Karl Marx

Från Marx till F. A. Sorge

1877


Digitaliserat av Jonas Holmgren.

Se även den engelska utgåvan.


London den 27 september 1877

Denna kris[1] innebär en ny vändpunkt i Europas historia. Ryssland - vars förhållanden jag har haft extra goda möjligheter att studera genom att jag haft tillgång till de ursprungliga, ryska källorna, såväl de inofficiella som de officiella (tack vare vänner i Petersburg är jag en av de få som kunnat ta del även av de senare) - har under lång tid stått på tröskeln till en omvälvning; alla förutsättningar finns redan där. De duktiga turkarna har i hög grad påskyndat utbrottet genom det hejdundrande nederlag som de tillfogat inte endast den ryska hären och den ryska ekonomin utan även den regerande dynastin, som på ett högst påtagligt sätt komprometterats genom att tsaren, tronföljaren och sex andra medlemmar av huset Romanov personligen deltagit i de militära besluten. I enlighet med spelets regler kommer omvälvningen att inledas med några utspel rörande konstitutionen, och sedan kommer förvisso ett rejält uppträde att sätta i gång. Om makterna vill vara någorlunda nådiga mot oss, har vi fortfarande glädjande ting att se fram emot!

Det dumma påfund som de ryska studenterna igångsatt är endast att betrakta som ett symptom, i och för sig helt utan betydelse. Men som symptom är det intressant. Alla samhällsskikt inom det ryska riket befinner sig ekonomiskt, moraliskt och intellektuellt i ett långt framskridet sönderfall.

Denna gång börjar revolutionen i öster, där kontrarevolutionen tidigare haft sina starkaste förskansningar och pålitligaste reservstyrkor.

Herr Bismarck uppskattade säkert att se ryssarna få stryk, men nu bör det ha gått för långt för att han skulle kunna vara belåten. Ryssland har försvagats för mycket och kan inte längre hålla Österrike i schack, som det gjorde under det tysk-franska kriget! Och hur skulle det gå med Hohenzollern-dynastins säkerhet, om ryssarna gör revolution?

Det viktigaste just nu är att polackerna (i konungariket Polen) tar det lugnt. Inga uppror där vid denna tidpunkt! Bismarck skulle genast blanda sig i leken, och de ryska chauvinisterna skulle återigen sluta upp på tsarens sida. Om polackerna däremot lugnt ser tiden an till dess att elden flammat upp i Petersburg och Moskva, då kan inte Bismarck försöka uppträda som räddare utan att möta - sitt Mexico![2]

Så snart jag varit i kontakt med polacker som haft möjligheter att påverka sina landsmän, har jag gång på gång understrukit detta!

Den franska krisen[3] är, om man jämför den med vad som sker i Orienten, en sak av sekundär betydelse. Man får dock hoppas att den borgerliga republiken segrar; annars kommer den gamla historien att upprepas på nytt, och ingen nation har råd att göra om samma dumheter alltför ofta.

Med de hjärtligaste hälsningar från mig och min hustru

Din
Karl Marx

 


Noter:

[1] Kriget mellan Ryssland och Turkiet 1877-78.

[2] Här anspelar Marx på Napoleon III:s interventionsförsök i det mexikanska inbördeskriget. Försöket, vars syfte var att föra in Mexico under fransk dominans slutade 1867 som ett klart fiasko.

[3] De politiska motsättningarna i Frankrike skärptes i hög grad 1877 på grund av presidenten MacMahons försök att återupprätta monarkin.