Den ryska revolutionens karaktär var den grundläggande fråga, kring vilken de olika ideologiska tendenserna och politiska organisationerna i den ryska revolutionära rörelsen grupperade sig. Till och med inom den socialdemokratiska rörelsen skapade denna fråga allvarlig oenighet från det ögonblick händelserna gav den praktisk betydelse. Från och med 1904 fick dessa skillnader formen av två grundläggande tendenser: mensjevism och bolsjevism. Den mensjevikiska ståndpunkten var den att vår revolution skulle vara en borgerlig revolution, dvs. att dess naturliga konsekvens skulle vara att makten hamnade i bourgeoisins händer och att villkor skulle skapas för borgerlig parlamentarism. Bolsjevismen erkände visserligen att den kommande revolutionen oundvikligen måste ha en borgerlig karaktär, men förde samtidigt fram ståndpunkten att revolutionens uppgift var att upprätta en demokratisk republik genom arbetarnas och böndernas diktatur.
Mensjevikernas sociala analys var utomordentligt ytlig och i huvudsak kan den reduceras till rent historiska analogier – de bildade småborgarnas typiska metod. Varken det faktum att den ryska kapitalismens utveckling hade skapat extraordinära motsättningar i sina båda poler, och reducerat den borgerliga demokratins roll till en ren obetydlighet, eller de efterföljande händelsernas erfarenhet, avhöll mensjevikerna från att outtröttligt leta efter den ‘sanna’, ‘verkliga’ demokratin som skulle ställa sig i ‘nationens’ spets och upprätta parlamentariska och såvitt möjligt demokratiska villkor för en kapitalistisk utveckling. Jämt och ständigt letade mensjevikerna efter tecken på en borgerligt-demokratisk utveckling, och då de inte kunde finna några, uppfann de dem själva. De överdrev betydelsen av varje ‘demokratisk’ deklaration och demonstration, samtidigt som de nedvärderade proletariatets styrka och utsikterna för dess kamp. Så fanatiskt strävade de efter att finna denna ledande borgerliga demokrati för att säkra den ryska revolutionens ‘legitima’ borgerliga karaktär, vilken påstods krävas av historiens lagar, att de under själva revolutionen, när ingen ledande borgerlig demokrati stod att finna, åtog sig uppgiften att med mer eller mindre framgång, själva genomföra dess uppgifter.
En småborgerlig demokrati utan en socialistisk ideologi, utan ett marxistiskt klassmedvetande, kunde naturligtvis inte ha handlat annorlunda under den ryska revolutionens förhållanden än vad mensjevikerna gjorde i rollen som februari-revolutionens ‘ledande’ parti. Frånvaron av en verklig social bas för den borgerliga demokratin återverkade på mensjevikerna själva, ty de överlevde snart sig själva och under revolutionens åttonde månad sveptes de genom klasskampen åt sidan.
Bolsjevismen å andra sidan färgades inte på något sätt av någon tro på den revolutionära borgerliga demokratins kraft och styrka i Ryssland. Ända från första början erkände den arbetarklassens avgörande betydelse i den kommande revolutionen, men vad gäller revolutionens programbegränsade sig bolsjevikerna till en början till den mång-miljonhövdade bondeklassens intressen, förutan och emot vilkas intressen revolutionen inte kunde ha förts till sitt slut av proletariatet. Härav deras accepterande (till en början) av revolutionens borgerligt-demokratiska karaktär.
Vad gäller värderingen av revolutionens inre styrkor och dess framtidsutsikter, tillhörde författaren under denna period varken den ena eller den andra av de stora tendenserna i den ryska arbetarrörelsen. Den ståndpunkt han då intog kan skisseras som följer: Revolutionen, som i fråga om sina uppgifter börjar som en borgerlig revolution, kommer snart att framkalla mäktiga klasskonflikter och den kan endast vinna slutlig seger genom att makten överlämnas till den enda klass som kan stå i ledningen för de förtryckta massorna, nämligen proletariatet. När de väl kommit till makten, kommer arbetarna varken att vilja eller att kunna begränsa sig till ett borgerligt-demokratiskt program. De kommer endast att kunna genomföra revolutionen om den ryska revolutionen förvandlats till det europeiska proletariatets revolution. Revolutionens borgerligt-demokratiska program kommer, liksom dess nationella begränsningar, att överskridas och den ryska arbetarklassens politiska dominans kommer att utvecklas till en långvarig socialistisk diktatur. Men skulle Europa förbli oberört, kommer den borgerliga kontrarevolutionen inte att tolerera de arbetande massornas styre i Ryssland utan den kommer att kasta landet tillbaka i utvecklingen – långt bortom en demokratisk arbetar- och bonderepublik. När proletariatet därför väl en gång fått makten, kan det inte hålla sig inom den borgerliga demokratins ramar. Det måste antaga den permanenta revolutionens taktik, dvs. det måste förstöra barriärerna mellan socialdemokratins minimi- och maximiprogram, gå över till alltmer radikala reformer och söka ett direkt och omedelbart stöd i revolutionen i Västeuropa. Denna inställning utvecklas och analyseras i nedanstående verk som nu ges ut i en ny upplaga, och som ursprungligen skrevs 1904-06.
Samtidigt som författaren vidhöll den permanenta revolutionens ståndpunkter under en period av 15 år, misstog han sig likväl i fråga om den socialdemokratiska rörelsens stridande fraktioner. Eftersom båda utgick från den borgerliga revolutionens ståndpunkt, hyste författaren den åsikten att de skillnader som förefanns inte var tillräckligt djupa för att ursäkta en splittring. Samtidigt hoppades han att händelsernas fortsatta utveckling klart skulle visa den ryska borgerliga demokratins svaghet och obetydlighet å ena sidan och å den andra den objektiva omöjligheten för proletariatet att begränsa sig till ett demokratiskt program. Detta skulle, trodde han, undanröja grunden för fraktionella stridigheter.
Eftersom han stått utanför de båda fraktionerna under emigrationsepoken, insåg författaren inte till fullo den mycket viktiga omständigheten att i verkligheten, tillsammans med oenigheten mellan bolsjeviker och mensjeviker, grupperades orubbliga revolutionärer på den ena flygeln och på den andra element som blev alltmer opportunistiska och anpassningsbara. När revolutionen 1917 bröt ut utgjorde bolsjevikpartiet en starkt centraliserad organisation som förenade de bästa elementen bland de avancerade arbetarna och de revolutionära intellektuella, vilka – efter en inre strid – uppriktigt antog en taktik som siktade mot arbetarklassens socialistiska diktatur, i full harmoni med hela den internationella situationen och klassförhållandena inom Ryssland. Vad gäller mensjevikfraktionen hade den vid denna tid mognat tillräckligt för att, vilket jag redan påpekat, kunna åtaga sig den borgerliga demokratins plikter.
När denna bok just nu erbjuds läsekretsen i nytryck önskar författaren inte endast förklara de teoretiska principer som gjorde det möjligt för honom och hans kamrater, vilka under många år hade stått utanför bolsjevikpartiet, att sammanlänka sina öden med partiets i början av 1917 (en sådan personlig förklaring vore inte tillräckligt skäl för ett nytryck av boken), utan också påminna om den socialhistoriska analys av den ryska revolutionens drivkrafter, vars slutsatser blev att arbetarklassens politiska maktövertagande kunde och måste vara den ryska revolutionens uppgift; en slutsats som drogs långt innan den proletära diktaturen hade blivit ett fullbordat faktum. Det faktum att det nu är möjligt för oss att utan ändringar åter ge ut denna pamflett som skrevs 1906 och vars grundläggande drag drogs upp redan 1904, är ett tillräckligt bevis för att den marxistiska teorin inte står på samma sida som de mensjevikiska, substituten för borgerlig demokrati utan på det partis sida som verkligen genomför arbetarklassens diktatur.
En teoris slutgiltiga verifiering är erfarenheten. Ett ovedersägligt bevis för att vi korrekt har applicerat den marxistiska teorin ges av det faktum att de händelser vi nu genomlever, och till och med vårt sätt att genomleva dem, i sina grundläggande drag förutsågs för nära 15 år sedan.
Som appendix trycker vi om en artikel som publicerades i Nasje Slovo (utgiven i Paris) den 17 oktober 1915, och som bar rubriken ‘Kampen för makt’. Denna artikel hade ett polemiskt syfte och var en kritik av det programmatiska ‘brev’ som adresserats till ‘Kamrater i Ryssland’ av mensjevikernas ledare. I denna artikel drog vi slutsatsen att klassförhållandenas utveckling under de tio åren efter 1905 års revolution ytterligare hade underminerat mensjevikernas hopp om en borgerlig demokrati, och att den ryska revolutionens öde följaktligen var ännu mer sammanknutet med frågan om proletariatets diktatur ... Ställd inför den kamp som fördes under alla dessa år, måste man verkligen vara en tjockskalle för att kunna tala om oktoberrevolutionens ‘adventurism’!
När man talar om mensjevikernas attityd gentemot revolutionen, kan man inte undvika att nämna den mensjevikiska degenerationen hos Kautsky, som i Martovs, Dans och Tseretellis ‘teorier’ nu finner uttryck för sitt eget teoretiska och politiska förfall. Efter oktober 1917, fick vi från Kautsky höra, att, trots att arbetarklassens erövring av den politiska makten skulle ses som det socialdemokratiska partiets historiska uppgift, hade det ryska kommunistpartiet likväl misslyckats att nå maktens tinnar genom den särskilda dörr och enligt den särskilda tidtabell som Kautsky hade utfärdat, och sålunda borde den sovjetiska republiken överlämnas i Kerenskijs, Tseretellis och Tjernovs händer för korrektion. Kautskys pedantisk-reaktionära kritik måste ha kommit desto mer oväntat för de kamrater som hade gått igenom den första ryska revolutionens period med ögonen öppna och som hade läst Kautskys artiklar från 1905-06. Vid den tiden hade Kautsky (förvisso inte utan Rosa Luxemburgs välgörande inflytande) till fullo förstått och erkänt att den ryska revolutionen inte kunde stanna vid en borgerligt-demokratisk republik utan oundvikligen måste leda till den proletära diktaturen, både på grund av den nivå som nåtts i klasskampen inom själva landet och på grund av kapitalismens hela internationella situation. Kautsky skrev då uppriktigt om en arbetarregering med en socialdemokratisk majoritet. Han tänkte inte ens på att göra klasskampens verkliga kurs beroende av den politiska demokratins växlande och ytliga kombinationer.
Vid den tiden förstod Kautsky att revolutionen för första gången skulle börja att väcka de många miljonerna bönder och stadens småbourgeoisi och detta inte med en gång utan gradvis, lager för lager, så att när kampen mellan proletariatet och den kapitalistiska bourgeoisin nådde sin klimax, skulle de breda bondemassorna fortfarande befinna sig på en primitiv nivå i sin politiska utveckling och ge sina röster till de mellanliggande politiska partierna som enbart återspeglade bondeklassens efterblivenhet och fördomar. Kautsky förstod då att proletariatet, som genom revolutionens logik drevs till maktens erövring, inte godtyckligt kunde skjuta upp denna handling i det oändliga, ty genom denna självförnekelse skulle den endast öppna vägen för kontrarevolutionens styrkor. Kautsky förstod då att efter att väl ha gripit den revolutionära makten, skulle proletariatet inte göra revolutionens öde beroende av de skiftande stämningarna hos de minst medvetna, ännu inte väckta massorna, i ett visst ögonblick, utan tvärtom skulle det förvandla den politiska makt som koncentrerats i dess händer till ett mäktigt instrument för att upplysa och organisera dessa efterblivna och okunniga bondemassor. Kautsky förstod att om man kallade den ryska revolutionen en borgerlig revolution och därigenom begränsade dess uppgifter skulle man bara visa att man inte förstått någonting av vad som hände i världen. Tillsammans med de ryska och polska revolutionära marxisterna erkände han helt korrekt att, om det ryska proletariatet grep makten före det europeiska proletariatet, då skulle det tvingas utnyttja situationen som härskande klass, inte till att snabbt ge upp sina positioner till förmån för bourgeoisin utan för att lämna ett kraftigt bistånd till den proletära revolutionen i Europa och i hela världen. Alla dessa världsomfattande perspektiv, som genomträngts av den marxistiska lärans anda, gjordes varken av Kautsky eller av oss beroende av hur och på vem bönderna skulle rösta vid den s.k. konstituerande församlingen i november och december 1917.
Nu, då de perspektiv som skisserades för 15 år sedan blivit en realitet, vägrar Kautsky att utfärda en födelseattest för den ryska revolutionen med motiveringen att dess nedkomst inte i laga ordning registrerats vid den borgerliga demokratins pastorsexpedition. Vilket märkligt faktum! Vilken otrolig förnedring av marxismen! Man kan utan att vara orättvis säga att den Andra Internationalens förfall fått ett ännu avskyvärdare uttryck i detta småborgerliga omdöme om den ryska revolutionen av en av dess största teoretiker än i röstningen för krigskrediterna den 4 augusti (1914).
Under decennier utvecklade och upprätthöll Kautsky den sociala revolutionens idé. Nu då den blivit verklighet, vänder sig Kautsky bort i förfäran. Han fylls av avsky mot den ryska sovjetmakten och intar en fientlig attityd gentemot det tyska kommunistiska proletariatets mäktiga rörelse. Kautsky liknar en ynklig skollärare, som under många år har upprepat en beskrivning av våren för sina elever inom en dammig skolsals fyra väggar, och sedan, vid sitt livs solnedgång, kommer ut i den friska luften och inte känner igen våren, blir arg (i den mån det är möjligt för denne skollärare att känna vrede) och försöker bevisa att våren när allt kommer omkring inte är vår utan naturens oordning, ty den sker mot naturhistoriens lagar. Det är väl att arbetarna inte litar ens på den mest auktoritativa pedant, utan i stället lyssnar till vårens röst!
Vi, Marx’ lärjungar, vidhåller tillsammans med de tyska arbetarna vår uppfattning att revolutionens vår har kommit i enlighet med den sociala naturens lagar och samtidigt i enlighet med den marxistiska teorins lagar, ty marxismen är inte skollärarens pekpinnar som reser sig över historien, utan en social analys av den historiska processens vägar och medel. Jag har lämnat de två texterna – den från 1906 och den från 1915 – utan ändringar. Ursprungligen avsåg jag att förse texten med noter som skulle föra den fram till dagens datum. Men då jag läste igenom texten tvingades jag överge denna tanke. Om jag önskade gå in i detaljer, skulle jag tvingas fördubbla bokens storlek, vilket jag inte hinner för närvarande – och dessutom vore en sådan ‘tvåvåningsbok’ knappast njutbar för läsaren. Och än viktigare: jag anser att idéernas gång i sin allmänna förgrening mycket väl närmar sig vår tids förhållanden och den läsare som tar sig mödan att mer ingående bekanta sig med texten i denna bok kommer utan svårighet att kunna komplettera den framställning som ges med nödvändiga fakta från den nuvarande revolutionens erfarenhet.
Kreml, 12 mars 1919
L. Trotskij