En alternativ översättning finns här. Se även den engelska utgåvan.
Herr redaktör!
Författaren till artikeln "Karl Marx inför herr Shukowskis tribunal"[1] är uppenbarligen en begåvad man, som säkert skulle ha varit klok nog att citera varenda punkt i min framställning som kunde anföras för att stödja hans egna slutsatser - om sådana punkter verkligen gått att upptäcka i vad jag yttrat. Eftersom han inte lyckats hitta några uttalanden av det slaget, har han i stället varit tvungen att brodera vidare på en polemisk betraktelse - tryckt som tillägg till den första tyska upplagan av "Kapitalet" - som jag ägnat en rysk "litteratör"[2]. Vad är det då som jag angriper hos denne skriftställare? Jo, det faktum att hans lärdomar om de ryska småsamhällena inte är hämtade ur den ryska verkligheten utan endast ur en bok av Haxthausen (en hög preussisk ämbetsman); vidare att dessa lärdomar enbart får tjäna som bevismaterial för hans åsikt att vårt söndervittrande gamla Europa måste förnyas genom att panslavismen får triumfera. Mitt omdöme om denne skribent må vara riktigt eller felaktigt, men det kan absolut inte ge några tips om min inställning till "ryssarnas försök att åt sitt land finna en utvecklingsform som skiljer sig från den som Västeuropa valt".
I min efterskrift till den andra upplagan av "Das Kapital" - en uppsats som författaren till artikeln om hr Shukowski måste känna till, eftersom han citerar den - talar jag om "en stor rysk forskare och kritiker"[3] med all den aktning denne framstående man förtjänar. Han har i en rad märkliga artiklar tagit upp frågan om Ryssland måste följa sina liberala ekonomers riktlinjer och upplösa det gamla bysystemet för att få till stånd ett fungerande kapitalistiskt system - eller om landet kan undslippa alla kapitalismens nackdelar genom att tillgodogöra sig sina tillgångar på ett annat sätt, genom att utnyttja de speciella förhållanden dess historia skapat. Själv vill han rekommendera det senare alternativet. Och min ärade kritiker borde ha minst lika goda skäl att av min aktning för denna av mig prisade skribent dra den slutsatsen att jag gillar dennes åsikter, som han haft då han av min polemik mot den förstnämnde författaren slutit sig till att jag ogillar dem.
Eftersom jag högst ogärna lämnar någonting åt "lösa spekulationer", vill jag slutligen tala rent ut i denna sak. För att få möjlighet att bedöma den ekonomiska utvecklingen i Ryssland har jag lärt mig ryska och under många år studerat landets officiella och inofficiella publikationer i detta ämne. Genom detta studium har jag kommit fram till följande slutsats: Ryssland kommer att gå miste om helt enastående utvecklingsmöjligheter och bli dömt att utstå alla en kapitalistisk regims ödesdigra missförhållanden, om man inte förmår överge den politiska linje man följt sedan 1861.
Kapitlet om den "ursprungliga ackumulationen" är inte avsett att vara någonting mer än en vägledning för den som vill fatta hur kapitalismens ekonomiska system framförts ur det feodala ekonomiska systemet. Därför beskrivs där den historiska utveckling som - genom att skilja producenterna från produktionsmedlen - förvandlar de producerande arbetarna till löntagare, medan de som förfogar över produktionsmedlen blir kapitalister. I denna historieform "blir alla revolutioner epokgörande, när de tjänar som hävstänger för kapitalistklassens vidareutveckling - och särskilt när de förser arbetsmarknaden med nytt folk genom att beröva stora grupper deras traditionella produktions- och existensmedel. Men grundvalen för hela denna utveckling finner vi i expropriationen av bönderna. Än så länge är det endast i England som man radikalt genomfört en sådan ... men alla de västeuropeiska länderna är på väg att följa exemplet" (ur den franska utgåvan av "Kapitalet", sid. 315). I slutet av samma kapitel ges följande sammanfattande karakteristik av produktionens historiska utvecklingstendens: Den skapar förutsättningarna för sitt eget fall med det slag av obeveklighet som avgör naturens metamorfoser, och den har skapat förutsättningarna för en ny ekonomisk ordning genom att på en gång stimulera det samhälleliga arbetets produktivkrafter och varje individuell producents utveckling - den kapitalistiska egendomen, som redan nu bygger på en kollektiv produktionsform, kan endast omvandlas till samhällelig egendom. Här har jag inte brytt mig om att komma med någon bevisföring, eftersom detta konstaterande endast utgör en sammanfattning av de långa förklaringar jag tidigare givit i kapitlen om den kapitalistiska produktionen.
Vad kan min kritiker nu få ut av att tillämpa denna historiska analys på ryska förhållanden? Enbart detta: Om Ryssland strävar efter att utvecklas till en kapitalistisk nation i stil med de västeuropeiska staterna - och under de senaste åren har man i detta land underkastat sig mycket obehag för att underlätta en sådan utveckling - måste först en stor del av bönderna förvandlas till proletärer; och när landet sedan fastnat i det kapitalistiska systemets grepp, kommer det att få utstå samma skoningslösa prövningar som så många andra nationer redan dignar under. Så kan mina ord tolkas. Men detta räcker inte till för min kritiker. Han anser sig tydligen också tvungen att förvandla min analys av den västeuropeiska kapitalismens uppkomst till en historisk-filosofisk teori rörande den väg varje folk måste följa - helt oavsett vilka historiska omständigheter det råkar befinna sig i - för att till sist nå fram till den ekonomiska uppbyggnad, som säkerställer den mest omfattande utvecklingen av mänsklighetens möjligheter och den största möjliga expansionen av samhällsarbetets produktivkrafter. Men han får ursäkta att jag ser mig nödsakad att korrigera honom en smula - han har förvisso både överskattat och underskattat mig.
Låt oss ta ett exempel:
I "Kapitalet" förekommer åtskilliga anspelningar på det öde som drabbade plebejerna i det gamla Rom. De var ursprungligen fria bönder; var och en av dem hade sitt eget markområde och drev sitt eget jordbruk. Den historiska utvecklingen fick till följd att de exproprierades. Samma faktorer som berövade dem deras produktions- och existensmedel skapade också en ytterst förmånlig situation för storgodsägare och kapitalister. En vacker dag hade man alltså en stor grupp av fria män som inte längre ägde någonting annat än sin egen arbetsförmåga, och redo att exploatera denna stod en besutten skara som hunnit absorbera allt välstånd. Vad hände? De romerska proletärerna blev inte löntagare - i stället förvandlades de till en sysslolös, förslöad pöbel av ännu jämmerligare slag än de "fattiga vita" man talat om i de amerikanska sydstaterna, och en följd av denna utveckling blev ett produktionssystem som inte var kapitalistiskt utan baserades på rent slaveri. Likartade händelseförlopp kan sålunda leda till helt väsensskilda resultat, om de utspelar sig i olika historiska sammanhang. Om man studerar dessa olika utvecklingsförlopp var för sig och sedan jämför dem med varandra kan man lätt hitta förklaringen till detta fenomen - men då får man avstå från att försöka tillämpa en allmän, historisk-filosofisk teori av verklighetsfrämmande och supervetenskapligt slag.
[1] A. Michailowski.
[2] A. Herzen.
[3] N. Tschernyschewski.