Erich Fromm

Den psykoanalytiska karakterologin och dess betydelse för socialpsykologin

1932


Originalets titel: "Die psychoanalytische Charakterologie und ihre Bedeutung für die Sozialpsychologie".
Publicerat: i Zeitschrift für Sozialforschung, bd 1, 1932.
Översättning: ?
Digitalisering: Jonas Holmgren


Psykoanalysens utgångspunkt var terapeutisk: psykiska störningar förklarades genom uppdämning och som följd därav patologisk användning av den sexuella energin i symptomet, respektive avvärjande av de i medvetandet ej tillåtna, med libidinösa impulser förknippade föreställningarna. Serien: libido → avvärjande genom en bortträngande instans → symptom var den röda tråden i de tidiga analytiska undersökningarna. Därmed sammanhängde det faktum, att nästan uteslutande sjuka personer, de flesta med kroppsliga symptom, var föremål för den analytiska undersökningen. Under loppet av psykoanalysens utveckling framträdde vid sidan av denna frågeställning, den om ursprunget och betydelsen hos vissa psykiska egenskaper, som man finner hos såväl sjuka som friska. Här gäller det visserligen, precis som vid den ursprungliga frågeställningen, att upptäcka de av driften bestämda, libidinösa rötterna till den psykiska inställningen, men serien går inte i riktningen: bortträngning → symptom utan i riktningen: sublimering resp. reaktionsbildning → karaktärsdrag. Denna frågeställning torde visa sig vara lika fruktbar för att förstå den sjuka som den friska karaktären och därmed bli särskilt viktig för socialpsykologins problem.

Den psykoanalytiska karakterologins allmänna grundval är att uppfatta vissa karaktärsdrag som sublimering resp. reaktionsbildning av bestämda sexuella (i ordets utvidgade, av Freud tillämpade betydelse) driftimpulser resp. som fortsättning av bestämda, i barndomen med dessa driftimpulser koordinerade objektrelationer. Denna genetiska härledning av det psykiska fenomenet ur libidinösa källor och upplevelser i den tidiga barndomen är den specifikt analytiska princip, som den analytiska karakterologin delar med neurosläran; men medan det neurotiska symptomet (liksom även den neurotiska karaktären) utgör resultatet av en misslyckad anpassning av drifterna till samhällets realiteter, rör det sig i fråga om det icke neurotiska karaktärsdraget om en omformning av libidinösa impulser medelst reaktionsbildning eller sublimering på ett relativt stabilt och samhällsanpassat sätt. Skillnaden mellan den normala och den neurotiska karaktären är dock synnerligen flytande och får i första hand bestämmas utifrån graden av missanpassning till samhället.

Här kan det komplicerade problemet om reaktionsbildning och sublimering endast antydas. Med reaktionsbildning menas upprättandet av en inställning, som sätts i motsats till det ursprungliga målet för driften, avvärjer och undertrycker detta samt själv mer eller mindre kan ha karaktären av sublimering.[1] Beträffande sublimeringen skall här bara sägas, att Freud därmed menar en styrning av de sexuella impulserna bort från deras ursprungliga sexuella mål, och deras inriktning på resp. ersättande genom andra, icke-sexuella, kulturella mål. Detta skall man inte förstå så, att sexualitet på något underligt, "alkemistiskt" sätt förvandlas till karaktär eller intellekt, utan så, att sexuell energi överförs till andra ställen i den psykiska mekanismen och där som drivkraft, som på ett egenartat, ännu knappast utforskat sätt förbindes med jagets funktioner och hjälper till att bygga upp psykiska och andliga kvaliteter. Särskilt viktigt är det att hålla i minnet att Freud alls icke sätter sublimeringsproblemet i samband med sexualiteten enligt det vanliga språkbruket, d.v.s. med den genitala sexualiteten, utan övervägande med de "pregenitala" sexuella strävandena, d.v.s. med den orala och anala sexualiteten och sadismen.[2] Skillnaden mellan reaktionsbildning och sublimering ligger väsentligen i att reaktionsbildningen alltid fyller funktionen av försvar mot och undertryckande av en bortträngd driftimpuls (av vilken den också får sin energi), medan sublimeringen utgör en direkt omformning, en "kanalisering" av driftimpulsen.

Teorien om den pregenitala sexualiteten, av Freud för första gången utförligt framlagd i Drei Abhandlungen zur Sexualtheorie, utgår från iakttagelsen att redan innan könsorganen spelar en avgörande roll hos barnet, är munzonen och analzonen som "erogena zoner" bärare av lustfyllda sensationer analoga med de genitala. Under utvecklingens lopp lämnar de delvis ifrån sig sin sexuella energi till könsorganen, men behåller i viss mån denna energi, dels i dess ursprungliga form, dels i form av sublimeringar och reaktionsbildningar hos jaget. Med dessa iakttagelser av den pregenitala sexualiteten som grund publicerade Freud 1908 en kort uppsats om "Charakter und Analerotik" (Ges. Schriften, band V, sid. 260 ff.), vilken bildar grundvalen för den analytiska karaktärsforskningen. Freud utgick från iakttagelsen att man ofta vid analysen träffar på en typ, som "kännetecknas av att vissa karaktärsegenskaper träffar samman, därför att uppmärksamheten under dessa personers barndom riktats mot hur en viss kroppsfunktion och de med denna förknippade organen fungerar" (sid. 261). Han finner tre karaktärsdrag - ordningssinne, sparsamhet och envishet - hos individer, under vilkas barndom den med tarmtömningen och dennas produkter förknippade lusten spelar en särskilt stor roll. Speciellt betonade han det i neurosen såväl som i myt, övertro, dröm och saga förefintliga likställandet av avföring och pengar (gåva). Från detta grundläggande arbete av Freud utgick en rad arbeten av andra psykoanalytiska författare, vilka levererade grunddragen till en låt vara ännu i många punkter ofärdig och hypotetisk psykoanalytisk karakterologi.[3]

Innan vi övergår till framställningen av de för en sociolog viktigaste resultaten av dessa arbeten, må en aspekt framhävas, som i många av dessa arbeten inte alls eller inte tillräckligt tydligt framträder, och som genom att man betonar den möjliggör en bättre förståelse av dessa undersökningar: skiljandet mellan sexualmål och sexualobjekt resp. mellan organlusten och objektrelationerna. Freud ställer sexualdrifterna i nära samband med de "erogena zonerna"[4] och antar, att sexualdrifterna framkallas genom retning av dessa erogena zoner. Under den första levnadsperioden står munzonen och de med denna förknippade funktionerna - att suga och att bita, sedan, efter spädbarnsperioden, analzonen med dess funktioner - att tömma resp. inte tömma tarmen - och under det tredje t.o.m. det femte levnadsåret genitalzonen i centrum för sexualiteten. (Denna den genitala sexualitetens första blomstringsperiod har Freud betecknat som den "falliska fasen", emedan han antar, att under denna tid för båda könen enbart fallos resp. den som fallos upplevda clitoris spelar en roll, med en tendens att tränga in och förstöra. Efter en "latensperiod" som varar ungefär fram till puberteten, följer sedan i samband med den kroppsliga mognaden utvecklingen av den egentliga genitala sexualiteten, vilken sedan de pregenitala sexualsträvandena underordnas resp. inordnas i, d.v.s. det slutgiltiga utvecklandet av genitalitetens "primat".) Från denna organerotik, d.v.s. alltså från den med en bestämd kroppszon (resp. en bestämd med denna zon förknippad funktion) förbunden organlust bör man skilja objektrelationerna, d.v.s. de (kärleks- eller hatfyllda) attityderna gentemot de medmänniskor människan möter resp. den egna personen, med andra ord den emotionella inställningen och hållningen gentemot omvärlden överhuvud. Även objektrelationerna har ett typiskt förlopp: enligt Freud är spädbarnet övervägande narcissistiskt inställt, inriktat enbart på sig själv och tillfredsställandet av sina behov; under en andra period, ungefär efter slutet av spädbarnstiden, hopar sig sadistiska, objektfientliga drag, vilka därefter spelar en viktig roll även under den falliska fasen. Först i och med genitalitetens primat under puberteten träder objektvänliga, kärleksfulla drag otvetydigt i centrum. Objektrelationerna ställes i nära samband med de erogena zonerna. Detta samband är förståeligt, när man betänker att specifika objektrelationer först utvecklas i förbindelse med bestämda erogena zoner och att denna förbindelse absolut inte är slumpartad. Även om vi inte på detta ställe vill diskutera problemet, huruvida sambandet är så intimt som det ofta framställs i den psykoanalytiska litteraturen, eller huruvida och i hur hög grad inte den för en erogen zon typiska objektrelationen också kan utvecklas oberoende av denna erogena zons specifika öden, bör man fästa vikt vid att principiellt skilja mellan organlusten och objektrelationerna. I den nedan följande framställningen ämnar vi, innan redogörelse sker för de analytiska resultaten beträffande de orala, anala och genitala karaktärsdragen, ägna en separat framställning åt de bestämmande elementen, nämligen organlustens sublimeringar och reaktionsbildningar och de koordinerade typiska objektrelationerna.

Den under den första levnadsperioden centrala sexualdriften är oralerotiken. Hos barnet finner man en stark lust- och tillfredsställelsekänsla, som ursprungligen är förknippad med sugandet ("Wonnesaugen"), senare med bitandet och tuggandet, med att stoppa föremål i munnen och vilja svälja dem. Vid närmare betraktande visar det sig att det här ingalunda endast är en hungeryttring, utan att sugandet, bitandet, viljan att svälja därutöver utgör en i sig lustfylld aktivitet. Freud antog redan i sina Drei Abhandlungen, att munzonen var en av de "erogena zonerna". Den är, i anslutning till processerna vid näringsupptagandet, den första som utgör basis för intensiva libidinösa behovsspänningar och tillfredsställelser. Även om de direkta oral-erotiska behoven och tillfredsställelserna avtar efter "spädbarns"tiden, bibehålls likväl större eller mindre rester även under den senare barndomen och i vuxen ålder. Det räcker här med att erinra om tumsugningen, som ofta uppträder långt efter spädbarnstiden, eller nagelbitandet, men också, för att tala om något helt "normalt", kyssens eller rökningens djupa libidinösa, oral-erotiska rötter.

Såtillvida som oral-erotiken inte bibehålles i sin ursprungliga form och å andra sidan likväl inte avlöses av andra sexuella impulser, möter vi den i reaktionsbildningar eller sublimeringar. Av sublimeringarna skall endast ett av de viktigaste exemplen nämnas här: överförandet av den barnsliga lusten att suga till det andliga området. I mjölkens ställe träder vetandet. Språket uttrycker detta samband, när det talar om att man "insuper kunskap" eller "dricker ur visdomens brunn". Detta symboliska jämställande av konkret och andligt insupande finner vi i olika kulturers språk och folksagor liksom i de analyserade patienternas drömmar och associationer. Reaktionsbildningarna kan lika väl förbli i det ursprungliga området, alltså t.ex. anta formen att man har svårt att förmå sig att äta, något som kan utbredas även till sublimeringarna och då uppträda exempelvis som svårigheter att förmå sig att inhämta kunskaper, arbeta eller veta saker.

De objektrelationer som uppträder under barnets första levnadsperiod har en rätt komplicerad karaktär.[5] Spädbarnet är till att börja med - och på ett alltigenom extremt sätt under de tre första levnadsmånaderna - narcissistiskt inställt; någon skillnad mellan jaget och yttervärlden finns knappast ännu. Med tiden utvecklas vid sidan av den narcissistiska inställningen objektvänliga, kärleksfulla drag.[6] Spädbarnets inställning till modern (eller motsvarande vårdande person) blir vänlig, kärleksfull, det väntar sig skydd och kärlek. Modern är garant för dess liv, hennes kärlek ger det en känsla av att leva under säkra och trygga förhållanden. Säkert är den till stor del ett medel för att tillfredsställa barnets behov, och säkert har barnets kärlek i stor utsträckning en fordrande, tagande och inte en givande, omvårdande karaktär, men likväl är objektvänliga, objekttillvända drag viktiga under denna första fas.

Barnets objektrelationer ändrar sig efterhand.[7] I och med barnets kroppsliga tillväxt växer dess anspråk, därigenom - liksom även p.g.a. andra faktorer i omvärlden - uppstår och växer tillkortakommanden hos omvärlden, på vilka barnet reagerar med vrede och raseri, för vilkas bildande den organiska utvecklingen under tiden också har skapat bättre förutsättningar. Vid sidan av de objektvänliga tendenserna och i deras ställe träder i växande utsträckning objektfientliga. Barnet blir genom besvikelser såväl rasande som starkare och inväntar inte länge förtroendefullt en kärleksfull tillfredsställelse av sina framför allt ännu orala önskningar. Det börjar vilja med våld tillägna sig det man inte ger det. Munnen och tänderna blir dess vapen, det lägger sig till med en aggressiv attityd som är fientlig mot objekten, och vill angripa eller utsuga eller sluka dem. I ställer för en ursprunglig relativ harmoni med omvärlden inträder konflikter och aggressivt-sadistiska impulser.[8]

Sugandet och bitandet och viljan att sluka resp. deras reaktionsbildningar och sublimeringar å ena sidan, den förtroendefulla, med en vilja att få presenter och bli älskad förbundna objektvänliga attityden och dess vidareutveckling i form av aggressiva, rövaraktiga, objektfientliga tendenser å den andra sidan är de element, av vilka de vuxnas "orala" karaktärsdrag är sammansatta.

Abraham gör en skillnad mellan de karakterologiska konsekvenserna av en särskilt ostörd, lycklig oral tillfredsställelse i barndomen och en störd, med mycken olust blandad sådan (som t.ex. att bröstet plötsligt tas bort, otillräcklig mjölkmängd eller, vad gäller de samtidiga objektrelationerna, brist på kärlek från de vårdande personerna). I det första fallet har människor ofta "från denna lyckliga period i livet fått med sig en djupt rotad övertygelse att det alltid måste gå bra för dem. Så möter de livet med en orubblig optimism, som ofta hjälper dem att faktiskt uppnå praktiska mål. Många personer behärskas av en förväntan, att det inte kan vara på annat sätt än att en varmhjärtad person som tar hand om dem, att alltså en företräderska för modern alltid är förhanden, av vilken de skulle få allt livsnödvändigt. Denna optimistiska fatalism dömer dem till overksamhet. Vi känner bland dessa igen dem som blev bortskämda under digivningsperioden. Hela deras sätt att leva röjer förväntan, att modersbröstet så att säga i evighet kommer att flöda för dem. Sådana personer fordrar inga som helst ansträngningar av sig själva; i många fall försmår de fullständigt varje eget förvärvsarbete" (Psychoanalytische Studien zur Charakterbildung, Wien 1925, sid. 42). Hos sådana människor kan man ofta lägga märke till en speciellt utpräglad frikostighet, en viss grandseigneur-attityd. Deras ideal är den oinskränkt givmilda modern och de bemödar sig om att uppföra sig i enlighet med detta ideal.

Den andra typen, den med starka orala fiaskon i den tidiga barndomen, utvecklar senare ofta drag, som går i riktning mot utsugning eller plundring av andra personer. Dessa människor har liksom en snabel, som de överallt vill suga sig fast med; eller om i motsvarande grad starka sadistiska ingredienser förefinnas är de som rovdjur, som lever av att söka efter offer, som de kan äta ur inälvorna på. "I dessa människors sociala uppförande framträder något ständigt begärande, vilket än yttrar sig i bedjande, än i fordrande form. Det sätt på vilket de framför sina önskemål har något envist sugande; de låter sig lika lite avvisas genom de reella förhållandenas språk som genom sakliga invändningar utan fortsätter att driva på och insistera. De tenderar att formligen suga sig fast vid andra personer. Särskilt känsliga är de för varje ensamhet, även om den bara varar kort tid. I särskilt hög grad framträder deras otålighet. Hos vissa personer ... träffar man på detta uppförande blandat med ett grymt drag, som förlänar deras inställning till andra människor något vampyrartat" (Abraham, sid. 44).

Visar personer av den första typen en viss noblesse och storsinthet, visar de sig glättiga och sällskapliga, så är de av den andra typen fientliga och bitande, reagerar på en förvägran av det de vill ha med vrede och är uppfyllda av en intensiv avund mot alla som har det bättre. För sociologen är vidare av vikt det av Abraham noterade faktum, att personer med oral karaktärsbildning är lättmottagliga för nyheter, "medan en konservativ, mot allt nytt fientlig attityd hör till den anala karaktären".

Analerotiken börjar ingalunda spela roll först efter oralerotiken. Förmodligen är redan från början det ohämmade utsläppandet av kroppens produkter för barnet förbundet med en lustfylld retning av analslemhinnan. Likaså är själva produkterna av tarmtömningen, anblicken av dem, deras lukt, beröringen med kroppsytan och slutligen berörandet med händerna en källa till intensiva lustkänslor. Barnet är stolt över avföringen, vilken är dess första "egendom", uttrycket för dess första produktivitet. En väsentlig förändring medför den uppfostran till kroppslig renlighet som försiggår ungefär samtidigt med avvänjningen av barnet från näringsupptagande genom sugning. Förutsättningen för att denna skall lyckas är att blåsans och tarmens slutmuskelfunktion så småningom utbildas. I och med att barnet anpassar sig till uppfostrans fordringar och lär sig att hålla tillbaka sin avföring resp. avge den vid rätt tidpunkt, blir återhållandet av stolgången och de därmed förbundna fysiologiska processerna till en ny lustkälla. Samtidigt avvärjes resp. ersättes den ursprungliga kärleken till avföringen delvis av äckelkänslor; låt vara att den primitiva stoltheten över avföringen resp. dess punktliga tömning genom omvärldens uppförande delvis ökas ytterligare.

Precis på samma sätt som en del av de ursprungliga orala impulserna bibehålles även de anala till en viss grad ända in i vuxen livet. Detta faktum märker man lätt på den relativt starka affektiva reaktionen hos många människor på anala skällsord eller anala slipprigheter. Även det särskilt under allehanda rationaliseringars täckmantel uppträdande kärleksfulla intresset för den egna avföringen låter en tydligt märka resterna av den ursprungliga analerotiken. I normalfallet uppgår emellertid en väsentlig del av de analerotiska böjelserna i sublimeringar och reaktionsbildningar. Denna vidareutveckling av den ursprungliga analerotiken går i två riktningar: å ena sidan en karakterologisk fortsättning av den ursprungliga funktionen, vars resultat är lusten resp. oförmågan att behålla, samla och producera, vidare ordentlighet, punktlighet, renlighet, girighet; å andra sidan i vidareutvecklingen av den ursprungliga kärleken till avföringen, vilken framför allt yttrar sig i kärleken till "ägandet". En alldeles speciell betydelse tillkommer den pliktkänsla, som utbildas under denna period. Den anala avvänjningen är nära förbunden med problemet "måste" och "skall" resp. inte få lov, och den kliniska erfarenheten visar, att särskilt intensivt utpräglad pliktkänsla ofta går tillbaka på denna tidiga period.

De objektrelationer, som står i samband med den anala perioden, kännetecknas av växande konflikter med omvärlden. Denna ställer för första gången krav på barnet, vilka den tvingar det att uppfylla genom kärlekspremier eller straff. Barnet står inte längre inför en moder som bereder lust, är god, ger gåvor, utan inför en som fordrar att man avstår från saker, som straffar. Barnet reagerar i enlighet därmed. Å ena sidan håller det fast vid sin narcissistiska, objektlikgiltiga inställning, som genom dess minskande kroppsliga hjälplöshet såväl som genom dess växande stolthet över sina egna prestationer på sätt och vis stegras ytterligare, å andra sidan förstärks avsevärt dess objektfientliga, trotsiga, sadistiska inställning, som argt avvärjer ingreppen i dess privata sfär.

Analerotikens sublimeringar och reaktionsbildningar och fortsättningen av de för detta stadium typiska objektrelationerna bildar tillsammans de anala karaktärsdragen, så som de enligt skildringarna i den psykoanalytiska litteraturen normalt eller patologiskt förekommer. Här må endast nämnas några för socialpsykologin speciellt viktiga sådana.

Freuds första karakterologiska undersökningsresultat har vi redan återgett: en ordentlighet, som ofta övergår till pedanteri, en sparsamhet på gränsen till girighet och en envishet, som övergår i trots. Till dessa allmänna drag fogas av en rad psykoanalytiska författare, speciellt Jones och Abraham, flera som går mera i detalj. Abraham hänvisar till att det finns överkompensationer av det ursprungliga trotset, "under vilka det trotsiga fasthållandet vid den primitiva själbestämmelserätten ligger dolt, tills det av och till bryter fram under våldsamma former. Jag tänker här på sådana barn (och naturligtvis även vuxna), som utmärker sig genom särskild lydighet, korrekthet, följsamhet, medan de förklarar sina på djupet liggande rebelliska impulser med att man undertryckt dessa ända sedan den tidiga barndomen" (sid. 9).

Nära sammanhängande med denna stolthet är den för första gången av Sadger framhävda föreställningen att man är unik. ("Allt, som inte är Jag, är skit.") Sådana människor kan bara känna glädje över en ägodel, när ingen annan har något liknande. De har en tendens att anse allt i livet som egendom och skydda allt "privat" från främmande ingrepp. Det rör sig därvid ingalunda enbart om pengar och egendom utan också om människor, liksom om känslor, minnen, upplevelser. Hur starkt de libidinösa impulser i vilka detta ägandeförhållande till den privata sfären är rotade, märker man lätt på det raseri med vilket sådana människor reagerar på varje ingrepp i deras privata sfär, i deras "frihet". Till detta betonande av den privata sfären hör den av Abraham nämnda känsligheten hos den anala karaktären gentemot varje yttre ingrepp. Ingen får blanda sig i "hans angelägenheter". Därmed besläktat är också ett vidare drag, som Jones har riktat uppmärksamheten på: det egensinniga fasthållandet vid en självuttänkt ordning resp. tendensen att påtvinga andra en sådan ordning.[9] Sådana människor uppvisar också en överdriven lust att rubricera, att ställa upp tabeller och planer. Av speciell vikt är det av Abraham betonade faktum, att det hos den anala karaktären föreligger en omedveten tendens att anse analfunktionen som den viktigaste produktiva verksamheten och överlägsen den genitala. Att tjäna pengar, att samla, att hopa kunskaper (utan att använda dem produktivt) är uttryck för denna inställning.[10] Till denna höga uppskattning av den anala, samlande produktiviteten tillkommer som ett karakteristiskt drag den höga uppskattningen av det samlade, av ägodelarna. Abraham säger härom: "I utpräglade fall av anal karaktärsbildning ses nästan alla relationer i livet utifrån innehavets (fasthållandets) och givandets, alltså utifrån egendomens, utgångspunkt. Det är som om många sådana människors valspråk vore: den som ger mig något, är min vän; den som begär något av mig, är min fiende" (s. 20 f.).

På samma sätt är det med kärleksrelationerna. Vanligen är hos den anala karaktären det genitala behovet och den genitala tillfredsställelsen mer eller mindre inskränkta; ofta är denna inskränkning förknippad med moraliska rationaliseringar eller också ångestkänslor. Försåvitt kärleken spelar en roll, har den typiska drag. En kvinna älskas inte, hon "äges", och samma emotionella inställning gäller ifråga om "kärleks"objektet som i fråga om andra ägodelar, alltså tendensen att äga antingen så mycket som möjligt eller så exklusivt som möjligt. Den första attityden leder till en typ av människor som skenbart har stor förmåga att älska men vilkas kärlek i grund och botten bara är ett slags samlardrift, och den andra till den extremt svartsjuka och om "trohet" mycket angelägna människan. Ett speciellt vackert exempel på den första typen fann jag i en analyspatient, som hade en bok där han samlade souvenirer från varje sammanträffande med en kvinna, alltså klistrade in gamla teaterbiljetter, program, men även korrespondens. Nära förknippad med denna attityd är den intensiva avundsjuka, som man finner hos många människor med anal karaktär. De uttömmer ofta sina krafter icke medelst egna produktiva prestationer utan genom avundsjuka på andras prestationer och framför allt egendom. Detta föranleder nämnandet av ett av de kliniskt såväl som sociologiskt viktigaste anala karaktärsdragen: det speciella förhållandet till pengar, d.v.s. framför allt sparsamhet och girighet. Just detta har speciellt utförligt bekräftats genom analytiska erfarenheter och har utförligt dryftats i den psykoanalytiska litteraturen.[11] Sparsamhet och girighet gäller ingalunda enbart pengar och pengars värde. Även tid och krafter behandlas helt analogt, och varje slöseri med tid och krafter betraktas med avsmak.[12] Anmärkningsvärt är att dessa anala tendenser i hög grad brukar rationaliseras, framför allt naturligtvis genom ekonomiska resonemang, vidare att man ofta jämte särskild renlighet, sparsamhet, ordentlighet, punktlighet finner genombrytanden av de exakt motsatta, genom dessa reaktionsbildningar avvärjda dragen. På grund av dess socialpsykologiska betydelse må slutligen även nämnas det av Abraham framhävda, för den anala karaktären typiska behovet av symmetri och "riktig utjämning". Den genitala sexualiteten har för karaktärsbildningen en principiellt annan betydelse än den orala och anala. Medan dessa endast i relativt liten utsträckning kan bestå i direkt form även utöver den första barndomsperioden och finner sin användning i det senare livet just i sublimeringarna och reaktionsbildningarna, är den genitala sexualiteten i första hand bestämd för en direkt kroppslig utlevelse. Lika enkelt som det är att beskriva den genitala sexualitetens sexualobjekt, lika svårt är det säga något om de specifikt genitala karaktärsdragen. Det är förmodligen riktigt, att den objektrelation, som sätts i relation till den genitala sexualiteten, är objektvänlig och relativt ambivalensfri[13]; man får å andra sidan inte glömma, att den fysiologiskt normala sexualakten ingalunda nödvändigtvis innebär en motsvarande, d.v.s. kärleksfull psykisk attityd. Den kan, psykologiskt sett, upplevas övervägande narcissistiskt eller sadistiskt. Gäller frågan den genitala sexualitetens karakterologiskt viktiga reaktionsbildningar och sublimeringar, så förefaller oss som reaktionsbildning i första hand viljebildningen viktig. Beträffande sublimeringarna anser vi det emellertid nödvändigt att skilja mellan manlig och kvinnlig sexualitet. (Varvid man inte får glömma, att det hos varje individ finns manliga och kvinnliga sexualimpulser. Jfr Freuds anmärkningar i Drei Abhandlungen zur Sexualtheorie, Leipzig 1923, s. 16., anm.) Om deras sublimeringar är ännu mycket litet bekant. Kanske kan man förmoda, att sublimeringen av den manliga sexualiteten övervägande går i riktningen av inträngande, frambringande, ordnande, den kvinnliga sexualitetens i riktning av upptagande, skyddande, producerande och mot den villkorslösa moderliga kärleken.[14]

Den här skissartat återgivna psykoanalytiska teorin om sexualitetens och objektrelationernas utveckling är ett ännu grovt och i många avseenden hypotetiskt schema, i vilket den analytiska forskningen ännu torde ha att ändra många viktiga punkter och införa ett mycket stort antal nya. Den är emellertid en utgångspunkt, som möjliggör förståelsen av karaktärsdragens driftsmässiga bakgrund och öppnar en väg att komma fram till en förklaring av karaktärens utveckling.

Denna utveckling är betingad av två faktorer, som är verksamma i olika riktning. Å ena sidan är det individens kroppsliga mognad: framförallt den genitala sexualitetens tillväxt och det faktum, att den orala och anala zonens roll fysiologiskt relativt sett minskas, men även hela personlighetens mognad och som följd därav minskad hjälplöshet, vilka möjliggör en objektvänlig, kärleksfull inställning. Den andra faktor, som driver utvecklingen framåt, påverkar individen utifrån; det är de sociala, till att börja med och med störst intryck genom uppfostran förmedlade reglerna, som kräver att de pregenitala sexualimpulserna i hög grad bortträngs och sålunda s.a.s. underlättar den genitala sexualitetens frammarsch.

Denna frammarsch lyckas emellertid ofta endast ofullkomligt, och de pregenitala positionerna förblir ofta i hög grad bestående i direkt eller sublimerad form. Att pregenitala impulser i högre grad än genomsnittet bibehålles har principiellt två orsaker: antingen en fixering, d.v.s. genom särskilt starka upplevelser av tillfredsställelse eller misslyckande i barndomen förblev de pregenitala önskningarna resistenta mot utvecklingen och bibehölls med särskild styrka. Eller också en regression: sedan den normala utvecklingen avslutats, leder ett särskilt starkt inre eller yttre misslyckande till att man vänder sig bort från kärleken, vänder sig bort från genitaliteten till de nämnda äldre pregenitala organisationsstadierna hos libido. I verkligheten samverkar vanligen fixering och regression, d.v.s. en viss fixering är uttryck för en disposition, som i fall av misslyckande relativt lätt får till följd en regression till det fixerade driftstadiet.

Den psykoanalytiska karakterologin kan inte bara genom att påvisa karaktärsdragens libidinösa grundvalar bidra till förståelsen av deras dynamiska funktion som produktivkraft i samhället, den utgör också startpunkten för en socialpsykologi, som påvisar att de för ett samhälle typiska, genomsnittliga karaktärsdragen i sin tur betingas av detta samhälles egenart. Detta sociala inflytande på karaktärsutvecklingen försiggår till att börja med och framför allt genom det huvudmedium, genom vilket det psykiska formandet av den enskilde i samhällets anda försiggår: genom familjen. På vilket sätt och med vilken styrka vissa pregenitala impulser undertrycks eller förstärks hos ett barn, på vad sätt det stimuleras till sublimeringar eller reaktionsbildningar, är i väsentlig grad beroende av uppfostran, som i sin tur är uttryck för samhällets psykiska struktur. Men samhället inverkar på karaktärsbildningen även senare i livet. För de karaktärsdrag, som är mest användbara inom en bestämd ekonomisk och social struktur resp. inom en viss klass, som är till störst fördel för en individ inom detta samhälle, existerar något, som vi vill beteckna som "social premie". Denna har som resultat, att karaktären hos den "normala", d.v.s. den i detta samhälle som "frisk" ansedda människan anpassar sig i enlighet med detta samhälles struktur.[15] Karaktären utvecklas alltså i den bemärkelsen, att den libidinösa strukturen - till att börja med via familjen som medium, sedan omedelbart i det sociala livet - anpassas till den rådande samhällsstrukturen. En alldeles särskild roll spelar härvid ett samhälles sexualmoral. Det har påvisats, att de pregenitala impulserna till en avgörande del uppgår i den genitala sexualiteten. I den mån som inom ett samhälle den förhärskande sexualmoralen hämmar den genitala sexuella tillfredsställelsen, måste en förstärkning av de pregenitala impulserna resp. de av dessa bildade karaktärsdragen inträda. Genom att förbudet mot genital tillfredsställelse förstärkes uppnås, att libido strömmar tillbaka till de pregenitala positionerna och därmed orala och anala karaktärsdrag i högre grad uppträder i det sociala livet.

Då karaktärsdragen är förankrade i den libidinösa strukturen, uppvisar de också en relativ stabilitet. De utbildas visserligen i betydelsen av anpassning till de givna ekonomiska och sociala förhållandena, men de försvinner inte lika snabbt som dessa förhållanden ändras. Den libidinösa struktur, ur vilken de växer fram, har en viss tröghet och tyngd, och det behövs en långvarig ny process av anpassning till nya ekonomiska förutsättningar, innan en motsvarande ändring av den libidinösa strukturen och de ur denna framväxande karaktärsdragen äger rum. Häri ligger en av orsakerna till att den ideologiska överbyggnad, som baseras på de för ett samhälle typiska karaktärsdragen, förändrar sig långsammare än den ekonomiska underbyggnaden.

Tillämpandet av den psykoanalytiska karakterologin på sociologiska problem skall här prövas med hjälp av ett konkret exempel. Dock rör det sig därvid framför allt om en hänvisning till den väg, som bör beskridas, och inte om den slutgiltiga lösningen av det som exempel använda temat.

För detta förefaller problemet om kapitalismens "anda", om det borgerliga samhällets psykiska grundvalar, av tvenne skäl vara särskilt ägnat. Å ena sidan emedan den del av den psykoanalytiska karakterologin, som torde kunna bidraga mest till förståendet av den borgerliga andan, är teorin om de anala karaktärsdragen, den relativt sett utförligaste och mest säkrade. Å andra sidan emedan en relativt stor sociologisk litteratur och kontrovers - som gör framförandet av en ny synpunkt, just den psykoanalytiska, rekommendabel - existerar kring detta problem.

Med kapitalismens resp. det borgerliga samhällets "anda" menar vi summan av de för människorna i detta samhälle typiska karaktärsdragen, varvid den avgörande betydelsen ligger på de genom dessa karaktärsdrag representerade libidinösa impulserna, d.v.s. alltså på karaktärens dynamiska funktion. 'Karaktär' används visserligen här av oss i en mycket vid betydelse, och den definition, som Sombart[16] ger av en ekonomi, skulle i det stora hela även kunna användas av oss. Han kallar en ekonomis "anda" för "summan av psykiska egenskaper, som kommer i betraktande vid ekonomisk verksamhet. Alla yttringar av intellektet, alla karaktärsdrag, som framträder vid ekonomiska strävanden, men likaså alla målsättningar, alla värderingar, alla principer, som bestämmer och reglerar den ekonomiskt verksamma människans uppförande". Försåvitt som det emellertid inte bara rör andan hos ekonomin i trängre betydelse utan "andan" hos samhället resp. en klass, kommer vi inte att undersöka bara de drag, som kommer ifråga "vid ekonomisk verksamhet", utan fråga efter de typiska psykiska egenskaperna hos en individ från denna klass eller detta samhälle, vilken ju måste vara likadan vare sig han idkar ekonomisk verksamhet eller ej. Vidare använder vi "anda" på ett annat sätt än Sombart förstår ordet därigenom att vi inte är intresserade av "principer, värderingar" o.s.v. som sådana utan av de karaktärsdrag, vilkas rationaliserade uttryck de är.

Vi vill helt bortse från den borgerliga andans samband med protestantismen och de protestantiska sekterna. Detta problem är så komplext, att redan en ytlig diskussion av det skulle föra mycket för långt här. Lika lite kan frågan om det kapitalistiska samhällets ekonomiska orsaker beröras här. Å ena sidan skulle även detta spränga ramen för dessa illustrerande utläggningar, å andra sidan är det provisoriska utelämnandet metodiskt acceptabelt, när man endast vill beskriva och undersöka egenarten hos ett samhälles "karaktär", så som karaktären som uttryck för en bestämd "libidinös struktur" hos samhället självt i egenskap av produktivkraft har del i dess utveckling. En genomförd socialpsykologisk undersökning finge med nödvändighet utgå från framställningen av de ekonomiska fakta och till att börja med påvisa, hur den libidinösa strukturen anpassar sig till just dessa fakta. Slutligen kan vi inte heller ta upp den mycket komplicerade och omstridda historiska frågan, från och med vilken tidpunkt man egentligen kan tala om kapitalism och kapitalistisk-borgerlig anda. Snarare kommer vi att utgå ifrån att det finns en sådan anda och att den bär vissa enhetliga drag. Detta oavsett om vi, som Sombart menar, träffar på den tidigast redan i Florens i början av 1300-talet, eller i 1600-talets England, om vi träffar på den hos Defoe, Benjamin Franklin, Carnegie eller hos en genomsnittlig tysk köpman från 1800-talet.[17]

Den kapitalistisk-borgerliga andans egenart låter sig till att börja med lättast beskrivas negativt, genom det, som den i jämförelse med den förkapitalistiska andan, t.ex. den under medeltiden, inte har: livsglädje och livsnjutning är för det borgerliga psyket inte längre ett utan vidare bejakat mål, som handlandet och speciellt handeln tjänar. Det är därvid tills vidare likgiltigt, huruvida det rör sig om den världsliga livsnjutningen, den feodala klassens grandseigneur-livsstil, eller om den "salighet", som kyrkan lovade massorna, eller kanske om den relativa njutning, som massorna erhöll genom praktfulla fester, härliga byggnadsverk och bilder och många helgdagar. Alltid är anspråk på lycka, salighet, njutning eller hur man nu vill beteckna det människans självklara rätt och det självklara målet för såväl handel som vandel.

Den borgerliga andan medför härvidlag en avgörande ändring, som absolut inte får förbises: lyckan upphör att vara livets självklara mål, och något annat intar platsen som det högsta värdet: plikten. Kraus framställer denna punkt som en av de viktigaste skillnaderna mellan den skolastiska och den kalvinska inställningen. "Det som strängt skiljer Calvins arbetsetos från det skolastiska är eliminerandet av målsättningen och betoningen av en formell yrkeslydnad, för vilken det material, som den sysselsätter sig med, är helt indifferent, som med järnhård disciplin endast befaller en sak: att handla av principiell lydnad" (sid. 245). Trots all polemik annars mot Max Weber förklarar Kraus: "Här har Weber säkerligen rätt, då han säger, 'att uppskattningen av pliktuppfyllelsen inom de världsliga yrkena som det högsta innehåll det etiska självförverkligandet överhuvud kan anta' (Weber, Ges. Aufsätze über Religionssoziologie, s. 63 f.), var obekanta för fornkyrkan såväl som för medeltiden." Uppskattningen av plikten (i stället för lycka eller salighet) som det högsta värdet genomsyrar hela det borgerliga tänkandet alltifrån kalvinismen, om den nu är rationaliserad teologiskt eller på annat sätt.

Samtidigt med att pliktbegreppet träder i centrum inträder en annan förändring: man är ekonomiskt verksam inte längre för att kunna leva (i enlighet med sitt stånd), utan ägande och sparande blir, oavsett njutningen av det förvärvade, till etiska fordringar resp. till i sig lustfyllt beteende. I litteraturen om ämnet finns så mycket material samlat om detta, att vi här kan nöja oss med helt få exempel.

Sombart citerar som särskilt karakteristiska för denna nya uppskattning av sparandet några ställen ur Albertis familjeböcker: "Man akte sig för onödiga utgifter som för sin dödsfiende." "Varje utgift, som inte är oundgänglig (molto necessario), kan endast göras som följd av galenskap (da pozzia)." "Lika fördömansvärt som slöseriet är, lika god, nyttig och prisvärd är sparsamheten." "Sparsamheten skadar ingen, den är familjen till nytta." "Helig är sparsamheten." "Vet du, vilka människor jag tycker bäst om? Dem, som ger ut sina pengar för det nödvändigaste och inte mer; överskottet sparar de; dessa kallar jag sparsamma, goda hushållare (massai)." (L. B. Alberti, I libri delta famiglia, editi da Girolamo Mangini, Firenze 1908, cit. av Sombart, a.a., s. 140.)

Alberti predikade emellertid också krafternas ekonomi: "Den äkta maserizia skall omfatta hushållandet med tre ting som är våra: 1. vår själ, 2. vår kropp, 3. - framför allt - vår tid!" "För att inte förlora något av denna så kostbara ägodel, tiden, ställer jag upp denna regel för mig: aldrig är jag sysslolös, jag flyr undan sömnen och lägger mig ner först, när jag sjunker ihop av utmattning... Jag förfar alltså sålunda: jag flyr undan sömnen och sysslolösheten genom att ta mig något före. För att i god ordning fullfölja det som måste fullföljas gör jag upp ett schema på morgonen då jag stiger upp; vad måste jag göra idag? Många saker: jag skall räkna upp dem, tänker jag, och varje sak tilldelar jag en tidpunkt: detta gör jag på morgonen, detta på eftermiddagen, detta i kväll; och på detta vis fullföljer jag mina angelägenheter i god ordning nästan utan möda... På kvällen tänker jag genom allt, vad jag gjort, innan jag lägger mig till ro... Hellre vill jag gå miste om sömn än om tid." (Cit. hos Sombart, a.a., s. 142 f.) Samma anda kännetecknar den puritanska etiken (jfr Kraus anf. arb. sid. 259), samma anda utmärker även Benjamin Franklins levnadsregler liksom dem som kännetecknar 1800-talsborgaren.

Nära besläktad med denna inställning till egendomen är ännu ett för den borgerliga "andan" karakteristiskt drag: den privata sfärens betydelse. Helt oberoende av innehållet, som kan vara av materiell eller psykisk art, är den privata sfären något heligt, ett ingrepp i den är en av de elementära förbrytelserna. (De våldsamma affekterna mot socialismen, vilka vore obegripliga då de även förekommer hos många egendomslösa, kommer till en del därav, att den innebär ett hot mot privatsfären.)

Vad är de för den borgerliga kapitalismens "anda" karakteristiska objektrelationerna?

Mest påfallande är den inskränkning av den sexuella njutningen, som den borgerliga sexualmoralen tar sig före. Förvisso är inte heller den katolska moralen njutningsbejakande, men det råder inget tvivel om att levnadspraxis i den borgerligt-protestantiska världen i denna punkt var helt annorlunda än den förborgerliga. En inställning, sådan som den i klassisk form kommer till uttryck hos Franklin i hans uppställning av dygderna, är nu inte bara en etisk norm utan en återspegling av den borgerliga praxis. Franklin säger därvidlag under punkt 12 om kyskhet: "Köttets lusta må sällan njutas, utom av hälso- eller fortplantningsskäl, aldrig ända till utmattning eller försvagning, inte heller till skada för din egen eller någon främlings frid och rykte."[18]

Nedvärderandet av den sexuella njutningen som sådan motsvarar förtingligandet av alla mänskliga relationer inom det borgerliga samhället. Relationerna mellan människor formas i väsentlig grad inte längre av kärlek utan av rationella överväganden. Särskilt kärleksrelationerna är i stor utsträckning underordnade ekonomiska synpunkter. Till det för den borgerliga epoken typiska förtingligandet tillkommer längre fram den likgiltighet för nästans öde, som är karakteristisk för relationen mellan människor i den borgerliga världen. Inte så att man under den förborgerliga epoken inte skulle ha varit grym eller ens mindre grym, men den borgerliga indifferensen äger en särskild, för denna specifik nyans: avsaknaden av allas ansvar för allas lott[19], av en förpliktande, inte till villkor knuten, kärleksfull inställning, gällande medmänniskan som sådan.

Ett klassiskt uttryck finner denna likgiltighet i den definition, som Defoe ger av de fattiga.[20] "Som fattiga förstår jag en mängd jämrande, osysselsatta och oförsörjda människor, som utgör en oangenäm belastning för nationen och behöver egna lagar." Att kapitalismens praxis, särskilt under 1700- och 1800-talet, motsvarare denna inställning är bekant. Men också i domslutet rörande tobakstrusten i Förenta staterna från år 1911 fastslås samma inställning. "På konkurrensens område sköts varje mänskligt väsen ... obarmhärtigt åt sidan."[21] Levnadsbeskrivningar över de stora amerikanska ledande männen inom affärslivet under 1800-talet erbjuder en enda sammanhängande illustration till detta konstaterande. Denna brist på medlidande framstår ingalunda som något oetiskt i det borgerliga medvetandet. Tvärtom, den är förankrad i bestämda religiösa resp. etiska föreställningar. I stället för den i kyrkans sköte garanterade saligheten blir lyckan enligt den borgerliga åskådningen belöningen för utförd plikt, en uppfattning, som understödjes av den konstruktionen, att den "duktige" har obegränsade möjligheter till framgång inom kapitalismen. Denna brist på medlidande hos den borgerliga "karaktären" utgör en nödvändig anpassning till kapitalismens ekonomiska struktur. Den fria konkurrensens princip och principen om det därav följande urvalet fordrar individer, som inte hämmas av medlidande i sin ekonomiska verksamhet, och låter de minst "medlidsamma" bli de framgångsrikaste.

I vår uppräkning av de specifikt borgerliga karaktärsdragen måste slutligen ännu ett nämnas, vars vikt utförligt har framhävts av de mest skilda auktorer: den borgerliga andans rationalitet och räkenskapstendens. Det synes oss att denna specifikt borgerliga rationalitet, som ju inte är identisk med ett avancerat stadium av rationell upplysthet, i stor utsträckning sammanfaller med vad man, som en rent psykologisk kategori, skulle kunna beteckna som "ordentlighet". Franklins levnadshistoria är ett typiskt exempel på denna specifikt borgerliga "ordentlighet" och rationalitet.[22]

Det gällde för oss att fästa uppmärksamheten på några viktiga, för den borgerliga andan typiska karaktärsdrag.

Som den borgerliga andans huvudkaraktärsdrag trodde vi oss kunna anta: å ena sidan inskränkandet av njutningen som självändamål (speciellt av sexualiteten), kärlekens tillbakaträdande och ersättandet av dessa positioner genom det lustfyllda sparandet, samlandet och ägandet som självändamål, pliktuppfyllandet som högsta värde, den rationella "ordentligheten" och den hjärtlösa bristen på relationer till medmänniskan.

Jämför vi dessa karaktärsdrag med de ovan skildrade typiska dragen hos den anala karaktären, så faller utan vidare i ögonen, att en långtgående överensstämmelse synes föreligga härvidlag. Om denna överensstämmelse verkligen stämmer, så vore antagandet berättigat, att den för det borgerliga samhällets människor typiska libidinösa strukturen är karakteriserad av en förstärkning av den anala libidopositionen. En utförlig undersökning skulle alltså ha som uppgift att ge en i psykoanalytiska kategorier tillfredsställande beskrivning av de borgerligt-kapitalistiska karaktärsdragen. Vidare skulle påvisas hur och i vad mån dessa karaktärsdrag utvecklats i betydelsen av anpassning till den kapitalistiska ekonomiska strukturen och i vad mån å andra sidan den karaktärsbestämmande analerotiken själv blir till en produktivkraft, som driver den kapitalistiska ekonomin framåt.[23]

Ehuru vi uttryckligen inte har bekymrat oss om frågan från och med vilken tidpunkt man kan tala om en kapitalism och en borgerligt-kapitalistisk "anda", så låter sig, om inte svåra missförstånd skall inträda, en hänvisning till den högkapitalistiska utvecklingen inte undvikas. Det är tydligt, att de för 1500- till 1800-talens borgare typiska karaktärsdragen försvinner i samma utsträckning som även den klassiska typen av självständig företagare, som samtidigt är innehavare av och ledare för företaget, allt mer kommer i bakgrunden. De karaktärsdrag, som fordom var till fördel för affärsmannen, är till en del snarare hinder än fördelar för högkapitalismens storföretagare. En beskrivning och förklaring av storföretagarens psyke under den högkapitalistiska epoken vore en annan uppgift att ge sig i kast med med den psykoanalytiska socialpsykologins hjälpmedel.

I ett skikt har likväl de borgerliga karaktärsdragen dröjt kvar ännu under högkapitalismen: hos småborgerligheten, som visserligen är ekonomiskt och politiskt maktlöst i kapitalistiskt så avancerade länder som Tyskland, men ännu bedriver sin näring i de gamla formerna från 1700- och 1800-talens kapitalistiska epok. Hos dagens småborgerlighet träffar man på samma för den anala karaktären typiska drag, som antagits för den gamla borgerligt-kapitalistiska andan.[24]

Proletariatet uppvisar inte i tillnärmelsevis samma grad som småborgerligheten anala karaktärsdrag.[25] Då det har en ställning i produktionsprocessen, som gör dessa karaktärsdrag överflödiga, är frågan om orsaken till denna avvikelse lätt att besvara.[26] Mycket svårare är frågan varför så många proletärer, liksom så många småborgare, som inte alls längre har något kapital att förvalta, som inte alls längre har något att spara, likväl uppvisar mer eller mindre borgerligt-anala drag resp. motsvarande ideologier. Den avgörande orsaken till detta förefaller oss vara att den libidinösa struktur, i vilken dessa karaktärsdrag bottnar, influeras av familjen men också av andra kulturella inflytanden i den gamla betydelsen, att strukturen ifråga har en viss egenvikt och förändras långsammare än de ekonomiska fakta, som den en gång var anpassad till. Betydelsen för sociologin av en socialpsykologi, som bedrivs i linje med den här antydda illustrationen, ligger framför allt i att den möjliggör förståendet av de libidinösa krafter, som kommer till uttryck i karaktären, i deras roll som pådrivande resp. hämmande faktor i utvecklingen av produktivkrafterna och därmed samhällsutvecklingen. Först i och med detta blir det möjligt att ge begreppet "andan" hos en epok en konkret, vetenskapligt korrekt betydelse. När begreppet "andan" i ett samhälle förstås på detta sätt, kommer också en rad kontroverser i den sociologiska litteraturen att visa sig inaktuella, emedan de framspringer därur att "andan" uppfattas som ideologi och inte som libidinöst betingat karaktärsdrag, vilket kan finna uttryck i mycket olika och även inbördes motstridiga ideologier. Tillämpningen av psykoanalysen kommer emellertid inte endast att ställa användbara synpunkter för undersökningen av dessa frågor till sociologens förfogande, de kommer också att hindra honom från att kritiklöst använda felaktiga psykologiska kategorier.[27]

 


Noter:

[1] Som exempel kan man tänka sig en överdriven snällhet ("Übergüte"), vars funktion är att hålla nere den bortträngda sadismen. Viktig är "det bortträngdas återkomst" i reaktionsbildningen.

[2] Av detta skäl missförstår man gravt Freuds ståndpunkt, om man uppfattar sublimeringsproblemet som i huvudsak identiskt med det genital-sexuella abstinensproblemet och låter det sammanfalla med detta, som t.ex. Scheler gjort (speciellt i Wesen und Formen der Sympathie; Bonn 1923, sid. 238 ff.).

[3] Jfr de instruktiva utläggningarna och de rikhaltiga litteraturanvisningarna hos Otto Fenichel, Perversionen, Psychosen, Charakterstörungen. Psychoanalytische spezielle Neurosenlehre, Wien 1931.

[4] Antagandet att de erogena zonerna spelar en så central roll låg bortsett från Freuds empiriska iakttagelser nära tillhands för honom även utifrån hans teoretiska förutsättningar, en mekanistisk-fysiologisk ståndpunkt. Det har på ett avgörande sätt påverkat utvecklingen av den analytiska teorin; en fruktbar diskussion av många psykoanalytiska teser vore nödvändig vid en kritik av de erogena zonernas centrala roll. Då vi emellertid här vill ge en framställning av analysens resultat, avstår vi från att anföra kritiska synpunkter på detta utomordentligt viktiga problem.

[5] Jfr Bernfeld, Psychologie des Säuglings, Wien 1925.

[6] I den psykoanalytiska litteraturen betonas framför allt det lilla barnets narcissistiska drag, medan de objektvänliga träder i bakgrunden i skildringen. Vi skall inte här gå närmre in på detta svåra problem; här ligger tonvikten speciellt endast på de objektvänliga dragen i motsats till de senare uppträdande objektfientliga, sadistiska.

[7] Givetvis kan det under hela utvecklingen endast vara tal om ett till- eller avtagande av olika tendenser, inte om att från varandra strikt skilda strukturtyper skulle avlösa varandra.

[8] Frågan i vad mån viljan att sluka och bemäktiga sig något (liksom producerandet och förstörandet överhuvud) är en ursprunglig tendens hos människan i hennes förhållande till omvärlden kan inte diskuteras här.

[9] "En moder författar ett skriftligt program, i vilket hon minutiöst uppdelar dagen för sin dotter. För den tidiga morgonen innehåller det t.ex. anvisningen: 1. uppstigning, 2. pottan, 3. handtvättning o.s.v. På morgonen knackar hon från tid till annan på dörren och frågar dottern: hur långt har du kommit? Denna måste då svara '9' eller '15' o.s.v., så att modern har en noggrann kontroll över att planen följes" (Abraham, a.a., sid. 12).

[10] "Sådana personer älskar att skänka bort pengar eller pengars värde; många av dem blir mecenater eller välgörare. Likväl förblir deras libido mer eller mindre avlägset förknippad med objekten, och sålunda är även deras arbetsprestation väsentligen improduktiv. De saknar ingalunda uthållighet - ett ofta förekommande kännetecken för den anala karaktären - men den används till stor del improduktivt, t.ex. bortslösad med att pedantiskt iaktta fastlagda former, så att det sakliga intresset i ogynnsamma fall dukar under för det formella" (Abraham, a.a., sid. 18).

[11] Här bara några speciella påpekanden av Abraham: "Det finns fall, i vilka sammanhanget mellan avsiktligt tillbakahållande av stolgången och systematisk sparsamhet ligger i öppen dag. Jag nämner här som exempel en rik bankir, som ständigt inskärpte i sina barn, att de så länge det bara var möjligt skulle behålla tarminnehållet, för att den dyra näringen skulle utnyttjas till det yttersta. - Vidare må hänvisas till det faktum, att många neurotiker begränsar sin sparsamhet resp. girighet till vissa slags utgifter, i andra avseenden däremot med påfallande beredvillighet ger ut pengar. Sålunda finns det bland våra patienter sådana som undviker varje utgift för 'förgängliga ting'. En konsert, en resa, ett utställningsbesök är förbundna med kostnader, för vilka man inte förvärvar någon bestående ägodel. Jag kände någon, som av sådana skäl undvek operabesök; men han köpte sig klaverutdrag av operor, som han inte hade hört, emedan han på detta sätt förskaffade sig något 'bestående'. Många sådana neurotiker undviker gärna också utgifterna för mat, emedan man ju inte behåller denna som varaktig ägodel. Betecknande nog finns det en annan typ, som gärna ger ut pengar för näringen, som hos honom utgör ett alltför värdefullt intresse. Det rör sig om neurotiker, som ständigt noggrant iakttar sin kropp, ser efter hur mycket de väger o.s.v. Deras intresse gäller frågan, vad som blir över åt deras kropp som bestående egendom av de ämnen som intagits. Hos denna grupp är det uppenbart, att de identifierar kroppens innehåll med pengar. - I andra fall finner vi sparsamheten strängt genomförd i hela levnadssättet; i enstaka avseenden drivs den emellertid till sin spets, utan att en praktiskt nämnvärd materiell besparing ernås. Jag nämner en girig särling, som hemma går omkring med öppna byxor, för att inte knapphålen skall slitas så fort. Det är lätt att räkna ut att här även andra motiv bidrog. Likväl förblir det karakteristiskt, hur dessa kan dölja sig under den analt betingade tendensen att spara; i så hög grad erkänns denna som viktigaste princip. Hos många analyspatienter finner man en sparsamhet som specialiserats på förbrukningen av toalettpapper; här medverkar på ett avgörande sätt motviljan mot att smutsa ner något rent" (sid. 22, 23).

[12] "Många neurotiker bekymrar sig ständigt om tidsförluster. Endast den tid, som de enbart tillbringar med att arbeta, förefaller dem väl utnyttjad. Varje störning i deras verksamhet försätter dem i ett tillstånd av högsta irritabilitet. De avskyr overksamhet, nöjen o.s.v. Det är samma människor, som tenderar till de av Ferenczi beskrivna 'söndagsneuroserna', d.v.s. inte uthärdar något avbrott i sitt arbete. Liksom varje neurotiskt överdriven tendens lätt förfelar sitt mål, så sker det även ofta med denna. Patienterna sparar ofta tid i det lilla och förlorar den i det stora" (Abraham, sid. 23).

[13] Här uppstår det centrala, inom psykoanalysen hittills föga dryftade problemet om kärlekens psykologi.

[14] De här tangerade problemen för till frågor, som inom psykoanalysen är dels ännu ej dryftade, dels omstridda och vilka vi måste avstå från att här diskutera närmare. Jfr Reich, "Der genitale und der neurotische Charakter", Internationale Zeitschrift für Psychoanalyse, 1929.

[15] Distinktionen mellan "normala" och "neurotiska" karaktärsdrag är själv i stor utsträckning betingad av sociala faktorer och låter sig egentligen bara definieras i relation till ett alldeles bestämt samhälle, där en karaktärsstruktur, som inte är anpassad till detta samhälle, helt enkelt är sjuklig. Karaktären hos en kapitalistisk köpman från 1800-talet skulle i varje fall ha förefallit ett feodalt samhälle tämligen "sjuk" och omvänt.

[16] Der Bourgeois, München och Leipzig 1913, sid. 2.

[17] Jfr särskilt Sombart, Der Bourgeois, München 1913; Max Weber, Ges Aufsätze zur Religionssoziologie. Bd. 1, Tübingen 1920; Tawney, Religion and the Rise of Capitalism, London 1927; Brentano, Die Anfänge des modernen Kapitalismus, München 1916; Troeltsch, Die Soziallehren der christlichen Kirche. Ges. Schr. Bd. I, Tübingen 1919; Kraus, Scholastik, Puritanismus und Kapitalismus, München och Leipzig 1930. (Jfr hos denne även de utförliga litteraturhänvisningarna.)

[18] Dr. Benjamin Franklins Leben, aus dem Englischen übersetzt, Weimar 1818, 1. Teil, sid. 113 f.

[19] Bland de dygder, som Franklin anser som de viktigaste (måttlighet, tystlåtenhet, ordning, beslutsamhet, sparsamhet, företagsamhet, uppriktighet, självbehärskning, renlighet, lugn, kyskhet och den senare ytterligare tillfogade (!) ödmjukheten) förekommer, karakteristiskt nog, caritas, kärlek eller godhet överhuvudtaget icke.

[20] Defoe, Giving Alms no Charity, London 1704, sid. 426; cit. av Kraus, a.a., sid. 283.

[21] Cit. av Sombart, a.a., sid. 234.

[22] Ett vackert uttryck finner denna "ordentlighet" i det dagsschema, som Franklin gjort upp åt sig själv och som han beskriver i sina memoarer (a.a., sid. 118 ff.): "Då ordningens bud fordrade, att vart och ett av mina göromål hade sin egen anvisade tid, så innehöll en spalt i min lilla bok följande utkast till användandet av det naturliga dygnets tjugofyra timmar.

Utkast
Morgon. (5) } Stiga upp, tvätta mig, vända mig till den allsmäktige Guden; begynna mitt dagsverke och fatta min föresats för idag, fortsätta mina pågående studier och äta frukost.
(6)
(7)
Fr. Vad gott har jag att göra idag? (8) } Arbeta.
(9)
(10)
(11)
Middag. (12) } Läsa eller se igenom mina räkningar och äta.
(1)
Eftermiddag (2) } Arbeta.
(3)
(4)
(5)
Afton. Fr. Vad har jag gjort för gott? Natt. (6) } Lägga saker och ting på plats. Kvällsvard, musik, förströelse, konversation, kritisk prövning av dagen.
(7)
(8)
(9)
Natt. (10) } Sömn.
(11)
(12)
(1)
(2)
(3)
(4)

Även den tabell, där Franklin hade infört sina 13 dygder och varje dag satte ett kryss för den dygd han brutit mot, är ett typiskt uttryck för samma 'ordentlighet', så som vi anförde den ovan i Abrahams plastiska beskrivning.

[23] Några viktiga hithörande problem, som skulle behöva en grundligare undersökning, må här åtminstone nämnas: tillbakaträdandet av relationen till den goda, sina barn villkorslöst älskande modern, som spelar en dominerande roll i den medeltida katolicismen (jfr mina utläggningar över kyrkans, Marias och Guds betydelse som modersgestalter i Entwicklung des Christusdogmas, Wien 1930), till förmån för den (typiskt nog ambivalenta) relationen till fadern, vilken själv rivaliserar med sonen och gör sin kärlek beroende av uppfyllandet av vissa villkor; vidare problemet med den manliga önskan att föda barn, så som den måhända förefinnes som stimulus bakom den specifikt kapitalistiska produktiviteten.

[24] Även analysen av dagens småborgerlighet är en viktig uppgift. Här skall särskilt påpekas den specifikt småborgerligt-revolutionära inställningens egenart: den för den anala attityden överhuvud karakteristiska blandningen av vördnad för den faderliga auktoriteten, längtan efter disciplin, i märkvärdig enhet med uppror. Upproret riktar sig aldrig mot fadersauktoriteten som sådan; denna förblir oantastad i sina grundvalar oberoende av all trotsattityd. Därtill kan den ambivalenta attityden tillfredsställas genom objektklyvning: auktoritetsimpulserna riktas mot den starke ledaren, upproret mot särskilda andra fadersfigurer. Skillnaden mellan den små- och den högborgerliga inställningen låter sig jämte många andra exempel slående illustreras därigenom, att den i den småborgerliga (öl-)kabarén omtyckta och förhärskande slipprigheten är den anala, medan den för den högborgerliga (vin-, resp. champagne-)kabarén lika typiska slipprigheten är den genitala.

[25] I vad mån man hos proletariatet liksom hos de objektivt sett progressivaste delarna av bourgeoisin kan tala om en tillväxt av de genitala karaktärsdragen, är ett viktigt men just därför svårt problem, emedan den "genitala karaktären" även individualpsykologiskt-kliniskt ännu är så lite undersökt.

[26] Hur viktig analysen av proletariatets specifika karaktärsdrag är för förståelsen av socialismen, för orsakerna till dess framgång och för motståndet hos proletariatet mot dess förverkligande är behöver inte särskilt betonas. Här må endast hänvisas till motsatsen mellan å ena sidan marxismen, som ser människans värdighet och frihet först bortom den ekonomiska aktiviteten, som fordrar villkorslös rätt till lycka och tillfredsställelse för varje människa, som kritiserar de mänskliga relationernas förtingligade karaktär inom kapitalismen, och å andra sidan de anala dragen hos den borgerliga andan, som typiskt nog missförstår denna marxism och tror att den fordrar en likhet mellan de andelar som tilldelas den enskilde. Med denna fråga sammanhänger intimt en annan, som här endast skall antydas: fadersauktoritetens tillbakaträdande i själslivet och framträdandet av de moderstillvända dragen. (Jorden blir till en moder, som ger rikligt till alla sina barn.) Hit hör kvinnans frigörelse, liksom betonandet av den manligt-faderliga auktoritetsståndpunkten och kvinnans underkastelse hör till den småborgerliga fascismen. Även sammanhanget mellan nationalismen och den patriarkaliskt-småborgerliga strukturen hör till denna problemkrets.

[27] Ett karakteristiskt exempel härpå är de felaktiga och ytliga psykologiska kategorier, med vilka Sombart arbetar, t.ex. när han säger om den förkapitalistiska människan: "Det är den naturliga människan, Människan som Gud har skapat henne... Att finna hennes ekonomiska inställning är därför heller inte svårt: den följer liksom av sig själv av den mänskliga naturen" (a.a., sid. 11). Eller när han förklarar psyket hos högkapitalismens företagare med att denne i grund och botten - vore ett barn. Han säger: "I själva verket förefaller mig själsstrukturen hos den moderne företagaren, liksom hos den av samma anda allt mer smittade moderna människan överhuvud taget, snarast bli begriplig för en, om man tänker sig in i barnets föreställnings- och värderingsvärld och gör klart för sig, att hos våra skenbart övernaturligt stora företagare och hos alla genuint moderna människor drivkrafterna för deras handlande är desamma som hos barnet. Dessa människors yttersta värderingar innebär en oerhörd reduktion av alla psykiska processer till deras allra enklaste element, framstår alltså som en fullständig simplificering av de psykiska processerna, är alltså ett slags återfall till barnasjälens enkla förhållanden. Jag skall motivera denna åsikt. Barnet har fyra elementära värdekomplex, fyra 'ideal' behärskar dess liv:

1. det fysiskt stora ...
2. den snabba rörelsen ...
3. det nya ...
4. maktkänslan ...

Dessa - och om vi granskar saken noga endast dessa - ideal hos barnet ligger bakom alla specifikt moderna värdeföreställningar" (sid. 221 f.).