Karl Marx/Friedrich Engels

Cirkulärbrev till Bebel, Liebknecht, Bracke m.fl.

1879


Skrivet: Den 17/18 september 1879.
Publicerat: 1931
Källa: Marx Engels Werke bd IXX, s. 150-166; "Zirkularbrief an Bebel, Liebknecht, Bracke u.a.".
Översättning: Sven Vallmark
Digitalisering: Jonas Holmgren


Utkastet till detta brev gjordes av Engels i mitten av september 1879. Den 17-18/9 utformades det slutgiltigt av Marx och Engels. Det publicerades inte förrän 1931 i tidskriften "Die Kommunistische Internationale", 12. Jahrg., s. 1012ff (Berlin 1931).


Käre Bebel!

Svaret på Ert brev av den 29 augusti har blivit fördröjt, dels på grund av Marx' utsträckta frånvaro, dels på grund av en del annat som kommit emellan, först och främst ankomsten av "Richters Årsbok"[1] och så ankomsten av H[irsch] själv.

Jag måste dra den slutsatsen, att Liebkn[echt] inte har visat Er mitt senaste brev till honom, trots att jag ålade honom att göra just detta. I annat fall skulle Ni säkert inte för mig ha åberopat samma skäl, som Liebknecht gjort gällande och som jag redan har svarat på i nämnda brev.

Låt oss gå igenom de enskilda punkter det rör sig om.

 

I. Förhandlingarna med K[arl] Hirsch

Liebknecht hör sig för hos Hirsch, om denne vill överta redaktionen av det i Zürich planerade partiorganet.[2] Hirsch önskar upplysningar om bladets ekonomiska situation, om vilka fonder som står till förfogande och om vem som svarar för dem. Det första för att veta om inte bladet måste läggas ned redan efter ett par månader. Det andra för att förvissa sig om vem som har hand om kassan och därmed det verkliga inflytandet över bladets hållning. Liebknechts svar till Hirsch: "allt i ordning, vidare upplysningar från Zürich" (Liebknecht till H[irsch] den 28 juli) kommer inte. Men från Zürich kommer ett brev från Bernstein till Hirsch (24 juli), där B[ernstein] meddelar, att man har uppdragit åt oss att lägga upp (tidningen) och övervaka den". "Vier[eck] och vi" har haft en överläggning, varvid man fann att

"Er ställning skulle kunna försvåras något genom de åsiktsdifferenser gentemot enskilda kamrater som Ni som 'Laternenmann' har haft; själv håller dock jag dessa betänkligheter för föga viktiga".

Inte ett ord om det ekonomiska underlaget.

Hirsch svarar omgående den 26 juli med en fråga om bladets materiella situation. Vilka kamrater har förpliktat sig att svara för täckningen av underskottet? Till hur högt belopp och för hur lång tid? - Redaktörens lönefråga spelar här absolut ingen roll. Hirsch vill bara veta "om medel har säkrats som kan säkerställa bladets utgivning under åtminstone ett år".

Bernstein svarar den 31 juli: Ett eventuellt underskott kommer att täckas av frivilliga bidrag, för vilka några (!) redan har tecknat sig. På Hirschs upplysningar om den hållning han tänker ge bladet, varom mer nedan, följer kritiska anmärkningar och föreskrifter:

"Kontrollkommittén måste så mycket mer hålla på detta, som den själv i sin tur står under kontroll, d.v.s. är ansvarig. På denna punkt måste Ni alltså komma överens med kontrollkommittén."

Omgående, om möjligt telegrafiskt svar önskas.

Alltså, i stället för att få något som helst svar på alla sina berättigade frågor, får Hirsch upplysningen, att han skall redigera tidningen under uppsikt av en i Zürich sittande kontrollkommitté, vars åsikter högst väsentligt avviker från hans egna och på vars medlemmar man inte ens uppger namnen för honom!

Hirsch, som med all rätt blir upprörd över denna behandling, föredrar att komma överens med folket i Leipzig. Hans brev av den 2 augusti till Liebk[necht] måste vara Er bekant, då H[irsch] uttryckligen krävde, att det skulle meddelas Er och Viereck. Hirsch är till och med beredd att så till vida underkasta sig en övervakningskommitté i Zürich, att denna skall få komma med skriftliga anmärkningar till redaktionen och åberopa kontrollkommittén i Leipzig som skiljedomare.

Under tiden skriver Liebkn[echt] den 28 juli till Hirsch:

"Naturligtvis är företaget solitt, eftersom hela Partiet + (inklusive) Höchberg står bakom. Men detaljerna bekymrar jag mig inte om."

Inte heller (Liebknechts) nästa brev innehåller något om det ekonomiska underlaget men däremot en försäkran att kommittén i Zürich inte är någon redaktionskommitté utan bara har blivit betrodd med förvaltningen och det finansiella. Ännu den 14 augusti skriver L[iebknecht] samma sak till mig och begär, att vi skall övertala H[irsch] att anta. Själv är Ni dock ännu den 29 augusti så föga insatt i det verkliga sakförhållandet, att Ni skriver till mig:

"Han (Höchberg) har i fråga om redigeringen av bladet inte mer att säga till om än varje annan känd partikamrat."

Till slut får Hirsch ett brev från V[iereck] av den 11 augusti, vari det medges, att

"de 3 i Zürich bosatta [3] skall ta itu med grundandet av bladet som redaktionskommitté och välja en redaktör med bifall av de 3 Leipzig-medlemmarna ... såvitt jag kan erinra mig sades det också i de meddelade besluten att den av 2 man bestående valda kommittén (i Zürich) för tidningens grundande skulle överta både det politiska och det finansiella ansvaret gentemot partiet ... Av detta sakförhållande förefaller det mig framgå, att ... man inte kan tänka på ett övertagande av redaktionen utan medverkan av de 3 i Zürich bosatta, som fått partiets uppdrag att svara för grundandet".

Här skulle alltså Hirsch äntligen ha något bestämt att hålla sig till, låt vara att det endast gäller redaktörens ställning i förhållande till Zürichborna. De utgör en redaktionskommitté; de har också det politiska ansvaret; utan deras medverkan kan ingen redaktion övertas. Hirsch blir helt enkelt hänvisad att komma överens med de 3 personerna i Zürich, vilkas namn man ännu inte har meddelat honom.

Men för att förvirringen skall bli fullständig, skriver Liebkn[echt] en efterskrift till Vierecks brev:

"S[inger] från B[erlin] har just varit här och rapporterat: Kontrollkommittén i Zürich är inte, som V[iereck] menar, en redaktionskommitté utan i huvudsak en förvaltande kommitté, som är finansiellt ansvarig för tidningen inför partiet, d.v.s. inför oss. Naturligtvis har medlemmarna också rätt och skyldighet att resonera med Dig om redigeringen (en rätt och en skyldighet som inom parentes varje partikamrat har). Att ställa Dig under förmyndare har de inte befogenhet till."

De tre Zürichledamöterna och en utskottsledamot från Leipzig - den ende som var med vid förhandlingarna - yrkar på att Hirsch officiellt skall stå under Zürichledamöternas direktion. En annan medlem från Leipzig förnekar detta rent ut. Och så skall Hirsch besluta sig, innan herrarna kommit överens sinsemellan. Att Hirsch hade rätt att få kännedom om de beslut som fattats och som innehöll de villkor som man begärde att han skulle underkasta sig, det tänkte man så mycket mindre på som det inte ens tycks ha fallit Leipzigborna in att själva inhämta förstahandskunskap om dessa beslut. Hur hade annars den ovan påpekade motsägelsen varit möjlig?

Om inte Leipzigborna kan ena sig om de befogenheter som överlämnats åt Zürichborna, så är däremot dessa fullständigt på det klara med dem.

Schramm till Hirsch den 14 augusti:

"Om Ni inte på sin tid hade skrivit att Ni i ett liknande fall" (som fallet Kayser) "skulle komma att gå fram på samma sätt och därmed ställt ett liknande skrivsätt i utsikt, skulle vi inte spilla ett ord på saken. Men nu måste vi inför denna Er förklaring förbehålla oss rätten att avge ett avgörande votum i fråga om intagande av artiklar i det nya bladet."

Det brev till Bernstein, i vilket Hirsch skall ha sagt detta, är av den 26 juli, långt efter konferensen i Zürich, där de 3 Zürichledamöternas fullmakter fastställdes. Men man hänger sig i Zürich redan så till den grad åt känslan av byråkratisk maktfullkomlighet, att man i fråga om detta senare brev av Hirsch redan gör anspråk på den nya befogenheten att avgöra intagandet av artiklar. Redaktionskommittén är redan en censurkommitté.

Först när Höchberg kom till Paris, fick Hirsch av honom reda på namnen på medlemmarna i de båda kommittéerna.

Vad berodde det alltså på att förhandlingarna med Hirsch gick om intet?

1. på såväl Leipzigbornas som Zürichbornas hårdnackade vägran att ge honom några som helst faktiska upplysningar om det finansiella underlaget och därmed om möjligheten att hålla bladet vid liv, om också bara för ett år. Den tecknade summan har han fått veta först av mig (sedan Ni meddelat mig den). Det var alltså knappast möjligt att av de tidigare givna upplysningarna (partiet + H[öchberg]) dra någon annan slutsats än att bladet antingen redan nu övervägande understöddes av Höchberg eller i annat fall snart skulle bli helt beroende av hans tillskott. Och denna senare möjlighet är inte heller nu på långt när utesluten. Summan på - om jag läser rätt - 800 Mark är exakt lika stor som den (40 pund st.), som härvarande förening för "Friheten"[4] har fått skjuta till under det första halvåret.

2. Liebkn[echts] upprepade, och som det senare visat sig, totalt oriktiga försäkran att Zürichborna ingalunda hade rätt att officiellt kontrollera redaktionen, och den missförståndens komedi, som detta har givit upphov till;

3. den äntligen erhållna vissheten om att Zürichborna inte bara skulle kontrollera utan också själva censurera redaktionen, och att Hirsch bara skulle få rollen av skylt utåt.

Att han med hänsyn till dessa villkor avböjde, kan vi bara ge honom rätt i. Leipzigkommittén har, enligt vad vi hör av Hbg[1*], förstärkts med ytterligare två medlemmar som inte bor på orten och kan alltså inskrida snabbt, först när de 3 Leipzigborna är eniga. Därigenom kommer den verkliga tyngdpunkten att helt förläggas till Zürich, och med folket där skulle Hirsch lika litet som någon annan verkligt revolutionärt och proletärt sinnad redaktör ha kunnat samarbeta i längden. Därom senare.

 

II. Tidningens åsyftade hållning

Redan den 24 juli underrättar Bernstein Hirsch om att de meningsskiljaktigheter som uppstått mellan denne som "Laternenmann"[5] och enskilda kamrater skulle komma att försvåra hans ställning.

Hirsch svarar att bladets hållning enligt hans mening i det stora hela måste bli densamma som "Laternes", d.v.s. sådan att den i Schweiz undviker processer och i Tyskland inte väcker onödig förskräckelse. Han frågar, vilka de ifrågavarande kamraterna är och fortsätter:

"Jag känner bara till en och jag lovar Er att jag i ett liknande fall av odisciplinerat uppträdande på nytt kommer att behandla honom likadant."

På detta svarar Bernstein i känslan av sin nya officiella censorsvärdighet:

"Vad nu bladets hållning beträffar, så är kontrollkommitténs åsikt i varje fall den att 'Laterne' inte bör gälla som förebild. Bladet bör enligt vår mening mindre hänge sig åt politisk radikalism än inta en principiellt socialistisk hållning. Sådana fall som attacken mot Kayser, som väckt ond blod hos alla kamrater utan undantag (!) måste under alla förhållanden undvikas."

Och så vidare och så vidare. Liebknecht kallar angreppet på Kayser för "en blunder", och Schramm anser det så farligt att han sedan beslutar att ställa Hirsch under censur.

Hirsch skriver ännu en gång till Höchberg, att ett fall som Kaysers "inte kan förekomma, om det existerar ett officiellt partiorgan, vars klara framställningar och välmenande vinkar en deputerad inte så djärvt kan slå bort."

Också Viereck skriver att det nya bladet "föreskrivits ... en lidelsefri hållning och ålagts att i görligaste mån ignorera alla förekommande misshälligheter"; det skulle inte vara någon "uppförstorad 'Laterne' "; och Bernstein "kunde man på sin höjd förebrå, att han är av en alltför moderat inriktning, om detta verkligen är en förebråelse i en tid, då vi ännu inte kan segla med flaggan i topp".

Vad är nu detta fall Kayser, denna oförlåtliga förbrytelse, som Hirsch skall ha gjort sig skyldig till? Kayser talar och röstar i riksdagen som den ende bland de socialdemokratiska deputeradena för skyddstullar. Hirsch anklagar honom för att ha kränkt partidisciplinen, genom att K[ayser]

1. röstar för indirekta skatter, vars avskaffande partiprogrammet uttryckligen kräver;

2. beviljar Bismarck pengar och därmed överträder hela vår partitaktiks första grundregel: inte ett öre till denna regering. I fråga om båda dessa punkter har Hirsch obestridligen rätt. Och efter att Kayser har trampat å ena sidan partiprogrammet, som de deputerade genom kongressbeslut så att säga har gått ed på att följa, å andra sidan partitaktikens första grundprinciper under fötterna och som tack för socialistlagen voterat för pengar åt Bismarck, hade Hirsch enligt vår åsikt likaledes fullkomligt rätt, när han gick lös på honom så fränt som han gjorde.

Vi har aldrig kunnat förstå, varför man i Tyskland har blivit så våldsamt upprörd över detta angrepp på Kayser. Nu berättar Höchberg för mig att "fraktionen" hade givit Kayser tillstånd att uppträda som han gjorde, och genom detta tillstånd menar man att han är skyddad.

Även om det förhåller sig så, är det ändå väl starkt. För det första kunde Hirsch inte veta något om detta hemliga beslut lika litet som världen i övrigt.[2*] För det andra blir blamagen för partiet, som tidigare kunde övervältras på K[ayser] ensam, endast större genom denna historia, liksom Hirschs förtjänst att öppet och inför all världen ha blottat detta Kaysers enfaldiga prat och ännu enfaldigare röstning och därmed ha räddat partiäran. Eller har den tyska socialdemokratin i själva verket smittats av den parlamentariska sjukan och tror att med folkets val den helige ande har utgjutits över de valda och förvandlat fraktionssammanträden till ofelbara koncilier och fraktionsbeslut till oantastbara dogmer?

En blunder har begåtts men inte av Hirsch utan av de deputerade som höll Kayser om ryggen med sitt beslut. Och om de som framför allt är kallade att upprätthålla partidisciplinen själva bryter mot den på ett så eklatant sätt genom ett dylikt beslut, så är detta så mycket värre. Men än värre är det om man går ända därhän att man tror, att det inte är Kayser som genom sitt tal och sin röstning och de andra deputerade som genom sitt beslut har brutit mot partidisciplinen, utan Hirsch, därför att han angrep Kayser, trots detta för honom ännu okända beslut.

Säkert är för övrigt, att partiet i skyddstullfrågan har intagit samma oklara och obestämda hållning som hittills i nästan alla praktiska och ekonomiska frågor, t.ex. frågan om riksjärnvägarna. Det beror på att partiorganen, framför allt "Vorwärts"[6], i stället för att diskutera denna fråga grundligt med förkärlek har givit sig in på konstruktionen av den kommande samhällsordningen. När skyddstullfrågan efter socialistlagarna plötsligt blev praktisk politik gick åsikterna i sär med de mest skiftande schatteringar, och det fanns inte en enda person till hands som ägde förutsättningar att kunna bilda sig ett klart och riktigt omdöme, nämligen kännedom om den tyska industrin och dess ställning på världsmarknaden. Hos väljarna kunde man inte heller undgå skyddstullvänliga strömningar här och där, och dem måste man också ta hänsyn till. Den enda vägen att komma ur denna förvirring, att uppfatta frågan rent politiskt (så som skedde i "Laterne"), slog man inte beslutsamt in på. Det kunde därför inte undvikas att partiet i denna debatt för första gången uppträdde tveksamt, osäkert och oklart och slutligen grundligt blamerade sig genom Kaysers uppträdande.

Angreppet på Kayser tas nu till förevändning att i alla tonarter predika för Hirsch att den nya tidningen på intet sätt får efterapa "Laternes" excesser, att den mindre skall gå upp i politisk radikalism än hållas i en principiellt socialistisk och lidelsefri ton. Och detta av Viereck i inte mindre grad än av Bernstein, som förefaller den förre vara den rätte mannen just därför att han är alltför moderat och man just nu ändå inte kan segla med flaggan i topp.

Men varför beger man sig då utomlands, om inte just för att kunna segla med flaggan i topp? Utomlands möter detta inget hinder. I Schweiz existerar inte de tyska press-, förenings- och strafflagarna. Där inte bara kan man säga sådant som man hemma inte kunde säga också före socialistlagen på grund av de vanliga tyska lagarna, utan man är också förpliktad att göra det. Ty här står man inte bara inför Tyskland utan inför Europa och är skyldig att så långt de schweiziska lagarna tillåter det utan omsvep klarlägga det tyska partiets vägar och mål för Europa. Den som i Schweiz ville låta binda sig av tyska lagar, skulle bara göra klart, att han är dessa tyska lagar värdig och att han i själva verket inte har något att säga, som det inte var tillåtet att säga i Tyskland före undantagslagen. Inte heller får man ta någon hänsyn till möjligheten att ett återvändande till Tyskland temporärt kan komma att avskäras för redaktionen. Den som inte är beredd att riskera något sådant har inget på en så utsatt hederspost att göra.

Ytterligare. Genom undantagslagen har det tyska partiet lysts i bann, just därför att det var det enda allvarliga oppositionspartiet i Tyskland. Om det nu i ett utländskt pressorgan tackar Bismarck genom att ge upp rollen som enda allvarliga oppositionsparti, uppträder tillbörligt tamt och tar emot sparken i ändan med lidelsfri hållning, så visar detta bara att partiet var värt sparken. Av alla de tyska emigranttidningar, som efter 1830 har sett dagen utomlands, är säkerligen "Laterne" en av de moderataste. Men om till och med "Laterne" anses ha varit för oförskämd, då kan det nya pressorganet endast kompromettera partiet inför meningsfränderna i de icke tyska länderna.

 

III. De tre Zürich-medlemmarnas manifest

Emellertid har vi fått Höchbergs "Årsbok". Den innehåller en artikel, "Återblick på den socialistiska rörelsen i Tyskland"[7], som enligt vad Höchberg själv har sagt mig är författad just av de tre medlemmarna av Zürichkommittén. Här har vi deras autentiska kritik av den hittillsvarande rörelsen och därmed också deras autentiska program för det nya pressorganets hållning, så långt den beror på dem.

Redan från början heter det:

"Rörelsen, som Lassalle ansåg vara eminent politisk och till vilken han uppmanade inte bara arbetarna utan alla ärliga demokrater att ansluta sig och i vars spets de oavhängiga företrädarna för vetenskapen och alla av äkta människokärlek uppfyllda män skulle marschera, förflackades under J.B. v Schweitzers presidium till en industriarbetarnas ensidiga intressestrid."

Jag skall inte här granska, om och i vilken utsträckning det historiskt förhåller sig på detta sätt. Den speciella förebråelse, som här riktas mot Schweitzer, består i att han skulle ha förflackat lassalleanismen, som här uppfattas som en borgerligt demokratisk-filantropisk rörelse, till en industriarbetarnas ensidiga intressekamp genom att han fördjupade dess karaktär av klasskamp, av industriarbetarnas klasskamp mot bourgeoisien.[3*] Man förebrår att han "avvisat den borgerliga demokratin". Vad har då den borgerliga demokratin i det socialdemokratiska partiet att göra? Om denna demokrati representeras av "ärliga män", kan de inte vilja inträda i partiet, och om de ändå gör det, så är det bara för att ställa till bråk.

"Lassalles parti föredrog att på det mest ensidiga sätt uppträda som arbetarparti." De herrar som skriver detta, är själva medlemmar av ett parti, som på det mest ensidiga sätt uppträder som arbetarparti, och de bekläder nu framskjutna poster inom det. Detta går absolut inte ihop. Om de menar, vad de skriver, så måste de utträda ur partiet eller åtminstone frånträda sina poster. Om de inte gör detta, så innebär detta ett medgivande, att de tänker utnyttja sin befattning till att bekämpa partiets proletära karaktär. Partiet förråder sig alltså själv, om det låter dem kvarstå på sina poster.

Det socialdemokratiska partiet bör alltså enligt dessa herrars åsikt inte vara något ensidigt arbetarparti utan ett allsidigt parti av "alla av äkta människokärlek fyllda män". Detta skall det visa genom att ta avstånd från de råa proletära lidelserna och ställa sig under bildade, filantropiska borgares ledning för att "utbilda en god smak" och "lära sig god ton" (s. 85). Sedan kommer också många ledares "simpla uppträdande" att vika för ett belevat "borgerligt uppträdande". (Som om inte det simpla uppträdandet hos dem som här åsyftas vore det minsta som man kan förebrå dem!) Sedan kommer också "talrika anhängare ur de bildade och besittande klasserna att infinna sig. Dessa måste dock först vinnas om den ... bedrivna agitationen skall nå någon gripbar framgång". Den tyska socialismen har "lagt för stor vikt vid att vinna massorna och därvid försummat att driva energisk (!) propaganda inom samhällets så kallade högre skikt". Ty "partiet saknar ännu män som är lämpade att företräda det i riksdagen". Det är emellertid "önskvärt och nödvändigt att anförtro mandaten till män, som har haft tillfälle och tillräckligt med tid att göra sig grundligt förtrogna med de frågor det gäller. Den enkle arbetaren och småhantverkaren ... har endast i sällsynta undantagsfall tillräcklig fritid till sitt förfogande."

Välj alltså borgare!

Kort sagt, arbetarklassen är ur stånd att på egen hand befria sig. Fördenskull måste den ställa sig under "bildade och egendomsägande" borgares ledning, som ensamma "har tillfälle och tid" att göra sig förtrogna med vad som gagnar arbetarna. Och för det andra får man för allt i världen inte bekämpa bourgeoisien, den måste vinnas genom energisk propaganda.

Men om man vill vinna samhällets högre skikt eller åtminstone dess välsinnade element, får man för allt i världen inte skrämma dem. Och då tror sig de tre Zürich-medlemmarna ha gjort en lugnande upptäckt:

"Partiet visar just under trycket av socialistlagen, att det inte har för avsikt att gå den våldsamma, blodiga revolutionens väg utan att det är beslutet att slå in på laglighetens, d.v.s. reformernas väg." Alltså, om 500.000-600.000 socialdemokratiska väljare, 1/10 till 1/8 av den samlade väljarkåren, därtill utspridda över hela landet, är så förnuftiga att de inte ränner huvudet i väggen och försöker sig på en "blodig revolution" en mot tio, så visar detta, att de också för all framtid förbjuder sig att utnyttja en våldsam yttre händelse, en därav framkallad revolutionär oro, ja, en av folket tillkämpad seger i en på så sätt uppkommen sammanstötning! Om Berlin ännu en gång skulle visa sig så obildat, att det åstadkom ett nytt 18 mars[8], så måste socialdemokraterna i stället för att delta i kampen som "barrikadsugna drumlar" (s. 88) tvärtom "slå in på laglighetens väg", dämpa upproret, röja undan barrikaderna och, om så krävs, tillsammans med den förträffliga hären marschera mot de ensidiga, råa och obildade massorna. Eller om herrarna säger, att så har de inte menat, vad har de då menat?

Det blir ännu bättre.

"Ju lugnare, sakligare och mer överlagt det" (partiet) "alltså uppträder i sin kritik av de bestående förhållandena och i sina förslag att ändra dem, desto mindre kan man upprepa det nu lyckade schackdraget" (införandet av socialistlagen), "till vilket den medvetna reaktionen har drivit borgerskapet av fruktan för det röda spöket."

För att befria bourgeoisien från sista resten av ängslan bör man klart och övertygande bevisa för den att det röda spöket verkligen bara är ett spöke, att det icke existerar. Men vad är hemligheten med det röda spöket om inte just bourgeoisiens ängslan inför den oundvikliga kampen på liv och död mellan den och proletariatet? Ångesten inför det ofrånkomliga avgörandet av den moderna klasskampen? Bara man avskaffar klasskampen, så kommer bourgeoisien och "alla oavhängiga människor" "inte att rygga tillbaka" för att gå hand i hand med proletärerna! De som då blir dragna vid näsan blir just proletärerna.

Må alltså partiet genom ödmjukt och undergivet uppträdande göra klart att det en gång för alla har tagit avstånd från de "otillbörligheter och ytterligheter", som gav upphov till socialistlagen. Om det bara frivilligt lovar att enbart hålla sig inom socialistlagens skrankor, så kommer väl Bismarck och bourgeoisien i sin godhet att upphäva den då överflödiga lagen!

"Man må förstå oss rätt", vi vill inte "ett upphävande av vårt parti och vårt program, men vi anser, att vi har nog att göra för åratal framåt om vi inriktar hela vår kraft och hela vår energi på uppnåendet av vissa närliggande mål, som under alla omständigheter måste uppnås, innan man kan tänka på att realisera längre gående strävanden."

Då kommer också den del av bourgeoisien, de småborgare och arbetare att massvis ansluta sig till oss, som "nu skräms bort av ... de alltför långt gående kraven".

Programmet skall inte uppges utan endast uppskjutas - på obestämd tid. Man antar det, men egentligen inte för sig själv och för sin egen livstid utan postumt, som ett arvegods för barn och barnbarn. Under tiden inriktar man "hela sin kraft och energi" på allehanda futiliteter och på att sätta lappar här och var på den kapitalistiska samhällsordningen, så att det ändå skall se ut som om något skedde utan att bourgeoisien samtidigt blir förskräckt. Tacka vet jag då kommunisten Miquel[9], som bekräftar sin orubbliga övertygelse om det kapitalistiska samhällets ofrånkomliga fall inom några hundra år genom att grundligt bedra det och redligen göra sitt för kraschen 1873 och som därmed verkligen gör något för sammanbrottet av den bestående ordningen.

En annan förlöpning mot den goda tonen var också "de överdrivna angreppen på Gründer-periodens män", som ju "blott var barn av sin tid". "Det hade varit bättre att avstå ... från skallet mot Strousberg[10] och liknande personer". Tyvärr är alla människor "blott barn av sin tid", och om detta är en tillräcklig grund för urskuldanden, så får man aldrig mer angripa någon, och all polemik och all strid från vår sida upphör. Vi får då lugnt ta emot alla sparkar från våra motståndare, eftersom vi, som är kloka, ju vet att "de bara är barn av sin tid" och att de inte kan handla annorlunda än de gör. I stället för att betala tillbaka sparkarna med ränta, borde vi i stället beklaga de olyckliga.

Likaså hade partitagandet för kommunen[11] alltid den nackdelen "att folk som annars sympatiserade med oss stöttes tillbaka och att överhuvud bourgeoisiens hat mot oss växte". Och vidare är partiet "inte helt utan skuld till tillkomsten av oktoberlagen[12], ty det har i onödig grad ökat bourgeoisiens hat".

Där har Ni det program som de tre censorerna från Zürich rekommenderar. Det lämnar ingenting övrigt att önska i fråga om tydlighet. Allra minst för oss, som mycket väl känner igen alla dessa uttryckssätt från år 1848. Det är småborgarnas representanter, som anmäler sig, fulla av ängslan för att proletariatet, pressat av sin revolutionära situation, skulle kunna "gå för långt". I stället för beslutsam politisk opposition - en allmänt medlande inställning; i stället för kampen mot regering och bourgeoisie - försök att vinna och övertala dem; i stället för trotsigt motstånd mot missdåden uppifrån - ödmjuk underkastelse och medgivandet att man förtjänat straffet. Alla historiskt nödvändiga konflikter omtolkas till missförstånd och alla diskussioner avslutas med bedyrandet: i huvudsak är vi ju alla överens. De personer som 1848 uppträdde som borgerliga demokrater skulle nu lika gärna kunna kalla sig socialdemokrater. På samma sätt som störtandet av den demokratiska republiken låg i ett ouppnåeligt fjärran för de förra gör störtandet av den kapitalistiska ordningen det för de senare och har alltså absolut ingen betydelse för samtidens politiska praxis. Man kan medla, kompromissa och filantropisera av hjärtans lust. Likadant går det med klasskampen mellan proletariat och bourgeoisie. Man erkänner den på papperet, eftersom man dock inte längre kan ljuga sig ifrån den, men i praktiken suddas den ut, tvättas ur och försvagas. Det socialdemokratiska partiet skall inte längre vara något arbetarparti, det skall inte dra på sig bourgeoisiens eller överhuvud någons hat. Det skall framför allt under bourgeoisien göra energisk propaganda. I stället för att lägga vikt vid vittgående, för bourgeoisien avskräckande och likväl i vår generation ouppnåeliga mål, skall den hellre ägna hela sin kraft och energi åt de småborgerliga lappverk till reformer som ger den gamla samhällsordningen nytt stöd och som kanske därigenom skulle kunna förvandla den slutliga katastrofen till en så småningom framskridande, partiell och i möjligaste mån fredlig upplösningsprocess. Det är samma personer, som under skenet av rastlös iver inte endast underlåter att göra något själva utan också försöker hindra att överhuvud något sker - annat än tomt prat. Det är samma personer, som de vilkas fruktan för varje handling 1848 och 1849 hindrade den revolutionära rörelsen vid varje steg och slutligen bragte den på fall, som aldrig ser någon reaktion och som sedan är högst förvånade när de till slut märker att de befinner sig i en återvändsgränd, där varken motstånd eller flykt är möjliga; samma personer som vill tvinga in historien inom sin kälkborgerliga horisont och över vilka historien varje gång återgår till dagordningen.

Vad deras socialistiska halt beträffar, så har denna redan tillräckligt kritiserats i "Kommunistiska manifestet" i kapitlet "Den tyska eller den 'sanna' socialismen". Där klasskampen skjuts åt sidan som en obehaglig och "rå" företeelse, återstår som socialismens basis ingenting annat än "sann människokärlek" och tomt prat om "rättfärdighet".

Det är en i utvecklingens gång grundad, oundviklig företeelse, att också folk ur den hittills härskande klassen ansluter sig till det kämpande proletariatet och tillför det bildningselement. Det har vi redan klart sagt ut i "Kommunistiska manifestet". Härvid måste två saker påpekas:

För det första måste dessa människor för att verkligen vara den proletära rörelsen till gagn också medföra verkliga bildningselement. Detta är emellertid inte fallet med det stora flertalet av de tyska borgerliga konvertiterna. Varken "Zukunft" eller "Neue Gesellschaft"[13] har fört med sig något, som har fört rörelsen ett enda steg framåt. Där råder en fullständig brist på faktiskt eller teoretiskt bildningsstoff. I stället kommer försök att bringa de socialistiska, ytligt tillägnade tankarna i samklang med de mest skiftande teoretiska ståndpunkter, som herrarna har tagit med sig från universitetet eller från något annat håll, och av vilka den ena har varit mer förvirrad än den andra, på grund av den upplösningsprocess i vilken resterna av den tyska filosofin i dag befinner sig. I stället för att först själv grundligt studera den nya vetenskapen, skar i stället var och en till den efter sin medförda ståndpunkt, skapade sig kort och gott en egen privatvetenskap och uppträdde strax med pretention på att lära ut den. Därför finns det bland dessa herrar ungefär lika många ståndpunkter som huvuden. I stället för att bringa klarhet i något, har de bara åstadkommit en svårartad förvirring - lyckligtvis nästan enbart sig själva emellan. Sådana bildningselement, vilkas första princip är att lära ut, vad de inte själva har lärt sig, kan partiet gott undvara.

För det andra. När sådana personer ur andra klasser ansluter sig till den proletära rörelsen, så är det första kravet att de inte för med sig några rester av borgerliga, småborgerliga etc., fördomar utan oförbehållsamt tillägnar sig det proletära åskådningssättet. Men de där herrarna är som vi sett proppfulla av borgerliga och småborgerliga föreställningar. I ett så småborgerligt land som Tyskland har dessa föreställningar säkert sitt berättigande. Men blott utanför det socialdemokratiska arbetarpartiet. Om herrarna konstituerar sig som socialdemokratiskt småborgarparti är de i sin fulla rätt. Då skulle man kunna förhandla med dem, ingå kartell etc. Men i ett arbetarparti utgör de ett förfalskande element. Även om det finns skäl att tills vidare tåla dem inom detta parti, så kvarstår förpliktelsen att blott tåla dem och att inte tillåta dem att få något inflytande på partiledningen. Man måste vara medveten om att brytningen med dem blott är en tidsfråga. Den tiden tycks för övrigt vara inne. Hur partiet skulle kunna tåla författarna till denna artikel längre i sin mitt förefaller oss obegripligt. Råkar partiledningen mer eller mindre i händerna på sådant folk, så blir partiet helt enkelt snöpt och det är förbi med den proletära handlingskraften.

Vad oss själva beträffar så gör hela vårt förgångna att bara en väg står öppen. Vi har sedan nära 40 år tillbaka i klasskampen sett historiens innersta drivkraft och speciellt framhållit klasskampen mellan bourgeoisien och proletariatet som den moderna sociala omvälvningens stora hävstång. Vi kan alltså omöjligt gå samman med folk som vill stryka denna klasskamp ur rörelsen. Vid grundandet av Internationalen formulerade vi stridsropet: Arbetarklassens befrielse måste vara arbetarklassens eget verk. Vi kan alltså inte slå följe med folk som öppet förklarar att arbetarna är för obildade för att kunna befria sig själva utan först uppifrån måste befrias genom filantropiska stor- och småborgare. Om det nya partiorganet kommer att inta en hållning, som motsvarar dessa herrars inställning, som är borgerlig och inte proletär, så återstår oss, hur ont det än skulle göra oss, ingenting annat än att offentligt förklara oss emot det och att upplösa den solidaritet, med vilken vi hittills har företrätt det tyska partiet gentemot utlandet. Vi hoppas dock att det inte skall gå därhän.

Detta brev är avsett att meddelas alla 5 medlemmarna av kommittén i Tyskland samt Bracke ...

Från vår sida möter heller inget hinder att meddela kommittémedlemmarna i Zürich det.

 


Anmärkningar:

[1] L. Richter var en pseudonym för Karl Höchberg, som 1879-1881 publicerade denna tidskrift i Zürich.

[2] Syftar på de tyska socialdemokraternas organ Der Sozialdemokrat, som till följd av Bismarcks den 19/10 1878 genomdrivna socialistlagar, började utges illegalt i Zürich i september 1879. Efter påtryckningar från tyska regeringen utvisades redaktionen från Zürich hösten 1888 och tidningen utgavs därefter fram till socialistlagarnas fall 1890, i London. Redaktör var 1879/80 Georg von Vollmar och efter honom Eduard Bernstein. Tidningen smugglades på skilda vägar in i Tyskland främst tack vare Julius Motteler, "Röde Postmästaren". I Tyskland var socialdemokratin illegal, dess tidningar, föreningar och klubbar förbjudna, kassor beslagtagna; medlemmar utvisades och möten upplöstes; som kronan på verket förklarades gång efter annan hela städer och områden i belägringstillstånd; polisterrorn framkallade både kapitulationistiska och anarkistiska stämningar, men trots allt vann socialdemokratin ett ständigt stigande röstantal i val efter val, se sista uppsatsen i denna antologi; en mycket åskådlig skildring av förhållandena under socialistlagen ger Ignaz Auer, "Nach zehn Jahren" (Nürnberg 1913).

[3] Åsyftar Karl Höchberg, Eduard Bernstein - som en kortare tid varit H:s privatsekreterare, - samt G. A. Schramm. Höchberg, som hade en privatförmögenhet, stödde socialdemokratin finansiellt. Politiskt var han närmast reformvänlig liberal, som ville förändra den bismarckska militärdespotin genom att övertala de s.k. bildade skikten. Bernstein berättar i sina memoarer som ett exempel på H:s politiska attityd, att denne vid ett tillfälle på egen bekostnad distribuerade en större upplaga av katedersocialisten Schäffles pamflett, "Quintessenz des Sozialismus" till olika personer.

[4] Veckotidningen "Die Freiheit" hade en anarkistisk prägel och hade 1879 grundats i London av socialdemokraten Johannes Most, som året därpå uteslöts ur Tysklands socialdemokratiska parti.

[5] "Die Laterne" var en tysk socialdemokratisk satirisk veckotidning som utgavs 1878/79 i Bryssel av Karl Hirsch.

[6] "Vorwärts", som sedan 1876 varit tyska arbetarpartiets centralorgan, tvingades upphöra i och med att Bismarcks antisocialistlagar trädde i kraft i oktober 1878.

[7] "Återblick på den socialistiska rörelsen i Tyskland" hade sannolikt skrivits av Karl Höchberg, Eduard Bernstein och G. A. Schramm i samförstånd. Bernstein har senare - bl.a. i sina memoarer - förnekat sitt medarbetarskap och utpekat en Dr Karl Flesch, Frankfurt a.M., som författare och Höchberg och Schramm som bearbetare av artikeln. Enligt det föreliggande brevet skall Höchberg själv ha meddelat (Marx och) Engels, att just de tre förstnämnda var författarna. Samma åsikt gav också August Bebel uttryck för i sin korrespondens med Bernstein tjugo år senare i samband med den sistnämndes revisionistiska avfall.

[8] Syftar på den 18 mars 1848, då den borgerligt-demokratiska revolutionen i Tyskland började med barrikadstrider i Berlin.

[9] Johannes von Miquel (1828-1901) var f.d. medlem i Komunisternas Förbund men slutade sina dagar som preussisk finansminister, 1890-1901. Åren 1867-1877 hade han varit nationalliberal riksdagsledamot och sedan 1873 ordförande i uppsiktsrådet för Disconto-Gesellschaft och i den egenskapen inblandad i någon av de svindelaffärer, som denna Gründertid var så rik på.

[10] B. H. Strousberg (1823-1884) var tysk järnvägsbyggare och spekulatör med intressen i flera länder. Han gjorde bankrutt 1873.

[11] Åsyftar naturligtvis parisarbetarnas uppror 1870/71, Pariskommunen.

[12] Se om Bismarcks antisocialistlagar ovan.

[13] "Die Zukunft" utgavs av Karl Höchberg i Berlin 1877/78, "Die Gesellschaft" av F. Wiede i Zürich 1877/80. Båda dessa tidskrifter hade reformistisk tendens.

 


Noter:

[1*] "av H[öch]b[er]g" tillsatt med blyerts.

[2*] Följande mening har strukits i handskriften: "Även om så vore att två eller tre andra socialdemokratiska deputerade (ty fler fanns näppeligen där) hade låtit förleda sig att ge K[ayser] tillstånd att utbasunera sina dumheter inför all världen och bevilja Bismarck pengar, så var de förpliktade att öppet ta på sig ansvaret för detta och avvakta, vad Hirsch skulle komma att säga om det."

[3*] I stället för dessa två meningar stod ursprungligen följande, i handskriften strukna passus: "Schweitzer var ett stort kräk men en mycket begåvad man. Hans förtjänst bestod just i att han bröt igenom den ursprungliga trånga lassalleanismen med dess inskränkta statshjälpspanacé ... Vad han än må av korrupta motiv ha förbrutit och hur mycket han än för att bevara sin makt höll fast vid den lassalleska statshjälpens universalmedel, så har han dock förtjänsten av att ha brutit igenom den ursprungliga trånga lassalleanismen, att ha vidgat partiets ekonomiska synkrets och att därmed ha förberett dess senare uppgående i det tyska samlingspartiet. Klasskampen mellan proletariat och bourgeoisie, denna hörnpunkt för all revolutionär socialism, hade predikats redan av Lassalle. När Schweitzer ännu skarpare betonade denna punkt, så var detta i varje fall i sak ett framsteg, hur mycket han än må ha därav smitt sig en förevändning att misstänkliggöra personer, som var farliga för hans diktatur. Det är alldeles riktigt att han gjorde lassalleanismen till en industriarbetarnas ensidiga intressekamp. Men ensidig bara därför att han på grund av politisk korruption inte ville veta av lantarbetarnas intressekamp mot storgodsägarna. Det är inte detta som man här förebrår honom; "förflackningen" består i att han fördjupade karaktären av klasskamp från industriarbetarnas sida mot bourgeoisien."