Källa: J Stalin, Works, vol. 9, s. 288-318, ”Revolution in China and Tasks of the Comintern”
Översättning: ???.
Digitalisering: Martin Fahlgren
Detta Stalin-tal handlar huvudsakligen om utvecklingen i Kina och de hårda motsättningar om den förda politiken som fanns i Komintern och det sovjetiska kommunistpartiet.
Fram till detta möte hade man ofta publicerat referat, tal och andra dokument som rörde politiska meningsskiljaktigheter, även om den stalinistiska ledningen i allt större utsträckning börjat censurera bort sådant som kom från oppositionella. EKKI-mötet togs upp i Kominterns officiella engelskspråkiga organ Communist International Number 10, June 30 1927, dels med en artikel som mer allmänt redogör för plenarmötet (”The May Plenum of the E.C.C.I”), dels Stalins tal. Däremot återges inte några oppositionella inlägg eller dokument överhuvudtaget – för sådana se lästipsen allra sist nedan.
Stalin-talet är en reviderad version av det som gavs ut i Komintern-tidskriften. I likhet med andra nyutgåvor av Stalins tal och texter, har här alla referenser till Trotskij, Zinovjev och Bucharin som kamrater konsekvent strukits. Samma gäller de senares referenser till Stalin, dvs förekomster av ordet ”kamrat” i anslutning till dessa personer har konsekvent tagits bort. Detta gäller givetvis även engelska upplagan av Stalins Works, där talet återfinns i vol. 9 (s 288-318), se Revolution in China and Tasks of the Comintern. Den intresserade kan f ö jämföra Works-versionen med orignalet i Communist International.
En del kommentarer och tillägg – inom hakparenteser – har gjorts nedan, bl a med länkar till refererade texter.
För fler dokument (bl a fler tal från mötet, i synnerhet 2 Trotskij-tal), liksom historiska arbeten som rör EKKI-mötet och omständigheterna kring detsamma, se lästipsen. Se särskilt Harold Isaacs klassiska Den kinesiska revolutionens tragedi, där det 8:e EKKI-mötet behandlas på flera ställen, särskilt i kapitel 14, ”Moskva och Wuhan” (s 188 ff).
Martin F
Kamrater! Jag måste be om ursäkt för att jag idag kommit för sent till Exekutivkommitténs session, och inte i dess helhet kunnat avhöra det tal som Trotskij hållit här i Exekutivkommittén. [ Se Trotskij: Första talet i den kinesiska frågan]
Jag tror ändå att Trotskij har avlevererat sådana mängder litteratur, teser och brev om den kinesiska frågan till Exekutivkommittén de senaste dagarna, att det räcker, att det inte saknas material för en kritik mot oppositionen.
Jag skall därför vid min kritik av Trotskijs fel utgå från dessa dokument och tvivlar inte på att denna kritik samtidigt kommer att innebära kritik mot grundvalarna i Trotskijs tal idag.
Jag kommer att försöka vinnlägga mig om att i polemiken utelämna personliga inslag. Trotskijs och Zinovjevs personangrepp mot några enskilda medlemmar av SUKP(b):s centralkommittés politbyrå och av EKKI:s presidium är inte värda att man uppehåller sig vid dem.
Trotskij skulle uppenbart önska att vid Kominterns exekutivkommittés sessioner spela rollen av en hjälte för att uppnå att Exekutivkommittén inte skulle befatta sig med frågorna om krigsfaran, den kinesiska revolutionen osv. utan blott med frågan om Trotskij. Jag är av den åsikten, att Trotskij inte är värd så mycket uppmärksamhet (rop ”riktigt!”). Desto mera som han snarare erinrar om en komediant än om en hjälte och man ingalunda får förväxla en komediant med en hjälte.
Jag behöver inte omnämna att det för Bucharins eller Stalins del rakt inte kan vara någon förolämpning, när folk som Trotskij och Zinovjev, som av Exekutivkommitténs 7:e utvidgade plenum överbevisats om socialdemokratiska avvikelser, skymfar bolsjevikerna. Tvärt om skulle det för min del vara den största förolämpning om personer av Trotskijs och Zinovjevs slag skulle berömma mig och inte skälla på mig. Jag skall inte dröja vid frågan huruvida oppositionen genom sitt nuvarande fraktionella uppträdande brutit mot de förpliktelser som ålagts dem den 16 oktober 1926. Trotskij försäkrar, att han på grundval av oppositionens deklaration av den 16 oktober 1926 har rätt att försvara sina uppfattningar. Det är naturligtvis riktigt. Men om Trotskij vill påstå att deklarationen stannade därvid, så kan man bara beteckna det som en sofism.
I oppositionens deklaration av den 16 oktober talas det inte bara om oppositionens rätt att försvara sina uppfattningar, utan också om att dessa uppfattningar blott må försvaras i den mån partiet tillåter det, att det måste bli slut på fraktionsmakeriet och att oppositionen är förpliktigad att ”oförbehållsamt underkasta sig” partiets vilja och Centralkommitténs beslut, att oppositionen inte bara måste underkasta sig detta beslut utan också samvetsgrant ”genomföra” det.
Behöver man efter allt detta ytterligare bevis på att oppositionen brutit mot sin deklaration av den 16 oktober 1926 och på det allra grövsta rivit den i stycken?
Jag ska inte heller uppehålla mig vid de ovidkommande, grovt förolämpande, förvrängningarna av SUKP(b):s, CK:s och Kominterns ståndpunkt i den kinesiska frågan, eftersom de finns att tillgå i oppositionens talrika teser, uppsatser och tal. Trotskij och Zinovjev hävdar båda, att SUKP(b):s centralkommitté och Komintern skulle ha gått in för och fortfarande tillämpar en politik av ”understödjande” den nationella bourgeoisin i Kina.
Det behöver väl knappast bevisas att detta Trotskijs och Zinovjevs påstående är ett hjärnspöke, en förolämpning, och en medveten förvrängning av fakta. I verkligheten har SUKP(b):s centralkommitté och Komintern inte uttalat sig för en politik av understödjande av den nationella bourgeoisin, utan för en politik för utnyttjande av den nationella bourgeoisin, så länge revolutionen i Kina var en revolution genom en allnationell enhetsfront, och ersatte denna politik med politiken av väpnad kamp mot den nationella bourgeoisin, när revolutionen i Kina blev en agrarrevolution och den nationella bourgeoisin började vända sig från revolutionen.
För att övertyga sig om det behöver man bara ögna igenom sådana dokument som resolutionen från 7:e utvidgade plenum, Kominterns exekutivkommittés bekanta appell[2], Stalins teser för propagandister och slutligen Bucharins teser, som idag förelagts Kominterns exekutivkommittés presidium.
Det är oppositionens olycka, att den inte kan klara sig utan förolämpningar och förvrängningar.
Låt oss komma till saken.
Trotskijs grundläggande fel består i att han inte fattar innebörden av och karaktären hos den kinesiska revolutionen. Komintern utgår ifrån att den dominerande faktorn av förtryck i Kina, som idag driver fram agrarrevolutionen är feodalismens kvarlevor. Komintern utgår ifrån att feodalismens kvarlevor på den kinesiska landsbygden och hela den militärbyråkratiska överbyggnaden över dessa kvarlevor med alla tsutuner, guvernörer, generaler, allehanda Chang Tso-liner osv. bildar den grundval, på vilken den nuvarande agrarrevolutionen uppstått och varpå den utvecklas.
Då i en hel rad av provinser 70 % av böndernas inkomster tillfaller godsägare och herrskap, när godsägarna, de beväpnade såväl som de icke beväpnade, förkroppsligar all makt, inte bara på det ekonomiska området utan också på förvaltningens och domstolsväsendets områden, då intill den dag som idag är i en rad provinser det medeltida köparidet och säljandet av kvinnor och barn är i bruk – så måste man inse att de feodala kvarlevorna utgör den grundläggande formen av förtryck i de kinesiska provinserna.
Just emedan de feodala kvarlevorna med hela sin samlade militärbyråkratiska överbyggnad utgör en grundform för förtrycket i Kina – just därför genomgår Kina idag med full kraft en våldsam revolution. Vad är då en agrarrevolution? Den är just grunden och innehållet för den borgerligt demokratiska revolutionen. Just därför säger också Komintern, att Kina idag genomför en borgerligt demokratisk revolution.
Den borgerligt demokratiska revolutionen i Kina riktar sig dock inte bara mot de feodala kvarlevorna. Den riktar sig också mot imperialismen.
Varför?
Eftersom imperialismen med sin samlade finansiella och militära makt i Kina är den kraft, som stöder, inspirerar, odlar och konserverar de feodala kvarlevorna med deras militärbyråkratiska överbyggnad.
Eftersom man i Kina inte kan övervinna de feodala kvarlevorna utan att samtidigt föra en revolutionär kamp mot imperialismen i Kina.
Eftersom de som vill förinta de feodala kvarlevorna i Kina ovillkorligen måste lyfta sin hand mot imperialismen och de imperialistiska grupperna i Kina.
Eftersom man inte kan krossa och bortskaffa de feodala kvarlevorna i Kina utan att föra en beslutsam kamp mot imperialismen!
Just därför säger också Komintern att den borgerligt demokratiska revolutionen i Kina samtidigt är en antiimperialistisk revolution.
Därmed är den nuvarande revolutionen i Kina en förening av två strömningar inom den revolutionära rörelsen; rörelsen mot de feodala kvarlevorna, och rörelsen mot imperialismen. Den borgerligt demokratiska revolutionen i Kina är en förening av kampen mot de feodala kvarlevorna och kampen mot imperialismen.
Det är utgångspunkten för Kominterns hela linje (och följaktligen också SUKP(b):s) beträffande den kinesiska revolutionens frågor.
Men vilken är utgångspunkten för Trotskijs inställning till den kinesiska frågan? Den är diametralt motsatt den ståndpunkt hos Komintern som nyss utvecklats. Antingen erkänner Trotskij överhuvudtaget inte existensen av feodala kvarlevor i Kina, eller tillmäter han dem ingen avgörande betydelse. Trotskij (och följaktligen också oppositionen) underskattar styrkan och betydelsen av det feodalt byråkratiska förtrycket i Kina och är av åsikten, att huvudorsaken till den kinesiska nationella revolutionen är Kinas statliga tullavhängighet gentemot imperialismens länder.
Tillåt mig att hänvisa till Trotskijs bekanta teser som för några dagar sen tillställts SUKP(b):s CK och Kominterns exekutivkommitté. Överskriften till dessa teser lyder: ”Den kinesiska revolutionen och Stalins teser”.
I dessa teser skriver Trotskij följande:
Helt ohållbart är Bucharins försök att rättfärdiga den opportunistiska, kompromissartade linjen genom att åberopa den föregivet dominerande roll i den kinesiska ekonomin som 'feodalismens kvarlevor' skulle spela. Också om Bucharins bedömning av den kinesiska ekonomin hade grundats på en ekonomisk analys och inte på skolastiska definitioner, kunde ändå inte 'feodalismens kvarlevor' rättfärdiga den politik som så uppenbart underlättat kuppen i april. Den kinesiska revolutionen har nationellt borgerlig karaktär, och huvudorsaken till detta är att utvecklandet av den kinesiska kapitalismens produktivkrafter hejdas av Kinas statliga tullavhängighet1[3] gentemot de imperialistiska länderna.” (Se Trotskij: ”Den kinesiska revolutionen och Stalins teser” [Den kinesiska revolutionen och kamrat Stalins teser].)
Vid ett ytligt betraktande av detta citat så kunde man tro, att Trotskij inte gick till kamp mot Kominterns linje i frågan om karaktären av den kinesiska revolutionen, utan mot ”Bucharins kompromissartade politik”. Men så är det naturligtvis inte. I verkligheten handlar det i detta citat om att förneka den ”dominerande rollen” av de feodala kvarlevorna i Kina. I verkligheten rör det sig här om att framställa den agrarrevolution som nu utvecklas i Kina såsom en revolution från överskikten, så att säga en antitullrevolution.
Pratet om Bucharins ”kompromissartade politik” använder Trotskij här för att dölja sitt avfall från Kominterns linje. Detta är – det säger jag öppet – Trotskijs vanliga lymmelfasoner.
Enligt Trotskij vore de feodala kvarlevorna i Kina med sin hela militärbyråkratiska överbyggnad idag inte någon väsentlig drivande kraft i den kinesiska revolutionen, utan en andrarangens och en obetydlig kraft, som helt naturligt förtjänar att sättas mellan citationstecken.
Enligt Trotskij vore alltså ”huvudorsaken” till den nationella revolutionen i Kina, Kinas tullavhängighet gentemot imperialisterna, och revolutionen i Kina vore därför huvudsakligen (så att säga) en antitullrevolution. Detta är utgångspunkten för Trotskijs uppfattning.
Detta är Trotskijs åsikt om den kinesiska revolutionens karaktär.
Tillåt mig att anmärka att denna ståndpunkt liknar en ståndpunkt hos ett statsråd hos ”Hans Höghet” Chang Tso-lin.
Om Trotskijs ståndpunkt är riktig måste man medge, att Chang Tso-lin och Chiang Kai-shek har rätt då de varken önskar någon agrarrevolution eller någon arbetarrevolution och blott försöker uppnå ett upphävande av de ojämn-lika fördragen och upprättande av Kinas tullautonomi.
Trotskij har förfallit till ståndpunkten hos en kanslitjänsteman hos Chang Tso-lin och Chiang Kai-shek.
Om feodalismens kvarlevor skall sättas mellan citationstecken, om Komintern, som förklarar att feodalismens kvarlevor under revolutionens nuvarande stadium har en dominerande betydelse, skulle ha orätt, om grundvalen för den kinesiska revolutionen är tullavhängighet, och inte kampen mot de feodala kvarlevorna och mot imperialismen som stöder dessa – vad blir det då kvar av agrarrevolutionen i Kina?
Hur har det då uppkommit någon agrarrevolution i Kina och krav på konfiskering av godsägarnas jordområden? Med vilket berättigande betraktar man i så fall den kinesiska revolutionen som en borgerligt demokratisk revolution? Är det inte då ett faktum, att den agrara revolutionen utgör en grundval för den borgerligt demokratiska revolutionen? Skulle agrarrevolutionen kunna falla liksom från himlen?
Är det inte ett faktum, att miljoner och dussintals miljoner bönder dragits in i den våldsamma agrarrevolutionen i provinser som Hunan, Hupeh, Honan osv. där bönderna bygger upp en egen makt, en egen rättvisa, ett eget försvar, jagar bort godsägarna och gör upp räkningen med dem ”på plebejiskt vis”?
Hur kunde en sådan mäktig agrarrörelse uppkomma, om det feodalmilitära förtrycket inte var den dominerande formen för förtrycket i Kina?
Hur skulle denna mäktiga rörelse bland dussintals miljoner bönder samtidigt kunna anta antiimperialistisk karaktär, om man inte erkänner att imperialismen är den närmaste bundsförvanten till det kinesiska folkets feodalmilitära förtryckare?
Är det inte ett faktum att enbart i Hunan böndernas förbund nu räknar mer än 2,5 miljoner medlemmar? Och hur många medlemmar räknar man nu i Hupeh, Honan? Hur många kommer det inte att inom den allra närmaste tiden kunna räkna i Kinas andra provinser?
Och ”De röda lansarna”, ”De tomma magarnas förbund” osv. – är de bara hjärnspöken utan realitet?
Kan man allvarligt hävda att denna agrarrevolution, som genomförs av dussintals miljoner bönder under slagord om konfiskering av godsägarjord, inte vore riktad mot verkliga och uppenbara feodala kvarlevor, utan mot de inbillade kvarlevor av feodalismen som blott vore värda att sättas mellan citationstecken?
Står det inte klart att Trotskij förfallit till ståndpunkten hos en kanslitjänsteman hos ”Hans Höghet” Chang Tso-lin?
Sålunda har vi två huvudlinjer:
a. Kominterns linje, som räknar med existensen av feodala kvarlevor i Kina och som dominerande form för förtryck, som räknar med den mäktiga agrarrörelsens avgörande betydelse, med samgåendet mellan de feodala kvarlevorna och imperialismen, med den kinesiska revolutionens borgerligt demokratiska karaktär, med udden riktad mot imperialismen.
b. Trotskijs linje, som förnekar den dominerande rollen av det feodalmilitära förtrycket, som inte ser den revolutionära agrarrörelsens betydelse i Kina och som helt enkelt förklarar den antiimperialistiska karaktären av den kinesiska revolutionen ur intressena hos den kinesiska kapitalismen som kräver tullautonomi för Kina.
Trotskijs grundläggande fel (och följaktligen också oppositionens) består i underskattandet av agrarrevolutionen i Kina, i att man inte fattar den borgerligt demokratiska karaktären hos denna revolution, i förnekandet av förutsättningarna för den agrarrörelse i Kina som omfattar många miljoner, i underskattandet av böndernas roll i den kinesiska revolutionen.
Detta fel är inte nytt hos Trotskij. Det utgör ett karaktäristiskt drag för den linje som Trotskij följt under hela perioden av kamp mot bolsjevismen.
Underskattandet av böndernas roll i den borgerligt demokratiska revolutionen är det fel som alltsedan 1905 vidlådde Trotskij, och som före februarirevolutionen 1917 i synnerhet trädde i dagen och vilket han intill den dag som idag är inte kunnat frigöra sig ifrån.
Tillåt mig att hänvisa till några fakta från Trotskijs kamp mot leninismen, exempelvis från tiden före februarirevolutionen 1917, då vi nalkades segern för den borgerligt demokratiska revolutionen i Ryssland.
Trotskij hävdade då, att böndernas roll blev allt mindre och att agrarrevolutionen inte skulle ha den betydelse man tillmätt den år 1905, eftersom differentieringen inom bondeklassen hade stärkts, eftersom imperialismens herravälde rådde och proletariatet konfronterades med den borgerliga nationen.
Vad svarade Lenin på det? Tillåt mig att anföra ett citat från en av Lenins artiklar från 1915 om böndernas roll i den borgerligt demokratiska revolutionen i Ryssland:
”Trotskijs originella teori” (det handlar om Trotskijs ”permanenta revolution” J. St.) har från bolsjevikerna övertagit uppmaningen till proletariatets beslutsamma revolutionära kamp och dess erövrande av den politiska makten, och från mensjevikerna ”förnekandet” av böndernas roll. Bönderna har fallit sönder i skikt och differentierats. Deras möjliga revolutionära roll blir allt mindre, i Ryssland är en ”nationell” revolution omöjlig: ”Vi lever under imperialismens epok”, ”imperialismen” ”konfronterar inte den borgerliga nationen med den gamla regimen, utan proletariatet med den borgerliga nationen”.
Där har vi ett kuriöst exempel på en ”lek med det lilla ordet” imperialism! Då i Ryssland proletariatet redan konfronterats med ”den borgerliga nationen” så betyder det: Ryssland står direkt inför den socialistiska revolutionen! Då är slagordet (som uppställts av januarikonferensen 1912 och därefter upprepats av Trotskij 1915) om ”konfiskering av godsägarnas jord” felaktigt, då kan man inte tala om någon 'revolutionär arbetar'-regering utan om 'socialistisk arbetarregering!! Hur illa det skär sig för Trotskij ser man ur hans sats, att proletariatet genom sin beslutsamhet också skulle dra med sig de ”icke-proletära”(!) folkmassorna” (nr 217)!! Trotskij har inte tänkt på, att om det lyckas proletariatet att dra med sig de ickeproletära massorna på landsbygden i en konfiskering av godsägarnas jord och att störta monarkin, detta just skulle innebära fulländandet av den ”nationella borgerliga revolutionen” i Ryssland, att detta just skulle innebära proletariatets och böndernas revolutionära demokratiska diktatur![4]
Hela årtiondet 1905-1915, detta stora årtionde, har påvisat existensen av två, blott två, klasslinjer för den ryska revolutionen. Differentieringen av bönderna har skärpt klasskampen bland dem, har skakat liv i många politiskt sovande element och fört landsbygdsproletariatet närmare stadsproletariatet (bolsjevikerna har alltsedan 1906 krävt en särskild organisation för landsbygdsproletariatet och de införde detta krav i resolutionen från partikongressen i Stockholm, som dominerades av mensjevikerna).
Men antagonismen mellan ”bönderna” och Markov–Romanov–Chvostov har blivit starkare, har vuxit, har skärpts. Det är en så uppenbar sanning, att inte ens tusentals fraser i tusentals Trotskijartiklar från Paris förmår att ”vederlägga” den. I verkligheten hjälper Trotskij de liberala arbetarpolitikerna i Ryssland som med ”förnekandet” av böndernas roll menar den bristande viljan att dra in bönderna i revolutionen! Det är nu själva kärnfrågan.” (Se 4:e utgåvan, bd 21, s. 381-82, ryska utgåvan.)
Och denna säregenhet i Trotskijs schema som består i att han ser bourgeoisin, ser proletariatet, men inte märker bönderna och deras roll i den borgerligt demokratiska revolutionen – just denna säregenhet utgör oppositionens grundläggande fel i den kinesiska frågan.
Just häri består Trotskijs och oppositionens ”halvmensjevism” i frågan om den kinesiska revolutionens karaktär. Från detta grundläggande fel härrör alla övriga fel hos oppositionen, hela virrvarret i oppositionens teser i den kinesiska frågan.
Låt oss som exempel ta frågan om Wuhan. Kominterns inställning till frågan om Wuhans revolutionära roll är bekant och klar. Eftersom Kina genomgår en agrarrevolution, eftersom en seger för agrarrevolutionen är en seger för den borgerligt demokratiska revolutionen, en seger för proletariatets och böndernas revolutionära diktatur, eftersom Nanking är centrum för den nationella kontrarevolutionen, och Wuhan centrum för den revolutionära rörelsen i Kina – så är det nödvändigt att stödja Wuhankuomintang, är det nödvändigt att kommunisterna tillhör detta Kuomintang och deltar i dess revolutionära regering, under villkor att proletariatets och dess partis ledande roll garanteras såväl innanför som utanför Kuomintang.
Är den nuvarande Wuhanregeringen ett organ för proletariatets och böndernas revolutionära demokratiska diktatur? Nej, den har inte varit det, och kommer heller inte att bli det inom den närmaste tiden. Den har emellertid alla chanser att med revolutionens vidare utveckling, med framgången för denna revolution, utveckla sig till ett sådant organ.
Detta är Kominterns inställning.
Trotskij betraktar sakerna helt annorlunda. Han har åsikten att Wuhan vore en ”fiktion” och inte centrum för den revolutionära rörelsen. På frågan vad vänsterkuomintang f.n. utgör svarar Trotskij: ”Närmast ingenting eller nästan ingenting.”
Låt oss anta att Wuhan vore en fiktion. Om nu Wuhan är en fiktion varför kräver då Trotskij inte en beslutsam kamp mot denna fiktion? Sedan när stödjer kommunisterna en fiktion, deltar i en fiktion, står i spetsen för en fiktion osv.? Är det inte ett faktum, att kommunister är förpliktade att kämpa mot fiktioner? Är det inte ett faktum att det vore ett bedrägeri mot proletariatet och bönderna om kommunisterna avstod från att kämpa mot fiktionen? Varför föreslår inte Trotskij kamp mot denna fiktion, och ett omedelbart utträde av kommunisterna från Wuhankuomintang och Wuhanregeringen? Varför föreslår Trotskij oss att stanna i denna fiktion och inte att utträda ur den? Var finns logiken?
Kan man inte förklara denna ”logiska” orimlighet därigenom, att Trotskij efter att ha riktat sitt slag mot Wuhan och betecknat det som en fiktion, blev rädd och inte kunde besluta sig för att i sina teser dra de vederbörliga slutsatserna?
Eller låt oss som exempel ta Zinovjev. I sina teser som delades ut på SUKP(b):s CK:s plenum i april i år karaktäriserar Zinovjev Wuhankuomintang som en Kemalistregering från perioden kring 1920. Kemalistregeringen är emellertid en regering som för kamp mot arbetare och bönder, en regering, där inga kommunister får sitta eller kan sitta. Man skulle kunna tro, att man av en sådan karaktäristik av Wuhan blott kunde dra en slutsats: beslutsam kamp mot Wuhan, störtande av Wuhanregeringen.
Men så tänker bara vanliga människor med vanlig människologik.
Zinovjev tänker annorlunda. Han karaktäriserar Wuhanregeringen i Hankow [Hankou] som kemalistregering men föreslår samtidigt att man ska ge samma regering det mest beslutsamma stöd, föreslår att kommunisterna inte skall utträda ur den, att de inte skall vända ryggen åt Kuomintang i Wuhan osv. Han säger direkt:
Man måste ge Hankow det mest beslutsamma och allsidiga stöd och därifrån organisera försvaret mot Cavaingnoc. Under den närmaste tiden måste krafterna just inriktas på att hjälpa folket i Hankow att organisera och konsolidera sig.” (Se Zinovjevs teser [ Teser om den kinesiska revolutionen ])
Förstå det den som kan!
Trotskij säger att Wuhan, dvs. Hankow, är en fiktion. Zinovjev påstår däremot, att Wuhan är en kemalistregering. Av det måste man dra slutsatsen: kamp mot fiktionen eller kamp för störtandet av Wuhanregeringen. Men såväl Trotskij som Zinovjev ryggar tillbaka för detta, som med nödvändighet måste följa ur deras förutsättningar, och Zinovjev går t.o.m. ännu längre och föreslår att ”erbjuda Hankow det mest beslutsamma och allsidiga stöd”.
Vad visar allt detta? Det visar att oppositionen har snärjt in sig i motsägelser. De har förlorat förmågan att tänka logiskt och tappat alla perspektiv.
Åsiktsförvirring, förlust av varje perspektiv i frågan om Wuhan – det är Trotskijs och oppositionens ståndpunkt, om man över huvudtaget kan betrakta ett virrvarr som en ståndpunkt.
Eller låt oss som exempel ta frågan om arbetar- och bondesovjeter i Kina.
I frågan om organiserandet av sovjeter har vi tre resolutioner, som antogs på Kominterns andra kongress: Lenins teser om bildandet av ickeproletära sovjeter, av bondesovjeter i underutvecklade länder, Roys teser om bildandet av arbetar- och bondesovjeter i länder som Kina och Indien, samt de speciella teserna ”När och under vilka betingelser kan arbetarsovjeter bildas”.
Lenins teser handlar om bildandet av ”bonde”-sovjeter, om ”folk”-sovjeter, om icke proletära sovjeter i länder som de i Mellersta Asien, där intet eller nästan intet industriproletariat finns. Lenins teser innehåller inte ett ord om bildandet av sovjeter av arbetare i dessa länder. Därvid betecknas i Lenins teser som en av de nödvändiga förutsättningarna för utvecklandet och bildandet av ”bonde”-sovjeter, av ”folk”-sovjeter i de efterblivna länderna, det direkta understödjandet av revolutionen i dessa länder från proletariatet i Sovjetunionen. Det står klart, att dessa teser inte äger tillämplighet på Kina eller Indien, där det finns ett visst minimum av industriproletariat och där bildandet av arbetar-sovjeter under vissa betingelser utgör förutsättning för bildandet av bondesovjeter, utan gäller andra, mer efterblivna länder som Persien osv.
Roys teser hänför sig huvudsakligen till Kina och Indien, där det finns ett industriproletariat. I dessa teser föreslås att under bestämda betingelser, i övergångsperioden från den borgerliga till den proletära revolutionen, upprätta arbetar- och bondesovjeter. Det står klart, att dessa teser riktar sig direkt till Kina.
I de särskilda teserna från andra kongressen, med titeln: ”När och under vilka betingelser kan arbetarsovjeter bildas”, talas det om arbetarsovjeternas roll på grundval av erfarenheterna från revolutionen i Ryssland och Tyskland. I dessa teser fastslås, att ”sovjeter utan en proletär revolution oundvikligen förvandlar sig till en parodi på sovjeter”. Det står klart, att vi vid behandlingen av frågan om det omedelbara bildandet av arbetar- och bondesovjeter i Kina också måste ta hänsyn till dessa teser.
Hur står frågan om det omedelbara bildandet av arbetar- och bondesovjeter i Kina, när man härvid måste ta hänsyn, dels till den nuvarande situationen i Kina och Wuhan-Kuomintangs bestånd som centrum för den revolutionära rörelsen, dels också till direktiven i de båda senaste teserna från Kominterns andra kongress?
Att just nu, till exempel inom Wuhan-regeringens verksamhetsområde, bilda arbetar- och bondesovjeter, betyder att åstadkomma en dubbelmakt, det betyder att ge parollen om kamp för störtandet av vänster-Kuomintang och för upprättandet av en ny makt, sovjetmakt, i Kina.
Arbetarnas och böndernas sovjeter är organ i kampen för att störta den bestående makten, organ i kampen för en ny makt. Bildandet av arbetar- och bondesovjeter måste leda till en dubbelmakt, men en dubbelmakt måste leda till en tillspetsning av frågan vem hela makten skall tillhöra.
Hur var läget i Ryssland under mars, april, maj, juni 1917? Då bestod den provisoriska regeringen, som hade hälften av makten i sina händer, dock måste man säga den verkligare delen av makten, eftersom den ännu hade stöd av trupperna. Bredvid den bestod arbetarnas och soldaternas sovjeter, som likaledes hade cirka hälften av makten i sina händer, om också ingen så verklig makt som den provisoriska regeringen. Bolsjevikernas paroll var då att störta den provisoriska regeringen och överlämna hela makten till arbetarnas och soldaternas sovjeter. Ingen av bolsjevikerna tänkte då på att inträda i den provisoriska regeringen, ty man kan inte träda in i en regering, när man arbetar på att störta densamma.
Kan man säga, att situationen i Ryssland från mars till juni 1917 var likvärdig med den nuvarande situationen i Kina? Nej, det kan man inte säga. Man kan inte det, dels därför att Ryssland då stod inför den proletära revolutionen, medan Kina nu står inför en borgerligt demokratisk revolution, dels därför att den provisoriska regeringen i det dåtida Ryssland var en kontrarevolutionär och imperialistisk regering, medan den nuvarande regeringen i Wuhan är en antiimperialistisk och revolutionär regering i den borgerligt-demokratiska betydelsen av detta ord.
Vad föreslår oss oppositionen i detta sammanhang?
Den föreslår omedelbart bildande av arbetar-, bonde- och soldatsovjeter som centraler för organiserandet av den revolutionära rörelsen. Men arbetar- och bondesovjeter är inte enbart centra för organiserandet av den revolutionära rörelsen. De är framför allt och huvudsakligen organ för uppror mot den bestående makten, organ för bildandet av en ny, revolutionär makt. Oppositionen förstår inte, att arbetarnas och böndernas sovjeter endast som organ för upproret, endast som organ för den nya makten kan förvandlas till den revolutionära rörelsens centra. Därförutan blir arbetarsovjeterna till en fiktion, till ett bihang till den bestående makten, som fallet vari Tyskland 1918 och i Ryssland i juli 1917.
Förstår oppositionen, att bildandet av arbetar- och bondesovjeter i Kina nu innebär upprättandet av en dubbelmakt, ett herravälde av sovjeter och Wuhan-regering, och ofrånkomligen och med nödtvång ger signal till störtandet av Wuhan-regeringen?
Jag betvivlar starkt, att Zinovjev begriper denna enkla sak. Men Trotskij begriper den mycket väl, ty han säger direkt i sina teser: ”Att proklamera sovjeter innebär ett upprop till bildandet av verkliga maktorgan medelst dubbelmaktens övergångsregim.” (Se Trotskijs Den kinesiska revolutionen och kamrat Stalins teser)
Om vi bildar sovjeter i Kina, betyder detta alltså att vi dessutom upprättar ”en regim av dubbelmakt”, störtar Wuhan-regeringen och ger liv åt en ny, revolutionär makt. Trotskij tar här tydligen händelserna ur revolutionens historia i Ryssland under perioden före oktober 1917 som förebild. Vid den tiden bestod hos oss verkligen en dubbelmakt, och vi arbetade faktiskt på störtandet av den provisoriska regeringen.
Jag har emellertid redan sagt, att ingen på den tiden tänkte på att ingå i den provisoriska regeringen. Varför föreslår då inte Trotskij att kommunisterna omedelbart utträder ur Kuomintang och Wuhan-regeringen? Hur kan man bilda sovjeter, upprätta en regim av dubbelmakt och samtidigt tillhöra densamma Wuhan-regering som man vill störta? Trotskijs teser ger inget svar på denna fråga.
Emellertid är det klart, att Trotskij hopplöst har snärjt in sig i virrvarret av sina egna motsägelser. Han har förväxlat den borgerligt demokratiska revolutionen med den proletära. Han har ”glömt”, att den borgerligt demokratiska revolutionen i Kina inte endast inte är fullbordad och hittills ännu inte har segrat, utan ännu befinner sig i den första fasen av sin utveckling. Trotskij begriper inte att man, om man vägrar Wuhan-regeringen stöd, om man ger fältropet om dubbelmakt och störtar Wuhan-regeringen nu genom att genast bilda sovjeter, därmed ger ett direkt och entydigt stöd åt Chiang Kai-shek och Chang Tso-lin.
Man invänder mot oss: Hur skall man då förstå upprättandet av arbetarsovjeter år 1905 i Ryssland – var det kanske inte en borgerligt demokratisk revolution hos oss på den tiden?
För det första fanns det då endast två sovjeter – i Petersburg och Moskva, och tillvaron av två sovjeter skapade i Ryssland ännu intet system av sovjetmakt.
För det andra var Petersburg- och Moskvasovjeterna då organ för upproret mot den gamla, tsaristiska makten, en omständighet, som ännu en gång bekräftar att man inte uteslutande får betrakta sovjeterna som centra för organisering av revolutionen, att sovjeterna endast kan vara sådana centra, när de är organ för upproret och för den nya makten.
För det tredje lär oss arbetarsovjeternas historia, att sådana sovjeter endast kan existera och vidareutvecklas, då det existerar gynnsamma betingelser för en direkt övergång från en borgerligt demokratisk till en proletär revolution, då det således finns gynnsamma betingelser för övergången från den borgerliga makten till proletariatets diktatur.
Gick kanske inte arbetarsovjeterna i Petersburg och Moskva under år 1905, liksom arbetarråden i Tyskland år 1918, därför att dessa gynnsamma omständigheter då saknades?
Möjligen hade det år 1905 i Ryssland inte funnits några sovjeter, om det då hade funnits en bred revolutionär organisation av samma slag som den nuvarande vänster-Kuomintang i Kina. En sådan organisation kunde dock inte bestå i dåtidens Ryssland, eftersom de ryska arbetarna och bönderna inte var utsatta för något slag av nationellt förtryck; i stället undertryckte ryssarna själva de andra nationaliteterna. En organisation som vänster-Kuomintang, som sammansluter de revolutionära elementen i ett land till en bred organisation, kan endast uppstå under förhållanden av nationellt förtryck från de utländska imperialisterna.
Endast blinda kan förneka, att vänster-Kuomintang spelar rollen av ett organ för den revolutionära kampen, rollen av ett organ för uppror mot de feodala kvarlevorna och imperialismen i Kina.
Men vad följer därav?
Därav följer, att vänster-Kuomintang spelar ungefär samma roll för den nuvarande borgerligt demokratiska revolutionen i Kina som sovjeterna spelade för den borgerligt demokratiska revolutionen i Ryssland år 1905.
Något annorlunda vore det, om det i Kina inte funnes någon så folklig och revolutionärt-demokratisk organisation som vänster-Kuomintang. Då det emellertid finns en sådan särskild revolutionär organisation, som är anpassad efter Kinas speciella förhållanden och som har bevisat sin lämplighet för vidareutvecklandet av den borgerligt demokratiska revolutionen i Kina, vore det dåraktigt och oförståndigt, om man nu ville förstöra denna under långa år skapade organisation, då den borgerligt demokratiska revolutionen, som nyss har börjat, inte på långt när har segrat och som ännu inte på länge kommer att segra.
Med utgångspunkt härifrån drar en del kamrater den slutsatsen, att man skulle kunna begagna sig av Kuomintang också i framtiden, vid övergången till den proletära revolutionen, som statlig organisationsform under proletariatets diktatur, och de ser däri möjligheten av en fredlig övergång från den borgerligt demokratiska till den proletära revolutionen.
Möjligheten till en fredlig utveckling av revolutionen är i allmänhet naturligtvis inte utesluten. Hos oss i Ryssland talade man i början av 1917 likaså om möjligheten av en fredlig utveckling av revolutionen genom sovjeterna.
Men för det första är Kuomintang inte detsamma som sovjeterna, och även om den är lämplig för utvecklingen av den borgerligt demokratiska revolutionen, betyder det inte, att den kan lämpa sig för utvecklandet av den proletära revolutionen, under det att arbetarnas sovjeter är den lämpligaste formen för proletariatets diktatur.
För det andra har, genom sovjeternas existens i Ryssland år 1917, en fredlig övergång till den proletära revolutionen i verkligheten visat sig omöjlig.
För det tredje finns det i Kina så få proletära centra, medan fienden till den kinesiska revolutionen är så stark och talrik, att varje steg framåt för revolutionen och varje framstöt från imperialisternas sida oundvikligen kommer att följas av nya sprickor i Kuomintang och ett förnyat stärkande av kommunistiska partiet på bekostnad av Kuomintangs auktoritet.
Jag är av den åsikten, att man måste betrakta en fredlig utvecklingsväg i den kinesiska revolutionen som utesluten.
Jag är av den åsikten, att man måste komma att upprätta arbetar- och bondesovjeter i Kina under övergångsperioden från den borgerligt demokratiska till den proletära revolutionen. Ty under nuvarande förhållanden är en sådan övergång utan arbetar- och bondesovjeter omöjlig.
Man måste först låta agrarrörelsen utveckla sig över hela Kina, man måste stärka Wuhan och stödja det i dess kamp mot den feodal-byråkratiska regimen, man måste hjälpa Wuhan att uppnå seger över kontrarevolutionen, man måste på alla platser och på bred bas utveckla bondeförbund, fackföreningar och andra revolutionära organisationer som stödjepunkter för blivande sovjeter, man måste ge Kinas kommunistiska parti möjlighet att stärka sitt inflytande bland bönderna och i armén – och först därpå kan man bilda arbetar- och bondesovjeter som organ i kampen för en ny makt, som faktorer i dubbelmakten, som faktorer för förberedandet av övergången från den borgerligt demokratiska till den proletära revolutionen.
Bildandet av arbetarsovjeter i Kina är inget tomt ord, ingen tom ”revolutionär” deklamation. Denna fråga får man inte ta itu med så lättfärdigt som Trotskij gör.
Att bilda arbetar- och bondesovjeter, det betyder framför allt att gå ut ur Kuomintang, ty man kan inte bilda sovjeter och driva fram frågan om dubbelmakt, medan man uppmanar arbetarna och bönderna att skapa en ny makt, och samtidigt stå kvar i Kuomintang och dess regering.
Att bilda arbetarsovjeter, det betyder vidare att ersätta det nuvarande blocket inom Kuomintang med ett block utom Kuomintang, med ett block, liknande det som bolsjevikerna i oktober I917 bildade tillsammans med vänster-socialrevolutionärerna.
Varför?
Av följande skäl: Medan det där, i den borgerligt demokratiska revolutionen, handlar om upprättandet av proletariatets och böndernas revolutionära diktatur – och det motsvarar fullständigt blockets politik inom Kuomintang – kommer det här, vid bildandet av sovjeter och vid övergången till en proletär revolution, att handla om upprättandet av proletariatets diktatur, om upprättandet av sovjetmakt; men en sådan makt kan endast förberedas och upprättas under ledning av ett parti, kommunisternas parti.
Vidare. Arbetarsovjeterna förpliktar. För närvarande tjänar arbetarna i Kina 8-15 rubel i månaden, de lever under helt omöjliga förhållanden och arbetar övermåttan mycket. Man kan och måste göra slut på detta genom att höja arbetslönerna, genom att införa åtta timmars arbetsdag, genom att förbättra arbetarklassens bostadsförhållanden osv. Men arbetarna kommer, om arbetarsovjeter äger bestånd, inte att stanna därvid. De kommer att säga till kommunisterna (och det med sin fulla rätt): När vi har sovjeter - och sovjeterna är maktorgan - kan man då inte komma åt bourgeoisin och expropriera lite från den? Kommunisterna skulle vara tomma pratmakare, om de inte, när de hade upprättat arbetar- och bondesovjeter, slog in på vägen till expropriation av bourgeoisin.
Det frågas: Kan man och bör man nu, under nuvarande stadium av revolutionen, anträda denna väg?
Nej, det bör man inte.
Kan man och bör man i framtiden, då det finns arbetar- och bondesovjeter, avse från expropriation av bourgeoisin? Nej, det bör man inte. Den som ändå tror, att man då skulle kunna behålla kommunisternas block inom Kuomintang - han hänger sig åt illusioner och förstår inte mekaniken i klasskrafternas kamp under övergångsperioden från den borgerliga till den proletära revolutionen.
Så står det till i frågan om bildandet av arbetar- och bondesovjeter i Kina. Som ni ser är denna fråga inte så enkel som en del övermåttan lättfärdiga personer av Trotskijs och Zinovjevs slag vill framställa den.
Är det ur principiell ståndpunkt överhuvudtaget tillåtligt, att marxister tillsammans med den revolutionära bourgeoisin tillhör ett gemensamt revolutionärt-demokratiskt parti eller en gemensam revolutionär-demokratisk regering och där samarbetar med den?
En del oppositionella anser, att det inte är tillåtligt. Men marxismens historia lär, att detta under bestämda villkor och för en bestämd tid absolut är tillåtligt.
Jag skulle kunna åberopa mig på ett exempel, som Marx gav oss år 1848 i Tyskland under revolutionen mot den tyska absolutismen, då han och hans meningsfränder tillhörde det borgerligt-demokratiska sällskapet i Rhenprovinsen och Marx var chefredaktör för detta revolutionär-demokratiska partis organ Neue Rheinische Zeitung.
Medan Marx och hans meningsfränder tillhörde detta borgerligt demokratiska sällskap och drev fram den revolutionära bourgeoisin, kritiserade de på varje vis halvheten hos sina förbundna på högerkanten, alldeles som det kommunistiska partiet i Kina, som tillhör Kuomintang, på varje sätt måste kritisera halvheten och vacklan hos sina förbundna, anhängarna av vänster-Kuomintang.
Det är bekant, att Marx och hans meningsfränder först på våren 1849 lämnade detta borgerligt demokratiska sällskap och övergick till att skapa en arbetarklassens självständiga organisation med helt självständig klasspolitik.
Som ni ser, gick Marx till och med längre än Kinas kommunistiska parti, som, i egenskap av proletariatets självständiga klassparti, tillhör Kuomintang.
Man kan vara av olika åsikt, huruvida det var ändamålsenligt, att Marx och hans meningsfränder tillhörde detta borgerligt demokratiska sällskap år 1848. Rosa Luxemburg var till exempel av den åsikten, att Marx inte borde ha slutit sig till detta borgerligt demokratiska sällskap. Det är fråga om taktik. Men att Marx och Engels principiellt ansåg det tillåtligt och ändamålsenligt att under perioden av en borgerligt demokratisk revolution under bestämda villkor och för en bestämd tid tillhöra ett borgerligt-revolutionärt parti – därom kan intet tvivel råda. Vad beträffar marxisters deltagande i en revolutionärt demokratisk regering och samarbetet med den revolutionära bourgeoisin i denna regering, under bestämda betingelser och i en bestämd situation så kan vi hänvisa till sådana marxister som Engels och Lenin. Som bekant uttalade sig Engels i sin skrift ”Bakunisterna i arbetet” för ett sådant deltagande. Som bekant talade likaså Lenin 1905 för det tillåtliga i ett sådant deltagande i en borgerligt-demokratisk revolutionär regering.
I den kinesiska frågan har vi alltså att göra med två, vitt skilda linjer, Kominterns linje och Trotskijs och Zinovjevs linje.
Kominterns linje. De feodala kvarlevorna och den på dem beroende byråkrat-militaristiska överbyggnaden, som på alla sätt åtnjuter stöd från all världens imperialister, är det grundläggande faktum i dagens Kina.
Kina genomför för närvarande en jordbruksrevolution, som är riktad mot de feodala kvarlevorna liksom också mot imperialismen.
Agrarrevolutionen bildar grundvalen och innehållet för den borgerligt demokratiska revolutionen i Kina.
Kuomintang i Wuhan och Wuhan-regeringen är centrum för den borgerligt demokratiska revolutionära rörelsen.
Nanking och Nanking-regeringen utgör centrum för den nationella kontrarevolutionen.
Politiken för stöd åt Wuhan är tillika en politik för att utveckla den borgerligt demokratiska revolutionen med alla därur följande konsekvenser. Därav kommunisternas deltagande i Wuhan-Kuomintang och i den revolutionära Wuhan-regeringen, ett deltagande som inte utesluter kommunisternas allsidiga kritik av halvheten och vacklan hos deras förbundna i Kuomintang, utan förutsätter sådan.
Kommunisternas deltagande måste utnyttjas så att proletariatet når hegemoni i den kinesiska borgerligt demokratiska revolutionen och så att övergången till den proletära revolutionen snabbare kan genomföras.
Vid den tidpunkt, då den borgerligt demokratiska revolutionen närmar sig full seger och då under förloppet av den borgerliga revolutionen vägar öppnas för den proletära revolutionen – vid denna tidpunkt måste arbetarnas, böndernas och soldaternas sovjeter bildas, som faktorer för dubbelmakt, som organ i kampen för en ny makt, som organ för den nya makten, för sovjetmakten.
Vid denna tidpunkt måste kommunisternas block inom Kuomintang ersättas av ett block utanför Kuomintang, och det kommunistiska partiet måste bli den enda ledaren för den nya revolutionen i Kina.
Om man nu föreslår, som Trotskij och Zinovjev gör, att genast bilda arbetar- och bondesovjeter, och genast väcka till liv en dubbelmakt, nu, då den borgerligt demokratiska revolutionen ännu befinner sig i början av sin utveckling, då Kuomintang är den lämpligaste organisationsformen i den national-demokratiska revolutionen och den som bäst motsvarar de speciella förhållanden som råder i Kina – så skulle det betyda att desorganisera den revolutionära rörelsen, att försvaga Wuhan, att underlätta dess fall och att hjälpa Chang Tso-lin och Chiang Kai-shek.
Trotskijs och Zinovjevs linje. Feodalismens kvarlevor i Kina är ett hjärnspöke hos Bucharin. Antingen finns de överhuvudtaget inte alls i Kina, eller också är de så obetydliga, att de inte kan ha någon allvarlig betydelse.
En agrarrevolution lär pågå i Kina, efter vad det påstås. Hur det har blivit så, det vet ingen fan. (Munterhet)
Eftersom den nu väl har kommit igång, den här agrarrevolutionen, så måste man naturligtvis stödja den på det ena eller andra sättet.
Men huvudsaken just nu är inte agrarrevolutionen, utan revolutionen för tullautonomi, den så att säga antitullrevolutionen.
Wuhan-Kuomintang och Wuhan-regeringen är antingen en ”fiktion” (Trotskij) eller Kemalism (Zinovjev).
Å ena sidan måste man genom att genast bilda sovjeter väcka till liv en dubbelmakt för att störta Wuhan-regeringen (Trotskij). Å andra sidan måste man stärka Wuhan-regeringen, måste man ge Wuhan-regeringen dådkraftigt och allsidigt stöd, och det likaså, efter vad man förstår, genom att genast upprätta sovjeter (Zinovjev).
Egentligen måste kommunisterna genast lämna denna ”fiktion”, gå ur Wuhan-regeringen och ur Wuhan-Kuomintang. Men för övrigt vore det bättre, om de stannar kvar i denna ”fiktion”, dvs. såväl i Wuhan-regeringen som i Wuhan-Kuomintang. Men varför de skulle stanna kvar i Wuhan, om Wuhan är en ”fiktion” – det vet tydligen endast gud allena. Och den som inte är införstådd med detta, den är en avfälling och förrädare.
Detta är Trotskijs och Zinovjevs så kallade linje.
Det är svårt att föreställa sig något mer orimligt och virrigt än denna så kallade linje.
Man får det intrycket, att vi inte har med marxister att göra, utan med något slags livsfrämmande kanslimänniskor eller, snarare, med ”revolutionära” turister, som har besökt Suchum, Kislowodsk och liknande platser, som försummat att delta i Kominterns Exekutivkommittés sjunde utvidgade plenum, vilket utarbetade ett principiellt ställningstagande till den kinesiska revolutionen, och som efteråt har läst i tidningarna att det faktiskt brutit ut något slags revolution i Kina – man vet inte riktigt om det är en agrar- eller en antitullrevolution. De beslutar då att sammanställa en hel hög med teser – i april de första teserna, i början av maj de nästa, i slutet av maj ytterligare teser – och har så samlat en hel hop teser att ösa över exekutivkommittén, tydligen under antagandet, att överflödet av förvirrade och varandra motsägande teser skulle vara det avgörande medlet för räddandet av den kinesiska revolutionen.
Detta, kamrater, är de två linjerna i frågan om den kinesiska revolutionen. Ni har att göra ert val mellan dessa båda linjer.
Jag kommer till slutet, kamrater.
Till sist skulle jag bara vilja säga några ord om den politiska innebörden och betydelsen av Trotskijs och Zinovjevs fraktionella uppträdande i innevarande ögonblick. De besvärar sig över att man inte ger dem tillräcklig frihet att på det mest exempellösa och otillbörliga sätt missfirma och okväda SUKP(b):s CK och EKKI. De besvärar sig över ”regimen” i Komintern och SUKP(b). I grund och botten vill de ha frihet att desorganisera Komintern och SUKP(b). I grund och botten vill de införa Maslows och hans stallbröders sedvänjor i Komintern och SUKP(b).
Jag måste säga, kamrater, att Trotskij har valt det allra olämpligaste ögonblicket för sina angrepp på partiet och Komintern. Jag fick just nyheten om att den engelska konservativa regeringen har beslutat att avbryta förbindelserna med Sovjetunionen. Det fordras inget bevis för att ett allmänt fälttåg kommer att företas mot kommunisterna. Detta fälttåg har redan börjat. De ena hotar SUKP(b) med krig och intervention. De andra – med splittring. Det bildas ett slags enhetsfront från Chamberlain till Trotskij.
Det är möjligt att man vill skrämma oss. Det behöver väl knappast bevisas, att bolsjevikerna inte tillhör dem, som låter sig skrämmas. Bolsjevismens historia känner inte så få sådana ”fronter”. Bolsjevismens historia visar, att sådana ”fronter” alltid blivit krossade genom bolsjevikernas revolutionära beslutsamhet och exempellösa mod.
Ni kan vara övertygade om att vi kommer att förstå att krossa även denna nya ”front”. (Applåder)
Bolsjevik nr 10, 31 maj 1927.
Historiska arbeten:
Kenth-Åke Andersson: Den kinesiska revolutionen 1925-27
Pierre Broué: Tio år efteråt (Handlar huvudsakligen om krisen i den kinesiska revolutionen 1926-27)<
Harold Isaacs: Den kinesiska revolutionens tragedi (1938). Klassisk bok, där 8:e plenum och dess förhistoria behandlas i kapitel 11-14 (själva mötet främst i kap. 14).
Max Shachtman: Kinas tragedi (1938). Om Isaacs bok.
Alexander Pantsov: The Bolsheviks and the Chinese Revolution 1917-1927 (utdrag ur denna bok kommer att publiceras senare).
Tidsdokument:
Nassonov m fl: Brevet från Shanghai.
Albert Treint: EKKIS 8:e plenum – Underkommittén om Kina, maj 1927.
Leo Trotskij: Första talet i den kinesiska frågan (23/5)
Andra talet i den kinesiska frågan (24/5) Kommenterar bl a Stalins tal.
De Åttiofyras deklaration (25/5)
Det är dags att förstå, dags att ompröva och dags att göra en förändring (27/5)
Hankou och Moskva (28/5)
Är det inte dags att förstå? (28 maj 1927)
Uttalande till EKKI:s plenum (maj 1927)
Vojislav Vujović: Tal vid EKKI:s åttonde plenarmöte (maj 1927)
Zinovjev: Teser om den kinesiska revolutionen (april 1927)
[1] Kommunistiska Internationalens Exekutivkommittés 8 plenum ägde rum i Moskva den 18-30 maj 1927. Mötet behandlade Kominterns uppgifter i kampen mot kriget och krigsfaran, Englands Kommunistiska Partis uppgifter, frågan om den kinesiska revolutionen och andra frågor. På det tionde sammanträdet den 24 maj höll Stalin talet ”Revolutionen i Kina och Kominterns uppgifter”. Plenarmötet bedömde den internationella situationen, utarbetade ett program för kampen mot krigshotet och antog, i samband med Storbritanniens brytning av de diplomatiska och handelsförbindelserna med Sovjetunionen, ett upprop till ”Arbetare och bönder i hela världen. Till alla förtryckta folk. Till soldater och sjömän”. Ledarna för det partifientliga Trotskij-Zinovjev-blocket utnyttjade Sovjetunionens skärpta internationella ställning för att på plenumet lansera förtalskampanjer mot ledningen för Komintern och SUKP(b). I en särskild resolution fördömde plenum skarpt oppositionsledarnas splittringstaktik och varnade dem för att de skulle uteslutas ur Kominterns verkställande utskott om de fortsatte sin fraktionskamp.
[2] Detta refererar till uppropet med titeln ”Till världens proletärer och bönder. Till alla förtryckta folk”, som antogs av Kommunistiska internationalens exekutivkommitté den 14 april 1927 och publicerades i Pravda, nr 85, 15 april 1927.
[3] Kurs. av mig. J. St.
[4] Kurs. av mig. J. St.