Karl Marx

Kapitalet

Första upplagan

1867


Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.


Första upplagan av Kapitalets första bok utkom år 1867 på Otto Meissners förlag i Hamburg. Karl Marx var emellertid missnöjd med den på olika sätt, och företog omfattande omarbetningar inför en 2:a upplaga år 1872. Alla senare översättningar och upplagor som kom ut under Marx' och Engels' livstid grundar sig, med smärre ändringar och tillägg, på 2:a upplagan.

Det var kapitlet om varan som förändrades mest i omarbetningen till 2:a upplagan 1872, och som följaktligen har ett självständigt värde. "Varan" är första kapitlet i Första boken. Det är själva startpunkten för Marx' teori om kapitalismen, och det intar därmed en viktig plats i teorin. Att kapitlet om varan finns i flera versioner är alltså av stort intresse för var och en som studerar Kapitalet, eller Marx' tänkande över huvud taget.

Marx missnöje med "Varan" i 1:a upplagan, och behovet av en omarbetning, satte - förutom innehållet i vissa delar, samt kapitalindelningen och rubriksättningen - även andra spår. Mitt under läsningen av korrekturarken på försommaren 1867 skrev Marx en helt ny version av det centrala avsnittet om värdeformen. Denna nya version tillfogades sedan som ett fristående "Tillägg" i slutet av 1:a upplagan. I 1:a upplagan av Kapitalets första bok finns alltså två versioner av det viktiga avsnittet om värdeformen!

Varuformen är den borgerliga rikedomens "cellform". Som form är den närvarande i samtliga de sociomateriella förhållanden och företeelser som vi kallar borgerliga eller kapitalistiska. Just därför att den utgör det mest allmänna, den enklaste byggstenen, utgör formen "vara" - varuformen - startpunkten för begripandet av den typ av samhällelighet som råder i "de samhällen där kapitalistisk produktionssätt härskar".

Samtidigt är detta första kapitel det mödosammaste att studera. Svårigheten ligger å ena sidan i att varuformen, och den kapitalistiska typen av samhällelighet, är så självklar för oss. Den utgör, eller är bestämmande för, en stor del av vår självklara vardagsverklighet; och det är alltid svårt att lyfta sig ur det självklara och betrakta det utifrån. Å andra sidan ligger svårigheten i själva det metodiska tankearbetet: att med tankens "abstraktionskraft" plocka sönder varuformen bit för bit (analys), och sedan sammanfoga bitarna igen (syntes) för att kunna begripa.

Varuformen utgör startpunkten för begripandet av kapitalismen. I stället för att gång på gång bara läsa det slutgiltiga varukapitlet är det för förståelsen fruktbart att få nya infallsvinklar från de tidigare versionerna.

Slutligen skall påpekas att översättarna i sin ambition att göra texten begriplig i många fall gjort Marx klarare och tydligare än vad han verkligen är. Exempelvis har långa tyska meningar brutits ner till ett flertal korta, pronomen har i vissa fall bytts ut mot substantiv etc., vilken måhända kan ge ett naivistiskt intryck. Förhoppningsvis underlättar det hur som helst studiet av texten.


FÖRSTA KAPITLET

Vara och pengar


1) Varan[A*]

Rikedomen i de samhällen, där kapitalistiskt produktionssätt härskar, framträder [erscheint] som en "oerhörd varuanhopning";[1*] den enskilda varan som dess elementarform.[B*] Vår undersökning börjar därför med en analys av varan.

Varan är till att börja med [zunächst][C*] ett yttre föremål, ett ting, som genom sina egenskaper tillfredsställer mänskliga behov av ett eller annat slag. Dessa behovs natur, om de t.ex. har sitt upphov i magen eller i fantasin, ändrar ingenting i sak.[2*] Det är inte heller här fråga om hur saken tillfredsställer det mänskliga behovet; omedelbart som livsmedel,[D*] d.v.s. som förbrukningsartikel [Gegenstand des Genusses], eller på en omväg som produktionsmedel.

Varje nyttigt ting, som järn, papper o.s.v., är att betrakta ur två synpunkter; med hänsyn till kvalitet och till kvantitet. Varje sådant ting är en helhet [ein Ganzes] av många egenskaper och kan därför vara nyttigt utifrån olika sidor. Upptäckten av dessa olika sidor och därmed tingens mångfaldiga användningssätt är en historisk handling.[3*] Detsamma gäller utfinnandet av samhälleliga mått för de nyttiga tingens kvantitet. Varumåttens olikhet har sitt ursprung dels i den skilda naturen hos de föremål som skall mätas, dels i tradition.

Ett tings nyttighet för mänskligt liv gör det till ett bruksvärde.[4*] I korthet kallar vi själva det nyttiga tinget eller varukroppen, som järn, vete, diamant o.s.v., bruksvärde, gods [Gut],[E*] artikel. När man betraktar bruksvärden förutsätter man alltid en kvantitativ bestämdhet, som dussin ur, alnar linne, ton järn o.s.v. Varornas bruksvärden lämnar material till en egen disciplin, varukunskapen.[5*] Bruksvärdet förverkligas bara i förbrukningen eller konsumtionen. Bruksvärden bildar rikedomens ämnesmässiga innehåll,[F*] vilken dess samhälleliga form än må vara. I den samhällsform, som vi har att undersöka, utgör de samtidigt de materiella bärarna av - bytesvärdet.

Bytesvärdet framträder till att börja med som det kvantitativa förhållande, som den proportion i vilken ett slags bruksvärden utbyts mot ett annat slags bruksvärden;[6*] ett förhållande som ständigt växlar med tid och plats. Bytesvärdet förefaller därför vara något tillfälligt och helt och hållet relativt; ett inre, immanent bytesvärde (valeur intrinsčque) hos varan alltså - en contradictio in adjecto.[7*] Låt oss betrakta saken närmare.

En enskild vara, ett quarter vete t.ex., utbyts mot andra artiklar i de mest skilda proportioner. Ändå förblir dess bytesvärde oförändrat oavsett om det uttrycks i x läderfett, y siden, z guld o.s.v. Det måste alltså kunna skiljas från dessa sina olika uttryckssätt.

Låt oss vidare ta två varor, t.ex. vete och järn. Vilket deras utbytesförhållande än är kan det alltid framställas i en ekvation,[G*] där en given kvantitet vete sätts lika med[H*] en viss kvantitet järn, t.ex. 1 quarter vete = a centner järn. Vad utsäger denna ekvation? Att samma värde existerar i två olika ting, i 1 quarter vete liksom i a centner järn. Båda är alltså lika med något tredje, som i och för sig varken är det ena eller det andra. Vart och ett av de båda, såvitt det är bytesvärde, måste alltså oavhängigt av det andra vara reducerbart till detta tredje.

Ett enkelt geometriskt exempel åskådliggör detta. För att bestämma och jämföra rätlinjiga figurers ytinnehåll upplöser man dem i trianglar. Triangeln själv reducerar man till ett uttryck som är alldeles olikt dess synbara figur - halva produkten av bas och höjd. På samma sätt reduceras varornas bytesvärden till något gemensamt, varav de representerar [darsteilen][I*] ett mer eller ett mindre.

Att bytesvärdets substans är något helt skilt från och något helt oavhängigt av varans fysiskt-handgripliga existens [Existenz], eller dess existens [Dasein][J*] som bruksvärde, visar dess utbytesförhållande vid första ögonkastet. Det karakteriseras just av abstraktionen från bruksvärdet. Som bytesvärde betraktad är nämligen en vara precis lika bra som en annan, om den bara förekommer i rätt proportion.[8*]

Därför skall vi till att börja med [zunächst] betrakta varorna som värden rätt och slätt; oavhängigt av deras utbytesförhållande eller av den form i vilken de framträder som bytesvärden.[9*]

Som bruksföremål eller gods är varorna kroppsligt skilda ting. Deras värdeexistens [Wertsein] utgör däremot deras enhet. Denna enhet har inte sitt ursprung i naturen utan i samhället. Den gemensamma samhälleliga substans som bara framställer sig [sich darstellt] som olik i olika bruksvärden är - arbetet.[K*]

Som värden är varorna inget annat än kristalliserat arbete. Måttenheten[L*] för själva arbetet är det enkla genomsnittsarbetet, vars karaktär förvisso växlar i olika länder och kulturepoker men som i ett förhandenvarande samhälle är givet. Mer komplicerat arbete gäller bara som potentierat eller snarare multiplicerat enkelt arbete, så att t.ex. en mindre kvantitet komplicerat arbete är lika med en större kvantitet enkelt arbete. Hur denna reduktion regleras är här likgiltigt. Att den ständigt försiggår visar erfarenheten. En vara kan vara produkten av det mest komplicerade arbete. Dess värde sätter den lika med produkten av enkelt arbete, och den representerar [darstellt] därför själv bara en bestämd kvantitet enkelt arbete.

Ett bruksvärde eller gods har alltså ett värde endast därför att arbete har blivit föremålsliggjort eller materialiserat i det. Hur mäter man då storleken av dess värde? Med den kvantitet "värdebildande substans", arbete, som det innehåller. Arbetskvantiteten själv mäts med sin utsträckning i tiden, och arbetstiden i sin tur har sitt mått i bestämda tidsenheter som timme, dag o.s.v.

Om värdet av en vara bestäms av den under dess produktion utgivna [verausgabte] arbetskvantiteten, kan det förefalla som om en vara skulle bli värdefullare ju latare och oskickligare dess producent är, eftersom han behöver så mycket mer tid för dess förfärdigande. Men bara den samhälleligt nödvändiga arbetstiden räknas som värdebildande. Samhälleligt nödvändig arbetstid är den arbetstid som behövs för att framställa[M*] ett bruksvärde under förhandenvarande samhälleligt normala produktionsbetingelser och med samhälleligt genomsnittlig skicklighet och intensitet i arbetet. Efter ångvävstolens införande i England t.ex., räckte kanske hälften så mycket arbete som tidigare till för att förvandla en given kvantitet garn till väv. Den engelske handvävaren behövde i själva verket samma arbetstid som förut för denna förvandling, men produkten av hans individuella arbetstimme representerade [darstellte] nu inte mer än en halv samhällelig arbetstimme och föll därför till hälften av sitt tidigare värde.

Det är alltså bara kvantiteten samhälleligt nödvändigt arbete, eller den för framställning av ett bruksvärde samhälleligt nödvändiga arbetstiden, som bestämmer dess värdestorlek. Den enskilda varan gäller här över huvud taget som genomsnittsexemplar av sitt slag.[10*] Varor som innehåller lika stora arbetskvantiteter, som kan framställas under lika lång arbetstid, har därför samma värdestorlek. Värdet av en vara förhåller sig till värdet av varje annan vara som den nödvändiga arbetstiden för den andras produktion. "Som värden är alla varor endast bestämda mått på stelnad [festgeronnener] arbetstid."[11*]

En varas värdestorlek skulle därför förbli konstant om den för dess produktion nödvändiga arbetstiden vore konstant. Men den sistnämnda växlar med varje växling i arbetets produktivkraft. Arbetets produktivkraft bestäms av mångahanda omständigheter, bl.a. av arbetarnas genomsnittliga skicklighet, vetenskapens utvecklingsnivå och teknologiska användbarhet, produktionsprocessens samhälleliga kombination, produktionsmedlens omfattning och verkningsförmåga samt av naturförhållanden. Samma kvantitet arbete framställer sig [stellt sich dar] t.ex. under en gynnsam årstid i 8 bushel vete, under en ogynnsam bara i 4. Samma kvantitet arbete levererar mer metall ur en höghaltig än ur en låghaltig gruva o.s.v. Diamanter är sällsynta i jordskorpan, och att finna dem kostar därför i genomsnitt mycken arbetstid. Följaktligen representerar [darstellen] de mycket arbete inom en liten volym. Jacob betvivlar att guld någonsin har betalats till sitt fulla värde. Ännu mer gäller detta om diamanter. Enligt Eschwege hade år 1823 det totala 80-åriga utbytet av de brasilianska diamantgruvorna ännu inte uppnått värdet av 1 1/2 års genomsnittsprodukt från de brasilianska socker- eller kaffeplantagerna. Om gruvorna vore rikhaltigare, skulle samma arbetskvantitet framställa sig [sich darstellen] i fler diamanter, och deras värde skulle sjunka. Om man lyckas att med ringa arbete förvandla kol till diamanter, så kan diamantens värde bli lägre än tegelstenens. Allmänt: Ju större arbetets produktivkraft, desto mindre den för en artikels framställning [Herstellung] behövliga arbetstiden, desto mindre den däri kristalliserade arbetsmängden, desto mindre dess värde. Omvänt: ju mindre arbetets produktivkraft, desto större den för en artikels framställning nödvändiga arbetstiden, desto större dess värde. En varas värdestorlek växlar alltså direkt med kvantiteten och omvänt med produktivkraften hos det arbete som förverkligas i den.

Vi känner nu värdets substans. Det är arbetet. Vi känner dess storleksmått. Det är arbetstiden. Dess form, som präglar värdet just till bytesvärde, återstår att analysera. Dessförinnan måste dock de redan funna bestämningarna utvecklas lite närmare.

Ett ting kan vara bruksvärde utan att vara bytesvärde. Detta är fallet om dess existens [Dasein] för människorna inte förmedlas av arbete. Så är det med luft, jungfrulig mark, naturlig äng, vildväxande skog o.s.v. Ett ting kan vara nyttigt och en produkt av mänskligt arbete utan att vara vara. Den som med sin produkt tillfredsställer sitt eget behov, skapar visserligen bruksvärde, men inte vara. För att producera vara måste man inte bara producera bruksvärde, man måste producera bruksvärde för andra, samhälleligt bruksvärde. Slutligen kan inget ting vara värde utan att vara bruksföremål. Är det utan nytta, så är också det arbete det innehåller utan nytta, räknas inte som arbete och skapar därför inget värde.[N*]

Ursprungligen framträdde varan för oss som något dubbelsidigt [ein Zwieschlächtiges, eg. "tvåslagigt"], bruksvärde och bytesvärde. Närmare betraktat kommer det att visa sig att också det arbete som varan innehåller är dubbelsidigt [zwieschlächtig]. Denna punkt, som utvecklades kritiskt första gången av mig,[12*] är den springande punkten för förståelsen av den politiska ekonomin.

Antag att vi tar två varor, t.ex. en rock och 10 alnar linneväv. Den förra har dubbelt så stort värde som den senare: om 10 alnar linneväv = W, så är rocken = 2W.

Rocken är ett bruksvärde som tillfredsställer ett särskilt behov. För att framställa [hervorzubringen] den krävs ett bestämt slag av ändamålsenlig produktiv[O*] verksamhet. Den bestäms av ändamålet, förfaringssättet, föremålet, medlen och resultatet. Det arbete vars nytta således framställer [darstellt] sig i bruksvärdet hos dess produkt, eller i att dess produkt är ett bruksvärde, kallas för enkelhetens skull kort och gott nyttigt arbete. Ur denna synpunkt betraktas det alltid med avseende på den nyttoeffekt som det avser att frambringa.

Liksom rock och linneväv är kvalitativt olika bruksvärden är också de arbeten som förmedlar deras existens [Dasein] kvalitativt olika - skräddararbete och väveri. Vore inte dessa ting kvalitativt olika bruksvärden och därmed produkter av kvalitativt olika nyttiga arbeten, så kunde de över huvudtaget inte träda mot varandra [sich gegenübertreten] som varor. Rock byts inte mot rock, samma bruksvärde inte mot samma bruksvärde.

I totaliteten [Gesamtheit] av olikartade bruksvärden eller varukroppar framträder [erscheint] en till släkt, art, underart och varietet lika mångfaldig totalitet av olika nyttiga arbeten - en samhällelig arbetsdelning. Denna är en existensbetingelse [Existenzbedingung] för varuproduktion, ehuru varuproduktion inte omvänt är en existensbetingelse för samhällelig arbetsdelning. I den gammalindiska bykommunen är arbetet samhälleligt delat utan att produkterna blir till varor. Eller, för att ta ett mera närliggande exempel, i varje fabrik är arbetet systematiskt delat, men denna delning är inte förmedlad av att arbetarna utbyter sina individuella produkter. Endast produkter av självständiga och av varandra oavhängiga privatarbeten träder mot varandra som varor.

Vi har alltså sett: I varje varas bruksvärde döljer sig [steckt] en bestämd, ändamålsenlig produktiv verksamhet eller ett visst nyttigt arbete. Bruksvärden kan inte träda gentemot varandra som varor om inte kvalitativt olika nyttiga arbeten är inneslutna [stecken] i dem. I ett samhälle, vars produkter allmänt antar varans form, d.v.s. i ett samhälle av varuproducenter, utvecklar sig denna kvalitativa skillnad mellan nyttiga arbeten, vilka oavhängiga av varandra bedrivs som privatföretag av självständiga producenter, till ett vittförgrenat [vielgliedrigen] system, till en samhällelig arbetsdelning.

För rocken är det för övrigt likgiltigt om den bäres av skräddaren eller av skräddarens kund. I båda fallen fungerar den som bruksvärde. Lika lite förändras förhållandet mellan rocken och det arbete som producerar den i och för sig genom att skräddararbetet blir ett eget yrke, en självständig länk [Glied] i den samhälleliga arbetsdelningen. Där behovet av klädsel tvingade människan, sydde hon kläder i årtusenden, innan någon enskild människa blev skräddare. Men existensen [Dasein] av rock, linneväv, av varje element i den ämnesmässiga rikedomen som inte förekommer naturligt [von Natur vorhanden], måste alltid förmedlas av en speciell ändamålsenlig produktiv verksamhet som sammansmälter [assimiliert] särskilda naturämnen [Naturstoffe] med särskilda mänskliga behov. Som skapare av bruksvärden, som nyttigt arbete, är arbetet därför en av alla samhällsformer oavhängig existensbetingelse för människan; en evig naturnödvändighet för att förmedla ämnesomsättningen mellan människa och natur, d.v.s. det mänskliga livet.

Bruksvärdena rock, linneväv o.s.v., kort sagt alla varukroppar, är föreningar [Verbindungen] av två element, naturämne och arbete. Tar man bort totalsumman av alla olika nyttiga arbeten som döljer sig i rock, linneväv o.s.v., så återstår alltid ett materiellt substrat som finns där av naturen utan människans åtgörande. Människan kan i sin produktion inte förfara annorlunda än naturen själv, d.v.s. bara förändra ämnenas former.[13*] Och än mer. I arbetet med själva omformningen understöds hon oavbrutet av naturkrafter. Arbete är alltså inte den enda källan till de genom arbete producerade bruksvärdena, till den ämnesmässiga rikedomen. Som William Petty säger: Arbetet är dess fader och jorden dess moder.

Vi övergår nu från varan, betraktad som bruksföremål, till varuvärdet.

Enligt vårt antagande har rocken dubbelt så stort värde som linneväven. Men detta är bara en kvantitativ skillnad som inte intresserar oss för tillfället. Vi erinrar därför om att ifall rocken har ett dubbelt så stort värde som 10 alnar linneväv, så har 20 alnar linneväv samma värdestorlek som en rock. Som värden är rock och linneväv ting av samma substans, objektiva[P*] uttryck för likartat arbete. Men skräddararbete och väveri är kvalitativt olika arbeten. Det finns dock samhällstillstånd där samma människa omväxlande syr och väver, och där dessa båda olika arbetssätt därför bara är modifikationer av samma individs arbete, och ännu inte särskilda fasta funktioner hos olika individer, på samma sätt som den rock skräddaren gör idag och de byxor han gör imorgon endast förutsätter att samma individuella arbete varieras. Vid första ögonkastet förstår man vidare [Der Augenschein lehrt] att i vårt kapitalistiska samhälle tillförs en given portion mänskligt arbete omväxlande i form av skrädderi och i form av väveri alltefter arbetsefterfrågans växlande inriktning. Denna arbetets formväxling [Formwechsel] försiggår måhända inte utan friktion, men den måste försiggå. Bortser man från den produktiva verksamhetens bestämdhet, och därmed från arbetets nyttiga karaktär, så kvarstår ändå det hos arbetet att det är ett utgivande[Q*] av mänsklig arbetskraft. Fastän skräddararbete och väveri är kvalitativt olika produktiva verksamheter, är båda ett produktivt utgivande av mänsklig hjärna, muskler, nerver, händer o.s.v.; och i denna mening är båda mänskligt arbete. Det är helt enkelt två olika former för utgivande av mänsklig arbetskraft. Visserligen måste den mänskliga arbetskraften själv vara mer eller mindre utvecklad för att kunna utgivas i den ena eller andra formen. Varornas värde representerar [darstellt] emellertid mänskligt arbete rätt och slätt, utgivande av mänsklig arbetskraft över huvud taget. I samhället[R*] spelar en general eller en bankir en stor roll,[14*] den vanliga människan däremot en struntroll. På samma sätt är det också med det mänskliga arbetet. Det är utgivande av enkel arbetskraft som varje vanlig människa utan särskild utbildning [Entwicklung] äger i sin kropps organism. En bonddrängs arbetskraft kunde t.ex. räknas som enkel arbetskraft, dess utgivande därför som enkelt arbete eller mänskligt arbete utan vidare krusiduller: skräddararbete däremot räknas som utgivande av högre utvecklad arbetskraft. Medan drängens arbetsdag således kanske framställer sig [sich darstellt] i ett värdeuttryck av 1/2 W, framställer skräddarens arbetsdag sig i ett värdeuttryck av W.[15*] Denna skillnad är dock bara kvantitativ. Om rocken är produkten av en arbetsdag för skräddaren, så har den samma värde som produkten av två arbetsdagar för bonddrängen. På så sätt räknas emellertid skräddararbetet alltid bara som multiplicerat bondearbete. De olika proportioner, i vilka olika slags arbete reduceras till enkelt arbete som deras måttsenhet, fastställs genom en samhällelig process bakom ryggen på producenterna, och förefaller dem därför bestämda av traditionen. För enkelhets skull gäller för oss i fortsättningen varje slag av arbetskraft omedelbart som enkel arbetskraft, varigenom vi besparar oss mödan att reducera.

I värdena rock och linneväv har man abstraherat från skillnaden i deras bruksvärden; på samma sätt abstraherar man i det arbete som framställer[S*] [darstellen] dessa värden från skillnaden i de nyttiga former i vilka arbetet ena gången är skräddararbete andra gången väveri. Bruksvärdena rock och linneväv är föreningar mellan ändamålsbestämda produktiva verksamheter och tyg och garn, medan däremot värdena rock och linneväv endast är likartade arbetsgeléer [Arbeitsgallerten][T*]; på samma sätt har inte heller det arbete som dessa värden innehåller [enthaltene] sin betydelse genom sitt produktiva förhållande till tyg och garn, utan bara som utgivande av mänsklig arbetskraft. Just genom sina olika kvaliteter utgör skräddararbete och väveri ursprunget till [Bildungselemente] bruksvärdena rock och linneväv. Men rockvärdets och linnevävsvärdets substans är de bara såvitt deras särskilda kvalitet abstraheras bort, varigenom de båda får samma kvalitet, kvaliteten mänskligt arbete.

Men rock och linneväv är inte bara värden över huvud taget, utan värden av bestämd storlek; och enligt vårt antagande är rocken värd dubbelt så mycket som 10 alnar linneväv. Varifrån kommer skillnaden i deras värdestorlekar? Jo, linneväven innehåller endast hälften så mycket arbete som rocken; vid produktion av den senare måste arbetskraften utges under dubbelt så lång tid som vid produktion av den förstnämnda.

När det gäller bruksvärdet har det i varan nedlagda arbetet betydelse endast kvalitativt; men när det gäller värdestorleken har det betydelse endast kvantitativt, och det sedan det först reducerats till mänskligt arbete utan någon annan kvalitet. I det förra fallet är det fråga om arbetets hur och vad; i det senare om arbetets hur mycket, om dess varaktighet [Zeitdauer]. Eftersom en varas värdestorlek bara mäter kvantiteten av det arbete varan innehåller, måste varor i en viss proportion alltid vara lika stora värden.

Om produktivkraften förblir oförändrad hos alla de nyttiga arbeten som behövs för produktion av säg en rock, så ökar rockarnas värdestorlek med deras egen kvantitet. Om 1 rock representerar [darstellen] x arbetsdagar, så representerar 2 rockar 2x arbetsdagar o.s.v. Men antag att den för produktion av en rock nödvändiga arbetstiden stiger till det dubbla eller faller till hälften. I förra fallet får en rock lika stort värde som tidigare två rockar, i senare fallet har två rockar bara lika stort värde som tidigare en. Detta sker fastän en rock i båda fallen gör samma tjänst som förut, och det nyttiga arbete den innehåller är av samma kvalité som förut. Men den arbetskvantitet som utgivits vid dess produktion har förändrats.

En större kvantitet bruksvärde utgör i och för sig större ämnesmässig rikedom, två rockar är mer än en. Med två rockar kan man klä två människor, med en rock bara en o.s.v. Men likväl kan den ökande mängden av ämnesmässig rikedom motsvara en samtidig minskning av dess värdestorlek. Denna motsatta rörelse härrör från arbetets dubbelsidiga bestämning [zwieschlächtigen Bestimmung]. Produktivkraft är naturligtvis alltid produktivkraft hos nyttigt, konkret arbete. Den uttrycker egentligen bara verkningsgraden hos en ändamålsbestämd produktiv verksamhet under en given tidsrymd. Det nyttiga arbetet blir därför en rikare eller fattigare produktkälla i direkt förhållande till sin produktivkrafts stigande eller fallande. Däremot berör en växling [Wechsel] i produktivkraften i och för sig inte alls det i värdet framställda [dargestellte] arbetet. Eftersom produktivkraften tillhör arbetets konkreta, nyttiga form, kan den naturligtvis inte längre beröra arbetet om man abstraherar från dettas konkreta nyttiga form. Ett och samma arbete framställer sig [sich darstellt] därför under samma tidsrymd alltid i samma värdestorlek, hur än produktivkraften växlar. Men det lämnar under samma tidsrymd olika kvantiteter bruksvärden; större om produktivkraften stiger, mindre om den sjunker. I det förra fallet kan det hända att 2 rockar innehåller mindre arbete än tidigare en. Samma växling i produktivkraften som ökar arbetets fruktbarhet och därmed mängden av levererade bruksvärden kan alltså förminska själva värdestorleken av denna ökade totalmängd, nämligen om den förkortar den för dess produktion nödvändiga arbetstiden. Likaså omvänt.[U*] Av det föregående framgår att det visserligen inte är två olika sorters arbeten som döljer sig i varan; men väl att samma arbete är bestämt olika och i sig själv motsättningsfullt [entgegengesetzt], allteftersom arbetet relateras till varans bruksvärde som arbetets produkt, eller till varuvärdet som arbetets blott föremålsliga uttryck. Liksom varan framför allt måste vara bruksföremål för att vara värde, så måste arbetet framför allt vara nyttigt arbete, ändamålsbestämd produktiv verksamhet, för att räknas som utgivande av mänsklig arbetskraft och därmed som mänskligt arbete rätt och slätt.

Hittills har vi bara bestämt värdesubstans och värdestorlek; nu vänder vi oss mot analysen av värdeformen.[V*]

Låt oss till att börja med återvända till varuvärdets första framträdelseform [Erscheinungsform].

Låt oss ta två kvantiteter varor som kostar lika mycket arbetstid för sin produktion, som alltså är identiska [gleiche] värdestorlekar; och vi får 40 alnar linneväv = 2 rockar, eller 40 alnar linneväv är värda två rockar. Vi ser att linnevävens värde är uttryckt [ausgedruckt] i en bestämd kvantitet rockar. En varas värde, som på så sätt är framställt [darstellt] i en annan varas bruksvärde, benämnes dess relativa värde.

En varas relativa värde kan växla fastän dess värde förblir konstant. Omvänt kan dess relativa värde förbli konstant fastän dess värde växlar.[W*] Ekvationen: 40 alnar linneväv = 2 rockar förutsätter nämligen att båda varorna kostar lika mycket arbete. Med varje växling i produktivkraften hos de arbeten som frambringar dem växlar emellertid den arbetstid som är nödvändig för deras produktion. Låt oss betrakta en sådan växlings inflytande på det relativa värdet.

I. Linnevävens värde växlar medan rockvärdet förblir konstant. Om den för linnevävsproduktion utgivna arbetstiden fördubblas, t.ex. till följd av tilltagande ofruktbarhet hos den linbesådda jorden, så fördubblas linnevävens värde. I stället för 40 alnar linneväv = 2 rockar skulle vi få: 40 alnar linneväv = 4 rockar, då 2 rockar nu bara innehåller hälften så mycket arbetstid som 40 alnar linneväv. Minskas däremot den för linnevävsproduktion nödvändiga arbetstiden med hälften, t.ex. till följd av förbättrade vävstolar, så sjunker linnevävsvärdet med hälften. I överensstämmelse därmed får vi nu: 40 alnar linneväv = 1 rock. Det relativa värdet av varan A, d.v.s. dess värde uttryckt i varan B, stiger och faller alltså direkt med värdet av varan A, vid konstant [gleichbleibenden] värde hos varan B.

II. Linnevävens värde förblir konstant medan rockvärdet växlar. Om under dessa omständigheter den för rockproduktion nödvändiga arbetstiden fördubblas, t.ex. till följd av misslyckad fårklippning, så får vi i stället för 40 alnar linneväv = 2 rockar: 40 alnar linneväv = 1 rock. Om däremot rockens värde faller med hälften, så blir 40 alnar linneväv = 4 rockar. Vid konstant värde hos varan A faller och stiger sålunda dess relativa, i varan B uttryckta värde i omvänt förhållande till värdeväxlingen hos B.

Om man jämför de olika fallen under I och II, så ser man att en och samma växling i det relativa värdet kan härröra från helt motsatta orsaker [Ursachen]. Sålunda uppstår ur ekvationen 40 alnar linneväv = 2 rockar: 1) ekvationen 40 alnar linneväv = 4 rockar, antingen för att linnevävens värde fördubblats eller för att rockarnas värde fallit med hälften; och 2) ekvationen 40 alnar linneväv = 1 rock, antingen för att linnevävens värde sjunkit med hälften eller för att rockens värde stigit till det dubbla.

III. De för produktion av linneväv och rock nödvändiga arbetskvantiteterna växlar samtidigt i samma riktning och i samma proportion. I detta fall förblir 40 alnar linneväv = 2 rockar hur än deras värden förändras. Man upptäcker deras värdeväxling så snart man jämför dem med en tredje vara vars värde förblivit konstant. Om alla varors värden skulle stiga eller falla samtidigt och i samma proportion, så skulle deras relativa värden förbli oförändrade. Deras verkliga värdeväxling kunde man då utläsa ur att det nu allmänt levereras en större eller mindre varukvantitet än förut under en och samma arbetstid.

IV. De nödvändiga arbetstiderna för produktion av linneväv och rock, och därmed deras värden, kan växla samtidigt i samma riktning, men i olika grad, eller i motsatt riktning o.s.v. Inflytandet från alla möjliga sådana kombinationer på en varas relativa värde framgår enkelt genom användning av fallen I, II och III.[X*]

Vi har just undersökt hur växlingar i en varas, linnevävens, relativa värdestorlek återspeglar växlingar i dess egen värdestorlek; och vi har över huvud taget bara betraktat det relativa värdet från dess kvantitativa sida. Vi vänder oss nu till dess form. Om det relativa värdet är värdets framställningsform [Darstellungsform], så är uttrycket för två varors ekvivalens, såsom x vara A = y vara B eller 20 alnars linneväv = 1 rock, det relativa värdets enkla form.

 

I. Det relativa värdets första eller enkla form:

20 alnar linneväv = 1 rock (x vara A = y vara B).

Denna form är litet svår att analysera, eftersom den är enkel.[16*] De skilda bestämningar som den innehåller är dolda, outvecklade och abstrakta, och kan därför bara genom viss ansträngning av abstraktionskraften åtskiljas och fasthållas. Vid första ögonkastet framgår dock att formen förblir densamma om 20 alnar linneväv = 1 rock eller om 20 alnar linneväv = x rockar.[17*]

Linneväv kommer till världen i gestalt av ett bruksvärde eller nyttigt ting. Dess stela [steifleinene] kroppslighet eller naturform är därför inte dess värdeform, utan dennas raka motsats. Dess egen värdeexistens [Wertsein] visar sig först genom att den relaterar sig till en annan vara, rocken, som till något lika med den själv [als ihr Gleiches]. Vore inte linneväven värde, så kunde den heller inte relatera sig till rocken som värde, som något lika med den själv. Kvalitativt likställer sig [setzt sich gleich] linneväven med rocken genom att den relaterar sig till denna i sin egenskap av föremålsliggjort likartat mänskligt arbete, d.v.s. sin egen värdesubstans. Och den likställer sig med endast en rock, inte med x rockar, eftersom den inte bara är värde över huvud taget utan värde av bestämd storlek; en rock innehåller nämligen precis lika mycket arbete som 20 alnar linneväv. Genom denna relation till rocken slår linneväven flera flugor i en smäll. Genom att den likställer sig med den andra varan som värde relaterar den sig själv som värde. Genom att den relaterar sig till sig själv som värde åtskiljer den sig samtidigt från sig själv som bruksvärde. Genom att den uttrycker sin värdestorlek i rocken - och värdestorlek är både värde över huvud taget och kvantitativt mätt värde - ger den sin värdeexistens en från sin omedelbara existens åtskild värdeform. Först genom att linneväven således framställer sig som något i sig själv differentierat framställer den sig verkligen som vara - ett nyttigt ting som samtidigt är värde. Såvitt linneväven är bruksvärde är den ett självständigt ting. Dess värde framträder [erscheint] däremot bara i förhållandet till en annan vara, t.ex. rocken; ett förhållande där varuslaget rock kvalitativt likställs med linneväven, och därför gäller som lika med den i en bestämd kvantitet, ersätter den, är utbytbar mot den. En egen från bruksvärdet åtskild form får värdet därför bara när det framställer sig [durch seine Darstellung] som bytesvärde.

Linnevävsvärdets uttryck i rocken påtrycker rocken själv en ny form. Vad utsäger egentligen linnevävens värdeform? Att rocken är utbytbar mot den. Som den går och står, med hull och hår, i sin naturform rock besitter den nu formen av omedelbar utbytbarhet med en annan vara, formen av ett utbytbart bruksvärde eller ekvivalent. Bestämningen ekvivalent innebär inte bara att en vara över huvud taget är värde; utan också att den i sin tingliga gestalt - i sin bruksform - gäller som värde för en annan vara, och därför omedelbart finns till som bytesvärde för den andra varan.

Som värde består linneväven bara av arbete, utgör en genomskinlig kristalliserad arbetsgelé. I verkligheten är dock denna kristall mycket grumlig. I den mån man kan upptäcka arbete i den - alla varukroppar visar inte spår av arbete - är det inte mänskligt arbete utan åtskillnad [unterschiedslos], utan väveri, spinneri o.s.v.; och dessa utgör på intet sätt heller den enda substansen, sammansmälta med naturämnen som de är. För att fasthålla linneväven som ett tingligt uttryck för enbart mänskligt arbete, måste man bortse från allt som verkligen gör den till ett ting. Föremålsligheten hos mänskligt arbete som självt är abstrakt, utan ytterligare kvalitet och innehåll, är med nödvändighet en abstrakt föremålslighet, ett tanketing. Så blir linväven till en hjärnspöksväv. Men varor är saker. Det de är måste de vara sakligt, eller visa i sina egna sakliga relationer. Vid produktionen av linneväv är en bestämd kvantitet mänsklig arbetskraft utgiven. Linnevävens värde är blott den föremålsliga reflexen av det sålunda utgivna arbetet; men det reflekteras inte i linnevävens kropp. Det uppenbarar sig, får ett sinnligt uttryck, genom linnevävens värdeförhållande till rocken. Genom att linneväven likställer [gleichsetzt] sig med rocken som värde samtidigt som den skiljer sig från rocken som bruksföremål, blir rocken framträdelseform för linnevävsvärdet i motsats till linnevävskroppen, dess värdeform till skillnad från dess naturform.[18*]

I det relativa värdeuttrycket: 20 alnar linneväv = 1 rock eller x linneväv är värt y rock, gäller rocken förvisso bara som värde eller arbetsgelé; men just därigenom gäller arbetsgelén som rock, rocken som den form i vilken det mänskliga arbetet rinner ner.[18a*] Bruksvärdet rock blir framträdelseform för linnevävvärdet bara därför att linneväven relaterar sig till rockmaterialet i dess egenskap av omedelbar materialisering [Materiatur] av abstrakt mänskligt arbete, alltså arbete av samma slag som är föremålsliggjort i den själv. Föremålet rock gäller för linneväven som sinnligt handgriplig föremålslighet av likartat mänskligt arbete, därmed som värde i naturform. Då linneväven som värde är av samma väsen som rocken, blir naturformen rock sålunda framträdelseform för linnevävens eget värde. Men det i bruksvärdet rock framställda [dargestellte] arbetet är inte mänskligt arbete rätt och slätt, utan ett bestämt nyttigt arbete, skräddararbete. Mänskligt arbete rätt och slätt, utgivande av mänsklig arbetskraft, kan visserligen få vilken bestämning som helst, men är i och för sig obestämt. Det kan bara förverkliga sig, föremålsgöra sig, när den mänskliga arbetskraften utges i bestämd form, som bestämt arbete; för bara det bestämda arbetet står gentemot ett naturämne, ett yttre material, i vilket det föremålsgör sig. Bara det hegelska "begreppet" klarar av att objektivera sig utan yttre ämne.[19*]

Linneväven kan inte relatera sig till rocken som värde eller inkarnerat mänskligt arbete utan att relatera sig till skräddararbete som den omedelbara förverkligandeformen för mänskligt arbete. Men det som intresserar linneväven hos bruksvärdet rock är varken dennas ulliga användbarhet, eller dess tillknäppta väsen, eller någon annan nyttig kvalitet som stämplar rocken som bruksvärde. Rocken tjänar bara till att framställa [darstellen] linnevävens värdeföremålslighet till skillnad från dess stela bruksföremålslighet. Linneväven hade nått samma mål om den hade uttryckt sitt värde i Assa Fötida eller Poudrett eller stövelvax. Skräddararbetet är således inte heller viktigt [gilt] för linneväven i den mån det är ändamålsenligt produktiv verksamhet, nyttigt arbete; utan bara i den mån det såsom bestämt arbete är en förverkligandeform, ett föremålsliggörelsesätt, för mänskligt arbete över huvud taget. Om linneväven uttryckte sitt värde i stövelvax i stället för i rocken, så skulle också vaxberedning i stället för skrädderi gälla för linneväven såsom den omedelbara förverkligandeformen för abstrakt mänskligt arbete. Framträdelseform för värdet, eller ekvivalent, blir ett bruksvärde eller en varukropp alltså bara genom att en annan vara relaterar sig till det konkreta nyttiga arbetsslag som det innehåller såsom till den omedelbara förverkligandeformen för abstrakt mänskligt arbete.

Här står vi vid springpunkten för alla de svårigheter som hindrar förståelsen av värdeformen. Det är ganska lätt att skilja varans värde från dess bruksvärde, eller det arbete som formar bruksvärdet från samma arbete när det beräknas i varuvärdet som blott utgivande av mänsklig arbetskraft. Betraktar man vara eller arbete i den ena formen, så betraktar man det inte i den andra och vice versa. Dessa abstrakta motsatser faller själva isär och är därför också lätta att hålla isär. Annorlunda förhåller det sig med värdeformen som bara existerar i förhållandet mellan vara och vara. Bruksvärdet eller varukroppen spelar här en ny roll. Det blir varuvärdets framträdelseform, alltså sin egen motsats. Likaså blir det konkreta nyttiga arbete som bruksvärdet innehåller till sin egen motsats, till en ren förverkligandeform för abstrakt mänskligt arbete. I stället för att falla isär reflekteras varans motsatta [gegensätzlichen] bestämningar här i varandra. Hur besynnerligt detta än ter sig vid första ögonkastet, så visar det sig vid närmare eftertanke vara nödvändigt. Varan är från födseln ett dubbelsidigt [zwieschlächtig] ting, bruksvärde och värde, en produkt av nyttigt arbete och abstrakt arbetsgelé. För att framställa [darstellen] sig som det den är, måste varan därför fördubbla sin form. Formen av ett bruksvärde besitter varan först i umgänget med andra varor. Men varans värdeform måste själv i sin tur vara en föremålslig form. Varornas enda föremålsliga former är deras bruksgestalter, deras naturformer. Då nu en varas, t.ex. linnevävens, naturform är raka motsatsen till dess värdeform, måste den göra en annan naturform, en annan varas naturform, till sin värdeform. Vad varan inte omedelbart kan göra för sig själv, kan den omedelbart göra för en annan vara och på en omväg för sig själv. Den kan inte uttrycka sitt värde i sin egen kropp eller i sitt eget bruksvärde; men den kan relatera sig till ett annat bruksvärde eller en annan varukropp som omedelbar värdeexistens. Varan kan inte förhålla [verhalten] sig till det konkreta arbete den själv innehåller, men väl till det som ett annat varuslag innehåller, såsom den rena förverkligandeformen för abstrakt mänskligt arbete. För detta behöver varan bara likställa sig med den andra varan som ekvivalent. En varas bruksvärde existerar över huvud taget bara för en annan vara i den mån den på detta sätt tjänar som framträdelseform för den andra varans värde. Betraktar man i det enkla relativa värdeuttrycket: x vara A = y vara B bara det kvantitativa förhållandet, så finner man också bara de ovan utvecklade lagarna om det relativa värdets rörelse, vilka alla beror på att varornas värdestorlekar är bestämda av den arbetstid som är nödvändig för att producera dem. Betraktar man emellertid den kvalitativa sidan av de båda varornas värdeförhållande, upptäcker man i detta enkla värdeuttryck värdeformens hemlighet, och därmed - in nuce - pengarnas hemlighet.[20*]

Vår analys har visat att en varas relativa värdeuttryck innesluter två olika värdeformer. Linneväven uttrycker sitt värde och sin bestämda värdestorlek i rocken. Den framställer sitt värde i värdeförhållandet till en annan vara, därmed som bytesvärde. Den andra varan, rocken, i vilken linneväven uttrycker sitt värde relativt, erhåller å andra sidan just därigenom formen av ett bruksvärde som linneväven omedelbart kan utbytas mot, d.v.s. en ekvivalent. Båda formerna, den ena varans relativa värdeform, den andras ekvivalentform, är former för bytesvärdet. Båda är i själva verket bara moment i samma relativa värdeuttryck; bestämningar som är ömsesidigt betingade av varandra, men polärt fördelade på de två likställda [gleichgesetzt] varuextremerna.

Kvantitativ bestämdhet är inte innesluten i en varas ekvivalentform. Det bestämda förhållande, i vilket t.ex. rock är ekvivalent till linneväv härrör inte från dess ekvivalentform, formen för dess omedelbara utbytbarhet med linneväven, utan från värdestorlekens bestämning genom arbetstid. Linneväven kan bara framställa sitt eget värde i rockar genom att relatera sig till en bestämd rockkvantitet som en given kvantitet kristalliserat mänskligt arbete. Ändrar sig rockvärdet, ändrar sig också denna relation. För att linnevävens relativa värde skall kunna ändra sig, måste det vara för handen, och det kan bara bildas vid ett givet rockvärde. Om linneväven nu framställer sitt eget värde i 1, 2 eller x rockar, är under dessa förutsättningar helt avhängigt av en aln linnevävs värdestorlek och av det antal alnar vars värde skall framställas i rockform. En varas värdestorlek kan bara uttrycka sig i en annan varas bruksvärde, som relativt värde. Formen omedelbart utbytbart bruksvärde, eller ekvivalent, erhåller en vara däremot omvänt bara när den är det material i vilket en annan varas värde uttrycks.

Denna åtskillnad är fördunklad av en karakteristisk egendomlighet hos det relativa värdeuttrycket i sin enkla eller första form. Ekvationen: 20 alnar linneväv = 1 rock, eller 20 alnar linneväv är värda en rock, innesluter uppenbarligen den identiska ekvationen: 1 rock = 20 alnar linneväv, eller en rock är värd 20 alnar linneväv. Linnevävens relativa värdeuttryck, i vilket rocken figurerar som ekvivalent, innehåller alltså återrelaterat [rückbezuglich] rockens relativa värdeuttryck, i vilket linneväven figurerar som ekvivalent.

Fastän båda bestämningarna av värdeformen, eller båda framställningssätten för varuvärdena som bytesvärde, bara är relativa, framstår [scheinen] de båda inte i samma grad som relativa. I linnevävens relativa värde: 20 alnar linneväv = 1 rock, är linnevävens bytesvärde uttryckligen framställt som dess relation till en annan vara. Rocken å sin sida är förvisso också bara ekvivalent när linneväven relaterar sig till den som sitt eget värdes framträdelseform [Erscheinungsform] och därmed något som är omedelbart utbytbart mot den. Endast inom denna relation är rocken ekvivalent. Men den förhåller sig passiv. Den tar inga initiativ. Den befinner sig i en relation eftersom något relaterar sig till den. Den karaktär den får av förhållandet till linneväven framträder [erscheint] därför inte som resultat av dess relation, utan är förhanden utan dess medverkan. Och dessutom: Det bestämda sätt på vilket linneväven relaterar sig till den, är helt och hållet skapat för att "förtrolla" den, även om den vore nog så anspråkslös och inte alls en produkt av en "tailor run mad with pride". Linneväven relaterar sig nämligen till rocken som sinnligt existerande materiatur av mänskligt arbete in abstracto, och därför som förhandenvarande värdekropp. Detta är den bara eftersom och i den mån linneväven relaterar sig till den på detta bestämda sätt. Dess existens som ekvivalent [Äquivalentsein] är så att säga bara linnevävens reflexionsbestämning. Men det förefaller [scheint] precis omvänt. Å ena sidan gör rocken sig inte själv mödan att relatera sig. Å andra sidan relaterar linneväven sig till rocken, inte för att göra den till något utan för att den är något utan linneväven. Den färdiga produkten av linnevävens relation till rocken, rockens ekvivalentform, dess bestämdhet som omedelbart utbytbart bruksvärde, förefaller [scheint] därför tillhöra rocken som ting [dinglich] också utanför relationen till linneväven, alldeles som t.ex. dess egenskap att hålla någon varm. I det relativa värdets första eller enkla form: 20 alnar linneväv = 1 rock, är detta falska sken [Schein] ännu inte befäst, eftersom det omedelbart också utsäger det motsatta: att rocken är ekvivalent till linneväven, och att var och en av de båda varorna bara besitter denna bestämdhet eftersom och i den mån den ena gör den andra till sitt relativa värdeuttryck.[21*]

I det relativa värdets enkla form, eller uttrycket för ekvivalens mellan två varor, är värdets formutveckling likartad [gleichmässig] för båda varorna, om än alltid i motsatt riktning. Det relativa värdeuttrycket är vidare enhetligt med avseende på var och en av de båda varorna, ty linneväven framställer bara sitt värde i en vara - rocken - och vice versa; men för båda varorna är detta värdeuttryck dubbelt, olika för var och en av dem. Slutligen är var och en av de båda varorna bara ekvivalent för det andra enskilda [einzelne] varuslaget, alltså bara enskild ekvivalent.

En ekvation som 20 alnar linneväv = 1 rock, eller tjugo alnar linneväv är värda en rock, uttrycker bara - uppenbarligen - varans värde begränsat och ensidigt. Jämför jag t.ex. linneväven med andra varor i stället för med rockar, får jag också andra relativa värdeuttryck, andra ekvationer såsom 20 alnar linneväv = u kaffe, 20 alnar linneväv = v te o.s.v. Linneväven har lika många olika värdeuttryck som det finns varor som är olika den; och antalet av dess relativa värdeuttryck växer ständigt med antalet nya varor som dyker upp.[22*]

Den första formen, 20 alnar linneväv = 1 rock gav två relativa uttryck för värdet av två varor. Denna andra form ger den brokigaste mosaik av relativa uttryck för värdet av en och samma vara. Här synes heller inget ha vunnits: varken beträffande uttrycket för värdestorleken, ty i 20 alnar linneväv = 1 rock är linnevävens värdestorlek, som ju i varje uttryck förblir densamma, framställt lika uttömmande som i 20 alnar linneväv = u te o.s.v.; eller beträffande formbestämningen av ekvivalenten, ty i 20 alnar linneväv = u kaffe o.s.v., är kaffe o.s.v. bara enskilda ekvivalenter precis som rocken var det.

Ändå innehåller denna andra form en väsentlig vidareutveckling [Fortentwicklung]. I den ligger nämligen inte bara att linneväven tillfälligtvis uttrycker sitt värde, än i rockar, än i kaffe o.s.v.; utan också att den uttrycker det såväl i rockar som i kaffe o.s.v., antingen i den här varan, eller i den där, eller i en tredje o.s.v. Denna vidare bestämning visar sig så snart denna andra eller utvecklade [entfaltete] form för det relativa värdeuttrycket framställs i sitt sammanhang. Vi får då:

 

II. Det relativa värdets andra eller utvecklade form:

20 alnar linneväv = en rock eller = u kaffe eller = v te eller = x järn eller = y vete eller = o.s.v. o.s.v. z vara A = u vara B eller = v vara C eller = w vara D eller = x vara E eller = y vara F eller = o.s.v.

Först och främst utgör den första formen uppenbarligen grundelement för den andra; ty den senare består av många enkla relativa värdeuttryck, såsom 20 alnar linneväv = 1 rock, 20 alnar linneväv = u kaffe o.s.v.

I den första formen: 20 alnar linneväv = 1 rock kan det förefalla [scheinen] som ett tillfälligt faktum att dessa två varor är utbytbara i detta bestämda kvantitativa förhållande. I den andra formen lyser däremot genast en bakgrund igenom; en bakgrund som är väsentligt skild från den tillfälliga framträdelsen [Erscheinung], och som bestämmer denna. Linnevävens värde förblir lika stort om det framställs i rockar, eller kaffe, eller järn o.s.v., i ett oändligt antal olika varor tillhörande de mest olika ägare. Det tillfälliga förhållandet mellan två individuella varuägare bortfaller. Det blir uppenbart att det inte är utbytet som reglerar varans värdestorlek, utan tvärtom varans värdestorlek som reglerar dess utbytesförhållanden.

I uttrycket: 20 alnar linneväv = 1 rock gällde rocken som framträdelseform [Erscheinungsform] för det i linneväven föremålsliggjorda arbetet. Det arbete som linneväven innehåller blev på så sätt likställt [gleichgesetzt] med det arbete som rocken innehåller, och därmed bestämt som likartat mänskligt arbete. Emellertid trädde denna bestämning inte uttryckligen fram. Omedelbart likställer den första formen det arbete som linneväven innehåller endast med skräddararbetet. Annorlunda är det med den andra formen. I den ändlösa, ständigt allt längre raden av sina relativa värdeuttryck relaterar sig linneväven till alla möjliga varukroppar som enbart framträdelseformer för det arbete den själv innehåller. Först här är därmed linnevävsvärdet verkligen [wahrhaft] framställt [dargestellt] som värde, d.v.s. kristall av mänskligt arbete över huvudtaget.

Den andra formen består av en summa av idel ekvationer av den första formen. Var och en av dessa ekvationer, såsom 20 alnar linneväv = 1 rock, innesluter emellertid också den återrelaterade relationen: 1 rock = 20 alnar linneväv, där rocken framställer sitt värde i linneväven och just därigenom framställer linneväven som ekvivalent. Eftersom detta nu gäller för vart och ett av linnevävens otaliga relativa värdeuttryck, erhåller vi:

 

III. Det relativa värdets tredje form, den omvända eller återrelaterade andra formen:

1 rock = 20 alnar linneväv.
u kaffe = 20 alnar linneväv.
v te = 20 alnar linneväv.
x järn = 20 alnar linneväv.
y vete = 20 alnar linneväv.

Varornas relativa värdeuttryck återvänder här till sin ursprungliga gestalt: 1 rock = 20 alnar linneväv. Emellertid är denna enkla ekvation nu utvecklad [entwickelt] vidare. Ursprungligen innehöll den bara att rockvärdet genom sitt uttryck i en annan vara erhåller en form som är skild från och oavhängig av bruksvärdet rock eller själva rockkroppen. Nu framställer [darstellen] samma form också rocken som värde gentemot alla andra varor, och är därför dess allmänt giltiga värdeform. Inte bara rocken, utan kaffe, järn, vete, kort sagt alla andra varor, uttrycker nu sitt värde i materialet linneväv. Alla framställer sig [darstellen] för varandra som samma materialisering [Materiatur] av mänskligt arbete. De är bara kvantitativt olika; och därför är 1 rock, u kaffe, x järn o.s.v., d.v.s. olika kvantiteter av dessa olika ting, = 20 alnar linneväv, lika med samma kvantitet föremålsgjort [vergegenständlichter] mänskligt arbete. Genom sina gemensamma värdeuttryck i materialet linneväv skiljer sig alltså alla varor såsom bytesvärden från sina egna bruksvärden; och relaterar sig samtidigt till varandra som värdestorlekar, sätter sig kvalitativt lika och jämför sig kvantitativt. Först i detta enhetliga relativa värdeuttryck framträder [erscheinen] de alla för varandra som värden; och först då erhåller därför deras värde sin motsvarande framträdelseform [Erscheinungsform] som bytesvärde. Till skillnad från det relativa värdets utvecklade form (form II), som framställer [darstellt] en varas värde i kretsen av alla andra varor, kallar vi detta enhetliga värdeuttryck den allmänna relativa värdeformen.

I form II: 20 alnar linneväv = 1 rock, eller = u kaffe, eller = v te, eller = x järn o.s.v., i vilken linneväven utvecklar [entfaltet] sitt relativa värdeuttryck, relaterar den sig till varje enskild vara, rock, kaffe o.s.v. som en särskild [besondres] ekvivalent och till alla tillsammans som kretsen av deras särskilda ekvivalentformer. Gentemot linneväven gäller ännu inget enskilt varuslag som ekvivalent rätt och slätt, såsom i den enskilda ekvivalenten, utan bara som särskild ekvivalent, från vilken position den ena varan utesluter den andra. I form III, som är den återrelaterade andra formen, och alltså är innesluten i den, framträder linneväven däremot som ekvivalentens artform [Gattungsform] för alla andra varor. Det är som om det bredvid och förutom lejon, tigrar, harar och alla andra verkliga djur, som grupperade bildar djurrikets olika släkter, arter, underarter, familjer o.s.v., också skulle existera ett Djur, den individuella inkarnationen av hela djurriket. En sådan enskild, som i sig själv inbegriper alla verkligen existerande arter av samma sak, är något allmänt [ein Allgemeines], som Djur, Gud o.s.v. Liksom linneväven således blev enskild ekvivalent genom att en annan vara relaterade sig till den som värdets fram trädelseform, så blir linneväven i sin egenskap av gemensam framträdelseform för värdet i alla varor allmän ekvivalent, allmän värdekropp [Wertlieb], allmän materiatur av abstrakt mänskligt arbete. Det i linneväven materialiserade särskilda arbetet gäller därför nu som den allmänna formen för förverkligande [Verwirklichungsform] av mänskligt arbete, d.v.s. som allmänt arbete.

När vara A:s värde framställes [Darstellung] i vara B, varigenom vara B blev enskild ekvivalent, var det likgiltigt vilken särskild sorts vara B var. Vara B:s kroppslighet måste bara vara av annat slag än vara A:s, därmed också produkt av annat nyttigt arbete. När rocken framställde [darstellte] sitt värde i linneväv, relaterade den sig till linneväv som det förverkligade mänskliga arbetet, och just därigenom till linnevävningen som formen för förverkligande [Verwirklichungsform] av mänskligt arbete; men den särskilda bestämdhet som skiljer linnevävning från andra arbetsslag var fullkomligt likgiltig. Linnevävningen måste bara vara av annat slag än skräddararbetet, och för övrigt ett bestämt arbetsslag. Annorlunda är det så snart linneväven blir allmän ekvivalent. Detta bruksvärde blir nu i sin särskilda bestämdhet, varigenom det är linneväv till skillnad från alla andra varuslag, kaffe, järn o.s.v., den allmänna värdeformen för alla andra varor och därmed allmän ekvivalent. Det särskilda nyttiga arbetsslag som är framställt [dargestellte] i bruksvärdet gäller därför nu som allmän form för det mänskliga arbetets förverkligande, som allmänt arbete, just i den mån det är arbete av särskild bestämdhet; linnevävning, inte bara till skillnad från skräddararbete, utan från kaffeodling, gruvarbete och alla andra arbetsslag. Omvänt gäller alla andra arbetsslag i linnevävens relativa värdeuttryck, d.v.s. den allmänna ekvivalentens (form II), bara som särskilda former för det mänskliga arbetets förverkligande.

Som värden är varorna uttryck för samma enhet, abstrakt mänskligt arbete. I bytesvärdets form framträder varorna för varandra som värden och relaterar sig till varandra som värden. De relaterar sig därmed samtidigt till det abstrakta mänskliga arbetet som sin gemensamma samhälleliga substans. Varornas samhälleliga förhållande består uteslutande i att de inför varandra blott gäller som kvantitativt olika; men att de är kvalitativt lika, och därmed utgör ersättningsbara och utbytbara uttryck för denna sin samhälleliga substans. Som nyttigt ting besitter en vara samhällelig bestämdhet såvitt den är bruksvärde för andra än sin ägare, och alltså tillfredsställer samhälleliga behov. Men oavsett vilka behov varans nyttiga egenskaper relaterar sig till, blir den, vad avser de nyttiga egenskaperna, alltid bara ett föremål som relaterar sig till mänskliga behov; inte en vara för andra varor. Bara det som förvandlar blotta bruksföremål till varor kan relatera dem till varandra som varor, och därmed sätta dem i samhällelig förbindelse [Rapport]. Men detta är deras värde. Den form i vilken de gäller som värden, som geléat mänskligt arbete, är därför deras samhälleliga form. Varans samhälleliga form, värdeform och utbytbarhetens form är alltså en och samma sak. Om en varas naturform samtidigt är värdeform, så besitter den formen för omedelbar utbytbarhet med andra varor, och därmed omedelbar samhällelig form.

Den enkla relativa värdeformen (form I) 1 rock = 20 alnar linneväv skiljer sig från den allmänna relativa värdeformen 1 rock = 20 alnar linneväv bara genom att denna ekvation nu utgör ett led i raden

1 rock = 20 alnar linneväv
u kaffe = 20 alnar linneväv
v te = 20 alnar linneväv
o.s.v.

Den skiljer sig alltså faktiskt bara genom att linneväven har vidareutvecklats från enskild till allmän ekvivalent. I det enkla relativa värdeuttrycket är det inte den vara som uttrycker sin värdestorlek, utan den vara i vilken värdestorlek uttrycks, som erhåller form av omedelbar utbytbarhet, ekvivalentform, alltså omedelbar samhällelig form; detsamma gäller för det allmänna relativa värdeuttrycket. Men i den enkla relativa värdeformen är denna skillnad ännu formell och försvinnande. I 1 rock = 20 alnar linneväv uttrycker rocken sitt värde relativt, nämligen i linneväv, varvid linneväven därigenom erhåller ekvivalentform; men samma ekvation innesluter omedelbart den återrelaterade relationen: 20 alnar linneväv = 1 rock, i vilken rocken erhåller ekvivalentform och linnevävens värde uttrycks relativt. Denna likartade [gleichmässige] och ömsesidiga utveckling av båda varornas värdeform som relativt värde och som ekvivalent äger inte längre rum. Vänder vi den allmänna relativa värdeformen 1 rock = 20 alnar linneväv, i vilken linneväven är allmän ekvivalent, till 20 alnar linneväv = 1 rock, så blir rocken därigenom inte allmän ekvivalent för alla andra varor utan bara en särskild ekvivalent för linneväven. Allmän är rockens relativa värdeform bara när den samtidigt är alla andra varors relativa värdeform. Det som gäller för rocken gäller för kaffet o.s.v. Härav följer att varornas allmänna relativa värdeform utesluter dem själva från den allmänna ekvivalentformen. Omvänt är en vara, som linneväv, utesluten från den allmänna relativa värdeformen så snart den besitter den allmänna ekvivalentformen. Linnevävens allmänna relativa värdeform, enhetlig med de andra varorna, skulle vara: 20 alnar linneväv = 20 alnar linneväv. Detta är emellertid en tautologi som alls inte uttrycker värdestorleken hos denna vara som befinner sig i allmän ekvivalentform och därmed i ständigt utbytbar form. Snarare blir den utvecklade relativa värdeformen: 20 alnar linneväv = 1 rock eller = u kaffe eller = v te eller = o.s.v. nu till specifikt relativt värdeuttryck för den allmänna ekvivalenten.

I varornas allmänna relativa värdeuttryck besitter varje vara, rock, kaffe, te, o.s.v. en från dess naturform skild värdeform, nämligen formen linneväv. Och just i denna form relaterar de sig till varandra som utbytbara, och utbytbara i kvantitativt bestämda förhållanden; ty om 1 rock = 20 alnar linneväv, u kaffe = 20 alnar linneväv o.s.v., så är också 1 rock = u kaffe o.s.v. I och med att alla varor speglar sig [bespiegeln] i en och samma vara som värdestorlekar, återspeglar [wiederspiegeln] de sig ömsesidigt som värdestorlekar. Men de naturformer som varorna besitter som bruksföremål gäller för dem inbördes bara på denna omväg, alltså inte omedelbart som framträdelseformer [Erscheinungsformen] för värdet. Sådana som de omedelbart är, är de därför inte omedelbart utbytbara. De besitter alltså inte formen för omedelbar utbytbarhet med varandra; deras samhälleligt giltiga form är en förmedlad form. Omvänt: I och med att alla andra varor relaterar sig till linneväv som framträdelseform för värdet, blir linnevävens naturform formen för dess omedelbara utbytbarhet med alla varor; därför omedelbart deras allmänna samhälleliga form.

En vara erhåller allmän ekvivalentform eftersom och bara i den mån den tjänar till att framställa [Darstellung] alla andra varors allmänna relativa, och därmed inte omedelbara, värdeform. Men varor måste över huvud taget skaffa sig relativ värdeform eftersom deras naturformer bara är deras bruksvärdeformer; och varorna måste skaffa sig enhetlig och därmed allmän relativ värdeform, för att de alla skall kunna relatera sig till varandra som värden, som likartade geléer [Gallerten] av mänskligt arbete. En vara befinner sig därför i formen för omedelbar utbytbarhet med alla andra varor och därmed i omedelbar samhällelig form, eftersom och bara i den mån alla andra varor inte befinner sig i denna form; eller eftersom varan över huvud taget från början inte befinner sig i omedelbart utbytbar eller samhällelig form, i och med att dess omedelbara form är dess bruksvärdes form, inte dess värdes.

Man märker det faktiskt inte alls på formen för allmän omedelbar utbytbarhet att den är en motsättningsfull [gegensätzliche] varuform; att den är lika oskiljaktig från formen för inte omedelbar utbytbarhet som den ena magnetpolens positiva laddning från den andra polens negativa. Man kan därför inbilla sig att man samtidigt skulle kunna påtrycka alla varor stämpeln omedelbar utbytbarhet, liksom man också kan inbilla sig att man kan göra alla arbetare till kapitalister. I verkligheten [in der Tat] är emellertid allmän relativ värdeform och allmän ekvivalentform de motsatta polerna av samma samhälleliga form hos varorna; poler som växelvis förutsätter och växelvis stöter bort varandra.[23*]

Som omedelbar samhällelig materialisering [Materiatur] av arbete är linneväven, den allmänna ekvivalenten, materialisering av omedelbart samhälleligt arbete, medan de andra varukropparna som framställer sitt värde i linneväv är materialiseringar av inte omedelbart samhälleliga arbeten.

I verkligheten [in der Tat] är alla bruksvärden varor endast eftersom de är produkter av inbördes oavhängiga privatarbeten; åtskilda privatarbeten, vilka - trots att de är självständiggjorda - ändå hänger samman ämnesmässigt som länkar [Glieder] i arbetsdelningens naturvuxna [naturwuchsig] system. De hänger således samhälleligt samman just genom sin olikhet, sin särskilda nyttighet. Just därför producerar de kvalitativt olika bruksvärden. Om inte, så skulle dessa bruksvärden inte bli till varor för varandra. Å andra sidan gör dessa olika nyttiga kvaliteter inte nödvändigtvis produkter till varor. Producerar en bondefamilj rock, linneväv och vete för egen konsumtion, så träder dessa ting emot familjen som skilda produkter av familjearbetet; men de träder inte växelvis emot varandra som varor. Vore arbetet omedelbart samhälleligt, d.v.s. gemensamt arbete, så skulle produkterna erhålla den omedelbart samhälleliga karaktären av gemensam produkt för producenterna; men de skulle inte erhålla karaktär av varor för varandra. Emellertid behöver vi inte leta länge för att få reda på i vad den samhälleliga formen består för de inbördes oavhängiga privatarbeten som varorna innehåller. Det framgick redan av analysen av varan. Deras samhälleliga form är deras relation till varandra som likartat [gleiche] arbete; alltså - då likheten mellan toto coelo olika arbeten bara kan bestå i en abstraktion från deras olikhet - deras relation till varandra som mänskligt arbete över huvud taget; utgivande av mänsklig arbetskraft, det som alla mänskliga arbeten i verkligheten [in der Tat] är, oavsett deras innehåll och deras operationssätt. I varje samhällelig arbetsform är de olika individernas arbeten också relaterade till varandra som mänskliga; men här gäller själva denna relation som arbetenas specifikt samhälleliga form. Nu besitter emellertid inget av dessa privatarbeten i sin naturform denna specifikt samhälleliga form av abstrakt mänskligt arbete, lika lite som varan i sin naturform besitter den samhälleliga formen av ren arbetsgelé, d.v.s. värde. Genom att naturformen för en vara, här linneväven, blir till allmän ekvivalentform, eftersom alla andra varor relaterar sig till denna som framträdelseform [Erscheinungsform] för deras eget värde, så blir också linneväveriet till den allmänna formen för förverkligande [Verwirklichungsform] av abstrakt mänskligt arbete, d.v.s. arbete i omedelbart samhällelig form. Måttstocken för "samhällelighet" [Gesellschaftlichkeit] måste hämtas från de för varje produktionssätt karakteristiska [eigentümlichen] förhållandenas natur, inte ur föreställningar som är främmande för dessa. Liksom det tidigare har visats att varan av naturen utesluter den omedelbara formen för allmän utbytbarhet och därför bara kan utveckla den allmänna ekvivalentformen motsättningsvis [gegensätzlich], så gäller detsamma för de privatarbeten som varorna innehåller [stecken]. Eftersom privatarbetena inte är omedelbart samhälleligt arbete, så är för det första den samhälleliga formen en från de verkliga nyttiga arbetenas naturform skild form, främmande för dem och abstrakt; och för det andra erhåller alla slags privatarbeten sin samhälleliga karaktär enbart motsättningsvis, genom att de alla sätts lika med ett slags uteslutet privatarbete, här linneväveriet. Därigenom blir det sistnämnda den omedelbara och allmänna framträdelseformen för abstrakt mänskligt arbete och på så sätt arbete i omedelbar samhällelig form. Det framställer [darstellen] sig därmed också i en omedelbart samhälleligt gällande och allmänt utbytbar produkt.

Skenet, att en varas ekvivalentform skulle framspringa ur dess egen tingliga natur, i stället för att enbart vara en reflex av andra varors relationer, befäster sig i och med den enskilda ekvivalentens vidareutveckling till allmän; detta sker eftersom värdeformens motsatta [gegensätzlichen] moment inte längre utvecklar [entwickeln] sig likvärdigt [gleichmässig] för de varor som är relaterade till varandra, eftersom den allmänna ekvivalentformen urskiljer en vara från alla andra varor som något helt apart, och slutligen eftersom denna dess form i verkligheten inte längre är resultatet av en relation till någon enskild annan vara.

Emellertid är den allmänna ekvivalenten på vår nuvarande ståndpunkt ännu ingalunda förbenad [verknöckert]. Hur blev i själva verket linneväven förvandlad till allmän ekvivalent? Genom att den framställde [darstellte] sitt värde relativt; först i en enskild vara (form I), sedan i alla andra varor i tur och ordning (form II), och slutligen genom att alla andra varor återrelaterat [rückbezüglich] framställde sitt värde relativt i den (form III). Det enkla relativa värdeuttrycket var den kärna ur vilken linnevävens allmänna ekvivalentform utvecklade sig [entwickeln]. Under denna utveckling ändras linnevävens roll. Linneväven börjar med att framställa sin värdestorlek i en annan vara och slutar med att tjäna som material för alla andra varors värdeuttryck. Det som gäller för linneväven gäller för varje vara. I sitt utvecklade relativa värdeuttryck (form II), som bara består av dess flertaliga enkla värdeuttryck, figurerar linneväven ännu inte som allmän ekvivalent. Snarare utgör här varje annan varukropp linnevävens ekvivalent, är därför omedelbart utbytbar mot den, och kan alltså byta plats med den.

Vi får därmed slutligen:

Form IV:

20 alnar linneväv = 1 rock eller = u kaffe eller = v te eller = x järn eller = y vete eller = o.s.v.
1 rock = 20 alnar linneväv eller = u kaffe eller = v te eller = x järn eller = y vete eller = o.s.v.
u kaffe = 20 alnar linneväv eller = 1 rock eller = v te eller = x järn eller = y vete eller = o.s.v.
v te = o.s.v.

Var och en av dessa ekvationer ger emellertid återrelaterat rock, kaffe, te o.s.v. som allmän ekvivalent; därmed värdeuttrycket i rock, kaffe, te o.s.v. som alla andra varors allmänna relativa värdeform. Den allmänna ekvivalentformen tillkommer alltid bara en vara i motsats till alla andra; men den tillkommer varje vara i motsats till alla andra. Om varje vara emellertid ställer sin egen naturform som allmän ekvivalentform gentemot alla andra varor, så utesluter alla varor alla andra från den allmänna ekvivalentformen, och därmed sig själva från att framställa [Darstellung] sina egna värdestorlekar samhälleligt giltigt.

Man ser: analysen av varan frambringar [ergiebt] värdeformens alla väsentliga bestämningar och värdeformen själv i dess motsatta moment; den allmänna relativa värdeformen, den allmänna ekvivalentformen, och sedan den oavslutade raden av enkla relativa värdeuttryck, vilka först utgör en genomgångsfas i värdeformens utveckling [Entwicklung], för att slutligen slå över [umschlagen] i den allmänna ekvivalentens specifikt relativa värdeform. Men analysen av varan frambragte dessa former som varuformer över huvud taget, vilka alltså tillkommer varje vara, men motsättningsvis [gegensätzlich], så att när varan A befinner sig i den ena formbestämningen, så antar varorna B, C o.s.v. gentemot varan A den andra. Det avgörande viktiga var emellertid att uppdaga [entdecken] det inre nödvändiga sammanhanget mellan värdeform, värdesubstans och värdestorlek; d.v.s. ideellt uttryckt, att bevisa att värdeformen framspringer [entspringt] ur värdebegreppet.[24*][Z*]

En vara förefaller vid första ögonkastet att vara ett självklart, trivialt ting. Analysen av den visar att den är ett mycket invecklat ting, fullt av metafysisk spetsfundighet och teologiska griller. Som rent bruksvärde är varan ett sinnligt ting som det inte är något mysteriöst med; vare sig om jag betraktar den under synpunkten att dess egenskaper tillfredsställer mänskliga behov, eller att den erhåller dessa egenskaper först som produkt av mänskligt arbete. Det finns absolut inget gåtfullt i att människan genom sin verksamhet förändrar naturämnenas [Naturstoffe] form på ett för henne nyttigt sätt. Träets form t.ex. förändras när man gör ett bord av det. Inte desto mindre förblir bordet trä, ett vanligt sinnligt ting. Men så snart det uppträder som vara, förvandlar det sig till ett sinnligt översinnligt ting. Det står inte bara med fötterna på jorden; utan det ställer sig på huvudet gentemot alla andra varor, och utvecklar ur sin träskalle griller som är mycket underligare än om det skulle börja dansa av sig självt.[25*]

Varans mystiska karaktär har alltså inte sitt ursprung i dess bruksvärde. Lika lite har den sitt ursprung i värdebestämningarna, betraktade för sig själva. Ty det är för det första en fysiologisk sanning att alla nyttiga arbeten, alla produktiva verksamheter hur olika de än må vara, är funktioner av en specifik mänsklig organism till skillnad från andra organismer; och att varje sådan funktion, vilket innehåll och vilken form den än må ha, väsentligen är ett utgivande av mänsklig hjärna, mänskliga nerver, muskler, sinnesorgan o.s.v. Det som för det andra ligger till grund för värdestorlekens bestämning, tiden för detta utgivande eller arbetets kvantitet, kan tydligt [sinnfällig] skiljas från dess kvalitet. Under alla förhållanden måste den arbetstid som produktionen av existensmedel [Lebensmittel] kostar intressera människorna, om också inte i lika hög grad på olika utvecklingsstadier. Slutligen, så snart människorna arbetar för varandra på ett eller annat sätt, får deras arbete också samhällelig form.

Låt oss ta Robinson på sin ö. Även om han uppfostrats till att vara förnöjsam, har han dock olikartade behov att tillfredsställa; och han måste därför utföra nyttiga arbeten av olika slag, göra verktyg, tillverka möbler, tämja lamadjur, fiska, jaga o.s.v. Vi talar här inte om bedjande och dylikt, eftersom vår Robinson finner ett nöje i sådant och betraktar dylik sysselsättning som avkoppling. Trots olikheten i sina produktiva funktioner vet han att de bara är olika verksamhetsformer för en och samma Robinson, alltså endast olika former av mänskligt arbete. Nöden själv tvingar honom att noga uppdela sin tid mellan de olika sysslorna. Om den ena upptar en större och den andra en mindre plats i hans totala verksamhet, beror på den större eller mindre svårighet som han måste övervinna för att nå den åsyftade nyttoeffekten. Erfarenheten lär honom detta; och vår Robinson, som har räddat klocka, dagbok, bläck och penna från skeppsbrottet, börjar som äkta engelsman snart att föra bok över sig själv. Hans inventarium innehåller en förteckning över de bruksföremål som han äger, över de olika sysslor som behövs för deras produktion, och slutligen över den arbetstid som bestämda kvantiteter av dessa olika produkter i genomsnitt kostar honom. Alla relationer mellan Robinson och de ting som utgör hans självförvärvade rikedom är här så enkla och genomskinliga [durchsichtig] att till och med herr M. Wirth borde kunna förstå dem utan särskild tankeansträngning. Och ändå innehåller de alla värdets väsentliga bestämningar.

Låt oss nu ersätta Robinson med ett förbund [Verein] av fria människor som arbetar med gemensamma produktionsmedel och fullt medvetet utgiver sina många individuella arbetskrafter som en samhällelig arbetskraft. Alla bestämningar från Robinsons arbete upprepas här; men de är nu samhälleliga i stället för individuella. En väsentlig skillnad inträder dock. Alla Robinsons produkter var uteslutande hans personliga produkter och därmed omedelbart bruksföremål för honom. Förbundets totalprodukt är en samhällelig produkt. En del av denna produkt skall åter tjäna som produktionsmedel. Den förblir samhällelig. Men en annan del förbrukas som existensmedel av förbundets medlemmar. Den måste därför fördelas mellan dem. Arten av denna fördelning kommer att växla med själva den samhälleliga produktionsorganismens speciella art och producenternas motsvarande historiska utvecklingsnivå. Endast som en parallell till varuproduktionen utgår vi från att varje producents andel i existensmedlen bestäms genom hans arbetstid. Arbetstiden skulle alltså spela en dubbel roll. Den samhälleligt planmässiga fördelningen av arbetstiden reglerar den riktiga proportionen mellan de olika arbetsfunktionerna för olika behov. Å andra sidan tjänar arbetstiden dessutom som mått på producentens individuella andel i det gemensamma arbetet [Gemeinarbeit], och därmed också som mått på hans andel av den individuellt förbrukbara delen av den gemensamma produkten [Gemeinprodukt]. Människornas samhälleliga relationer till sina arbeten och sina arbetsprodukter blir här genomskinligt enkla, såväl i produktionen som i distributionen.

Varifrån kommer alltså arbetsproduktens gåtfulla karaktär så snart den antar form av vara?

Då människorna relaterar sina produkter till varandra som värden, och i den mån dessa saker gäller som blott sakliga höljen [Hullen] kring likartat mänskligt arbete, så ligger omvänt däri att deras olika arbeten bara gäller som likartat mänskligt arbete i sakligt hölje. De relaterar sina olika arbeten till varandra som mänskligt arbete genom att de relaterar sina produkter till varandra som värden. Den personliga relationen är gömd genom den sakliga formen. Det är alltså inte skrivet på värdets panna, vad det är. För att relatera sina produkter till varandra som varor, är människorna tvungna att likställa sina olika arbeten som abstrakt mänskligt arbete. De vet inte om det; men de gör det i och med att de reducerar det materiella tinget till abstraktionen värde. Detta är en naturvuxen [naturwüchsig] och därför omedvetet instinktiv operation i deras hjärnor; den växer nödvändigt fram ur det särskilda sättet för deras materiella produktion och ur de förhållanden som denna produktion försätter dem i. Först finns deras förhållande praktiskt där. Men för det andra - eftersom de är människor - finns deras förhållande där som förhållande för dem. Det sätt på vilket det finns där för dem, eller reflekteras i deras hjärnor, har sitt ursprung i [entspringt aus] själva förhållandets natur. Senare försöker de med hjälp av vetenskapen komma på hemligheten med sin egen samhälleliga produkt; ty bestämningen av ett ting som värde är deras produkt likaväl som språket är det. Vad vidare värdestorleken beträffar, så blir privatarbetena - vilka bedrivs oavhängigt av varandra men som är allsidigt avhängiga av varandra eftersom de är länkar [Glieder] i den naturvuxna [naturwüchsige] arbetsdelningen - oupphörligt reducerade till sitt samhälleligt proportionella mått på så sätt att den arbetstid som är samhälleligt nödvändig för att producera deras produkter våldsamt [gewaltsam] sätter sig igenom [durchsetzen] som reglerande naturlag i deras produkters tillfälliga och ständigt varierande utbytesförhållanden; ungefär som tyngdlagen när ett hus störtar samman över någon.[26*] Värdestorlekens bestämning genom arbetstiden är därför en hemlighet dold under de framträdande [erscheinenden] relativa varuvärdenas rörelser. För producenterna har deras egen samhälleliga rörelse formen av en rörelse hos saker [Bewegung von Sachen], under vilkas kontroll de står i stället för att kontrollera dem. Vad nu slutligen värdeformen beträffar, så är det ju just denna form som sakaktigt beslöjar [sachlich verschleiert] privatarbetarnas samhälleliga relationer och därmed privatarbetenas samhälleliga bestämdheter, i stället för att uppenbara dem. När jag säger att rockar, stövlar o.s.v. relaterar sig till linneväv som den allmänna materialiseringen [Materiatur] av abstrakt mänskligt arbete, så är ju förrycktheten i detta uttryck iögonfallande. Men när producenterna av rockar, stövlar o.s.v. sätter dessa varor i relation till linneväv som allmän ekvivalent, så framträder [erscheint] deras privatarbetens samhälleliga relation för dem just i denna förryckta form.

Sådana former utgör just den borgerliga ekonomins kategorier. De är samhälleligt giltiga, alltså objektiva tankeformer för produktionsförhållanden i detta historiskt bestämda samhälleliga produktionssätt.

Privatproducenterna träder i samhällelig kontakt först genom sina privatprodukter, sakerna. De samhälleliga relationerna mellan deras arbeten är inte, och framträder därför inte som, omedelbart samhälleliga förhållanden mellan personerna i deras arbeten; utan som sakliga förhållanden mellan personerna, eller samhälleliga förhållanden mellan sakerna. Den första och mest allmänna framställningen [Darstellung] av en sak som ett samhälleligt ting är emellertid arbetsproduktens förvandling till vara.

Varans mysticism har alltså sitt ursprung i [entspringt] att privatarbetenas samhälleliga bestämningar framträder för privatproducenterna som arbetsprodukternas samhälleliga naturbestämdheter; d.v.s. i att personernas samhälleliga produktionsförhållanden framträder som sakernas samhälleliga förhållanden till varandra och till personerna. Privatarbetarnas förhållanden till det samhälleliga totalarbetet föremålsliggör [vergegenständlicht] sig gentemot dem och existerar därför för dem i form av föremål. Kristendomen, med sin kult av den abstrakta människan, i synnerhet i dess borgerliga utveckling, protestantism, deism o.s.v., är den religionsform som bäst motsvarar [entsprechen] ett samhälle av varuproducenter, vilkas allmänna samhälleliga produktionsförhållanden består i att förhålla sig till sina produkter som varor, alltså som värden, och i denna sakliga form ställer sina privatarbeten i relation till varandra som likartat mänskligt arbete. I de gammalasiatiska, antika o.s.v. produktionssätten spelar produktens förvandling till vara, och därmed människans existens [Dasein] som varuproducent, en underordnad roll, som dock ökar i betydelse ju mer samfundet [Gemeinwesen] närmar sig sitt undergångsstadium. Egentliga handelsfolk existerar bara i den gamla världens intermundier, som Epikurs gudar eller som judarna i det polska samhällets porer. Dessa gamla samhälleliga produktionsorganismer är enormt mycket enklare och mer genomskinliga än den borgerliga, men de vilar [beruhen] varken på omognad hos den individuella människan, som ännu inte slitit av navelsträngen till det naturliga ursprungssammanhanget [Gattungs-] med andra, eller på omedelbara herre- och drängförhållanden [Herrschafts- und Knechtschaftsverhältnissen] De betingas av en låg utvecklingsgrad hos arbetets produktivkrafter, och motsvarande snäva [befangene] förhållanden för människorna i deras hela materiella livsprocess [Lebenserzeugungsprozess], d.v.s. förhållanden till varandra och till naturen. Denna verkliga bundenhet [Befangenheit] återspeglas ideellt i de gamla natur- och folkreligionerna. Det religiösa återskenet [Wiederschein] av den verkliga världen kan bara försvinna när det praktiska vardagslivets förhållanden dagligen framställer [darstellen] sig för människorna som genomskinliga och förnuftiga relationer till varandra och till naturen. Men förhållandena kan bara framställa sig [sich darstellen] som det som de är. Den samhälleliga livsprocessens [Lebenzprozess], d.v.s. den materiella produktionsprocessens, gestalt kan endast lägga av sig sin mystiska dimslöja när den som produkt av fritt församhälleligade [vergesellschafteter] människor står under deras medvetna planmässiga kontroll. Därtill krävs emellertid en materiell grundval [Grundlage] för samhället, eller en rad materiella existensbetingelser, vilka själva i sin tur är den naturvuxna produkten av en lång och smärtfylld utvecklingshistoria.

Den politiska ekonomin har visserligen, om också ofullständigt,[27*] analyserat värde och värdestorlek. Den har emellertid aldrig ens uppställt frågan varför arbetet framställer sig [sich darstellt] i värdet, och varför arbetets mängd, mätt i dess tidsrymd [Zeitdauer], framställer sig i värdestorleken. Detta är former på vilka det är skrivet i pannan att de tillhör en samhällsformation där produktionsprocessen behärskar [bemeistert] människan och människan ännu inte produktionsprocessen; former som för dess borgerliga medvetande gäller för en lika självklar naturnödvändighet som det produktiva arbetet självt. Förborgerliga former av den samhälleliga produktionsorganismen behandlas därför av den politiska ekonomin ungefär som förkristna religioner behandlas av kyrkofäderna.[28*]

Hur mycket en del av ekonomerna låtit vilseleda sig av den fetischism, som vidlåter [anklebenden] varuvärlden, eller av det föremålsliga skenet [gegenständlichen Schein] hos arbetets samhälleliga bestämningar, det bevisar bl.a. den långrandiga meningslösa trätan om naturens roll vid bytesvärdets bildande. Eftersom bytesvärde är ett visst samhälleligt sätt [Manier] för att uttrycka [ausdrucken] den mängd arbete som använts på ett ting, så kan det inte innehålla mer naturämne [Naturstoff] än exempelvis växelkursen.

Varuformen var, såsom den borgerliga produktionens mest allmänna och mest outvecklade form - som därför också framträder [erscheint] redan under tidigare produktionsperioder, fast inte på samma förhärskande, alltså karakteristiska sätt - ännu relativt lätt att genomskåda [durchschauen]. Men konkretare former, som t.ex. kapitalet? Den klassiska ekonomins fetischism blir här handgriplig.

För att inte föregripa något kan det här vara nog med ännu ett exempel beträffande själva varuformen. I en varas relation till en annan vara, t.ex. stövel till stövelknekt, har vi sett att stövelknektens bruksvärde, alltså nyttigheten hos dess verkliga tingliga egenskaper, är fullkomligt likgiltig för stöveln. Stövelvaran intresserar stövelknekten enbart som framträdelseform [Erscheinungsform] för dess eget värde. Om varorna kunde tala, skulle de alltså säga: Vårt bruksvärde kanske kan intressera människorna. Oss tillkommer det inte som ting. Vad som däremot tingligt tillkommer oss, är vårt värde. Vårt eget umgänge [Verkehr] som varuting bevisar det. Det är endast som bytesvärden vi relaterar oss [beziehen] till varandra. Man hör nu hur ekonomen talar ur varusjälens djup: "Värde (bytesvärde) är en tinglig egenskap [Eigenschaft der Dinge], rikedom (bruksvärde) är en mänsklig. Värde i denna mening inbegriper [einschliesst] med nödvändighet utbyte, rikedom däremot inte."[29*] "Rikedom (bruksvärde) är ett attribut till människan, värde ett attribut till varan. En människa är rik och ett samfund [Gemeinwesen] är rikt; en pärla eller en diamant är värdefull ... En pärla eller en diamant har värde som pärla eller diamant."[30*] Hittills har inte någon kemist upptäckt bytesvärde i pärlan eller diamanten. Men våra författare, som gör särskilda anspråk på kritiskt djupsinne, finner att bruksvärdet tillkommer sakerna oberoende av deras sakliga egenskaper, medan däremot deras bytesvärde tillkommer dem som saker. Det som befäster dem i denna uppfattning är den besynnerliga omständigheten att tingens bruksvärde realiseras för människorna utan utbyte, alltså i det omedelbara förhållandet mellan ting och människa, medan tingens värde omvänt bara realiseras i utbytet, d.v.s. i en samhällelig process. Vem erinrar sig härvid inte den gode Dogberry, som undervisar nattvakten Seacoal: "Att vara en stilig karl är en gåva av omständigheterna, men att kunna läsa och skriva är naturgåvor."[31*]

Varan är omedelbar enhet av bruksvärde och bytesvärde, alltså av två motsatser [Entgegengesetzten]. De är därför en omedelbar motsägelse [Widerspruch]. Denna motsägelse måste utveckla sig [sich entwickeln] i det ögonblick den inte som hittills blir betraktad analytiskt - än ur bruksvärdets synpunkt [Gesichtspunkt], än ur bytesvärdets synpunkt - utan i stället relateras verkligt som en helhet till andra varor. Varornas verkliga relationer till varandra är emellertid deras utbytesprocess.[Å*]

 


Tillägg till kapitel I, 1

Värdeformen

Analysen av varan har visat att den är något dubbelt, bruksvärde och värde. För att ett ting således skall kunna få [besitzen] varuform, måste det ha dubbelform, formen av bruksvärde och formen av värde. Bruksvärdets form är själva varukroppens form, järn, linneväv o.s.v., dess handgripligt sinnliga existensform [Daseinsform]. Detta är varans naturform. Varans värdeform är däremot dess samhälleliga form.

Hur uttrycks [ausdrücken] nu en varas värde? Hur får den alltså en egen framträdelseform [Erscheinungsform]? Genom förhållandet mellan olika varor. För att riktigt analysera den form ett sådant förhållande bär på [enthalten], måste vi utgå från dess enklaste, minst utvecklade gestalt. En varas enklaste förhållande är uppenbarligen dess förhållande till en enstaka annan vara, likgiltigt vilken. Förhållandet mellan två varor ger därför det enklaste värdeuttrycket för en vara.

 

I. Enkel värdeform

20 alnar linneväv = 1 rock eller: 20 alnar linneväv är värt 1 rock

Hemligheten med all värdeform måste vara dold [stecken] i denna enkla värdeform. Analysen av den utgör därför den egentliga svårigheten.

§1. Värdeuttryckets båda poler: relativ värdeform och ekvivalentform.

I det enkla värdeuttrycket spelar de två varuslagen linneväv och rock uppenbarligen två olika roller. Linneväven är den vara som uttrycker sitt värde i en annan, olikartad varukropp, rocken. Å andra sidan tjänar varuslaget rock som det material, i vilket värde uttrycks. Den ena varan spelar en aktiv, den andra en passiv roll. Om den vara som uttrycker sitt värde i en annan vara, säger vi: Dess värde är framställt [darstellen] som relativt värde, eller den befinner sig i relativ värdeform. Om den andra varan, här rocken, som tjänstgör som material för värdeuttrycket, säger vi däremot: Den fungerar som ekvivalent till den första varan, eller befinner sig i ekvivalentformen.

Utan att man nu analyserar mer djupgående, är följande punkter klara på förhand:

a) De båda formernas oskiljaktighet

Relativ värdeform och ekvivalentform hör samman med varandra, betingar varandra ömsesidigt, är oskiljaktiga moment av samma värdeuttryck.

b) De båda formernas polaritet

Å andra sidan är dessa båda former varandra uteslutande eller motsatta extremer, d.v.s. poler i samma värdeuttryck. De fördelar sig alltid på de olika varor som värdeuttrycket relaterar [beziehen] till varandra. Jag kan t.ex. inte uttrycka linnevävens värde i linneväv. 20 alnar linneväv = 20 alnar linneväv är inget värdeuttryck, utan uttrycker bara en bestämd kvantitet av bruksföremålet linneväv. Linnevävens värde kan alltså bara uttryckas i en annan vara, d.v.s. bara relativt. Linnevävens relativa värdeform förutsätter alltså att en eller annan vara befinner sig gentemot den i ekvivalentformen. Å andra sidan kan denna andra vara, här rocken, som figurerar som linnevävens ekvivalent och alltså befinner sig i ekvivalentform inte samtidigt befinna sig i relativ värdeform. Det är inte den som uttrycker sitt värde. Den levererar bara materialet till andra varors värdeuttryck.

Förvisso innefattar uttrycket: 20 alnar linneväv = 1 rock eller 20 alnar linneväv är värt 1 rock, också den återrelaterade relationen: 1 rock = 20 alnar linneväv eller: 1 rock är värd 20 alnar linneväv. Men då måste jag vända på ekvationen för att uttrycka rockens värde relativt, och så snart jag gör det blir linneväven ekvivalent i stället för rocken. Samma vara kan alltså inte i samma värdeuttryck uppträda samtidigt i båda formerna. I stället utesluter dessa varandra polärt.

Låt oss tänka oss en byteshandel mellan linnevävsproducent A och rockproducent B. Innan de blir eniga om handeln säger A: 20 alnar linneväv är värt 2 rockar (20 alnar linneväv = 2 rockar); B däremot: 1 rock är värd 22 alnar linneväv (1 rock = 22 alnar linneväv). Slutligen, sedan de har köpslagit en bra stund, blir de eniga. A säger: 20 alnar linneväv är värt 1 rock; och B säger: 1 rock är värd 20 alnar linneväv. Här befinner sig båda, både linneväven och rocken, samtidigt i relativ värdeform och i ekvivalentform. Men notabene för två olika personer och i två olika värdeuttryck som samtidigt kommer till världen. För A befinner sig hans linneväv - ty för honom utgår initiativet från hans vara - i relativ värdeform; den andres vara, rocken, däremot i ekvivalentform. Omvänt från B:s ståndpunkt. Samma vara besitter alltså aldrig, inte heller i detta fall, båda formerna samtidigt i samma värdeuttryck.

c) Relativt värde och ekvivalent är bara former för värdet.

Relativt värde och ekvivalent är båda bara former för varuvärdet. Om en vara nu befinner sig i den ena formen eller i den polärt motsatta, beror uteslutande på dess position i värdeuttrycket. Detta framkommer slående i den enkla värdeformen, vilken vi ju här först [zunächst] betraktar. Till sitt innehåll är de båda uttrycken alls inte olika:

1) 20 alnar linneväv = 1 rock eller: 20 alnar linneväv är värt en rock,

2) 1 rock = 20 alnar linneväv eller: 1 rock är värd 20 alnar linneväv. Till sin form är de inte bara olika, utan motsatta [entgegengesetzt]. I uttrycket 1) uttrycks linnevävens värde relativt. Linneväven befinner sig därför i relativ värdeform, medan rockens värde samtidigt är uttryckt som ekvivalent. Rocken befinner sig därför i ekvivalentform. Vänder jag nu på uttryck 1), så får jag uttryck 2). Varorna växlar position, och genast befinner sig rocken i relativ värdeform, linneväven däremot i ekvivalentform. I och med att de har växlat respektive positioner i samma värdeuttryck, så har de växlat värdeform.

§2. Den relativa värdeformen

a) Likhetsförhållandet

Eftersom det är linneväven som skall uttrycka sitt värde, utgår initiativet från den. Den inträder i ett förhållande till rocken, d.v.s. till en eller annan vara som är olikartad den själv. Detta förhållande är ett förhållande som sätter dem lika - som i en ekvation. Basen för uttrycket: 20 alnar linneväv = 1 rock är faktiskt: linneväv = rock, vilket uttryckt i ord bara vill säga: varuslaget rock är av samma natur, samma substans som det skilda varuslaget linneväv. Man förbiser för det mesta detta, eftersom uppmärksamheten absorberas av det kvantitativa förhållandet, d.v.s. av den bestämda proportion, i vilken det ena varuslaget sätts lika med det andra. Man glömmer att storlekarna av olika ting kan jämföras kvantitativt först sedan de reducerats till samma enhet. Endast som uttryck för samma enhet är de liknämniga [gleichnamige], därmed kommensurabla storlekar. I uttrycket ovan förhåller linneväven sig alltså till rocken som till något lika med den själv [Ihresgleichen] eller rocken relateras till linneväven som ting av samma substans, som något vässenslikt [Wesensgleiches]. Linneväven blir alltså kvalitativt likställd med rocken.

b) Värdeförhållandet

Rocken är bara det samma som linneväven, såvitt båda är värden. Att linneväven alltså förhåller sig till rocken som något lika med den själv, eller att rocken sätts lika med linneväven som ting av samma substans, uttrycker att rocken i detta förhållande gäller som värde. Den sätts lika med linneväven, såvitt den likaledes är värde. Likhetsförhållandet är alltså ett värdeförhållande; men värdeförhållandet är framför allt uttryck för värdet eller värdeexistensen [Wertsein] hos den vara som uttrycker sitt värde. Som bruksvärde eller varukropp skiljer sig linneväven från rocken. Linnevävens värdeexistens kommer däremot till synes [zum Vorschein], uttrycker sig, i ett förhållande där ett annat varuslag, rocken, sätts lika med den eller gäller som något väsenslikt [ihr Wesensgleiches].

c) Det kvalitativa innehållet i värdeförhållandets relativa värdeform

Värde är rocken endast i den mån den är ett tingligt uttryck för den vid dess produktion utgivna mänskliga arbetskraften, alltså gelé av abstrakt mänskligt arbete - abstrakt arbete eftersom man abstraherar från den bestämda, nyttiga, konkreta karaktären hos det arbete rocken innehåller; mänskligt arbete eftersom arbetet här bara räknas som utgivande av mänskligt arbete över huvud taget. Linneväven kan alltså inte förhålla sig till rocken som ett värdeting, eller inte relateras till rocken som värde, utan att relateras till den som en kropp vars enda ämne är mänskligt arbete. Men som värde är linneväven gelé av samma mänskliga arbete. I detta förhållande representerar alltså kroppen rock den värdesubstans som den har gemensam med linneväven, d.v.s. mänskligt arbete. I detta förhållande gäller alltså rocken enbart som gestalt av värde; därmed också som linnevävens värdegestalt, som sinnlig framträdelseform [Erscheinungsform] för linnevävsvärdet. På så sätt uttrycks, medelst värdeförhållandet, en varas värde i en annan varas bruksvärde, d.v.s. i en annan varukropp olik den själv.

d) Den kvantitativa bestämdheten [Bestimmtheit] hos värdeförhållandets relativa värdeform

De 20 alnarna linneväv är dock inte bara värde över huvud taget, d.v.s. gelé av mänskligt arbete; utan de är värde av en bestämd storlek, d.v.s. i dem är en bestämd kvantitet mänskligt arbete föremålsliggjort. I linnevävens värdeförhållande till rocken blir varuslaget rock - såsom värdekropp över huvud taget, d.v.s. som förkroppsligande av mänskligt arbete - inte bara kvalitativt likställt med linneväven; utan den måste vara en bestämd kvantitet av denna varukropp, 1 rock, inte 1 dussin o.s.v., såvida det i 1 rock är dolt [steckt] lika mycket värdesubstans eller mänskligt arbete som i 20 alnar linneväv.

e) Den relativa värdeformen i sin helhet

Genom det relativa värdeuttrycket erhåller alltså, för det första, varans värde en form som är skild från dess eget bruksvärde. Denna varas bruksform är t.ex. linneväv. Sin värdeform besitter den däremot i sitt likhetsförhållande till rocken. I detta likhetsförhållande blir en annan varukropp, som sinnligt är skild från den, till spegel för dess egen värdeexistens; blir till dess egen värdegestalt. På så sätt får den en värdeform som är skild från, oavhängig av och självständig i förhållande till dess naturform. Men för det andra är linneväven som värde av en bestämd storlek, som en bestämd värdestorlek, kvantitativt mätt genom det kvantitativt bestämda förhållandet, eller den proportion, i vilken den andra varukroppen är satt lika med den.

§3. Ekvivalentformen

a) Formen för omedelbar utbytbarhet

Som värden gäller alla varor som lika, inbördes ersättliga och utbytbara uttryck för samma enhet - det mänskliga arbetet. En vara är således över huvud taget utbytbar med en annan vara i den mån den besitter en form i vilken den framträder [erscheint] som värde. En varukropp är omedelbart utbytbar med en annan vara såvitt dess omedelbara form gentemot andra varor föreställer värde eller gäller som värdegestalt. Denna egenskap besitter rocken i linnevävens värdeförhållande till den. Linnevävens värde skulle annars inte kunna uttryckas i tinget rock. Att en vara alltså över huvud taget har ekvivalentform, innebär bara: genom sin plats i värdeuttrycket gäller dess egen naturform som värdeform för en annan vara, eller besitter den formen omedelbar utbytbarhet med en annan vara. Den behöver alltså inte först antaga en form som är skild från dess omedelbara naturform för att framträda som värde för en annan vara, för att gälla som värde och inverka [Wirken] som värde på den andra varan.

b) Ekvivalentformen innehåller [enthalten] inte kvantitativ bestämdhet.

Att ett ting som har formen rock är omedelbart utbytbart med linneväv, eller att ett ting som har formen guld är omedelbart utbytbart med alla andra varor - denna ett tings ekvivalentform innehåller ingen som helst kvantitativ bestämdhet. Den motsatta felaktiga åsikten har sitt ursprung [entspringt] i följande orsaker:

För det första: Varan rock t.ex., som tjänar som material för linnevävens värdeuttryck, är inom ett sådant uttryck alltid bestämd kvantitativt, som 1 rock, inte 12 rockar o.s.v. Men varför? Eftersom de 20 alnarna linneväv i sitt relativa värdeuttryck inte bara är uttryckta som värde över huvud taget, utan dessutom är mätta som en bestämd värdekvantitet. Men att 1 rock, inte 12 rockar, innehåller lika mycket arbete som 20 alnar linneväv, och därför sätts lika med de 20 alnarna linneväv, har inget som helst att göra med den för varuslaget rock karakteristiska egenskapen att vara omedelbart utbytbar med varuslaget linneväv.

För det andra: Om 20 alnar linneväv som värde av en bestämd storlek är uttryckt i 1 rock, så är återrelaterat [ruckbezuglich] också värdestorleken av 1 rock uttryckt i 20 alnar linneväv; inte för att [soweit] rocken spelar rollen av ekvivalent, utan för att den framställer sitt eget värde relativt i linneväven. Rockens värdestorlek är alltså även den kvantitativt mätt genom omvändning av uttrycket, men bara indirekt.

För det tredje: Vi kan också uttrycka formeln: 20 alnar linneväv = 1 rock eller: 20 alnar linneväv är värda 1 rock så här: 20 alnar linneväv och 1 rock är ekvivalenter, eller, båda är lika stora värden. Här uttrycker vi inte värdet av den ena eller andra av de båda varorna i den andras bruksvärde. Ingen av de båda varorna sätts således, i ekvivalentform. Ekvivalent betyder här bara lika i storlek, efter att båda tingen dessförinnan stillatigande i vårt huvud har reducerats till abstraktionens värde.

c) Ekvivalentformens egendomligheter
c 1) Ekvivalentformens första egendomlighet: Bruksvärde blir framträdelseform [Erscheinungsform] för sin motsats, värdet

Varans naturform blir värdeform. Men notabene, detta quid pro quo äger rum för en vara B (rock eller vete eller järn o.s.v.) endast inom värdeförhållandet, där en godtycklig annan vara A (linneväv etc.) träder mot den i endast denna relation. För sig, betraktad isolerad, är t.ex. rocken bara ett nyttigt ting, bruksvärde, precis som linneväven; dess rockform är därför bara en form av bruksvärde eller ett bestämt varuslags naturform. Men eftersom ingen vara kan stå i relation till sig själv som ekvivalent, alltså inte heller kan göra sitt eget naturhölje [Naturhaut] till uttryck för sitt eget värde, måste den relatera sig till en annan vara som ekvivalent eller göra en annan varukropps naturhölje till sin egen värdeform.

Detta kan vi åskådliggöra genom att som exempel ta ett mått som tillkommer varukropparna som sådana, d.v.s. som bruksvärden. En sockertopp är, som kropp, tung och har därför vikt; men man kan inte se eller känna på sockertoppen vad den väger. Vi tar nu olika stycken järn vilkas vikt i förväg är bestämd. Järnets kroppsliga form, betraktad för sig, är lika lite som sockertoppens framträdelseform för tyngden. För att uttrycka sockertoppen som tyngd eller vikt sätter vi den ändå i ett viktförhållande till järnet. I detta förhållande gäller järnet som en kropp som inte representerar [darstellt] något annat än tyngd eller vikt. Järnkvantiteter tjänar därmed som viktmått för sockret, och representerar [repräsentiert] gentemot sockertoppen tyngdens blotta gestalt [Schweregestalt], framträdelseform för tyngd. Denna roll spelar järnet bara inom det förhållande där sockret, eller någon annan kropp vars vikt sökes, träder mot det. Om inte båda tingen vore tunga, så kunde de inte träda in i detta förhållande; och det ena därför inte tjäna som uttryck för det andras tyngd. Kastar vi båda i vågskålen, så ser vi i själva verket att de som tyngd är ett och samma; och därmed i bestämd proportion också är av samma vikt. Såsom järnkroppen här gentemot sockertoppen endast företräder tyngd, så företräder i vårt värdeuttryck rockkroppen gentemot linneväven endast värde.

c 2) Ekvivalentformens andra egendomlighet: Konkret arbete blir framträdelseform för sin motsats, abstrakt mänskligt arbete

I linnevävens värdeuttryck gäller rocken som värdekropp, och dess kropps- eller naturform gäller därmed som värdeform, d.v.s. förkroppsligande av skillnadslöst [unterschiedsloser] mänskligt arbete, mänskligt arbete rätt och slätt. Det arbete som framställer det nyttiga tinget rock och ger det dess bestämda form är emellertid inte abstrakt mänskligt arbete, mänskligt arbete rätt och slätt, utan ett bestämt, nyttigt, konkret arbetsslag - skräddararbete. Den enkla relativa värdeformen kräver att värdet av en vara, t.ex. linneväv, bara uttrycks i ett enstaka annat varuslag. Vilket annat varuslag är emellertid helt likgiltigt för den enkla värdeformen. I stället för i varuslaget rock, kunde linnevävsvärdet ha uttryckts i varuslaget vete, eller i stället för i varuslaget vete i varuslaget järn o.s.v. Antingen det är rock, vete eller järn, skulle linnevävens ekvivalent emellertid alltid gälla som värdekropp för linneväven, och därmed som förkroppsligande [Verkörperung] av mänskligt arbete rätt och slätt. Och hela tiden är ekvivalentens bestämda kroppsform, rock eller vete eller järn, aldrig förkroppsligande av abstrakt mänskligt arbete utan av ett bestämt, konkret, nyttigt arbetsslag, antingen det är skräddararbete eller bondearbete eller gruvarbete. Det bestämda, konkreta, nyttiga arbete som producerar ekvivalentens varukropp måste alltså i värdeuttrycket alltid med nödvändighet gälla som bestämd förverkligandeform [Verwirklichungsform] eller framträdelseform [Erscheinungsform] för mänskligt arbete rätt och slätt, d.v.s. abstrakt mänskligt arbete. Rocken t.ex. kan bara gälla som värdekropp, och därmed som förkroppsligande av mänskligt arbete rätt och slätt, såvitt skräddararbete gäller som en bestämd form i vilken mänsklig arbetskraft utges eller i vilken abstrakt mänskligt arbete förverkligar sig.

Inom värdeförhållandet och det däri inbegripna värdeuttrycket gäller inte det abstrakt allmänna som egenskap hos det konkreta, sinnligt-verkliga, utan tvärtom det sinnligt-konkreta som blott framträdelse- eller bestämd förverkligandeform för det abstrakt-allmänna. Skräddararbetet, som t.ex. är dolt [steckt] i ekvivalenten rock, besitter inom linnevävens värdeuttryck inte den allmänna egenskapen att också vara mänskligt arbete. Tvärtom. Att vara mänskligt arbete gäller som dess väsen; att vara skräddararbete bara som framträdelseform eller bestämd förverkligandeform för detta dess väsen. Detta quid pro quo är oundvikligt, eftersom det i arbetsprodukterna nedlagda [dargestellte] arbetet bara är värdebildande såvida det är skillnadslöst mänskligt arbete - skillnadslöst på så sätt att det arbete som föremålsliggjorts i en produkts värde på intet vis skiljer sig från det arbete som föremålsliggjorts i värdet hos en helt olikartad produkt.

Denna förvrängning [Verkehrung] varigenom det sinnligt-konkreta bara gäller som framträdelseform för det abstrakt-allmänna - inte omvänt det abstrakt-allmänna som en egenskap hos det konkreta - karakteriserar värdeuttrycket. Den gör samtidigt förståelsen av värdeuttrycket besvärlig. Om jag säger: Romersk rätt och tysk rätt är båda rättssystem, så är det självklart. Säger jag däremot: Rätten, detta abstrakta, förverkligar sig i den romerska rätten och i den tyska rätten, dessa konkreta rättssystem, så blir sammanhanget mystiskt.

c 3) Ekvivalentformens tredje egendomlighet: Privatarbete blir form för sin motsats, arbete i omedelbart samhällelig form

Arbetsprodukter skulle inte bli varor om de inte vore produkter av självständiga privatarbeten utförda oavhängigt av varandra. Dessa privatarbetens samhälleliga sammanhang existerar ämnesmässigt [stofflich] i och med att de är länkar i en naturvuxen samhällelig arbetsdelning, och därmed med sina produkter tillfredsställer de olikartade behov vars totalitet [Gesamtheit] utgör det likaledes naturvuxna systemet av samhälleliga behov. Detta ämnesmässiga samhälleliga sammanhang mellan inbördes oavhängigt bedrivna privatarbeten blir emellertid förmedlat, och förverkligar sig därmed endast genom utbytet av privatarbetenas produkter. Produkten av privatarbete har därför samhällelig form endast om den har värdeform, och därmed formen av utbytbarhet med andra arbetsprodukter. Omedelbar samhällelig form har den såvida dess egen kropps- eller naturform också samtidigt är formen för dess utbytbarhet med en annan vara, eller gäller som värdeform för en annan vara. För en arbetsprodukt äger detta emellertid rum, som vi sett, endast när den genom en annan varas värdeförhållande till sig befinner sig i en ekvivalentform, eller gentemot en annan vara spelar rollen av ekvivalent.

Ekvivalenten har omedelbar samhällelig form såvida den har formen för omedelbar utbytbarhet med en annan vara; och den har denna form för omedelbar utbytbarhet såvida den för en annan vara gäller som värdekropp och därmed som något lika. Således gäller också det bestämda nyttiga arbete den innehåller som arbete i omedelbart samhällelig form, d.v.s. som arbete som har formen av likhet med det arbete en annan vara innehåller. Ett bestämt konkret arbete som skräddararbete kan bara ha formen för likhet med det olikartade arbete som en olikartad vara - t.ex. linneväven - innehåller, såvida dess bestämda form gäller som uttryck [ausdruck] för något som verkligen utgör de olikartade arbetenas likhet, eller det likartade [das Gleiche] i dessa. Lika är de emellertid endast såvida de är mänskligt arbete över huvud taget, abstrakt mänskligt arbete, d.v.s. utgivande av mänsklig arbetskraft. Som vi visat gäller alltså det bestämda konkreta arbete, som ekvivalenten innehåller, som bestämd förverkligandeform eller framträdelseform för abstrakt mänskligt arbete. Därför har det formen för likhet med ett annat arbete; och därför är det - fast det är privatarbete - som allt annat varuproducerande arbete ändå arbete i omedelbar samhällelig form. Just därför framställer det sig [darstellen] i en produkt som är omedelbart utbytbar mot en annan vara.

De båda sist utvecklade egendomligheterna hos ekvivalentformen blir ännu fattbarare om vi går tillbaka till den store forskare som först analyserade värdeformen - liksom så många tankeformer, samhällsformer och naturformer - och för det mesta med större lycka än sina moderna efterföljare. Det är Aristoteles.

Till att börja med uttalar Aristoteles klart att varans penningform bara är en vidareutvecklad gestalt av den enkla värdeformen, d.v.s. av en varas värdes uttryck i en godtycklig annan vara. Han säger nämligen:

"5 sängar = 1 hus" [grekiska, se BI 52]

"skiljer sig inte" från:

"5 sängar = så och så mycket pengar"

Han inser vidare att det värdeförhållande i vilket detta värdeuttryck förekommer å sin sida betingar att huset kvalitativt sätts lika med sängen, och att dessa sinnligt olika ting utan en sådan väsenslikhet inte skulle kunna relateras till varandra som kommensurabla storheter. "Utbyte", säger han, "kan inte existera [sein] utan likhet, men likhet inte utan kommensurabilitet". Men här studsar han och uppger den vidare analysen av värdeformen. "Det är emellertid i sanning omöjligt, att så olikartade ting kan vara kommensurabla", d.v.s. kvalitativt lika. Detta likasättande kan endast vara något främmande för tingens sanna natur, alltså endast "en nödhjälp för det praktiska behovet".

Aristoteles säger oss alltså själv vad hans vidare analys strandar på, nämligen bristen på ett värdebegrepp. Vad är detta lika [das Gleiche], d.v.s. den gemensamma substans som huset föreställer [vorstellen] i sängens värdeuttryck? Något sådant kan "i sanning inte existera", säger Aristoteles. Varför inte? Huset föreställer gentemot sängen ett lika, såvida det föreställer det verkligt lika i både sängen och huset. Och det är - mänskligt arbete.

Att alla arbeten i form av varuvärden emellertid är uttryckta som likartat mänskligt arbete, och därmed som likagällande, det kunde Aristoteles inte läsa ut ur varornas värdeform eftersom det grekiska samhället var baserat på slavarbete och därmed hade olikheten mellan människorna och deras arbeten till naturlig grund. Värdeuttryckets hemlighet, alla arbetens likhet och likagällande, eftersom och i den mån de är mänskligt arbete över huvud taget, kan inte uttydas förrän den mänskliga jämlikhetens begrepp redan äger en folkfördoms fasthet. Detta är emellertid möjligt först i ett samhälle där varuformen är arbetsproduktens allmänna form, och människornas förhållande till varandra som varuägare alltså är det härskande samhälleliga förhållandet. Aristoteles' geni ligger just i att han i varornas värdeuttryck upptäcker ett likhetsförhållande. Endast den historiska begränsningen [Schranke] hos det samhälle i vilket han levde hindrar honom från att komma underfund med vad detta likhetsförhållande "i sanning" består av.

c 4) Ekvivalentformens fjärde egendomlighet: Varuformens fetischism är mer frapperande i ekvivalentformen än i den relativa värdeformen

Att arbetsprodukter, sådana nyttiga ting som rock, linneväv, vete, järn o.s.v., är värden, bestämda värdestorlekar och över huvud taget varor, är egenskaper som naturligtvis bara tillkommer dem i vår interaktion [in unsrem Verkehr]; inte av naturen, som t.ex. egenskapen att vara tung eller kunna värma eller vara näring. Men inom vår interaktion förhåller dessa ting sig till varandra som varor. De är värden, de är mätbara som värdestorlekar, och deras gemensamma värdeegenskap sätter dem i ett värdeförhållande till varandra. Att t.ex. 20 alnar linneväv = 1 rock eller att 20 alnar linneväv är värda 1 rock, uttrycker bara: 1) att de olikartade arbeten som är nödvändiga för att producera dessa ting gäller lika [gleichgelten] som mänskligt arbete; 2) att den i deras produktion utgivna kvantiteten arbete mäts enligt bestämda samhälleliga lagar; och 3) att skräddare och vävare inträder i ett bestämt samhälleligt produktionsförhållande. Det är en bestämd samhällelig relation mellan producenterna, i vilken deras olika nyttiga arbetsslag liksätts som mänskligt arbete. Det är i lika hög grad en bestämd samhällelig relation mellan producenterna när de mäter storleken av sina arbeten med varaktigheten hos utgivandet av mänsklig arbetskraft. Men inom vår interaktion framträder denna samhälleliga karaktär hos deras egna arbeten för dem som samhälleliga naturegenskaper, som föremålsliga bestämningar hos själva arbetsprodukterna: de mänskliga arbetenas likhet som arbetsprodukternas värdeegenskap; arbetets mätande med den samhälleligt nödvändiga arbetstiden som arbetsprodukternas värdestorlek; slutligen den samhälleliga relationen mellan producenterna genom deras arbeten som ett värdeförhållande eller samhälleligt förhållande mellan dessa ting - arbetsprodukterna. Just därför framträder [erscheinen] arbetsprodukterna för dem som varor, sinnligt översinnliga eller samhälleliga ting. Ett tings ljuspåverkan på synnerven framställer [darstellt] sig således inte som en subjektiv retning av själva synnerven, utan som den föremålsliga formen hos ett ting utanför ögat. Men när man ser, kastas i verkligheten ljus från ett ting, det yttre föremålet, på ett annat ting, ögat. Det är ett fysiskt förhållande mellan fysiska ting. Däremot har arbetsprodukternas varuform och värdeförhållande absolut inget att skaffa med deras fysiska natur och de därur framspringande tingliga relationerna. Det är bara det bestämda samhälleliga förhållandet mellan människorna själva som för dem antar den fantasmagoriska formen av ett förhållande mellan ting. För att finna en analogi måste vi därför fly in i den religiösa världens dimmiga regioner. Här framträder det mänskliga huvudets produkter som självständiga gestalter begåvade med eget liv, vilka står i förhållande både till varandra och till människorna. På samma sätt är det i varuvärlden med den mänskliga handens produkter. Detta kallar jag den fetischism som fäster sig på arbetsprodukterna så snart de produceras som varor, och som alltså är oskiljaktig från varuproduktionen.

Denna fetischkaraktär framträder mer slående i ekvivalentformen än i den relativa värdeformen. En varas relativa värdeform är förmedlad, nämligen genom varans förhållande till en annan vara. Genom denna värdeform uttrycks varans värde som något som är heltigenom skilt från dess egen sinnliga existens [Dasein]. Däri ligger också att värdeexistensen [Wertsein] är en relation som är främmande för tinget självt, och att dess värdeförhållande till ett annat ting därför bara kan vara framträdelseformen för ett bakomliggande samhälleligt förhållande. Det är tvärtom med ekvivalentformen. Den består just av att en varas kropps- eller naturform omedelbart gäller som samhällelig form, som värdeform för en annan vara. Inom vår interaktion framträder [erscheint] det alltså som en samhällelig naturegenskap hos ett ting, som en egenskap som tillkommer det av naturen, att det besitter ekvivalentform, och därmed, så som det sinnligt förekommer, är omedelbart utbytbart med andra ting. Eftersom emellertid ekvivalentformen inom vara A:s värdeuttryck av naturen tillkommer vara B, så förefaller ekvivalentformen att tillhöra den senare av naturen även utanför detta förhållande. Därav kommer t.ex. det gåtfulla hos guldet, att det förutom sina andra naturliga egenskaper - sin ljusfärg, sin specifika vikt, att det inte oxideras i luft o.s.v. - också förefaller [scheint] att av naturen besitta ekvivalentform, d.v.s. den samhälleliga kvaliteten att vara omedelbart utbytbart med alla andra varor.

§4. Så snart värdet framträder självständigt har det form av bytesvärde

Värdeuttrycket har två poler, relativ värdeform och ekvivalentform. Vad först beträffar den vara som fungerar som ekvivalent, så gäller den för den andra varan som värdegestalt, som en kropp i omedelbart utbytbar form - bytesvärde. Den vara vars värde uttrycks relativt, besitter emellertid form av bytesvärde först i och med: 1) att dess värdeexistens [Wertsein] uppenbaras genom en annan varukropps utbytbarhet med den, och 2) att dess värdestorlek uttrycks genom den proportion i vilken den andra varan är utbytbar med den. - Bytesvärdet är således över huvud taget varuvärdets självständiga framträdelseform.

§5. Varans enkla värdeform är den enkla framträdelseformen för de i varan inneboende motsatserna bruksvärde och bytesvärde

I linnevävens värdeförhållande till rocken gäller linnevävens naturform endast som bruksvärdegestalt; rockens naturform endast som värdeform eller bytesvärdegestalt. Den inre motsats [Gegensatz] mellan bruksvärde och värde som varan innehåller framställs [darstellen] alltså genom en yttre motsats: d.v.s. förhållandet mellan två varor, av vilka den ena omedelbart endast gäller som bruksvärde, den andra omedelbart endast som bytesvärde; eller ett förhållande i vilka de båda motsatta [gegensätzlich] bestämningarna bruksvärde och bytesvärde är polärt fördelade mellan varorna. - När jag säger: Som vara är linneväven bruksvärde och bytesvärde, så är det ett omdöme om varans natur, som jag kommit fram till genom analys. Däremot i uttrycket: 20 alnar linneväv = 1 rock eller 20 alnar linneväv är värda 1 rock, säger linneväven själv att den är 1) bruksvärde (linneväv), 2) därifrån skilt bytesvärde (rock-lik [Rock-gleiches]) och 3) enhet av dessa båda olikheter [Unterschiede], alltså vara.

§6. Varans enkla värdeform är den enkla varuformen hos arbetsprodukten

Formen bruksvärde har arbetsprodukten med sig i sin naturform när den kommer till världen. Den behöver alltså bara värdeformen för att erhålla varuform, d.v.s. för att framträda [erscheinen] som enhet av motsatserna bruksvärde och bytesvärde. Värdeformens utveckling är därför identisk med utvecklingen av varuformen.

§7. Förhållandet mellan varuform och penningform

Om man i stället för:

20 alnar linneväv = 1 rock eller 20 alnar linneväv är värda 1 rock, sätter formen:

20 alnar linneväv = 2 pund sterling eller 20 alnar linneväv är värda 2 pund sterling, så visar första ögonkastet att penningformen inte är något annat än den vidareutvecklade gestalten av varans enkla värdeform, alltså arbetsproduktens enkla varuform. Eftersom penningformen bara är en utvecklad varuform, framspringer den uppenbarligen ur den enkla varuformen. Så snart den senare har begripits, kvarstår således bara att betrakta den rad av metamorfoser som den enkla varuformen: 20 alnar linneväv = 1 rock måste genomlöpa för att antaga gestalten: 20 alnar linneväv = 2 pund sterling.

§8. Enkel relativ värdeform och enskild ekvivalentform

Värdeuttrycket i rocken ger linneväven en värdeform, genom vilken den som värde åtskiljs [unterschieden wird] från sig själv som bruksvärde. Denna form sätter [setzt] också linneväven i förhållande endast till rocken, d.v.s. till ett eller annat enskilt varuslag som är skilt från den själv. Men som värde är linneväven detsamma som alla andra varor. Dess värdeform måste därför även vara en form som sätter den i ett förhållande av kvalitativ likhet och kvantitativ proportionalitet till alla andra varor. - En varas enkla relativa värdeform motsvarar en annan varas enkla ekvivalentform. Eller, den vara i vilken värde uttrycks fungerar här bara som enskild ekvivalent. Sålunda besitter rocken, i linnevävens relativa värdeuttryck, bara ekvivalentform, eller form för omedelbar utbytbarhet, i relation till det enskilda varuslaget linneväv.

§9. Övergången från enkel varuform till utvecklad värdeform

Den enkla värdeformen innebär att en varas värde uttrycks i endast en vara, men likgiltigt vilken, av annat slag. Det är alltså lika väl ett enkelt relativt värdeuttryck för linneväven, när dess värde uttrycks i järn eller i vete o.s.v., som när det uttrycks i varuslaget rock. Allt efter det att linneväven alltså träder i ett värdeförhållande till det ena eller andra varuslaget, uppstår olika enkla relativa värdeuttryck för den. Potentiellt [der Möglichkeit nach] har linneväven lika många olika enkla värdeuttryck som det existerar varor som är olika den. I själva verket består linnevävens fullständiga relativa värdeuttryck alltså inte av ett isolerat [vereinzelt] enkelt relativt värdeuttryck, utan av summan av dess enkla relativa värdeuttryck. Sålunda får vi:

 

II. Total eller utvecklad värdeform

20 alnar linneväv = 1 rock eller = 10 pund te eller = 40 pund kaffe eller = 1 quarter vete eller = 2 uns guld eller = 1/2 ton järn eller = o.s.v.

§1. Radens oändlighet

Denna rad av enkla relativa värdeuttryck är till sin natur ständigt förlängbar, eller tar aldrig slut. Ty nya varuslag uppträder ständigt, och varje nytt varuslag bildar materialet för ett nytt värdeuttryck.

§2. Den utvecklade relativa värdeformen

Värdet av en vara, t.ex. linneväv, är nu framställt [dargestellt] i alla andra element inom varuvärlden. Varje annan varukropp blir en spegel av linnevävsvärdet. Först därmed framträder [erscheint] detta värde självt i sanning [Wahrhaft] som gelé av skillnadslöst [unterschiedsloser] mänskligt arbete. Ty det arbete som skapar linnevävsvärdet är nu uttryckligen framställt [dargestellt] såsom arbete som är likställt [gleichgilt] med varje annat mänskligt arbete, vilken naturform det än må ha och oavsett om det därmed föremålsliggör sig i rock eller vete eller järn eller guld o.s.v. Genom sin värdeform står linneväven därmed nu inte heller i samhälleligt förhållande till bara ett enstaka [einzelnen] annat varuslag, utan till varuvärlden. Som vara är den medborgare i den världen. Samtidigt innebär den ändlösa raden av varuvärdets uttryck att det är likgiltigt inför alla särskilda former av bruksvärde i vilka det framträder [erscheint].

§3. Den särskilda ekvivalentformen

Varje vara, rock, te, vete, järn o.s.v., gäller i linnevävens värdeuttryck som ekvivalent och därmed som värdekropp. Den bestämda naturformen hos var och en av dessa varor är nu en särskild ekvivalentform vid sidan av många andra. Likaså gäller nu de mångfaldiga bestämda, konkreta, nyttiga arbetsslag, som de olika varukropparna innehåller, såsom lika många särskilda förverkligande- eller framträdelseformer [Verwirklichungs- oder Erscheinungsformen] för mänskligt arbete rätt och slätt.

§4. Brister i den utvecklade eller totala värdeformen

För det första är linnevävens relativa värdeuttryck ofullständigt, eftersom raden av dess framställningssätt [seine Darstellungsreihe] aldrig tar slut. För det andra består den av en brokig mosaik av osammanhängande och olikartade värdeuttryck. Om slutligen varje varas relativa värde uttrycks i denna utvecklade form, vilket måste ske, så är varje varas relativa värdeform en oändlig rad av värdeuttryck som är olik alla andra varors relativa värdeform. - Bristerna i den utvecklade relativa värdeformen reflekteras i den ekvivalentform som motsvarar den. Då varje enskilt varuslags naturform här är en särskild ekvivalentform jämsides med otaliga andra särskilda ekvivalentformer, så existerar över huvud taget endast begränsade [beschränkte] ekvivalentformer, av vilka var och en utesluter de andra. Likaså är det bestämda, konkreta, nyttiga arbetsslag, som varje särskild varuekvivalent innehåller, endast en särskild, alltså inte uttömmande [erschöpfende], framträdelseform [Erscheinungsform] för mänskligt arbete. Det mänskliga arbetet har visserligen sin fullständiga eller totala framträdelseform i den totala kretsen [Gesamtumkreis] av dessa särskilda framträdelseformer. Men det besitter inte därmed någon enhetlig framträdelseform.

§5. Övergång från total värdeform till allmän värdeform

Den totala eller utvecklade relativa värdeformen består emellertid bara av en summa enkla relativa värdeuttryck, eller ekvationer av den första formen, som: 20 alnar linneväv = 1 rock 20 alnar linneväv = 10 pund te o.s.v. Var och en av dessa ekvationer innehåller emellertid återrelaterat [rückbezuglich] även den identiska ekvationen: 1 rock = 20 alnar linneväv 10 pund te = 20 alnar linneväv o.s.v. I själva verket: Om linnevävens ägare utbyter sin vara mot flera andra varor, och därmed uttrycker sin varas värde i en rad andra varor, så måste även alla de andra varuägarna utbyta sina varor mot linneväv och därmed uttrycka sina olika varors värden i en och samma tredje vara, linneväven. - Om vi alltså vänder på raden: 20 alnar linneväv = 1 rock eller =10 pund te eller = o.s.v., d.v.s. om vi uttrycker den återrelaterade relation [Rückbeziehung] som raden i sig, implicit, innehåller, så får vi:

 

III. Allmän värdeform

1 rock   =    
10 pund te =  
40 pund kaffe =  
1 quarter vete = 20 alnar linneväv
2 uns guld =  
1/2 ton järn =  
x vara A =  
o.s.v. vara =  

§1. Den relativa värdeformens förändrade gestalt

Den relativa värdeformen besitter nu en helt förändrad gestalt. Alla varor uttrycker sina värden 1) enkelt, nämligen i en enda annan varukropp, 2) enhetligt, d.v.s. i en annan varukropp som är en och den samma. Deras värdeform är enkel och gemensam, d.v.s. allmän. För alla de olikartade varukropparna gäller linneväven nu som deras gemensamma och allmänna värdegestalt. En varas värdeform, d.v.s. dess värdes uttryck i linneväv, skiljer den nu inte bara som värde från sin egen existens som bruksföremål, d.v.s. från sin egen naturform, utan relaterar den dessutom som värde till alla andra varor, till alla varor som till något lika med den själv. Varan besitter därför i denna värdeform allmän samhällelig form.

Först genom sin allmänna karaktär motsvarar [entspricht] värdeformen värdebegreppet. Värdeformen måste vara en form i vilken varorna blott framträder [erscheinen] för varandra som geléer av skillnadslöst, likartat, mänskligt arbete, d.v.s. som tingliga uttryck för samma arbetssubstans. Detta har nu uppnåtts. Alla varorna är nämligen uttryckta som materiatur av samma arbete, nämligen som linneväv. Sålunda är de kvalitativt likställda [gleichgesetzt].

Samtidigt är de kvantitativt jämförda, eller framställda [dargestellte] för varandra som bestämda värdestorlekar. T.ex. 10 pund te = 20 alnar linneväv, och 40 pund kaffe = 20 alnar linneväv. Alltså: 10 pund te = 40 pund kaffe. Eller i 1 pund kaffe finns [steckt] det bara 1/4 så mycket värdesubstans, arbete, som i 1 pund te.

§2. Ekvivalentformens förändrade gestalt

Den särskilda ekvivalentformen är nu vidareutvecklad till allmän ekvivalentform. Eller den vara som befinner sig i ekvivalentform är nu - allmän ekvivalent. - I och med att varukroppen linnevävs naturform gäller som värdegestalt för alla andra varor, är den formen för deras likagällande eller omedelbara utbytbarhet med varuvärldens alla element. Linnevävens naturform är alltså samtidigt deras allmänna samhälleliga form.

För alla andra varor, fastän de är produkter av de mest olikartade arbeten, gäller linneväven som framträdelseform för de arbeten som de själva innehåller, och därmed som förkroppsligade [Verkörperung] av likartat, skillnadslöst, mänskligt arbete. Vävandet, detta särskilda konkreta arbetsslag, gäller alltså nu, genom varuvärldens värdeförhållande till linneväven, som allmän och omedelbart uttömmande förverkligandeform [Verwirklichungsform] för abstrakt mänskligt arbete, d.v.s. för utgivande [Verausgabung] av mänsklig arbetskraft över huvud taget.

Det privatarbete som linneväven innehåller gäller just därför också som arbete vilket omedelbart befinner sig i allmän samhällelig form, eller i formen för likhet med alla andra arbeten.

Om en vara alltså besitter den allmänna ekvivalentformen, d.v.s. fungerar som allmän ekvivalent, gäller dess natur- eller kroppsform som den synliga inkarnationen, den allmänna samhälleliga förpuppningen, av allt mänskligt arbete.

§3. Den relativa värdeformens och ekvivalentformens likartade [gleichmässig] utvecklingsförhållande

Den relativa värdeformens utvecklingsgrad motsvarar ekvivalentformens. Men, och det bör uppmärksammas, ekvivalentformens utveckling är endast uttryck för och resultat av den relativa värdeformens utveckling. Från den senare utgår initiativet.

Den enkla relativa värdeformen uttrycker en varas värde i bara ett enda annat varuslag, likgiltigt i vilket. Varan får således endast värdeform till skillnad från [im Unterschied zu] sin egen bruksvärdes- eller naturform. Dess ekvivalent får också bara enkel ekvivalentform. Den utvecklade relativa värdeformen uttrycker en varas värde i alla andra varor. Dessa senare får därmed formen av många särskilda ekvivalenter eller särskild ekvivalentform. Slutligen skapar varuvärlden en enhetlig, allmän, relativ värdeform åt sig, i det att den utesluter ett enda varuslag från sig, i vilket alla andra varor gemensamt uttrycker sitt värde. Därigenom blir den uteslutna varan allmän ekvivalent, d.v.s. ekvivalentformen blir allmän ekvivalentform.

§4. Utvecklingen av polariteten mellan relativ värdeform och ekvivalent form

Den oskiljaktiga samhörigheten mellan relativ värdeform och ekvivalentform, och likaså deras ständiga uteslutande av varandra, utgör en polär motsats på så sätt att: 1) en vara inte kan befinna sig i den ena formen utan att en annan vara befinner sig i den motsatta formen, och 2) att så snart en vara befinner sig i den ena formen så kan den inte samtidigt befinna sig i den andra formen inom samma värdeuttryck. Denna polära motsats mellan värdeuttryckets båda moment utvecklas och förhårdnar i samma grad som värdeformen över huvud taget utvecklas eller bildas.

Redan i form I utesluter de båda formerna varandra, men bara formellt. Allteftersom denna ekvation läses fram- eller baklänges, kommer var och en av de båda varuextremerna linneväv och rock att på likartat sätt befinna sig än i relativ värdeform, än i ekvivalentform. Här måste man ännu bemöda sig för att hålla fast den polära motsatsen.

I form II kan alltid ett varuslag i sänder utveckla sitt relativa värde totalt, d.v.s. det besitter självt bara utvecklad relativ värdeform, eftersom och såvitt alla andra varor befinner sig i ekvivalentform gentemot detta varuslag.

I form III, slutligen, besitter varuvärlden bara allmänt-samhällelig relativ värdeform, eftersom och såvitt alla varor som tillhör den är uteslutna från ekvivalentformen eller formen för omedelbar utbytbarhet. Omvänt är den vara som befinner sig i den allmänna ekvivalentformen, eller figurerar som allmän ekvivalent, utesluten från varuvärldens enhetliga och därmed allmänna relativa värdeform. Skulle linneväven, d.v.s. den ena eller andra varan som befinner sig i allmän ekvivalentform, samtidigt också ta del i den allmänna relativa värdeformen, så måste den relateras till sig själv som ekvivalent. Vi får då: 20 alnar linneväv = 20 alnar linneväv, en tautologi i vilken varken värde eller värdestorlek uttrycks. För att uttrycka den allmänna ekvivalentens relativa värde måste vi kasta om form III. Den allmänna ekvivalenten har ingen relativ värdeform gemensam med de andra varorna, utan dess värde uttrycks relativt i den ändlösa raden av alla andra varukroppar. Sålunda framträder [erscheint] nu den utvecklade relativa värdeformen för den vara som spelar rollen av allmän ekvivalent.

§5. Övergång från allmän värdeform till penningform

Den allmänna ekvivalentformen är en form för värde över huvud taget. Den kan alltså tillkomma varje vara, men alltid bara genom att uteslutas från alla andra varor.

Emellertid uppvisar redan den blotta formskillnaden mellan form II och form III något egendomligt, som inte skiljer formerna I och II. I den utvecklade värdeformen (form II) utesluter nämligen en vara alla andra, för att kunna uttrycka sitt eget värde i dem. Denna uteslutning kan vara en rent subjektiv process, t.ex. de handlingar en linnevävsägare företager när han uppskattar sin egen varas värde i flera andra varor. Däremot befinner sig en vara i allmän ekvivalentform (form III), endast eftersom och såvitt den själv är utesluten som ekvivalent från alla andra varor. Uteslutningen är här en objektiv process, som är oavhängig av den vara som är utesluten. I varuformens historiska utveckling kan den allmänna ekvivalentformen därför tillkomma än den ena, än den andra varan. Men en vara fungerar aldrig verkligen som allmän ekvivalent om inte dess uteslutning, och därmed dess ekvivalentform, är resultat av en objektiv samhällelig process.

Den allmänna värdeformen är den utvecklade värdeformen och därmed den utvecklade varuformen. De ämnesmässigt helt olika arbetsprodukterna kan inte ha färdig varuform, och därmed inte heller fungera som varor i utbytesprocessen, om de inte framställs [darstellen] som tingliga uttryck för samma likartade mänskliga arbete. Det vill säga: För att erhålla färdig varuform, måste de erhålla enhetlig, allmän relativ värdeform. Men denna enhetliga relativa värdeform kan de bara förvärva genom att de ur sin egen rad utesluter ett bestämt varuslag som allmän ekvivalent. Och först från det ögonblick, då denna uteslutning slutgiltigt har inskränkt [beschränkt] sig till att gälla ett specifikt varuslag, har den enhetliga relativa värdeformen vunnit objektiv fasthet och allmän samhällelig giltighet.

Det specifika varuslag, med vars naturform ekvivalentformen samhälleligt växer samman [verzvächst], blir till penningvara eller fungerar som pengar. Det blir dess specifika samhälleliga funktion, och därmed dess samhälleliga monopol, att spela rollen som allmän ekvivalent inom varuvärlden. Bland de varor, som i form II figurerar som linnevävens särskilda ekvivalenter och som i form III gemensamt uttrycker sitt relativa värde i linneväv, är det en bestämd vara som historiskt erövrat denna privilegierade ställning: det är guldet. Om vi därför i form III sätter varan guld i varan linnevävs ställe, så får vi:

 

IV. Penningform

20 alnar linneväv   =    
1 rock =  
10 pund te =  
40 pund kaffe = 2 uns guld
1 quarter vete =  
1/2 ton järn =  
x vara A =  
o.s.v. vara =  

§1. Skillnaden i övergången från allmän värdeform till penningform jämfört med de tidigare utvecklingsövergångarna

Det är väsentliga förändringar som försiggår vid övergången från form I till form II, och från form II till form III. Däremot skiljer sig form IV inte alls från form III, utom i det att guld nu i stället för linneväv innehar den allmänna ekvivalentformen. Guld är i form IV vad linneväven var i form III - allmän ekvivalent. Framsteget består enbart i att formen av omedelbar allmän utbytbarhet, eller den allmänna ekvivalentformen, nu genom samhällelig sedvana [Gewohnheit] slutgiltigt vuxit samman med den specifika naturformen hos varukroppen guld.

Guld träder gentemot de andra varorna som pengar endast emedan det redan förut stod gentemot dem som vara. Liksom alla andra varor fungerade också guldet som ekvivalent, antingen det var som enskild [einzelnes] ekvivalent i isolerade [vereinzelten] utbytesakter, eller det var som särskild ekvivalent vid sidan av andra varuekvivalenter. Så småningom fungerade guldet i trängre eller vidare kretsar som allmän ekvivalent. Så snart guldet har erövrat monopol på denna position i varuvärldens värdeuttryck, blir det penningvara. Och först från det ögonblick då guldet redan har blivit penningvara, skiljer sig form IV från form III, eller, har den allmänna värdeformen förvandlats till penningform.

§2. Den allmänna relativa värdeformens förvandling till prisform

En varas enkla relativa värdeuttryck, t.ex. linnevävens, i en redan som penningvara fungerande vara, t.ex. guld, är prisformen. Linnevävens prisform är således:

20 alnar linneväv = 2 uns guld,

eller, om 2 pund sterling är myntnamnet för 2 uns guld,

20 alnar linneväv = 2 pund sterling.

§3. Den enkla varuformen är penningformens hemlighet

Som man ser: Den egentliga penningformen erbjuder som sådan inte några svårigheter alls. Så snart den allmänna ekvivalentformen är genomskådad, vållar det inte det minsta huvudbry att begripa att denna ekvivalentform häftar sig fast vid ett specifikt varuslag som guld. Det blir så mycket lättare eftersom den allmänna ekvivalentformen i enlighet med sin natur [von Natur] medför att ett bestämt varuslag samhälleligt utesluts från alla andra varor. Det handlar bara om att denna uteslutning uppnår objektiv samhällelig konsistens och allmän giltighet, och därmed inte gäller olika varor växelvis, och heller inte enbart har lokal räckvidd i särskilda områden av varuvärlden. Svårigheten i penningformens begrepp inskränker sig till begripandet av den allmänna ekvivalentformen, alltså den allmänna värdeformen över huvud taget, form III. Form III upplöses emellertid återrelaterat i form II. Och det konstituerande elementet i form II är form I: 20 alnar linneväv = 1 rock eller x vara A = y vara B. Om man nu vet vad bruksvärde och bytesvärde är, så finner man att denna form I är det enklaste, minst utvecklade sättet på vilket en godtycklig arbetsprodukt, t.ex. linneväven, kan framställas [darstellen] som vara, d.v.s. som enhet av motsatserna bruksvärde och bytesvärde. Man finner då samtidigt med lätthet den rad av metamorfoser som den enkla varuformen, 20 alnar linneväv = 1 rock, måste genomlöpa för att uppnå sin färdiga gestalt: 20 alnar linneväv = 2 pund sterling, d.v.s. penningformen.

(Fortsätt på sid. 69 i bokens text)[Ä*]

 


Noter:

[1*] Karl Marx: "Zur Kritik der Politischen Oekonomie. Berlin 1859", s. 4. [MEW 13, s. 15; Till kritiken av den politiska ekonomin, Arbetarkultur, Stockholm 1970 (m.fl.), s. 15, där översätts ty. Waarensammlung med "samling av varor". Se f.ö. BI, s. XXI, andra stycket (Lafargue).]

[2*] "Desire implies want; it is the appetite of the mind, and as natural as hunger to the body ... the greatest number (of things) have their value from supplying the wants of the mind." Nicholas Barbon: "A Discourse on coining the new money lighter, in answer to Mr. Locke's Considerations etc. London 1696", s. 2, 3.

[3*] "Things have an intrinsick vertue (en hos Barbon specifik beteckning för bruksvärde), which in all places have the same vertue; as the loadstone to attract iron" (a.a., s. 16). Magnetens egenskap att attrahera järn blev nyttig, först då man med dess hjälp hade upptäckt den magnetiska polariteten.

[4*] "The natural worth of anything consists in its fitness to supply the necessities, or serve the conveniences of human life." (John Locke: "Some Considerations on the Consequences of the Lowering of Interest. 1691" i "Works edit. Lond. 1777" Vol. II s. 28.) På 1600-talet finner man ännu ofta hos engelska skriftställare "worth" för bruksvärde och "value" för bytesvärde, helt i det språks anda som älskar att beteckna den omedelbara saken germanskt och den reflekterade saken romanskt.

[5*] I det borgerliga samhället [jfr not R] härskar den fictio juris, att varje människa såsom varuköpare besitter en encyklopedisk varukännedom.

[6*] "La valeur consiste dans le rapport d'échange qui se trouve entre telle chose et telle autre, entre telle mesure d'une production et telle mesure d'une autre." (Le Trosne: "De L'Intéręt Social". Physiocrates, ed. Daire. Paris 1846, s 889.)

[7*] "Nothing can have an intrinsick value" (N. Barbon a.a. s. 16), eller som Butler säger: "The value of a thing Is just as much as it will bring."

[8*] "One sort of wares are as good as another, if the value be equal. There is no difference or distinction in things of equal value ... One hundred pounds worth of lead or iron, is of as great a value as one hundred pounds worth of silver and gold." (N. Barbon a.a. s. 53 o. 7.)

[9*] När vi i fortsättningen använder ordet "värde" (Wert) utan närmare bestämning, så rör det sig alltid om bytesvärde (Tauschwert). [Denna not finns bara i 1:a ty. uppl., jfr not 19 i senare ty. uppl. och översättningarna därifrån.]

[10*] "Toutes les productions d'un meme genre ne forment proprement qu'une masse, dont le prix se détermine en général et sans égard aux circonstances particuličres". (Le Trosne a.a. s. 893.)

[11*] K. Marx a.a. s. 6. [Till kritiken s. 18, MEW 13 s. 18.]

[12*] A.a. s. 12, 13 och passim. [Till kritiken ... s. 24, 25 m.fl., MEW 13 s. 22, 23 m.fl.]

[13*] "Tutti i fenomeni dell' universo, sieno essi prodotti della mano dell' uomo, ovvero delle universali leggi della fisica, non ci danno idea di attuale creazione, ma unicamente di una modificazione della materia. Accostare eseparare sono gli unici elementi che l'ingegno umano ritrova analizando l'idea della riproduzione; e tanto e riproduzione di valore (bruksvärde, ehuru Verri här i sin polemik mot fysiokraterna själv inte riktigt vet, vilket slags värde han talar om) e di richezze se la terra, l'aria e l'aqua ne campi si transmutino in grano, come se colla mano dell 'uomo il glutine di un insetto si transmuti in velluto, owero alcuni pezetti di metallosi organizzino a formare una ripetizione'. (Pietro Verri: "Meditazioni sulla Economica Politica" (först tryckt 1773), i utgåvan av italienska ekonomer av Custodi, Parte Moderna, vol XV, s. 22.) [KI s. 58 anger årtalet 1771.]

[14*] Jfr Hegel, "Philosophie des Rechts. Berlin 1840", s. 250, § 190.

[15*] Läsaren måste lägga märke till att det här inte är tal om den lön eller det värde, som arbetaren får t.ex. för en arbetsdag, utan om det varuvärde vari hans arbetsdag föremålsliggörs. Arbetslönens kategori existerar överhuvud ännu inte på detta steg av vår framställning.

[16*] Den är i viss mån pengarnas cellform eller, som Hegel skulle säga, pengarna i sig [das An sich des Geldes]. [Denna not har utgått och ersatts av en helt annan i 2:a och senare upplagor. Se BI s. 41, KI s. 61.]

[17*] De få ekonomer, som i likhet med Bailey har sysslat med analysen av värdeformen, kunde inte komma till något resultat, dels emedan de förväxlar värdeform och värde, dels emedan de under det primitiva [rohen] inflytandet av den praktiske borgaren från första början uteslutande tar sikte på den kvantitativa bestämdheten. "The command of quality ... constitutes value". (Money and its Vicissitudes". Lond. 1837, s. 11) Författare: J. Bailey.

[18*] Man talar därför om linnevävens rockvärde, när man uttrycker dess värde i rockar, om dess spannmålsvärde, när man uttrycker det i spannmål o.s.v. Varje sådant uttryck utsäger [besagt], att det är dess värde, som framträder i bruksvärdena rock, spannmål o.s.v. [Denna not är i 2:a och senare upplagor flyttad till början av not 23. Se BI s. 55, KI §77.]

[18a*] På sätt och vis går det för människan som för varan. Då hon varken kommer med en spegel till världen eller som en Fichtefilosof: Jag är jag, speglar sig människan först i en annan människa. Först genom relationen till människan Pål som till sin like [als seinesgleichen], träder människan Per i relation till sig själv som människa. Men därmed gäller också för honom människan Pål med hull och hår som framträdelseformen av släktet människa. [Denna not är not 18 i 2:a och senare upplagor. Se BI s. 46, KI s. 67.]

[19*] "Begreppet, som först endast är subjektivt, fortskrider - utan att det därtill behöver ett yttre material eller ämne - i enlighet med sin egen verksamhet vidare fram till att objektivera sig." Hegel, "Logik" s. 367 i "Enzyklopädie: Erster Teil. Berlin 1840." [Denna not har utgått och ersatts av en helt annan f.o.m. 2:a uppl. Se BI s. 47, KI s. 68.]

[20*] Man kan knappt förundras över att ekonomerna, helt och hållet under inflytande av intresset för det materiella, har förbisett det relativa värdeuttryckets forminnehåll [Formgehalt], när - före Hegel - de som var logiker av professionen till och med förbisåg forminnehållet [Forminhalt] i doms- och slutledningsparadigmerna. [Denna not har utgått och ersatts av en helt annan i 2:a och senare upplagor. Se BI s. 48, KI s. 69.]

[21*] Det är över huvud taget något egenartat med sådana reflexionsbestämningar. En människa är till exempel konung endast emedan andra människor förhåller sig som undersåtar till honom. Omvänt tror de sig vara undersåtar emedan han är konung.

[22*] "The value of any commodity denoting its relation in exchange, we may speak of it as ... cornvalue, clothvalue, according to the commodity with which it is compared, and then there are a thousand different kinds of value, as many kinds of value as there are commodities in existence, and all are equally real and equally nominal." (A Critical Dissertation on the Nature, Measure and Causes of Value: chiefly in reference to the writings of Mr. Ricardo and his followers. By the Author of Essays on the Formation etc. of Opinions. London 1825", s. 39). S. Bailey, författare till denna anonyma skrift, som på sin tid åstadkom mycket ståhej i England, inbillar sig att han med denna hänvisning till ett och samma varuvärdes mångskiftande relativa uttryck har förintat alla begreppsbestämningar av värdet. Att han för övrigt, trots sin egen inskränkthet, hade träffat ömma punkter i Ricardos teori, visar den stingslighet, varmed Ricardos skola angrep honom, t.ex. i "Westminster Review". [Denna not är i 2 :a och senare upplagor flyttad till senare delen av not 23. Se BI 55, KI s. 77.]

[23*] För småborgaren, som i varuproduktionens form ser något nec plus ultra av mänsklig frihet och individuellt oberoende, vore det givetvis högst önskvärt att kunna höja sig över de missförhållanden, som är förbundna med denna form, särskilt då varornas icke omedelbara utbytbarhet. Uppmålandet av en sådan filisterutopi utgör Proudhons socialism, vilket - som jag visat på annat ställe - inte ens har förtjänsten att vara originell, utan som har framställts betydligt bättre långt före honom av Gray, Bray och andra. Detta hindrar inte att sådan visdom nu för tiden grasserar i Frankrike under namn av "science". Aldrig har en skola så som den Proudhonska svängt sig med ordet "science", ty

"wo Begriffe fehlen,
Da stellt zur rechten Zeit ein Wort sich ein".

[Denna not är i 2:a och senare upplagor flyttad till senare delen av not 24. Se BI s. 59, KI s. 82.]

[24*] Det är en av de grundläggande bristerna hos den klassiska politiska ekonomin att den aldrig har lyckats att ur sin analys av varan, och speciellt av varuvärdet, härleda värdets form som just gör det till bytesvärde. Till och med hos dess bästa representanter, som Adam Smith och Ricardo, behandlas värdeformen som någonting helt likgiltigt eller yttre i förhållande till själva varans natur. Anledningen är inte bara att analysen av värdestorleken helt har absorberat deras uppmärksamhet. Den ligger djupare. Arbetsproduktens värdeform är den mest abstrakta, men också den mest allmänna formen för det borgerliga produktionssättet, vilket härigenom erhåller sin karaktär av ett särskilt slags samhälleligt produktionssätt[Y*] och därmed också sin historiska karaktär. Om man felaktigt ser [versieht] det som den eviga naturformen för samhällelig produktion, så förbiser [übersieht] man med nödvändighet också det specifica med värdeformen, alltså varuformen och vidare utvecklat penningformen, kapitalformen o.s.v. Man finner därför de mest skiftande och motsägelsefulla föreställningar om pengar, d.v.s. den allmänna ekvivalentens färdiga gestalt och detta hos ekonomer som är helt överens om att värdestorlekens mått är arbetstiden. Detta visar sig på ett slående sätt t.ex. vid behandlingen av bankväsendet, då de vanliga schablonmässiga [gemeinplätzlichen] penningdefinitionerna inte längre är tillräckliga. I motsättning härtill uppkom därför ett uppfräschat [restauriertes] merkantilsystem (Ganilh o. andra), vilket i värdet endast ser den samhälleliga formen eller snarare endast dess substanslösa sken. - jag vill en gång för alla påpeka, att jag med klassisk politisk ekonomi menar all ekonomi efter William Petty som utforskar de borgerliga produktionsförhållandenas inre sammanhang, i motsats till vulgärekonomin som bara driver runt inom det skenbara sammanhanget för att söka en plausibel förklaring [Verständlichmachung] till de så att säga grövsta fenomenen och som, för att tillfredsställa det borgerliga husbehovet, ideligen tuggar om det material som den vetenskapliga ekonomin levererat för länge sedan. I övrigt begränsar sig vulgärekonomin till att pedantiskt sätta i system och som eviga sanningar proklamera de borgerliga produktionsagenternas banala och självbelåtna föreställningar om sin egen värld, den bästa av alla. [Denna not är i 2:a och senare upplagor flyttad till not 32. Se BI s. 70, KI s. 95.]

[25*] Man erinrar sig, att Kina och borden började dansa, då den övriga världen tycktes stå stilla - pour encourager les autres.

[26*] "Vad skall man anse om en lag, som enbart kan göra sig gällande [sich durchsetzen] genom periodiska revolutioner? Det är just en naturlag, som beror på avsaknaden av medvetenhet hos de berörda." (Friedrich Engels: "Umrisse zu Einer Kritik der Nationalökonomie", s. 103 i "Deutsch-Französiche Jahrbücher, utgivna av Arnold Ruge och Karl Marx. Paris 1849.") [Årtalet skall vara 1844. Jfr "Utkast till en kritik av nationalekonomin", MEW 1 s. 515. Denna not är i 2:a och senare upplagor flyttad till not 28. Se BI s. 65, KI s. 89.]

[27*] Det otillräckliga i Ricardos analys av värdestorleken - och den är den bästa - skall man se av denna skrifts tredje och fjärde bok. Vad beträffar värdet över huvud taget, så skiljer den klassiska politiska ekonomin ingenstans uttryckligen och klart medvetet mellan arbete, som framställer [darstellt] sig i produktens värde, och samma arbete, när [soweit] det framställer sig i produktens bruksvärde. Naturligtvis gör den en faktisk åtskillnad, då den betraktar arbetet ena gången kvantitativt, andra gången kvalitativt. Men det faller dem inte in att en rent kvantitativ skillnad mellan arbetena förutsätter deras kvalitativa enhet eller likhet, alltså deras reduktion till abstrakt mänskligt arbete. Ricardo t.ex. förklarar sig ense med Destutt de Tracy, när denne säger: "As it is certain that our physical and moral faculties are alone our original riches, the employment of those faculties, labour of some kind, is our original treasure, and that it is always from this employment - that all those things are created which we call riches ... It is certain too, that all those things only represent the labour which has created them, and if they have a value, or even two distinct values, they can only derive them from that (the value) of the labour from which they emanate." (Ricardo: "The Principles of Pol. Econ. 3 ed. Lond. 1821", s. 334.) Vi antyder bara, att Ricardo i Destutt's åsikt lägger in sin egen djupare mening. Destutt säger i själva verket visserligen å ena sidan, att alla ting som bildar rikedomen "representerar det arbete som har skapat dem", men å andra sidan att de får sina "två olika värden" (bruksvärde och bytesvärde) från "arbetets värde". Därmed faller han offer för vulgärekonomins ytlighet, som förutsätter värdet av en vara (här arbetet) för att därigenom i efterhand bestämma värdet av andra varor. Ricardo tolkar honom så, att arbete (inte arbetets värde) framställer sig [sich darstellt] i såväl bruksvärde som bytesvärde. Själv särskiljer han dock så föga arbetets dubbelsidiga [zwieschlächtigen] karaktär, som framställs dubbelt, att han i hela kapitlet: "Value and Riches. Their Distinctive Properties" är tvungen att tumla runt med banaliteterna hos en J. B. Say. Därvid blir han till slut också häpen över att Destutt visserligen är ense med honom själv om arbetet som värdekälla, men å andra sidan likafullt är ense med Say beträffande värdebegreppet.

[Denna not är i 2:a och senare upplagor flyttad till not 31. Se BI s. 69f, KI s. 94f. I SI inleds noten med ett stycke hämtat från Kautskys "Folkutgåva" (1914). Detta stycke är också medtaget i BI.]

[28*] "Les economistes ont une singuliere maniére de procéder. Il n'y a pour eux que deux sortes d'institution, celles de l'art et celles de la nature. Les institutions de la féodalité sont des institutions artificielles, celles de la bourgeoisie sont des institutions naturelles. Ils ressemblent en ceci aux théologiens, qui eux établissent deux sortes de religion. Toute religion qui n'est pas la leur est une invention des hommes, tandis que leur propre religion est une emanation de dieu. - Ainsi il y a eu de l'histoire, mais il n'y en a plus." (Karl Marx: "Misčre de la Philosophie. Résponse ā la Philosophie de la Misčre par M. Proudhon. 1847", s. 113. [På svenska "Filosofins elände", Arbetarkultur 1949, s. 128; MEW 4 s. 139.]) Verkligt komisk är herr Bastiat, som inbillar sig att de gamla grekerna och romarna levde endast på röveri. Om man emellertid flera sekler igenom lever på röveri, måste dock något att röva beständigt finnas eller föremålet för röveriet oupphörligen reproduceras. Det förefaller därför som om både greker och romare hade en produktionsprocess, alltså en ekonomi, som bildade det materiella underlaget för deras värld alldeles som den borgerliga ekonomin för våra dagars värld. Eller menar Bastiat måhända att ett produktionssätt som baseras på slavarbete vilar på ett rovsystem? Då råkar han i en farlig situation. Om Aristoteles, en jätte i tankens värld, tog fel i sin värdesättning av slavarbetet, varför skulle en dvärgekonom som Bastiat vara på rätt spår i sin värdesättning av lönarbetet? - Jag begagnar detta tillfälle att kort avvisa en invändning som riktats mot mig av ett tysk-amerikanskt blad, då min skrift "Zur Kritik der Pol. Ökonomie. 1859" utkom. Tidningen skrev, att min åsikt, att det bestämda produktionssätt och de produktionsförhållanden som vid varje tidpunkt motsvarade [entsprechen] detsamma, korteligen "samhällets ekonomiska struktur", vore "den reella bas på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet", att "det materiella livets produktionssätt är bestämmande för [bedingt] den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget" - att allt detta visserligen är riktigt i vår tid, där de materiella intressena härskar, men inte för medeltiden, då katolicismen härskade, eller för Aten och Rom, där politiken härskade. Till att börja med är det förvånande, att någon behagar förutsätta att dessa världsbekanta talesätt om medeltiden och antiken hade förblivit obekanta för någon. Så mycket är klart, att medeltiden inte kunde leva av katolicism och den antika världen inte av politik. De sätt varpå de fick sitt livsuppehälle förklarar omvänt, varför i ena fallet politiken, i andra fallet katolicismen spelade sina roller. Det tarvas f.ö. inte mycken kunskap i t.ex. den romerska republikens historia för att inse, att jordegendomens historia utgör dess osynliga historia [Geheimgeschichte]. Å andra sidan har redan Don Quixote fått sona den villfarelsen, att han försökte göra det kringvandrande ridderskapet förenligt med alla ekonomiska samhällsformer. [Denna not är f.o.m. 2. uppl. flyttad till not 33. Se BI s. 71f, KI s. 96.]

[29*] "Value is a property of things, riches of man. Value, in this sense, necessarily implies exchanges, riches do not." "Observations on some verbal Disputes in Pol. Econ., particularly relating to value and to offer and demand. Lond. 1821, s. 16. [Denna not är f.o.m. 2:a uppl. flyttad till not 34. Se BI s. 72, KI s. 97.]

[30*] "Riches are the attribute of man, value is the attribute of commodities. A man or a community is rich, a pearl or a diamond is valuable ... A pearl or a diamond is valuable as a pearl or diamond." S. Bailey, l.c. s. 165. [Denna not är f.o.m. 2:a uppl. flyttad till not 35. Se BI s. 73, KI s. 97.]

[31*] Författaren till "Observations" och S. Bailey beskyller Ricardo för att ha förvandlat bytesvärdet från något endast relativt till något absolut. Tvärtom. Han har reducerat den skenbara relativitet som dessa ting, diamanter och pärlor t.ex., äger som bytesvärden, till det bakom skenet dolda sanna förhållandet, till deras relativitet som rena uttryck för mänskligt arbete. Om Ricardos anhängare svarar Bailey med grovheter, men utan slående argument, så beror det endast på att de hos Ricardo själv inte fann någon förklaring på det inre sammanhanget mellan värde och bytesvärde. [Denna not är i 2:a och senare upplagor flyttad till not 36. Se BI s. 73, KI s. 98.]

 


Kommentarer:

[A*] Dessa tre rubriker lyder i 2:a och senare upplagor: "Första avdelningen: Vara och pengar", "Första kapitlet: Varan". Därtill är fogat underrubriken: "1. Varans två faktorer: bruksvärde och värde (värdesubstans, värdestorlek)". Jfr. BI:s översättning, s. 31, som med ett "och" antyder att värdesubstans och värdestorlek är två olika saker. När vi i fortsättningen talar om 2:a upplagan syftar vi alltid på andra tyska upplagan, 1872.

[B*] Noterna 1-15 (utom not 9), i 1:a upplagan är desamma i 2:a och senare upplagor. Däremot har noterna 16-31 i 1. upplagan rönt ett mer varierande öde. I de fall de har utgått i de senare upplagorna, eller fått annat nummer, anger vi det.

[C*] Ty. zunächst översätts i Till kritiken med "framför allt", i BI med "först och främst" och i SI med "närmast". Vi vill hellre ansluta oss till CI "in the first place" och RhI "i første omgang". Det handlar enligt vår mening om det första steget i Marx' framställning, inte om vad varan "framför allt" är. För förkortningarna ovan, se Dahlkvist, M., Att studera Kapitalet, Cavefors 1978, Bilaga 4, s. 563-67. [BI = Ivan Bohman, Bo Cavefors Bokförlag 1969; BI = Richard Sandler, Tidens förlag 1930; KI = Dietz förlag, MEW 23; CI = Progress publishers i Moskva; RhI = den danska översättningen, Rhodos förlag 1970]

[D*] Ordet "livsmedel" (ty. Lebensmittel) har inte så snäv betydelse som i modern svenska. Här gäller det allt som är nödvändigt för att leva, alltså även kläder och bostad; CI översätter med "means of subsistence". Se Att studera Kapitalet, s. 101f, punkt 72 och dess Anm.

[E*] Ordet "gods" är ett försök från vår sida att återinföra ett gammalt ord i svenskan. Ordet Gut är viktigt i Marx' teori. Det betecknar en produkt i sin naturform, när den betraktas abstraherad från den samhälleliga formen. Den borgerliga nationalekonomin använder ordet "vara" även när man talar om "gods" som uppenbarligen inte producerats som varor för en marknad. Se Att studera Kapitalet, punkt 7-8 samt punkt 25-27 om varans fetischkaraktär. Etymologiskt är ty. Gut, Guter samma ord som "gods".

[F*] Ty. stofflichen Inhalt. Sache, Ding och Stoff översätter vi med "sak", "ting" och "ämne"; detsamma gäller sachlich, dinglich och stofflich som vi översätter med "saklig", "tinglig" och "ämnesmässig". Tyskans Materia och materiell översätter vi med motsvarande svenska ord. Gegenstand och gegenständlich översätter vi med "föremål" och "föremålslig". Körper och körperlich blir "kropp" och "kroppslig". Tyskans Naturalform översätter vi med "naturform".

[G*] "Ekvation" använder vi här som en översättning av ty. Gleichung. Trots att det svenska ordet går tillbaka på latinets equus, som betyder lika, förloras tyvärr den direkta språkliga koppling till "lik" och "lika" som texten är full av: ty. gleich och alla dithörande sammansättningar såsom gleichsetzen och gleichstellen. Danskarna har det betydligt enklare med ligning.

[H*] Ty. gleichsetzen översätter vi stundom med "likställa". Men verbet setzen är dock som sådant viktigt i Marx' text. För att anknyta till detta översätter vi ibland gleichsetzen med "sätta lika (med)".

[I*] Ty. darstellen är ett notoriskt översättningsproblem eftersom ordet växlar begreppslig innebörd hos Marx. Vi har använt "framställa" och "representera". Anledningen därtill är helt enkelt att Marx utnyttjar ordets tänjbarhet till ett maximum, och svenskans "framställa" har ingen möjlighet att kunna bära fram så många olika innebörder som Marx behöver uttrycka.

[J*] Ty. Sein och Dasein, "vara" och "närvaro", samt sammanställningar som Wertsein, "värdevara", översätter vi genomgående med "-existens". Det blir nödvändigt för att i svenskan skilja mellan marknadens "vara" och den ontologiska existensens "vara".

[K*] Detta stycke är borttaget f.o.m. 2:a upplagan.

[L*] Här avviker dispositionen jämfört med senare upplagor. Avsnittet från "Måttenheten ..." till styckets slut finns i BI s. 39, KI s. 59.

[M*] I 1:a upplagan herzustellen, i senare tyska upplagor darzustellen.

[N*] Här följer f.o.m. 2:a upplagan första kapitlets underrubrik: "2. Doppelcharakter der in den Waaren dargestellten Arbeit", KI s. 56. För skilda svenska översättningar; se SI s. 25, BI s. 36 och Att studera Kapitalet s. 57.

[O*] Ty. har zweckmässig produktiv, alltså egentligen "målinriktat produktiv". F.o.m. 2:a upplagan har "målinriktat" borttagits och det står bara "produktiv".

[P*] När Marx skriver ty. objektiv så anknyter han till stammen Objekt, på svenska "ting", "sak", "föremål". När vi översätter det med "objektiv" betyder det alltså "verkligt existerande". Det har inget att göra med senare tiders subjektivistiska urartning där ordet "objektiv" används med betydelsen "neutral"!

[Q*] Ty Verausgabung har i SI och RhI översatts med "förbrukning" (av arbetskraft). BI har också "förbrukning", men oftast "utnyttjande" (!). Vi vill dock hålla fast vid grundmeningen "ge ut", eftersom det handlar om arbete (energi) som faktiskt ges ut från den mänskliga kroppen för att åstadkomma en produkt. CI översätter med expenditure. Man kan inte komma ifrån misstanken att åtminstone BI i något slags arbetarradikal nitälskan velat få in lönarbetarens "utnyttjade" arbete och "förbrukade" kropp redan här i kapitlet om varan. Men här handlar det ju ännu inte om lönarbetet. Se Marx' varnande not 15 nedan!

[R*] Ty. bürgerliche Gesellschaft är tvetydigt, vilket gjort att det ofta översatts med "borgerligt samhälle" när man snarare borde ha skrivit bara "samhälle". Bürger betyder också "medborgare", jfr t.ex. norskans borger och svenskans "borgerlig kommun", "borgerlig vigsel" till skillnad från kyrklig. CI skriver här society (s. 51), Le C, la societé civile (s. 47). Särskilt akut blir detta problem i det ofta citerade Förordet till Till kritiken.

[S*] Här ser vi en konkretare sida av darstellen, inte den som vållat översättningsproblem tidigare i texten.

[T*] Ty. Gallerte betyder "gelé", alltså något stelnat. Vad Marx syftar på är att något rent mänskligt och samhälleligt, det abstrakta arbetet mätt i tid, så att säga stelnar och blir till en fast geléad värdeexistens till skillnad från det konkreta arbetets sinnligt påtagliga resultat. Ordet är också ganska bra för att beteckna det abstrakta arbetets resultat, värdet som gelé; medan ju det konkreta arbetets resultat är något mycket kroppsligare, en produkt, sak, ting i sin ämnesmässiga konkreta naturgestalt.

[U*] Hittills har textens disposition varit densamma i 1:a uppl. och 2:a och senare upplagor; se BI s. 31-41I, KI s. 49-61. De följande tre styckena finns emellertid inte i 2:a och senare tyska upplagor. De två första styckena finns dock insprängda i BI s. 41-42, som tagit dem via SI från fr. uppl. 1875. Marx' skilda versioner rör problemet att pedagogiskt avsluta det som från och med 2:a uppl. är kap. 1:2, samt att teoretiskt tillfredsställande genomföra övergången mellan kap. 1:2 och 1:3.

[V*] Texten mellan våra notbeteckningar v och w har utgått, flyttats, och/eller omformulerats i 2:a och senare upplagor. Det handlar om den viktiga inledningspassagen till kap. 1:3 om värdeformen. På detta ställe följer alltså i 2:a och senare upplagor underrubriken "3. Värdeformen eller bytesvärdet" med en helt annan version av texten än här. Se nedan not w och x, samt sid. 80. Jfr BI s 42, KI s. 62.

[W*] Texten härifrån till not x motsvarar BI s. 47II-48II, KI s. 67IV-69II.

[X*] Härifrån och till och med s. 68 följer det avsnitt som Marx rådde den "i dialektiskt tänkande" ovane läsaren att hoppa över, för att i stället läsa det särskilda Bihanget om värdeformen (senare kap. 1:3).

[Y*] I 1:a upplagan står "Produktionsweise", detta är i 2:a och senare upplagor ändrat till "Produktion".

[Z*] Vi lämnar nu den del av Marx' text i 1:a upplagan som i 2:a och senare upplagor bär rubriken "3. Värdeformen eller bytesvärdet" (jfr not v). Följande stycke föregås i 2:a och senare upplagor av rubriken "4. Varans fetischkaraktär och dess hemlighet". Texten som följer är bara delvis förändrad i 2:a och senare upplagor. Jfr BI s. 62-73, KI s. 85-98. Dock är fotnoterna väsentligt omplacerade.

[Å*] Första underkapitlet i Första bokens 1:a uppl. från 1867, s. 1-44, är därmed slut. Här följer i 1:a uppl. underrubriken "2. Varornas utbytesprocess". Denna motsvaras i 2:a och senare upplagor av kapitel 2 "Bytesprocessen". Se BI s. 74, KI s. 99.

[Ä*] I 1:a upplagan 1867 sid. 35. Parallellstället i 2:a och senare upplagor är KI s. 85, BI s. 62, alltså underkapitlet "4. Varans fetischkaraktär ... etc."