Ur Fjärde internationalen 1/1987
• En var professorsson i en familj 'svag för fint folk'. Pappan gjorde karriär genom att med kvacksalveriartade metoder behandla Stockholms bogerskaps ryggkrämpor. Moder knappadel på dekis. Själv rumlade han upp det mesta av fadersarvet på några år tillsammans med studentkumpaner, fullföljde aldrig sina akademiska studier, utan slog sig på skriftställeri.
• En var murarson från Malmö. Efter folkskolan och några år som bodbiträde slog han in på tidningsbanan. Redan vid 35 års ålder hade hans karriär lett honom till chefsbefattningar med en årslön som flera gånger överträffade den han skulle ha haft i sitt ursprungliga yrke.
• En var akademisk överliggare från Lund med småborgerligt frisinnad folkskolebakgrund.
• En kom från gedigen stockholmsk öfvre borgerlighet med mamma tillhörande baltadeln. Gjorde tidig karriär som student- och ungdomspolitiker.
Vilka är de? Vad har de gemensamt? Hjalmar Branting, Per Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme. Den svenska socialdemokratins ledare under hundra år.
Under de senaste åren har det kommit en rad biografier över de socialdemokratiska partiledarna; två om Hjalmar Branting (och en om hans hustru Anna), två om Per Albin Hansson, en om Tage Erlander och ett antal av skiftande kvalitet och ambitionsnivå om Olof Palme.
Det finns all anledning att välkomna ett ökat intresse för arbetarrörelsens portalfigurer. Fram till nu har det faktiskt saknats biografier med vetenskapliga ambitioner för de flesta av socialdemokratins ledare. Om Hjalmar Branting till exempel finns, förutom enskilda uppsatser i minnes- och hyllningsskrifter, i stort sett bara Zäta Höglunds snart 60 år gamla Hjalmar Branting och hans livsgärning, med rätta betecknad som såväl tendentiös som panegyrisk.
För Per Albin och Tage Erlander har det inte funnits något utöver minnesböcker och hyllningsskrifter, och detsamma gäller också Gustav Möller, Rickard Sandler, Erik Palmstierna, Ernst Wigforss, Zäta Höglund (är dock på gång), Fredrik Ström, Ture Nerman och alla fackliga ledare. Axel Danielsson är faktiskt den ende som blivit tillfredställande biografiskt behandlad, i Per-Olof Zennströms Lucifer.
Det är synd att påstå att de verk som kommit de senaste åren har fyllt de behov som finns. Några behandlar bara kortare perioder i partiledarnas liv, vissa lägger tyngdpunkten på deras politiska verksamhet, andra berättar gärna säljande episoder i deras privatliv. Några av böckerna är skrivna av historiker och statsvetare (Johansson och Ruin). De flesta författarna har dock journalistisk anknytning (Isaksson och Svanberg jobbar båda åt Veckans Affärer, Dieter Strand på Aftonbladet, Nils Beyer och Nils-Olof Franzén har också massmediabakgrund). Det senare är inte alltid en nackdel. Att historia och politik numera kan skrivas på ett drivet och spänstigt språk är ett framsteg. Det är inte heller oviktigt att utöver redogörelser om Brantings bildningsgång få veta att han söp och nyttjade horor. Sån information har som bekant journalister näsa för.
Den svenska socialdemokratin hade fyra partiledare under sitt första sekel. Ja, formellt valdes Branting inte till ordförande i partiet förrän 1907, men alltsedan han övertog redaktörskapet för Social-Demokraten från August Palm 1886 var – och betraktades – han reellt som partiets främste företrädare.
Är det ur de nu utkomna böckerna möjligt att hitta någon minsta gemensamma nämnare för dessa fyra partiledare som kan förklara detta unika fenomen? Vad säger de om personernas egenskaper och ambitioner – och vad säger de om det parti personerna företrädde?
Trots att de aktuella böckerna med några undantag saknar vetenskapliga ambitioner – eller inte förmår leva upp till sådana – ger de dock sammantagna underlag till funderingar om den svenska arbetarbyråkratins uppkomst och betydelse.
Frågan om ledarnas betydelse för arbetarrörelsens utveckling är livligt diskuterad alltsedan Robert Michels i början av seklet utvecklade sin teori om den oligarkiska järnlagen utifrån en analys av de socialdemokratiska partierna (på svenska i Organisation och demokrati, 1983).
Michels var i unga år aktiv i den tyska socialdemokratin, där han tillhörde en syndikalistiskt influerad vänsteropposition. Han lämnade arbetarrörelsen under beskydd av den borgerliga sociologins fadersgestalt, Max Weber.
Michels menar att det inom organisationerna finns en inbyggd lagmässig tendens till byråkratisering. Belägg för sin tes söker Michels i en rad olika faktorer: historiska, psykologiska, sociala och organisations-sociologiska:
• Massorna är okunniga och tröga och i behov av fast ledning och ledare att vörda.
• Ledarna har en naturlig maktlystnad och kan på grund av tröghetslagar räkna med att väljas om. Ledarna blir alltmer beroende av organisationen av ekonomiska skäl – det gäller framförallt ledare som kommer från arbetarklassen eller för sin karriär (för de som kommer från borgerlig eller småborgerlig miljö).
Detta beroende blir ett järnband kring organisationen, och för att stärka sin ställning vill partibyråkratin få en så bred bas som möjligt och få så många som möjligt beroende av partiet.
Det är synd att påstå att Michels har en sammanhängande orsaksförklaring till socialdemokratins byråkratisering – den är alldeles för vidlyftig för det. Det är ingen tillfällighet att företrädare för alla slags politiska schatteringar hämtat idéer och argument hos Michels – eller att det är SAF-förlaget Ratio som publicerat Michels på svenska.
Det intressanta med Michels teorier, och som gjort att han fått inflytande också bland marxistiska teoretiker, är att han gör kopplingar mellan organisatorisk och politisk utveckling. Han menar att det finns ett samband mellan socialdemokratins byråkratisering och reformismens genombrott inom Andra Internationalen före första världskriget.
Genom sina materiella privilegier lämnar de socialdemokratiska ledarna successivt proletariatet – om de någon gång tillhört det – och blir en del av ett småborgerligt skikt. Detta leder till en psykologisk metamorfos, menar Michels, byråkraten ser ofta sin egen förvandling som en spegelbild av omvärldens förvandling:
Vi lever i en ny tid, brukar han säga, och därför behövs också en ny teori. Utvecklingen kräver en större politisk mognad. De reformistiska och revisionistiska idéerna är till stor del ett utslag av det psykologiska behovet att finna en förklaring till och ursäkt för den förvandling som ledarna genomgått.[1]
När till exempel de ryska bolsjevikerna ska förklara den tyska socialdemokratins urartning under första världskriget är det lätt att se paralleller, och man hänvisar gärna till Michels analyser.
Hos Lenin hittar man framförallt tre sociala rötter till opportunismens utveckling: arbetararistokratin, arbetarbyråkratin och inflytandet från småborgerliga grupper:
Ett helt socialt skikt bestående av parlamentsledamöter, journalister, fackliga ombudsmän, priviligierade funktionärer och vissa skikt av arbetarklassen har sammansmält med sin egen borgarklass. [2]
I sina egna analyser ägnar Lenin dominerande uppmärksamhet åt arbetararistokratins roll, alltså relationerna mellan imperialismen, opportunismen och ett litet skikt välbetalda arbetare mutade av koloniala överprofiter.
I nära samarbete med Lenin analyserar Gregorij Zinovjev den tyska socialdemokratins utveckling. I artikeln Opportunismens sociala rötter från 1916, konstaterar Zinovjev funktionärskårens tillväxt, koncentrationen av uppdrag och den allt kraftigare specialiseringen inom partiet. Detta leder fram till högre krav på formella kunskaper hos partiets anställda och en snävare rekryteringsgrund. Särskilt är borgerliga element och arbetararistokratin kraftigt överrepresenterade. Zinovjev och Michels är överens om att de anställda inom arbetarrörelsen blir alltmer ekonomiskt beroende av sina anställningar och att deras löner tenderar att öka. Följden av detta blir att funktionärernas medvetande alltmer förbogerligas.
Detta var i och för sig inga nya teorier inom arbetarrörelsen. Redan Marx hade i sin klassiska analys av Pariskommunen lyft fram de två faror som utgör ett ständigt hot mot arbetarrörelsen: en ledning som undandrar sig medlemmarnas direkta kontroll och ledarnas materiella privilegier som pådrivande faktor för en byråkratisk utveckling. Samtidigt påvisar han Kommunens metod att motverka dessa tendenser: rätten att välja och återkalla alla administrativa funktionärer och beslutet att avlöna alla ämbetsmän med arbetarlöner.[3]
Vilket förklaringsvärde har nu dessa tankegångar för att förstå den svenska socialdemokratins utveckling?
Den samtida vänstern inom SAP kände väl till Michels idéer. En av dess ledande företrädare, C N Carleson, skrev en hel liten broschyr om Michels och drog paralleller till Sverige:
När ... Robert Michels stack sin sond i byråkratin inom den tyska socialdemokratin anade vi väl knappt att det svenska socialdemokratiska arbetarpartiet också hade i faggorna samma tärande, handlingskraften förlamande sjukdom. Men i dag ha vi svart på vitt, hur djupt auktoritetsväldet, borstande sin uppblåsta vederhäftighets kaisermustasch och rullande ögonen som riddar Blåskägg, trängt in i partiet.[4]
Zäta Höglund angrep också i några uppmärksammade artiklar i Stormklockan den ”jämmerligt försoffade partiledningen”.
Kan man överhuvudtaget prata om en byråkrati i någon vettig mening inom den svenska socialdemokratin vid denna tid? Zinovjev angav att det fanns över 4000 anställda inom den tyska arbetarrörelsen 1914 – det socialdemokratiska partiet i Sverige hade vid samma tid tre funktionärer. Men de som var beroende av den socialdemokratiskt ledda arbetarrörelsen – ekonomiskt eller för sin karriär – var betydligt fler: Det fanns dussintals partiredaktörer, antalet riksdagsmän närmade sig 100, räknar man med fackliga förtroendemän, försäkringskassefunktionärer, folketshus-föreståndare, anställda inom kooperationen osv, ökar antalet till flera hundra.
Visst är det möjligt att utifrån de nu aktuella biografierna se hur det redan under Brantings och Per Albins tid växer fram en arbetarbyråkrati med Michelska drag. Branting och Per Albin representerar var sin beståndsdel i denna.
Branting är borgaren som går över till socialdemokratin utan att för den skull socialt lämna sin egen klass.
Nils Beyer utreder i sin bok Den unge Hjalmar Branting Brantings uppväxt- och ungdomsår förtjänstfullt men utan att komma med några viktigare nya bidrag. Något svar på varför just Branting kom att bli den förste ur borgarklassen som i Sverige på allvar kom att ansluta sig till den socialistiska arbetarrörelsen ger han inte, men han kartlägger den miljö av ung borgerlig 1880-tals-radikalism där Brantings medvetande formas. Denna miljö kom Branting socialt aldrig att lämna. Gärna tala på socialistmöten bara man fick en bit mat på en bättre krog efter att ha utkämpat något större slag för proletariatets frigörelse, sammanfattar Beyer.
Beyers bok går bara fram till 1886, då den 26-årige Branting utmanövrerat såväl August Palm som Axel Danielsson som redaktör för Social-Demokraten. Nils-Olof Franzéns Hjalmar Branting och hans tid har förhoppningen att ge ett heltäckande porträtt av Branting och hela hans liv. Det vänligaste man kan säga om resultatet är att det blivit en lättläst bok som berättar om de viktigaste händelserna i Brantings liv. Författaren har varken förmåga eller ambitioner att öka vår förståelse av Brantings eller socialdemokratins roll. Han framställning är öppet tendentiös, ofta är han okunnig.
Någon vetenskap kunde inte marxismen vara, skriver Franzén. ”Europas fortsatta hundraåriga historia har veterligen endast ytterligare visat hur storartat fåfänga marxisternas förutsägelser var.” Han kallar Zäta Höglund ”löjligt förmäten” och näpsar partiet 70 år efteråt för att inte i tid tagit i tu med Fredrik Ström.
Annars bekräftar Franzéns bok hur långt från arbetarklassens vardag Branting stod. När partiet inte kunde erbjuda Branting tillräckligt fet lön för att kunna leva en borgares liv valde Branting att säga upp sig som redaktör för Social-Demokraten och istället bli Dagens Nyheters riksdagsreferent. Franzén konstaterar att riksdagsmiljön var honom mer hemtam än arbetarmötena, och att han i riksdagen vann sina största segrar inte i kammarens debatter utan i riksdagsrestaurangen.
Branting knöt målmedvetet till partiet ett antal av sina klassbröder och likasinnade, särskilt till riksdagsgruppen var det viktigt att rekrytera bildade företrädare för arbetarnas sak. Läkare, professorer och ämbetsmän förmåddes bli socialdemokrater i utbyte mot en riksdagsplats. Mest känd av dessa borgerliga överlöpare var baronen Palmstierna, som snart blev partihögerns stora organisatör.
Det är lätt att genom Beyers och Franzéns böcker se hur en liten men medveten grupp borgerligt intellektuella skaffar sig inflytelserika poster inom det socialdemokratiska partiet. Branting är föregångare och centralfigur från början.
Per Albin Hansson är den typiske representanten för den andra viktiga delen av den socialdemokratiska byråkratin – den med proletärt ursprung. De två böcker som nyligen kommit om honom är betydligt mer intressanta än Brantingbiografierna. Anders Isakssons Per Albin I: Vägen mot folkhemmet behandlar Per Albins liv fram till partisprängningen 1917 (en fortsättning är utlovad), medan Alf W Johanssons Per Albin och kriget framförallt skildrar Per Albins utrikespolitiska och inrikespolitiska agerande såväl som statsminister som partiledare under andra världskriget.
Johansson, som är historiker av facket, gör i sin inledning några ytterst träffande karaktäriseringar av Per Albin. Han konstaterar att Per Albin representerade ur sociologisk synvinkel något nytt: den yrkesmässige politikern från arbetarklassen. I motsats till till exempel Wigforss (och de fackliga byråkraterna) saknade Per Albin social bas utanför politiken. Detta ser Johansson som en viktig faktor när det gällde att skapa förtroende för hans person inom den växande rörelsebyråkratin.
Anders Isaksson utvecklar det temat i sin välskrivna bok. I och för sig är den lika tendentiös som Franzéns. För Isaksson är det uppfattningen att det inte fanns något reellt val för den svenska socialdemokratin när man en gång slagit in på den parlamentariska vägen, som styr hans analys.
Striden mellan höger och vänster har för Isaksson mest kuriositetsintresse. Den reella motsättningen inom socialdemokratin var en kamp om makten inom partiet, en slags personlig vendetta mellan Per Albin och Zäta Höglund. Men denna fixa idé får Isaksson att ägna särskilt intresse åt Per Albin som taktiker och partigängare, och det mest spännande i boken är hur vi får följa Per Albins vandring i den socialdemokratiska partiapparaten mot toppen – en apparat som tog form just under den period som boken skildrar. Per Albin var en av arbetarrörelsens första pampar, sammanfattar Isaksson och han visar också hur hans levnadsvanor förändras i takt med stigande inkomster och nytt umgänge.
Byråkratin är ett småborgerligt skikt. Per Albin behöll sin småborgerliga livsstil livet ut, skriver Johansson.
Sammansmältningen av Brantings borgerligt baserade skikt med de byråkrater med arbetarursprung som Per Albin eller fackpampar som Herman Lindqvist representerar skapar ett nytt fenomen som kommit att spela en framträdande roll i Sveriges politiska liv under flera generationer: den reformistiska byråkratin.
De nu aktuella biografierna hjälper till att visa vilken avgörande roll dessa byråkrater, med partiledarna i spetsen, spelade när det socialdemokratiska partiet definitivt utvecklades i reformistisk riktning under tiden kring första världskriget. Men, samtidigt som ett försök att ringa in uppkomsten av den socialdemokratiska byråkratin måste ha sin egen utgångspunkt av social bestämning av byråkratin har man utelämnat mer än halva sanningen om man begränsar analysen till denna nivå.
Alf W Johansson pekar på en annan aspekt av socialdemokratins organisationsutveckling: I och med att partiet accepterat parlamentarismen som politisk arbetsform var det oundvikligt att makten koncentrerades till partitoppen, hävdar han. Det var nödvändigt att partiledningen fick ett självständigt handlingsutrymme och auktoritativt kunde fatta beslut utan att behöva riskera att dess mandat drogs tillbaka av någon tillfällig partimajoritet.
Sociologen Sune Sunesson har utvecklat sin syn på fackföreningsrörelsen och byråkratibegreppet så här:
Fackföreningsrörelsen är inte 'byråkrati' i någon strikt mening. Men däremot är fackföreningsrörelsen ... underställd samma dominerande organisationskrav som andra politiskt viktiga organisationer, inklusive den statliga byråkratin. Dessa organisationskrav går tillbaka på statens organisation och statens uppgifter. Kraven är bl a att organisationsledningen skall kunna företräda och 'ansvara' för en uppfattning utan att medlemmarna behöver tillfrågas, att organisationsledningen tar på sig ett 'ansvar' för ingångna avtal, att kunna representeras utåt av företrädare som har rätt att 'ha en annan uppfattning' utan att kontrollera om denna verkligen från början uttrycker medlemmarnas mening ... I och med detta har man lämnat antaganden om att fackföreningsrörelsen är 'byråkratisk' därför att den är stor ... eller därför att den har ombudsmän anställda, och förvisat dessa frågeställningar till det ideologiska eller tekniskt-organisationsbeskrivande området.[5]
Sunessons resonemang om den strukturella nivåns betydelse för byråkratins utveckling kan överföras till att gälla också det socialdemokratiska partiet, utan att man för den skull måste acceptera på hans syn på vad som hör hemma på det ideologiska området. I själva verket är det kanske just i skärningen mellan denna strukturella och vad man kanske skulle kunna kalla en subjektiv nivå – alltså den 'Michelska' – som det fruktbara i studiet av det socialdemokratiska byråkratiproblemet ligger.
Marxisternas grundläggande kritik mot reformismen är ingalunda att de kämpar för stegvisa reformer. Nej, reformismens avgörande svaghet ligger i uppfattningen att det skulle vara möjligt att lösa arbetarklassens frågor i samarbete med den klass som förtrycker och utsuger den – och med de medel som ställs till förfogande av borgarna.
Parlamentarismen och den borgerliga demokratin är en metod att genom kompromisser och samarbete mellan olika klasser och skikt möjliggöra en politik som med största möjliga underlag kan få kapitalismen politiskt funktionsduglig. Den bygger på att de som deltar accepterar spelreglerna. Önskar borgarna utesluta företrädare för arbetarklassen ur den demokratiska processen hänvisas man i regel till fascistiska eller andra totalitära lösningar. Och omvänt – ville socialdemokratin delta måste man avsvära sig sitt marxistiska klasskampsprogram.
Nyckelfrågan här var för den tidiga socialdemokratin inställningen till det borgerliga klassförsvaret. En trovärdig försvarspolitik utgjorde den avgörande förutsättningen för socialdemokratins inträde i kretsen av regeringsdugliga partier, skriver Isaksson, och fortsätter: ”Militärapparatens själva existens kunde inte ifrågasättas, eftersom den faktiskt utgjorde priset för den politiska demokratin”.
Men det räckte inte med en enkel överenskommelse mellan partibyråkratin och de borgerliga partierna. ”En lösning av försvarfrågan krävde kamp mot radikalismen inom socialdemokratin, som i denna fråga såg en murbräcka mot det borgerliga samhället”, skriver Johansson. ”Kampen mot radikalismen inom arbetarrörelsen både inom det egna partiet och gentemot kommunisterna går som en 'röd' tråd genom Per Albins politiska verksamhet.” Demokratin måste kväsas, oppositionen kastas ut ur partiet.
”Den kamp som här utkämpas var den klassiska som alla partier med samhällets demokratisering som mål ställs inför: organisation betyder hierarki och hierarki betyder ojämn fördelning av makten.” En maktkoncentration till toppen är oundviklig om man accepterar parlamentarismen som politisk arbetsform, är Johanssons slutsats.
Det var Per Albin, inte Branting, som lyckades skapa den mäktiga, byråkratiserade organisation som inte bara blev upptagen i kretsen av regeringsdugliga partier, utan som i generationer kom att bli det enda regeringsdugliga. Johansson pekar också på Per Albins slutliga lösning på radikalismproblemet: den permanenta samlingsregeringen. Per Albin drev hårt den frågan under slutet av sitt liv. I en sådan regering skulle radikalismen inom det egna partiet kapslas in, samtidigt som kommunisterna skulle isoleras. Det framgår också hur orolig Per Albin är för alltför stora socialdemokratiska valframgångar – det skulle återigen kunna väcka den eventuella opposition inom partiet som fortfarande trodde på socialistiska lösningar.
Per Albins efterträdare Tage Erlander kom i dessa avseenden till dukat bord. Per Albin hade verkligen lyckats kväsa radikalismen. I Olof Ruins bok I välfärdsstatens tjänst. Tage Erlander 1946-1969 kan man läsa att Erlander endast vid ett tillfälle oroade sig över partiets enhet – när ett antal tunga namn i mitten av 50-talet satte igång en kampanj för att få socialdemokratin att ställa sig bakom svenska atomvapen. Där klövs partiet mitt itu, med Erlander och Palme vacklande mellan lägren allteftersom opinionen svängde. Utan det socialdemokratiska kvinnoförbundets kraftfulla insats hade de antagligen hamnat på anhängarnas linje. Men någon risk att försvarsfientliga uppfattningar skulle få genomslag i partiet fanns inte längre.
Det är påtagligt hur stor del av Ruins politiska biografi som ägnas åt Erlander som statsminister, och hur liten rollen som partiordförande är. Tyngdpunkten i den socialdemokratiska verksamheten är tryggt förankrad på den parlamentariska arenan. Partiruljangsen sköter ombudsmännen på Sveavägen, utom när det drar ihop sig till val förstås.
Av de statsråd Erlander utsåg hade majoriteten en bakgrund i kanslihuset eller annan central förvaltning. Regeringskrets och förvaltning började mer än förr glida ihop. Det politiskt agitatoriska tycktes minska i betydelse, skriver Ruin.
Också Erlander strävade efter en stark regering i två avseenden, menar Ruin: Den ska ha en riksdagsmajoritet bakom sig och vara sammanhållen av ett gemensamt program. Detta gick i regel bara att uppnå genom ett organiserat samarbete med borgerliga partier, hos Erlander var som bekant favoriten Bondeförbundet/Centerpartiet, under mer än halva Erlanders regeringstid samarbetade partierna nära, ibland i regeringsställning.
Kompromisser och klassamarbete, den ledstjärnan har de socialdemokratiska partiledarna inte svikit.
Är det möjligt att göra några jämförelser mellan den stalinistiska och socialdemokratiska byråkratin? Kan man jämföra Per Albin och Stalin?
Frågan kan i förstone verka befängd. Man kan ju knappast beskylla Per Albin för att ha sänt sina motståndare till avrättningsplutonerna och inte heller hävda att han deltog i organiserandet av någon socialistisk revolution. När Anders Isaksson beskriver Per Albins påfallande intresse och fallenhet för organisatoriska frågor och hans påfallande ointresse för ideologiska, kan man möjligtvis ana någon form av släktskap. Annars är det på ett annat plan man hittar fruktbara paralleller.
När Trotskij i Den förrådda revolutionen beskriver framväxten av den stalinistiska byråkratin konstaterar han att den har två ursprung. Det existerade i sovjetsamhället en statlig byråkrati med rötter i tsarsamhället och gödd av efterkrigstidens bristsamhälle. Problemen uppstod när också bolsjevikpartiet byråkratiserades, när partidemokratin inskränktes och fraktionsförbud infördes. ”Stalinistfraktionens historiska roll var att ... låta partiet bli sitt eget ämbetsverk och sammansmälta detta med staten”, skriver Trotskij.[6]
På samma sätt måste man se uppkomsten av den socialdemokratiska byråkratin i Sverige. Den har dels ett ursprung i uppkomsten av ett småborgerligt skikt arbetarfunktionärer med intresse av att försvara sina materiella och sociala privilegier bland annat genom inskränkningar i partidemokratin. Men den är också en oundviklig konsekvens av den parlamentariska klassamarbetslinje dessa reformistiskt orienterade grupper slog in på. Partiet blev underställt samma dominerande organisationskrav som andra politiskt viktiga organisationer, inklusive den statliga byråkratin.
Böcker om socialdemokratiska partiledare som har publicerats de senaste åren:
• Nils Beyer, Den unge Hjalmar Branting, Norstedts 1985;
• Nils-Olof Franzén, Hjalmar Branting och hans tid, Bonniers 1985;
• Lena Svanberg, Anna Branting, Bonniers 1987;
• Anders Isaksson, Per Albin I: Vägen mot folkhemmet;
• Alf W Johansson, Per Albin och kriget, Tiden 1985;
• Olof Ruin, I välfärdsstatens tjänst. Tage Erlander 1946-1969, Tiden 1986;
• Dieter Strand, Med Palme. Scener ur en partiledares och statsministers liv, Norstedts 1986.
[1] Robert Michels, Organisation och politik, 1983, s 169.
[2] Lenin, ”The Collaps of the Second International”, i Collected Works, 1964, 21:295f. [ svenska: Andra internationalens sammanbrott xxxxx]
[3] Karl Marx, ”Inbördeskriget i Frankrike”, i Isaksson (red), Pariskommunen, ss 55-60.
[4] C N Carleson, Makt och parti i modern politik och organisation, 1918.
[5] Sune Sunesson, Politik och organisation, 1974, s 75.
[6] L Trotskij, Den förrådda revolutionen, 1983, s 201 [sidhänvisningen till bokversionen]