.)
Om Goethes förhållande till politiken efter revolutionen ger herr Grün likaledes överraskande upplysningar. Bara ett exempel. Vi vet redan, vilket djupt känt agg mot liberalerna "människan" bär i sitt hjärta. "Det mänskligas diktare" får givetvis inte gå till sina fäder utan att särskilt ha tagit med dem, utan att ha gett herrar Welcker, Itzstein et consortes en ordentlig minnesbeta. Denna minnesbeta uppspårar vårt "självbelåtna spionageväsen" i följande tama xenie (s. 319):
"Det är ju bara den gamla träcken,
Klokare måste ni bli!
Trampa ej alltid densamma fläcken,
Så går vi framåt, också vi!"
Goethes omdöme: "Ingenting är mer vedervärdigt än majoriteten, ty den består av några få kraftfulla föregångare, av skälmar, som anpassar sig, av svaga, som låter sig uppsugas, och av massan, som rullar bakefter utan att det minsta veta vad den vill" - detta äkta kälkborgaromdöme, vars okunnighet och kortsynthet är möjliga blott på en tysk lilleputtstats begränsade område, gäller för herr Grün som "kritik av den senare" (d.v.s. moderna) "rättsstaten". Hur riktigt detta är, erfar man "t.ex. i vilken deputeradekammare som helst". (s. 268.) Hädanefter sörjer alltså den franska kammarens "buk" blott av okunnighet så förträffligt för sig och sina likar. Ett par sidor längre fram (s. 271) är "julirevolutionen" enligt herr Gräns mening "fatal", och redan på s. 34 klandras skarpt tullförbundet, därför att det "ännu mer fördyrar den naknes och frysandes klädtrasor, som skall täcka hans skinn, blott för att göra tronens stöttor (!!), de frisinnade penningherrarna" (vilka som bekant i hela tullförbundet opponerar sig mot "tronen"), "något motståndskraftigare". De "nakna" och "frysande" skjuts som bekant överallt i Tyskland fram av kälkborgarna, då det gäller att bekämpa skyddstullarna eller några andra progressiva borgerliga åtgärder, och "människan" ansluter sig till dem.
Vilka upplysningar om "människans väsen" ger oss nu genom herr Grün Goethes kritik av samhället och staten?
Först besitter "människan" enligt s. 264 en alldeles avgjord respekt för de "bildade stånden" i allmänhet och en passande vördnad för en hög adel i synnerhet. Men sedan utmärker hon sig genom en väldig rädsla för alla stora massrörelser, för alla energiska sociala aktioner, vid vilkas annalkande hon antingen skrämd kryper undan i spiselvrån eller skyndsammast löper bort med sitt pick och pack. Så länge rörelsen varar, är den "en bitter erfarenhet" för henne, och knappast är den förbi, förrän hon bredbent ställer sig på prosceniet[26] och med Herkules' hand utdelar örfilar, som först nu tycks henne smälla riktigt behagligt, och finner hela historien "oändligt löjlig". Därvid hänger hon med hela sitt hjärta fast vid "välförtjänta och välförstådda egendomsförhållanden"; i övrigt äger hon en mycket "hemkär och fredlig natur", är förnöjsam och anspråkslös samt önskar i sina små, stillsamma njutningar inte bli störd av några stormar. "Människan dröjer gärna i det begränsade" (så lyder på s. 191 första satsen i "andra delen"); hon avundas ingen och tackar sin skapare, när man lämnar henne i fred. Kort sagt, "människan", vilken vi redan sett vara en boren tysk, börjar så småningom att på håret likna en tysk småborgare.
Vartill inskränker sig i själva verket Goethes av herr Grün förmedlade samhällskritik? Vad finner "människan" att anmärka på samhället? För det första att det inte motsvarar hennes illusioner. Men dessa illusioner är just den idédebatterande, särskilt den ungdomlige kälkborgarens illusioner - och om den kälkborgerliga verkligheten inte motsvarar dessa illusioner, beror detta blott på att de är illusioner. De motsvarar därför så mycket fullständigare den kälkborgerliga verkligheten. De skiljer sig från den endast så som över huvud taget det ideologiska uttrycket för ett tillstånd skiljer sig från detta tillstånd, och om deras förverkligande kan det därför inte vara något tal. Ett slående exempel härpå ger herr Grüns fraser om Werther.
För det andra riktar sig "människans" polemik mot allt, som hotar den tyska kälkborgarregimen. Hela hennes polemik mot revolutionen är en kälkborgares. Hennes hat mot liberalerna, julirevolutionen och skyddstullarna yttrar sig alldeles omisskännligt som den nedtryckte, stabile småborgarens hat mot den oavhängige, progressive borgaren. Låt oss ge ännu två exempel på detta.
Småborgardömets blomstringstid var som bekant skråväsendet. På sidan 40 säger herr Grün och talar i Goethes, alltså "människans" anda: "Under medeltiden förband korporationen den starke mannen skyddande med andra starka." Den tidens skråborgare är "starka män" inför "människan".
Men skråregimen var på Goethes tid redan i förfall; konkurrensen bröt in från alla sidor. Goethe utbrister som äkta kälkborgare på ett ställe i sina memoarer, som herr Grün på s. 88 citerar, i hjärtslitande klagorop över småborgerlighetens begynnande förruttnelse, över välbärgade familjers ruin, över familjelivets därmed sammanhängande förfall, de husliga bandens upplösning och annan sådan borgerlig jämmerlåt, som i civiliserade länder behandlas med välförtjänt förakt. Herr Grün, som vid detta ställe vädrar en präktig kritik av det moderna samhället, kan så föga tygla sin glädje, att han låter trycka hela dess "mänskliga innehåll" med spärrstil.
Låt oss nu gå över till det positiva "mänskliga innehållet" hos Goethe. Vi kan nu gå fortare fram, då vi nu en gång är "människan" på spåren.
Låt oss framför allt meddela den glädjande iakttagelsen, att "Wilhelm Meister överger föräldrahemmet" och att i "Egmont" "Brüssels borgare håller på privilegier och friheter" av ingen annan grund än för att "bli människor". (s. XVII.)
Herr Grün har redan en gång ertappat gamle Goethe på Proudhons vägar. Han har på s. 320 än en gång detta nöje:
"Vad Goethe ville, vad vi alla vill, att rädda vår personlighet, anarkin i ordets sanna bemärkelse, därom säger han sålunda:
Men varför gillar jag väl då
I nutidens värld anarkins låt gå?
Var och en lever efter sitt skön,
Och detta är också min vinst och lön" o.s.v.
Herr Grün är överlycklig att hos Goethe återfinna den äkta, "mänskliga" samhällsanarki, som först förkunnades av Proudhon, och som med acklamation adopterades av de tyska sanna socialisterna. Men denna gång misstar han sig. Goethe talar om den redan existerande "anarkin i nutidens värld", som redan "är" hans vinst och lön, och enligt vilken var och en lever efter sitt skön, d.v.s. om den oavhängighet i det sällskapliga umgänget, som åvägabragts genom feodal- och skråväsendets upplösning, genom bourgeoisins frammarsch och patriarkalismens bannlysning ur de bildade klassernas sociala liv. Redan av grammatikaliska grunder kan det alltså inte vara tal om herr Grüns omtyckta framtida anarki i högre betydelse. Goethe talar här över huvud taget inte om "vad han ville" utan om vad han fann existerade.
Men ett sådant litet förbiseende får inte störa. Vi har ju dikten "Egendom".
"Jag vet, att inget tillhör mig
Förutom tanken, som ostörd sig
Utur min själ vill gjuta,
Och varje gunstigt ögonblick,
Som låter mig ett älskvärt skick
Från grunden njuta."
Om det inte är klart, att i denna dikt "den hittillsvarande egendomen går upp i rök" (s. 320), står herr Grüns förstånd stilla.
Vi lämnar dock dessa herr Grüns små exegetiska[27] sidonöjen åt sitt öde. Deras antal är för övrigt legio[28], och det ena för alltid till ännu mer överraskande resultat än det andra. Låt oss hellre åter se oss om efter "människan".
"Människan dröjer gärna i det begränsade", fick vi höra. Kälkborgaren gör sammaledes. "Goethes förstlingar var av rent social (d.v.s. mänsklig) natur ... Goethe höll sig till det allra närmaste, minsta, husligaste". (s. 88.) - Det första positiva, som vi upptäcker hos människan, är glädjen vid småborgarens "ringa och husliga", stilla liv,
"När vi finner en plats i världen", säger Goethe i herr Grüns sammanfattning, "vilar där med vår egendom, föder oss av ett fält och skyddar oss med ett hus, har vi då inte ett fosterland?" "Och", utropar herr Grün, "hur har vi inte i dag utplånat detta ord ur själen!" (s. 32.) - "Människan" bär för det mesta en redingote ā la propriétaire[29] och ger sig även därigenom tillkänna som en ren epicier[30].
Den tyska borgaren är, som var och en vet, frihetssvärmare på sin höjd tillfälligt, i ungdomen. "Människan" har samma egenskap. Herr Grün omnämner med välbehag, hur Goethe under sina senare år "fördömer" den ännu i "Götz", denna "produkt av ett fritt och ouppfostrat barn", spökande "frihetsträngtan" och citerar t.o.m. på s. 43 den fega återkallelsen in extenso. Vad herr Grün förstår med frihet, kan man sluta sig till av att han på samma ställe identifierar franska revolutionens frihet med de fria schweizarnas vid tiden för Goethes resa till Schweiz, alltså den moderna konstitutionella och demokratiska friheten, med medeltida riksstäders patricie- och skråherravälde och dessutom med de boskapsskötande alpstammarnas urgermanska råhet. Bergfolket i Berns högland skiljer sig ju inte en gång till namnet från "Berget"[31] i Nationalkonventet!
Den hedersvärde borgaren är en stor fiende till all frivolitet och allt religionsförhånande. "Människan" likaledes. När Goethe i detta avseende på diverse ställen uttalade sig äkta borgerligt, hör detta för herr Grün också till "det mänskliga innehållet hos Goethe". Och för att man riktigt skall tro det, samlar herr Grün inte blott dessa guldkorn utan tillägger på s. 62 ännu en hel del behjärtansvärt ur egen fatabur, att "religionsförhånarna" ... vore "tomma krukor och kräk" o.s.v. Vilket gör all heder åt hans "mänskliga" och borgerliga sinnelag.
Borgaren kan inte leva utan en "kär konung", en dyr landsfader. "Människan" inte heller. Därför ser Goethe (s. 129) i Karl August[32] en "förträfflig furste". Den tappre herr Grün, som ännu anno 1816 svärmar för "förträffliga furstar"!
Borgaren intresserar sig för en händelse, i den mån den direkt inverkar på hans privata förhållanden.
"Till och med dagens händelser blir för Goethe till främmande objekt, som antingen stör eller gynnar honom i den borgerliga välmågan, som kan avvinna honom ett estetiskt eller mänskligt men aldrig ett politiskt intresse." (s. 20.)
Herr Grün "avvinner hädanefter en sak ett mänskligt intresse", när han märker, att den "antingen stör eller gynnar honom i den borgerliga välmågan". Herr Grün tillstår här så öppet som möjligt, att den borgerliga välmågan är huvudsaken för "människan". -
Faust och Wilhelm Meister ger herr Grün anledning till särskilda kapitel. Låt oss först ta Faust.
På s. 116 får vi veta:
"Genom att Goethe kom växtorganismens hemlighet på spåren", blir han "först i stånd att färdiggestalta sin humanistiska människa, Faust" (finns det då inget sätt att gå ur vägen för den "mänskliga" människan?). "Ty Faust blir likaså ... genom naturvetenskapen förd till toppen av sin egen natur (!)".
Vi har fått våra exempel på hur också "den humanistiska människan" herr Grün "genom naturvetenskapen förs till toppen av sin egen natur". Man ser, hur detta hör till släktet.
Vi hör sedan, s. 231, att "djurskelettet och människobenen" i första scenen betyder "hela vårt livs abstraktion" - överhuvudtaget förfar herr Grün med Faust just så som om man hade uppenbarelsen av teologen Sankt Johannes framför sig. Makrokosmos[33] betyder "den hegelska filosofin", som då, när Goethe skrev denna scen (1806), för tillfället blott fanns till i Hegels huvud, på sin höjd i manuskriptet till "Fenomenologin", som Hegel vid denna tid utarbetade. Vad bryr sig "det mänskliga innehållet" om tideräkningen?
Skildringen av det sjunkna heliga romerska riket i andra delen av "Faust" uttyder herr Grün (s. 240) utan vidare som en skildring av Ludvig XIV:s monarki, "varmed", tillfogar han, "vi av sig självt får konstitutionen och republiken!" "Människan" "har" naturligtvis allt "av sig självt", som andra människor med möda och arbete först måste framställa åt sig.
På s. 246 anförtror oss herr Grün, att andra delen av 'Faust" i avseende på dess naturvetenskapliga sida "blivit den moderna kanon[34] liksom Dantes "Den gudomliga komedin' var medeltidens kanon". Detta till efterföljelse för naturforskarna, som hittills sökt mycket litet i "Fausts" andra del, och för historikerna, som i florentinarens ghibellinska partidikt sökt något helt annat än en "medeltidens kanon"! Det synes som om herr Grün ser på historien med samma ögon som enligt s. 49 Goethe på sitt eget förflutna: "I Italien överblickade Goethe sitt förflutna med den belvederiske Apollos ögon", vilka ögon pour comble de malheur[35] inte en gång har ögonstenar.
Wilhelm Meister är "kommunist", d.v.s. "i teorin, på den estetiska åskådningens mark" (!!). (s. 254.)
"Han har ställt sitt hopp till ett intet,
och hela världen tillhör honom." (s. 257.)
Naturligtvis, han har nog med pengar, och världen tillhör honom, som den tillhör varje borgare, utan att han behöver göra sig mödan att bli "kommunist på den estetiska åskådningens mark". - Under auspicierna[36] av detta "intet", vartill Wilhelm Meister ställt sitt hopp, och vilket, som vi ser av s. 256, är ett riktigt vidlyftigt och innehållsdigert "intet", avskaffas också bakruset. Herr Grün "dricker utan efterkänningar, utan huvudvärk ur sista skvätten". Desto bättre för "människan", som nu ostraffat kan lyfta en stilla bägare. För den tid, då allt detta skall uppfyllas, har herr Grün emellertid redan upptäckt "den sanna människans" dryckesvisa i detta: Jag har ställt mitt hopp till ett intet - "denna sång skall man sjunga, när mänskligheten inrättat sig, sig själv värdigt"; herr Grün har dock inskränkt den till tre strofer och uteslutit de för ungdomen och "människan" olämpliga ställena.
Goethe uppställer i W. M. "det mänskliga samhällets ideal". Människan är inte något lärande utan ett levande, handlande och verkande väsen." "Wilhelm Meister är denna människa." "Människans väsen är verksamhet" (ett väsen, som hon delar med varje loppa). (s. 275, 258, 261.)
Till slut "Valfrändskaperna". Denna i sig moraliska roman moraliserar herr Grün ännu mer, så att det nästan verkar som om det vore fråga om att anbefalla "Valfrändskaperna" som lämplig skolbok för högre flickskolor. Herr Grün förklarar, att Goethe har "skilt mellan kärlek och äktenskap och detta så, att kärleken för honom är sökandet efter äktenskapet och äktenskapet den funna, fulländade kärleken". (s. 286.) Varför alltså kärleken är sökandet efter "den funna kärleken". Detta förtydligas ytterligare därmed, att efter "ungdomskärlekens frihet" äktenskapet som "kärlekens slutförhållande" måste inträda. (s. 287.) Alldeles som i civiliserade länder en vis familjefader först låter sin son resa ut några år och sedan till "slutförhållande" utväljer en lämplig maka åt honom. Men medan han i civiliserade länder för länge sedan slutat upp med att se något moraliskt bindande i detta "slutförhållande", medan där tvärtom mannen håller sig med älskarinnor, och hustrun därför sätter horn på honom, räddar kälkborgaren åter herr Grün:
"Om människan verkligen haft fritt val, ... om två människor grundar sitt förbund på sin ömsesidiga förnuftiga vilja" om till en libertins[37] världsåskådning att betrakta störningen av detta förhållande som en småsak, medan den för Goethe rymde lidande och olycka. Men hos Goethe kan det inte vara tal om libertinage." (s. 288.)
Detta ställe karakteriserar den skygga polemik mot moralen, som herr Grün då och då tillåter sig. Kälkborgaren har kommit till den insikten, att man så mycket hellre måste låta ungdomen vara med om något, som just de liderligaste pojkarna sedan blir de bästa äkta männen. Men skulle de efter bröllopet låta ännu något komma sig till last - då finns det ingen nåd, ingen barmhärtighet för dem; ty "det hör till en libertins världsåskådning".
"En libertins världsåskådning!" "Libertinage!" Man ser "människan" så livslevande som möjligt framför sig, hur han lägger handen på hjärtat och med glad stolthet utropar: Nej, jag är ren från all frivolitet, från budoarernas otukt, jag har aldrig övermodigt stört ett gott äktenskaps lycka, jag har alltid utövat trohet och redlighet och aldrig haft någon lust till min nästas hustru - jag är ingen "libertin"!
"Människan" har rätt. Han är inte gjord för galanta äventyr med sköna fruntimmer, han har aldrig spekulerat om förförelse och äktenskapsbrott, han är ingen "libertin" utan en man med samvete, en hedersvärd och dygdig tysk kälkborgare. Han är
"... den fredlige krämarn,
som bak i butiken röker sin pipa;
han fruktar sin fru och hennes arroganta ton;
herraväldet över Huset överlåter han åt henne,
på minsta vink lyder han stumt.
Så lever han då, hanrej, slagen och nöjd."
(Parny, "Goddam", sång III.)
Det återstår oss blott att göra ännu en anmärkning. När vi i de föregående raderna betraktat Goethe blott från en sida, är det helt och hållet herr Grüns skuld. Han framställer inte als Goethe från hans väldiga sida. Antingen glider han snabbt förbi alla de ting, där Goethe verkligen var stor och genial, såsom "libertinen" Goethes romerska elegier, eller också övergjuter han dem med en bred ström av trivialiteter, som bara visar, att han inte vet, hur han skall ta itu med dem. Däremot uppsöker han med en hos honom annars inte vanlig flit alla filisterier, alla kälkborgerligheter och småaktigheter, sammanställer dem, överdriver dem som en äkta litterat och glädjer sig varje gång han kan stödja sin egen inskränkthet på den ofta också vanställde Goethes auktoritet.
Icke Menzels gläfs, icke Börnes inskränkta polemik blev historiens hämnd för att Goethe alltid förnekade dem, när de stod öga mot öga med honom. Nej,
"Så som Titania i fe- och sagolandet
fann Botten Vävare i sin famn",[38]
så fann Goethe en morgon herr Grün i sin famn. Herr Grüns apologi, det varma tack han stammar fram till Goethe för vart kälkborgerligt yttrande, det är den bittersta hämnd, som den förolämpade historien kunde bestämma åt den störste tyske diktaren.
Men herr Grün "kan sluta ögonen i det medvetandet, att han inte gjort någon skam åt bestämmelsen att vara människa". (s. 248.)
[1] Wieland, Christoph Martin (1733-1813), tysk diktare.
[2] Klopstock, Friedrich Gottlieb (1724-1803), tysk diktare.
[3] Hess, Moses (1812-1872), tysk skriftställare, teoretiker för "den sanna socialismen".
[4] Ur Ludwig den förstes, kung av Beyern, "Dikter", tredje delen, Mimenen 1839.
[5] Caput mortuum (lat.) - dödskallen.
[6] Cousin germain (fr.) - köttslig kusin.
[7] Kodex - lagsamling.
[8] De guerre las (fr.) - trött av striden.
[9] Börne, Karl Ludwig (1786-1837), tysk demokratisk författare, journalist och teaterkritiker, en av "Det unga Tysklands" ideologer.
[10] Menzel, Wolfgang (1798-1873), tysk skriftställare som polemiserade mot "Det unga Tyskland" och det franska inflytandet.
[11] Menus plaisirs (fr.) - små förluster.
[12] Tout bonnement (fr.) - helt enkelt.
[13] Minos enligt den grekiska mytologin kung över Kreta, därefter domare i dödsriket.
[14] La propriété c'est le vol (fr.) - Egendom är stöld.
[15] Leverrier, Urbain Jean Joseph (1811-1877), fransk astronom.
[16] Grand cordon (fr.) - stora band.
[17] Vehikel - hjälpmedel, "bärare".
[18] In nuce (lat.) - i ett nötskal.
[19] Distika - ett antikt versmått.
[20] D.v.s. revolutionen.
[21] Dévouement (fr.) - hängivenhet.
[22] Buchez, Philippe (1796-1865) fransk kristlig "socialist".
[23] Exeges - bibeltolkning, textutläggning.
[24] Sans faįon (fr.) - utan vidare.
[25] D.v.s. revolutionsarmén. Adeln kallade revolutionärerna hånfullt för "sansculottes" (de byxlösa), emedan de bytt ut ädlingarnas knäbyxor mot långbyxor.
[26] Proscenium (lat.) - förscen.
[27] Exegetiska - textutläggande.
[28] Legio (lat.) - av oräknelig mängd.
[29] Redingote ā la propriétaire (fr.) - lång överrock, karakteristisk för dåvarande fastighetsägare.
[30] Epicier (fr.) - kryddkrämare, kälkborgare.
[31] "Berget" - fr. La Montagne, politiskt parti under franska revolutionen.
[32] Karl August (1757-1828), hertig av Sachsen, Weimar och Eisenach, vid vars hov Goethe levde.
[33] Makrokosmos - världsalltet.
[34] Kanon - rättesnöre.
[35] Pour comble de malheur (fr.) - till råga på olyckan.
[36] Auspicier - förebud; skydd.
[37] Libertin - vällusting.
[38] Ur Shakespeares sagospel "En midsommarnattsdröm". Botten Vävare är en av styckets groteska figurer, i åsnehuvud uppvaktande älvdrottningen Titania.