Digitaliserat av Adam Buick för Marxists Internet Archive.
Är skatterna en börda på arbetarklassen? Det har alltid varit socialisters åsikt att de inte är det. En brevskrivare ber oss förklara varför. Vi hoppas att han är nöjd med vårt svar.
Den syndikalistiska rörelsen i Sverige är liten, men syndikalistiska eller halvsyndikalistiska idéer är vanliga i en mängd organisationer. Med artikeln Syndikalismen och generalstrejken inleder vi en analys av syndikalismen och visar på dess misstag.
Socialismen har alltid förknippats med likställdhet. I artikeln Socialism betyder likställdhet visar vi vad verklig likställdhet måste innebära och bemöter några av de vanligaste argumenten mot ett samhälle grundat på likställdhet.
Vem är Mao Tse-tung? Vi granskar vad Mao verkligen står för utifrån citat ur "Maos lilla röda".
I en artikel i Gnistan låter SKP August Palm återuppstå från de döda i "Folkrepubliken Sverige". SKP kallar den för socialism men i artikeln SKP:s kristallkula visar vi att "folkrepubliken" är socialismen motsats.
Efter åratal av krig är nu Vietnamkriget över - åtminstone för ögonblicket. I en artikel frågar vi oss Vem har vunnit? och i en annan belyser vi med hjälp av citat vårt konsekventa motstånd till kriget och alla sidor i det.
Världssocialism välkomnar brev med frågor eller kritik. Men skriv så kortfattat som möjligt.
I mars-numret av Socialist Standard finns återigen en av de artiklar där världssocialisterna hävdar att lönearbetarna egentligen inte betalar någon skatt! Jag kan i stort sett instämma i detta resonemang. Jag vet inte hur skattesystemet funkar i de anglosaxiska länderna, men här i Sverige är det ju så att många människor får betala oförskämt mycket restskatt! I det fallet betalar man verkligen skatt, eller hur?? Jag skulle vilja ha en förklaring av det här. Det skulle kunna bli stoff till en artikel i Världssocialism, som belyser skatteproblemen i Sverige. På tiden att den frågan tas upp!
Y.H.
Är skatterna en börda på arbetarklassen? De flesta arbetare tror det och har trott det enda sedan kapitalismens barndom. Det första socialdemokratiska partiprogrammet 1897 t.ex. krävde "avskaffandet av alla indirekta skatter, som förnämligast trycka de produktiva klasserna".
I dag söker de flesta politiska partierna stöd hos arbetare på förslag om skatter och skatteförändringar. Till och med våra vänner i VPK och SKP, som påstår sig grunda sin politik på Marx teorier, tror att skatterna är en börda på arbetarna. De förespråkar olika skattereformer av typen "Bort med moms på maten!" och "Höjda bolagsskatter!", som de påstår ska förbättra arbetarnas ställning och flytta över skattebördan från arbetarna till kapitalet. En av de påstådda fördelarna med den kinesiska varianten av kapitalism är enligt SKP att arbetarna där inte behöver betala inkomstskatt. Även om man kan medge att detta besparar dem besväret att fylla i sina självdeklarationer, leder det till frågan: Hade svenska arbetare det bättre för sjuttio år sedan då en stor del av dem inte betalade inkomstskatt (och har kinesiska arbetare det nu)?
Som i så många andra frågor är det bara socialister - vetenskapliga socialister - som har en annan uppfattning. Skatterna är, menar vi, kapitalisternas problem, inte arbetarnas. I sista hand är det ändå kapitalisterna som får betala skattenotan. Samtidigt som vi är medvetna om att skatter och skatteförändringar kan ha mindre och temporära effekter på delar av arbetarna anser vi att de, som klass, är immuna mot skatter.
Det här är ingen ny uppfattning från socialisternas sida. Redan 1872 skrev t.ex. Friedrich Engels att "det som arbetaren betalar i skatt, det ingår i längden i produktionskostnaderna för arbetskraften och måste följaktligen ersättas av kapitalisten" (I bostadsfrågan).
De flesta arbetare kommer att protestera mot en sådan slutsats. De måste förmodligen "betala" flera hundra kronor i veckan i inkomstskatt som dras ifrån deras löner - de vet det för de kan se siffran varje gång de får sitt lönekuvert. Priserna på bensin, sprit och cigarretter är höga och priset på falukorven, limpan och tandborsten de köper består till drygt 17 procent av en mervärdeskatt.
För att förstå varför skatterna inte är en börda på arbetarklassen är det nödvändigt att förstå vad löner är och vad exploatering är. I marxistisk ekonomi är "exploatering" en precis, teknisk term för att beskriva vad som sker. Den beskriver den situation där den klass som producerar rikedomarna berövas en del av dem, av den klass som äger och kontrollerar produktionsmedlen. Med andra ord, arbetarna berövas frukterna av sitt arbete under arbetet. Bara en del av arbetet betalas (löner), resten är obetalt arbete eller mervärde. Detta mervärde är källan till all ränta, jordränta och vanlig profit.
Det betyder att arbetarna redan exploaterats vid arbetsdagens slut. I början av nittonhundratalet formulerade emellertid olika människor en teori om en "andra exploatering". De försökte visa att arbetaren exploateras också när han får betala ett för högt pris av en affärsägare eller en för hög hyra av en hyresvärd. Det händer ofta att arbetare "luras" eller "uppskörtas" på detta sätt, men det händer dem inte som arbetare utan som vanliga konsumenter (köpare). Detta är ingenting specifikt för arbetare utan de delar det med bönder, små affärsägare och kapitalister. Men den "andra exploateringens" teoretiker kan svara att när arbetare "uppskörtas" tvingas de ge bort en större del av sitt arbete (den här gången en del av sitt betalda arbete eller lön) till delar av kapitalistklassen.
Svaret på detta är att löner tenderar att motsvara arbetskraftens värde, d.v.s. det arbete som åtgår för att producera och reproducera arbetskraften. På den lägsta nivån kan det betyda tillräckligt mycket pengar för maten och hyran, men i praktiken innebär det att flera behov måste uppfyllas. Annars skulle arbetsförmågan sjunka. Om arbetaren "uppskörtades" skulle kapitalisten vara tvungen att betala sin arbetare högre lön om han ville behålla samma arbetskapacitet.
Det här betyder att det är av litet intresse för arbetarklassen hur mervärdet så småningom fördelas mellan de olika delarna av den exploaterande klassen. Om räntorna minskar betyder det bara att kapitalisterna får en högre industriprofit etc.
Det är här skatterna kommer in. Skatter beslutas av staten (riksdag, kommunfullmäktige, landsting), som därmed kan inräknas bland exploatörerna. Ju högre skatterna är, ju mindre är jordägares, bankirers och kapitalisters andel av mervärdet. Frågan om skatter är bara en fråga om vilken del av kapitalistklassen som ska betala för upprätthållandet av deras egen stat.
Det är sant att arbetare i dag betalar skatter. Det förändrar ingenting grundläggande i argumenteringen. I den mån de verkligen betalar skatter (och inte får dem automatiskt avdragna redan innan de fått sina löner - för ingen ska inbilla sig att 2.000 kronor är 3.000 även om det står så i lönebeskedet) tenderas detta att läggas på kapitalisterna av samma skäl som affärsägarnas "uppskörtning" skulle göra det.
Finansminister Strängs uttalande i samband med den senaste skattereformen är belysande för att skatterna faktiskt betalas av kapitalisterna, inte av arbetarna. "När hälften av inkomstökningarna försvinner i skatt finns det en benägenhet att hugga till för kraftiga utspel i avtalsrörelsen", sade han i Aftonbladet, den 5 mars 1975. Marginalskattesänkningen var inte avsedd att ge arbetarna högre löner utan att värna om profiterna genom att förhindra "för kraftiga utspel i avtalsrörelsen".
Denna förklaring kan tyckas säga att detta är en helt automatisk process. Det är den naturligtvis inte. En höjning av priser eller skatter innebär en omedelbar sänkning av en arbetares levnadsstandard (och skattehöjningar används ofta för att begränsa konsumtionen). Det bästa sättet att motverka den är att kämpa för högre löner, även om denna kamp genom själva sin natur huvudsakligen är en defensiv kamp.
Dessutom rör detta argument arbetarklassen som en klass och inte nödvändigtvis enskilda medlemmar av den (som kan få betala en "orättvis" restskatt t.ex.). En del enskilda medlemmar av arbetarklassen kan lida eller få det bättre genom skatteändringar. Ett exempel på det är barnbidragen, vars tendens varit att ge barnfamiljer en viss standardförbättring men samtidigt verkat sänkande på den allmänna lönenivån. I detta fall är skattepolitiken i grunden en fråga om en "nyfördelning av fattigdomen" (för att låna ett uttryck av SPGB). De är avsedda att omfördela, eller till och med sänka, arbetarnas totala inkomst och inte att öka den till kapitalistisklassens nackdel.
Många arbetare hoppas på skattesänkningar när de röstar. De hoppas att de ska få mer pengar med sig hem i lönekuvertet genom en sänkning av inkomstskatten eller kunna köpa mer genom momssänkning. De tror att det skulle innebära en betydande förbättring för dem.
Ett enkelt svar är att titta tillbaka på den tid då få arbetare oroade sig över inkomstskatt och priserna var mycket lägre än nu. Ingen vettig människa kan påstå att de hade det bättre då. Som alternativ kan man anta att det verkligen var möjligt för staten att genomföra skatteändringar till fördel för arbetarna och fråga sig om kapitalisterna lugnt skulle acceptera detta? Knappast. Varje varaktigt prisfall har åtföljts av en nedpressning av lönerna, som t.ex. under början av nittonhundratjugotalet när både priser och löner föll med drastiska belopp.
Det är ett misstag att tro att skatter och priser är frågor för arbetarklassen. Den enda verkliga frågan är socialismen; ett samhälle där det inte längre kommer att finnas skatter, priser eller löner.
Redan vid sin uppkomst innehöll kapitalismen roten till allt som senare slagit ut i olika former av revolt. Eländet den förde med sig har gynnat idéer om olika genvägar till räddning som återkommer gång på gång under olika förtecken.
Således upprepade bolsjevikerna och deras slaviska efterföljare i olika länder syndikalismens huvudargument under tjugo- och trettiotalen. Syndikalismen påstods vara grundad på Marx principer, massan av arbetare sades vara okunnig och trög och måste därför ledas (och tvingas) in i det förlovade landet, teorins tid var förbi och handlingens tid hade kommit. Dessa och en mängd andra idéer visade inte bara en likhet mellan syndikalisternas och bolsjevikernas synsätt utan också på de båda rörelsernas gemensamma ursprung.
Teorin om generalstrejken utgjorde syndikalismens ryggrad. Som ett föreslaget medel för att uppnå arbetarnas frigörelse har den en lång historia och vann ett betydande stöd innan ett maktövertagande genom parlamentarisk aktion blev möjligt för arbetarna. I likhet med anarkismen lockade den konstnärer och akademiker genom sin betoning av ledarskap, sina våldsamma angrepp mot etablerade institutioner, sitt förakt för teoretiskt arbete och sitt löfte om snabb seger.
Sedan den uteslutits ur Internationalen föll den anarkistiska rörelsen sönder. Den var oförmögen att göra framsteg på grund av sitt eget motstånd mot all organisation, samtidigt som de våldshandlingar en del anarkistiska grupper tillgrep ledde till kraftiga polisingripanden mot dem. I det förtvivlade läge de befann sig försökte de leva upp igen genom att infiltrera den spirande fackföreningsrörelsen. Propagandan för generalstrejken passade väl överens med deras anti-statliga och allmänt förstörande politik, liksom idén om ett maktövertagande av en militant minoritet. Sorel beskriver situationen på följande sätt:
"Många anarkister som tröttnat på att ständigt läsa samma bombastiska förbannelser av det kapitalistiska systemet började själva söka efter en väg som skulle leda till verkligt revolutionära handlingar. De blev medlemmar av fackföreningar som tack vare våldsamma strejker i viss mån förverkligade det sociala krig de så ofta hört talas om. Historiker kommer en dag att betrakta anarkisternas inträde i fackföreningarna som en av vår tids största händelser och då kommer min stackars vän Fernand Pelloutiers namn att bli så känt som det förtjänar att bli". (Reflections on Violence)
I England och Amerika var deras inflytande kortvarigt (även om det under en kort tid fångade fantasin hos några som borde vetat bättre). Deras huvudsakliga stöd kom från landet där småindustrier blomstrade, som t.ex. Frankrike, Italien, Spanien och Ryssland.
Det var i Frankrike som teorin om generalstrejken först blev allmänt diskuterad och spridd. Fackföreningsrörelsens tillväxt ledde till en kamp mellan generalstrejkens förespråkare och de som hävdade behovet av politisk aktion. Vid fackföreningskongressen 1879 vann den guesdistiska rörelsen, som stod för erövrandet av politisk makt, en temporär seger. Senare förlorade den politiska linjen emellertid sitt inflytande. För de otåliga föreföll industriell aktion att vara en snabb och enkel kungsled till makten. 1888 röstade franska nationella fackföreningsunionens kongress för generalstrejken och sedan spred sig idén snabbt. Den fick till och med en del stöd från politiska partier. En av dess förkämpar var Aristide Briand som senare, när han var kapitalistisk minister, blev dess kraftige motståndare och förtryckare.
Argumenten för generalstrejken vid den tidpunkten kan summeras så här: Det var lagligt att strejka, så regeringen kunde inte åtala de strejkande oavsett hur omfattande strejken blev. Ett allmänt arbetsstopp skulle svälta ut den härskände klassen.
Strejken skulle bara behöva pågå en kort tid för att tvinga regeringen att kapitulera och föra arbetarna till makten. Genom att den var spontan kunde den börja, när som helst och, påskyndad av propaganda, åstadkomma revolutionen. Arbetarna måste ha en organisation för att ta över produktionen efteråt och fackföreningarna var utomordentligt väl lämpade för detta syfte.
Trots att de utgjorde en minoritet inom fackföreningsrörelsen besatte anarkisterna snart nyckelpositioner och vid mitten av artonhundranittiotalet var de den dominerande gruppen. Förutom deras egen fanatiska aktivitet fick de hjälp av metoden att utse delegater, vilken innebar att de valdes efter grupp och inte efter antal. Eftersom de var delade i små grupper samtidigt som deras motståndare återfanns i färre och större grupperingar, kunde anarkisterna ta kontrollen. De få högindustrialiserade delarna av Frankrike kunde inte sända lika många delegater till konferenser som de utspridda, outvecklade delarna där anarkisterna dominerade. Följaktligen var varje kongress "packad" med anarkister - en "taktik" som vi fortfarande känner väl till.
Under deras påverkan utvecklades generalstrejkspropagandan utöver att bara sitta med korsade armar. Sabotage antogs som metod, vilket inbegrep förstörande av produktionsmedel och att man tilltvingade sig stöd av de ovilliga. Den praktiska politik som växte fram ur franska revolutionen och som upptogs av Blanqui, Bakunin, de Leon och Lenin byggde på idén att en aktiv minoritet kan dra med sig en trög och okunnig massa. Denna politik är beroende av ledarskap och placerar alltid makten i händerna på en eller två framstående personer. Slutligen degenerarar den till personliga gräl mellan dessa ledare. Bakom den står konflikten mellan idealism och materialism - även om detta sällan inses -, idéns styrka ensam mot styrkan hos de materiella förhållandena, som inbegriper idéer.
1895 bildades en ny arbetarsammanslutning, Conféderation Général du Travail, CGT. Generalstrejken var en del av dess program. Eftersom CGT var ett hopkok av olika föreningar och förbund innehöll den alla politiska nyanser, men styrdes av den anarkistiska minoriteten fram till 1909. En misslyckad poststrejk i stor skala klargjorde då den industriella aktionens svaghet mot statens maktmedel. Också motståndarna till generalstrejkspolitiken, speciellt guesdisterna, visade på dess brister. Syndikalisterna tvingades t.ex. att införa anti-militaristisk propaganda, som ett medgivande att statsmakten inte skulle kollapsa genom en allmän arbetsnedläggelse.
Den förmodligen mest fullständiga redogörelsen för den syndikalistiska åskådningen finns i Arnold Rollers The Social General Strike (Debating Club, No. l, Chicago 1905). Utan att mer än ytligt beröra svårigheterna och motsägelserna skiljer författaren mellan strejker för högre löner eller politiska privilegier och strejken. Enligt honom börjar generalstrejken i liten skala, sprider sig genom sympatistrejker och utvecklas till systemets störtande. Den utgör kulmen på hundratals tidigare strejker genom vilka arbetarna vunnit erfarenhet och en allt starkare solidaritetskänsla.
Utifrån detta argument skulle man kunna tro att majoriteten av arbetarna gradvis tillägnat sig tillräckligt klassmedvetande för att förstå sin sociala ställning och önska en förändring i samhällets grundval. Men det anser inte syndikalisterna. De menar att massan av arbetare är efterblivna och tröga tills dess att generalstrejken börjar. Under händelsernas gång blir de så mer aktiva och entusiastiska. Slutligen förvandlar de strejken från en kamp för någon mindre målsättning till den sociala revolutionen. Och denna förändring antas äga rum under några dagar eller veckor allteftersom produktionen avstannar; kunskapen växer som en svamp ur katastrofens gungfly!
Roller bekymrar sig inte över det förhållande att inte alla arbetare kommer att gå i strejk. Han säger: "Detta propagandaideal kommer trots sin skönhet emellertid att förbli en dröm". Han hävdar att det bara är nödvändigt att avbryta produktionen i hela landet tillräckligt länge för att fullständigt desorganisera det kapitalistiska samhället. Detta kan ske genom sabotage i de viktigaste industrierna, hävdar han. (Men vid ett annat tillfälle säger han att en stor fördel med generalstrejken, som kommer att ge den många anhängare utan så värst mycket mod, är att den kommer att vara fullständigt laglig.) Han gör följande mycket viktiga uttalande:
"Den moderna industrin, med dess extremt specialiserade arbetsdelning och invecklade beskaffenhet är dåligt rustad för att möta en generalstrejk som åstadkoms av en minoritet. Strejken kommer att totalförstöra hela det system som är nödvändigt för att leda produktionen och därför utgör ett livsvillkor för det moderna samhället."
Bland de sabotageåtgärder som ska bidra till denna förstörelse nämner han kapandet av telefon- och telegrafkablar, upprivande av järnvägsräls, lossande av skruvar i maskiner, förstörande av stöttor och anläggande av eld och dynamit i gruvor, sänkande av skepp och många andra förstörelsemetoder. Ett urval beskrivs också av Pataud och Pouget i deras fantasi Syndicalism and the Cooperative Commonwealth 1913. I likhet med Bakunin ansåg de att samhället skulle totalförstöras.
Vilken skulle arbetarnas ställning vara under sådana förhållanden? Den tröga massan, som plötsligt utvecklat en "revolutionär glöd", antas lita på lokala ledare, som ska lugna dem med rapporter om revolutionens framsteg (hur det ska gå till när kommunikationsmedlen är förstörda förklarar han inte). Problemet med att kunna föda befolkningen mitt i denna förstörelse slätas också över med barnsligt lättsinne. Svaret blir att hungriga människor kommer att attackera livsmedelsförråd. Även om man bortser från statens åtgärder kan man undra vilken stad som har tillräckliga livsmedelsförråd för att föda sina invånare under en längre tidsperiod. Och hur skulle det bli med vatten och hälsovård? Det behövs inte mycket fantasi för att förutse sjukdomar och förstörelse svepa genom städer som London, Paris, Berlin och New York. Om syndikalisterna hade den framgång de hoppades på skulle det inte vara en fråga om att tvinga den härskande klassen på knä utan att sänka alla i en gemensam katastrof. Men innan det hunnit gå så långt skulle staten ha ingripit med maktmedlen den förfogar över. Roller har en föraning om detta. Han hävdar först att förstörelsen skulle vara så omfattande att det inte kommer att finnas tillräckliga militära styrkor för att klara av den och sedan att det är viktigt att få över militären på arbetarnas sida: "För att revolutionera det nuvarande samhällssystemet är anti-militarism och anti-militaristisk propaganda ett absolut nödvändigt komplement till generalstrejken."
Gång på gång har staten demonstrerat sin makt att krossa stora strejker. Ibland har naket våld använts, ibland har eftergifter gjorts och ibland har arbetare drivits till underkastelse genom svälten. Det förhållande som syndikalisterna tar för givet, majoritetens bristande kunskap, är ett förhållande som kommer att spela regeringen i händerna och leda till deras besegrande. Erfarenheterna av stora strejker är rakt motsatta vad syndikalisterna förutsåg. Regeringen besegrade de franska postarbetarna 1909 genom att helt enkelt kalla dem under fanorna och sedan sända tillbaka dem - nu som soldater - till deras gamla jobb. Soldater är vanliga medlemmar av arbetarklassen som har gjorts mer fogliga genom den disciplin de utsätts för. Liksom massan av arbetare hittills gjort accepterar de kvävande av "oroligheter" som en riktig handling.
GILMAC
Socialist Standard, januari 1975.
Översättare: G. Sj.
En andra del av denna artikel publiceras i nästa nummer.
Förr togs idén om likställdhet för given till och med i det mest förvirrade talet om socialism. Det var därför som angreppen på socialism - eller vad som än gick under den beteckningen - till stor del tog formen av angrepp på idén om likställdhet. I en barnslig essä målade Jerome K. Jerome upp en bild av ett samhälle där människor tänjdes ut eller kortades av för att alla skulle bli lika långa; och Baden-Powell rådde unga män att inte vara "osportsliga" mot "en karl som haft turen att ha mer pengar än ni har" En Tory-pamflett 1950 jämförde Labour-riksdagsmäns uttalandena om likställdhet med deras aktieinnehav och privata förmögenheter.
Att vi inte längre hör den sortens argument beror inte bara på deras grovhet. Det vanligaste var Jeromes: att likställdhet skulle innebära likformighet och dra ner oss alla till en eländig, tråkig nivå. Nu står det klart för alla att det är kapitalismen som åstadkommer detta par excellence. Men framförallt har Labour- och Kommunistpartierna slutat att tala om likställdhet som ett mål. Begreppet dyker upp då och då i slagord med inskränkt betydelse, i stil med "lika möjligheter" eller "lika uppoffringar". Men idén om en allmän social likställdhet (om än aldrig så förvirrad och missförstådd) framförs inte längre.
Förr ville de partier som påstod sig stå för en radikal förändring bli bedömda utifrån likställdhetsmåttstocken. Avsteg från den betraktades som misslyckanden eller svek. Så när medlemmar av den första Labour-regeringen 1923 klädde upp sig och kröp som lakejer inför kungligheterna, och när Macdonalds förkärlek för rövslickeri blev uppenbar, talades det ofta om att de hade "sålt sig". Faller den tanken in hos Labour-anhängare i dag när de ser sina feta, välklädda ledare pokulera med societeten? Tydligen inte. På samma sätt var det i Ryssland där Lenin - under de första åren - öppet beklagade nödvändighen att betala högre löner till specialister: "Att betala olika löner är verkligen ett steg tillbaka, vi tänker inte lura folket genom att påstå något annat" (Tal om Sovjeter i arbete, 1918). Sexton år senare avfärdade Stalin den åsikten:
"Dessa människor tror tydligen att socialismen kräver likställdhet, en nivellering av behoven och den personliga livsföringen hos samhällsmedlemmarna. Det behöver inte sägas att ett sådant antagande inte har något att göra med marxismen, med leninismen." (Tal vid SUKP:s 17:e kongress, 1934)
Således är Socialist Party of Great Britain och dess broderpartier ensamma om att förespråka ett samhälle grundat på likställdhet och numera kan angrepp på det lika gärna komma från labouranhängare som från någon annan. Först måste det klargöras vad likställdhet betyder. Det är inte lika inkomster, något som ur ekonomisk synvinkel är lika absurt som lika storlekar är ur biologisk. Det är inte "lika rättigheter", vilket betyder att den härskande klassen delar ut tillståndspaket.
Likställdhet kan bara grundas vid den punkt från vilken de sociala skillnaderna i dag utgår: ägandet av produktions- och distributionsmedlen. Kapitalismen är grundat på klassägandet av dessa och skapar därigenom två grundläggande förhållanden - ägande och icke-ägande av dem. Det är denna olikhet som orsakar alla de andra synliga olikheterna. Folk är rika eller fattiga, underlägsna eller privilegierade, chefer eller underhuggare på grund av denna och ingen annan orsak. Om produktions- och distributionsmedlen däremot ägdes gemensamt skulle alla människor stå i samma förhållande till dem - och till varandra.
Gemensamt ägande, socialismens grundval, innebär likställdhet. Det villkor som kommer att råda då sammanfattas så här av Marx: "Av envar efter förmåga, åt envar efter behov". Det betyder allt det verkar att betyda. Varje samhällsmedlem kommer att ha obegränsad fri tillgång till det samhället producerar och bidra med det han eller hon kan bidra. Det här är inte heller en fråga om att praktiskt tillämpa en princip. Det är helt enkelt vad som uppkommer ur gemensamt ägande på samma sätt som olikheter och begränsningar uppkommer ur klassägande.
Den omedelbara invändningen mot detta brukade vara att folk inte skulle utnyttja sina färdigheter såvida de inte fick speciell belöning i form av status eller bättre betalning än andra. Det argumentet har försvagats eftersom människor bevisligen gör just detta. Man kan tillägga, för det första, att människor med ovanliga färdigheter inte behöver löften om belöningar utan helt enkelt vill använda sina färdigheter så mycket som möjligt och, för det andra, att de flesta upptäckter och uppfinningar under historiens lopp gjorts av människor som arbetat med sitt utan skryt och prål.
Många tror att socialister anser att det inte finns skillnader mellan människor. Vi skulle aldrig påstå något så fnoskigt. Redan på det enkla, fysiska planet kan en lång och högerhänt person göra saker som den korte och vänsterhänte inte kan, precis som en frisk person har färdigheter som förnekas en sjuk.
Men det som spelar roll är inte skillnaderna utan vad de betyder i ett givet samhällssystem. Hudfärg går inte att förändra. Den borde inte betyda någonting, men av historiska och ekonomiska orsaker är svarta människor allvarligt handikappade i "vita" samhällen. Det är fullt möjligt att tänka sig det motsatta förhållandet med precis samma konsekvenser. Vita människor i ett samhälle som traditionellt styrdes av svarta skulle utan tvivel inte bara vara föremål för rädsla och avsmak utan också för en pseudovetenskaplig mytbildning med avseende på deras känslomässiga och intellektuella personlighet. Kanske skulle de svärta ner sin hud och behandla sitt hår i ett försök att vinna socialt accepterande.
Vad som är säkert under kapitalismen är att alla skillnader förvrängs och alla färdigheter underkuvas av klassindelningen. Rousseaus påstående att "Människan föds fri men befinner sig överallt i bojor" är under dessa omständigheter lika osant som den amerikanska konstitutionens "alla människor är skapade lika". Påstående att socialismen inte skulle fungera därför att människor med speciella färdigheter väntar sig extra belöningar baseras på iakttagelser av en minoritet under kapitalismen. Faktum är att den stora majoriteten skulle vara glad om de fick utveckla och använda sina färdigheter till förmån för sig själva och andra.
Det finns ett nutida argument mot likställdhet som bör uppmärksammas. Det påstår inte att socialismen inte kan fungera utan att den aldrig kommer att genomföras eftersom människor inte är lika: för att majoriteten ska förstå socialismen fordras en intellektuell kapacitet som endast en minoritet besitter.
Samma sak skulle kunna sägas om en hel del vardagliga göromål. Vare sig dr. Johnson, Platon eller Henrik VIII skulle ha klarat av att köra en köra en bil - inte bara på grund av de mekaniska kraven utan också för att de inte skulle ha förstått det rörliga förhållandet mellan fordon som rör sig med två kilometer i minuten. Arméns rekryteringsaffischer - "Join the Professionals" - lovar unga män som kanske inte klarat sig bra på intelligenstest att de kan få tekniska och organisatoriska färdigheter. Inte heller talesättet att "familjens dumhuvud" (en rik familj) blev präst stördes av det faktum att han var tvungen att studera, leda ritualer och bli en sorts offentlig talare. Intelligens är ett socialt begrepp. Naturligtvis mäter intelligenstester någonting men det är omöjligt att avskilja dem från samhällets fostran och konventioner. Vad de mäter har att göra med skolsystemets behov och industriell och kommersiell effektivitet. Intelligenstestets fader, dr. Spearman, skrev:
"Varje normal man, kvinna och barn är ett geni på någonting och en idiot på någonting annat. Det behövs bara att man upptäcker vad - åtminstone vad gäller det genialiska." (The Abilities of Man)
Kort sagt är det fråga om ett urval för ett samhälle som utgår från att likställdhet inte existerar. Tänk dig att det hade gjorts tvärtom: att man hade sökt efter områden där "skickliga" människor är idioter. Vad skulle man göra av intelligensen då? IQ-tester förringas ofta med exemplet på den "tröge" pojken som senare utmärker sig. Men motsatsen är mycket vanligare (eftersom kapitalismen kastar de "tröga" i soptunnan och försöker att trycka på locket), den "lysande" begåvningen som är komplett okunnig och inkompetent utanför sitt specialområde. Jämförelsen måste göras mellan dr. Spearmans idé om genialitet och idioti som någonting man mäter genom individens skicklighet på "någonting" och idén, som rådde innan den kapitalistiska arbetsdelningen ägt rum, om en "hel människa" som var bildad inom flera områden.
Om det existerar skillnader i fråga om lättheten att upptäcka och relatera saker är de helt oväsentliga får förståelsen av socialismens genomförande och skötsel. Det slutliga bemötandet av argumentet kommer från socialisterna själva, som kommer från arbetarklassens mitt, deltar likvärdigt i organisationens skötsel och skrattar åt allt prat om överlägsna begåvningar eller experter. Samhället vi arbetar för kommer att genomföras av likar och det gemensamma syftet är att fattigdom ska ersättas med välstånd, privilegier med likställdhet och slaveri med frihet.
R. Barltrop
Socialist Standard, februari 1975.
Översatt av G. Sj.
Den här artikeln är avsedd att visa vad Mao verkligen står för genom att granska Citat av Ordförande Mao Tse-tung ("Maos Lilla Röda"). Denna kinesiska bibel innehåller utdrag ur Maos omfattande skrifter. Där finns citat från hans tidiga arbeten, som skrevs när Mao (och hans Röda Armé) var en sådan nagel i ögat på Chiang Kai-sheks regim, ända fram till 1960-talet. Numera är Maos idéer så inflytelserika i Kina att de faktiskt tjänar som motsvarigheten till religiösa dogmer. När Mao dör kommer han kanske att göras till det första kommunistiska helgonet. Hans ställning efter kulturrevolutionen var så stark att han kunde göra sig av med sin förmodade efterträdare Lin Piao (för att inte tala om stackars gamle Konfucius). Men vad har Mao gjort och sagt sedan retorikens fernissa skalats bort?
För det första har Mao Tse-tung lett en efterbliven ekonomi längs den utvecklade kapitalismens hårda väg. Han har också lett den kinesiska utvecklingen till en militärmakt att räkna med. Vi säger inte att det inte finns mindre svält nu än före 1949, eller att Maos regim är mer (eller mindre) tyrannisk än den tidigare, eller att inga tekniska framsteg har gjorts. Men till vilken kostnad i form av mänskligt lidande? Som Marx så målande uttryckte det i första delen av Kapitalet: "Kapital är dött arbete. Liksom vampyren kan det endast upplivas genom att insuga levande arbete och lever desto intensivare, ju mera det insuger" (s. 199-200). Det betyder inte att den kinesiske hjälten nödvändigtvis vill vara inhuman, destruktiv och tyrannisk mot det kinesiska folket - det betyder att kapitalismens utveckling oundvikligen leder till fattigdom, knapphet och försakelsen för majoriteten. Om Mao eftersträvar kapitalismens utveckling måste han också eftersträva de lidanden som är oskiljaktigt förbundna med denna utveckling.
Maos egna ord visar att han är för att hålla de kinesiska arbetarna i fattigdom. 1958 (nio år efter revolutionen) skrev han:
"Bortsett från övriga kännetecken hos Kinas 600 miljoner människor, är det mest framträdande det att de är 'fattiga och som oskrivna blad'. Detta kan tyckas vara dåligt, men i verkligheten är det bra" (sidan 36, vår kursiv).
Det måste vara en verklig tröst för de urfattiga kineserna att veta att deras ledare anser det vara bra för dem att vara fattiga. Mao klargör inte om han anser det vara bra för ledarna att vara fattiga!
Så vitt man vet är Maos Lilla Röda obligatorisk läsning i Kina. I själva verket klargör inledningen till den utgåva som cirkuleras här (ironiskt nog skriven av Lin Piao) att arbetarna ska lära sig boken utantill så att Maos vägledning kan hjälpa dem i deras dagliga problem. Boken bevisar utom alla tvivel vår slutsats att ingenting annat än kapitalismen utvecklas i Kina:
"Som var och en förstår har kapitalismens spontana krafter oavbrutet vuxit på landsbygden under de senaste tio åren, nya rika bönder har skjutit upp överallt och många välbärgade mellanbönder strävar att bli rika bönder. Å andra sidan lever fortfarande många fattiga bönder i armod" (sidan 33, ett stycke skrivet 1955).
Lägg märke till att Maos bok, även på grundvalen av att försöka utveckla kapitalismen, är full av meningslös smörja. Vilken sorts vägledning tror ni produktionslagen på ett kinesiskt fabriksgolv får av följande:
" 'Ta ett fast grepp'. Därmed menas att partikommittéerna inte endast ska ha 'grepp om' utan måste ha ett 'fast grepp' om sina huvuduppgifter. Man kan få grepp om en sak endast om man griper den fast i handen och inte låter greppet lossna i minsta mån. Tar man inte ett fast grepp, är det detsamma som att man inte har något grepp alls. Man kan naturligtvis inte få grepp om någonting med en öppen hand. Om handen sluts såsom om den grep om någonting, men inte sluts hårt, har den fortfarande inget grepp... Det går inte att inte ha något grepp alls, och om greppet inte är fast går det inte heller" (sidan 111).
För det andra har Mao till stor del varit ansvarig för det ofantliga bondfångarknep som så framgångsrikt spelats med de kinesiska arbetarna. Genom att använda uttryck som syftar på gemensamt ägande, "marxism", och denna fantastiska självmotsägelse "marxism-leninism", har han duperat stora delar av arbetarklassen, både inom och utanför Kina, att tro att socialismen håller på att genomföras där. Den allra ytligaste titt på Maos Lilla Röda räcker för att visa hur långt Mao befinner sig från en förståelse av såväl Marx som socialismen.
Exempelvis anser Mao att kapitalismen i Ryssland störtats. Han säger att kapitalismen är ett "museiföremål" i Ryssland (sidan 23). Man kan bara undra hur denne "marxist" förenar existensen av ett lönesystem i Ryssland med Marx revolutionära uppmaning i Lön, Pris och Profit att "avskaffa lönesystemet". Han har till och med fräckheten att upprepa det eländiga reformistiska kravet att kvinnor ska betalas lika löner som män (se sidan 197). Underförstått medger han att kvinnor inte betalas samma som män i Kina (och se också Socialist Standard, november 1974, eller nummer 10 av Världssocialism). Anhängare av Mao inom kvinnorörelsen, var goda att notera!
Hela ledarskapsprincipen är motbjudande för socialister. Socialismen kan inte genomföras av ledare utan bara genom den demokratiska medvetna politiska aktionen av arbetarna själva. Mao är starkt bunden till ledarskapsidén och, måste man anta, fördelarna som medföljer den. Han har trots allt varit den främste ledaren sedan 1949 och Maos Lilla Röda är full av uttalanden om vikten av ledarskap (se t.ex. sidan 106 med hans tal om "gruppledare"). Inom parentes sagt visar boken också att bara tio miljoner av en befolkning på 600 miljoner var medlemmar av Kinas Kommunistiska Parti 1958. Är det så att de övriga 590 miljonerna inte vill vara med eller tillåts de inte att ansluta sig?
För att säkerställa att arbetarna hålls nere kan Mao inte motstå att uppmana dem till avhållsamhet och uppoffringar:
"För att göra Kina rikt och starkt krävs flera årtionden av intensiva ansträngningar som bland annat kommer att omfatta strävan att praktisera strikt sparsamhet och bekämpa slöseri, d.v.s. en politik för att bygga vårt land genom flit och enkelhet" (sidan 186).
Om Wilson eller Heath hade sagt dessa ord i krisdrabbade Storbritannien hade ingen varit förvånad.
Likheten mellan Mao och andra kapitalistiska politiker är så slående att man nästan gnuggar sina ögon av tvivel vid synen av människor i väst som viftar med fanor med Maos bild och stolt kallar sig för "maoister". Mao är lika mycket en antisocialist som hans gamle idol Stalin. Båda har gemensamt att de framgångsrikt utövade en diktatur över proletariatet i sitt eget land. När arbetare över hela världen lär sig att undersöka innehållet i paketet och vägrar att bara godta etiketten, kommer bluffen Mao Tse-tung också att vara ett "museiföremål".
RAW
Socialist Standard, februari 1975.
Det värsta kommer dock till sist:
En skräddare som verkstan mist,
han bjuder ut sitt sattyg här:
Socialism det tyget är ...
... skaldade en gammal skillingvisa om den socialdemokratiske pionjären och skräddaren August Palm. Palm - som i många avseenden hade lika förvirrade idéer om socialismen som SKP - dog 1922, men i tidningen Gnistan, kan även det omöjliga hända. I en fyrasidig artikel med bilder och allt i nummer 15, 1975 återuppstår mäster Palms från de döda och beger sig ut på rundvandring i en tänkt framtida "Folkrepubliken Sverige".
Palm måste gnugga ögonen för att tro på vad han ser. "Hans dröm har blivit verklighet - ett socialistiskt Sverige", skriver Gnistan. Djurgårdsbåtarna flaggar med gul hammare och skära mot blå botten, LM Ericson här bytt namn till metallindustrin Set Persson, kungen har pensionerats och fungerar som guidande ex-monark på slottet, och Gnistan har blivit dagstidning. Inför allt detta nya blir August Palm så rörd att han får tårar i ögonen.
Det kan nog hända att ögonen tåras också på den socialist som råkar läsa artikeln, men av andra orsaker. Till skillnad från SKP:ister anser socialister inte det viktiga vara vad man kallar ett samhällssystem, utan det faktiska sociala innehållet. Och Gnistans "socialistiska Sverige" är fortfarande samma gamla kapitalism, låt vara med snyggare etiketter,
En av August Palms första åtgärder efter återuppståndelsen i den nya "Folkrepubliken" är att stilla sin hunger med en glasstrut och sin läshunger med några tidningar. Om det hade varit socialism hade dessa varit fritt tillgängliga men i "socialism" ā la Gnistan måste Palm köpa dem. Köp och försäljning innebär att privat ägande existerar, varuproduktion och pengar. Detta utesluter därför existensen av gemensamt, samhälleligt ägande. Gnistan har bara klistrat en ny etikett på samma gamla sociala innehåll i hopp om att någon arbetare ska nappa på betet.
Under Palms fortsatta kringvandring i "Folkrepubliken" gör han ett studiebesök vid metallindustrin Set Persson. Har träffar han på en ännu viktigare vara än glass och tidningar, utan vilken inga andra varor skulle produceras. Den varan är arbetarnas arbetskraft. Eftersom arbetarna under SKP:s "socialism" fortfarandesaknar direkt tillgång till produktionsmedlen måste de sälja sina arbetskrafter för lön till kapitalet. I "Folkrepubliken Sverige" är visserligen ackordsystemet avskaffat och ett system med lika lön infört, med undantag för "vissa tunga och skitiga jobb som måste utföras".
Om SKP haft minsta hum om vad socialismen innebär skulle de ha förstått att lönearbete är en förutsättning för kapitalismen, inte socialismen, och att lika löner är ett utopiskt krav, som Marx förkastade redan 1864. "På lönesystems grundval kommer arbetskraftens värde att bestämmas som varje annan vara", skrev han I Lön, pris och profit, "och då lika slag av arbetskraft har olika värden och det behövs olika arbetsmängder för att framställa dem, måste de ha olika priser på arbetsmarknaden. Att kräva lika eller rättvis betalning på lönesystemets grundval är detsamma som att kräva frihet på slaverisystemets grundval." I stället för att kämpa en hopplös kamp för lika löner uppmanade Marx arbetarna att "skriva på sin fana den revolutionära parollen: 'Avskaffa lönesystemet'".
Med lönesystemet lämnat intakt existerar förstås fortfarande exploatering av arbetarna. Värdet på arbetskraften och värdet på vad den producerar är två skilda mängder. Set Persson och alla andra företag i "Folkrepubliken Sverige" producerar varor för profitabel försäljning på marknaden. Enda skillnaden mot nu är att investeringsbesluten flyttats uppåt till "industriplaneringsverket" och att arbetarna får vara med och diskutera "olika produktionsplaner".
Så småningom blir August Palm hembjuden på middag till en arbetarfamilj i Rinkeby (var Bo Gustafsson, Gunnar Bylin och de andra SKP-ledarna håller hus framgår inte). När gamle August frågar vad de betalar i hyra får han till svar "att det var länge sedan hyrorna avskaffades". Det skulle kunna förefalla som om åtminstone en aspekt av socialismen existerade i en i övrigt kapitalistisk ekonomi. Men eftersom "fria bostäder" bara genomförts som en reform av kapitalismen innebär det helt enkelt att arbetskraftens värde, dess reproduktionskostnader, sänkts och med dem lönerna i motsvarande grad.
"Folkrepubliken Sverige" existerar förstås inom nationalstatens ramar (förmodligen omgiven av en mängd liknande "Folkrepubliker"). Då dessa bibehåller kapitalismens alla motsättningar bibehåller de naturligtvis också behovet av ett "försvar" för att skydda marknader, källor till råmaterial, handelsleder etc. I "Folkrepubliken" sköts detta av "vår demokratiska värnpliktsarmé". Arbetarna får fortfarande lära sig att bli kanonmat åt kapitalet och eftersom SKP är för jämlikhet mellan könen deltar även kvinnorna där.
Utopiska framtidsskildringar är ingenting nytt. De brukar i regel sluta med att huvudpersonen vaknar och får veta att det bara var en dröm. I Gnistans version vaknar aldrig August Palm. Men en mardröm var det.
Vi begagnar oss åter av tillfället som ges av ett av kapitalismens blodiga krig att på nytt fastställa det faktum att inget krig är värt utgjutandet av en enda droppe arbetarklassblod.
Vi upprepar igen: det finns inga frågor eller intressen med i något krig som på minsta sätta angår arbetarklassen. Detta avskyvärda dårhus som kallas kapitalismen har skapat en ändlös serie av krig. Sedan detta parti grundades 1904 har vi fördömt dem alla.
SPGB stod ensamt under båda världskrigen i opposition mot båda sidor och alla deltagare i slakten. Vi grundade vårt ställningstagande på världens arbetares gemensamma intresse: behovet av världsomfattande klassenhet för att avskaffa detta rövarsystem som ständigt foder krig.
Vi hävdade att kapitalismens handel, dess ständiga jakt efter profit, den internationella kapitalistklassens stridande ekonomiska intressen (stödda av deras gangsterpolitiker), deras strider om marknader och tillgångar, var krigets drivkraft. De var det då. De är det nu.
Vare sig scenen för massutrotning och förstörelse är i Europa eller Mellanöstern, i Ryssland, Algeriet, Bangladesh eller Vietnam, förblir det socialistiska argumentet detsamma. Vi förnekar fullständigt att arbetare har nationella intressen. Vilken del av världkapitalistklassen som härskar har liten betydelse för de behärskade. Segrare eller besegrad, arbetaren förblir en löneslav. En medlem av en undertryckt och exploaterad klass som inte äger något land - inte äger några marknader - inte något kapital.
Om något folk borde ha lärt sig denna bittra läxa grundligt är det arbetarna och bönderna i Vietnam? De har styrts av fransmännen, japanerna, engelsmännen och sina inhemska despoter. Alltid har deras ställning förblivit densamma. Vare sig de utstått sitt elände under förtrycket av diktatorer som Ky, Diem och Thieu, hållna vid makten med stöd av USA:s väpnade styrka - eller byter härskare och utstår samma fasor under Ho Chi Minhs söner, med stöd av statskapitalistiska Rysslands och Kinas väpnade styrka, är situationen densamma för offren. Den enda skillnaden är vilken grupp som lägger beslag på bytet. Det är vad det verkligen handlar om. De påstådda ideologiska skillnaderna har ingen betydelse.
En rad amerikanska presidenter har doppat sig i Vietnams blod. Kennedy, som många fortfarande betraktar som en fredens man, trappade upp kriget. Johnson gjorde samma sak i allra högsta grad. Han myntade det omänskliga uttrycket "smärtans kvot" och försökte bomba nordsidan till underkastelse. Nixon stödde energisk Johnsonadministrationens massbombningspolitik. I Readers Digest, januari 1966, hävdade Nixon att
"En verklig seger - en seger, som garanterar oberoende för Sydvietnam - kommer att kräva två eller flera år av den hårdaste sorts strider. Det kräver ökade flyg- och markanfall."
Han visade sig också vara väl medveten om de kalla strategiska och ekonomiska motiven bakom kriget.
"Om Vietnam går förlorat kommer emellertid Kina att vinna väldig ny makt. Resten av Sydostasien, med Indonesien som det viktigaste landet, skulle oundvikligen falla under kommunistisk dominans. Detta skulle betyda att kineserna inom fem år skulle vara ekonomiskt oändligt mycket starkare med ytterligare 200 miljoner människor liksom hälften av världens gummi och hälften av världens tenn under sin kontroll."
När han blev president 1968 hans ytterligare två år av bombning och strider redan gått. Inför en militärt omöjlig situation och med ett växande motstånd mot kriget på hemmafronten, tillsammans med tusentals deserteringar från de väpnade styrkorna i Vietnam, gick han till förhandlingsbordet.
Markstridskrafterna drogs bort efter många månaders köpslående medan blodet fortfarande flöt. Efter "överenskommelsen" fortsatte väldiga mängder militärutrustning att strömma in: USA utrustade sydsidan, Ryssland och Kina nordsidan.
Under nära trettio år har alla sidor bedrivit hänsynslöst slöseri och utplåning av mänskligt liv och jordens tillgångar. Den inhemska befolkning en, vars "befrielse" alla grupper påstod var deras mål, slaktades i hundratusental. Inga vinnare här.
På samma sätt som högröstad krigiskhet och krigisk nationalism utgjorde grunden för den amerikanska och deras sydliga marionetters propaganda, trumpeterade vänstern (KP och trottar) samma råa yttranden till stöd för nordsidan.
På varandra följande brittiska regeringar (Labour och Tory) har inte bara stött de amerikanska krigsansträngningarna. Labours efterkrigsregering var den första att starta striderna i Vietnam när brittiska styrkor tog över från japanerna i oktober 1945. "Hey hey LBJ, how many kids have you killed today?", skrek amerikaner åt Johnson. Men en del av napalmen som barnen förbrändes till aska med tillhandahölls av brittiska regeringar. Förvaltningen av kapitalismen lämnar inte utrymme för känsliga personer.
Vad som än blir följden av den nuvarande situationen är barnflyktingarna och evakueringarna bara övergående händelser. Om de så kallade kommunisterna håller ställningarna och konsoliderar sin maktställning, hur länge dröjer det innan allt börjar om på nytt? Om de "röda" vinner, hur länge dröjer det innan USA träffar en uppgörelse med den nya regimen och börjar göra affärer? Även om det sker indirekt genom sina kontakter i Kina?
Under kapitalismen finns det inga högre principer än profiter och inga permanenta allianser. De skiftande allianserna och från-och-till-krigen i Mellanöstern visar detta.
Det är hög tid att arbetarna i alla länder slutar att döda och dö för kapitalismen och visar sina egna klassintressen genom att upprätta socialismen.
H.B.
Socialist Standard, maj 1975.
Varför är USA och de andra makterna så intresserade av Vietnam och resten av Indokina?
Delvis är lockelsen densamma som drev den franska kapitalismen till Indokina för mer än femtio år sedan - som en källa till livsmedel och råmaterial, som en exportmarknad och som ett billigt arbetsfält för profitabla investeringar i utvecklingen av mineraltillgångar och tillverkningsindustri ...
Av större vikt är emellertid Indokinas strategiska läge. I norr gränsar det till Kina, dess långa kustlinje vetter mot amerikanska styrkor på Filippinerna och sträcker sig söderut mot Malaysia, Indonesien och Australien. Maktbalansen i Stilla Havet skulle svänga över till förmån för den av makterna som vinner effektiv kontroll över Indokina.
(The Socialist Party and War, 1970.)
I verkligheten är de koloniala rebellerna schackpjäser i kampen mellan "väst", lett av USA, och "öst", lett av SSRU. Vietnam i dag är slagfältet för kriget mellan de internationella banditerna om kontroll av Sydostasien - inkörsporten till ekonomiska inflytelseområden, marknader och råmaterial. Utan denna kamp skulle det inte vara någon amerikansk inblandning i dag.
(Western Socialist, nr. 4 1967.)
Både Nord och Syd är polisstater med liknande terroristiska metoder, ett lönesystem, tvångsuttagning till krigstjänst, prestationslöner, en exploaterande klass och en arbetarklass.
(Socialist Standard, augusti 1968.)
I dag dominerar kapitalismen helt klart världen, i Ryssland och Kina såväl som i Väst. Att tala om "amerikansk imperialism" som huvudfaran är att spela statskapitalistiska Kina och Ryssland i händerna. Varje nyuppkommande kapitalistisk makt upptäcker att världen redan uppdelats av de etablerade makterna. Om den ska utvidga sitt inflytande måste den drabba ihop med dessa makter, vilket Tyskland, Japan, Italien och Ryssland redan upptäckt och Kina upptäcker nu. De har alla någon gång slagit på den "anti-imperialistiska" trumman, d.v.s. motsatt sig Storbritanniens och Frankrikes, och senare USA:s, dominans av världen. Mussolini beskrev Italien som en "proletär nation" i ett klasskrig mot de "borgerliga nationerna". Nazi-tyskland uppmuntrade arabisk och latinamerikansk, nationalism. Japan förde fram slagordet "Asien åt asiaterna". Ryssland också, och Kina nu, fördömer högljutt engelsk-fransk-amerikansk imperialism.
Naturligtvis låter sig inte socialister utnyttjas som redskap för någon kapitalistisk stat, som de flesta som skriker för FNL gör (en del vet mycket väl vad de gör). Socialister är motståndare till kapitalismen och dess regeringar överallt.
(Socialist Standard, oktober 1968)
Naturligtvis skulle nederlag i Vietnam, och hela Sydostasien, ha allvarliga följder för den amerikanska kapitalismen. Det är därför som de slåss. Det skulle utestänga dem från tillgång till många råmaterial. Men ännu viktigare är att det skulle skifta maktbalansen kring Stilla Havet till förmån för den kinesiska statskapitalismen.
Det är inte sant att FNL och arbetarklassen kämpar mot samma fiende. FNL kämpar mot den amerikanska kapitalismen. Arbetarnas intressen är motsatta inte bara amerikansk kapitalism, utan kapitalismen överallt, inbegripet i Ryssland, och Kina. Som vi redan förklarat skulle en seger för FNL svänga världsmaktbalansen från USA till andra kapitalistiska makter. Det är inte något som ligger i arbetarnas intressen eller något som de borde stödja. I Vietnam står ingen fråga på spel som är värd offrandet av en enda arbetares liv.
(Socialist Standard, oktober 1968.)
Till de lidande vietnamesiska massorna säger vi: I den mån er kamp är en kamp mot klassförtryck utkämpar ni samma kamp som vi utkämpar i en annan form varje dag. Vi har emellertid en varning att rikta till er. Bland er finns dem som hävdar att östblockets ideologi ska vara vägledare. Också de är farliga fiender. De skulle göra slut på amerikansk dominans bara för att ställa er under dominansen av någon form av statskapitalism. De kommer att tala om "socialism", men vad de verkligen menar är ett klassamhälle där en statsbyråkrati härskar. Kapitalism med "socialistisk" etikett är fortfarande kapitalism. Det går inte att göra något för att få slut på klassdominans under kapitalistiska samhällsförhållanden förrän världen ansluter sig till socialism. Förena er med oss i förberedelserna för den dagen. Här ligger vårt enda hopp om befrielse.
Till våra amerikanska arbetarkamrater säger vi: Detta krig, som era herrar för i ert namn, är ett monstruöst nidingsdåd som är oförenligt med allt av verkligt värde i den moderna civilisationen. Låt er inte luras av lögnerna, och propagandan, som det tyska folket lät sig luras under Hitler! Era härskare tävlar nu med Hitler i avskyvärda kränkningar av till och med den brutala kapitalistiska kodexen för "civiliserat" beteende. Vanhedra inte er själva genom att låta detta fruktansvärda krigsalstrande system existera ytterligare en enda minut.
(Western Socialist, nr 4,1967.)
Socialist Party of Great Britain hävdar att världskapitalismen (inbegripet Rysslands och Kinas statskapitalism) blivit reaktionär och att den inte har någon progressiv funktion att spela någonstans i världen. Det beror på att socialismen, nästa stadium i samhällets utveckling, som kommer att innebära hela mänsklighetens frigörelse, är möjlig. Bara socialismen är progressiv och det är denna enbart arbetare överallt borde eftersträva att upprätta.
Vi förnekar inte att FNL genomför jordreformer i Vietnam och andra förändringar som är nödvändiga för utvecklingen av (stats)kapitalism där. Vad vi bestrider är antagandet att socialister borde stödja detta, nu när socialismen är möjlig. Arbetare överallt borde eftersträva socialismen, inte nationell statskapitalism.
(Socialist Standard, juni 1970.)
Krig är numera i högsta grad en social sak, där många civila spelar en viktigare roll i krigsansträngningen än många män i uniform. Det är också viktigt för en sida att bryta civilbefolkningens moral på den andra sidan - vanligen med bombningar eller blockad.
Hanois befolkning - dess barn, dess åldringar, dess sjukhuspatienter - är därför alla befogade mål.
Låter det känslolöst? Krig är aldrig någon trevlig historia. Det är de som klagar på dess verkningar samtidigt som de stöder det system som producerar dem, eller de som demonstrerar mot bara en sidas militära handlingar, som är de känslolösa.
Lösningen är inte att vaja med banderoller mot en händelse eller en aspekt av krig. Den är att bygga ett nytt samhälle i vilket orsaken till krig inte längre existerar.
(Socialist Standard, februari 1967.)
Last updated on: 9.6.2010