Se även den engelska utgåvan.
... I förrgår höll man en liten bankett för att fira "People's Paper[1]"s fyraårsdag. Den här gången tackade jag ja, eftersom läget nu är sådant att det kunde te sig lämpligt och eftersom jag var den ende av flyktingarna som blivit inbjuden (vilket påpekades i tidningen). Det blev alltså min sak att hålla det första skåltalet, där jag skulle höja mitt glas för proletariatets suveränitet i alla länder. Jag höll därför ett kortare tal - på engelska - som jag emellertid inte tänker vidarebefordra till trycket. Jag uppnådde det mål jag hade i kikaren. M. Talandier, som måst köpa sig en biljett för två och en halv shilling, blev i likhet med hela det övriga emigrantgänget övertygad om att vi är chartisternas enda "intima" bundsförvanter, som när som helst på nytt kan uppträda i den position historien redan gett oss, trots att vi avstår från offentliga demonstrationer och överlåter åt fransmännen att kokettera med sina förbindelser med chartismen. Det var nödvändigt att söka markera detta; på mötet den 25 februari, då Pyat satt som ordförande, uppträdde nämligen den gamle tyske lurken Scherzer med rätt så gräsliga utgjutelser om att "de lärde" i Tyskland, "de intellektuella arbetarna" lämnat dem (lurkarna) i sticket och inte gjort någonting för att hindra dem från att blamera sig inför andra nationer. Scherzer är ju en figur Du känner från Paris-tiden. Jag har haft ännu ett par sammanträffanden med vännen Schapper, som visat sig vara en synnerligen ångerfull syndare. Det tycks snarast ha varit nyttigt för hans förståndsgåvor att han under de senaste två åren hållit sig undan i stor avskildhet. För alla eventualiteter kan det, som Du säkert förstår, vara bra att ha karlen under kontroll, och ännu bättre är det att klara honom undan Willichs inflytande. Schapper är nu ursinnig på de okunniga figurerna vid Windmill Street[2].
Jag skall ordna med Ditt brev till Steffen. Levys brev skulle Du ha behållit. Gör så med all post som jag inte särskilt ber Dig att skicka tillbaka hit! Det är bäst att breven skickas kring så litet som möjligt. Din uppfattning om Rhen-provinsen delar jag i alla avseenden. En tråkig sak för oss är att jag i framtiden tycker mig skymta någonting som luktar "landsförräderi". Det kommer att bero på utvecklingen i Berlin om vi skall klara oss eller om vi kommer att tvingas in i en ställning liknande den klubbfolket i Mainz intog i den gamla revolutionen[3]. Det vore hårt. Vi som gladde oss så över våra förtjänstfulla bröder på andra sidan Rhen! I Tyskland blir hela programmet beroende av vilka möjligheter man har att understödja proletärernas revolution genom ett bondekrig i någon sorts modern upplaga. Om det lyckas, kommer hela saken att gå alldeles utmärkt ...
[1] Språkrör för chartisterna, redigerat av Ernest Jones. Utkom under åren 1852-58. Marx medarbetade med artiklar och biträdde stundom vid redigeringen.
[2] De tyska arbetarnas utbildningsförbund disponerade en lokal vid Windmill Street i London.
[3] Jakobinerna i Mainz anslöt sig 1792 till de revolutionära franska ockupationstrupperna.