Friedrich Engels

Från Engels till M. Harkness
(Utdrag)

1888


Digitaliserat av Jonas Holmgren.

Se även den engelska utgåvan.


(April 1888)

Kära miss Harkness!

Ett varmt tack för Er bok "City Girl" som Ni sänt mig genom herrarna Vizetelly. Jag har läst den med stor iver och synnerligen stort nöje. Den är verkligen "ett litet konstverk" för att citera min vän Eichhoff, Er översättare, som också förklarat att han varit tvungen att göra sin översättning nära nog ordagrann. Det har Ni säkert själv anledning att vara belåten med - han säger att minsta förkortning eller försök till förbättring endast skulle bli till skada för verket.

Vid sidan av sanningen och realismen är det för mig mest iögonenfallande draget i Er berättelse den konstnärliga dristighet som avspeglar sig där och som kännetecknar en verklig författare. Jag tänker inte endast på Ert sätt att skildra Frälsningsarmén, där Ni utmanar den inbilskt "anständiga" attityden hos många läsare, som kanhända tack vare Er bok för första gången erhåller en uppfattning om vad denna rörelses makt över massorna beror på - nej, främst syftar jag på att Ni på ett så enkelt och osminkat sätt förmått göra den gamla välkända sagan om mannen från borgarklassen och kvinnan av folket till bokens ledmotiv. En medelmåttig skribent skulle ha ansett sig tvungen att försöka dölja denna förment banala handling under en hel trave av konstlade effekter, och ändå skulle han inte lyckas skyla sin oförmåga att göra någonting njutbart av berättelsen. Ni däremot har kunnat kosta på Er att ta upp en gammal historia, eftersom Ni kunnat ge den nytt intresse genom att berätta den på ett verklighetstroget sätt.

Ert porträtt av mr Arthur Grant är mästerligt.

Om det är någonting som jag skulle kunna kritisera, är det den svaghet som gör att boken kanske trots allt inte blivit tillräckligt realistisk. Realism innebär enligt min mening inte bara trovärdighet i detaljerna utan också förmåga att på ett övertygande sätt skildra givna människotypers sätt att uppträda i för dem naturliga situationer. Era figurer gör nog ett övertygande intryck i den skildring Ni gett av dem, men kanske gäller detta inte i riktigt lika hög grad om de förhållanden de lever i. I "City Girl" utmålas arbetarklassen som en passiv massa, oförmögen att hjälpa sig själv eller ens försöka ändra på sina levnadsförhållanden. Alla försök att hjälpa den upp ur dess slöhet och elände kommer enligt Er skildring utifrån, ovanifrån. Omkring 1800 eller 1810, på Saint-Simons och Robert Owens tid, kanske den bilden stämde, men år 1887 måste det hela te sig annorlunda för en man som i nära femtio år varit förunnad att delta i de flesta strider som det militanta proletariatet fört. Arbetarklassens rebellanda, dess sätt att reagera mot den allmänna förtryckarmentalitet som den möter överallt; dess krampaktiga, ibland instinktiva och ibland fullt medvetna försök att på nytt få sitt människovärde erkänt - allt detta tillhör historien och får inte glömmas bort av en diktare som bemödar sig om att skriva realistiskt.

Jag tycker ingalunda att Ni bör kritiseras för att Ni inte skrivit en rent socialistisk bok - en "tendensroman", som vi i mitt land brukar säga - för att lovsjunga Era egna sociala och politiska idéer. Det är inte alls så jag menar. Ju mindre man märker av författarens åsikter, desto bättre för konstverket. Den realism som jag åsyftar kan till och med bryta fram på ett sätt som går stick i stäv mot författarens egen uppfattning. Låt mig ge ett exempel! Balzac, som jag anser vara en realismens mästare vida överlägsen alla Zola-typer vi haft, har eller kommer att få, ger oss i "La Comédie humaine"[1] en alldeles utomordentligt beundransvärd skildring av Frankrikes "högre kretsar", i vilken han tecknar - närmast i krönikeform - den allt mäktigare bourgeoisiens intrång på den privilegierade adelns domäner, som efter 1815 åter blivit ett skarpt avgränsat samhällsområde, där man under några decennier framåt gjorde sitt bästa för att återupprätta "la vieille politesse française"[2]. Han visar här hur nu de sista resterna av detta enligt hans synsätt förnämliga samhällssystem antingen gradvis försvinner när de nyrika brackorna börjar dominera scenen eller också låter sig korrumperas i enlighet med dessa nya herrars intressen - de aristokratiska damerna, vilkas äktenskapliga otrohet närmast utgjort en yttring av självhävdelse helt i stil med den anda som rått kring deras giftermål, får sålunda avlösas av den borgerliga kvinnotypen, som bedrar sin man för pengar eller vackra kläder. Som bakgrund till sitt centrala motiv har han målat upp hela den franska samhällshistorien i en bild som i fråga om åskådlighet - till och med när det gäller revolutionen - har mera att ge än vad alla professionella historikers, ekonomers och statistikers redogörelser förmått åstadkomma. Balzac var ju till sin politiska inriktning legitimist - i hela sitt stora verk begråter han det goda samhällets obotliga förfall, och hans sympatier befinner sig uppenbarligen hos just de klasser som utvecklingen dömt till undergång. Men trots detta blir hans satir aldrig vassare, och hans ironi aldrig beskare, än då han har att göra med de människotyper som han egentligen sympatiserade med, nämligen män och kvinnor av adlig börd. Och de enda personer som han alltid omnämner med oreserverad beundran är faktiskt hans främsta politiska antagonister, hjältarna från den republikanska resningen 1832 - män som vid denna tidpunkt verkligen framstod som representanter för de breda lagren. Att Balzac på detta sätt drevs bort från sina klassympatier och politiska fördomar, att han insåg nödvändigheten av att hans omhuldade ädlingar störtades och att han förmådde framställa detta deras öde som riktigt och välförtjänt, detta innebär - vid sidan av att han också hade klarsyn nog att uppfatta i vilket läger de enda då tänkbara framtidsmännen fanns - enligt min mening en av den konstnärliga realismens största triumfer och ett av de mest storartade dragen i gamle Balzacs författarskap. Till Ert försvar måste jag medge att arbetarklassen ingenstans i den civiliserade världen ter sig mer hjälplös, resignerad och förslöad än i Londons East End. Och jag kan ju ingalunda veta om det inte helt enkelt förhåller sig så att Ni denna gång haft starka skäl att nöja Er med en skildring av arbetarklassens passiva drag - för att sedan ta upp dess aktiva insatser i ett kommande verk ...

 


Noter:

[1] Den mänskliga komedin.

[2] Den gamla franska förfiningen.