Ur Fjärde internationalen 1/1990

Mats Bladh

Plan, marknad eller självförvaltning

Sovjets och Östeuropas ekonomi

När den nya öppenheten nu lättar på förlåten, uppvisar ”den reellt existerande socialismen” en sämre situation än vi trott och gissat oss till. Vi blir varse att den ekonomiska utvecklingen inte bara stagnerat, utan rentav försämrats. Vissa jämförelser görs mellan Sovjetunionen och Sverige i tabell 1. Även om måttens jämförbarhet kan ifrågasättas på alla punkter, kan man inte komma ifrån den starka tillväxt Sovjetunionen uppvisade i början av efterkrigstiden. Men kvaliteten på de sovjetiska siffrorna kan ifrågasättas. Slöseri med halvfabrikat har inte beaktats; Förutsättningen om stabila priser är orealistisk eftersom direktörer kan höja priset på nya produkter. Man måste därför reducera de officiella talen. Jacques Sapirs uppskattningar ges inom parentes. Abel Aganbegyan, Gorbatjovs chefsrådgivare i ekonomiska frågor, går ännu längre och säger att tillväxten i Sovjets ekonomi under den elfte femårsplanen (1981-85) var noll! Det beroende på kvalitetsförsämringar på många produkter.[1]

Tabell 1. BNP-, industri- och produktivitetstillväxt i Sovjet och Sverige 1950-85.

Period    BNP Industri  Produktivitet 
  SU    Sve    SU    Sve   SU   Sve  
1950-55   11,2 3,3 13,2 3,0 8,2 3,0
1955-60   9,2 3,4 10,4 5,2 6,5 4,9
1960-65   6,6 5,1 8,6 7,0 4,6 7,0
1965-70   7,2 4,1 8,5 4,6 5,7 4,5
1970-75   5,1 2,6 7,4 2,8 6,0 4,5
1975-80      3,7(2,6)    1,3    4,5(2,2)    -0,4 2,8(0,5) 2,4
1980-85    3,3(1,7)  1,8 4,7(0,6) 2,1   4,2(-0,1)   3,9

Källor: Catherine Samary: ”Plan, Market and Democracy”, Notebooks for Study and Research 7/8, s 13; Mandel: Beyond ..., s 5; SCB, egna bearbetningar.

Anm: BNP för Sovjetunionen är ”nationalinkomst”, vilket motsvarar BNP utom bidrag från det som i Sverige kallas offentlig sektor och banker/försäkring/fastighetsförvaltning. Produktiviteten för Sverige är förädlingsvärde i fasta priser per sysselsatts (inklusive företagare) arbetstimme inom tillverkningsindustrin. Talen inom parentes är revideringar av Jacques Sapir.

De reviderade talen i tabellen antyder en hel del luft i officiella data. Var det så för tidigare perioder också? Antagligen. Enligt två sovjetiska ekonomer (Seljunin och Khanin) var ”BNP”-tillväxten i Sovjet 1960-85 för respektive femårs-period: 4,4; 4,1; 3,2; 1,0; 0,6. Dvs betydligt lägre än de officiella talen (och lägre än Sapirs revidering).[2]

För att ge en bild av dagsläget i östekonomiema, kan vi ta de indikatorer Veckans Affärer tagit fram (tabell 2). För att se Östeuropas ”plats” i den globala ekonomiska hierarkin, borde man också jämföra med underutvecklade länder i Tredje Världen. Dessa skulle hamna betydligt under Östeuropa, ofta på samma avstånd som Östeuropa ligger från Sverige. Men eftersom data saknas är jämförelser än mer vanskliga än de som presenteras i tabellen. Den jämförelse som gjorts antyder att Portugal ligger i nivå med de svagare öststaterna. Måtten måste förstås tas med en god portion skepsis. Dödligheten, t ex, sjunker naturligtvis med stigande standard. Men dödlighetsstatistiken förbättras samtidigt, vilket kan ge motsägelsefulla resultat.

Albanien skiljer ut sig från de övriga. Hela 60 procent av den sysselsatta befolkningen är agrar, vilket gör att Albanien (tillsammans med södra Jugoslavien) ligger i nivå med länderna i Tredje Världen (exklusive NIC-länder). Den låga biltätheten hör därför inte bara ihop med att privatbilismen är förbjuden. Förutom tillgången till bra vatten och telefontäthet, visar Östtyskland de bästa värdena. Det är väl också vad vi väntat oss. Inte lika väntat är Tjeckoslovakiens mediokra resultat, och att Bulgarien inte ligger så långt efter (det telefontätaste östlandet).

Tabell 2. Standardindikatorer för Sovjet, Östeuropa, Sverige och Portugal 1984-88.

Land  BNP   Bilar   Tfn   Bostad    Dödl   Akad   TV-lic   Agr %    Vtn % 
Sovjet 42 11 15 60 149 69 82 23 100
DDR 59 52 15 91 146 99 92 11 90
Polen 34 28 11 62 154 46 66 30 67
Tjeckoslovakien   48 44 19 81 160 42 72 12 74
Ungern 41 39 11 81 171 35 70 19 84
Rumänien 26 3 18 72 168 26 45 28 77
Jugoslavien 31 32 19 65 159 57 45 22 68
Albanien 4 1 0 51 203 27   60 92
Bulgarien 35 32 29 80 162 52 48 17 96
Sverige 100 100 100 100 100 100 100 5 100
Portugal 20 31 19 - 129 - 40 20

Källor: Veckans Affärer 51/52 1989; SCB: Statistisk årsbok 1989, 1990.

Anm: BNP i USA-dollar per invånare 1988 (Portugal 1987); Personbilar per 1000 invånare 1987; Telefonlinjer per 1000 invånare 1987 (Portugal telefonapparater per 1000 inv 1984); Bostäder per 1000 invånare 1987; Dödlighet per 100 000 invånare 1985; Studerande på akademisk nivå per 100.000 invånare 1986; Televisionslicenser per 1000 invånare 1986; Andel sysselsatta i jordbruket 1986; Andel hushåll med tillgång till bra vatten 1985. Utom de två kolumnerna längst till höger är måtten för respektive land satta i relation till Sverige = 100. Där år avviker för Portugal, har uppgifterna satts i relation till motsvarande år för Sverige.

Allvarligast för hela Östeuropa är dock Sovjetunionens svaga ekonomi. Så länge tillväxten ligger på 4-4,5 procent per år, kan flera intressen tillfredställas samtidigt: industriinvesteringar, militärutgifter och ökad konsumtion. Men när tillväxten sjunker ner mot 3 procent blir den målsättningen omöjlig att förverkliga. Den gränsen passerades antagligen redan i mitten av 70-talet, och definitivt under 80-talet. Konsumtionsökningen har stagnerat mer än produktionen sedan 70-talets början.[3] Gorbatjovs nedrustningsinviter och uttåget ur Afghanistan, är sättet att komma ur dilemmat. För att vinna folklig förankring för reformer (gå förbi stalinistiska falanger i byråkratin), måste konsumtionsstandarden räddas och förbättras.

Jordbruket är kanske det största problemet i Sovjet. Produktionen är låg trots de stora jordarna. Sovjet måste importera spannmål och foder. Sovjet producerar mindre spannmål än USA, men med fyra gånger så många traktorer.[4] Prioriteringen av tung industri, tvångskollektivisering och låga jordbrukspriser, har hämmat produktion och produktivitet. Förutsättningen för allmän ekonomisk tillväxt på lång sikt är balanserad sektortillväxt främst mellan jordbruk, produktionsmedelstillverkande industri och konsumtionsvaruindustri. Erfarenheter från NIC-länder pekar på att effektivt jordbruk befrämjas av att bönderna får sälja sina produkter fritt, och att de med egen mark som bas ingår i frivilliga kooperativ. Det måste vidare finnas krediter för mekanisering, och en viktig uppgift för staten är utbyggnaden av vägnätet så att agararprodukterna kan förflyttas.[5]

Tung industri[6] är i dagens värld av minskande betydelse och tämligen komplicerad, vilket gör att den svårligen genererar exportinkomster och innebär stora kapital- och utbildningssatsningar innan de ger spridningseffekter. Prioritering av tung framför konsumtionsindustri, innebär ”uppskjuten konsumtion” och hotar produktivitet och arbetsmoral i allmänhet. Prioriteringen är en utvecklingsekonomisk förlust om agrarbefolkningens inkomster ökat, vilket skulle utgöra grunden för inhemsk avsättning av konsumtionsindustrins produkter. Dessutom är denna ”lätta” industri mindre till formatet och mindre beroende av närhet till råvaror eller hamnar och kan därför placeras närmare konsumenterna. På så vis har den lättare att erbjuda agrarbefolkningen sysselsättning i industrin.

Problemet med konsumtionsvaruindustri i byråkratiskt centralplanerade ekonomier är att de är svårare att planera. Att bygga upp och planera produktionsmål för stora stålverk låter sig göras i en central planeringsbyrå. Men tillverkning av kläder kräver direkta kunskaper om konsumenternas behov, speciellt när behoven utvecklas bortom de rent basala. Informationsnätet i ett centralstyrt samhälle byggt på terror och en hierarki av ja-sägare, lämpar sig inte för det. I en auktoritär regim, där det inte finns utrymme för oberoende fackföreningar och miljögrupper, kommer heller inga eller svaga signaler om dålig arbetsmiljö eller naturförstöring.[7]

1986 gjorde en lagändring det möjligt för kooperativ att startas inom service och reparation. Ett test i Tallinn, där radio- och TV-reparationsfirman Elektron fick erbjuda sina tjänster till oreglerade priser, slog väl ut. Väntetiderna kortades från två veckor till två dagar. Kvaliteten på reparationerna steg och mutorna försvann. Därefter har kooperativens omsättning ökat i snabbt. Men ur detta har också miljonärer skapats, och en maffia som rånar kooperativen. Många konsumenter är missnöjda med de dyra priserna på tjänsterna.[8]

Östeuropas ekonomiska utveckling blev i stort sett en parallell till den sovjetiska. Även här blev andra hälften av 70-talet en stagnationsperiod. Nationalinkomstens ökningstakt blev lägre än någonsin sedan staternas upprättande. Endast Jugoslavien klarade sig hyfsat 1976-80, men även där sjönk standardförbättringarna markant på 80-talet. Produktivitetsökningarna har avstannat: Arbetstakten har av allt att döma stått still och sysselsättningens överföring från jordbruk till industri har minskat trots en ganska stor agrarsektor. Produktionsökning kommer främst från större maskin- och andra realkapitalinsatser, vilket gör driften dyr i termer av investering per ytterligare producerad enhet.[9]

Vid ingången till 80-talet var Östeuropa skuldsatt. 1979 var Ungern, Östtyskland och Jugoslavien mer skuldsatta än Polen. 1986 var utlandsskulden i miljoner dollar per invånare: Ungern 1,2; Polen 0,9; DDR 0,5; Bulgarien 0,4; Rumänien 0,3; Tjeckoslovakien 0,2; Sovjet 0,1. Men enligt nya uppgifter var Östtysklands skuld 1989 mycket större än den officiellt angivna: 21 miljarder dollar, vilket skulle ge 1,2 miljoner per invånare.[10] Faran med en utlandsskuld bestäms inte bara av storleken, utan framförallt av förmågan att betala tillbaka den, landets produktions- och exportförmåga. Det behöver inte vara en dum idé att låna för att satsa på ny modern produktionskapacitet. Men ofta är skuldsättning ett desperat försök att ta sig ur en ekonomisk kris, och kan leda till eller förstärka en beroendeställning.

Möjligheten för Östländerna att exportera sina varor till Väst är begränsade, inte minst pga den låga kvaliteten. Enbart för att minska ökningstakten i skulderna, måste den andel av BNP som går till inhemsk förbrukning växa långsammare än BNP. Om exportmöjligheterna är begränsade måste importen skäras ned så att tillräckligt exportöverskott uppstår. Tvånget att exportera kan därför gå ut över inhemska investeringar och/eller inhemsk konsumtion. Om investeringarna skärs ned hotas den framtida produktionsförmågan. Skär man i konsumtionen hotar missnöjet koka. I Ceausescus Rumänien drogs konsumtionen ner i absoluta tal, dvs reella försämringar, vilket torde vara rekord i svångrem utanför Tredje Världen.

Den avtagande tillväxten är ett hot mot byråkratins makt. Mycket grovt sett finns det tre sätt att härska: Förtryck, ideologi och standardförbättringar.[11] Det sistnämnda är det absolut säkraste. För de östeuropeiska regimerna, vilka inte kom till makten via en folkligt förankrad kamp (utom i Jugoslavien och Albanien), är ekonomisk stagnation ödesdiger. Byråkratin har byggt sin självlegitimering runt parollen ”att komma ikapp och förbi” de utvecklade kapitalistländerna. När då det ekonomiska underlaget för denna paroll uppenbarligen sviktar ”kan man inte fortsätta regera på det gamla sättet längre”.

De Östeuropeiska staternas uppkomst och upplösning

Sovjets dominans i Östeuropa baserades på dess roll i Nazitysklands nederlag och att man fördrivit de tyska ockupanterna. Sovjets militära närvaro spelade en avgörande roll när de nya regimerna etablerades. I Jaha och Potsdam erkändes Sovjets rätt att få vänskapligt sinnade regimer vid sina gränser. Över de tidigare fiendeländerna (Bulgarien, Rumänien, Ungern) kunde också ett ekonomiskt inflytande erhållas genom skadeståndsvillkoren. I några länder kunde respektive länders kommunistpartier erbjuda Sovjet ett politiskt inflytande.

I Jugoslavien och Albanien hade kommunisterna lett kampen mot fascismen och kunde upprätta enpartistater, utan ett stadium av maktdelning, direkt vid krigsslutet. Dessa kommunistpartier hade ett folkligt stöd, och därmed en legitimitet som gjorde det möjligt för dem att ganska snart bryta med Stalin och Sovjet.

I de övriga länderna bildades till att börja med en koalitionsregering, vanligtvis sammansatt av kommunistiska, socialdemokratiska, liberala och bondepartier (till 1946). I en andra fas eliminerades de borgerliga partierna genom terror eller genom att kommunistiska grupper övertog ledningen för dem (till 1947). I det tredje stadiet uppslukades socialdemokraterna genom sammanslagning och medlemsutrensning (till 1948-49). Under tiden stärkte kommunistpartierna sin ställning genom att koncentrera polismakten i sina händer.

Efter sovjetiska påtryckningar avstod Öststaterna från Marshall-hjälpen 1947. Sovjet motsatte sig också alla former av institutionaliserade band mellan de östeuropeiska staterna inbördes. Även om jordreformerna var begränsade räknat i areal, innebar den att storgodsägarna sopades bort i en snabb process utan utdragna domstolsprocedurer. Nationaliseringarna av industrier var också snabb och omfattande. Inte pga radikala målsättningar utan pga att egendomar som tillhört krigsfienden eller var övergivna, var så pass många att upp emot två tredjedelar tillföll den nya staten. Planering av ekonomin blev därmed nästan ofrånkomlig, inte minst pga upprustningsarbetet efter krigets förödelse.[12]

Det som hänt 1989-90 skulle kunna beskrivas som att man spelat den östeuropeiska filmen från de första efterkrigsåren baklänges. Partitopparna i enpartistaterna störtas, och självständiga icke-”kommunistiska” partier tillåts. Koalitionsregeringar bildas. Val utlyses. Marknadsekonomi ska införas och utländskt kapital tillåtas komma in. Avgörande för denna kedjerevolution var Sovjets nya öppenhet utåt och Gorbatjovs icke-stalinistiska politik.

Men skillnaderna är ändå stora. De gamla regimernas bristande legitimitet beror inte bara på hur de uppkom. Det dåliga ekonomiska resultatet under de senaste 10-15 åren har ackumulerat ett missnöje som koncentrerats till den koncentrerade makten i händerna på en byråkratisk elit. Även om byråkratin uppbär klassfunktioner, har den ingen från den centrala statsmakten självständig bas. Det kan den bara få om den omvandlar statsegendom till privategendom, och om direktören får rätt att anställa och avskeda löntagare. I en förstatligad ekonomi kan den inte härska utan att regera. ”Byråkratisk demokrati” kan bara uppstå i samma utsträckning som dess politiska monopolställning uppluckras, och då hotas dess ställning över huvud.[13]

Byråkratin i Östeuropa hade heller ingen folklig förankring i det egna landet (utom Jugoslavien och Albanien). Dess maktställning var därför uteslutande beroende av stödet från Kreml - ”satellitbyråkratier”. När Gorbatjov släppte greppet om de ledande skikten, rasade Jaruzelski, Honecker och Husak som käglor för trycket underifrån. I Ungern försöker det gamla partiet ta ledningen för omvandlingen, och har kanske tagit några poäng på det. Ceausescu försökte kompensera sitt förlorade stöd från Sovjet genom andra internationella kontakter, och genom förstärkt förtryck och ideologi, men förstärkte därmed också missnöjet till ett ursinnigt hat.

Armén har legat lågt i dessa omvälvningar. En orsak till det kan vara att den militärregim som funnits, Jaruzelskis i Polen, i augusti 1989 gav upp sitt maktmonopol. Han kunde helt enkelt inte regera med alla andra emot sig. En annan är att man inte kunde räkna med Sovjetisk sanktion för ett sådant tilltag. En tredje är att armén inte bara är officerare. Utan de värnpliktiga, vilka har nära band med vanligt folk, kan en officer inte göra något. En fjärde är att toppskiktet i Östtyskland och Rumänien skapat en egen militariserad säkerhetspolis, Stasi och Securitate, vilket degraderat den reguljära armén till en relativt underordnad rang.

Det byråkratiska förtrycket har skapat förvirring hos Östeuropas arbetare, var deras klassintressen ligger. Det är svårt att se någon annan lösning än att härma Väst, speciellt som både reformkommunister och de flesta nya partierna förespråkar marknadsekonomi och kapitalism. Östeuropas ekonomiska svaghet, lämnar dörren öppen för en underutvecklad, beroende region till den rika kapitalismen.

Västkapitalister är redan på väg till Östeuropa. Det är en stor marknad. Östeuropa har (inklusive europeiska Sovjet) cirka 250 miljoner invånare, medan övriga Europa har 350 miljoner. När muren revs 9 november gick kurserna upp med 15-30 procent för östorienterade västtyska bolag på Frankfurtbörsen. Lönerna i Östtyskland är cirka en tredjedel av de västtyska. IG Metall (Västtysklands största fackförening) har inlett samarbete med östtyska fack, eftersom det finns uppenbar risk för underbudskonkurrens och överflyttning av produktion till Östtyskland. Allianz, Siemens, Volkswagen, Daimler-Benz, Krupp, Thyssen, Mannesmann, Lufthansa, BASF - är exempel på västtyska företag med projekt i Östeuropa.[14] Företag med bas i andra länder har siktet inställt på samma sak. Omvälvningen i Öst kan innebära ett uppsving för kapitalismen, främst för europeiskt kapital. EG-projektet kan paradoxalt nog tappa luft pga detta.

I Polen, där kontra-revolutionen kommit längst, har priserna chock-höjts med flera hundra procent för att få bukt med utlandsskulden. Gruvarbetare har strejkat för högre lön för att kompensera prishöjningarna. Arbetsminister Jacek Kuron lät meddela att regeringen är beredd att diskutera allt utom lönefrågor, ”eftersom det är en sak mellan arbetarna och de enskilda företagen”. Samme arbetsminister uppgav att arbetslösheten i Polen 1990 skulle komma att omfatta en miljon människor.[15]

Koalitionsregeringen mellan Solidarnosc och Kommunistpartiet antog i början av 1990 ett krisprogram som får Kjell-Olof Feldt att framstå som en vänsterradikal: Fri prissättning; Zlotyn görs växlingsbar; Lönekontroll (lönerna ska öka mindre än priserna) med böter om höjningarna blir för stora, gällande retroaktivt från september 1989; Budgetunderskottet ska minska genom att subventioner tas bort; Räntorna höjs, vilket främst drabbar bönderna och boendet; Det ska bli lättare att köpa och sälja jordbruksmark; Det ska bli lättare att gå i konkurs; Privata banker ska få startas; Företag ska privatiseras. Det avsnitt i konstitutionen som talar om rätten till arbete har strukits, med hänvisning till att ”arbetslösheten gjort den otidsenlig”.

Den polska byråkratin förborgerligas. Den förre industriministern Wilczek har startat egna företag. Många direktörer har köpt andelar i aktiebolag, vilket antagit sådana proportioner att regeringen diskuterat ett lagförslag för att begränsa köpen. Solidarnosc har förlorat sin popularitet. Det har nu endast 2 miljoner medlemmar, mot 10 1981, och aktiviteten är låg. Vid de strejker som brutit ut har kommittéer utanför Solidarnosc' kontroll bildats.[16]

I DDR har utvecklingen gått mycket fort. Ett halvår efter Honeckers fall diskuteras sammanslagning av de bägge tyska staterna. Östtyskland är ingen nationell stat. Dess ekonomi och levnadsstandard är betydligt mer begränsad än den västtyska.[17] Utvandringen fortsätter. En valutaunion skulle innebära en faktisk ekonomisk sammanslagning: Bonn och Bundesbank tar kommandot över DDR-ekonomin.

I början av 1990 låg den svarta växelkursen för DDR-mark på 6:1 eller 7:1. Samtidigt hade östtyskarna ett sammanlagt sparbelopp på 170 miljarder. Om växlingskursen sätts till 1:1 kan östtyskarna köpa många västtyska varor de nu inte har tillgång till, vilket skulle ge en kraftig efterfrågeinflation. Dessutom skulle de östtyska företagen utsättas för västtysk konkurrens, med stor risk för utslagning. Om kursen sätts 7:1 får östtyskarna en mycket lägre köpkraft och löneläge än västtyskarna. Då skulle östtyskarna fortfarande vilja utvandra till väst, medan de västtyska företagen skulle vilja flytta till öst. Vilken kurs som än väljs får den nya tyska staten nya utgifter, arbetslöshetsunderstöd mm, som inte funnits i DDR tidigare.[18]

Problemet och utgångspunkten

Med marknaden och kapitalet kommer också arbetarkampen och fackföreningarna. Men de ideologiska perspektiven för den arbetarkampen blir motsägelsefull. ”Kommunism” och planekonomi är förknippat med diktatur och trög byråkratism. Socialismens pånyttfödelse måste brottas med detta hinder. Återerövrandet av det teoretiska arvet från Vänsteroppositionen och Marx är viktigt för skapandet av nya partikärnor. Men för den breda förankringen krävs obelastade begrepp och vinklingar. Självförvaltning, vid sidan av en representativ politisk demokrati, är det som har dykt upp i en plattform för den tjeckiska vänstern.[19] I det som följer kommer en diskussion att föras kring Plan, Marknad och Självförvaltning, och hur idén om självförvaltning förhåller sig till bolsjevikisk och trotskistisk tradition. Låt oss ta det som ett inlägg i en nödvändig diskussion.

I den brittiska tidskriften New Left Review fördes 1986-88 en debatt om plan och marknad i ett framtida socialistiskt samhälle. Debatten fördes främst mellan Alec Nove och Ernest Mandel. Nove har studerat sovjetisk ekonomi i 30 år, och innehade en skotsk professur i ämnet, innan han pensionerades. Som en avslutning på sina Sovjetstudier skrev han en bok där han gav sin syn på hur socialismen skulle se ut. Han förespråkade ”marknadssocialism”. Mandel menade att Nove sålt ut det socialistiska målet.

Marknad med plan

Alec Nove ansåg att den sovjetiska planeringen misslyckats därför att man inte kan samordna en hel ekonomi centralt. Det är fråga om miljontals varor och tjänster. Det är inte bara otympligt - det är omöjligt. Besluten måste decentraliseras. Därför måste man ha marknad. Vissa saker bör dock centralplaneras:

Staten ska besluta om de stora investeringarna; Övervaka och ibland styra de decentraliserade besluten; Spela en dominerande roll i statsföretagen (se nedan); Upprätta regler för de självständiga företagen. Statsförvaltningen skulle vara underställd en vald församling.

Centraliserade statsföretag bör ta hand om ”naturliga monopol”. Det gäller vattenförsörjningen, järnvägs- och elnätet, banker och andra nationella system som inte kan och inte bör delas upp i bitar. I socialiserade företag, är företagsledningen ansvarig inför sina anställda. Dessa ägs av staten, men företagen tar egna beslut över sin verksamhet. De skulle konkurrera med varann. Detsamma skulle gälla de kooperativa företagen, men dessa skulle också ägas av de anställda gemensamt. Små privata företag skulle förekomma. Inte bara frilansande författare, målare, klädskapare, mm, utan också egenföretagare med anställda. Det skulle finnas gränser hur stora dessa fick bli, och företagaren skulle själv jobba i företaget.

Demokratisk centralplanering.

Nove tror inte på ”överflödet” som skulle göra slut på alla strider om fördelningen. Ernest Mandel hävdar dock i sin kritik av Nove, att vi kan iaktta det redan i dagens kapitalism. Många varor går mot sin mättnad. Folk efterfrågar inte mer mat i all oändlighet. När hoten om matbrist är övervunna, börjar man se till andra värden såsom sund hälsa och motion. Relativt få varor kommer dock alltid vara lyx.

En annan utgångspunkt för Mandel är tendensen till ”objektiv socialisering” under kapitalismen. Större företag innebär att allt fler beslut inte går via marknaden, utan är resultat av planering inom företaget. Även mellan företag blir direkta beställningar vanligare. Mandel menar också att Nove överdriver variationen i konsumenternas behov och företagens köp. De flesta köpen följer ett stabilt mönster - man köper för det mesta samma saker idag som igår.

Mandel ser alltså tendenser till överflöd och planering i dagens kapitalism, vilket förebådar socialismens möjlighet. Men kapitalismen är en marknadsekonomi totalt sett. Det innebär att verksamheter i olika företag och länder inte är samordnade. Det ger upphov till överinvestering och kriser. Profitintresset leder till ojämlikhet. Konkurrensen leder till egoism och krig. Man kan inte ha både marknad och socialism. Marknaden är grunden för kapitalismen. Däremot måste privat ägande och marknad finnas kvar efter revolutionen, främst i de fattiga ländernas jordbruk.

Mandel vill ha ett system med arbetarstyrda företag. Till toppen ska det vara val och omröstningar för stora beslut. Dessa demokratiska beslut följs upp med en generalplan för de stora sektorerna i ekonomin. Dessa kan sen brytas ned i företagsplaner. Företagens sortiment av konsumtionsvaror, kan väljas ut genom enkäter, eller genom konsumentkommittéer som väljer exempelvis sex skor av tjugo.

Modellen skiljer sig från Noves såtillvida att företagen inte får vara självständiga och inte drivas av vinstmotiv. Marknadsrelationer får bara förekomma mellan privat/kooperativ sektor å ena sidan, och arbetarstyrda företag/konsumenter å den andra. Löneskillnader får inte användas för att fördela arbetskraften mellan företagen. Det ska inte förekomma konkurrens.[20]

Det är fullt klart att Nove misstror planekonomins möjligheter att planera. Det beror inte bara på byråkratiskt missbruk och frånvaron av demokrati. Det beror på informationsmängden som krävs för planen, och alla konsumenters varierade och växande behov. Det är också klart att Mandel förespråkar planering uppifrån och ned, och att planerarna på olika nivåer kan veta allt som behöver vetas.

Ett nätverk av arbetarråd

Om vi istället tar arbetarmakten som utgångspunkt, kan vi måla upp en modell där vi får ett nätverk av löntagarstyrda företag. Då centralplanerar man inte bort marknaden - man organiserar bort den nerifrån. Arbetsplatserna skulle då ha en lekmannastyrelse, bestående av de anställdas representanter, bredvid den professionella företagsledningen. Dessa arbetarråd skulle bilda branschråd för bil-, sjukhus-m fl ”-branschen”. De skulle centraliseras regionalt och nationellt. Branschråden skulle diskutera gemensamma problem och utvecklingsvägar i verksamheten: Lönestruktur, arbetsorganisation, jämställdhet, miljöfaror, mm. De vertikala råden kan diskutera samordningen mellan branscher och sektorer: produktionsomställning, regional fördelning, nyetableringar, prioriteringar. Dessa beslut ska fungera som diktat för professionella företagsledare, och utgöra kunskapsunderlag för den centrala planeringen. Centralplaneringens roll blir att samordna samordningen, att prioritera, att diskutera och häva tvister. Stora frågor såsom kärnkraft, arbetstidsförkortning, minimilön, kan underställas folkomröstning. Den politiska makten kan utnyttja ekonomisk politik för att påverka utvecklingen, och kan påtvinga den ekonomiska strukturen sin vilja genom lagstiftning.

Kritik

Alec Nove bygger in konkurrensen och ”fabriksegoismen” i det han vill kalla socialism. Om inte löntagarna organiseras i samarbetsorgan över bransch-, regions- och nationsgränser, blir arbetarmakten splittrad. Att avveckla kärnkraften till exempel, hotar naturligtvis sysselsättningen för de som jobbar där (och för de som skulle bygga nya kraftverk), och kan skapa problem för energiförsörjningen i ett omställningsskede. Om det då inte finns samarbetsorgan som planerar utbyggnad av alternativa energiformer, kommer varje arbetargrupp att försvara sin arbetsplats.

Nove frågar: Varför ska de järnvägsanställda bestämma över tidtabellen? Järnvägsnätet är ju hela folkets nyttighet.[21] ”Naturliga monopol” bör därför, enligt Nove, inte vara föremål för självstyre. Men det kan man ju säga om allting, även produktion av synålar och bilar. Att lyfta löntagarmakten från ett fabriksekonomiskt till ett nationalekonomiskt synsätt, är ett allmängiltigt problem. Det är omöjligt att lösa den frågan utan att ge ansvar åt arbetarna, dvs makt. När de själva får ta ansvar för hela ekonomin, blir de tvungna att ta hänsyn till kundernas behov, inklusive tågresenärernas.

Däremot tror jag Nove har rätt när det gäller informationsmängden i en komplex ekonomi. Centralplanering kan klara av en forcerad industrialisering av ett underutvecklat land, men när mer sofistikerade konsumtionsbehov ska tillfredställas blir mängden information för varje restaurang, resebyrå, tidning, stormarknad, sjukhus och miljontals andra enheter ohanterlig. Planeringsbyrån ska inte bara bestämma storleken på produktionen, den måste också se till att produktionsenheten förses med just den mängd och kvalitet på köks- och datautrustning, lagerutrymmen, transportmöjligheter, förbrukningsvaror, personal, mm, som krävs för att få fram den mängden.

Men från detta drar Nove slutsatsen att enheterna måste vara självständiga, dvs marknadsekonomi. Problemet med marknadsekonomi är ju att även produktion av hamburgare påverkar andra ekonomiska aktiviteter, och att individuella beslut kan ge upphov till oavsedda konsekvenser på totalen. Här tror jag man måste skilja på stora och små problem. Om samhället inte medvetet satsar på kollektivtrafik, kommer miljontals konsumenter lösa sina transportproblem med bil, och då kan det sluta med Los Angeles. Det finns ju inget behov av trafikstockningar, buller, avgaser och brist på mark för parker. Det finns heller inget behov av kärnkraftshaverier, eller av att landsändar underutvecklas. Om flera länder samtidigt satsar på varvsproduktion, därför att de ser oljetankersbehovet öka i framtiden, kan det sluta (och har slutat) med överproduktion av båtar. Det måste därför finnas överordnade, samordnande, organ som förebygger och korrigerar sådana effekter utan att arbetslöshet uppstår.

Mandel är krångligare att få grepp om, eftersom han har dubbla ståndpunkter. Den sida som framhävs i debatten med Nove är idén om det centralplanerade samhället, där Planen rinner uppifrån och ned i en hierarki av arbetarråd. Allmänviljan fastställs centralt och varje grupp får sen ta hand om sin bit på olika nivåer. Problem med målkonflikter och konflikter mellan gruppintressen, diskuteras inte. Det viktiga är komma från marknadsekonomins anarki. Det får gärna ske med självstyre, men det är oklart hur mycket självstyre som blir kvar på de enskilda arbetsplatserna. Mandel står teoretiskt för idén om en demokratiskt vald kommandoplanering, med ett vidhängande tillägg om självstyre.

Den klassiska marxismen

Mandels arbete har alltid gått ut på att försvara den klassiska marxismens arv. Förutom att han är en världens främsta Marx-kännare, ligger hans ideal djupt förborgade i den period då marxismen var intimt förknippad med verkliga masspartier några decennier runt sekelskiftet. Han försvarar den genom att utveckla den i debatt med dagens socialistiska strömningar. Om man vill veta vad Marx, Engels, Lenin och Trotskij skulle ha sagt i dag, då ska min läsa Mandel. Förutom på en punkt[22] kritiseras aldrig de fyra nämnda personerna.

En av idéerna från den klassiska marxismen är Engels' syn på socialistisk ekonomi där marknadens anarki skulle ersättas med planering. Denna planering fanns redan, nämligen inom det kapitalistiska företaget. Inte nog med det, kapitalismens inneboende koncentrationstendenser drev fram truster mellan storindustrins aktiebolag - konkurrensen ”slog om” till monopol. Motsättningen mellan den ”samhälleliga produktionen och den kapitalistiska tillägnelsen” drevs till sin spets när den kapitalistiska staten tog över trusterna.

Kapitalförhållandet upphäves inte, det drives fastmer till sin spets. Men där slår det om. Statens övertagande av produktivkrafterna är alltså inte någon lösning av konflikten, men det gömmer i sig det formella medlet, vägen till lösningen.[23]

Den kvalitativa skillnaden mellan kapitalistisk och proletär stat är att i den förra så vänds ”produktionsmedlens och produkternas samhälleliga karaktär mot producenterna själva”, medan den i den senare blir ett medvetet övertagande av produktionsmedlen så att de blir ”den mäktigaste hävstången för produktionen själv”. Marknadsekonomin är en omedveten produktionsordning vars resultat slår tillbaka på producenterna (inklusive de enskilda kapitalisterna) ”som en blind naturlag, våldsam och förstörande”. Proletariatets diktatur däremot, är en medveten och rationell planering av produktionen utan kriser och krig. Planeringen inom det enskilda kapitalistiska företaget var embryot. Hela ekonomin skulle drivas som en enda stor fabrik.

Proletariatet griper statsmakten och förvandlar produktionsmedlen i första hand till statsegendom. Men därmed upphäver det sig självt som proletariat, därmed upphäver det alla klasskillnader och klassmotsättningar och följaktligen även staten som stat.... Så snart det inte längre finns någon samhällsklass att utsuga, så snart den av klassherraväldet och produktionsanarkin förorsakade kampen för tillvaron mellan enskilda och de därur uppstående konflikterna och excesserna upphört - ja, då finns det ingenting mer att undertrycka som kunde göra en särskild under-tryckningsmakt, en stat, nödvändig. Den första handling med vilken staten verkligen framträder som representant för hela samhället - besittningstagandet av produktionsmedlen i samhällets namn - är tillika dess sista självständiga handling som stat. En statsmakt som ingriper i samhällets förhållanden blir överflödig på det ena området efter det andra och staten avsomnar av sig själv. Istället för en regering över personer får vi en förvaltning av tingen och en ledning över produktionsprocessen. Staten ”avskaffas” inte, den dör bort.[24]

Anti-Dühring är inte vilken bok som helst. Den var skolboken för nya och gamla marxister. Marx' kamrat och det marxska idégodsets förvaltare lärde i den ut Marxismen, med stort M och i singularis - den vetenskapliga socialismen.[25] Vi kan i Anti-Dühring se att staten är ett klassinstrument.[26] När klasserna avskaffas behövs ingen stat. Administration är förvaltning av ”ting och ledning av produktionsprocessen”, inte byråkrati och styrandet av folk. Staten var, i Engels' uppfattning, ett resultat av klassmotsättningar. Och klasser likställdes med social arbetsdelning.[27] Vi kan också se att klasskriteriet på staten inte bestämdes av arbetarmakt i fabrikerna, utan av arbetarnas gripande av statsmakten, av förstatligandet av ekonomin och den medvetna planeringen av densamma. Detta återknyter inte till Marx' syn på arbetarens förslavande i fabriken under kapitalförhållandet.[28]

Lenin och fabrikskommittéerna

Några dagar efter maktövertagandet 1917 skrev Lenin ett utkast till regler för arbetarkontroll.[29] Arbetarkontrollen skulle gälla alla företag utom de minsta, och fabrikskommittéernas beslut skulle vara bindande för ägare och företagsledningar. Men fackföreningarna skulle besluta över fabrikskommittéerna. I den sista paragrafen ställde Lenin fabrikskommittéerna ansvariga inför staten för att ”upprätthålla den strängaste disciplin och försvarandet av äganderätten”.

Fackföreningarna tolkade detta utkast i en praktisk manual för arbetarkontroll. Där stadgade man att fabrikskommittéerna inte skulle sköta företagen utan att detta låg i händerna på ägarna. De förbjöds också uttryckligen att konfiskera företagen. Dessutom skulle fabrikskommittéerna vara underställda fackföreningarnas kommission för Kalkyl och Distribution. Man ville helt enkelt göra fabrikskommittéerna till fackliga lokalorganisationer.

Fabrikskommittéerna själva slöt däremot upp bakom det program som Centralrådet för Petrograds Fabrikskommittéer givit ut. Där ströks de moderata delarna i den fackliga manualen, och man lade till att man skulle blanda sig i ledandet av företagen. Också det all-ryska Fabrikskommittéernas Centralråd skissade program i radikalare riktning, och att makt och kontroll skulle gå nedifrån och upp.

Detta mönster går sedan igen i diskussionerna om arbetarkontroll. Fabrikskommittéerna vill utvidga den och ser den som basen för den nya makten. Fackföreningarna är motståndare till arbetarkontroll, och vill underställa fabrikskommittéerna de fackliga organisationerna. Lenin vill underställa dem staten och låta de gamla ägarna sköta företagen. Även tekniker och ingenjörer var emot arbetarkontrollen.

Trots att fabrikskommittéerna växte efter Oktober, trots att de varit mer effektiva än fackföreningarna att stoppa kapitalisternas sabotage, och trots att de var mer entusiastiska för den nya bolsjevikiska regeringen än fackföreningarna var, kom Bolsjevikerna med Lenin i spetsen att ge fackföreningarna stöd framför fabrikskommittéerna. Maktövertagandet hade skett på bekostnad av oenigheter inom Bolsjevikernas led, framförallt från äldre fackligt baserade kamrater. Det fanns därför skäl för Lenin att stödja fackföreningarna för att hålla ihop partiet, och för att vinna mensjevikernas respekt vilka intog en facklig ståndpunkt i frågan om arbetarkontroll.[30] Därtill var kamrater från fabrikskommittéerna svagt representerade i partiet, och utan den respekt som långt medlemskap ger.

Lenin kunde göra uttalanden till förmån för arbetarkontroll, men gång på gång tolkade han begreppet arbetarkontroll som bokföring och kontroll av beslut tagna av andra, främst de kapitalister som var kvar. I själva verket såg Lenin övergångsperioden som en kombination av sovjetstat och statskapitalism ända fram till juni 1918, då inbördeskriget började.

Vad som var värre med Lenins inställning var förhoppningarna knutna till införandet av storindustri av tysk modell och Taylorism av amerikansk modell, i det socialistiska uppbygget. ”Vi måste lära av tyskarna”, skrev han och menade då disciplin i arbetet. Redan industrins tekniska organisation kräver järnhård disciplin, skrev han i april 1918. För att tusentals människors arbete ska kunna samordnas, måste de underordnas en vilja. Det finns ingen motsättning mellan enmansdiktatur och demokratisk klassmakt. Arbetsdisciplin och Sovjetmakt var det enda som krävdes för socialismens seger.

Lenin förespråkade också Taylorism och ackordsarbete. Taylorism är ett system för arbetsorganisering som är förknippat med enkla, repetitiva arbetsuppgifter i typfallet vid ett löpande band. Den fråntar arbetaren alla initiativ. Han ska bara följa företagsledningens regler och arbetsinstruktioner under förmannens kontroll. Den bygger på minutiösa tidsstudier mätta i tjugoåttondels sekunder, vilka styr varje handgrepp som arbetaren utför. Metoderna användes i stor skala i Fords bilfabriker i början av 1900-talet, och har sen spritts över den industrialiserade världen. Den har inneburit industriarbetets utarmning så till den grad att ungdomar flyr dessa arbetsplatser redan efter några månader.[31]

Dessa metoder skulle införas i Ryssland för att höja arbetsproduktiviteten. Sovjetmakten måste utnyttja de senaste kapitalistiska teknikerna, sätta in alla krafter för att införa det och till och med använda diktatoriska metoder för att kopiera metoderna. ”... vi får inte tveka att använda barbariska metoder för att bekämpa barbariet”.

Lenin och sovjeterna

Synen på proletariatets diktatur hos Engels ovan, kom att utvecklas av Lenin. Det är själva staten som ska bli proletär, och statsmakten ska ändra karaktär. Då vänds den statsmonopolistiska statens makt från ett undertryckande av arbetarna, till de associerade producenternas frietsverktyg som somnar av sig själv. Lenins innovation är att staten ska byggas på sovjeter. Här återknöt Lenin till Pariskommunens ideal.

Det är en direkt-demokratisk form, där sammanförandet av beslutande och utförande funktioner är nyckeln.

Bakom dessa föreställningar vilar en organisk syn på klassen och partiet. Det är inte hela folket som har en allmänvilja, som Rousseau menade, men väl klassen.[32] Dess intressen finns under alla konjunkturer hos avantgardet. I revolutionen, då massornas aktivitet och medvetande stiger mycket högt mycket fort, når de upp till sin historiska uppgift, förkroppsligar och aktiverar sina klassintressen.

Sovjeterna var en ny typ av institutioner, enligt Lenin. I parlamentarisk demokrati är det demokrati bara under själva valet av ledamöter, därefter är representanterna allt och folket inget. Men med sovjeter (och i Pariskommunen) har gränsen mellan folket och representanterna rivits ned. Sovjetstaten blir istället ett utskott som direkt kan återkallas. ”Folkets deputerade är inte och kan inte vara dess representanter, de är bara dess kommissarier (utsända)”, skrev Rousseau. Det var detta Lenin menade med ”proletär demokrati” - ett upphävande av skillnaden mellan styrande och styrda, medan klassmotsättningarna ännu fanns kvar.

Sovjeterna var spontana organisationer. De växte fram i arbetarbefolkningen, under 1917 också bland soldaterna som ofta spelade en framträdande roll, men även bland bönder. De tog på sig vad man med nutida ord kan kalla välfärdsfunktioner. Sovjeterna tog inte bara initiativ till strejker och bildandet av fackföreningar och fabrikskommittéer, de organiserade också beväpning, matförsörjning och - ransonering, skaffade bostäder, gav hjälp åt änkor och arbetslösa, arrangerade kommunala kök och daghem, bekämpade alkoholism, dobbel och stöld, ingrep mot hustrumisshandel, upprättade lokala domstolar, bibliotek och teatrar, arrangerade föreläsningar, startade ungdomsföreningar.[33]

Sovjeterna bildades av arbetare, soldater och socialistiska intellektuella. Trots att stormötena hade rätt att återkalla och nyvälja delegater, satt många kvar i sovjeternas exekutivkommittéer under hela revolutionsåret. Dessa styrelser var från början av året självkonstituerade grupper, mest bestående av intellektuella, som sedan fick stormötenas godkännande. Nya ledamöter i styrelserna togs ofta in som representanter för partier, fackföreningar och andra organisationer, utan att vara valda (kooptering). I Petrogradssovjetens fall kom generalförsamlingen att godkänna principen om kooptering. I vissa sovjetstyrelser bildades en ”byrå” som möttes dagligen.[34]

Men även om sovjeterna var partidominerade, och avståndet till ledningen ökade, var de samtidigt uttryck för massornas vilja och kamp. Sovjeterna stod öppna för alla som kämpade, inte bara arbetare. I revolutionen fanns det verkligen en ”organisk” sammansmältning av ledare och ledda. Massaktivitet är något som går upp, men också ned. När aktiviteten sjönk, försvann därmed trycket underifrån.

Sovjeter är en kampform, inte en demokratisk statsform i lugna tider. För den senare behövs formaliserade regler och procedurer, så att det blir en rättvis och öppen process på grundval av den representativa demokrati det i praktiken har blivit. Även i nutida samhällen med hög levnadsstandard, tar vardagslivet ut sin rätt, framförallt arbetsdagen och barnuppfostran. Man kan inte bygga en arbetarstat på revolutionär aktivitetsnivå.

Trotskij och Mandel

Under 20-talet skulle Trotskij och Vänsteroppositionen manövreras ut ur makten i Sovjet, medan Stalin befäste sin ställning. Trotskij kom att utveckla sin kritik av Sovjetsamhället. Byråkratibegreppet skärptes i konturerna och han kom att betrakta Sovjet som en degenererad arbetarstat. När Komintern inte förmådde mobilisera mot fascismen i Tyskland, var måttet rågat och en ny international måste skapas. Dess grunddokument blev Övergångsprogrammet 1938.

I det programmet återfinns fabrikskommittéerna. De utgör där ett lägre, förberedande stadium för arbetarmakt. Sovjeterna har en överordnad ställning, som det bästa instrumentet för klassens maktutövning. På så vis byggdes den ryska revolutionsmodellen in i Fjärde Internationalens program redan från start. Trotskismen är positiv till självförvaltning, men det är oklart vilken ställning den ska ha i det framtida samhällets struktur.

Hos Trotskij är som bekant en arbetarstat en arbetarstat även efter byråkratisk degeneration och förtryck av arbetarklassen. När den dominerande delen av ekonomin är förstatligad, styrd av planen och inte marknaden, och när byråkratin inte äger produktionsmedlen, dvs inte är en klass, då är det en arbetarstat. Det spelar ingen roll hur mycket arbetarförtryck och -mord som försiggår inom denna stat, det hör inte till begreppet.[35]

Trotskij lever vidare i Mandel, där t o m Pol Pots Kampuchea ”måste” vara en arbetarstat, trots att detta samhälle mest liknade ett utrotningsläger och knappt hade någon arbetarklass alls.[36] Efter att ha gått igenom utrensningar, Gulag, Kampuchea och krigen i Indokina, har arbetarstatsbegreppet nu blivit immunt mot i stort sett alla de grövsta brott som överhuvudtaget kan begås mot mänsklig värdighet. Det är ovidkommande för principen om det historiska framsteget av att ha avskaffat ”den generaliserade varuproduktionen”. De som söker sig till Fjärde Internationalen gör det trots denna uppfattning, inte tack vare den.[37]

Till skillnad från vad Engels trodde är inte förvaltning en förvaltning av ting utan också ett styrande av människor. Till skillnad från vad Lenin trodde är inte förvaltning några enkla kontorsuppgifter (”bokföring och kontroll”) som vem som helst kan sköta. Att förenkla ett svenskt skattesystem anno 1990 är en komplicerad uppgift. Och eftersom det är det, kommer experten att tillkallas, inte sömmerskan. Man kan därför inte räkna med att statsapparaten kommer att kunna befolkas av de arbetande själva. Beslutande och utövande funktioner kan alltså inte sammanföras.

Men det sömmerskor och andra löntagare kan, är sitt eget jobb. Efter en tid kan de också överblicka hela företaget eller verksamheten. Självstyre är en demokrati som grundas på direkta dagliga erfarenheter inom arbetsdagens ram. Man behöver inte läsa en utredning för att överhuvudtaget komma frågan in på livet. Om detta nästan ofrånkomliga engagemang organisatoriskt kompletteras med samarbetsorgan mellan arbetsplatserna, finns det också en struktur för engagemanget och medvetandet att växa i.

Mandels syn på socialismen är starkt präglad av en sida av Marx kritik av kapitalismen. Där är det största felet med kapitalismen dess omedvetna och okoordinerade karaktär. Alltså betonas marknadsekonomins faror. För det andra har han ärvt Engels' och Lenins syn på staten. Eftersom den ska byggas med sovjeter garanteras arbetarnas direkta maktutövning. Man kan ha centralplanering uppifrån och ned utan att demokratiska problem uppstår. Självförvaltning blir i det perspektivet bara en partiell, ekonomisk, maktutövning.

Arbetarstatsbegreppet är starkt knutet till Engels och Lenin. När Lenins direkta demokrati försvunnit från arbetarstaten, så återstår Engels syn om att staten ska planera hela ekonomin som en fabrik. En byråkratisk arbetarstat blir då en kombination av framsteg och misslyckande. Eftersom det förespråkas ”politisk” revolution blir den en sund praktisk ståndpunkt. Men perspektivet är att återupprätta en direkt-demokratisk politisk sovjetstruktur, vilket ju är orealistiskt som strategiskt mål.

Men har då inte självförvaltningen prövats och misslyckats också den? Är inte Jugoslavien ett bevis för arbetarmaktens ineffektivitet?

Jugoslavien

Till skillnad från de övriga östeuropeiska länderna, utom Albanien och viss mån Tjeckoslovakien, uppnådde det jugoslaviska kommunistpartiet en prestige och maktställning innan Europa delades in i intressezoner. Dess väpnade styrkor och vissa former av civil förvaltning under kriget, gav det en inhemsk förankring som saknades i de andra ”folkdemokratierna”. Det gjorde det möjligt för det att bryta med Sovjetunionen och Stalin 1948. Pga Kalla krigets logik kunde Jugoslavien klara sig ur den drastiska sänkningen i handelsutbytet med Sovjet genom kompensatorisk handel med Väst.[38]

Det Jugoslavien hade gemensamt med övriga Östeuropa var satsningen på snabb industrialisering och en enpartistat, men detta kombinerades med ekonomisk decentralisering och arbetarnas självförvaltning. Enligt en ny lag 1950 skulle alla anställda välja ett arbetarråd som högsta myndighet i företaget. I större företag skulle arbetarrådet välja en styrelse där direktören skulle ingå. Direktören utsågs av arbetarrådet, kommun- och distriktsmyndigheter tillsammans. Företagen blev självständiga enheter i konkurrens med varann. Konkurrens ansågs önskvärd eftersom priserna släpptes fria 1952 (utom på vissa basvaror). Även utrikeshandeln liberaliserades och Dinaren devalverades 1952 till realistisk växelkurs.

Planeringen fanns kvar men i lösare form. Planer upprättades på fyra nivåer: Federal-, delrepubliks-, lokal och företagsnivå. Men de högre nivåernas planer var inte tvingande för de lägre, och inga detaljindikatorer eller fysiska mål användes. Men centrum var ändå styrande genom centralbanken som höll reda på företagens alla transaktioner. 1952 gick alla andra banker upp i centralbanken. Ett annat viktigt centralt styrinstrument var inkomstpolitiken. Man använde sig av investeringskvoter avpassade för varje företag.[39] Vissa normer angav hur mycket av detta som skulle tillfalla företaget respektive samhället. Skatter användes också för att jämna ut inkomstskillnaderna mellan olika företag, men pga marknadsförutsättningarna blev ändå skillnaderna väldigt stora. Investeringskvoterna var den avgörande faktorn mellan plan och marknad. Den större delen av investeringsmedlen gick till allmänna, främst federala, fonder. 1953 uppgick företagens självfinansiering endast till en fjärdedel av de totala investeringarna [40]

En normalisering av handeln med Sovjet och Östeuropa kom till stånd från 1954, räddade Jugoslavien ur svåra betalningsbalansproblem. Levnadsstandarden var vid den här tiden den lägsta i Östeuropa, näst Albanien. Det ekonomiska systemet stärkte tendenserna till arbetsbesparing. Drivkraften var maximering av nettoinkomst per anställd. Istället för att anställa fler, vilka skulle dela på företagets lönesumma, tenderade man begränsa produktionen, och vid nyinvesteringar föredra kapitalintensiv teknik. Den friare prissättningen släppte fram prisstegringar, pga varubrist och vissa företags oligopolställning.[41]

I början 60-talet led Jugoslavien bakslag i tillväxttakten (i likhet med andra östeuropeiska länder). Problemen skylldes dock inte på decentraliseringen - tvärtom kom ”marknadssocialismen” att införas 1965. Kontrollen över investeringarna försköts från stat till företag, först genom att skatter avskaffades och genom att regionala investeringsfonder överfördes till bankerna. Bankerna fick en självständigare ställning och det blev lättare att starta kommersiella banker. Åtta nationalbanker skapades, medan den federala riksbanken fick ställningen som centralbank i en marknadsekonomi. Räntetaket avskaffades och bankerna fick rätt att tjäna pengar på utlåning.

Arbetarråden fick full rätt att besluta om avsked. Priskontroller och subventioner avskaffades. Utrikeshandeln och valutasystemet liberaliserades. Men pga den jugoslaviska ekonomins lägre utvecklingsnivå och de tendenser till importöverskott det leder till, motverkades handelsliberaliseringen genom ekonomisk politik. Dessa åtgärder blev dock mer av liberalekonomisk karaktär (devalveringar istället för direkta begränsningar) än tidigare. Från 1967 upphävdes dessutom förbudet för utländska investeringar, och samägandet av företag.[42]

”Marknadssocialismens” resultat är långt ifrån goda. Arbetslösheten steg kraftigt, vilket ”avhjälptes” spontant genom utvandring. Investeringskostnaderna per producerad enhet steg. Den regionala ojämlikheten förstärktes. Inkomstskillnaderna ökade. Utlandsskulden fyrdubblades 1964-71. Inflationen steg kraftigt. Strejker bröt ut. Företagsledarnas makt ökade i praktiken. Jordbrukskooperativen minskade till förmån för privat jordbruk.[43]

Slutsatsen blir att atomiserade löntagarstyrda företag tenderar ge samma resultat som kapitalistisk marknadsekonomi, så att det på sikt undergräver arbetarnas ställning och därmed möjligheterna till självförvaltning. Den sista bastionen som ännu inte övergetts är att direktörerna inte får avskeda personal.

Anledningen till att Jugoslavien är så fattigt och underutvecklat fortfarande, hör ihop med det dåliga utgångsläget och den låga produktiviteten i jordbruket. Stor skillnad i produktivitet mellan jordbruk och industri, skapar inte bara bromsar för fortsatt industrialisering och förlust av arbetskraft genom utvandring, det leder också till handelsförluster, precis som i Latinamerika.[44] Jordbrukets inkomster steg visserligen beroende på prishöjningar på agrara produkter, men samtidigt sänktes subventionerna till jordbruket till den lägsta nivån i Europa. Mekanisering blev därmed alltför riskfyllt för den enskilda gården eller kooperativet. Till det kommer att den svaga industrialiseringen i södra Jugoslavien gjort att böndernas inkomstmöjligheter utanför jordbruket varit små. De regionala skillnaderna har accentuerats under 80-talet. I februari 1990 beslutar sig Sloveniens Kommunisternas Förbund att träda ut ur Jugoslaviens, vilket kanske är början på federationens upplösning.

Slutsatser

Östeuropa slungas nu in i marknadsekonomins, kapitalismens och imperialismens nät. Arbetslöshet, inflation och vidgade inkomstklyftor kommer att bli resultatet. Det är inte alls säkert, ens på sikt, att kapitalismen erbjuder hög standard. Den kan lika väl ge vad den gett Mexico, Indien och många andra länder.

En sak hade (och har) den byråkratiska planekonomin i öst gemensamt med kapitalismen i väst: Avsaknaden av ekonomisk demokrati, arbetsplatsdemokrati. En av hemligheterna till skillnaden i ekonomiskt resultat är att Kapitalet utnyttjade detta för att höja arbetsintensiteten, höja produktiviteten, öka produktionen, och med reklam sälja tillbaka de massproducerade varorna till arbetarna som kunnat höja sin köpkraft i tillväxtens arbetskraftsbrist. Det blev arbetsdisciplinering, konsumtion och miljöförstöring för den ständigt utvidgade produktionens skull.

Vår marxism bör komponeras om. Den bör återknyta till den kritik av fabriksdisciplinen och nedbrytandet av arbetarens kreativitet, som finns hos Marx och Braverman. Den bör byggas kring självförvaltningen, och inlemma praktiska erfarenheter från Jugoslavien och annorstädes. Centralplanering bör ses som ett medel att uppnå arbetarmakt och socialism, inte som ett avgörande element i definitionen av målet.

Socialismen, som inte existerat en sekund eller på en kvadratmillimeter av detta jordklot, måste börja byggas som ett praktiskt genomförbart strategiskt mål. Den allvetande planeringsbyrån är inte realistisk. Skillnaden mellan representanter och representerade grundar sig på en social arbetsdelning som inte kan avskaffas i ett slag.

En modell med ekonomisk självförvaltning och politisk representativ demokrati med flerpartisystem, kan göras till ett realistiskt strategiskt mål. Den är realistisk därför att den inte kräver att en ny människa redan har skapats, eller att arbetsdagen kortats så att mer direkt-demokratiska former blir möjliga. Om vi med ”borgerlig demokrati” menar att kapitalisterna härskar (ekonomiskt) utan att nödvändigtvis regera (politiskt), så innebär arbetardemokratin att löntagarna härskar ekonomiskt bredvid en politisk struktur med allmän rösträtt och andra demokratiska rättigheter. Det är samma fast tvärtom.[45] Det är det som ska upprättas. Den strukturen ska i sin tur befrämja utvecklingen mot socialism, ett tillstånd som är intimt förknippat med internationella förhållanden: Total nedrustning; Svältens och fattigdomens avskaffande; Ekologisk ekonomi; Jämlikhet; Befrielse från vidskeplighet; Allsidig kulturell utveckling.


Noter

[1] Ernest Mandel: Beyond Perestrojka. Verso 1989, s 3.

[2] Anders Åslund: Gorbachev's Struggle for Economic Reform. Pinter 1989, s 15.

[3] Mandel: Beyond..., s 3. Konsumtionen av varaktiga konsumtionsvaror ökade dock snabbt under 70-talet. Men totalkonsumtionens ökning blev ändå låg.

[4] Mandel: Beyond..., s 5, 58.

[5] Harry T Oshima: ”The Transition from an Agricultural to an Industrial Economy in East Asia”, i Economic Development and Cultural Change nr 4 1986. I Tredje Världen är förstås konfiskation av de stora jordegendomarna och dess utdelning till småbönder viktig. Men i Öststaterna är den frågan redan löst.

[6] Järn-, stål-, petrokemisk, massa-, varvsindustri, mm.

[7] Enligt World Resources Institute i USA är miljöproblemen oerhörda i Östeuropa. En fjärdedel av Polens åkermark är så förgiftad av bly, zink, kadmium och kvicksilver att det kan vara farligt att odla grönsaker. 95 procent av landets flodvatten är odrickbart, och hälften av vattnet så giftigt att det inte ens kan användas i industrin då det skulle skada utrustningen. I Ungern orsakas vart sjuttonde dödsfall av luftföroreningar. Skogsdöden är utbredd i flera av de östeuropeiska länderna. Arbetet, 19 januari 1990.

[8] Mandel: Beyond..., s 60-62; TV-programmet Dokument Utifrån 28 januari 1990. Det sägs att kooperativens omsättning 10-dubblades på två år.

[9] I Väst (även Sverige) har produktivitetsvinsterna till stor del bestått i höjd arbetstakt. En svensk arbetare på besök i Östeuropa, möter kanske 50-talets svenska ”lunk” på verkstadsgolvet. Den kapitalistiska utsvettningen är förstås inget eftersträvansvärt, men är ändå en relativ förlust för Östeuropas produktionsförmåga.

[10] Wlodzimierz Brus: Östeuropas ekonomiska historia efter 1945. Liber 1983, s 245; Mandel: Beyond..., s 40; SCB: Statistisk årsbok 1990; Winfried Wolf: ”Full extent of economic crisis begins to emerge”, International Viewpoint nr 176.

[11] Denna uppräkning gör inte anspråk på att vara uttömmande, bara tankeväckande. En annan ”metod” är splittring, kanske framförallt efter nationell identitet, men också olika standardnivåer hos ”underklassen”. Man kan också nämna: eftergift, reform, individuellt avancemang.

[12] Brus, s 11-19.

[13] Enligt Michael Löwy härrörde Trotskijs beteckning av byråkratin som en ”kast” inte från det indiska kastväsendet, utan från de feodala stånden. Stånd och klass var relaterade till varann utan att vara direkta motsvarigheter. Jordägare och bönder, borgare och arbetare, ”representerades” politiskt av tre (i Sverige fyra) stånd. Stånden hade tillskansat vissa rättigheter, främst monopol på politisk makt. Se Löwy: The Politics of Combined and Uneven Development. The Theory of Permanent Revolution. Verso 1981, s 215-9. Se i samma bok också Rakovskijs karaktärisering av Sovjet: ”... en byråkratisk stat med proletär-kommunistiska rester” (s 217, not 46).

[14] Veckans Affärer, nr 3 1990.

[15] Arbetet, 5 och 18 januari 1990.

[16] Cyril Smuga: ”The time-bomb”, i International Viewpoint 178. Det är intressant också att den borgerlighet som vuxit fram sen tidigare i Polen är emot den nya politiken, eftersom dess parasitära verksamhet är beroende av det byråkratiska systemets fortbestånd. Det gäller också många utländska investerare, som nu riskerar mista sina uppodlade kontakter.

[17] Men många västtyskar tar nu tillfället i akt att växla in DDR-mark för att kunna köpa subventionerade matvaror i Östtyskland.

[18] Arbetet, 5 mars 1990.

[19] Den finns översatt på annan plats i detta nummer.

[20] Alec Nove: The Economics of Feasible Socialism, George Allen & Unwin 1983 [ svensk översättning; Teori för en möjlig socialism]; Ernest Mandel: ”In Defence of Socialist Planning”, i New Left Review 159 [Till försvar för den socialistiska planeringen]; Nove: ”Markets and Socialism”, NLR 161 [Marknader och socialism] [på marxistarkiv.se]; Mandel: ”The Myth of Market Socialism”, NLR 169 [Myten om marknadssocialismen]; Auerbach/Desai/Shamsavari: ”The Transition from Actually Existing Capitalism”, NLR 170; Diane Elson: ”Market Socialism or Socialization of the Market?”, NLR 172 [sv. övers. i Zenit 4/5 1998: Marknadssocialism eller marknadens socialisering?].

[21] Mandel är inne på samma problem, men i fallet massmedia. Journalisters och grafikers kontroll över produktionen kommer i konflikt med övrigas yttrandefrihet. Han menar att utvidgandet av självstyre till dessa områden ”ska ske försiktigt”. E Mandel: Arbetarkontroll, arbetarråd, arbetarstyre; Coeckelberghs 1971, s 45.

[22] Det gäller parti- och fraktionsförbudet 1921. Se Mandels recension av Pierre Broués Trotskij-biografi i Socialist Outlook 17 1989. ”... Bolsjevikerna borde ha förstått att den främsta faran inte var den borgerliga kontrarevolutionen utan arbetarklassens alienering och politiska passivitet, vilken i sin tur öppnade dörren för den politiska kontrarevolutionen, för Thermidor”. (Min översättning från s 16). [Hel artikeln finns i svensk översättning: Om Pierre Broués ”Trotskij - En biografi”]

[23] Friedrich Engels: Anti-Dühring, Arbetarkultur 1976, s 384. 66

[24] Engels, Anti-Dühring, s 386-7.

[25] Engels' marxism var starkt präglad av den filosofiska och vetenskapliga miljö den växte i. Det var en framstegsoptimistisk, naturvetenskapligt dominerad och systembyggande miljö. Se Sven-Eric Liedman: Motsatsernas spel, Cavefors 1977.

[26] Med vissa undantag: Absolutismen, bonapartismen och Bismarcks regim. Se Friedrich Engels: Familjens, privategendomens och statens ursprung, Arbetarkultur 1973, s 220. Den viktigaste poängen Engels ville driva hem i den boken var att staten inte alltid funnits, och därför inte alltid behöver finnas.

[27] Engels: Familjens..., s 216.

[28] Se Karl Marx: Kapitalet. Första boken. Cavefors/Clarté 1974, trettonde kapitlet; Karl Marx: ”Den omedelbara produktionsprocessens resultat”, i Ekonomiska skrifter i urval. Cavefors 1975.

[29] Detta avsnitt bygger på Carmen Sirianni: Workers control and socialist democracy. The Soviet experience. Verso 1982, kapitel 4. Se också Gilles Martinet: Kommunismens fem ansikten. Rabén&Sjögren 1973, s 7-44

[30] Enligt mensjevikerna var ju Rysslands framtid kapitalistisk. Landet var inte moget för att träda in på en socialistisk väg.

[31] Se Harry Braverman: Arbete och monopolkapital. Arbetets degradering i det tjugonde århundradet. Rabén&Sjögren 1977, speciellt s 81ff.

[32] För den idémässiga kopplingen mellan Lenin och Rousseau, se Lucio Colletti: Rousseaus kritik av det "civila samhället", avsnitt 7-8.

[33] Sirianni, s 68.

[34] Sirianni, s 71.

[35] Egentligen är Trotskijs argumentering en negativ bestämning. Om Sovjet inte är kapitalistiskt, och om byråkratin inte är en ny klass, vad är Sovjet då? Ja, då måste det vara en arbetarstat – trots allt. Se Leo Trotskij: Den förrådda revolutionen. Coeckelberghs 1969, kapitel IX.

[36] Se Intercontinental Press combined with Inprecor, nr 13 1979. Nu var dock förekomsten av en arbetarstat utan arbetare något absurt, enligt Mandel. Därför fyller han på argumenteringen med minimiantaganden. Ett samhälle i dagens värld kan inte klara sig utan flygplatser, telekommunikationer, järnvägar, motorvägar, hamnar, reparationsverkstäder, kraftstationer, vapenförråd, grundläggande tillverkning av byggnadsmaterial, textilier och jordbruksredskap. Eftersom sådan produktion är nödvändig måste Röda Khmererna starta sådan produktion, och därigenom skapa en arbetarklass. Se s 336 högra spalten. Det betyder att arbetarklassen inte behöver existera från början, och att varje antikapitalistiskt förstatligad ekonomi med nödvändighet måste bli en arbetarstat. Eller hur?

[37] Egentligen är byråkratin i Öst ett stort bevis för att de motsättningar som staten uppstår ur inte kan reduceras till klassmotsättningar, utan till effekterna av social arbetsdelning i vidare bemärkelse. Här finns en parallell till de teokratiska staterna i historiens gryning, där krig och teknisk samordning spelade stor roll. Men Trotskij skulle säga: först klasser och därför stat, sedan förskansar sig byråkratin i staten och använder den för egna privilegier

[38] Brus, s 13 och 25.

[39] Detta är motsvarigheten till bruttovinst i kapitalistiska företag, men ordet ”vinst” undveks nogsamt av myndigheterna. Se Brus, s 43.

[40] Brus, s 40-44.

[41] Brus, s 55, 61, 84.

[42] Brus, s 167-175; Samary, s 28-30.

[43] Samary, s 30-36. Jordbruk i statlig eller kooperativ regi kom aldrig att överstiga en fjärdedel av den totala arealen, se Brus, s 94.

[44] Bevis för det är Sydkorea och Taiwan, där effektivare jordbruk möjliggjorde industrialisering. Se Oshima, a a. Det teoretiska beviset för att produktivitetsgap leder till handelsförluster finns i Luigi Pasinetti: Structural change and economic growth, kapitel 11.

[45] Enligt Engels innebar den allmänna rösträtten att den demokratiska republiken inrättades. ”I denna utövar rikedomen sin makt indirekt men desto säkrare” (Engels: Familjens..., s 221). Om nu absolutismen, bonapartismen, Bismarck och demokratin, innebar indirekt maktutövning enligt Engels, finns det alltså stöd hos den klassiska marxismen för föreställningen om ”statens relativa autonomi”.