Originalets titel: Forword to Karl Marx, Parizhskaya Kommuna
Översättning: Göran Källqvist.
HTML: Martin Fahlgren
Denna artikel och introduktionen är från samlingen Witnesses to Permanent Revolution: A Documentary Record (s 497-520), där texterna har sammanställts, översatts (till engelska) och försetts med kommentarer/förklaringar av bokens redaktörer Richard B Day och Daniel Gaido.
OBS: I texten och noterna anges redaktörernas kommentarer inom hakparenteser [ ]..
Leo Trotskijs förord till Marx’ redogörelse för Pariskommunen utgör ett viktigt brott med den naiva ekonomiska determinism som ofta präglade Andra internationalens marxism. I denna artikel betonade Trotskij, ännu mer än i sina tidigare skrifter om den permanenta revolutionen, växelverkan mellan ekonomiska förhållanden och ett revolutionärt medvetande. Han påpekade att arbetarna i Paris 1871 inte tog makten därför att de ekonomiska omständigheterna plötsligt hade ”mognat” vid ett visst ögonblick, utan att det tvärtom var klasskampens logik som dikterade den revolutionära händelseutvecklingen. Den franska borgarklassen förrådde nationen därför att den fruktade att beväpna proletariatet mer än den fruktade Bismarcks arméer:
Proletariatet insåg att tiden var kommen att rädda landet och ta sitt öde i egna händer. Det kunde inte undvika att ta makten; det tvingades till det av en rad politiska händelser. Makten kom som en överraskning.[1]
I Ryssland var den den proletära revolutionens utlösande faktor också social förlamning, som symboliserades av sovjeternas samexistens med enväldet, från vilken den enda utvägen var en arbetarregering. ”Borgarklassen”, skrev Trotskij, ”är oförmögen att leda folket till att erövra en parlamentarisk ordning genom att störta absolutismen. Och folket, i form av proletariatet, hindrar borgarklassen från att uppnå konstitutionella garantier genom en överenskommelse med absolutismen.” I detta dödläge måste proletariatet, som ”den enda kraft som leder revolutionen och den främsta kämpen för dess sak”, följa kommunardernas exempel genom att ta makten och ta ansvar för sig själv och landet.
De ryska liberalerna (och många socialdemokrater) tolkade marxismen som att ”kapitalismen måste uttömma sig själv innan proletariatet kan ta statsmakten i sina egna händer.” Trotskij svarade att denna mekanistiska tolkning helt ignorerade klasskampens dynamik. Kritikerna av den permanenta revolutionen hade
… bara lyckats memorera några isolerade delar av den marxistiska teorin om kapitalismens utveckling, men de har förblivit primitiva borgerliga barbarer i allt som rör klasskampen och dess objektiva logik. När de hänvisar till den ”objektiva sociala utvecklingen” som svar på idén om en oavbruten revolution, som för oss är en slutsats som följer av de samhällspolitiska förhållandena, glömmer de att denna utveckling inte bara innefattar den ekonomiska utvecklingen, som de förstår så ytligt, utan också klassförhållandenas revolutionära logik, som de inte ens kan förmå sig att överväga.[2]
Med tanke på Rysslands speciella kombination av kapitalistiska och förkapitalistiska element[3] var den avgörande faktorn i klassförhållandena borgarklassens relativa svaghet under konfrontationen med den halvfeodala autokratin. Under dessa omständigheter ersatte ”klassförhållandenas logik” de begränsningar som den ekonomiska eftersläpningen medförde:
Proletariatet i ett ekonomiskt underutvecklat land kan komma till makten tidigare än proletariatet i det mest utvecklade kapitalistiska landet.… Varje tanke att proletariatets diktatur på något sätt är automatisk beroende av av ett lands tekniska medel och krafter är inget annat än en ”ekonomiskt” materialistisk fördom förenklad till det yttersta. Den sortens tänkande har ingenting gemensamt med marxismen.[4]
Trotskij erkände det uppenbara: socialismen kunde aldrig genomföras med hjälp av ”några få dekret”. Han tillade dock att
Staten är inte ett mål i sig. Den är dock det bästa medlet för att organisera, desorganisera och omorganisera samhällsförhållandena. Beroende på vems händer som kontrollerar staten kan den antingen vara en hävstång för djupgående omvandling eller ett verktyg för organiserad stagnation.
Precis som de tsaristiska institutionerna hindrade den ekonomiska utvecklingen, skulle en arbetarstat påskynda den i nya riktningar.
I ”Revolutionära frågor” hade Karl Kautsky redan hävdat att
varhelst proletariatet har erövrat den politiska makten följer en socialistisk produktion som en naturnödvändighet,… [Proletariatets] klassintressen och ekonomisk nödvändighet tvingar det att vidta åtgärder som leder till en socialistisk produktion… Att erövra den politiska makten är A och O…[5]
Enligt samma logik skrev Trotskij att en arbetarregering i Ryssland, efter att ha erövrat statsmakten, skulle införa 8-timmars arbetsdag och progressiv beskattning. När borgarklassen svarade med att stänga fabrikerna för arbetarna skulle regeringen tvingas börja organisera produktionen på kollektiv basis. Landsbygden skulle stödja sådana åtgärder, eftersom arbetarna också skulle erkänna en revolutionär fördelning av jorden och ”för bönderna att framstå som den klass som befriar dem”. Internationellt måste det ryska proletariatet
göra allt som omständigheterna tillåter för att omedelbart och direkt koppla sin nationella sak till världssocialismens sak. Vi är kallade att göra detta, inte bara utifrån den proletära politikens gemensamma internationella principer, utan också på grund av klassens självbevarelsedrift och dess kraftfulla röst, som tvingar oss att gå i denna riktning.
Trotskij hade inlett året 1905 med att håna de ryska liberalerna med frågan ”Vad härnäst?”. I denna artikel gav han sin egen slutsats på ett sätt som direkt förebådade Resultat och framtidsutsikter, hans definitiva redogörelse för den permanenta revolutionen.[6]
Paris proletärer har mitt under nederlagen och de härskande klassernas förräderi förstått att timmen har slagit, då de måste rädda situationen genom att ta ledningen av de offentliga angelägenheterna i sina egna händer ... De har förstått att det är deras högsta plikt och absoluta rättighet att göra sig till herrar över sina egna öden och gripa regeringsmakten... (Proklamation från Nationalgardets centralkommitté, Paris, 18 mars 1871)
Den ryska läsaren kan lära sig historien om Pariskommunen 1871 i Lissagarays bok,[7] som, om jag inte misstar mig, snart kommer att ges ut i flera upplagor. Läsaren kan bekanta sig med denna historias filosofiska sida genom att studera Marx’ tidlösa pamflett och Engels’ mycket värdefulla inledning. Såvitt vi vet har den marxistiska litteraturen under de följande 35 åren inte tillfört något väsentligt till det Marx redan har sagt om Kommunen. När det gäller den icke-marxistiska litteraturen finns det inget värt att nämna: den är till sin natur oförmögen att säga något om detta ämne. Fram till de senaste översättningarna var allt som fanns tillgängligt på ryska slarviga redogörelser från den internationella reaktionens tandlösa skvallrare, kryddade med filosofiska och moraliska omdömen från polisen Mymretsov.[8]
Poliscensuren har varit en faktor som hindrat oss från att lära oss om Kommunen. En annan faktor har varit den ideologi som dominerat våra progressiva kretsar – liberaler, liberala narodniker och narodnik-socialister – som var helt fientliga mot den typ av relationer, intressen och passioner som kom till uttryck i denna oförglömliga episod av proletär kamp.
Men medan det för bara några år sedan verkade som om vi var längre från Pariskommunens traditioner än något annat europeiskt folk, befinner vi oss nu i den första fasen av vår egen revolution, som proletariatets kamp gör till en revolution in Permanenz, eller en oavbruten revolution. Och vi förlitar oss mer direkt än något annat europeiskt folk på 1871 års kommunens testamente.
Idag är kommunens historia för oss inte bara ett stort dramatiskt ögonblick i den världsomspännande kampen för frigörelse, inte bara en illustration av någon sorts taktisk metod, utan snarare en direkt och omedelbar läxa för här och nu.
En revolution är en öppen kamp mellan sociala krafter under kampen om makten. Folkmassorna reser sig, drivna av livsviktiga elementära motiv och intressen, och har ofta ingen medvetenhet om rörelsens mål eller de vägar den kommer att ta: Ett parti skriver ”rätt och rättvisa” på sina baner, ett annat ”ordning”; revolutionens ”hjältar” drivs antingen av en känsla av ”plikt” eller av ambition; arméns beteende avgörs av blind disciplin, av en fruktan som förtär disciplinen, eller också av en revolutionär insikt som övervinner både disciplin och fruktan. Entusiasm, egenintresse, vanor, djärva tankesprång, vidskepelse och självuppoffring – tusentals olika känslor, idéer, attityder, talanger och passioner sveps in i och slukas av en mäktig virvelström där de antingen går under eller stiger till nya höjder. Men revolutionens objektiva innebörd är kampen om statsmakten i syfte att omforma föråldrade samhällsförhållanden.
Staten är inget mål i sig. Den är bara en arbetsmaskin i händerna på de härskande samhällskrafterna. Liksom alla maskiner har staten sin drivkraft, sina överföringsmekanismer och sina arbetande delar. Drivkraften är klassintresset; mekanismerna är agitation, pressen, kyrkornas och skolornas propaganda, partier, gatumöten, petitioner och uppror. Överföringsmekanismen är den lagstiftande organiseringen av kast-, dynastiska, stånds- eller klassintressen enligt Guds vilja (under absolutismen) eller nationens vilja (under parlamentarismen). Slutligen består den verkställande mekanismen av regeringen tillsammans med polisen, domstolarna och fängelserna samt armén.
Staten är inte ett mål i sig. Den är dock det bästa medlet för att organisera, desorganisera och omorganisera samhällsförhållandena. Beroende på vems händer som kontrollerar staten kan den antingen vara en hävstång för djupgående omvandling eller ett verktyg för organiserad stagnation.
Varje politiskt parti som är värt namnet strävar efter att kontrollera den statliga makten för att få staten att tjäna den klass vars intressen den företräder. Demokratin, som proletariatets parti, strävar naturligtvis efter arbetarklassens politiska herravälde.
Proletariatet växer och blir starkt i takt med kapitalismens tillväxt. I denna mening är kapitalismens tillväxt också proletariatets utveckling i riktning mot sin egen diktatur. Men den dag och den timme då makten övergår i arbetarklassens händer beror inte direkt på produktivkrafternas nivå, utan snarare på klasskampens förhållanden, den internationella situationen och slutligen på en rad subjektiva faktorer som tradition, initiativförmåga och kampberedskap.
Proletariatet i ett ekonomiskt underutvecklat land kan komma till makten tidigare än proletariatet i det mest utvecklade kapitalistiska landet. År 1871 tog det medvetet ”kontrollen över samhällsangelägenheterna i egna händer” i det småborgerliga Paris. Det är sant att detta bara varade under två månader, men det har inte hänt ens under en enda timme i de stora kapitalistiska centrumen i England eller USA. Varje tanke att proletariatets diktatur på något sätt är automatisk beroende av av ett lands tekniska medel och krafter är inget annat än en ”ekonomiskt” materialistisk fördom förenklad till det yttersta. Den sortens tänkande har ingenting gemensamt med marxismen.
Arbetarna i Paris tog makten i egna händer, inte för att produktionsförhållandena den 26 mars hade mognat för proletariatets diktatur, och inte ens för att det den dagen föreföll dem som om dessa förhållanden hade ”mognat”, utan för att de tvingades till det av borgarklassens svek mot nationens försvar. Marx illustrerar detta. Det gick bara att försvara Paris och resten av Frankrike genom att beväpna proletariatet. Men det revolutionära proletariatet var ett hot mot borgarklassen, och ett beväpnat proletariat var ett beväpnat hot. Thiers’ regering[9] hade inte hade något intresse av att samla det arbetande Frankrike mot Bismarcks soldater som hade omringat Paris, utan försökte i stället samla Frankrikes reaktionära horder mot det proletära Paris, flyttade till Versailles för att fortsätta sina intriger, och lämnade huvudstaden i händerna på arbetarna, som ville ha frihet för sitt land och välstånd för sig själva och sitt folk. Proletariatet insåg att tiden var kommen att rädda landet och ta sitt öde i egna händer. Det kunde inte undvika att ta makten; det tvingades till det av en rad politiska händelser. Makten kom som en överraskning. Men när det väl satt vid makten var det som om dess egen klasslag, trots en och annan avvikelse, styrde det på rätt väg. Som Marx och Engels förklarar, tvingades det av sin klassposition framförallt att vidta lämpliga åtgärder för att reformera statsmakten och anta en lämplig ekonomisk politik. Om kommunen krossades var det verkligen inte på grund av någon brist i produktivkrafternas utveckling. I stället berodde det på en hel rad politiska orsaker: blockaden av Paris och dess avskiljande från provinserna, de extremt ogynnsamma internationella förhållandena, dess egna misstag och så vidare.
Pariskommunen 1871 var naturligtvis inte en socialistisk kommun; dess regim var inte ens en konsekvent utvecklad socialistisk revolution. ”Kommunen” var bara ett förspel. Den upprättade proletariatets diktatur, som är en nödvändig förutsättning för den socialistiska revolutionen. Paris övergick inte till proletariatets diktatur genom att utropa en republik, utan genom att 72 av dess 90 representanter kom från arbetarklassen och att den beskyddades av proletariatets vaktstyrka. Det skulle vara mer korrekt att säga att republiken i sig bara var ett naturligt och oundvikligt uttryck för att en ”arbetarregering” hade upprättats.
Alexandre Millerand,[10] som spelade rollen som ”socialistisk” gisslan i den borgerliga regeringen under den avlidne Waldeck-Rousseau, där han tjänstgjorde tillsammans med den tidigare slaktaren av Kommunen, general Gallifet[11] – denna före detta socialist, Millerand, uttryckte sitt politiska motto på följande sätt: ”En republik är socialismens politiska formel, och socialismen är republikens ekonomiska innehåll.” Vi måste dock säga att denna ”politiska formel” har berövats allt ”socialistiskt innehåll”. Dagens republiker är visserligen formellt demokratiska organisationer och uttryck för folkets vilja, men de förblir i grunden en statlig ”formel” för de ägande klassernas diktatur. Efter att Norge upplöste unionen med Sverige och blev en republik kunde det lätt ha bevarat den status det hade efter separationen, det vill säga det kunde ha behållit en republik utan att på något sätt göra den till en ”politisk formel för socialism”. Hade det gjort så kan vi vara säkra på att inte ett enda hårstrå skulle ha fallit från borgmästare Stockmans[12] eller de andra ”samhällets stöttepelares” huvud. Men Norge föredrog att skaffa sig en kung – det fanns ju en stor reservarmé av ärevördiga kandidater – och på så sätt ”krönte” man sin oberoende och tillfälligt republikanska struktur.
En viss herr Grimm, uppenbarligen professor, liberal författare och dessutom medarbetare i Polyarnaja Zvezda, förklarade nyligen för oss ”dogmatiska bokentusiaster” att en ”demokratisk republik” varken är ett ”universalmedel” eller en ”absolut perfekt formel för politisk organisering”. Om herr Grimm hade den minsta kännedom om de dogmatiska tänkare som vår ”bokentusiasm” bygger på, skulle han veta att socialdemokraterna inte har några som helst illusioner om att en demokratisk republik skulle vara ett ”universalmedel”. Man behöver inte leta längre än till Engels, som i sitt förord till Pariskommunen uttryckligen skrev följande:
… man tror sig ha tagit ett alldeles vådligt djärvt steg när man frigjort sig från tron på den ärftliga monarkin och i stället svär på den demokratiska republiken. Men i verkligheten är staten ingenting annat än en maskin för att den ena klassen skall kunna förtrycka den andra och det inte mindre i den demokratiska republiken än i monarkin.[13]
Men medan Grimm för fram den billiga idén att den verkliga frågan är ”en lämplig disposition av statsmaktens olika organ”, där monarkin är lika lämplig som republiken, anser den internationella socialismen att republiken är den enda möjliga formen för social frigörelse – förutsatt att proletariatet tar den ur händerna på borgarklassen och omvandlar den från ”en maskin för en klass förtryck av en annan” till ett verktyg för mänsklighetens sociala frigörelse.
När den socialistiska pressen formulerade idén om en oavbruten revolution, som kopplade samman avskaffandet av absolutismen och livegenskapen med en socialistisk revolution genom en rad allt intensivare sociala konflikter, uppror från nya delar av massorna och kontinuerliga attacker från proletariatet mot de härskande klassernas politiska och ekonomiska privilegier, höjde vår ”progressiva” press enhälligt ett illvilligt ramaskri av indignation. Åh, de kan tåla mycket, men detta var för mycket. En revolution, utropade de, kan inte ”legaliseras”! Att använda extraordinära medel är endast tillåtet under extraordinära omständigheter. Befrielserörelsens mål är inte att fortsätta revolutionen, utan att så snabbt som möjligt styra in den i lagliga banor. Och så fortsatte de, om och om igen. Detta är den ståndpunkt som intas av majoriteten av de så kallade ”konstitutionella demokraterna”. Publicisterna i detta parti, däribland herrarna Struve, Hessen och Miljukov,[14] som så outtröttligt kompromissar i alla sina planer, förutsägelser och varningar, reste sig för länge sedan mot revolutionen i namn av redan vunna ”rättigheter”. Före oktoberstrejken försökte de med sitt jämrande styra revolutionen i riktning mot Bulygin-duman,[15] med argumentet att varje direkt kamp mot den senare spelade reaktionen i händerna. Efter manifestet den 17 oktober beslutade de slutligen att i efterhand godkänna revolutionen för tre och en halv månad (från den 6 augusti till den 17 oktober), godkände storsint oktoberstrejken och gav den titeln ”ärorik”. Men för att ingen skulle få intrycket att de hade lärt sig något, krävde de med chockerande uppfinningsrikedom också att revolutionen skulle passa in i Witte-konstitutionens rigida ramar,[16] och förklarade att varje ytterligare direkt kamp mot den också spelade reaktionen i händerna. Det är inte konstigt att dessa herrar, efter att ha gett revolutionen en tre månaders respit i efterhand, sedan gnisslade tänderna mot varje tanke på en permanent revolution.[17] Endast en fullständigt stabiliserad konstitutionalism, med glesa val och, om möjligt, extraordinära lagar mot socialdemokratin (mot vilka liberalerna skulle protestera villkorligt), och med sömniga interpellationer från oppositionen i kombination med livsviktiga uppgörelser bakom kulisserna – endast detta ”rättsliga” tillstånd kunde, förutsatt att det byggde på ständig utsugning av folkmassorna och konstitutionellt tyglades med hjälp av monarkin, två kamrar och den kejserliga armén, på ett adekvat sätt belöna dessa politiker för all den orätt som de hade lidit och slutligen skapa de förutsättningar under vilka de kunde spela en ”statlig” roll. Men händelserna har hånat dessa hövdingar, skoningslöst avslöjat deras blindhet och deras kraftlöshet och för länge sedan befriat oss från varje behov av att be om deras tillstånd för revolutionens fortsättning.
Samma demokratis mindre korrumperade medlemmar vågar inte gå emot revolutionen på grund av de befintliga konstitutionella ”landvinningarna”: inte heller de anser att denna parlamentariska idioti, som i själva verket har förhindrat parlamentarismens framväxt, är ett effektivt vapen i kampen mot det revolutionära proletariatet. De väljer en annan väg: de tar inte ställning utifrån lagen, utan utifrån vad de betraktar som fakta, historiska ”möjligheter” och politisk ”realism” – och slutligen ... till och med utifrån ”marxismen” själv. Varför inte? Som Antonio, den fromme borgaren från Venedig, så träffande uttryckte det:
Märk väl, [Bassanio],
Djävulen kan åberopa Skriften för sina syften.[18]
Dessa herrar, ofta före detta ”marxister” som nu har den dyrbara andliga frihet som endast beror på att de saknar en sammanhängande världsbild, har alla samma benägenhet att under en täckmantel av ”kritik” överge marxismens revolutionära slutsatser och samtidigt använda marxismen själv mot socialdemokratins revolutionära taktik. De anklagar beslutsamt oss alla för att slaviskt hålla fast vid föråldrade läror och för att i grunden förråda marxismens utvecklingsteori.
En oavbruten revolution? En socialistisk revolution? Men lär inte marxismen ut att ingen samhällsordning någonsin ger vika för ett nytt samhälle utan att först fullt ut förverkliga sin egen potential och utveckla sina egna tendenser till det yttersta?[19] Har den ryska kapitalismen verkligen uttömt sig själv? Eller tror socialdemokraterna, liksom subjektivisterna, att det är möjligt att övervinna kapitalismen ideologiskt? Och så vidare, och så vidare. De mest hårdnackade liberalerna, de som anser att även de konstitutionella demokraterna är för omåttliga, anammar ibland denna typ av argument från före detta ”marxister” som vill citera slutsatserna i den heliga ”Skriften”. Så utbrast Alexander Kaufman helt allvarligt i Polyamaya Zvezda:
Många av oss som tror på det socialistiska idealets slutliga seger delar Rodbertus[20] åsikt att den moderna människan [vem?] ännu inte är tillräckligt mogen för ”socialismens förlovade land”, och tillsammans med Marx är vi övertygade om att en socialisering av produktionsmedlen endast kan bli resultatet av en gradvis utveckling av folkets och landets produktivkrafter?[21]
Denna herr Kaufman, som för sina egna syften svär både på Rodbertus och Marx, påven och Luther, är ett levande exempel på den illvilliga okunnighet som liberala kritiker stoltserar med så fort de behandlar frågor om socialismen.
Kapitalismen måste ”uttömma sig själv” innan proletariatet kan ta statsmakten i sina egna händer. Vad betyder det? Att utveckla produktivkrafterna till det yttersta? Att koncentrera produktionen maximalt? Men i så fall, vad är det yttersta? Hur fastställs det objektivt?
De senaste decenniernas ekonomiska utveckling har visat att kapitalismen inte bara samlar de viktigaste industrigrenarna på ett fåtal händer, utan också omger enorma ekonomiska organismer med parasitära utlöpare i form av små industri- och handelsföretag. Inom jordbruket dödar kapitalismen ibland helt och hållet den småskaliga produktionen och förvandlar bonden till en jordlös arbetare, en industriarbetare, en gatuförsäljare eller en luffare; i andra fall bevarar den bondgården samtidigt som den håller den i ett järngrepp; och i ytterligare andra fall skapar den små och minimala gårdar samtidigt som den förslavar bondearbetarna i storgodsägarnas tjänst. Det som framgår tydligt av den enorma mängd sammanflätade händelser och fakta som kännetecknar den kapitalistiska utvecklingen är att de värden som skapas av stora företag, som dominerar det samhälleliga arbetets viktigaste branscher, ständigt växer i jämförelse med de värden som skapas i små företag, och detta underlättar i allt högre grad socialiseringen av ekonomins viktigaste branscher. Men hur ska det procentuella förhållandet mellan dessa två delar av samhällstillverkningen enligt våra kritiker se ut, innan vi kan säga att kapitalismen har uttömt sin potential och att proletariatet har rätt att besluta att tiden är inne att sträcka sig efter den mogna frukten?
Vårt parti har inga illusioner om att ta makten och sedan skapa socialismen med hjälp av sin egen socialistiska vilja; under det socialistiska uppbyggnadsarbetet kan och måste det enbart förlita sig på den objektiva ekonomiska utveckling som vi måste anta kommer att fortsätta när proletariatet har makten. Men poängen är – och detta är en extremt viktig del av frågan – att den ekonomiska utvecklingen för det första redan har gjort socialismen till ett objektivt fördelaktigt system, och för det andra att denna ekonomiska utveckling inte på minsta sätt innefattar några objektiva punkter som måste passeras innan det blir möjligt för staten att inleda ett planerat ingripande i den spontana utvecklingen med målet att ersätta den privata ekonomin med en social ekonomi.
Det är utan tvivel sant, att ju högre den form för kapitalistisk utveckling är som tvingar proletariatet att ta makten, desto lättare blir det att hantera dess socialistiska uppgifter, desto mer direkt kan det övergå till att organisera en social ekonomi och desto kortare blir – ceteris paribus[22] – den sociala revolutionsperioden. Men faktum är – och detta är en annan viktig del av frågan – att valet av tidpunkt för att ta statsmakten inte på något sätt beror på proletariatet. Klasskampen utvecklas på grundval av den kapitalistiska utvecklingen, och är en objektiv process som, precis som den ekonomiska utvecklingen, har sina egna oåterkalleliga inre tendenser.
Tyvärr är klasskampens logik bara en tom fras för alla borgerliga politiker, inklusive de som flirtar med den teoretiska marxismen för att ännu mer ”oberoende” kunna kämpa mot dess politiska uttryck i socialdemokratin. Varje argument som utgår från klasskampens förhållanden skär som glasskärvor i deras medvetande. De har bara lyckats memorera några isolerade delar av den marxistiska teorin om kapitalismens utveckling, men de har förblivit primitiva borgerliga barbarer i allt som rör klasskampen och dess objektiva logik. När de hänvisar till den ”objektiva sociala utvecklingen” som svar på idén om en oavbruten revolution, som för oss är en slutsats som följer av de samhällspolitiska förhållandena, glömmer de att denna utveckling inte bara innefattar den ekonomiska utvecklingen, som de förstår så ytligt, utan också klassförhållandenas revolutionära logik, som de inte ens kan förmå sig att överväga.
Socialdemokratin strävar efter att vara, och måste vara, ett medvetet uttryck för den objektiva utvecklingen. Men när det ögonblick kommer då klasskampens objektiva utveckling ställer proletariatet inför valet att antingen ta på sig statsmaktens rättigheter och skyldigheter eller att överge sin klassposition, gör socialdemokratin erövringen av statsmakten till sitt omedelbara mål. Med det ignorerar den inte alls den objektiva utvecklingens djupare processer, inklusive processerna för produktionens tillväxt och koncentration. Men den säger att när klasskampens logik, som i sista hand beror på den ekonomiska utvecklingens gång, driver proletariatet att upprätta sin diktatur redan innan borgarklassen har ”utfört” sin ekonomiska uppgift (den har knappt ens påbörjat sin politiska uppgift), så kan detta bara betyda att historien har ålagt proletariatet kolossalt svåra uppgifter. Det kan hända att proletariatet utmattas under kampen och till och med kollapsar under denna börda – det är en möjlighet. Ändå kan det inte undgå dessa uppgifter utan att riskera klassdemoralisering och att hela landet försvinner in i barbari.
En revolution är inte en sorts gyroskop som kan fås att snurra med en piska. Den är inte heller ett lydigt Röda havet som liberaler likt Moses kan dela genom att ropa eller vifta med en stav. När vi talar om oavbruten revolution är det inte för att vi är ovilliga att leda arbetarrörelsen i ”lagliga” kanaler. (Vems lag? Envåldshärskarens, Wittes, Durnovos[23] eller Struves juridiska konstruktioner? Vems lag?) Vi börjar med vår analys av klassförhållandena i den pågående revolutionära kampen. Vi har gjort denna analys tiotals gånger. Vi har betraktat frågan ur alla möjliga perspektiv, och varje gång har fakta bekräftat vår politiska analys. Borgerliga politiker och publicister har gnällt mot oss, men de har aldrig försökt ge något verkligt svar.
Under det senaste året har revolutionen visat en kolossal energi och uthållighet. Ändå har den ännu inte skapat en enda statlig institution som ett verkligt stöd och ”garanti” för ”frihet”. Duman från den 6 augusti är död. Duman från den 17 oktober–11 december är dömd.[24] Liberalerna, som alltid otåligt väntar på att det revolutionära berget till slut ska föda deras mus, är förskräckta över revolutionens ”meningslöshet”. Samtidigt har revolutionen all rätt att vara stolt över denna ”meningslöshet”, som bara är ett yttre uttryck för dess inre styrka. Varje gång absolutismen försöker nå en överenskommelse med de egendomsägande klassernas förvirrade företrädare, och i förlitan på deras stöd börjar utarbeta en konstitution, uppstår en ny revolutionär våg, långt mäktigare än alla tidigare, som sköljer bort planerna och kastar bort eller sopar bort de byråkratiska och liberala lagstiftarna.
Borgarklassen är oförmögen att leda folket till att erövra en parlamentarisk ordning genom att störta absolutismen. Och folket, i form av proletariatet, hindrar borgarklassen från att uppnå konstitutionella garantier genom en överenskommelse med absolutismen. De borgerliga demokraterna kan inte leda proletariatet, eftersom proletariatet är för moget för att följa dem och vill ta ledningen själv. Och demokraterna har visat sig vara ännu mer kraftlösa än liberalerna. De är avskurna från folket precis som liberalismen, men de har inte borgarklassens sociala fördelar. De har helt enkelt ingen giltighet.
Proletariatet är den enda kraft som leder revolutionen och den främsta kämpen för dess sak. Proletariatet erövrar allt och nöjer sig aldrig, och kommer aldrig att nöja sig med några eftergifter; genom varje respit eller tillfällig reträtt kommer det att leda revolutionen till den seger där det tar makten.
Vi behöver inte återge det senaste årets händelser. Läsaren kan hänvisa till den socialdemokratiska litteraturen från denna period.[25]
Här behöver vi bara ge ett exempel på borgarklassens maktlöshet under kampen för en parlamentarisk ordning.
Folkrepresentation, priset för en överenskommelse mellan borgarklassen och monarkin och den fråga som sådana överenskommelser alltid innefattar, dödas av revolutionen varje gång den är på väg att uppstå. Den andra historiska institutionen i de borgerliga revolutionerna, en milis, har dödats i sin linda, ja, till och med i sin begynnelse.
En milis (eller nationalgarde) har varit den första parollen och den första landvinningen under alla revolutioner – 1789 och 1848 i Paris, i alla italienska stater, i Wien och i Berlin. 1848 var nationalgardet (beväpningen av egendomsägarna och de ”bildade” klasserna) en paroll för hela den borgerliga oppositionen, även de mest måttfulla elementen. Syftet var inte bara att skydda de friheter som hade erövrats, eller var på väg att ”beviljas”, från att störtas av makthavarna, utan också att skydda den borgerliga egendomen från proletariatets intrång. Kravet på en milis har alltså alltid varit ett av borgarklassens orubbliga klasskrav. En liberal engelsk historiker som skrivit om Italiens enande säger:
Italienarna förstod mycket väl att beväpningen av en milis skulle göra det omöjligt för despotismen att fortsätta existera. För de besuttna klasserna var detta dessutom en garanti mot risken för anarki och alla de oroligheter som gömde sig under ytan.[26]
De härskande reaktionärerna hade inte tillräckliga militära styrkor där aktiviteterna pågick, och beväpnade borgarklassen för att hantera ”anarkin”, det vill säga de revolutionära massorna. Absolutismen överlät först åt borgarna att undertrycka och pacificera arbetarna, och sedan avväpnade och pacificerade den i sin tur borgarna.
Hos oss har parollen om en milis ingen som helst trovärdighet bland de borgerliga partierna. Liberalerna måste säkert förstå vikten av vapen; absolutismen har lärt dem några praktiska läxor i detta avseende. Men de förstår också att det är fullständigt omöjligt att skapa en milis i vårt land utan proletariatet eller i opposition till proletariatet. De ryska arbetarna liknar inte alls arbetarna från 1848, som fyllde sina fickor med stenar eller grep kofotar medan affärsinnehavare, studenter och advokater bar kungliga musköter och hade sablar vid sidorna.
Att beväpna revolutionen innebär i vårt fall framför allt att beväpna arbetarna. Liberalerna vet och fruktar detta och avvisar därför en milis. I denna fråga kapitulerar de utan strid inför absolutismen – precis som Thiers’ borgarklass gav upp Paris och Frankrike till Bismarck hellre än att beväpna arbetarna.
I en samling med titeln Konstitutionella staten, ett manifest från den liberaldemokratiska koalitionen, säger Dzjivelegov, när han diskuterar revolutionens möjligheter, helt riktigt att ”samhället självt, när det är nödvändigt, måste vara berett att stå upp till försvar för sin konstitution”. Men eftersom den uppenbara slutsatsen är kravet på att beväpna folket, anser denna liberale filosof att det är ”nödvändigt att tillägga” att ”det inte alls är nödvändigt att alla bär vapen” för att förhindra kupper.[27] Det är bara nödvändigt att samhället självt är berett att göra motstånd – hur detta ska ske återstår att se. Om det finns någon slutsats att dra av detta knep, kan det bara vara att våra demokraters hjärtan fylls av större rädsla för det beväpnade proletariatet än för envåldshärskarens trupper.
Av detta följer att uppgiften att beväpna revolutionen helt och hållet faller på proletariatet. En milis, som var ett av borgarklassens klasskrav 1848, är i Ryssland ända från början ett krav på att beväpna folket och framför allt proletariatet. Hela den ryska revolutionens öde sammanfattas i denna fråga.
De första uppgifter som proletariatet kommer att ställas inför omedelbart efter maktövertagandet är politiska: att befästa sin ställning, beväpna revolutionen, avväpna reaktionen, utvidga revolutionens bas och återuppbygga staten. När de ryska arbetarna slutför dessa uppgifter, särskilt den sista, kommer de inte att glömma erfarenheterna från Pariskommunen. Att avskaffa den stående armén och polisen, beväpna folket, avskaffa det byråkratiska ämbetsmannaväldet, införa val av alla offentliga tjänstemän, utjämna deras löner och skilja kyrkan och staten åt – detta är de åtgärder som måste genomföras först, efter kommunens exempel.
Men proletariatet kommer inte att kunna stabilisera sin makt utan att utvidga revolutionens bas.
Stora delar av de arbetande massorna, särskilt på landsbygden, kommer att dras in i revolutionen för första gången och bli politiskt organiserade först efter det att revolutionens förtrupp, proletariatet i städerna, redan har tagit makten i staten. Den revolutionära agitationen och organiseringen kommer att fortsätta med hjälp av statliga resurser. Till syvende och sist kommer den lagstiftande makten själv att bli ett kraftfullt verktyg för att revolutionera folkmassorna.
Under dessa omständigheter kommer våra samhällshistoriska förhållanden att vara sådana att proletariatet får bära hela bördan av den borgerliga revolutionen, vilket inte bara kommer att skapa enorma svårigheter för arbetarregeringen, utan också ge den en ovärderlig fördel när det gäller förhållandet mellan proletariatet och bönderna.
Under revolutionerna 1789–1793 och 1848 övergick makten först från absolutismen till måttfulla element inom borgarklassen, som i sin tur befriade bönderna (hur detta gick till är en annan fråga) innan den revolutionära demokratin tog makten eller ens var beredd att ta makten i egna händer. De befriade bönderna förlorade allt intresse för ”stadsbornas” politiska äventyr, det vill säga för revolutionens vidare utveckling, och blev en solid grund för ”ordningen”, och överlämnade på så sätt revolutionen till en enväldig eller absolutistisk reaktion.
Som vi redan har sagt, tillåter inte den ryska revolutionen att det upprättas någon form av borgerligt konstitutionell ordning som skulle kunna lösa ens de mest elementära demokratiska uppgifterna. När det gäller reformistiska byråkrater som Witte kommer alla deras upplysta ansträngningar att gå om intet under kampen för sin egen överlevnad. Följaktligen är böndernas mest grundläggande revolutionära intressen – även de som gäller bönderna som helhet, som stånd – knutna till hela revolutionens öde, vilket innebär att de är knutna till proletariatets öde.
Proletariatet vid makten kommer för bönderna att framstå som den klass som befriar dem.
Precis som i fallet med kommunen kommer det att vara helt berättigat att säga till bönderna: ”Vår seger är er seger!”
Proletariatets överhöghet kommer inte bara att innebära demokratisk jämlikhet, fritt självstyre, att hela skattebördan överförs till de egendomsägande klasserna, att den stående armén upplöses och ersätts av det beväpnade folket, samt att obligatoriska rekvisitioner från kyrkans sida avskaffas, utan också att alla revolutionära jordfördelningar (konfiskeringar) som har genomförts av bönderna erkänns. Proletariatet kommer att göra dessa förändringar till utgångspunkt för ytterligare statliga åtgärder inom jordbruket. Under dessa förhållanden kommer de ryska bönderna ända från början, och under den svåraste inledande perioden, att vara minst lika intresserade av att stödja den proletära regimen (arbetardemokratin) som de franska bönderna var av att stödja Napoleon Bonapartes militärregim, som med bajonetter garanterade att de nya egendomsägarnas jordinnehav säkrades. Det innebär att folkets regering, som sammankallas under proletariatets ledning och åtnjuter böndernas stöd, inte kommer att vara något annat än en demokratisk form för arbetardemokratins överhöghet.
Kan det hända att bönderna själva kommer att skjuta proletariatet åt sidan och ta dess plats?
Det är omöjligt. Alla historiska erfarenheter invänder mot detta antagande, och visar att bönderna är fullständigt oförmögna att spela en oberoende politisk roll.[28]
Kapitalismens historia är landsbygdens underordning under staden. På sin tid gjorde den industriella utvecklingen i de europeiska städerna det omöjligt att fortsätta med feodala förhållanden inom jordbruksproduktionen. Men landsbygden producerade aldrig själv den klass som kunde klara den revolutionära uppgiften att avskaffa feodalismen. Samma stad som underkastade jordbruket under kapitalet frambringade också de revolutionära krafter som tog politiskt herravälde över landsbygden och utsträckte omvälvningen av de statliga och ägandeförhållandena till landsbygden. Med den fortsatta utvecklingen hamnade landsbygden till sist i ekonomiskt slaveri under kapitalet, och bönderna i politiskt slaveri under de kapitalistiska partierna. Genom att omvandla bönderna till sin egen politiska egendom i syfte att jaga röster, återupprättade dessa partier feodalismen inom den parlamentariska politiken. Med hjälp av beskattning och militarism driver den moderna borgerliga staten bönderna i klorna på ockerkapitalet, och med hjälp av statliga präster, statliga skolor och korruptionen i kasernlivet gör den dem till offer för ockrarpolitiken.
Den ryska borgarklassen kommer att överlämna alla sina revolutionära positioner till proletariatet. Den kommer också att behöva överlämna sitt herravälde över bönderna. I det läge som uppstår när makten överförs till proletariatet kommer bönderna inte att ha något annat val än att alliera sig med arbetardemokratins regim, även om de gör det med ett lika litet medvetet engagemang som de vanligtvis visar när de ansluter sig till den borgerliga regimen! Men medan varje borgerligt parti, efter att ha vunnit böndernas röster, snabbt använder makten för att plundra bönderna, lura dem och svika alla deras förväntningar och alla löften som de fått, och sedan i värsta fall lämnar plats för ett annat kapitalistiskt parti, så kommer proletariatet, med stöd av bönderna, att sätta alla möjliga krafter i rörelse för att höja den kulturella nivån på landsbygden och utveckla böndernas politiska medvetande.
Marx säger, att hur skulle de franska böndernas fördomar
ha kunnat stå sig mot kommunens appell till böndernas livsintressen och trängande behov? Lantjunkrarna visste – och det var det de mest fruktade – att tre månaders ostörd kommunikation mellan kommunens Paris och landsbygden skulle ha åstadkommit ett allmänt bondeuppror. Därav förklaras deras ängsliga brådska att omge Paris med en polisblockad och hejda kreaturspestens utbredning.[29]
Hur vi ser på idén om en ”proletariatets och böndernas demokratiska diktatur” framgår av allt vi hittills har sagt.[30] Det väsentliga är inte om vi anser att den är tillåten i princip, om vi ”vill” eller ”inte vill” ha en sådan sorts politiskt samarbete. Vi anser att den är inte går att förverkliga, åtminstone inte i direkt och omedelbar mening.
En sådan koalition förutsätter nämligen antingen att ett av de befintliga borgerliga partierna tar kontrollen över bönderna, eller att bönderna skapar ett eget mäktigt och oberoende parti. Båda dessa utfall är, som vi har försökt visa, omöjliga.
Ändå kommer proletariatets diktatur utan tvekan att företräda böndernas samtliga progressiva och verkliga intressen – och inte bara böndernas, utan också småbourgeoisins och intelligentsians. ”[K]ommunen”, säger Marx. ”var den sanna representanten för alla sunda element i det franska samhället och sålunda den sant nationella regeringen...”[31]
Men den var fortfarande proletariatets diktatur.
Proletariatets diktatur betyder inte alls att en revolutionär organisation utövar diktatur över proletariatet och genom detta över hela samhället. Det framgår allra bäst av erfarenheterna från Pariskommunen.
Revolutionen i Wien i mars 1848 gav makten till studenterna, den enda del av det borgerliga samhället som fortfarande var förmögen till en beslutsam revolutionär politik. Proletariatet, var oorganiserat och saknade både politisk erfarenhet och egen självständig ledning, och följde studenterna. I varje kritiskt ögonblick erbjöd arbetarna utan undantag ”de herrar som arbetar med sina huvuden” hjälp från ”de som arbetar med sina händer”. Studenterna vände sig först till arbetarna, men sedan blockerade de deras väg från förorterna. Ibland använde de sin politiska auktoritet och den akademiska legionens vapen för att hindra arbetarna från att föra fram sina egna oberoende krav. Det var en klassisk och solklar form för välvillig revolutionär diktatur över proletariatet.
I Pariskommunen berodde allt på arbetarnas oberoende politiska verksamhet. Nationalgardets centralkommitté rådde kommunens proletära väljare att komma ihåg att de enda som skulle tjäna dem väl var de som hade valts ut bland arbetarna själva. Centralkommittén skrev: ”Undvik dem som har egendom, för det är ytterst sällsynt att en välbärgad man betraktar arbetaren som sin broder.” Kommunen var en affärsmässig proletär styrelse, nationalgardet var dess armé och tjänstemännen var dess ansvariga tjänare. Det var proletariatets diktatur.
Den ryska arbetarklassen 1906 liknar absolut inte den i Wien 1848. Det bästa beviset för detta är att det växer fram arbetardeputerades sovjeter över hela Ryssland. De är inte konspiratoriska organisationer som har förberetts i förväg och tagit makten över proletariatet just då upproret bröt ut. Nej, dessa organ har medvetet skapats av massorna själva för att samordna sin revolutionära kamp. Och sovjeterna har valts av massorna och är ansvariga inför dem som ovillkorligt demokratiska institutioner, och de för en beslutsam klasspolitik i den revolutionära socialismens anda. Det är fortfarande långt ifrån en provisorisk regering, och de kanske i slutändan inte blir något – men utan tvekan ser vi här en framtida provisorisk regerings lokala stödorgan. Arbetarsovjeternas hela verksamhet visar tydligt att det ryska proletariatets politik vid makten kommer att vara ett nytt och kolossalt steg framåt jämfört med 1871 års kommun.
Arbetarna i Paris krävde inga mirakel av Kommunen, säger Marx. Vi kan inte heller förvänta oss alla möjliga slags mirakel av proletariatets diktatur i dag. Statsmakten är inte allsmäktig. Det vore dumt att tro att proletariatet bara behöver ta makten och sedan utfärda några dekret för att ersätta kapitalismen med socialismen. Det ekonomiska systemet är inte en produkt av den statliga verksamheten. Det enda proletariatet kan göra är att använda all sin energi för att med hjälp av statsmakten underlätta och förkorta den ekonomiska utvecklingen i riktning mot kollektivism.
Proletariatet kommer att börja med de reformer som ingår i sitt så kallade minimiprogram, och tvingas sedan, genom sin ställnings logik, gå direkt till kollektivistiska metoder.
Införandet av 8-timmars arbetsdag och en kraftigt progressiv inkomstskatt kommer att vara relativt enkelt, även om det centrala även här inte är att utfärda ”lagen” utan att organisera dess praktiska genomförande. Men den största svårigheten – och här har vi övergången till kollektivism! – kommer att vara att få staten att organisera produktionen i de fabriker och anläggningar som kommer att stängas av sina ägare som svar på offentliggörandet av dessa lagar.
Att utfärda och genomföra en lag som avskaffar arvsrätten kommer också att vara en relativt enkel sak. Små arv i form av penningkapital är inte heller något problem för proletariatet och innebär ingen belastning för dess ekonomi. Men för att bli arvtagare till jord- och industrikapitalet måste arbetarstaten ta på sig att organisera ekonomin för allmänna ändamål.
Detsamma gäller i ännu större utsträckning när det gäller expropriering – med eller utan ersättning. Expropriering med ersättning är politiskt fördelaktigt men skapar en ekonomisk börda, medan expropriering utan ersättning är ekonomiskt fördelaktigt men politiskt svårt. Men dessa och andra liknande svårigheter kommer fortfarande att vara sekundära jämfört med de svårigheter som är förknippade med förvaltningen och organiseringen.
Jag upprepar: proletariatets regering innebär inte en mirakelregering.
Socialiseringen av produktionen kommer att börja med de grenar som är minst problematiska. Under den första perioden kommer den socialiserade produktionen att vara som oaser, som ansluts till privata ekonomiska företag genom varucirkulationens lagar. Ju större den socialiserade produktionen blir, desto tydligare blir dess fördelar, desto säkrare kommer det nya politiska systemet att känna sig och desto djärvare kommer proletariatets ekonomiska åtgärder att bli. När proletariatet vidtar dessa åtgärder kan och kommer det inte bara att förlita sig på de nationella produktivkrafterna, utan också på den internationella tekniken, precis som det i sin revolutionära politik inte bara förlitar sig på de omedelbara faktiska nationella klassförhållandena, utan också på hela det internationella proletariatets historiska erfarenheter.
Efter att ha tagit makten genom en revolution kommer det ryska proletariatet dessutom att göra allt som omständigheterna tillåter för att omedelbart och direkt koppla sin nationella sak till världssocialismens sak.[32] Vi måste göra detta, inte bara utifrån den proletära politikens gemensamma internationella principer, utan också på grund av klassens självbevarelsedrift och dess kraftfulla röst, som tvingar oss att gå i denna riktning.
Det ryska proletariatet kommer inte att drivas tillbaka, men det kommer bara att kunna fullfölja sin stora sak om det lyckas utvidga gränserna för vår stora revolution och göra den till en prolog för arbetarnas världsseger.
[1] St. Petersburg (”Knigoizdatel’stvo Molot”, 1906). Se Marx, ”Address to the General Council of the International Working Men’s Association on the Civil War in France, 1871”, i Marx/Engels, Collected Works, band 22. [Av särskild betydelse är Engels avslutande stycke i sin inledning till 20-årsdagen av Pariskommunen 1891: ”På senare tid har den socialdemokratiska småborgerligheten återigen fyllts av välbehövlig skräck inför orden: proletariatets diktatur. Nåväl, mina herrar, vill ni veta hur denna diktatur ser ut? Se på Pariskommunen. Det var proletariatets diktatur.” Friedrich Engels, ”London, on the 20th anniversary of the Paris Commune, 18 March 1891”, (Collected Works, band 27, s. 191).]
[2] [Kursivering tillagd.]
[3] [Trotskij tolkade senare denna kombination som lagen om ojämn och kombinerad utveckling. För en fullständig redogörelse, se L. Trotskij, Till försvar för oktober; även L Trotskij, Ryska revolutionens historia del I, Kapitel I: Särdrag i Rysslands utveckling.]
[4] [Kursivering tillagd. Se även L. Trotskij, Mitt liv,]
[5] Se ovan, s. 125.
[6] För Trotskijs senare bedömning av Pariskommunen i ljuset av de ryska revolutionerna 1917, se hans, ”The Paris Commune”, Novy Mir, 17 mars 1917, översatt till engelska i New Militant, 21 mars 1936, och L. Trotskij, Pariskommunens lärdomar. Båda artiklarna återpublicerades i L. Trotskij, The Paris Commune, Ceylon: Star Press, 1955.
[7] [Prosper Olivier Lissagaray (1838-1901) var en fransk journalist och revolutionär vid tiden för Pariskommunen, även författare till History of the Paris Commune of 1871, översatt till ryska 1906. 1886 översattes den till engelska av Eleonor Marx. Den återutgavs 1976 i London av New Park Publications. Boken har även kommit ut på svenska i flera utgåvor, den sista 1972, under titeln Kommunen 1871]
[8] [I G.I. Uspenskijs Budka (Vaktstugan) var Mymretsov en grov polis från en liten rysk stad. Enligt Lenin var Mymretsovs motto ”gripa och inte släppa fri”, se Lenin, Om nationernas självbestämmanderätt, s 16.
[9] [Louis-Adolphe Thiers (1797–1877) var ursprungligen för krig mot Preussen men använde senare, som republikens president, franska trupper i samarbete med tyskarna för att krossa Kommunen.]
[10] [Alexandre Millerand (1859–1943) valdes 1885 till socialistisk deputerad. Han anslöt sig till 1899 René Waldeck-Rousseaus regering som handelsminister.]
[11] [Gaston-Alexandre-Auguste Gallifet (1830–1909) slog brutalt ner kommunardupproret 1871.]
[12] [I Henrik Ibsens pjäs En folkefiende förklarar borgmästare Stockman sin bror, som är läkare, vara en folkfiende för att han hade upptäckt att badhuset var förorenat och sedan offentliggjort detta. Borgmästaren föredrar föroreningen framför de kostnader som en sanering skulle medföra.]
[13] Engels, ”Inledning” till Marx, Pariskommunen.
[14] [I.V. Hessen och P.N. Miljukov redigerade dagstidningen Retj, som från mars 1906 fungerade som central publikation för det konstitutionella demokratiska partiet (kadeterna). Struve var en nära medarbetare.]
[15] [I februari 1905 fick A.G. Bulygin, som ersatte Svjatopolk-Mirskij som inrikesminister, order från tsaren att utarbeta ett förslag till en begränsad rådgivande församling där de flesta samhällsklasser inte skulle vara representerade. Förslaget övergavs efter strejkerna i oktober, som ledde till att tsaren utfärdade ett manifest där han lovade ett mer representativt organ.]
[16] [Witte var den drivande kraften bakom tsarens oktobermanifest. (Trotskij kallar konstitutionen en ”Prokrustessäng”. I den grekiska mytologin var Prokrustes en bandit som tvingade sina offer att passa in i en järnsäng. Han sträckte ut dem som var för korta och amputerade benen på dem som var för långa. I båda fallen dog offren.)]
[17] [Här talar Trotskij om бессрочная революция, en revolution utan tidsbegränsning.]
[18] [Citatet är hämtat från Shakespeares Köpmannen i Venedig (akt I, scen III).]
[19] [Se Marx förord i Till Kritiken av den Politiska Ekonomin.]
[20] [Karl Johann Rodbertus (1805–75) var en tysk ekonom och socialreformator som ansåg att en socialistisk republik var möjlig, men också hoppades att en tysk kejsare skulle kunna uppstå som social kejsare.]
[21] Nr 2, s. 132.
[22] [Allt annat lika.]
[23] [Pjotr Nikolajevitj Durnovo (1845–1915) var säkerhetschef under tsar Nikolaus II och ansvarig för att undertrycka revolutionen.]
[24] [Den 6 augusti (19 augusti enligt den nya kalendern) utfärdade tsaren ett manifest om sammankallande av en rådgivande duma. Genom det utsedda statsrådet skulle tsaren dock ha kunnat anta lagar trots duman. Den 17 oktober (30 oktober) utfärdade tsaren ett nytt manifest där han lovade att ingen lag skulle träda i kraft utan Duman godkännande.]
[25] Se vår broschyr Fram till nionde januari och särskilt kamrat Parvus’ förord till den [i denna bok, se Parvus’ essä med titeln ”Vad uppnåddes den nionde januari”]. Dessutom hänvisar vi läsaren till vissa artiklar i Natjalo och vårt förord till Lassalles Tal till juryn [även inkluderat i denna bok]. Detta förord, skrevs i juli 1905, men har haft en komplex historia och publiceras först nu i tryck.
[26] King, A History of Italian Unity, band I, s 220.
[27] The Constitutional State: A Collection of Articles, 1:a upplagan, s. 49.
[28] Står inte uppkomsten och utvecklingen av ”Bondeförbundet” i motsats till dessa och efterföljande argument? Inte alls. Vad är ”Bondeförbundet”? Det är en sammanslutning av vissa av demokratins radikala element, som söker masstöd bland böndernas mest medvetna element – uppenbarligen inte de lägre skikten – i den demokratiska revolutionens och jordbruksreformens namn. Hur snabbt ”Bondeförbundet” än har vuxit, råder det ingen tvekan om att det är extremt långt ifrån att bli en politisk organisation för bondemassorna. Alla andra överväganden åsido, fortskrider revolutionen i en sådan takt att det inte finns någon möjlighet att förvänta sig att ”Bondeförbundet” vid det slutliga störtandet av absolutismen och överföringen av makten till revolutionära händer kommer att kunna bli en seriös konkurrent till det organiserade proletariatet. Dessutom får vi inte glömma att de viktigaste revolutionära striderna utkämpas i städerna, och detta faktum i sig förpassar ”Bondeförbundet” till rollen av en underordnad stridande avdelning, vilket i sin tur avgör dess plats på den politiska maktskalan.
När det gäller ”Bondeförbundets” jordbruksprogram (”utjämning av jordägandet”), som är dess huvudsakliga existensberättigande, måste följande sägas: ju bredare och djupare jordbruksrörelsen blir, desto snabbare kommer den att leda till konfiskeringar och omfördelningar, vilket innebär att ”Bondeförbundet” som ett resultat av tusen motsättningar som rör klass, lokaliteter, vardagsliv och teknik själv kommer att upplösas ännu snabbare. Dess medlemmar kommer att utöva sitt inflytande i bondekommittéer, som lokala organ för jordbruksrevolutionen, men det säger sig självt att bondekommittéerna, som ekonomiskt administrativa institutioner, inte kommer att förändra landsbygdens politiska beroende av staden, vilket är ett av det moderna samhällets grundläggande kännetecken.
[29] Marx, Pariskommunen.
[30] [Detta var Lenins term sommaren 1905. Se Lenin, Socialdemokratins två taktiska linjer i den demokratiska revolutionen, och Proletariatets och böndernas revolutionära demokratiska diktatur. ]
[31] Marx, Pariskommunen.
[32] Vi kommenterade i allmänna ordalag revolutionens internationella perspektiv i det tidigare nämnda förordet till Lassalles tal [not 25 ovan och kapitel 12 i denna bok].