Originalets titel: The Balkan Wars. Pathfinder Press, New York 1980
Översättning: Göran Källqvist
HTML: Martin Fahlgren
Detta är en sammanställning av artiklar som Trotskij skrev om Balkankriget och dess förhistoria. De flesta av dessa publicerades i tidningar i Kiev, Ukraina, men flera även i Pravda och andra tidningar. Artiklarna gavs 1926 ut på ryska i hans Samlade verk (Sotjinenija) band 6, under titeln På historiens tröskel. Balkan och Balkankriget, som finns komplett på MIA: Перед историческим рубежом. Балканы и балканская война. Den svenska översättningen har dock utgått från en engelsk version.
I Den väpnade profeten skrev Isaac Deutscher om dessa artiklar: ”Varje artikel var en ansenlig essä, anmärkningsvärd för sin solida bakgrundsinformation, för rikedomen på intryck och lokalfärg, för sina utsökta porträtteringar och analyser och sist men inte minst för sitt fantasifulla och livliga språk.”
För en kortfattad beskrivning av Balkankrigen, se Krigsskådeplatsen Balkanhalvön av Anders Hagström.
Isaac Deutscher ger en läsvärd redogörelse för Trotskijs bevakning av de två Balkankrigen i Den väpnade profeten, Stiltje: 1907–1914 (slutet kapitlet), eller sid. 121ff i PDF-versionen av Den väpnade profeten
I september 1906 hölls rättegången mot sovjeten i St Petersburg, som hade lett den besegrade revolutionen 1905. Som ledare för detta revolutionära organ blev den unge Trotskij huvudsaklig talesman för försvaret. Efteråt transporterades de dömda revolutionärerna till Sibirien, varifrån Trotskij i början av 1907 gjorde en djärv flykt.
Han slog sig strax därefter ner i Wien, där hans hustru och son förenades med honom. Här skulle han komma att tillbringa de följande 7 åren av sin andra utlandsexil, tills familjen efter Första världskrigets utbrott tvingades fly till Frankrike.
1908 började Trotskij ge ut sin ryskspråkiga tidning Pravda (Sanning), som smugglades in i Ryssland. Han skrev också för andra ryska socialistiska tidningar, som den bolsjevikiska Proletarij (Proletären) och den mensjevikiska Lutj (Strålen), liksom för socialistiska tidskrifter i Tyskland och Belgien. Han skickade en del artiklar till Odesskie Novosti (Nyheter från Odessa), som gavs ut av hans kusin, och i vars hushåll Trotskij hade bott som skolpojke i denna stad vid Svarta havet. Men i huvudsak försörjde han sig och sin familj, och fjortondagarstidningen Pravda, på inkomster som korrespondent i Wien (under pseudonym) för tidningen Kievskaja Mysl (Tankar från Kiev). Denna dagstidning var inte bara störst i Kiev, utan också den mest populära vänstertidningen i södra Ryssland. Trotskij skulle senare säga om sina artiklar, att de hade handlat ”om de mest varierande ämnen, ibland mycket riskabla vad beträffar censuren…. Jag kunde givetvis inte säga allt jag ville i en lagligt utgiven, icke partiansluten tidning. Men jag skrev aldrig något som jag inte ville säga.”[1]
Det är intressant att konstatera, att samma år som de flesta av de artiklar som har översatts i denna bok ursprungligen publicerades i Kievskaja Mysl, spelade denna tidning en central roll för att avslöja och fördöma den av tsarismen stödda antisemitiska rättegången om blodsritualer i Kiev. Det för en komplott utsatta offret, M N Beilis, hade arresterats i juli 1911, ställdes inför rätta den 25 september 1913, och frisläpptes en månad senare.
På hösten 1912 bad Kievskaja Mysl Trotskij att resa till Balkan som dess krigskorrespondent under den nära förestående militära konflikten där. Han lämnade Wien i början av oktober och fick under resan höra att fientligheterna redan hade inletts. Den lilla bergsenklaven Montenegro, som var den enda del av Balkan som de ottomanska turkarna aldrig hade erövrat, hade tjuvstartat och hade den 8 oktober börjat angripa de turkiska ställningarna. Övriga medlemmar i det nyligen bildade Balkanfederationen – Serbien, Bulgarien och Grekland – föredrog att gå via den diplomatiska formaliteten att först ge den turkiska regeringen ett oacceptabelt ultimatum. Dessa förberedelser tog dock inte så mycket tid, och inom de följande tio dagarna befann sig Balkanfederationens samtliga trupper i strid.
Trotskijs skrifter om Balkan och de två Balkankrigen är av enastående intresse och litterärt värde. De publicerades första gången i bokform som Balkan och Balkankrigen i band 6 av hans Sotjinenija (Verk). Denna serie började 1923 ges ut av det Sovjetiska Statliga förlaget, och tolv band gavs ut innan serien stoppades 1927, då förföljelserna av Trotskij och hans anhängare nådde en höjdpunkt. Detta är första gången som det band som innehåller skrifterna om Balkankrigen har översatts till engelska.
Trotskijs framstående levnadstecknare Isaac Deutscher har skrivit följande om Trotskijs krigskorrespondens på Balkan och de skrifter han strax därefter skrev i Frankrike under Första världskrigets första år:
På samma sätt som erfarenheten från kaptenstjänsten hos Hampshiregrenadjärerna hade varit av visst värde för Gibbon, det romerska imperiets historiker, skulle erfarenheten från tiden som samvetsgrann krigskorrespondent bli av värde en dag för Röda Arméns grundare.
Hans krigskorrespondens, som finns tryckt i hans Verk, har helt ignorerats efter hans politiska fall. Ändå borde den, samman med hans skrifter från inbördeskriget, förtjäna honom en plats i det militära tänkandets historia. Likt nästan alla marxister, som på allvar fördjupar sig i militära frågor, tog han stort intryck av Clausewitz’ klassiska strategiläror. Även om han var amatör hade han den fördelen framför samtida militära experter, clausewitzianer eller anticlausewitzianer, att han såg striden mellan ekonomiska krafter och politiska regimer bakom själva vapenkonflikten. Och han var mer skarpsynt när det gällde de krigförande nationernas moral…
Om, som sagt, Trotskijs litterära öde, och utsträckningen i vilken hans böcker blir lästa eller ej, inte hade varit så intimt förknippade med hans politiska öde och med de sympatier och antipatier som hans blotta namn väcker, skulle han ha haft sin plats i litteraturen enbart på grund av dessa skrifter.[2]
Angående sina erfarenheter på Balkan noterade Trotskij själv kort: ”Åren 1912–13 fick jag göra en nära bekantskap med Serbien, Bulgarien, Rumänien – och med kriget. I många avseenden var det en viktig förberedelse inte bara för 1914, utan även för 1917.”[3]
* * *
Inte alla artiklar i denna bok kommer från åren 1912–1913. Artiklarna som utgör del I, ”På tröskeln till krig”, är från 1908–1912. De utgör en allmän inledning och bekantar läsaren med problemen på Balkan, den imperialistiska rivaliteten där, utvecklingen av ungturkarnas revolution och regionens socialdemokratiska rörelse.
Eftersom Trotskijs artiklar inte beskriver händelserna under de två Balkankrigen kronologiskt utan grupperar dem per land – främst Serbien och Bulgarien – kan en summarisk redogörelse för de två konflikterna vara till hjälp för dagens läsare.
På våren och sommaren 1912 slöt Serbien, Bulgarien, Grekland och Montenegro – Rumänien avstod – en rad sammanhängande avtal och militära fördrag om ett gemensamt angrepp på det sönderfallande turkiska imperiet, och om att dela upp de europeiska delarna av detta imperium, som fortfarande utgjorde en stor del av Balkanhalvön och sträckte sig västerut ända från Bosporen till Adriatiska havet.
Stridigheterna började i oktober 1912 och inom två månader hade Turkiet fallit samman militärt. Albanien, Epirus och Makedonien låg i de Balkanallierades händer, och de bulgariska trupper som hade mött de viktigaste turkiska trupperna hade pressat tillbaka dem via Thrakien till Çatalca-linjen, bara 40 kilometer från Konstantinopel [nuvarande Istanbul]. Detta område väster om huvudstaden och Gallipolihalvön, plus de tre belägrade garnisonsstäderna Adrianopel [Edirne], Janina (i Grekland) och Skutari [Shkodra] (i Albanien), var det enda som återstod av den turkiska militärmakt som hade dominerat Balkan i århundraden. Den turkiska regeringen sökte fred, och en vapenvila inleddes den 4 december. 12 dagar senare inledde representanter från de krigförande länderna fredsförhandlingar i London under de europeiska stormakternas överinseende.
De fredsvillkor man slutligen nådde fram till minskade Turkiets del av Europa till Konstantinopel och det lilla området Thrakien väster om staden fram till en linje mellan Enos vid Egeiska havet och Midia vid Svarta havet. Det skulle ha inneburit att Turkiet gav upp det belägrade Adrianopel och de två andra kvarvarande garnisonerna. En del av ungturkarna, under ledning av Enver Bey, bestämde sig för att förhindra överlämnandet av Adrianopel, och iscensatte en statskupp som störtade den försonlige storvisiren Kiamil Pasha och mördade hans krigsminister. Det ledde till att fredskonferensen i London avslutades, och stridigheterna på Balkan återupptogs den 24 januari 1913.
Men Adrianopel och de andra belägrade garnisonerna tvingades inom kort kapitulera, vilket inte gav den turkiska regeringen några andra alternativ än att godkänna fredsvillkoren. Londonfördraget undertecknades den 30 maj 1913. Under detta fördrag gav Turkiet upp hela sitt europeiska territorium väster om linjen Enos-Midia och lät de europeiska stormakterna avgöra ödet för Albanien, som hade utropat sig till en självständig stat.
Inget av länderna i Balkanfederationen var nöjda med Londonfördraget, även om alla skrev under det efter påtryckningar från stormakterna. I själva verket hade det andra Balkankriget sitt ursprung i en missämja bland de allierade som stormakterna hade sått i London.
Österrike-Ungern och Italien hade redan tidigt under fredsförhandlingarna tillkännagivit att de skulle erkänna och skydda Albaniens överhöghet, och inte låta Serbien få något territorium som nådde till Adriatiska havet – och på så sätt grusa de kustlösa serbernas sedan länge omhuldade dröm om att få en utgång till havet. När Skutari den 23 april 1913, efter en uppgörelse med den turkiska garnisonens befälhavare, överlämnades till kungen av Montenegro (och serberna till synes hade dragit tillbaka belägringen), hotade Österrike-Ungern och Tyskland att ingripa militärt. En flotta i Adriatiska havet med örlogsfartyg från fem europeiska stormakter (Ryssland avstod) inledde en blockad av Montenegro. Efter att kortvarigt ha gjort motstånd drog sig montenegrinerna tillbaka från Skutari – vilket blev det första Balkankrigets sista militära händelse.
Skapandet av ett självständigt Albanien hade hindrat Serbiens och Greklands territoriella ambitioner, och de sistnämnda enades om att kompensera sig med makedonskt territorium, som enligt avtalen och de militära överenskommelserna före kriget hade tilldelats Bulgarien. Redan innan det andra Balkankriget bröt ut började det äga rum incidenter och skärmytslingar mellan serbiska, grekiska och bulgariska trupper.
Dessutom hade stormakterna säkerställt en utvidgning av konflikten på Balkan genom att gå med på kraven från Rumänien, att deras gräns, som kompensation för sin tidigare neutralitet, skulle ”korrigeras” på Bulgariens bekostnad genom att staden Silistra och dess omgivningar överläts. Vartefter Bulgariens isolering blev allt tydligare ökade Rumäniens territoriella krav på dem alltmer.
Överdrivet självsäkra efter sina tidigare framgångar mot turkarna, inledde Bulgariens politiska och militära ledare den 29 juni ett nattligt angrepp, utan någon föregående krigsförklaring, mot de grekiska och serbiska trupperna i Makedonien. Anfallet gav snabbt upphov till motangrepp, varpå rumänerna ockuperade Silistra. Sedan bröt den turkiska armén mot det nyligen undertecknade Londonfördraget och tog tillfället i akt att marschera över Enos-Midia-linjen och utan att möta motstånd återerövra Adrianopel. Överväldigade av de militära katastroferna sökte bulgarerna fred, och en kongress med alla fyra tidigare medlemmar i Balkanfederationen ägde rum i den rumänska huvudstaden. Under Bukarestfreden, som skrevs under den 10 augusti 1913, fick Serbien och Grekland lejonparten av Makedonien, inklusive områden där bulgarerna var majoritet inom befolkningen. Rumänien fick inte bara Silistrien utan också södra Dobrudzja, som var befolkat av en blandning av nationaliteter, bland vilka rumänerna bara utgjorde 3% medan bulgarerna utgjorde 48%.
De bulgariska representanterna tvingades resa till Konstantinopel och skriva under ett fredsavtal där Turkiet behöll Adrianopel och det nyligen återerövrade territoriet i Thrakien.
* * *
Under det första Balkankriget hade Trotskij upprepade gången drabbat samman med den bulgariska militärcensuren. Han hade inte bara invänt mot censurens dumheter och oärlighet, utan också mot att den tystade ned rapporter om de grymheter som begicks mot både turkiska soldater och icke stridande, och mot andra folk på Balkan av muslimsk tro. Han protesterade mot försöken att göra de utländska korrespondenterna till språkrör för den bulgariska krigspropagandan. Under perioden mellan krigen återvände han till Wien. Där kunde han, fri från censurens fjättrar, i detalj skriva om ämnen som hade strukits ur hans tidigare rapporter. Han ställde strängt den bulgariska demokratiska intelligentsian till svars för att den samarbetade med, faktiskt bemannade, censuren. Han påbörjade också en artikelserie som fick återverkningar i Ryssland, och hudflängde den ryska reaktionära och liberala pressen för dess konspiratoriska tystnad om de vidrigheter som slaverna på Balkan begick mot turkarna, och för att trumpeta ut sensationsskriverier om turkiska grymheter mot kristna. Artikelserien inleddes med ett öppet brev till den ledande liberala ryske panslavisten Miljukov, och gav en dokumenterad redogörelse för grymheter som hade begåtts av bulgariska och serbiska trupper och ämbetsmän i de ockuperade territorierna.
Efter att Trotskij hade återvänt till Balkan under det andra Balkankriget, reste han till Rumänien. Hans artiklar, som utgör bokens sista del, ”Rumänien efter kriget”, ger en utomordentlig bild av landets politik och kultur, och minoritetsfolkens ställning där – i synnerhet judarna. Han ger mästerliga porträtt av den rumänska socialismens åldersman, Dobrogeanu-Gherea, och den yngre revolutionära ledaren Christian Rakovskij. I sällskap med den sistnämnda reste Trotskij till södra Dobrudzja, som nyligen hade avskilts från Bulgarien. Beskrivningen av denna region, dess landskap och nästan otroliga blandning av nationaliteter är en litterär pärla av första rang, med en del stycken som är lyriska och andra som är dråpliga.
Den sista artikeln i boken är daterad 13 september 1913 – och mordet på den österrikiske ärkehertigen i Sarajevo, den händelse som ledde till Första världskrigets utbrott, var bara nio månader avlägsen. Så tidigt som 1909 hade Trotskij skrivit i Kievskaja Mysl att Balkanhalvön var Europas Pandoras ask. Och i sin krigskorrespondens, exempelvis i rapporten från 14 oktober 1912, varnade han för att den politik som de imperialistiska länderna och politikerna på Balkan förde skulle kunna leda till en tragisk katastrof, ”en styrkemätning i alleuropeisk skala som kan innebära ett regelrätt europeiskt krig”.
* * *
… [Utelämnat redaktionella kommentarer i engelska upplagan – öa.]
Även om det ligger utanför bokens område har det föreslagits att en kort redogörelse för Balkans historia efter 1913 skulle kunna vara av användning för läsare som inte är bekanta med händelseutvecklingen där.
Alla länder på Balkan var indragna i Första världskriget. För dem var det i grund och botten en fortsättning av de nyligen avslutade Balkankrigen. Serbien hölls ansvarigt för att ha stött de bosniska nationalisternas mord på den österrikiske tronarvingen och angreps av Österrike-Ungern, med stöd från Tyskland (Centralmakterna). Ententen (eller de Allierade – Ryssland, Frankrike, Storbritannien) stödde Serbien, till vilket Montenegro och så småningom Rumänien och Grekland anslöt sig. Bulgarien hoppades återta territorium som de hade förlorat under andra Balkankriget, och anslöt sig, precis som Turkiet, till Centralmakterna. Men Centralmakternas nederlag gjorde att dessa två länder hamnade i en ännu sämre situation än tidigare. Ententens allierade på Balkan kompenserades territoriellt och med krigsskadestånd på sina besegrade grannars bekostnad – huvudsakligen det uppstyckade Österrike-Ungern. Utöver territorier från det störtade kejsardömet tilläts Rumänien ta Bessarabien från den unga sovjetrepubliken.
1918 gick Montenegro samman med Serbien, som, i och med sina förvärv från Österrike-Ungern, därefter bytte namn till Kungadömet för serber, kroater och slovener (1929 bytte de namn till Jugoslavien).
Balkanländernas härskande klasser försökte utan framgång undvika Andra världskriget, delvis på grund av inre motsättningar om vilken sida som skulle vinna och delvis av rädsla för vilka revolutionära konsekvenser krigets förödelse skulle leda till. Inledningsvis – under Stalin-Hitler-pakten – erövrade Sovjetunionen Bessarabien och norra Bukovina från Rumänien. Hitler lyssnade inte till de rumänska vädjandena och tvingade det också att ge upp norra Transsylvanien till Ungern och återlämna södra Dobrudzja till Bulgarien. När Tyskland bröt Stalin-Hitler-pakten i juni 1941 anslöt sig rumänska trupper till angreppet mot Sovjetunionen och återerövrade Bessarabien och norra Bukovina.
Vid Andra världskrigets utbrott förklarade Jugoslavien sig vara neutralt, men 1941 provocerade furst Pauls allt öppnare välvillighet mot alliansen mellan Rom och Berlin en framgångsrik statskupp av profranska och probrittiska officerare. Det ledde till en tysk invasion och den jugoslaviska armén kapitulerade inom mindre än två veckor.
Albanien invaderades och annekterades 1939 av Italien och därifrån inledde Mussolini 1940 ett angrepp på Grekland. Men grekernas motangrepp drev tillbaka inkräktarna. Den tyska armén ockuperade hela Grekland 1941.
Bulgarien gick med i kriget i december 1941. Dess trupper hjälpte främst tyskarna som ockupationsstyrkor i Jugoslavien och Grekland.
Turkiet, som 1923 hade blivit en republik, skrev 1941 under en icke-angreppspakt med Tyskland, men bröt 1944 förbindelserna och förklarade 1945 krig mot Tyskland, och kvalificerade sig på så sätt som en av de segerrika allierade.
Under Andra världskrigets slutskede och de första åren efter kriget upplevde Balkanländerna, utom Grekland, en grundläggande social omvandling, där godsägarväldet och kapitalismen krossades. I Jugoslavien och Albanien åtföljdes detta av partisanrörelser som kombinerade kampen mot ockupationstrupperna med ett klasskrig. Dessa rörelser leddes av inhemska kommunistpartier som hade skolats och formas av stalinismen. Om vi betraktar det ur Marx’ och Engels’ och de tidiga bolsjevikledarnas revolutionärt socialistiska synvinkel, fick således de sociala omvandlingarna en förvanskad och deformerad karaktär. Men när de ledde kampen hade de fått en massbas som inte bara gav dem en egen styrka oberoende av Kreml, utan också var en källa till klasstryck underifrån.
Under slutoffensiven mot den tyska armén ockuperades å andra sidan Rumänien och Bulgarien av sovjetiska trupper. Det gick en tid efter ockupationen av dem innan Kreml insåg att samarbetet med deras imperialistiska allierade under kriget hade förvandlats till en fientlighet som skulle komma att kallas Kalla kriget.
För att hindra imperialismen från att återta makten i Östeuropa beordrade Moskva då lokala kommunistpartier att förändra koalitionsregimerna och kasta ut den gamla samhällsordningens representanter. Genom att under en hård byråkratisk och militär kontroll utnyttja arbetarnas och fattigböndernas organisationer, störtade stalinisterna den gamla samhällsordningen, upprättade planekonomier och skapade dagens deformerade arbetarstater.
I juni 1948 formaliserades brytningen mellan Jugoslavien och Kreml genom att det jugoslaviska kommunistpartiet uteslöts ur Kominform, den organisation som Stalin hade bildat för att kontrollera kommunistpartierna i Östeuropa. Uppmaningar från Sovjetunionen och dess satelliter att störta Tito negligerades i Jugoslavien, och i själva verket samlades folket kring honom. Kominformländerna bröt alla förbindelser, underlät att uppfylla sina ekonomiska skyldigheter och sa upp sina fördrag med det förhärdade Jugoslavien – men förgäves: regimen i Belgrad red ut stormen.
Inledningsvis hade Stalin givit Tito fria händer att ta itu med Albanien, och Tito lade grunden för att införliva landet i den multinationella jugoslaviska staten. Det var bara utbrottet av konflikten mellan Tito och Stalin som räddade det albanska kommunistpartiets ledare Enver Hoxhas ställning och landets självständiga existens. Följaktligen blev de albanska kommunisterna Kremls mest entusiastiska förkämpar under dess kampanj mot Jugoslavien.
Men när Stalins efterträdare började inleda ett närmande till Belgrad, tvekade de albanska ledarna. Chrusjtjov besökte Albanien 1959, men hans smicker och en ökad sovjetisk ekonomisk hjälp lyckades inte blidka albanerna. När den sinosovjetiska sprickan utvecklades till en öppen splittring stödde det albanska kommunistpartiet innerligt Beijing.
Även om trenderna till politisk revolution inte är lika utvecklade på Balkan som i Polen, Ungern och Tjeckoslovakien, där de har blossat upp i massaktioner, så finns det en tydlig bångstyrighet. Det exemplifieras bäst i Rumänien, där den har uppmuntrat regimen att – inom gränser som är uträknade att inte provocera Kreml till drastiska handlingar – flörta diplomatiskt och handelspolitiskt med både Kina och imperialistmakterna.
September 1979
Den ryska revolutionen [1905] har givit ekon på platser långt utanför Rysslands gränser. I Västeuropa har den orsakat ett stormigt uppsving för den proletära rörelsen. Samtidigt har den dragit in folken i Asien i det politiska livet. I Persien, som gränsar till Kaukasien[4] och direkt påverkas av händelserna där, har det inletts en revolutionär kamp som med varierande framgång redan har varat i mer än två år.[5] I Kina, Indien, överallt, reser sig massorna mot sina egna tyranner och mot de europeiska plundrarna (kapitalister, missionärer, etc.) som inte bara suger ut det europeiska proletariatet utan också plundrar folken i Asien. Det senaste ekot från den ryska revolutionen är den revolution som ägde rum i Turkiet i somras.
Turkiet ligger på Balkanhalvön i Europas sydöstra hörn. Sedan evinnerliga tider har detta land varit typexempel på stagnation, livlöshet och despoti. Sultanen i Konstantinopel var ingalunda underlägsen sin bror i St Petersburg, och överträffade honom på många sätt. Folk av en annan ras eller religion (slaver, armenier, greker) underkastades djävulska förföljelser. Men sultanens eget folk – de muslimska turkarna – levde inte heller lyckligt. Bönderna förslavades under ämbetsmän och godsägare och var fattiga, okunniga och offer för vidskepelse. Det fanns inte många skolor. Upprättandet av fabriker hindrades på alla möjliga sätt av sultanens regering, eftersom den var rädd för att det skulle utvecklas ett proletariat. Det fanns spioner överallt. Den förskingring och det slöseri som sultanens byråkrati (precis som tsarens) hängav sig åt var gränslöst. Allt detta ledde till att staten var fullkomligt förfallen. De europeiska ländernas kapitalistiska regeringar samlades runt den som hungriga hundar, och alla försökte de bita av en bit åt sig själv. Och sultanen Abdul Hamid fortsatte att dra på sig skulder, och återbetalningen av dem sög blodet ur hans undersåtar. Folkets missnöje hade ökat under lång tid, och under inverkan av händelserna i Ryssland och Persien har de nu brutit ut öppet.
I Ryssland var det proletariatet som trädde fram som främsta förkämpe för revolutionen. Men, som jag redan har nämnt, existerade industrin i Turkiet bara i outvecklad form, så proletariatet är litet till antalet och svagt. Den turkiska intelligentsians mest bildade delar, såsom lärare, ingenjörer och så vidare, hittar inte mycket utrymme för sina talanger i skolor eller fabriker och har därför blivit officerare. Många av dem har studerat i västeuropeiska länder och blivit bekanta med regimen som finns där – bara för att när de återvänder hem stöta på de turkiska soldaternas okunnighet och fattigdom och statens usla villkor. Det har fyllt dem med bitterhet, varför officerskåren har blivit brännpunkten för missnöje och upproriskhet.
När revolten bröt ut i juli i år [1908], stod sultanen nästan omedelbart praktiskt taget utan någon armé. Förband efter förband gick över till revolutionens sida. De okunniga soldaterna förstod visserligen inte rörelsens mål, men missnöjet med deras villkor fick dem att följa sina officerare, som kategoriskt krävde en konstitution och annars hotade att störta sultanen. Det återstod inget annat för Abdul Hamid än att ta till eftergifter: han ”beviljade” en konstitution (sultaner ”beviljar” alltid saker när de har kniven mot strupen), gav en regering av liberaler makten och vidtog åtgärder för att hålla val till ett parlament.
Omedelbart väcktes landet till liv. En oändlig rad möten inleddes. Många nya tidningar dök upp. Turkiets unga proletariat vaknade som efter en åskknall. Strejker bröt ut. Arbetarorganisationer uppstod. I Smyrna började man ge ut den första socialistiska tidningen.
När jag skriver dessa rader har det turkiska parlamentet sammanträtt, med en majoritet av ungturkiska reformivrare. Den närmaste framtiden kommer att visa vilket öde denna turkiska ”Duma” kommer att möta.[6]
De kapitalistiska staterna slet den gamla tidens hjälplösa Turkiet i stycken. Österrike kapade för 30 år sedan åt sig två provinser från Turkiet – Bosnien och Hercegovina, som huvudsakligen befolkas av serber. Med diplomaternas tjuvjargong kallas denna plundring för en ”ockupation”, det vill säga en sorts tillfälligt övertagande av ifrågavarande provinser. Men Österrike har varit i obehindrad besittning av dem i tre decennier.
När Turkiet skakade av sig sultanens diktatur och folket själv tog hand om landets angelägenheter blev de europeiska hajarna oroliga. Turkarnas stat var starkare och de kanske skulle kräva att få tillbaka något. Österrike skyndade sig att förkunna att hennes ockupation var en ”annektering” – ett definitivt övertagande av det berörda territoriet. I grund och botten förändrade det ingenting eftersom Bosnien och Hercegovina ändå befann sig i österrikiska händer. Icke desto mindre protesterade turkarna och krävde kompensation. Det pågår för närvarande förhandlingar mellan de turkiska och österrikiska regeringarna om denna fråga.
Men det som är av intresse för oss nu är i och för sig inte dessa förhandlingar, utan det tumult som den österrikiska annekteringen orsakade bland Rysslands borgerliga partier, med kadeterna i spetsen. ”Bosnien bebos av serber, och serberna är slaver och därmed våra bröder. Därför måste den ryska regeringen omedelbart vidta mått och steg för att befria Bosnien från den österrikiska fångenskapen!” Detta ylande frammanar kadeterna överallt, i tidningar och på möten.
Vi socialdemokrater måste bestämt gå mot denna absurda och skadliga agitation. Tänk efter – liberalerna föreslår att tsarens regering ska befria slaverna på Balkanhalvön. Men finns det inte slaver på närmare håll som behöver befrias från det tsaristiska styret? Polackerna är också ”slaver”. Och deras situation under enväldets häl är ojämförligt mycket värre än serbernas situation under Österrike.
Polacker och ukrainare, vitryssar och judar, armenier och georgier, slaver och icke-slaver – alla vadar vi upp till knäna i blod som varje dag spills av det tsaristiska gänget. Och liberalerna uppmanar denna regering, den skyldigaste av dem alla, att befria serberna från Österrikes grepp. Varför? Så att tsaren kan ta dem i sitt eget, ännu smutsigare och blodigare grepp!
Det ryska proletariatet kan inte uppmana Romanov att kämpa mot Österrike, ty Österrike är inte vår fiende och Romanov är inte vår vän.[7] Precis som det serbiska folket har vi en verklig och tillförlitlig allierad i Österrike, nämligen det österrikiska proletariatet, som för en kamp på liv och död mot sin egen regering. För vår del får vi inte stärka den tsaristiska regeringen för att kämpa mot Österrike, vi får inte förse den med fler rekryter, får inte rösta på dess budget och lån, som kadetförrädarna gör i Duman, utan vi måste tvärtom försvaga den på alla sätt tills vi kan utdela den slutgiltiga dödsstöten.
Det ryska enväldet är svuren fiende till fria folk över hela världen. För inte så länge sedan upplöste den tsaristiske översten Ljachov personligen det persiska Majlis (parlamentet), och vid första bästa gynnsamma tillfälle kommer den tsaristiska regeringen tveklöst att försöka slå mot det nya Turkiet.
Det är därför vår kamp mot tsarismen är av världsomfattande betydelse. Vi kommer att göra Bosniens serber, såväl som förtryckta folk i allmänhet, den bästa tjänsten när vi slår kronan från Nikolaus II:s huvud. Vi kan inte ge de tsaristiska bajonetterna något som helst stöd – bajonetter som är nersmetade med vårt eget blod!
Pravda nr 2
17 (30) december 1908
Ungturkarna står på höjdpunkten av sitt inflytande. De har majoritet i parlamentet. Presidenten är ungturk. Sultanen håller outtröttligt de tidigare rebellerna i sin famn. Den europeiska diplomatin är beredda att krama dem till döds… Har det gått många år sedan den dag då Ahmed Riza, en emigrant som bodde i Paris och redigerade en underjordisk tidning, vädjade till den Första fredskonferensen i Haag att försvara det turkiska folket från Konstantinopels ohämmade tyranni?[8] Han visades bryskt på dörren. Inte en enda diplomat var benägen att lyssna på honom. Den nederländska regeringen hotade att utvisa honom från landet som en ”bråkig utlänning”. Han knackade förgäves på hos inflytelserika parlamentariker: de ville inte ta emot honom. Bara socialisten Van Kol gav honom stöd och sammankallade ett möte under sitt ordförandeskap, där Ahmed Riza vädjade om publikens medkänsla. Men nu skyndar sig de europeiska regeringarnas inofficiella organ att lugna det turkiska parlamentet att han är i åtnjutande av de europeiska ministärernas välförtjänta sympati… Bülow tvekar inte att i riksdagen betyga den högaktning han känner för de turkiska officerare som är den revolutionära statskuppens hjältar. (”Vi ska komma ihåg det ni har sagt, herr rikskansler!” skrev Parvus i samband med detta tal.)[9]
Seger är det effektivaste argumentet av alla, och framgång den mest övertygande rekommendationen. Men vilken är hemligheten bakom seger och vad är nyckeln till denna häpnadsväckande framgång?
Om detta ämne har Retj skrivit, och förebrått vänstern: i Turkiet gick de olika klasserna ut i strid och behöll samma hierarki mellan sig som den i landets ekonomiska liv. De ekonomiskt dominerande klasserna behöll sitt herravälde över massorna under revolutionen – härav följde segern.
Och i sin tur uppmanar Novoje Vremja med moraliserande hyckleri kadeterna att lägga märke till att ungturkarna till skillnad från Rysslands dogmatiska liberaler höll hårt i den patriotiska nationalismens fana och inte för ett ögonblick bröt med folkets monarkistiska och religiösa tro – det var därför de kom till makten.
Inom politiken såväl som det privata livet finns det inget billigare än att moralisera – inget billigare eller mer meningslöst. Men många människor ser det som tilltalande eftersom det räddar dem från att tvingas undersöka händelsernas objektiva mekanism.
Vad förklarar ungturkarnas uppseendeväckande seger, deras seger som uppnåddes nästan utan ansträngningar eller uppoffringar?
I objektiv mening är en revolution en kamp om statsmakten. Den sistnämnda är direkt beroende av armén. Det är därför varenda revolution i historien öppet har ställt frågan ”På vems sida står armén?”, och besvarat den på ena eller andra sättet. Under den turkiska revolutionen – och det utgör dess speciella yttre drag – klev armén själv fram som bärare av de befriande idéerna. Det krävdes inte att en ny samhällsklass måste övervinna ett väpnat motstånd, utan den behövde tvärtom bara spela rollen som sympatiskt inställd kör åt de revolutionära officerarna, som ledde sina män mot sultanens regering.
Till sitt ursprung och historiska traditioner är Turkiet en militärstat. För närvarande är de först bland Europas länder vad gäller sin armés relativa storlek. En stor armé kräver ett stort antal officerare. En del av dessa kom från arméns led genom lång tjänstgöring. Men trots sitt barbariska motstånd mot den historiska utvecklingens krav, tvingades Yildizpalatset [Sultanens palats] i viss mån göra sin armé europeisk och ge landets utbildade män tillgång till den. De sistnämnda lät inte armén vänta. Den turkiska industrins obetydlighet och stadskulturens låga utvecklingsnivå gav knappt den turkiska intelligentsian några andra öppningar än att tjänstgöra som officerare eller ämbetsmän. Således organiserade staten den framväxande borgerliga nationens militära förtrupp inom sig: den tänkande, kritiska, missnöjda intelligentsian. Under de senaste åren har det förekommit en ständig rad av oroligheter i den turkiska armén på grund av uteblivna löner eller försenade befordringar. Trupper erövrade en telegrafstation och inledde direkta förhandlingar med Yildiz. Sultanens potentater hade inget annat alternativ än att kapitulera. På detta sätt genomgick regemente efter regemente upprorets skola.
Efter revoltens framgång talade många europeiska politiker och publicister med mystisk min om ungturkarnas genialt uttänkta organisation, som påstods ha haft sina tentakler överallt. Denna naiva uppfattning återspeglade bara deras fetischartade vidskepelse när de ställs inför framgångar. I själva verket var de revolutionära banden mellan officerarna, speciellt i garnisonerna i Konstantinopel och Adrianopel, helt otillräckliga. Som Niazi Bey och Enver Bey själv erkände, bröt revolten ut vid en tidpunkt då ungturkarna var ”helt oförberedda” på den. Men arméns egen automatiska organisering kom till deras räddning. De hungriga, trasiga soldaternas spontana missnöje fick dem självklart att stödja officerarna som politiskt var mot regeringen, och på så sätt omvandlades arméns mekaniska disciplin på ett naturligt sätt till revolutionens inre disciplin.
Samtidigt med armérevolten bröt den byråkratiska apparaten samman. I den serbiska tidigare ministern Vladan Georgievićs lilla bok säger han att de tre makedonska distriktens kaimakamer och mutessarifer[10] under början av revolten uppmanade invånarna att skicka telegram till Yildiz och begära att 1876 års konstitution skulle återupprättas.[11] Under dessa omständigheter kunde Abdul Hamid inte göra annat än erbjuda sig att bli hedersordförande i kommittén Shura i Umet (Enhet och framsteg).[12]
Bland de uppgifter som den turkiska revolutionen sätter upp framför sig (ekonomiskt oberoende, nationell enhet, politisk frihet) finns självbestämmande för den borgerliga nationen, och i denna mening tillhör den traditionerna från 1789–1848.[13] Men under ledning av sina officerare fungerade armén som nationens verkställande organ, vilket omedelbart gav händelserna en planerad karaktär likt militära manövrar. Men det skulle ha varit fullständigt nonsens (och många personer gjorde sig skyldig till detta) att betrakta händelserna i Turkiet i juli förra året som en militärkupp och behandla dem som jämförbara med en militärdynastisk statskupp i Serbien. De turkiska officerarnas styrka och hemligheten bakom deras framgång är inte någon strålande organiserad ”plan” eller djävulskt listig sammansvärjning, utan den aktiva sympati som de utvecklade klasserna visade dem: handelsmännen, hantverkarna, arbetarna, delar av ämbetsmännen och prästerskapet, och slutligen landsbygden som den förkroppsligades i bondearmén.
Men utöver sin ”sympati” tar alla dessa klasser också med sig sina intressen, krav och förhoppningar. Alla deras sedan länge undertryckta sociala strävanden kommer ut i det öppna, nu när ett parlament har givit dem ett centrum för sina önskningar. Bitter besvikelse väntar den som tror att den turkiska revolutionen redan är över. Bland de besvikna kommer inte bara Abdul Hamid att finnas, utan också – som det verkar – det ungturkiska partiet.
Först och främst står den nationella frågan. Den turkiska befolkningens brokiga sammansättning vad gäller nationalitet och religion leder till kraftfulla centrifugala tendenser. Den gamla regimen trodde att den kunde övervinna dem med hjälp av arméns mekaniska tyngd, en armé som uteslutande rekryterades bland muslimer. Men i själva verket ledde det till att staten föll samman. Enbart under Abdul Hamids styre förlorade Turkiet Bulgarien, östra Rumelien, Bosnien och Hercegovina, Egypten, Tunisien och Dobrudzja. Anatolien har hjälplöst hamnat under Tysklands ekonomiska och politiska diktatur. Just innan revolutionen var Österrike på väg att bygga en järnväg genom regionen Novibazar [Novi Pazar] för att få en strategisk väg till Makedonien. Å andra sidan agerade Storbritannien, tvärtemot Österrike, direkt för ett projekt för makedonskt självstyre…. Det gick inte att se något slut på uppstyckningen av Turkiet. Ändå är ett omfattande och ekonomiskt enat territorium en nödvändig förutsättning för en industriell utveckling. Det gäller inte bara Turkiet, utan Balkanhalvön i sin helhet. Det är inte den nationella mångfalden utan det faktum att den splittras upp i många stater som tynger den sistnämnda som en förbannelse. Tullgränser delar den på ett konstgjort sätt i separata bitar. De kapitalistiska ländernas intriger är sammanflätade med Balkandynastiernas blodiga ränksmiderier. Om dessa förhållanden fortsätter kommer Balkanhalvön att fortsätta vara en Pandoras ask. Bara en enad stat av Balkans alla nationaliteter på en demokratisk, förbundsstatlig grund, efter mönster från Schweiz eller USA, kan ge Balkan inre fred och skapa förutsättningar för en mäktig utveckling av produktivkrafterna.
Men ungturkarna har bestämt avvisat den vägen. De representerar den härskande nationen och har sin egen nationella armé, och vill vara och förbli nationella centralister. Högern går konsekvent mot till och med provinsiellt självstyre. Kampen mot de starka centrifugala tendenserna gör ungturkarna till anhängare av en ”stark central makt” och driver dem i riktning mot en överenskommelse med sultanen quand même [oavsett vad]. Det innebär, att så fort knuten av nationella motsättningar börjar nystas upp inom parlamentarismens ramar, kommer ungturkarnas höger att öppet gå över till kontrarevolutionens sida.
Efter den nationella frågan kommer den sociala frågan.
För det första har vi bönderna. De bär militarismens tunga börda, är underkastade halv livegenskap, och en femtedel saknar jord, och de kommer på ett eller annat sätt att göra upp räkningen med den nya regimen. Och ändå har bara en organisation i Makedonien och Adrianopel (Sandanskys bulgariska grupp) fört fram ett mer eller mindre radikalt jordbruksprogram. Vad gäller det härskande ungturkiska partiet, där jordägande bejer är framträdande,[14] förnekar det i sin nationellt liberala blindhet fullständigt att det finns någon bondefråga. Uppenbarligen hoppas ungturkarna att en ommöblering av administrationen, tillsammans med de parlamentariska formerna och procedurerna, i sig själva kommer att tillfredsställa bönderna. De misstar sig fullständigt. Missnöjet på landsbygden med de nya tingens ordning kommer dessutom oundvikligen att återspeglas i armén, som består av bönder. Soldaternas självmedvetande måste ha ökat betydligt under de senaste månaderna. Och om ett parti som baseras på officerare inte ger bönderna någonting, och sedan börjar skärpa disciplinen inom armén, så kan det med lätthet hända att soldaterna kommer att resa sig mot sina officerare, precis som officerarna tidigare reste sig mot Abdul Hamid.
Jämte bondefrågan finns arbetarfrågan.
Som jag har sagt tidigare är den turkiska industrin väldigt svag. Sultanens regim undergrävde inte bara landets ekonomiska grundvalar med sin politik, utan hindrade också medvetet inrättandet av fabriker, på grund av en sund rädsla för proletariatet. Men det visade sig vara omöjligt att helt skydda regimen mot denna fara. Redan under den turkiska revolutionens första veckor präglades den av strejker bland bageriarbetare, tryckare, vävare, spårvagnsanställda och tobaksarbetare i Konstantinopel, liksom hamn- och järnvägsarbetare. Bojkotten av österrikiska varor skulle ha svetsat samman och inspirerat Turkiets unga proletariat ännu mer, ty arbetarmassorna, speciellt hamnarbetarna, spelade en avgörande roll under denna kampanj.[15] Hur har den nya regimen besvarat arbetarklassens politiska uppvaknande? Med en lag som dömer till tvångsarbete för att ha gått ut i strejk. Ungturkarnas program nämner inte med ett ord några definitiva åtgärder för att hjälpa arbetarna. Men att behandla det turkiska proletariatet som en quantité négligeable [obetydligt kraft] innebär att man riskerar allvarliga överraskningar. En klass’ betydelse kan aldrig bara beräknas utifrån dess antal. Trots sin litenhet ligger proletariatets styrka idag i det faktum att det har landets samlade produktivkrafter och de viktigaste kommunikationsmedlen i sina händer. Det kan hända att ungturkarna kommer att spräcka sina skallar mot detta den kapitalistiska ekonomins grundläggande faktum.
* * *
Detta är de djupgående, ännu så länge dolda, samhälleliga motsättningar på vars grund det turkiska parlamentet uppmanas att fungera. Av de 240 deputerade stöds ungturkarna av omkring 140. Cirka 80 deputerade, huvudsakligen araber och greker, bildar blocket av ”decentralister”. Furst Saba-ed-Din har som mål att få en grund till politiskt inflytande genom en allians med dem: det är svårt att än så länge avgöra om han är en amatörmässig drömmare utan särskilt mycket förnuft, eller en intrigmakare som ännu så länge inte har visat sina kort. På den yttersta vänsterkanten finns armeniska och bulgariska revolutionärer, bland vilka det finns några få socialdemokrater.
Sådant är den turkiska representativa församlingens yttre – fortfarande alltför yttre – drag. Men ungturkarna och ”decentralisterna” är för närvarande diffusa politiska otydligheter som ännu har att ta form genom kontakten med sociala problem. Men ännu viktigare för den turkiska parlamentarismens öde är de krafter som verkar utanför parlamentet: ”främlingarna”, bönderna, arbetarna, soldatmassorna. Var och en av dessa grupper vill avgränsa en så stor plats som möjligt åt sig under det nya Turkiets tak. Var och en har sina egna intressen och sin egen revolutionära bana. Att med hjälp av spekulationer, det vill säga med beräkningar som görs i något arbetsrum eller kontor, på förhand avgöra utfallet av alla dessa krafter i det turkiska parlamentet, och sedan ta det som en pålitlig basis för allmän försoning, är en plan som bara är värdig liberalismens utopiska dogmatiker. Historien fungerar aldrig så. Den slår skoningslöst samman ett lands levande krafter och tvingar dem att uppnå ett ”resultat” med hjälp av hård kamp. Det är därför jag vidhåller att den militära revolten i Makedonien i juli förra året, som ledde till att parlamentet sammankallades, bara var revolutionens förspel: dramat ligger fortfarande framför oss.
Vad kommer vi att bevittna i Turkiet i den omedelbara framtiden? Det är meningslöst att gissa det. Bara en sak står klar – nämligen att en seger för revolutionen kommer att innebära ett demokratiskt Turkiet; ett demokratiskt Turkiet kommer att ge grundvalen till en Balkanfederation, och en Balkanfederation kommer en gång för alla att från Främre Orientens ”getingbo” rensa ut de kapitalistiska och dynastiska intriger som hänger som mörka åskmoln över inte bara den olyckliga halvön, utan över hela Europa.
Ett återupprättande av sultanens despoti skulle innebära slutet för Turkiet och en huggsexa om den turkiska statens kadaver. En seger för den turkiska demokratin skulle å andra sidan betyda fred.
Dramat ligger fortfarande framför oss! Och även om det bakom det oklanderliga välkomstleende som den europeiska diplomatin ger det turkiska parlamentet döljer sig kapitalistiska imperialistiska rovdjurständer, som är redo att utnyttja Turkiets första inre svårigheter för att slita henne i stycken, så står den europeiska demokratin med hela tyngden från sin sympati och stöd på det nya Turkiets sida – det Turkiet som ännu inte existerar, som bara är på väg att födas.
Kievskaja Mysl nr 3
3 januari 1909
Furst Ferdinand utnyttjade en strejk på den Orientaliska järnvägen för att ta över linjen i östra Rumelien, som tillhörde de österrikiska kapitalisterna. Till försvar för deras intressen utfärdade regeringen i Wien omedelbart en passande protest. Den var tydligen så välformulerad att till och med Arbeiter-Zeitung i Wien såg sig tvingad att uttrycka indignation mot de brittiska och franska ”förtalarna”, som bakom den framfusige bulgariske fursten försökte avslöja en österrikisk scenmästares sluga hand. Men förtalarna visade sig ha rätt. Det var inte bara det bulgariska övertagandet av den turkisk-österrikiska linjen, utan också de österrikiska protesterna mot detta övertagande, som utgjorde nödvändiga beståndsdelar i en konspiration mellan de österrikiska och bulgariska regeringarna. Det avslöjades inom två eller tre dagar. Den 5 oktober [1908] utropade Bulgarien sin självständighet, och två dagar senare förkunnade Österrike-Ungern att de annekterade Bosnien och Hercegovina. Båda dessa handlingar bröt mot Berlinavtalet, även om de inte innebar någon som helst förändring av Europas politiska karta.
De stater som idag ockuperar Balkanhalvön skapades av den europeiska diplomatin runt bordet vid Berlinkongressen 1879.[16] Det var där alla åtgärder vidtogs för att omvandla Balkans nationella mångfald till ett regelrätt tumult av småstater. Ingen av dem skulle få utvecklas utöver en viss gräns, var och en var intrasslad i diplomatiska och dynastiska band och ställdes mot alla de andra, och slutligen dömdes hela samlingen till hjälplöshet i förhållande till Europas stormakter och deras ständiga intriger och ränksmiderier. Kongressen avskilde en del av det territorium som befolkades av bulgarer från Turkiet och omvandlade det till en lydstat, medan östra Rumelien, med en nästan helt bulgarisk befolkning, blev kvar i Turkiet. De östrumelianska bulgarernas uppror 1885 rättade till de diplomatiska skärmaskinernas arbete från Berlinkongressen, och mot Alexander III:s vilja avskildes östra Rumelien de facto från Turkiet och förvandlades till södra Bulgarien.[17] Lydstaten Bulgariens beroende av Turkiet fick inget praktiskt uttryck. Det bulgariska folket vann lika lite på att avsluta detta anspråk som det turkiska folket förlorade på det. Men det österrikiska ombudet Ferdinand av Coburg nådde höjdpunkten på sin karriär, och omvandlades från en lydfurste till en enväldig monark.
Österrikes annektering av de två tidigare turkiska provinserna Bosnien och Hercegovina ledde inte heller det till några verkliga förändringar av de statliga gränserna. Oavsett hur genomträngande den ryska slavofilpatriotiska pressens rop om österrikiskt våld mot slavism är, så kan de inte förändra det faktum att båda provinserna överlämnades till den habsburgska monarkin för mer än 30 år sedan, och av ingen annan än Ryssland. Det var den muta som Österrike fick under den hemliga riksdagsöverenskommelsen med Alexander II:s regering 1876, i utbyte mot hennes neutralitet under det rysk-turkiska kriget som bröt ut 1877.[18] Berlinkongressen 1879 bara bekräftade Österrikes rätt att under obestämd tid ”ockupera” dessa provinser, och i utbyte mot de två slaviska provinser som Österrike hade tagit från Turkiet fick den tsaristiska regeringen det moldaviska Bessarabien. På diplomatins tjuvjargong kallades den här sortens avtal på bekostnad av en tredje part för ”kompensation”. Hursomhelst kan vi trösta oss med tanken att även om Krusjevan, Purisjkevitj, Krupenskij och andra välkända invånare i Bessarabien inte är sanna ryssar i etnografisk mening, så utgör de icke desto mindre en sorts ”allmänt slavisk motsvarighet” eftersom vi fick dem i utbyte mot Bosniens serber och kroater.
Österrikes politik på Balkan kombinerar på ett naturligt sätt kapitalistisk rovgirighet, byråkratisk dumhet och dynastiska intriger. Polisen, finansmannen, den katolska missionären och provokatören delar arbetet mellan sig. Sammantaget kallas allt detta att fullfölja ett kulturellt uppdrag.
Trots att Österrike under sitt 30-åriga styre i Bosnien och Hercegovina i grund och botten har undergrävt ”barbariet” i den naturliga ekonomi som fanns där, så har hon inte känt sig redo att avskaffa de feodala jordbruksförhållandena. De bosniska bönderna betalar än idag en tredjedel av sin skörd till godsägaren/bejen. Andelen analfabeter har under denna period minskat från 95 till 84%, men å andra sidan har antalet emigranter ökat kraftigt. Efter revolutionen i Turkiet, som orsakade utbredd jäsning bland bosnierna, beordrade Franz Josefs regering å ena sidan sin provokatör Nastić att organisera den högljudda affären med de serbiska separatisterna, och ”krönte” å den andra sitt 30-åriga civiliserande arbete med att utvidga den österrikiske kejsarens och den apostoliska ungerska kungens överhöghet till Bosnien och Hercegovina, och lovade invånarna självstyre i form av en Lantdag [provinsförsamling] baserad på godsens heliga hovstat [kuria]. De oupphörliga eftersökningarna och husrannsakningarna skulle förbereda bosnierna för att erhålla konstitutionella förmåner.
Men även om Habsburgs och Coburgs sammansvärjning inte ändrade på några faktiska förhållanden, så bröt den mot den internationella lagstiftningens heliga normer. Berlinavtalet utgör den formella grunden till Europas jämvikt i sin helhet. Frånsett så kallade ”moraliska” plikter skyddas den tydligen av arméer, befästningar och krigsfartyg, och är föremål för diplomaternas ständiga uppmärksamhet. Ändå hindrade detta inte på något sätt en av deltagarna i Berlinkongressen, nämligen Österrike, från att bryta avtalet så fort ett gynnsamt tillfälle erbjöds. Det europeiska ”samförståndets” bedrövliga oförmåga att förhindra att ett avtal under dess skydd bröts, utgör ett skoningslöst bevis mot illusionerna om möjligheten att förverkliga Guds fred med hjälp av förlikning mellan kapitalistiska stater (Jaurès!). Medling, tribunaler, alla dessa kongresser och konferenser och deras ”domar”, har inte mer tvångsbefogenheter än internationella avtal.
Utropandet av Bulgariens självständighet och annekteringen av Bosnien var omedelbara konsekvenser av den turkiska revolutionen – inte på grund av att den hade försvagat Turkiet, utan tvärtom för att den hade stärkt henne. Den historiska förutsättningen för Berlinavtalet var det gamla Turkiets sönderfall – en process som Europa skyndade på med ena handen medan den andra höll den inom bestämda gränser. Revolutionen har ännu inte lyckats återuppliva landet, men den har skapat förhållanden för dess återupplivande. Bulgarien och Österrike stod inför den verkliga eller synbara faran att Turkiet med tiden skulle vilja och kunna förvandla saga till verklighet. Det förklarar den väldiga hastighet med vilken Ferdinand iklädde sig kronan medan Franz Josef utvidgade det område som var underställt hans krona. Men den habsburgska monarken avslöjade öppet sin fruktan för ett återupplivat Turkiet: även om han annekterade Bosnien, så drog han ”frivilligt” tillbaka sin garnison från regionen Novibazar. Denna extremt viktiga åtgärd har medvetet och systematiskt tystats ner av båda sidor – av Österrikevännerna för att dölja en feg reträtt från den habsburgska monarkens sida, och av panslavisterna för att inte försvaga intrycket av ”brottet” att annektera Bosnien.
En hastig blick på en karta över Balkanhalvön räcker för att visa hur viktig sancaken[19] Novibazar är: denna smala landremsa – som tillhör Turkiet, bebos av serber och ockuperas av österrikiska trupper under villkoren i Berlinavtalet – är å ena sidan en kil som har körts in mellan ”serbdömets” två delar, nämligen Serbien själv och Montenegro, och å den andra en bro mellan Österrike och Makedonien. En järnväg genom sancaken, en koncession som beviljades Österrike under den gamla turkiska regimens sista dagar, skulle ha knutit samman den österrikiskt-bosniska linjen med den turkisk-makedonska linjen. Novibazars direkta ekonomiska betydelse – och detta var de österrikiska imperialisterna helt klara över – kunde bara bli obetydlig: men å andra sidan skulle det öppna en behändig strategisk väg för en österrikisk framstöt mot östra Balkan, och planerna grundade sig helt och hållet på framtidsutsikterna av en nära förestående uppstyckning av Turkiet. När detta hopp grusades skyndade sig Österrike att dra tillbaka den hand hon med feg girighet hade sträckt ut mot den ständigt sjudande kitteln Makedonien.
Således förlorade inte Turkiet någonting. Tvärtom återtog hon en provins vars öde hade verkat vara minst sagt tveksamt. Om hon svarade med så våldsamma protester, så berodde det på att hon efter en lång rad välkomsttal till den nya regimen, återigen såg den europeiska imperialismens öppna käkar hängande över sig. Var inte Ferdinands övertagande av kungakronan bara ett första steg, som skulle följas av ett försök att erövra Makedonien? Var inte evakueringen av sancaken en förtäckt invit till Serbien och Montenegro att erövra hans provins, och genom att på detta sätt bli indragen i kriget med Turkiet skydda Österrikes eftertrupp? Stod inte Ryssland bakom Bulgarien och Tyskland bakom Österrike? Det är lätt att förstå att de kapitalistiska och härskande kretsarna i Tyskland betraktade det återupplivade Turkiet med föga sympati. Under revolutionens allra sista år firade det tyska kapitalet den ena segern efter den andra i Turkiet: i maj 1908 hade Abdul Hamids regering givit dem en koncession för sista delen av järnvägen i Anatolien, i det område där det till synes finns mycket rika oljefält. Ångbåtslinjer, bankfilialer, monopol på vapenleveranser, järnvägskoncessioner, alla möjliga sorters order, med omfattande naturtillgångar och billig arbetskraft – de tyska kapitalisterna stod inför gyllene framtidsutsikter. Revolutionen berövade Hohenzollernmonarkin det politiska inflytandet i Konstantinopel, skapade möjligheter till en utveckling av en turkisk ”nationell” industri, och ifrågasatte att de tyska företagen erhöll koncessioner med hjälp av mutor och kapitalistiska intriger. Berlinregeringen gnisslade tänderna, drog sig tillbaka och beslutade sig för att vänta och se. Befästandet av ungturkarnas ställning gjorde det ännu mer nödvändigt att söka ett närmande till dem. Men utan tvekan är det kapitalistiska Tyskland lika uppriktigt beredda att hälsa det konstitutionella Turkiets sammanbrott som de hittills, hycklande, har hälsat dess seger. Å andra sidan visar Storbritannien än ljudligare sina vänskapliga känslor för den nya samhällsordningen, eftersom det har försvagat Tysklands ställning på Balkan. Under den oupphörliga kampen mellan dessa de två mäktigaste staterna i Europa, har ungturkarna givetvis sökt stöd och ”vänner” vid Themsen. Men den ömma punkten under förhållandena mellan Turkiet och England är Egypten. Det kan naturligtvis inte vara fråga om att Storbritannien frivilligt ska lämna detta land: hon är alltför upptagen med att behärska Suezkanalen för att gå med på det. Kommer Storbritannien att stöda Turkiet i händelse av militära svårigheter? Eller kommer hon att hugga Turkiet i ryggen genom att öppet annektera Egypten? Det ena är lika möjligt som det andra, beroende på omständigheterna. Hursomhelst är det inte sentimental tillgivenhet mot Turkiet utan kall och skoningslös imperialistisk beräkning som vägleder den brittiska regeringens handlingar.
Som vi redan har sagt har Turkiet all anledning att frukta att Bulgariens och Österrikes kränkning av hennes skenbara rättigheter kan följas av ett angrepp på hennes verkliga intressen. Ändå har hon inte vågat dra svärdet, utan har hittills begränsat sig till att vädja till de stormakter som deltog vid Berlinkongressen. Utan tvivel skulle ett folkkrig som inletts på initiativ av ungturkarna kunna göra deras styre oförstörbart, eftersom det är så nära knutet till den roll som armén spelar. Men på ett villkor – att kriget blir segerrikt.
Men det fanns inget hopp om seger. Den gamla regimen hade givit den nya regimen en i allra högsta grad desorganiserad armé: artilleri utan kanoner, kavalleri utan hästar, infanteri utan tillräckligt många moderna gevär, en flotta som var ännu mindre lämpad än den ryska för krigsliknande operationer. Även om Storbritannien skulle ge ett stort lån, var det otänkbart att under sådana förhållanden gå ut i krig med Österrike. Då återstod frågan om krig med Bulgarien. Här kunde Turkiet hoppas på seger genom att möta kvalitet med kvantitet. Men vad skulle resultatet bli av en sådan seger? Att återställa Bulgariens fiktiva status som lydstat? Sådana saker är det inte värt att strida för. Återta östra Rumelien? Men det skulle inte stärka Turkiet, utan istället stärka de redan starka centrifugala tendenser som den nya regimen fortfarande har att övervinna.
Reaktionära element som hursomhelst inte har något att förlora har inlett en energisk agitation för krig, och har såvitt det går att bedöma utifrån meddelanden från Konstantinopel lyckats försvaga ministeriets och den ungturkiska kommitténs inflytande. Den sistnämnda har å ena sidan försökt avleda folkets ilska genom att rikta den mot en bojkott av österrikiska varor, och har å den andra samlat de mest tillförlitliga regementen i Konstantinopel och skickat iväg de otillförlitliga. Precis som tidigare är kontrollen över armén ungturkarnas främsta styrka. Men denna deras begränsade sociala bas är också den viktigaste källan till faror för den nya samhällsordningen. Det härskande partiets valprogram är uteslutande begränsat till politiska och kulturella frågor. Det är på detta plan som regeringens verksamhet utvecklar sig. Dess första steg på det sociala området var att anta drakoniska åtgärder mot strejker. Ungturkarnas ledare förnekar kategoriskt att det finns arbetarfrågor i Turkiet, och betraktar det som sin överlägsenhet över Ryssland. Den gamla regimen bromsade systematiskt och medvetet den turkiska industrins tillväxt, och den är fortfarande ytterst outvecklad. Proletariatet i Konstantinopel består av arbetare på spårvägen och i tobaksfabrikerna, hamnarbetare och sättare. Proletariatets svaghet hindrar det från att för närvarande sätta något verkligt tryck på det härskande partiet. Bönderna kan utöva ett ojämförligt större inflytande på händelseutvecklingen i Turkiet. De befinner sig i halv livegenskap, intrasslade i ocker, en femtedel utan mark, och de behöver ytterst långtgående åtgärder inom jordbruket från statens sida. Ändå förde bara det armeniska partiet ”Dasjnaktsutiun” och den makedonsk-bulgariska revolutionära grupp som leddes av Sandansky fram ett mer eller mindre radikalt jordbruksprogram. Vad ungturkarna anbelangar, så ignorerar de bondefrågan på precis samma sätt som de ignorerar arbetarfrågan…. Det är högst osannolikt att de turkiska bönderna kommer att kunna uttrycka sina sociala intressen inom ramen för parlamentsvalen. Men stämningarna bland dem kan göra sig gällande på ett effektivare sätt – genom arméns förmedling. Händelserna under revolutionen måste ha ökat inte bara officerarnas utan också soldaternas medvetande. Och det är inte otroligt med framtidsutsikten att böndernas behov visar sig genom soldatmassorna, precis som den borgerliga ”nationens” intressen fick sitt uttryck genom officerskåren. Under dessa omständigheter kan det visa sig vara ödesdigert för det parlamentariska Turkiet att ett parti som litar till officerarna ignorerar bondefrågan.
Hursomhelst behöver Turkiet fred idag. När Turkiet inledde direkta förhandlingar med Österrike och Bulgarien, uttryckte hon sin villighet att inse fullbordade fakta, under förutsättning att dessa stater tar på sig en motsvarande del av statsskulden. Det skulle otvivelaktigt vara det bästa sättet för Turkiet att ta sig ur situationen, eftersom det under nuvarande omständigheter inte är möjligt för henne att vägra att fullgöra den enorma skuld som den gamla regimen hade dragit på sig. Så fort den aktuella frågan inskränks till den inblandade summan pengar, borde förhandlingarnas framgång vara säkrad.
Men just när jag skriver dessa rader har samtalen brutit samman – huruvida det är slutgiltigt eller tillfälligt återstår att se. Men det står helt klart att den brittiska och i synnerhet den ryska diplomatin gör allt de kan för att förhindra en bilateral överenskommelse mellan Turkiet och Österrike. Den uppgift de har ställt sig är att sammankalla en internationell kongress för att se över Berlinavtalet – givetvis inte av någon platonsk respekt för den internationella lagstiftningen.
Det nya Turkiets mest illvilliga fiende är utan tvekan det tsaristiska Ryssland. Precis som Japan har drivit bort henne från Stilla havets kust, hotar ett starkt Turkiet att en gång för alla driva bort henne från Balkan. Ett Turkiet grundat på demokratiska principer skulle bli politiskt lockande för Kaukasien – och inte bara för dess muslimska invånare. Turkiet är via religionen knutet till Persien, och den nya sortens Turkiet skulle även kunna kasta ut Ryssland från detta land och bli ett allvarligt hot mot Rysslands besittningar i Centralasien. Det finns inga slag som regeringen i St Petersburg inte skulle vilja rikta mot det nya Turkiet. Det halva medgivande som Izvolskij gav till Aehrenthal att annektera Bosnien och Hercegovina motiverades tveklöst av övervägandet att Ryssland skulle kunna få fördelar av förvirring på Balkan. En fredlig utgång av den nuvarande konflikten skulle innebära ett närmande mellan Bulgarien och Österrike och ett stärkande av Turkiet – med andra ord slutet för Rysslands politiska inflytande på Balkan. Den ryska diplomatins omedelbara uppgift nu är att förhindra en bilateral överenskommelse mellan de direkt inblandade parterna, väcka de europeiska stormakternas lustar och aptit, få dem att gräla sinsemellan, och själv roffa åt sig en bit av björnens päls. Jag har redan haft tillfälle att på dessa sidor skriva om det faktum att den tsaristiska regeringens senaste utrikespolitik fullständigt saknar någon enhetlig ”tanke”, och kan beskrivas som snyltande opportunism. Den livnär sig huvudsakligen på kampen mellan Tyskland och Storbritannien, och är till och med snyltande i förhållande till de kapitalistiska regeringarnas imperialistiska politik: den kombinerar en allians med Frankrike med ”vänskap” med Tyskland, hemliga avtal med Aehrenthal med officiella möten med Pichon. Att utnyttja varje spricka i den internationella politiken utan att dess svans fastnar i någon av dem – det är den uppgift som den ryska diplomatin döms till genom sin politiska svaghet. Men för att denna taktik ska få ens en anstrykning av framgång, krävs åtminstone ett tillfälligt ekonomiskt oberoende från de regeringar som har de bästa korten. Men händelserna på Balkan har brutit ut mitt under förhandlingarna om ett ny lån på en halv miljard till Ryssland. De ekonomiska och politiska förutsättningarna för det nya lånet är utomordentligt ogynnsamma. Årets skörd är sämre än genomsnittet och är i många provinser riktigt dålig. Handelsbalansen för årets första månader visar en tydlig försämring. Exporten har minskat kraftigt även jämfört med krigsåren [med Japan] och ”oroligheterna”. Det kan inte heller finnas någon tvekan om att den europeiska aktiemarknaden på sitt eget sätt har tagit hänsyn till studentoroligheterna, som de har lärt sig att se som ett mycket oroande symptom. Förhandlingarna om lånet, som förs med aktivt deltagande av ryska bankirer, drar ut i det oändliga. Moskvabörsen förklarar sin djupa nedgång med den totala frånvaron av nyheter om var, när och hur avtalet om det nya lånet kommer att slutas. Men för att Ryssland ska få fria händer i Balkanaffärerna är det framförallt avgörande att hon har kontanta medel. Det är för närvarande den tsaristiska diplomatins akilleshäl! Storbritannien, med vilken Frankrike samordnar sin utrikespolitik, försöker utnyttja Ryssland mot Österrike och Tyskland, men har ingen anledning att stärka tsarismen på Balkan mot sig själv. Det är därför osannolikt att hon kommer att ge något stort lån innan konferensen, eller allmänt sett innan de nuvarande komplikationerna i Främre Orienten fullständigt har lösts. Hon kan bara samtycka om hon dessförinnan har bundit den tsaristiska diplomatin till händer och fötter och säkerställt att dess inflytande skulle utövas till Storbritanniens fördel. Det är detta som ligger bakom den oavsiktliga men desto mer mördande humor med vilken den brittiska finanspressen uppmanar Ryssland att visa fullständig ”osjälviskhet” på Balkanhalvön. Fångad i dessa motsättningar reser Izvolskij runt i Europa från den ena regeringen till den andra, till synes i hemlig förhoppning om att hans politiska inflytande kommer att öka proportionellt mot hans reseutgifter. Och varthelst han reser hör den ryske ministern bakom ryggen den ryska pressens patriotiska kör, där Novoje Vremjas hesa gormande är i harmoni med de lustfyllda tjuten från Miljukovs Retj. ”Österrike har skamligt korsfäst slaviskheten!” ylar kadeter, oktobrister och Novoje Vremjas folk, ”och därför kräver vi kompensation – den allra mest osjälviska och rena kompensation!” Dessa patrioters hysteri, där var och en försöker överrösta den andre, har under de senaste veckorna nått högsta möjliga nivå. Allting blandas ihop i en enda motbjudande hög – och från de politiska programmen, anglofilismen, den panslavistiska ideologin och yttre värdigheten flyger det bara ut bitar av ylle. ”Kompensation, den mest osjälviska kompensation!” Var? Vad för sort? Ingen kan svara. Deras desperata illvilja bara förvärras av maktlöshet och förvirring. Novoje Vremja skissera nya planer och presenterar dagligen nya sammanslutningar. Från att ha gnisslat tänder mot turkarna övergår den plötsligt till inställsam vänlighet mot dem: ”I själva verket står moskoviter och ottomaner närmare varandra än någon annan.” Den oktobristiska pressens uppträdande kännetecknas av samma febrila instabilitet. Under de senaste veckorna har den med allt större beslutsamhet hävdat sitt stöd för ett närmande mellan Ryssland och Storbritannien, som den tidigare hade varit kyligt reserverad till. När Golos Moskvij rapporterade om inrättandet av engelsk-ryska handelskammare i London och St Petersburg, satte den detta nya internationella förbund under beskydd av den klass ”som kanske mer än någon annan för folk närmare varandra”. Men efter att pressen i London hade predikat om girighetens ondska för Izvolskij brast det halvofficiella oktobristiska organet ut i ursinnig vrede mot Storbritannien, som än en gång hade visat sin ”sedvanliga trolöshet”. Men värst av alla var den liberala pressen, som försökte ge sin påhittade oppositionella imperialism en principiell ”panslavistisk” utformning. Under helgerna inspekterade Miljukov Balkanhalvön och kom till slutsatsen att allting går utmärkt där. Med karakteristiskt skarpsinne rapporterade han från Belgrad att ett närmande mellan Serbien och Bulgarien var på god väg och snart skulle bära frukt…. Men bara några veckor senare tvingades nypanslavismen genomgå en obehaglig erfarenhet. Vad i all världen hände? Bulgarerna slöt en överenskommelse med slaviskhetens ”värsta fiende”, Österrike, och hjälpte henne att annektera två provinser som beboddes av serber. Med hjälp av kadeternas fortsatta stöd gav Izvolskij, som representerade den så kallade ”nya linjen”, sitt hemliga godkännande av ”korsfästandet” av slaviskheten. Det österrikiska kejsardömets polacker, rutener och tjecker uttryckte via sina nationalistiska partier i de österrikiskt-ungerska delegationerna sin fullständiga solidaritet med den annektering som Habsburgmonarkin genomförde. Bara två dagar efter den ”allslaviska” kongressen i Prag visade således historien återigen (!) att brödraskapet mellan alla slaver är hycklande undanflykter, och att varken nationellt dynastiska eller borgerligt imperialistiska intressen rådgör med etnografiska nyhetsblad.[20] Kadeterna har förlorat varje tillstymmelse till ideologisk täckmantel och jämte det sina sista trasor av skam. Retj klagar upphetsat att regeringen gör det svårt för folket att hålla möten för att protestera mot annekteringen av Bosnien och möten för att uttrycka sitt stöd för Izvolskij. Kadeternas halvofficiella organ skyndar sig att med ivrig inställsamhet oroligt fråga om Izvolskij kanske har ”gått med på en hel del till Turkiet” (Retj, 1 [14] oktober). Det är logiken i oppositionens underdåniga inställning. Efter att ha börjat protestera på grund av att Österrike annekterade två provinser som hade erövrats från Turkiet, slutar de med att kräva påtryckningar mot … Turkiet. Vad menar de med att ”gå med på en hel del”? För två år sedan reste dessa herrar till Paris för att försöka få hjälp från de franska Radikalerna mot den tsaristiska regeringen. Och nu driver de den tsaristiska regeringen mot Turkiet som en kamp för förnyelse. På grund av de förluster som Turkiet hade drabbats av kräver de kompensation till Ryssland, på Turkiets bekostnad.
Det är så den borgerliga pressen förbereder betingelserna för en internationell konferens där den tsaristiska diplomatin med Novoje Vremjas ordska uppträda som ”slavernas beskyddare och försvarare av kränkta rättigheter”.
Den ryska diplomatin vill säkra en utgång för sin flotta till Medelhavet, efter att den i mer än ett halvt sekel har varit inspärrad i Svarta havet. Bosporen och Dardanellerna är två portar, effektivt skyddade med artilleri, och de bevakas av Turkiet, som i kraft av Europas ”mandat” är portvakt för sunden. Om ryska örlogsfartyg inte kan lämna Svarta havet, så kan inte heller andra länders örlogsfartyg stäva in i det. Den tsaristiska diplomatin vill bara låsa upp porten för sina egna örlogsfartyg.
Men Storbritannien kan knappast gå med på det. En demilitarisering av sunden skulle bara vara godtagbart för henne om den gör det möjligt för henne att skicka fartyg till Marmarasjön och Svarta havet. Men i så fall skulle Ryssland, med sina obetydliga örlogsstyrkor, inte vinna något utan istället förlora. Turkiet skulle förlora i båda fallen. Hennes egen flotta är oduglig, och den stat som kan få fram sina örlogsfartyg till Konstantinopels murar skulle vara herre över staden. Novoje Vremja morrar ilsket åt Storbritannien för att de vägrar ge den tsaristiska regeringen en rättighet som, med tanke på Svarta havsflottans svaghet, bara skulle vara av ”rent teoretisk karaktär”, och kräver samtidigt av sultanens regering att den ska öppna sina portar för Ryssland, och lovar i gengäld att skydda Turkiets makt över sunden mot andra länders angrepp. Ryssland protesterar, i Berlinavtalets namn, mot en bilateral överenskommelse mellan Turkiet och Österrike, men vill med hjälp av en bilateral överenskommelse med Turkiet själv bryta mot Europas mandat. Om hon skulle få som hon vill, skulle det inte bara vara ett hot mot en fredlig utveckling i Turkiet, utan också mot freden i Europa i sin helhet.
Medan Izvolskij väver diplomatiska intriger i Europa, gör överste Ljachov i Asien sin del av samma arbete genom att kapa diplomatiska knutar med sitt svärd. Bakom den ”nationella” pressens rabalder om händelserna på Balkan och dess patriotiska ylande, förbereder sig tsarismen ännu en gång för att trampa ner det revolutionära Persien med kosackernas armékängor. Och det görs inte bara med Europas moraliska fördragsamhet utan också det ”liberala” Storbritanniens aktiva deltagande.
Tabriz’, Persiens viktigaste stad, seger över shahens armé rubbade fullständigt diplomaternas planer i Petersburg och London. Revolutionens avgörande seger förde inte bara med sig framtidsutsikter om Persiens ekonomiska och politiska återfödande, utan det utdragna inbördeskriget skadade också omedelbart det ryska och brittiska kapitalets intressen. Efter att i namn av ordning ha upplöst Majlis, släppte Ljachov lös anarki i hela landet. Medan han rengjorde sina maskingevär och slipade sina bajonetter för vidare operationer, läste Novoje Vremja domen över Persien. ”Vi får inte glömma bort”, sa denna tidning, ”att hela östra delen av Transkaukasien och Azerbajdzjan etnografiskt utgör en enda enhet…. De armeniska kommittéerna genomför inte sin revolutionära aktivitet bara i vårt land, utan också i Persien, och strävar efter att förena den revolutionära rörelsen och få till stånd allmän oordning…. Transkaukasiens tatariska halvintellektuella glömmer att de är ryska undersåtar, visar varm sympati med oroligheterna i Tabriz och skickar dit frivilliga: Sattar Khans följe består av unga tatariska och armeniska demagoger….” Förgäves uppmanade anjomanen[21] i Tabriz alla ”civiliserade och humana människor i världen” att minnas den kamp som deras heroiska förfäder hade fört för ”idealen rättvisa och rätt”. Förgäves krävde emigranter från Persien i en glödande appell (i Times), att Europa lämnar Persien ifred och låter henne lösa sina egna angelägenheter. Persien hade fått sin dom. I en rapport om de senaste samtalen mellan Izvolskij och Grey, betonade utrikesdepartementet i London demonstrativt den fullständiga solidariteten mellan de två regeringarna som en garanti för deras ”harmoniska samarbete” för att lösa Centralasiens problem. Och redan den 11 (24) oktober korsade 6 ryska infanteribataljoner, åtföljda av motsvarande artilleri och kavalleri, den persiska gränsen för att ockupera det revolutionära Tabriz. Telegrafkommunikationerna med staden hade för längesedan stängts av, Europas humana folk besparades behovet att steg för steg följa exakt hur tsarismens otyglade slödder genomförde två ”kristna” nationers ”harmoniska samarbete” mitt bland Tabriz’ rykande ruiner….
Med hjälp av sitt mäktiga uppror över hela landet, och i synnerhet i Kaukasien, fick det ryska tsardömets proletariat Persien att kliva ut i det politiska livet. Men nu är det inte starkt nog att dra tillbaka den blodiga näve som har höjts ovan det persiska folkets huvud. Det enda Rysslands socialistiska arbetare kan göra är att skoningslöst brännmärka inte bara den tsaristiska slaktarens arbete, utan också de borgerliga partier som delar ansvaret för dennes brott.
”Lämna Tabriz!” Denna paroll måste ljuda i varenda fabrik och varje arbetarklubb, så att den sedan kan uttryckas från Dumans talarstol, så att alla kan höra den över hela landet och hela världen.
”Bort med tassarna från Balkan!” Tsarismen har inga rättigheter i Konstantinopel. Svarta havsflottan har inget i Marmarasjön eller Medelhavet att göra. Men folken kan själva lösa sina relationer, de kommer att göra det bättre och pålitligare utan att tsarismen lägger sig i med sina blodiga provokationer och rovgiriga intriger.
Må det ryska socialistiska proletariatets röst tränga igenom den atmosfär av reaktionära giftångor som den borgerliga pressen har fyllt med sina chauvinistiska och lumpet krypande utandningar.
14 (27) oktober Proletarij nr 38
1 (14) november 1908
När den stora franska revolutionen följdes av en europeisk reaktion som gav upphov till den Heliga alliansen, och återigen då kontrarevolutionen använde all sin kraft för att sätta stopp för arvet från 1848, dök östfrågan vid varje tillfälle upp på scenen. Detta påpekade Marx redan på sin tid. Och, som för att rättfärdiga skeptiker genom att hävda att historien alltid upprepar sig i en ond cirkel, dyker östfrågan nu, efter nederlaget för revolutionen i Ryssland,[22] åter upp på dagordningen. Men med vilken enorm skillnad! Då ritade Europas diplomater av hjärtans lust linjer med sina fingernaglar överallt på Balkanhalvöns karta, och avgjorde nationers öden, nu har folken på Balkan själva vaknat till historiskt liv, Balkanfrågan har blivit deras egen fråga, och Turkiet ställer sin egen revolution mot tsarismens återkomst till Balkan; Balkans kapitalism står stadigt på fötterna; Balkanfolkens socialdemokratiska rörelse har uppstått ur tidevarvens kaos. Och om Europas sydöstra hörn inte längre är ett passivt objekt ens för den europeiska diplomatins rovgiriga allianser, så måste det även för de europeiska socialdemokraterna sluta att bara vara ett geografiskt uttryck utan ansikte och bli ett levande politiskt begrepp: [Andra] internationalens sektion på Balkan växer och antar alltmer definitiv form.
Den kapitalistiska utvecklingen i Främre Orienten kännetecknas av koloniala drag. Den europeiska börsen har fångat Balkanstaterna i ett nät av statliga skulder, och plundrar med hjälp av de ”nationella” skattesystemen Balkanhalvöns bönder och arbetare utan särskillnad avseende nation eller ras; europeiska varor översvämmar den inhemska och hantverksproduktionen; slutligen underordnar den europeiska industrikapitalismen den lokala kapitalismen under sig själv, och etablerar på Balkan järnvägssystem och industriföretag av den allra modernaste kapitalistiska sorten. Denna utveckling klämmer småbourgeoisin i ett skruvstäd redan i början av dess historiska existens. Småbourgeoisins ekonomiska sönderfall kompletteras av dess politiska förruttnelse. Jämte de ruinerade bönderna har den blivit kanonfoder för brännvinspolitiker, gathörnsdemagoger, dynastiska och antidynastiska bluffmakare som växer upp som svampar ur den jordbrukskoloniala parlamentarismens gödselstack. Storbourgeoisiens lilla, mellanliggande skikt inleder sin historiska karriär med orden ”kartell” och ”lockout” på läpparna, politiskt helt avskild från massorna och på jakt efter stöd från de europeiska bankerna. Den kapitalistiska utvecklingens koloniala karaktär är här ännu mer uttalad än i Ryssland, och placerar proletariatet i ställningen som förtruppskämpe, sätter landets högst koncentrerade produktivkrafter i dess händer, och ger det en politisk betydelse som i särklass överträffar hur många de är. Precis som huvudbördan av kampen mot den patriarkalt byråkratiska regimen i Ryssland hamnar på proletariatets axlar, så är proletariatet på Balkan de enda som tar på sig den enorma uppgiften att upprätta normala förhållanden för samexistens och samarbete mellan halvöns många folk och raser. Problemet är att på ett territorium vars gränser har definierats av naturen, skapa statsformer som är tillräckligt breda och flexibla för att, på basis av nationellt självstyre för de olika delarna, säkra en enad inre marknad och gemensamma regeringsorgan för halvöns hela befolkning. ”Att befria oss från separatism och inskränkthet; avskaffa gränser som splittrar folk med delvis identiska språk och kultur och som delvis är ekonomiskt sammanbundna; och slutligen sopa bort former för den utländska både direkta och indirekta makten som berövar folket dess rätt att själva avgöra sitt öde.” Det var med dessa negativa uttryck som sydöstra Europas socialdemokratiska partiers och gruppers första kongress formulerade sitt program när den träffades i Belgrad den 7–9 januari 1910.[23]
Det positiva program som följer av detta är: en federation för Balkan.
Den kapitalistiska utvecklingens behov kolliderar ständigt med separatismens snäva begränsningar på Balkan, och federationen har blivit en tanke som förmedlas av de härskande klasserna själva. Mer än så: den tsaristiska regeringen, som är oförmögen att spela en självständig roll på halvön, försöker träda fram som initiativtagare och beskyddare för ett bulgariskt-serbiskt-turkiskt förbund, med spetsen riktat mot Österrike-Ungern. Men det är bara diffusa planer på en tillfällig allians för Balkans dynastier och politiska partier, som genom själva sin natur är oförmögna att garantera frihet och fred på Balkan. Proletariatets program har inget gemensamt med allt detta. Det är riktat mot Balkans dynastier och politiska klickar, lika mycket mot Balkanländernas militarism som mot den europeiska imperialismen; lika mycket mot det officiella Ryssland som mot Habsburgarnas Österrike-Ungern. Dess metoder är inte diplomatiska allianser utan klasskamp, inte Balkankrig utan revolutioner på Balkan.
Förvisso är arbetarna i Balkanländerna för närvarande alltför svaga för att befinna sig i en ställning där de kan genomföra sitt politiska program. Men imorgon kommer de att vara starkare. Den kapitalistiska utvecklingen på Balkan äger rum under hårt tryck från Europas finanskapital, och det annalkande industriuppsvinget – och att det är nära visar sig i byggfebern i Sofia – kan på några år föra med sig en industrialisering av denna halvö som är så rikt utrustad av naturen och så gynnsamt placerad. Med tanke på denna bas kan första bästa allvarligare uppror i Europa göra den socialdemokratiska rörelsen i Balkanländerna till centrum för avgörande händelser, likt de händelser som de ryska socialdemokraterna var indragna i 1905. Men redan idag har programmet om en federation på Balkan stor praktisk betydelse: med tanke på principen om enhet vägleder det inte bara den dagliga politiska agitationen, utan det utgör också (och det är ännu viktigare) den grundval på vilken halvöns nationella arbetarorganisationer samlar sig, och på detta sätt skapar en förenad sektion av den internationella socialdemokratiska rörelsen.
* * *
Äran för att ha tagit initiativet för att ena Balkanländernas proletariat tillhör de socialdemokratiska partierna i Serbien och Bulgarien. Trots sin ungdom – om vi bortser från deras ideologiska förflutna och bara betraktar dem som arbetarorganisationer är båda två bara 7-8 år gamla – så har de gjort internationalen stora tjänster. Vid ett avgörande ögonblick efter annekteringen av Bosnien och Hercegovina, när alla serber greps av en törst efter hämnd, gick socialdemokraterna där djärvt mot den rådande trenden. Kamrat Kaclerović, partiets enda deputerade i Skupstina (parlamentsbyggnaden), hade modet att slunga den bittra sanningen i ansiktet på både de rusiga nationalisterna och nyktra intrigmakarna. Partiets centrala organ, Radnicke Novine, lanserade en obeveklig kampanj mot den militära klickens ledare i Belgrad, furst George, som socialdemokraterna inom några dagar tvingade att avsäga sin rätt till tronen. Och denna taktik, att kombinera politisk realism med revolutionär tapperhet, stärkte partiet organisatoriskt och ökade dess politiska inflytande. Samma sak gäller de bulgariska socialdemokraterna, som kämpade kompromisslöst, först mot det patriotiska äventyr som förvandlade den låtsade lydfursten till oberoende ”kung av Bulgarien”, och sedan mot att Ryssland la sig i konflikten mellan Turkiet och Bulgarien. Kampen mot den nypanslavistiska demagogin, med sina liberala gester men reaktionär in i märgen, är en viktig tjänst som både de serbiska och bulgariska socialdemokraterna har tillhandahållit. Det bulgariska partiet omvandlade den senaste partikongressen, som hölls 24–26 juli i år, till en inspirerande ”demonstration av pansocialism mot panslavism” genom att bjuda in representanter för de ryska, polska och serbiska socialdemokraterna till Sofia, representanter för proletariatet bland just de folk vars borgerliga representanter bara några veckor tidigare hycklade ett panslaviskt brödraskap i samma stad. Och även om Sofias ryssvänliga press visade sig vara så skamlig, dum och feg att den höll tyst om den socialdemokratiska kongressen, så talade den sistnämnda för sig själv tillräckligt vältaligt: gatudemonstrationen den 24 juli, där 3.000-4.000 arbetare deltog; gratulationstalen från utländska delegater vid kongressens öppna möte, som hölls på arbetarhögkvarterets gårdsplan inför många hundra gäster; den offentliga föreläsningen om den ryska revolutionen, som annonserades med röda affischer som sattes upp över hela staden; de högtidliga offentliga diskussionerna om Balkanfrågan, som inleddes med Blagoevs tal – allt detta fick, trots den borgerliga pressen ansträngningar, den socialdemokratiska kongressen att stå i centrum för allmänhetens intresse, och gjorde den till en djupt betydelsefull episod i det unga bulgariska partiet.
Jag har nämnt den borgerliga pressens konspiration av tystnad. Till detta vi lägga det faktum att den enda dagstidning som har mer eller mindre rätt att kalla sig socialistisk, Kambana (Klockan), nogsamt höll tyst om den internationella demonstrationen mot panslavismen – inte så mycket av politiska som av fraktionella överväganden. Här måste några ord sägas om de fraktionella grupper som spelar en stor roll i den bulgariska socialdemokratiska rörelsen.
1903 splittrades det bulgariska partiet i två fraktioner: tesnjaker (”de smala”) under ledning av Blagoev, Kirkov, Rakovskij och Bakalov, och ”de breda”, under ledning av Yanko Sakazov och N Gabrovskij. Till skillnad från tesnjakerna, som upprätthöll den striktaste klassdisciplin, lutade den ”breda” fraktionen åt något som kallades ”ett indirekt förhållningssätt”, vilket betydde samarbete med borgerligt demokratiska element och revisionism på det teoretiska området. Båda partierna behöll det gamla förenade partiets namn, program och stadgar. 1905 skedde ytterligare en splittring bland tesnjakerna: under ledning av Bakalov och Charlakov bröt sig en grupp ”liberaler” loss, och anklagade Blagoevs anhängare, de ”konservativa”, för organisatorisk inskränkthet som fick till resultat att partiet isolerades från arbetarklassen och riskerade att förvandla det till ett ”hemligt förbund”. 1908 bröt sig ännu en grupp oliktänkande loss från tesnjakerna, missnöjda med partiets konservatism, och uppmanade till enhet mellan alla socialistiska organisationer. Det var de så kallade ”progressiva”, under ledning av Iliev. Ett försök till allmänt enande misslyckades på grund av motstånd från tesnjakerna. Jämte och i opposition till dem bildades det som blev det ”förenade” partiet, bestående av ”de breda”, ”liberalerna” och de ”progressiva”. Det enda bandet mellan de två partierna är nu den häftiga polemiken som pågår mellan dem. Även om Kambana inte är något partiorgan, så är den icke desto mindre knuten till den ”förenade” partiet och fungerar i viss mån som dess halvofficiella talesperson. Det förklarar dess inställning till den demonstration mot slavofilismen som organiserades av tesnjakerna.
Karaktären på och utformningen av grupperna och splittringarna inom den bulgariska socialistiska rörelsen beror i grund och botten på landets politiska omognad: den svaga skiktningen av samhällslivet, den totala frånvaron av politiska traditioner, den proletära förtruppens otillräckliga oberoende och den radikala och socialistiska intelligentsians alltför stora antal. Intellektuella spelar en oproportionerligt stor roll i alla bulgariska partier, och den enda teoretiska tradition de besitter är socialismen. Det ”demokratiska” partiets grundare, Petko Karavelov (nu död), var på sin tid anhängare till Narodnaja Volja i Ryssland. Journalisterna och till och med alla de borgerliga partiernas ministrar genomgick en lärotid som socialister, om än bara för en kort period. Socialismen var deras politiska grundskola. För att praktisera den grundläggande kunskap de erhöll där gick de över till det andra lägret. Den del som förblev socialismen trogen längst var lärarna, både män och kvinnor, i folkskolorna. Tillsammans med landets kulturella underutveckling, gav dess behov av upplysning lärarnas arbete en missionerande, apostolisk karaktär, och fick dem att omfatta den mest radikala ideologi som fanns tillgänglig.
Således omfattar den bulgariska socialistiska rörelsen inte bara arbetarnas politiska och fackliga organisationer utan också en stor, dåligt definierad beståndsdel av socialistiska och halvsocialistiska intellektuella. Gränslinjerna mellan de borgerliga partierna är i sin tur ganska kaotiska, eller snarare så finns det inga sådana linjer. Den yttersta visdomen inom bulgarisk politik utgörs av demagogi: i jämförelse med det är korruption bara en teknisk detalj. Det är demagogi som erövrar hjärtan, parlamentsplatser och ministerportföljer. I detta politiska kaos, som närsomhelst är redo att ikläda sig bilden av en gudom stående vid rodret, innebär de socialistiska intellektuellas överdrivna dominans en risk för att det unga arbetarpartiet utsätts för stora frestelser och korruption. Den proletära armén växer men är fortfarande svag: dess generalstab är för stor för den. Ledarnas möjlighet att utöva något direkt politiskt inflytande är begränsad på grund av den förhållandevis lilla armén. Och ändå är det, allmänt sett, väldigt lätt för var och en med minsta talang att spela en roll inom den bulgariska politiken! Det enda som krävs är att göra ett litet skutt åt ena sidan. I själva verket är inte ens ett sådant skutt obligatoriskt, eftersom den radikala intelligentsian i regnbågens alla nyanser utgör en naturlig bro som leder från en socialistisk ideologi till en borgerlig praktik.
Det ”indirekta förhållningssättet” har just till funktion att ge form åt denna de socialistiska intellektuellas strävan att springa före den historiska processen, och med hjälp av konstgjorda allianser ge socialdemokraterna ett inflytande som inte går att uppnå på basis av proletariatets nuvarande antal och organisationsgrad. Men i Bulgarien är det ”indirekta förhållningssättet”, det vill säga samarbete med borgerliga demokrater, farligare än på andra ställen: ty var börjar och slutar denna bulgariska ”demokrati”, detta fenomen som idag har väckts till liv som genom att slå med en stav mot en sten, men som imorgon kan skickas tillbaka till icke-varat? Dessutom är de Demokrater som har makten i Sofia – och igår var republikaner och konspiratörer – på inget sätt underlägsen de franska radikalerna vad gäller metoder för politisk korruption. Och nu ser vi hur den eller andra anhängaren av ”indirekt förhållningssätt”, tidigare ledare för lärarnas fackförening eller järnvägsarbetarnas fackförening, sitter på bekväma jobb i olika ”demokratiska” kontor…. Å andra sidan ger samma förhållanden också upphov till en motsatt fara, nämligen att arbetarklassens politiska parti förvandlas till ett socialistiskt seminarium.
Vi har sett att det bulgariska partiet har splittrats tre gånger, så att det nu finns två partier och även en fraktionell spricka i det ”förenade” partiet. Tesnjakerna betraktar bara dessa splittringar som en ”reningsprocess” av arbetarpartiet, för att bli av med småborgerliga intellektuella element. Men det går inte att skriva under på denna åsikt utan förbehåll, inte bara på grund av att intellektuella också spelar en dominerande roll bland tesnjakerna, och inte bara för att det ”förenade” partiet, såvitt jag kan bedöma, innehåller många värdefulla socialistiska element, utan framförallt därför att vi inte kan bortse från den bulgariska arbetarrörelsens mest olyckliga drag, nämligen splittringen i fackföreningarna mellan tesnjakerna och det ”förenade” partiet.
Avslutningsvis kommer här en övergripande granskning av tesnjakernas organisation och aktivitet. Jag deltog på deras partikongress[24] som representant för de ryska socialdemokraterna. Partiets vältalige sekreterare, talangfulle agitator och redaktör för partiets tidning Rabotnitjeskij Vestnik, och även partikassör, den oförtröttlige Georg Kirkov, gav i ett fem timmar långt tal till kongressen en uttömmande bild av partiets liv och arbete. Under det senaste året omfattade det 56 lokala organisationer och grupper med 2.126 medlemmar, varav 1.519 arbetare. Anslutna till partiet var dessutom de socialdemokratiska lärarnas organisation, med 851 medlemmar; kommunalanställdas organisation, med 250 medlemmar; fyra socialdemokratiska studentgrupper, med 52 medlemmar; 12 självstudiegrupper av arbetare, med 325 medlemmar; och 14 klubbar för unga arbetare, med 420 medlemmar. Kirkov var ledsen att behöva rapportera att partiets medlemskap bara hade ökat med 12% under det senaste året. På grund av det ytterst strikta urval som lokalorganisationerna gör, ligger det alltid under medlemsantalet i fackföreningsfederationen, som andligen och organisatoriskt är knuten till partiet. Denna fackföreningsgrupp omfattar idag 13 centraliserade fackföreningar med 172 lokalavdelningar och 4.600 medlemmar. Den har ökat sitt medlemsantal med 1.200 sedan förra året. Under det senaste året har fackföreningsgruppen använt 15.000 leva (francs) på strejkbehov och betalat ut 10.000 leva i understöd. Antalet fackliga publikationer är nu 12. Kirkov beskrev partiets agitatoriska och förlagsverksamhet med en känsla av berättigad tillfredsställelse. Under det senaste året har det hållit 917 öppna möten, med deltagande av 154.675 personer, utfärdat 647 appeller i 158.896 exemplar, och spridit 18.896 exemplar av 157 broschyrer. Första maj 1910 engagerade nästan 14.000 arbetare. Partiets och de förenade fackföreningarnas centralorgan, Rabotnitjeskij Vestnik, som kommer ut tre gånger i veckan, slutade sitt 13:e år med 3.214 prenumeranter. Partiets månadstidning, Novo Vreme, som redigeras av partiets ”åldersman” Blagoev, partiets grundare och bulgarisk marxistisk teoretiker, hade i slutet av sitt trettonde år 1.275 prenumeranter. Partiets tryckeri är dess stolthet: omsättningen ökade från 124.000 francs 1909 till 422.000 år 1910. Under det senaste året producerade tryckeriet 16 böcker och broschyrer, inklusive Engels’ Familjens ursprung, Kautskys Vägen till makt, Engels’ Ludwig Feuerbach, Parvus’ Socialdemokrati och parlamentarism och Kautskys Marx och hans plats i historien, var och en i 2.000 exemplar; Bebels Från mitt liv, i en upplaga på 3.000, och slutligen första bandet av Kapitalet, översatt av Blagoev, av vilket 1.700 har beställts före publiceringen. Nästan samtidigt kom det också ut en andra upplaga av Kapitalet, översatt av Bakalov. Med sina stora revolutionära traditioner och sina ojämförbara talare och parlamentariker, har vårt parti i Frankrike all anledning att titta med avund på den fantastiska skolningsverksamhet som det bulgariska partiet genomför i ett land med låg kulturell nivå och knappt fem miljoner invånare.
* * *
Det förtjänar att nämnas att det bulgariska partiet alltid har påverkats av det ryska partiet. Hur starkt detta inflytande är har vi ryssar inte ens avlägset någon aning om. Inte bara den 95 år gamle Blagoev, som studerade vid ett ryskt universitet och arresterades 1885 i St Petersburg för att ha organiserat arbetarcirklar och ha hjälpt till att starta tidningen Rabotjij; inte bara 45-åringen Kirkov, som gick på gymnasiet i Nikolajev och redan vid den tiden drogs med i Narodnaja Voljas kretsar; utan hela den unga bulgariska socialdemokratiska intelligentsian är helt igenom ”russifierad”, och jämte intelligentsian också proletariatets avancerade skikt. De följde vår teoretiska strid med ”ekonomisterna” och sedan splittringen mellan bolsjeviker och mensjeviker. Iskra är ett lika levande begrepp för dem som för oss – eller för att inte överdriva, som Die Neue Zeit är för serberna. De bulgariska arbetarna sjunger ryska revolutionära sånger, och i bulgariska politiska artiklar stöter man ständigt på vårt eget partis språkbruk.
L Trotskij och K Kabaktjiev
Skiss av Bulgariens politiska liv
I slutet av juni [1910] hölls den andra ”allslaviska” kongressen i Bulgariens huvudstad Sofia.[25] Betydelsen av denna händelse kan sammanfattas så här: politiskt bankrutta från diverse slaviska länder samlades för att förkunna sin bankrutt till resten av världen.
Vid möten i St Petersburg och sedan vid Pragkongressen 1908 tog den nya ”panslavistiska” rörelsen plats på scenen till ljudet av trummor och trumpeter: den tog på sig att försona polacker och ryssar, rutener och polacker, serber och bulgarer, att få slut på friktioner och fiendskap mellan de borgerliga klasserna i alla de slaviska nationerna och sätta den nya slaviskheten på en grundval av frihet, jämlikhet och broderskap. Sedan dess har två år gått, och man tvingades rapportera mycket dåliga resultat till kongressen i Sofia. Under denna period lyckades alla motsättningar inom slaviskheten bli exempellöst intensiva. I det ”slaviska” Ryssland satte kontrarevolutionen förföljelser av polacker och ukrainare på dagordningen: den nya zemstvon i väst och planerna att isolera distriktet Chelm är den konstitutionella tsarismens slutgiltiga ord om politiken i Polen.[26] I Galicien ledde den polska aristokratins och borgarklassens förtryck av den rutenska nationaliteten, nästan dagen innan kongressen i Sofia, till blodiga strider innanför Lviv-universitetets väggar.[27] Relationerna mellan Bulgarien och Serbien hade inte försämrats under denna period, men de hade förvisso inte förbättrats. Med tanke på dessa fakta lät talen som hölls i Sofia om solidariteten mellan alla slaver inte ens hycklande, så öppen var den ömsesidiga fientligheten och skamlösa oförskämdheten som uttrycktes i dem. Kadeterna, som fram till nyligen hade lett den allslaviska kören, drog sig tillbaka i bestörtning och förvirring, och lämnade plats åt tsarismens mer direkta och omedelbara tjänare. Miljukov och Maklakov stannade hemma. Gutjkov, greve Bobrinskij och Tjerep-Spriridovitj deltog som Rysslands representanter. Ungtjeckernas ledare, Kramar, larmade om att försöka förbättra marknaden för tjeckiska industriprodukter på Balkan. Efter en ömsesidig överenskommelse tystades alla känsliga frågor ner– om Polen, Ukraina, sydslaverna, Balkan: det var behändigare för alla deltagarna i den allslaviska komedin.
Men utanför kongressen, på Sofias gator och torg, presenterades den internationella politikens alla frågor, och först och främst Balkanfrågan, klart, öppet och ärligt av de bulgariska socialdemokraterna.
Vid ett massmöte som genomfördes av Blagoev och Kirkov den 20 juni, innan den slaviska kongressen samlades, antogs en resolution som slet masken av spekulanterna i panslavism. De bulgariska socialdemokraterna nöjde sig inte med det, utan bjöd in representanter för de slaviska socialdemokratiska partierna till sin årliga kongress i början av juli, för att på ett slående sätt visa massorna på Balkan att det finns två Bulgarien, två Serbien, två Ryssland – i samtliga fall ett reaktionärt dynastiskt land och ett revolutionärt proletärt. På detta sätt förvandlades det bulgariska arbetarpartiets vanliga kongress till en lysande demonstration av proletariatets internationella solidaritet, som inte bara uttrycktes i innerliga ovationer och ömsesidiga hälsningar, utan framförallt i det faktum att delegaterna från alla de partier som fanns representerade i Sofia – det bulgariska, serbiska, ryska, tjeckiska och rutenska – utgick från samma förutsättningar och kom fram till samma slutsatser när de beslutade hur Balkanfrågan (Östfrågan) ska lösas.
Två sidor måste urskiljas i det som kallas Östfrågan: för det första är det frågan om förhållandena mellan länderna och staterna på Balkanhalvön, för det andra är det frågan om de europeiska kapitalistländernas motstridiga intressen och intriger på Balkan. Dessa två frågor är inte alls identiska. Tvärtom: den verkliga lösningen på den rena Balkanfrågan går helt mot de europeiska dynastiernas och börsernas intressen.
Balkanhalvön är ungefär lika stor som Tyskland men har bara en tredjedel så många invånare (22 miljoner)och är uppdelad i 6 självständiga stater: Grekland, Turkiet, Rumänien, Bulgarien, Serbien och Montenegro, tillsammans med de österrikiskt-ungerska provinserna Dalmatien, Bosnien och Hercegovina. I de 6 självständiga staterna, som var och en har sin egen dynasti, armé, valuta och tullsystem, bor många nationer och raser, uppdelade i olika delar: greker, turkar, rumäner, bulgarer, serber, albaner, judar, armenier, romer…. Gränserna mellan dvärgstaterna på Balkanhalvön drogs inte upp utifrån nationella förhållanden eller nationella krav utan som ett resultat av krig, diplomatiska intriger och dynastiska intressen. Stormakterna – i första hand Ryssland och Österrike – har alltid haft direkta intressen av att ställa folken och staterna på Balkan mot varandra, för att sedan, efter att de har försvagat varandra, underkasta dem sitt ekonomiska och politiska inflytande. Smådynastierna som härskar i Balkanhalvöns ”smådelar” har fungerat som och fungerar fortfarande som hävstänger för Europas diplomatiska intriger. Hela denna mekanism grundar sig på våld och svek, utgör en tung börda på Balkans folk, och håller tillbaka deras ekonomiska och kulturella utveckling. Således är serberna med tvång uppdelade mellan fem stater: de utgör ett litet ”kungadöme” och ett pyttelitet ”furstendöme”, nämligen Serbien och Montenegro, som skiljs åt av sancaken Novibazar, som trots att den bebos av serber tillhör Turkiet; många serber bor i de makedonska distrikt som är underställda Turkiet; slutligen finns en stor del av serberna inom Österrike-Ungerns gränser. En liknande bild erbjuds av alla andra nationaliteter på Balkan. Denna halvö är frikostigt försedd av naturen men är sanslöst uppsplittrad i småbitar. Folk och varor som rör sig på den stöter ständigt på statsgränsernas taggiga häckar, och denna uppdelning av nationer och stater i många remsor gör det omöjligt att bilda en enad Balkanmarknad, som skulle kunna utgöra grunden för en mäktig utveckling av Balkans industri och kultur. Ovanpå allt detta finns den förlamande militarismen som har uppstått för att hålla Balkan uppsplittrad, och har orsakat risk för krig som är ödesdigra för halvöns ekonomiska utveckling – krig mellan Grekland och Turkiet, Turkiet och Bulgarien, Rumänien och Grekland, Bulgarien och Serbien….
Den enda utvägen ur Balkanlivets nationella och statliga kaos och blodiga förvirring är en union mellan halvöns alla folk i en enda ekonomisk och politisk enhet, på basis av nationellt oberoende för de ingående delarna. Bara inom ramen för en enda Balkanstat kan Makedoniens, sancakens, Serbiens och Montenegros serber förenas i ett enda nationellt-kulturellt samhälle, och på samma gång komma i åtnjutande av fördelarna med en gemensam marknad för Balkan. Bara de förenade folken på Balkan kan avvisa tsarismens och den europeiska imperialismens skamliga anspråk.
Balkanhalvöns statliga enhet kan uppnås på två sätt: antingen uppifrån, genom att utvidga någon av staterna på Balkan, oavsett vilken som visar sig vara starkast, på bekostnad av de svagare. Det är en väg bestående av utrotningskrig och förtryck av svaga nationer, en väg som befäster monarkin och militarismen, eller underifrån, genom att folken själva går samman. Det är revolutionens väg, en väg som innebär att Balkandynastierna störtas och Förbundsrepubliken Balkans fana vecklas ut.
Den politik som följs av alla dessa små Balkanmonarkier, med sina ministrar och härskande partier, har som uppgivet mål att förena större delen av Balkanhalvön under en kung. Parollerna för denna politik är ”Storbulgarien”, ”Storserbien”, ”Storgrekland”. Men egentligen tar ingen dessa paroller på allvar. De är halvofficiella lögner som förs fram för att bli populära hos folket. Balkandynastierna upprättades på ett konstgjort sätt av den europeiska diplomatin, och de har inga som helst rötter i historien och är alltför obetydliga och osäkra på tronen för att våga sig på en ”bred” politik som Bismarck när han enade Tyskland med blod och järn. Första bästa verkliga chock kan sopa bort Karađorđević, Coburg och Balkans övriga krönta lilleputtar för gott. Precis som i alla länder där den kapitalistiska utvecklingen har kommit sent är borgarklassen på Balkan politiskt improduktiv, feg, talanglös och helt igenom eländig och chauvinistisk. Det ligger helt bortom dess förmåga att ta på sig att förena Balkan. Bondemassorna är alltför skingrade, okunniga och ointresserade av politik för att man kan vänta sig politiska initiativ från dem. Följaktligen faller uppgiften att skapa normala förhållanden för en nationell och statlig existens på Balkan med all sin tyngd på Balkanproletariatets axlar. Denna klass är ännu liten till antalet, ty kapitalismen på hela Balkan är bara i sin linda. Men varje steg framåt på den ekonomiska utvecklingen, varje ytterligare mil järnväg, varje ny fabriksskorsten som reser sig på Balkan, ökar och samlar den revolutionära klassens led. Det unga, med energi och entusiasm fyllda Balkanproletariatet är främmande för all sorts kyrklig och monarkistisk vidskepelse och alla borgerligt-demokratiska och nationalistiska fördomar, och under sina första steg på sin historiska väg utnyttjar det sina äldre bröders erfarenheter i Europa. De socialdemokratiska partierna i Bulgarien och Serbien, arbetarrörelsens mognaste representanter på Balkan, kämpar outtröttligt på två fronter: mot sina egna dynastiska chauvinistiska klickar och mot tsarismens och de europeiska börsernas imperialistiska planer. En federation på Balkan som det positiva programmet för denna kamp, har blivit hela Balkanproletariatets fana, utan åtskillnad vad gäller ras, nationalitet eller statliga gränser.
Den Balkankonferens som hölls i Belgrad förra vintern, och där representanter för de serbiska, bulgariska och rumänska socialdemokratiska partierna, för socialdemokratiska grupper i Makedonien, Turkiet och Montenegro,[28] och även serbiska socialdemokratiska proletärer från Österrike-Ungerns södra provinser deltog, utarbetade de allmänna principerna för proletariatets Balkanpolitik, som är inriktad på att avskaffa separatism, militarism, nationella konflikter och utländskt förtryck på Balkan. Den andra Balkankonferensen ska hållas i vinter, och kommer att ha till uppgift att skapa nära organisatoriska band och peka ut vilka former som de gemensamma politiska aktionerna mellan alla socialdemokratiska partier på Balkan ska få.
Ur kaoset och mörkret på Balkan reser sig på detta sätt en förenad sektion i den Socialistiska internationalen framför våra ögon.
Detta faktum är av yttersta vikt för Rysslands arbetare. Från och med nu kommer inte ett enda av tsarismens försök att lägga sig i på den sedan lång tid lidande halvön att äga rum utan ett bestämt motstånd från socialdemokratin på Balkan. Mot de borgerliga partiernas lögner om ett slaviskt brödraskap, och mot anklagelserna mot oss för att förråda Balkanslavernas intressen, kan vi nu ställa ett obestridligt faktum: proletariatet på Balkan är inte med dem utan med oss. Tillsammans med oss kämpar det mot tsarismen, som nu, efter det rysk-japanska fördraget, har befriat sina tjuvaktiga händer för att genomföra plundringar i Persien och intriger på Balkan. Tillsammans med oss har det förklarat ett skoningslöst krig mot panslavismen, både den grova asiatiska varianten och den liberala kadetvarianten.
Den historiska garantin för Balkans självständighet och Rysslands frihet är det revolutionära samarbetet mellan arbetarna i St Petersburg och Warszawa och arbetarna i Belgrad och Sofia.
Pravda, nr 15
1 (14) augusti 1910
Det bulgariska socialdemokratiska partiet – eller snarare den del av det som är känd som tesnjaker – beslutade i år att omvandla sin vanliga kongress till en demonstration av pansocialism mot panslavism. För detta syfte bjöd det bulgariska partiets centralkommitté in representanter från de socialdemokratiska partierna i Ryssland, Polen, Serbien, samt tjecker och rutener till Sofia – kort sagt alla de nationer vars borgarklasser, splittrade av fientlighet och avundsjuka, två eller tre veckor tidigare i samma stad hade spelat upp komedin om brödraskap bland alla slaver…. Tyvärr kunde inte alla inbjudna partier svara på den brinnande appellen från Sofia. Efter en gatudemonstration den 11 juni, dagen då kongressen öppnade, där 3-4.000 arbetare deltog, lyssnade proletariatet från [Sofia][29] på hälsningar från de serbiska (L Lapčević och D Tucivić), tjeckiska (B Smeral), rutenska (V Levinskij) och ryska socialdemokraterna (L Trotskij). Kongressens sammanträden hölls utomhus, på arbetarhögkvarterets gårdsplan, där det utöver de 75 delegaterna och 10 medlemmarna i centralkommittén fanns inte mindre än 500 besökare närvarande. Hela gårdsplanen var dekorerad med röda fanor och små flaggor. På delegaternas märken fanns en bild av Marx och Bebel, omgivna av en röd båge. Marx och Bebel! Ända från början var detta ett yttre tecken på den tacksamhet som de slaviska socialisterna som elever känner mot sina stora tyska lärare, en viktig protest mot de ”allslaviska” chauvinisternas tyskfientliga agitation. Det är svårt att förmedla den entusiasm med vilken de bulgariska arbetarna tog emot de utländska partiernas representanter och lyssnade till deras tal. Stormande applåder, ändlösa ovationer! … Bulgarerna hade lättast att förstå talen på ryska och serbiska, och mycket mindre bra de tal som hölls på ukrainska och tjeckiska. Det bulgariska språket ligger i allmänhet mycket nära ryskan, och dessutom måste vi komma ihåg att de bulgariska socialdemokraterna har uppfostrats i den ryska marxistiska litteraturen. Inte bara ”farfar” Blagoev, grundare av den bulgariska och medgrundare av den ryska socialdemokratin,[30] inte bara Georg Kirkov, som gick på läroverket i Nikolajev och redan på den tiden rörde sig i Narodnaja Voljas kretsar, utan också den bulgariska revolutionära intelligentsians yngre generation, som studerade på schweiziska universitet och där genomgick den ryska marxistiska skolan under direkt vägledning av Plechanov eller hans närmaste elever. Trots att Bulgariens mest utvecklade arbetare aldrig har lämnat landet, så följer de den ryska partilitteraturen och förstår det ryska språket. Vi måste medge att bulgarerna sjunger ryska revolutionära sånger bättre än vi ryssar. Partiets förlag i Sofia har i sin Sångbok tryckt texterna till de mest populära ryska revolutionära sångerna.
Det två timmar långa tal som den ryska delegaten höll om revolutionen i Ryssland (talet stenograferades och ska ges ut på bulgariska som en broschyr) föregicks av att Marseljäsen sjöngs på ryska, liksom Vi zjertvoju pali [Ni gjorde ett offer].[31] Kort sagt kan man utan överdrift säga att den bulgariska rörelsen, vad gäller sina teorier bara är en gren till den ryska rörelsen. Det visar sig tyvärr också i negativa fenomen: precis som de ryska socialdemokraterna är bulgarerna splittrade i två fraktioner som inte har några andra band förutom den hårda kampen mellan varandra.
Till synes är tesnjakerna, eller ”de konservativa” som leds av den bulgariska marxismens grundare och respekterade teoretiker, Blagoev, rörelsens starkaste del. De har en stark, centraliserad organisation och ett partiförlag som är väl utrustat med både idéer och ekonomiska resurser. Men den andra sidan anklagar dem för organisatorisk konservatism och för att koncentrera all sin uppmärksamhet på socialistisk propaganda i små grupper, till förfång för politisk agitation och aktioner. Tesnjakernas motståndare är inte någon ideologiskt homogen grupp. Till höger står de så kallade ”breda”, under ledning av Sakazov, som lutar åt gemensamma aktioner med de borgerliga demokraternas vänster, som nu har makten i Bulgarien. Mer till vänster står Bakalovs och Charlakovs anhängare, som bara skiljer sig från tesnjakerna genom sina åsikter i organisatoriska och tekniska frågor. 1908 bildade Sakazovs, Bakalovs och Charlakovs anhängare en enda organisation som kallades det ”förenade” partiet. Tesnjakerna vägrade ansluta sig till dem, och vägrar fortfarande göra det, och intar ståndpunkten att det ”förenade” partiet bara är borgerliga demokrater med socialistiska färger, som bara kan bidra till att demoralisera den proletära kampen. Vi kan inte här göra en detaljerad genomgång av förhållandena mellan de bulgariska fraktionerna. Jag ska bara tillägga att den olyckligaste aspekten är splittringen av fackföreningarna, som i Bulgarien har nära band till partiet.
Men för att återvända till tesnjakernas kongress. I ett fem timmar långt tal – bulgariska talare slår en inte bara med häpnad genom sin passionerade vältalighet utan också genom sin outtröttlighet – gjorde partisekreterare Kirkov en uttömmande genomgång av partiets liv undre det senaste året. Medlemsantalet i den politiska organisationen har ökat från 1.870 till 2.286. Den fackliga organisationen uppgår nu till 4.600 medlemmar mot 3.424 förra året. För att kunna uppskatta dessa och följande siffror ska vi komma ihåg att Bulgariens totala befolkning inte överstiger 4½ miljon, och att två parallella organisationer konkurrerar på detta lilla område! Under det granskade året höll partiet 623 offentliga möten, där 117.425 personer deltog, och spred 117.920 exemplar av sina tillkännagivanden och 15.005 broschyrer. Partiets centrala organ, Rabotnitjeskij Vestnik, kommer ut tre gånger i veckan med en upplaga på 3.500 och den teoretiska månadstidskriften Novo Vreme har en upplaga på 1.500. Båda publikationerna går med klar vinst. På det hela taget är tesnjakernas förlagsverksamhet deras stolthet. Under det undersökta året gav de bland många andra broschyrer ut Engels’ Familjens ursprung, Kautskys Vägen till makt, Engels’ Ludwig Feuerbach, Parvus’ Socialdemokratin och parlamentarismen och Kautskys Marx och hans plats i historien, var och en i 2.000 exemplar, sedan Bebels Ur mitt liv i 3.000 exemplar, och slutligen, en månad innan kongressen, Kapitalets första band, i översättning av Blagoev, i 2.500 exemplar, varav 1.700 redan hade reserverats genom ett tidigare abonnemang. Till detta måste vi lägga att samtidigt som Blagoevs översättning av Kapitalet kom ut publicerades också en annan, av Bakalov!
De avancerade arbetarna i Bulgarien har, tillsammans med de unga bulgariska intellektuella, en ädel lidelse för kunskap. På grund av sitt lands övergripande kulturella underutveckling, omvandlas det arbete som folkets lärare utför till ett uppdrag, en mission. Det tvingar lärarna att anamma den mest beslutsamma ideologin och gå med i det mest extrema partiet. Av lärarnas två organisationer är den ena, med 800 medlemmar, direkt knuten till tesnjakerna, medan den andra, med 3.000 medlemmar, är under de förenade socialisternas inflytande. Helt i överensstämmelse med kapitalismens underutveckling spelar intelligentsian en oproportionerligt stor roll i den bulgariska arbetarrörelsen. Den för in en ideologisk glöd i de proletära leden, en intensiv längtan efter socialistisk kunskap, men tillsammans med detta också sina typiska negativa särdrag – å ena sidan en strävan att till varje pris spela en politisk roll, vilket när den proletära basen är otillräcklig leder till farliga samarbeten och opportunistisk vacklan, och å den andra fanatism och dogmatisk oförsonlighet, som leder till evinnerliga splittringar och utbrytningar. Dessa fenomen måste betraktas som barnsjukdomar. Den enda radikala boten för dem är att kapitalismen utvecklas och leder till en djupare samhällsskiktning och att proletariatet blir politiskt mer självständigt. Och i denna fråga kan vi vara lugna: trots alla de hinder som Balkanhalvöns statliga och nationella splittringar ställer upp, kommer kapitalismen – dessutom i sina allra modernaste former – förvisso att betvinga Främre Orienten. Den byggfeber som delegaterna kunde se i Sofia visar att ett industriellt uppsving är på väg, och precis som i Ryssland på 1890-talet kan detta i ett slag lyfta den socialdemokratiska rörelsen till höga höjder.
Vad gäller kongressens arbete, ska jag trots brist på utrymme bara nämna kamrat Kolarovs sex timmar (!) långa utmärkta tal, som ägnades den allmänna politiska situationen i Bulgarien, Blagoevs mycket lärorika tal om Balkanfrågan, vars slutsats var för en federation på Balkan baserad på nationellt självstyre – och slutligen den kraftfulla protestresolutionen mot virrpannorna i St Petersburgs våld mot Finland.
Besökarna tog med sig en fast övertygelse från Sofia att socialismens sak är i trygga händer där.
Pravda nr 15
1 (14) augusti 1910
Det är värt att besöka Bulgarien om så bara för att se hur relativa våra politiska begrepp är. Formellt härskar det demokrati här. Överhögheten tillhör folket, folket väljer parlament på grundval av allmän rösträtt, regeringen är ansvarig inför parlamentet för allt den gör. Men om vi undersöker den bulgariska demokratins regeringsmekanismer upptäcker vi utan svårighet att det finns mycket betydande drag av absolutism i dem. När jag för tre år sedan[32] hade tillfälle att besöka Sofia, satt Demokratiska partiet vid makten, efter att 1908 ha tagit över efter Stambulovs parti. Denna förändring ägde rum på följande sätt. Folkförsamlingen med 175 deputerade innehöll omkring 150 stambuloviter och ett halvt dussin demokrater. I nästa val, som organiserades av den demokratiska regeringen, krossades stambuloviterna fullständigt, och inte ens dess ledare lyckades komma in i parlamentet. Demokratiska partiet erövrade 166 parlamentsplatser. På våren 1911 gav kung Ferdinand makten till en koalitionsregering bestående av representanter från Folkets parti och det Progressivt liberala partiet (tsankovisterna). Dessförinnan hade Folkets parti bara haft tre parlamentsplatser i den demokratiskt valda nationella församlingen, och tsankovisterna exakt en. Koalitionsregeringen, som leddes av Geshov, upplöste församlingen och organiserade nya val, och resultatet blev att 80 medlemmar från Folkets parti och 79 tsankovister triumferande kom med i parlamentet. Av den Demokratiska majoriteten återstod bara fyra, nästan samtliga tidigare ministrar. Demokraterna led samma öde som de tre år tidigare hade utsatt stambuloviterna för, precis som när de sistnämnda 1903 hade avsatt situationens tidigare herrar. Och så vidare i all oändlighet…. Dessa parlamentariska katastrofer är det enda konstanta draget i Bulgariens partiliv.
Ur formell synvinkel går det till så här. Folket väljer sina deputerade, som uttrycker folkets suveräna vilja. Regeringen genomför denna vilja. I enlighet med den välkända engelska formuleringen så härskar monarken, men han styr inte. Men om vi tittar förbi de demokratiska formernas yta in till det politiska livets levande vävnader, framstår saker och ting på ett helt annat sätt. Monarken ger makten till den speciella grupp som enligt hans uppfattning för tillfället bäst svarar mot behoven. Denna grupp ger sedan, med hjälp av ”demokratiska” val, nästan undantagslöst majoriteten till sitt eget parti. Den nya parlamentsmajoriteten stöder regeringen som har skapat den, vilket som vi har sett är den politiska grupp som monarken har givit makten. Det är inte svårt att se den enorma roll som monarkens personliga vilja spelar i denna regeringsmekanism, i förhållande till vilken de konstitutionella demokratiska formerna inte så mycket är en begränsning eller ett hinder som en flexibel och lydig apparat.
Regeringen är ansvarig inför parlamentet, men det är i själva verket den som skapar parlamentsmajoriteten. Monarken som härskar men inte styr är i själva verket den som skapar regeringen.
Monarkister på hösta nivå kommer att säga att monarken bara förutser folkets vilja, det vill säga han avgör sin handlingslinje utifrån politiska föraningar, och bestämmer på så sätt sin politik före händelserna.
Regimens motståndare kommer att säga motsatsen: monarken förutser inte nationens vilja, han avgör den på förhand – med andra ord formar han den i linje med sina personliga val, med hjälp av statsapparaten, det vill säga armén av ämbetsmän.
Den första förklaringen ska naturligtvis avfärdas rakt av. Om det vore så lätt att förutse folkets vilja, och göra det med så ofelbar exakthet, vad är det då för mening med det parlamentariska systemets komplicerade mekanismer? Det vore mycket enklare att återgå till det mystiska ”förutseende” som absolutismen i sin rena form tillhandahöll. Men den andra förklaringen är också helt otillräcklig. Den inskränker landets politiska liv, partiernas kamp och tronföljd under tre decennier, eller i alla fall under kung Ferdinands 25 år som härskare, till personliga infall och polisintriger. Det är, milt sagt, osannolikt.
Om vi försöker tränga in till denna process’ inre funktionssätt, så ser vi de politiska partiernas kamp och följd i ett helt annat ljus.
Det finns inte mindre än tio politiska partier i Bulgarien. Om vi bortser från det socialdemokratiska partiet, som är splittrat i två fraktioner, får vi förgäves leta efter några principiella skillnader mellan alla de andra partiernas politiska praktik, speciellt under de senaste tio åren. Det finns två skäl till det, och de är nära förknippade: Bulgariens sena historiska utveckling och den svaga samhälleliga skiktningen.
Precis som alla andra underutvecklade länder är Bulgarien oförmöget att skapa nya politiska och kulturella former med hjälp av en fri kamp mellan landets egna inre krafter: man tvingas införliva de färdiga kulturella produkter som den europeiska civilisationen har utvecklat under sin historia. Oavsett om en del härskande grupper vill det eller inte, är Bulgarien tvunget att snabbt bygga järnvägar och järnvägsbroar och förnya arméns utrustning, och det betyder att ta lån. För att införa en lämplig bokföring av dessa krävs det parlamentariska former. Man efterliknar de europeiska politiska programmen, befolkningens proletarisering underlättas, vilket innebär att en social lagstiftning måste införas, och så vidare, och så vidare. Det är samma sak på alla andra områden. Den bulgariska litteraturen saknar traditioner och har inte lyckats utveckla sin egen inre kontinuitet. Den har tvingats underordna sitt ofärdiga innehåll under moderna och nutida former som har skapats vid helt andra kulturella höjdpunkter.
Givetvis är även gamla länders utveckling objektivt betingad till sitt innehåll och sina former. Men där är de historiska betingelserna inhemska. De visar sig i ett ”fritt” samspel mellan nationella krafter – klasser, partier, grupper, individer – som bygger allt nyare former av det kulturella material som de har ärvt.
Vad gäller underutvecklade länder styrs inte förändringen av de politiska och kulturella formerna av den inre utvecklingens fria logik utan av ett direkt tryck utifrån, som uppstår på en massa olika sätt, från det oförutsebara inflytandet från tankar som uppstår ur skillnader i kulturell nivå till väpnade tvångsåtgärder.
Under sin rörelse genom historien ska ett underutvecklat land inte jämföras med ett skepp som skär sin egen väg genom vågorna, utan med en pråm som dras efter en ångbåt. Ångbåtens kapten måste ta initiativet för att välja en kurs, medan den som har befälet på pråmen är bunden till händer och fötter.
Oavsett hur de ministerier som styr Bulgarien (och det gäller också partierna som står bakom dem) kan skilja sig från varandra vad gäller program, traditioner och personliga kvalitéer, så befinner de sig alla i pråmkaptenens ställning, en pråm som den europeiska ångbåten drar med en stark kabel längs en förutbestämd kurs.
I sina artiklar om Balkanfrågan, som Marx skrev för 60 år sedan, förutsåg han att det politiskt rasmässiga inflytande som Ryssland hade över slaverna på Balkan alltmer skulle minskas av den europeiska kulturens okuvliga effekter:
I själva verket kan man säga, att ju mer Servia och den serviska nationaliteten har befäst sig, desto mer har Rysslands direkta inflytande över de turkiska slaverna hamnat i bakgrunden. För att Servia ska kunna behålla sin särskilda ställning som en kristen stat har den tvingats låna sina politiska institutioner, sina skolor, sina vetenskapliga kunskaper, sin industriella utrustning från västra Europa. Och det förklarar avvikelsen att Servia, trots Rysslands beskydd, ända sedan sin frigörelse har utgjort en konstitutionell monarki.[33]
Det som sägs här gäller i ännu högre grad för Bulgarien. Landets bristande självständighet i kulturella frågor hänger samman med dess oberoende inom utrikespolitiken, som inte beror på ett rasmässigt släktskap utan på svaghet. När Bulgarien, som en liten ”makt”, kämpar om sin plats på Balkan, har hon tvingats anpassa sin politik till den ena eller andra av stormakterna. Den bulgariska utrikespolitikens självständighet har i huvudsak bestått av ett ständigt manövrerande mellan dessa makters motsatta intressen och aptit. Om man ska följa en ryssvänlig eller österrikevänlig politik; om man ska sträcka ut en vänskaplig hand till Turkiet eller hand beväpnad med en dolk; om man ska beställa vapenleveranser från Tyskland eller Frankrike; om man ska låna pengar från Rothschild i Paris eller i Wien – det är dessa frågor som har spelat den avgörande rollen för monarkens val om den ena eller andra politiska grupperingen ska fungera som regering i ett visst ögonblick. Utrikespolitiken har utgjort skiljelinjen mellan Bulgariens politiska partier i mycket större omfattning än inrikespolitiska frågor. Inom inrikespolitiken har allt varit diffust och instabilt. Men inom utrikespolitiken har partierna skapat traditioner – även om inte de alltid har varit särskilt stabila. Tsankovisterna har en ryssvänlig tradition; stambuloviterna är ryssfientliga; Folkets parti uppvisar ett fredsälskande, opportunistiskt (”turkiskvänligt”) ansikte; Demokraterna ett aktivt trotsigt ansikte; osv.
När partiskheten i en viss riktning har blivit för stor och riskerat Bulgariens statliga självständighet, uppstår behovet att en annan grupp ska få makten, en som genom sina traditioner och förbindelser kan få till stånd en kursförändring, som ofta är motsatsen till den föregående. Furst Ferdinand är för sin del noga med att inte bränna sina skepp hos någondera sidan. Han håller kontakt med Ryssland när de ryssfientliga har makten, och främjar banden till Wien när ministerierna bemannas av det ryssvänliga partiet.
Således säger alla de härskande partierna mer eller mindre samma sak om Bulgariens inre angelägenheter, med smärre avvikelser åt ena eller andra hållet. Alla lånar från en eller annan europeisk källa, gynnar den lokala industrin med protektionistiska metoder, odlar militarismen och ökar skattetrycket så högt de kan. Ur massornas synvinkel, speciellt på landsbygden, är det när det kommer till kritan nästan likgiltigt vilket parti som håller i rodret vid en viss tidpunkt.
När fursten 1908 gav makten till Demokraterna (de tidigare karavelovisterna), frågade tidningarna deras ledare, Malinov, med vilka demokratiska medel han skulle skaffa sig en majoritet i parlamentet, eftersom hans parti bara hade haft totalt 6 platser i den tidigare församlingen? ”Jag litar till folkets oorganiserade massa”, blev Malinovs svar: och han hade inte räknat fel. Valet gav honom 166 platser av 203.
De politiskt likgiltigas och ansiktlösas ”parti” är av fullt förståeliga skäl mycket stort här, och de avgör valutgången med sina röster. Och vi behöver inte förklara att detta ”parti” alltid finns tillgängligt för att stöda vem som än har makten. För landsbygdens brackor, för bönderna, för den ”lille mannen” i Sofia, som alla har blivit missnöjda med, för att inte säga lurade av, alla partier i tur och ordning, måste det verka fördelaktigt och bekvämt att stöda det parti som redan har uppmanats att bilda regering, istället för något av de brokiga brödraskap som utgör oppositionen, eftersom regeringen i kraft av att vara regering alltid kan göra något för att uppfylla sina löften, medan ett parti som för närvarande är i opposition av samma anledning är oförmöget att göra något för sina väljare.
Vi får inte tolkat det ovan sagda som att inga politiska band och traditioner har utvecklats under Bulgariens tre och ett halvt decennier långa fria existens. Den politiskt formlösa massan utgör förvisso inte 80% av valmanskåren, trots att varje ny regering får 80% eller mer av det totala antalet parlamentsplatser.
Orsaken till denna skriande snedfördelning har sina rötter i valsystemet. De bulgariska lagarna sörjer inte för en andra valomgång. Regeringen kan få en minoritet av alla röster, men det kan ändå räcka för att den i de flesta valkretsar ska bli relativt större än oppositionspartierna var och en för sig, och på detta sätt säkra sig en överväldigande majoritet av platserna. Den partilösa väljarmassan är inte stark nog att ge varje ny regering en absolut majoritet av rösterna, men är tillräckligt många för att säkerställa att det nya regeringspartiet blir större än vart och ett av oppositionspartierna separat. Det leder till följande paradoxala resultat: folkmajoriteten röstar på oppositionen, men i parlamentet utövas den odelade makten av ett parti som har mindre än hälften av väljarna bakom sig. En absolut majoritet av rösterna har fruktlöst splittrats mellan flera partier som inte skiljer sig åt särskilt mycket, och bara skiljer sig från det härskande partiet genom det faktum att de i det givna läget saknar fördelen av att ha makten.
Denna sista, rent tekniska, orsak till att regeringen segrar skulle med lätthet kunna avskaffas. Systemet med proportionell representation har redan accepterats i parlamentet, och provades vid det senaste valet på prov i två valkretsar, och kommer utan tvekan att ge den bulgariska parlamentarismen nya särdrag och göra slut på den skandalösa skillnaden mellan antalet röster som avgivits och antalet platser som har erövrats. Men den viktigaste faktorn i den politiska kampen, den partilösa massa som följer efter vilket parti som helst som sitter vid makten, kommer under lång tid att fortsätta att avgöra valens förlopp och utgång.
Kievskaja Mysl nr 322
29 november 1912
Som vi tidigare har sett kan Bulgariens politiska system definieras som en kombination av demokrati och upplyst absolutism. Och låt mig upprepa att det inte är någon slumpartad kombination, utan den har avgjorts av Bulgariens hela tidigare historia och dess nuvarande samhällsstruktur.
Här var politisk demokrati en naturlig utgångspunkt för de senaste tre och ett halvt decenniernas självständiga politiska utveckling. Innan landet hade befriat sig upplöstes alla motsättningar i en grundläggande motsättning: allt bulgariskt ställdes mot allt turkiskt. Det turkiska styret förkroppsligade sociala motgångar, politiska katastrofer, nationella förödmjukelser. Allt bulgariskt verkade och behandlades som om det stod på samma grundvalar, eftersom alla hade berövats alla rättigheter. När man kastade av sig det turkiska oket kunde det därmed bara leda till att alla bulgarer befriades och blev politiskt jämbördiga. De som hade varit lika berövade sina rättigheter måste bli i lika stor besittning av rättigheter. Under ledning av Petko Karavelov hittade den bulgariska intelligentsian ett färdigt uttryck för detta nya sakförhållande i den västeuropeiska parlamentariska demokratins former. En stor nationalförsamling som hölls i Trnovo utropade folkets överhöghet, en enda kammare, allmän rösträtt och att ministrarna var ansvariga. Institutioner som hade utvecklats i väst med hjälp av långdragna inrikespolitiska strider och som ett svar på nya klassers behov, transplanterades i ett enda slag hit i färdig form för att ge form åt de förhållanden som uppstod efter att det turkiska styrets tunga, allting utjämnande, lock hade avlägsnats.
Det befriade Bulgarien ställdes ända från början inför behovet att förvärva den europeiska kulturens grundläggande beståndsdelar, och på basis av modern teknik – speciellt militär teknik – rättfärdiga sin existens som stat. Men folkets stora massor hade just lämnat det turkiska oket och hade ingen vana av en oberoende förvaltning. Borgarklassen existerade bara i embryonal form och hade ännu inte lyckats kasta av sig sina asiatiska särdrag (chorbadjier!); det översteg dess förmåga att ge landet ett politiskt ledarskap. Sådana var förhållandena – å ena sidan behovet av reformer, å den andra landets kulturella underutveckling och borgarklassens svaghet – som tillsammans tillhandahöll förutsättningarna för den upplysta absolutismen. Det initiativ som monarken och hans internationella förbindelser tog var enormt viktigt. Och eftersom, som vi redan vet, den stora svängen 1878 i bonde-Bulgariens historia på ett naturligt sätt klädde landets unga status som stat i den folkliga överhöghetens och allmänna rösträttens rustning, så har landets hela efterföljande politiska liv med nödvändighet begränsats till en konflikt och samexistens mellan dessa två ömsesidigt uteslutande kategorier: absolutism och demokrati.[34] Under Bulgariens samhällsutveckling saknades förstås inte tendenser som intensifierade denna grundläggande politiska motsättning – en del stärkte monarkin, medan andra fyllde demokratins abstrakta former med ett levande demokratiskt innehåll.
Den bulgariska demokratins sociala bas är mycket primitiv. Den har sina rötter i vardagslivets grundläggande förhållanden, precis som vår egen ryska byakommun. Under ödeläggelsen efter störtandet av det turkiska oket uppmanades den bulgariska intelligentsian att ta över landets regering, och lyckades kröna denna primitiva grund med demokratins politiska överbyggnad. Men det ställde bara frågan om hur Bulgarien skulle fortsätta att utvecklas, utan att besvara den.
Precis som det inte var givet att den ryska byakommunen skulle utvecklas direkt till socialism, som de narodniska utopisterna hade hoppats, så kan inte heller Bulgariens primitiva bondedemokrati utvecklats till ett system som grundas på folkets medvetna politiska självstyre med en gång, utan bara via en komplicerad väg av inrikespolitisk kamp.
Kievskaja Mysl nr 322
29 november 1912
En av Europas vitsigaste män, Viktor Adler, definierade för 10 år sedan det österrikiska politiska systemet som absolutism mildrad av slarv – Absolutismus gemildert durch die Schlamperei. Under det senaste decenniet har mycket förändrats i Österrike. Den aristokratiska församlingens plats har tagits över av ett parlament baserat på allmän rösträtt, den österrikisk-ungerska imperialismens huvud, dekorerat med kavalleriets tuppfjädrar, har höjt sig. Wien har blivit större och vackrare. Men Schlamperei – när man vill vara artig kallar man det Gemütlichkeit (gemytlighet) – är fortfarande det österrikiska samhällets mest utpräglat nationella särdrag, vare sig det är inom politiken, kommunernas självstyren eller handeln.
Jag har nämnt detta eftersom det var Österrikes älskvärda ineffektivitet som fick mig att resa till Balkan två dagar senare än jag hade tänkt. Pengar som hade överförts till mitt konto med telegram låg i Creditanstalt i två dagar utan att röra sig, och när jag efter att ha informerats om detta, tog jag på ett skarpt sätt upp frågan med en ytterst elegant banktjänsteman som gav mig ett dussin förklaringar, som samtliga i grund och botten var liktydigt med samma sak: Schlamperei.
Jag lämnade Wien den 25:e, efter att redan medan jag satt i taxin ha läst i kvällens telegram att kungen av Montenegro hade förklarat krig. Det kunde inte finnas något tvivel om att Serbien och Bulgarien inom kort skulle följa Montenegros exempel – annars skulle man tvingas anta att kung Nikola hade bestämt sig för att på egen hand förändra kartan över Balkan. På grund av detta lät de optimistiska försäkringar som österrikisk-ungerska och ryska diplomater samtidigt gav om de magiska resultat som verbalnoten[35] skulle leda till, ännu märkligare.
Trots att järnvägslinjen från Budapest till Belgrad huvudsakligen går i sydlig riktning, så förflyttar man sig ur kulturell synvinkel österut. I första- och andraklassvagnarna, där allmänheten är välrakad och tyst kapitulerar för matsmältningens välbehag, är förändringen av de kulturella och till och med etnogeografiska zonerna inte så märkbar. Men på stationsplattformarna och i tredjeklassvagnarna visar sig det flerspråkiga, brokiga, kulturellt och politiskt förvirrade öst på ett kalejdoskopiskt sätt. Två bulgariska studenter, en serbisk student och en ungersk lärare samtalar i ett hörn i en tredjeklassvagn på ett otroligt språk som består av bulgariska, tyska, serbiska och franska ord. En ungersk ägare till en liten egendom förklarar på ungersk-tyska för en rumänsk präst Budapests arkitektoniska överlägsenhet över Wien. En bulgarisk arbetare som har återvänt från Amerika efter 4 års frånvaro, delar sina observationer om livet på andra sidan Atlanten med en slovakisk arbetare: halvt bekanta ord, förklarande gester, missförstånd och överseende leenden från personer som är vana vid att bara fatta hälften av vad den andre säger. En österrikisk-ungersk-balkansk international!
Kvinnor från öst, lastdjur med sina barn på armen, de smutsiga brösten hängande utanför blusarna, säckar på ryggen och under armbågarna, kämpar sig fram mot vagnens dörr, och knuffar någon sorts bagage framför sig med knäna. Bakom dem kommer bönder som ständigt är svarta av jord och sol, knotiga, hjulbenta, nedtyngda av myllans tunga kraft. Unga bondekvinnor som har tagit av sig sina hängselklänningar för att komma ut hit i den stora världen och bara är klädda i korta underkjolar och blusar fulla av löss. Krokiga gamla kvinnor med gikt och i svarta sjalar sitter på bänkarna och lutar sig på sina käppar i tre, fyra, fem timmar utan att tala eller röra sig. Vilket förskräckligt, allt genomlidande tålamod!
En gammal romsk man med ett grönt knyte som tar upp nästan en tredjedel av vagnen muttrar något obegripligt för sig själv i en guttural ramsa, röker sin korta pipa och har på 10 minuter spottat i hela vagnen. En romsk kvinna med skarp profil, som en figur från antiken, sjunger sitt lilla barn till sömns. En ung rom med koppärrigt ansikte – han presenterar sig som ”en ortodoxt serbisk rom” – bär en väst med röda och gröna silkebroderier och knäbyxor i sammet, på vilka han käckt tänder en stinkande svavelsticka….
Östern, östern! När man tittar ut genom fönstret vid en större station – vilken blandning av ansikten, kostymer, etniska sorter och kulturella nivåer! Otroliga västar som nästan går upp till överläppen, glänsande hattar, fezer, judiska profiler, bastsandaler, åtsmitande ridbyxor, bara fötter, sista skriket från Paris, bronsfärgade kroppar och bland allt detta de katolska prästernas svarta figurer, som är omöjliga att inte uppmärksamma i en sådan folksamling – exakt samma som i Paris, i Wien och på någon avlägsen station mellan Budapest och Belgrad.
Det huvudsakliga temat i samtalet mellan dessa personer, som är renare än de andra, är kriget. Trots att de alla upplever att situationen är allvarligare denna gång, så gör ändå annekteringskrisen nästan alla av dem halvt skeptiska till utgången: ”Stormakterna kommer inte att tillåta det.”
”Vad kan det bli för krig här?”, begär en ung ungrare att få veta, och förklarar frågan för en bayersk präst som är på väg på något uppdrag. ”Montecucculi sa för 300 år sedan att det krävs pengar för krig. För varje dag Serbien är mobiliserat kostar det henne en miljon francs. Hur länge kan hon tåla det?”
”Och hur mycket är Serbiens grisar värda – en miljon francs?”, frågar en rumänsk präst skadeglatt.
”Det är just poängen. Såg ni vad som hände vid Bruck? 40 godsvagnar fulla av ammunition stoppades där – de var på väg från Creusot i Frankrike till Serbien. Vår regering stoppade dem – hela stationen var full av dem. Nej, det kommer inte att bli något krig, stormakterna kommer inte att tillåta det….”
Från Budapest skickade jag ett telegram till Belgrad och bad mina vänner där att möta mig i Semlin om det skulle bli svårigheter vid fronten. Jag skrev telegrammet på tyska. Den bastanta ungerska kvinnan i uniform lämnade tillbaka det till mig genom sitt lilla fönster: sedan 4 oktober (nya stilen) kommer Serbien inte att acceptera telegram på tyska. Ungern kommer inte att skicka telegram till Serbien på slaviska språk, så franska och engelska återstår för mig. Med en orolig blick på klockans visare översätter jag mitt telegram till de diplomatiska skrivelsernas språk, och när jag gör det förlorar jag inte bara tid utan också två heller. Ty det måste förklaras för de dåligt informerade, att den habsburgska monarkin inte bara annekterar provinser och håller kvar godsvagnar med ammunition, den tar också betalt två heller för ett telegram.
Mot oss kommer ett godståg som till två tredjedelar är fyllt med grisar. Lugnade av tågets skakningar och trötta av alla intryck som de har fått under resan tittar grisarna drömmande genom vagnens galler eller slumrar till helt och hållet. När man tittar på dem är det svårt att inse att de spelar en betydande roll i de internationella svårigheterna.
”Är det serbiska grisar?” frågar den bayerska prästen vetgirigt och artigt.
Nej, givetvis inte. Det är äkta ungerska grisar. Österrike-Ungerns svart-gula gränsbommar har triumferande sänkts framför trynena på deras serbiska systrar. Den ungerska grisen var redan tidigare ytterst privilegierad, och har nu monopol. Det är därför dessa tre herrar i tågets andraklassavdelning, som i tur och ordning dricker ur en enda flaska – de måste vara ungerska mellanstora jordägare – ser så triumferande ut. Oavsett om män som talar serbiska och män som talar turkiska ska slita upp varandra bukar eller inte, så kommer priset på en fläskkorv att gå upp med fem heller.
Mitt emot mig tillbringar en ungersk officer två timmar med att rengöra sina naglar medan han väntar på att Mars ska kalla på honom som offergåva. Bredvid honom gungar en enorm buk mjukt och jämnt i takt med Pullmanfjädringen, och uttrycker en absolut likgiltighet för ödet för alla halvöar i hela världen. De ungerska jordägarna ägnar sig åt flaskan, som sprider en stark doft i hela kupén.
I tredje klass, i denna Noaks ark av nationaliteter, går livet sin gilla gång.
Den rumänska prästen sätter sig vid fönstret, och medan han gör det lyfter han energiskt upp sin kaftan så att vi kan se två färggranna ben under den ända ned till knäna, klädda i randiga byxor. Denna opassande syn tvingar den artiga och vetgiriga katolska prästen från Bayern att generat vända bort ögonen.
”Och vad för arvode kan en präst förvänta sig i ert land, kära kollega?”
Och en artig konversation börjar om prästernas, biskoparnas och ärkebiskoparnas löner och inkomster i nästan varenda del av Europa. Den unge ungraren som försvarade Montecucculis åsikter visar sig vara förvånande välinformerad på detta område. Han räknar inte bara upp ärkebiskoparnas inkomster utan också alla de skinkor som rumänska präster fick i Transsylvanien.
”Det är bara en historia (Sage)[36] som folk berättar”, svarar den gode fadern i randiga byxor. ”Allt det har sedan länge blivit en legend.”
”Har det blivit det?”, frågan den bayerske prästen artigt medkännande.
Tystnad härskar i restaurangvagnen. Genom det breda, rena fönstret ser man ut på slätten. Majs nästan överallt, bara ibland avbrutet av fläckar med humle. Majsen står och gulnar. På en del ställen har den skördats och samlats i högar. Den ungerska stäppen ser tråkig ut nu under den blöta smutsiga himlen. Hoppet finns kvar att himlen och marken längre söderut kommer att visa sig vara mer välkomnande – därnere i Serbien och Bulgarien, där slätten börjar bli ”Balkan”.
Djen nr 3
4 oktober 1912
Nu passerar tåget järnvägsbron som förenar Ungern och Serbien, men släpper av oss i Semlin trots att vi har biljetter som gäller ända till Belgrad. Vi korsar Donau och Sava, som flyter samman här, på den serbiska ångbåten Morava. Från Semlinsidan syns Belgrad, som bara är åtskild från Semlin av ett drygt kilometerbrett vattendrag, tydligt. Det är lätt att urskilja Konak (det kungliga palatset) och Skupstina – lika lätt som de habsburgska kanonerna kunde välja ut dem. Det är välkänt att det är Serbiens mest sårbara punkt.
Medan vi fortfarande befinner oss på ångbåtens landgång på den ungerska sidan av floden kontrolleras passagerarna av en fetlagd herre i civila kläder, flankerad av fyra kroatiska gendarmer. Han undersöker våra pass.
”Vad är ert yrke?”
”Journalist.”
Det är inte ett särskilt fint yrke att ha, kan jag läsa i hans ögon – i synnerhet inte i dessa oroliga tider. Men eftersom jag inte kan byta yrke medan jag står på en landgång, och eftersom jag inte heller gillar den fetlagde civila herrens yrke, så kan vi inte göra annat än att skiljas åt i fred.
På den serbiska sidan av Donau och Sava marscherar vaktposter fram och tillbaka. De är medlemmar i hemvärnet, mellan 45 och 55 år gamla, och bär bondekläder med lammskinnsmössor och opanki [barksandaler] och gevär på axlarna. Åsynen av dessa äldre bönder som på detta sätt har slitits från sina lantbruk, med bajonetter som sticker fram bakom mössorna, skapar på samma gång en känsla av oro och fruktan. Genom ens sinne strömmar de sista intrycken ”där borta”: banktjänstemannen med den eleganta benan och den svarta stenen på sitt lillfinger, den ungerska översten med de välskötta naglarna, de snövita dukarna i restaurangvagnen, tandpetarna i rispapper, ”Milka”-chokladen på alla de små borden – och sedan grips man oemotståndligt av insikten om det tragiska allvaret i det som är på väg att hända på Balkan och det som redan har börjat i halvöns mest avlägsna hörn.
Förra gången jag var i Belgrad var för två och ett halvt år sedan, strax efter att krisen med vågen av annekteringar hade lagt sig. På den tiden påminde Belgrad om en rysk landsbygdshuvudstad av medelstor storlek, förutom att det här fanns ett krigsministerium istället för ett centrum för värnpliktiga att rapportera till, och istället för ett guvernörsresidens ett kungligt palats – eller snarare två sådana palats, det gamla där Alexander mördades, och det nya där kung Peter bor. På de 30 månader som har gått sedan dess har Belgrad vuxit och blivit renare och vackrare. Det finns nya hus och affärer, och de har börjat belägga huvudgatan med träblock. Men nu har staden en speciell atmosfär kring sig – på spänn, som ett militärläger. Allt och alla är underordnat mobiliseringens behov. Bilar och taxibilar kör nästan uteslutande kring på officiella ärenden. Gatorna är fulla av mobiliserade män och män som är på väg att mobiliseras. Affärerna är tomma: det finns inga kunder, och antalet affärsbiträden har minskats till ett minimum. Industrin står stilla, frånsett de delar som tjänar mobiliseringens och det kommande krigets behov. Det finns inga arbetare att få. En sockerfabrik i Belgrad har tvingats rekrytera 20 arbetare från utlandet för att inte tvingas att helt upphöra med produktionen, medan en annan sockerfabrik i Cuprija har fått tillåtelse av regeringen att anställa fångar. På stadens viktigaste gata, Furst Mikaelsgatan, har arbetet med vägförbättringar skjutits upp. En lång sträcka av spårvägen har tagits bort, det finns hål grävda i gatan, träblock ligger och skräpar och blir blöta i regnet, och ett fordon som närmar sig det bästa hotellet i Belgrad, Hotel Moskva, sjunker upp till naven i en vattenpöl.
Det finns gott om tidningsförsäljare: gamla män, invalider och i synnerhet småpojkar. Deras rop ger grundtonen till Belgrads gatuliv. Stampa! Tribuna! Balkan! Piemont! Piemont! Stampa! Svet! Svet! Novine! Novine!
I en pappersbutik förevisar man en enorm symbolisk bild på ett slag. Efter att ha rivit ner ett gränsstängsel av spetsiga stänger stormar bildsköna och eleganta serber sittande på kraftfulla hästar in på turkarnas område, och krossar och slår sönder allt i sin väg. I fönstret till en blomsterhandel sätts de senaste telegrammen från tidningen Mali Zhurnal upp: det finns alltid grupper av reservister där.
I Hotel Moskvas café, det bästa caféet i Belgrad, har de europeiska presskorrespondenterna sitt högkvarter. Min kära kollega Don-qui-blague[37] (som inte alls liknar Don Quijote) bär hög hatt och portfölj, rusar som besatt från bord till bord, och sliter nyligen inkomna tidningar ur andras händer, och snappar i förbigående upp nyheter som en hund fångar flugor.
”Har ni hört? Igår sköts en reservofficer här för att ha haft förbindelser med Österrike.”
Tre bläckpennor skriver maniskt på skrivpapper. De österrikiska korrespondenterna är nedstämda: ministrarna vill inte ge dem någon intervju.
Artonde regementet marscherar förbi i slutna led. De är på väg till fronten idag. De bär kakiuniformer och opanki, och har gröna kvistar instuckna i sina mössor. Regementets skådespel gör ett intryck på mig som är svårt att förmedla. Det är inte det vanliga, utåt flyktiga intrycket, utan istället en tragisk känsla av undergång. Barksandalerna på deras fötter och de gröna kvistarna i mössorna, tillsammans med deras fullständiga militära utrustning, ger soldaterna ett något rörande utseende. Inget är i detta ögonblick för mig en så levande symbol för krigets blodiga meningslöshet som dessa gröna kvistar och dessa bonde-opanki.
Järnvägsresandet har redan varit indraget i tio dagar i Serbien: tågen tar bara med sig soldater och krigsmateriel. Den sista Orientexpressen anlände hit i onsdags, men istället för att fortsätta till Sofia återvände den till Wien. Om Belgrad är ett militärläger så är järnvägsstationen hjärtat i detta läger. Där härskar militärmyndigheten oinskränkt. Personer utan tillstånd släpps inte in. Gevär ligger i högar vid ingången. Tungt lastade hästar står beredda att sätta iväg. Mer än ett dussin fordon kör upp till entrén. Jag tittar noga på vad de har med sig – det är taggtråd för att göra hinder, rullad i enorma spiraler. Inte heller här vaktar reservister utan medlemmar i hemvärnet, bönder på 45 år eller så, i slitna knäbyxor med gevär i händerna.
Serbien har knappt 3 miljoner invånare. Enligt den senaste informationen är, inklusive hemvärnet, totalt 300.000 man beväpnade. Det är en femtedel av landets hela manliga befolkning, inklusive skröpliga gamla män och småpojkar. Serbiens samlade arbetskraft har slitits loss från landets ekonomi för obestämd tid framåt. Även om vi antar att krigets blodiga kalk kommer att förbigå Serbien – och det finns inget hopp om att detta ska hända – så kommer mobiliseringen i ett antal år att försvaga livets grunder i detta unga land som är i så stort behov av fred, arbete och civilisation.
Djen nr 3
4 oktober 1912
När jag reste till kriget på Balkan så tänkte jag inte bara på det som troligt utan oundvikligt… Men när jag gick på gatorna i Belgrad och såg de långa raderna av reservister och civila med Röda Kors-armbindlar; när jag hörde deputerade, journalister, bönder och arbetare säga att det inte fanns någon återvändo, att kriget kommer, och kommer inom några dagar; när jag fick höra att en del personer jag kände väl – politiker, redaktörer, universitetslärare – redan var beväpnade vid fronten, i frontlinjen, att de skulle bli de första att döda och bli dödade – då verkade kriget, den abstraktion som jag så lättvindigt hade spekulerat om i mina tankar och mina artiklar, osannolikt och omöjligt….
Det finns ingen återvändo, kriget är oundvikligt, det börjar, Serbien kommer att förklara krig inom några dagar. Ett telegram som tillkännager krigsförklaringen kommer högst troligt att anlända innan denna artikel. Hela landet är försatt i stridsberedskap. Belgrad har förvandlats till ett militärläger, landets ekonomiska liv står stilla, järnvägarna används bara för mobilisering och för att dra samman trupper, allting har skakats om och rubbats ur sina vanliga rutiner, som om någon hade drivit in en jättelik spade under livets själva rötter i landet – och om regeringen nu i ett slag skulle försöka stoppa all denna fruktansvärda skadliga aktivitet och föra tillbaka landets liv till den normalitet som regeringen själv slet upp det från, så skulle det enda resultatet bli att den statliga maktens hävstång knäcks. Det kan inte finna något tvivel om att varje försök att göra halt på vägen mot krig skulle kosta det härskande Radikalpartiet sin existens och säkerligen göra slut på dynastin. Det betyder givetvis inte att kriget lovar att lyfta bort de hinder som blockerar vägen till historisk utveckling för Serbien och hela halvön, och inte heller betyder det att fred är mindre värdefull än ödet för [premiär]minister Nikola Pašić och Karađorđevićdynastin. Men makten över detta lilla land vars öde är så tragiskt ligger i deras händer. Det finns ingen politisk kraft i Serbien som kan göra motstånd mot dem, och som fångar i sin egen situation har de satt igång en rörelse som de inte kan kontrollera. Och även om Europas diplomater idag skulle vara förmögna att erbjuda något mer inspirerande än en noggrant korrigerad formulering, även om de med all den energi som de hittills har visat sig sakna verkligen skulle agera för att försvara freden – så vore det försent nu: de serbiska arméerna har korsat gränsen, och ett spår av blod har öppnat det nya kapitlet i Balkans historia….
* * *
Av rädsla för att det skulle kunna bli svårigheter att korsa gränsen in i Serbien skickade jag ett telegram från Budapest till mina vänner i Belgrad och bad dem möta mig i Semlin, den sista stationen på ungersk mark, som här bara är skilt från Belgrad av den dryga kilometern breda Donau.
De mötte mig, men det visade sig inte bli några svårigheter vid gränsen. Kroatiska gendarmer under befäl av en fetlagd herre i civila kläder drog en järnkätting från mitten av trästugan till landgången och kontrollerade raskt passagerarna som gick ombord på ångbåten, och krävde av utlänningar och överhuvudtaget okända personer att de bevisade sin identitet.
Syftet med denna kontroll var att hindra Habsburgs undersåtar i Dubbelmonarkins sydslaviska provinser från att ta värvning som frivilliga i den serbiska armén. Som alla liknande polisfantasier gick det inte att uppnå detta mål med hjälp av en dum järnkätting.
Vi korsar Donau ombord på ångbåten Morava. Luften är fuktig och det duggregnar. Ångbåten Tsar Nikolaus II går förbi oss nedströms, fullastad med män i både bonde- och stadskläder. Det är serbiska reservister på väg till östfronten. De höjer sina mössor i luften och ropar ”Hurra!” Deras röster dånar över den breda floden, vars vatten så ofta har blivit rött av människors blod. Tillsammans med dessa rop fylls ens hjärta av en märklig, spontan känsla av tragedi, som är omöjlig att förmedla på avstånd: även en känsla av hjälplöshet inför det historiska öde som närmar sig de folk som är inneslutna i Balkantriangeln, och av vånda för alla de horder av män som leds i fördärvet….
På den serbiska sidan av Sava, som flyter in i Donau här, patrullerar gränsvakterna – män ur hemvärnet i bondekläder men med gevär. När jag sätts i land på stranden tar jag i anspråk den enda droska som väntar vid landgången. Alla de andra – kärror, män, hästar – har snappats upp av mobiliseringsmaskineriet. Jag har varit här tidigare, för 2½ år sedan, och sedan dess har staden vuxit med många nya byggnader, och har blivit städad. Men som ekonomisk organism är den nu död. Fabriker och verkstäder står tysta, frånsett de som tillverkar uniformer och ammunition till armén, och affärerna är tomma. Det finns inga arbetare, det går inte att få lån, det finns inget att handla med och inget att handla i. Affärsinnehavarna och deras biträden byter lojt från den ena till den andra foten i affärernas ingångar, och läser antingen tidningar eller pratar med de förbipasserande, som trots det oupphörliga regn som faller i pyttesmå droppar samlas i dörröppningar och i vägkorsningar. På många ställen är gatubeläggningen uppbruten: de hade börjat täcka den med träblock och hade tagit upp en lång sträcka av spårvägen, men nu jobbar ingen där och det finns ingen tillgänglig gata. Reservister strosar upp och ner för gatorna i gamla militäruniformer och opanki, lädersandaler. De lutar sig mot fönstren och håller i sina gevär. De hälsar på män från samma distrikt som de själva. De gör honnör till officerarna.
* * *
Enligt officiella siffror har mobiliseringen varit en fullständig framgång och har försett Serbien med totalt 220.000 – 230.000 soldater. Igår sa en överste, att om det hade funnits tillräckligt med gevär till dem så skulle Serbien kunna få ut upp till 360.000 man i fält.
Men hur är stämningarna bland de mobiliserade männen? Vill folk ha krig? Är rapporterna om en krigisk entusiasm sanna?
Dessa frågor uppstår med rätta därifrån ni befinner er, men här är det lättare att fråga än att svara. Precis nu passerade en grupp reservister utanför mitt fönster, under ledning av en underofficer: omkring 50 man i mjuka hattar och plommonstop – uppenbarligen stadsmänniskor, affärsbiträden, arbetare, intellektuella. Hur känner de sig? De skulle själva ha svårt att besvara den frågan.
Gårdagskvällen tillbringade jag i sällskap med två serbiska journalister, av vilka en var för kriget och den andra mot. Den fråga jag ställde mig själv i ditt namn för en stund sedan utgjorde det centrala ämnet för deras samtal. Och deras åsikt om det skilde sig radikalt åt.
”Folket vill ha krig, de kan inte låta bli att vilja det, det finns ingen annan utväg för dem”, sa anhängaren till krig. ”Det handlar inte om den officiella ’entusiasm’ som regeringens kommunikéer oupphörligt talar om strax innan alla krig, oavsett hur långt det kan vara från folkets behov och bekymmer. Det som står på spel här är egentligen vår rätt att leva och utvecklas. Folket kan inte annat än veta och känna att det utan krig inte finns någon utväg för dem ur den återvändsgränd som Serbien befinner sig i. Folket vill ha krig.”
”Det stämmer inte”, svarade den andra. ”Kriget erbjuder oss ingen utväg. Det officiella målet för kriget, Berlinavtalets bedrövliga artikel 23, är givetvis oförmögen att fylla massorna med nationell entusiasm.[38] Ja, vem kan fyllas av tilltro till fördelarna med de ytliga reformer som Turkiet tvingas genomföra med hjälp av krig? Att spilla sitt blod för att en kristen generalguvernör ska installeras i Makedonien – jag frågar dig om ett sådant mål kan elda på de serbiska folkmassorna? Det vore en annan sak om det handlade om en territoriell utvidgning och en utgång till havet, som skulle skapa en bredare bas för landets ekonomiska och kulturella utveckling. En sådan uppgift skulle kunna väcka folket och inspirera dem till heroiska bedrifter. Men territoriella framsteg är uteslutna av mer än hundra skäl. Folket, eller åtminstone alla som tänker, vet detta – stormakterna kommer inte att tillåta Bulgarien och Serbien att växa på Turkiets bekostnad. Alltså går det inte att ha något förtroende för de resultat som detta krig kan uppnå, och ingen entusiasm för det. Kriget är politiskt oundvikligt vad dynastin och de härskande grupperna anbelangar – folket har inget med frågan att göra, de uppfyller bara sina militära plikter.”
”Det är bara en förutfattad mening. Utan folklig entusiasm skulle inte mobiliseringen ha kunnat genomföras så lysande.”
”Mobiliseringens förlopp vittnar bara om att den administrativa apparaten har förbättrats. Radikalregeringen har utan tvekan lyckats få till stånd avsevärda förbättringar till det bättre på det området, precis som den har fått regeringens finanser i viss ordning. Förvisso är folket inte mot mobilisering – men det är långtifrån entusiasm.”
”Och hur är det med pressen? Med ett enda undantag, nämligen Radnicke Novine (Arbetarnas nyheter) äralla tidningar för krig. Alla tidningar skriver om folkets entusiastiska mottagande av regeringens initiativ att gå ut i krig. Det är samma sak i parlamentet. Frånsett de två eller tre socialdemokratiska deputerade står alla enhälligt och entusiastiskt bakom regeringen. Är det en slump?”
”Nej, tyvärr inte. Tyvärr, eftersom varken vår press eller våra politiska partier uttrycker de allmänna uppfattningarna, eller snarare stämningarna i landet. Bondemassorna är kulturellt alltför outvecklade, politiskt alltför hjälplösa, för att tvinga regeringen, partierna och pressen att tjäna dem. Det är därför våra härskande grupper kan göra som de vill inom politiken. Våra tidningar och vårt parlament uttrycker bara åsikterna i de kretsar som leder oss ut i krig – men inte folkets verkliga känslor, som inte vinner något på ett krig, som kan slunga dem decennier bakåt till ett tillstånd av ekonomiskt och kulturellt barbari.”
”Om den framgångsrika mobiliseringen och pressrösterna inte övertygar dig, vad säger du då om de frivilliga?”
”Det är inte så särskilt många av dem. I ett land där en femtedel av den manliga befolkningen, inklusive gamla män och barn, är beväpnade finns det dessutom knappt något att förlora för resten. Och mot de frivilliga värvningarna till armén kan jag slutligen ställa det ojämförligt mindre men icke desto mindre betydande antalet fall där reservister har begått självmord.”
Med detta slutade samtalet. Och för tillfället ska jag tillåta mig att avstå från att uttrycka min egen åsikt.
Kievskaja Mysl nr 274
3 oktober 1912
Man behöver bo här och se saker och ting på nära håll för att bli övertygad om en sak: att de små länderna på Balkan inte har någon annan utväg än en federation. Så länge Europas politik gentemot Balkan, precis som mot allt annat som hindrar försöken, består av imperialistisk plundring, så har Balkanländerna ingen annan utväg än en federation. Idag består både Serbiens inrikes- och utrikespolitik av en mängd förvirrade motsättningar, som hon inte har någon rimlig utväg ur.
Europas diplomater har konsulterat varandra. De har fört fram sin ”icke obligatoriska” formel. Men förde inte Europas diplomater fram en formel för Balkankriget: fred och status quo i Turkiet? Och hindrade det de allierade på Balkan att gå ut i krig? Det gjorde det inte. Men nu har vi Österrike som vill hindra Serbien att dra fördel av sin seger som Serbien önskar. Kommer en formel att kunna stoppa Österrike? Kanske Ryssland kan göra det, eller försöka göra det. Men det verkar som om Ryssland inte kommer att blanda sig i. Ryssland kommer att hjälpa till att utarbeta ”formeln”. Pašić förstår detta mycket väl. Serbien lämnas ensamt ansikte mot ansikte med Österrike-Ungern. Men en sådan överenskommelse kan bara bli en kapitulation. Och Pašić är beredd att acceptera det. Men här uppstår svårigheter av inhemsk karaktär.
De politiska partierna i det här landet uttrycker inte så mycket speciella klassintressen i Serbien som särskilda relationer mellan detta land och stormakterna. Partierna grupperas kring principerna ryssvänlighet och österrikevänlighet. Yttre svårigheter innebär alltid interna möjligheter för den ena eller andra gruppen. Den internationella politiken har blivit en aktiemarknad för politisk spekulation.
Pašić inser att en överenskommelse är oundviklig. Men en överenskommelse som är lika med kapitulation kan inte bli populär. Och det utspelar sig ett spel mellan partierna kring denna överenskommelses impopularitet, och resultatet av det kan gå långt utöver vad någon av spelarna avser.
Utan tvekan har Pašić redan inlett förhandlingar. Vilken sort, med vilka, via vem vet vi inte, men förhandlingar pågår. Inte heller detta är någon enkel sak, ty det är okänt vad Österrike vill. Förvisso säger Neue Freie Presse att Österrike bara vill hindra Serbien från att vålla oreda i Adriatiska havet. Men det verkar som om det finns en mycket mer radikal strävan i Österrike: ”att en gång för alla klara upp denna angelägenhet”. Medan Neue Freie Presse publicerar en del hemliga garantier om fred från Belgrad, och försäkrar börsen att det kritiska ögonblicket har passerat, kryssar österrikiska kanonbåtar upp och ner för Donau och Sava och välter av en händelse pråmar och badanläggningar. Och organisatörerna av fyrverkerier i Semlin har roat sig med att lysa upp kungliga palatset i Belgrad under en hel timme, i den uppenbara avsikten att provocera ”överdrifter” och ”en gång för alla klara upp denna angelägenhet”. Pašić framför klagomål om kanonbåtarna och fyrverkerierna till det österrikiska sändebudet Ugron. Man Ugron svarar allvarligt: ”Jag är diplomat, och mitt ärende är civila frågor, medan att välta badanläggningar och fyrverkerier i Semlin är militära frågor.” Vilken betydelse regeringsförändringen i Österrike-Ungern kan få vet vi inte ännu, men den hänger otvivelaktigt samman med kampen mellan två program – minimiprogrammet (hålla Serbien borta från Adriatiska havet) och maximiprogrammet (klara upp det en gång för alla). Det är alltså inte säkert att ens de mest långtgående eftergifter från Serbiens sida skulle säkerställa en fredlig lösning på konflikten. Det sägs att soldater har gjort hotfulla gester med sina bajonetter från ombord på kanonbåtarna. Kanske de egentligen inte hotade utan bara verkade göra det. Men trots allt blir det samma sak. Och anta att någon serbisk hemvärnssoldat tappar humöret och kastar en sten? En sådan kan fungera som en tillräcklig casus belli,[39] särskilt om den är stor. Soldaterna på kanonbåten besvarar den med beskjutning. Sedan kanske någon hemvärnssoldat öppnar eld. Hans gevär är dåligt, det är en gammal rysk Berdan som har överlämnats som present, men han brassar på i alla fall, och det värsta händer: hans kula hittar sitt mål. Alla förhandlingar tar slut. Ugron plockar upp sitt paraply och säger: ”Jag har inte längre några ärenden här – jag sysslar med civila frågor.” Huruvida Ugron verkligen för en politik längs dessa linjer vet jag inte. Men att det finns starka intressenter i Wien och Budapest som vill skapa en situation där gevär kommer att gå av sig själva är helt säkert.
Motsvarande tidning i Serbien agerar för att möta dem halvvägs. Även här vill de ”en gång för alla klara upp denna angelägenhet”. En hel rad tidningar publicerar artiklar med en och samma refräng: Finis Austriae.[40]
Pašić spelar orubbligt ett dubbelspel. Än trycker hans tidning artiklar av ministrar som visar att Durazzo och en lämplig korridor som leder till denna stad är en fråga om liv och död för Serbien, och än trycker den utan kommentarer rapporter att en neutral hamn och en kommunikationslinje med den har ”säkrats” för Serbien. Samtidigt publicerar Neue Freie Presse ytterst lugnande men anonyma intervjuer från Belgrad. Igår tog Pašić efter middagen emot den lokala pressen och rekommenderade den att iaktta största försiktighet när den behandlar de serbisk-österrikiska relationerna. För att klargöra sina tankar för dem hade Pašić före middagen beordrat konfiskering av de två nummer som just kommit ut av två tidningar, Stampa och Piemont. Som alltid när sådant sker någonstans i världen sålde tidningsförsäljaren båda de ”konfiskerade” publikationerna till mig under disken, till ett något högre pris. I Stampa fanns det en ganska harmlös karikatyr av Franz Josef. Och i Piemont fanns det ingenting, förutom en ledarartikel som slutade med orden: ”Vi kan härifrån mycket bättre se hur Österrike-Ungern faller samman, än ni kan se vår stad med hjälp av era strålkastare.”
Det är tveksamt om dessa uppmaningar, kompletterade med konfiskeringar, kommer att visa sig effektiva. Jag har redan skrivit om stämningarna i det så kallade krigspartiet, det vill säga den breda men odefinierade grupp officerare som är förknippade med den krigsvänliga politiken. Trots sina österrikevänliga traditioner försöker ett av de gamla partierna, Naprednjakerna, få in de österrikefientliga vindarna i sina segel. Ju mer uppenbara tecknen blir på att regeringen är beredd att sluta en överenskommelse med Österrike, desto mer kompromisslös och stridbar blir Pravda, den tidning som står nära Naprednjakpartiet.
Pašić har å sin sida vidtagit ”egna åtgärder”. Han räknade redan i förväg med att resultaten från fredsförhandlingarna i London långt ifrån skulle uppfylla de serbiska förväntningarna, och utsåg förståndigt nog Stojan Novaković till ledare för den serbiska delegationen. Novaković är en mycket prydlig och imponerande figur från Naprednjakerna.[41] På detta sätt försöker Pašić lägga en stor del av ansvaret för krigsresultaten på sina främsta motståndare. Naturligtvis är utnämningen av den gamle Novaković ett slugt drag, som genomförs på ett sätt som är i linje med Pašićs försiktigt krångliga politik. Men i hela befolkningens ögon är det ändå han, Serbiens politiska Kannitverstan, Nikola Pašić, som är ansvarig för både fredsförhandlingarna och kriget självt[42]
Det han för närvarande är mest intresserad av är att vinna tid, blidka sina inhemska motståndare och förbereda den allmänna opinionen på det oundvikliga. Igår sa Pašić till redaktörerna att Österrike ”inte skulle göra något definitivt” innan båda Londonkonferenserna var slut. Han kanske hade fått sådana försäkringar från andra sidan Donau, i utbyte mot att han lovade arbeta för en fredsöverenskommelse på basis av det österrikiskt-ungerska programmet. Men dessa försäkringar är bara giltiga under en kort tid, och kan inte bidra till att lösa frågan. I regeringskretsarna här inser de detta faktum mycket väl. Jag hörde idag från en tillförlitlig källa att centralregeringens institutioner i Belgrad snabbt vidtar åtgärder som åtminstone visar att de saknar tilltro till den serbiska huvudstadens öde. Jag tänker inte räkna upp dessa åtgärder, för att inte utsätta min artikel för risken att stoppas av den (hemliga) censuren. Jag ska bara nämna att Belgrads borgmästare, Lyuba Davidović, hade ett långt hemligt möte med Pašić igår. Samtidigt rapporteras det att de i sancaken Novibazar arbetar febrilt, dag och natt, för att befästa alla strategiskt viktiga punkter – uppenbarligen inte mot Turkiet. Bland de officerare som finns samlade där råder en stark övertygelse om att ett krig med Österrike är oundvikligt och nära. Och denna förvissning är i sig själv en allvarlig förutsättning för krig, speciellt om vi tar hänsyn till att arméofficerarnas parti, både där och här, följer sin egen linje, som bara överensstämmer en aning med de civila diplomaternas politik.
I detta avseende blir varningstecknen allt fler. Officerarnas ökade självförtroende har kraftigt intensifierat de långdragna motsättningarna, både mellan officerarna och regeringen och bland officerarna själva. Monastirs [Bitoljs] öde ger upphov till en hel del tal. Enligt den första överenskommelsen mellan de allierade regeringarna skulle Monastir tillfalla Bulgarien. De serbiska officerarna var missnöjda med detta, och beslutade sig för att erövra staden ifråga med sina egna trupper, utan att vänta på att den grekiska armén skulle komma dit. Denna brådska avgjordes av politiska och inte strategiska överväganden, och kostade den serbiska armén flera tusen man i fler förluster. På grundval av dessa serbiska förluster hoppas officerarna nu göra det omöjligt för regeringen att överlämna Monastir till bulgarerna. I de erövrade distrikten har dessutom alla offentliga medel konfiskerats av de militära myndigheterna. Finansminister Lazar Paču kräver med eftertryck att dessa pengar ska överlämnas till statskassan. Men arméledningen försöker göra sig av med de omtvistade tillgångarna genom att använda dem till militära behov. Pašićs resa till Üsküb [Skopje], som den europeiska pressen trodde hängde samman med att utarbeta villkoren för fredsförhandlingar, gjordes i själva verket för att lösa denna dispyt med arméledningen. Det är sant att det gamla Radikalpartiet har en inflytelserik anhängare i armén, i form av generalstabens chef Radomir Putnik, och följaktligen har någon att lita på där. Men general Putnik visade inte något lugnande inflytande under den delvisa men långtifrån obetydliga episoden angående Monastir – och det är ointressant om han inte kunde det eller inte ville det. Det kan inte finnas några tvivel om att han även i framtiden kommer att vara mer utsatt för att smittas av stämningarna bland officerarna än att kunna ge dem ett politiskt ledarskap.
Trots Pašićs försök att nå en överenskommelse; trots att konsul Prochaskas hotfulla tilltag föll ihop som en löjlig såpbubbla;[43] trots uppfattningarna i tidningarna i Wien och Budapest att freden ”nästan” hade säkrats; och slutligen trots att diplomaterna överlägger i London – trots allt detta tror vi att chanserna till en fredlig lösning av de serbisk-österrikiska relationerna fortfarande är ytterst osäkra.
Kievskaja Mysl nr 345
13 december 1912
Även om individer inte gör historia, så görs historia av individer.
Det är därför inte opassande att i detta kritiska ögonblick försöka skissera profilerna av några representativa personer ur den serbiska historien – det vill säga ur den fas av historien, vars representanter ännu inte har försvunnit från scenen.
Nikola Pašić är till yrket ingenjör, är skapare och ledare för Radikalpartiet, en man som dömdes till döden 1883, tillbringade 6 år i landsflykt, och så tidigt som 1899 satt häktad i fängelset i Belgrad – samma fängelse som fortfarande används. Han är nu regeringschef och den högsta personen i Serbien, eftersom kungen bara är en marionett i händerna på Pašić och hans närmaste medarbetare, Lazar Paču och Stojan Protić. Pašić talar tyska, ryska och franska dåligt, och de säger att hans serbiska inte heller är särskilt bra. Han radar upp ord med svårighet, framför sina tankar på ett mycket grovt sätt, och förefaller således enfaldig under ett samtal. Men om man anstränger sig för att lyssna till Pašićs verkliga tankar som ligger bakom ljudet av hans ord, så blir det uppenbart att han har sitt eget sätt att tänka, som är fullt tillräckligt för hans syften. Pašić saknar talang och begåvning eller allmän teoretisk utbildning, och är i alla dessa avseenden underlägsen Paču och Protić. Men han är mest ”framsynt” av dem alla. Det var så han sammanfattades för mig av en annan ”framsynt” serb, Dragiša Lapčević. För längesedan, på 1860-talet, tillhörde Pašić, som då var student i Genève,[44] bakunisterna, medan den nuvarande finansministern, Lazar Paču, tog Marx’ parti. Redan i denna skiljaktighet gjorde sig skillnaden mellan deras karaktärer uppenbara: om en ung serb behövde extrema teorier, låg Bakunins ”teori” om ett förbund av fria kommuner, trots all sin fantastiska beskaffenhet förvisso mycket närmare en naturligare och mer realistisk sanning för en serbisk intellektuell som inte hade brutit med sin zadruga,[45] sin fasta förbindelse med jorden. Med de förhållanden som då rådde i Serbien krävde de marxistiska teorierna ojämförligt större förmåga till abstraktioner från den levande materiella eller nuvarande verkligheten, och förutsatte mindre organiska förbindelser till massorna. Men det har flutit mycket vatten nedför både Sava och Donau sedan 1860-talet. Nikola Pašić har gjort en hel del erfarenheter. Svetozar Marković’ vän och elev (serbernas Dobroljubov), Radikalpartiets organisatör, konspiratör, fiende till de österrikiska agenterna, huset Obrenović – kom till makten vid den framgångsrika statskuppen 1903.[46] Det var inte enbart en palatsrevolution. Officerarna agerade bara som verktyg för den ilska som landets alla framskridna och tänkande delar kände. I mars 1903 ägde det rum en gatudemonstration av arbetare och studenter i Belgrad, som en del officerare avhöll sig från att upplösa, trots order från palatset. Denna historiska demonstration gav den moraliska dödsstöten till Obrenovićdynastins byråkratiska despotism, redan innan de militära konspiratörerna förvandlade Alexander och Draga till krossade lik…. Allt detta upplevde den nuvarande utrikesministern och regeringschefen Nikola Pašić. Han är fullt medveten om hur Balkandynastier störtas och hur de skapas. Vi behöver knappast säga att han precis som många andra inte har behållit sin entusiasm för Bakunins idéer under sin långa och slingrande resa genom livet. Han var en gång en man av folket, men har sedan länge gjort omskrivningar och diplomatisk tvetydighet till sitt språk. Det verkar troligt att han använder sitt förvirrade sätt att tala för att slippa undan behovet att formulera sina åsikter klart och exakt. Han är en trött skeptiker och en politisk Fabius Cunctator.
”Är kriget oundvikligt?”
”Jag tror att fred fortfarande är möjligt.”
”Hur ser du på Rysslands politik?”
”Ryssland har mer envist än någon annan uppmanat oss att hålla fred.”
”Tyskland?”
”Vi är nöjda med Tysklands politik. Hon vill att kriget ska vara lokalt, vilket innebär ingen intervention av stormakterna.”
”Österrike?”
”Var vänlig och tala inte med mig om Österrike.”
Detta är inte bara svävande uttryck från en regeringschef som måste väga sina ord. Nej. Pašić tror verkligen på och önskar krig mindre än någon annan.
Denna ”långsynte” gamle man med sitt solfjäderformade skägg inser alltför väl de oerhörda svårigheter som står i vägen för serbdömets nationella strävanden, han är alltför utmattad av den del av vägen som han själv har färdats för att vilja gå framåt och möta det krig som åter står på dagordningen. Som mest låter han sig dras in i det – även om givetvis inte heller detta händer helt och hållet mot hans vilja.
”Europa behandlar oss som vi vore marockaner!”, säger Lazar Paču till mig. ”De vill avgöra vårt öde bakom ryggen på oss. Vi ska tvinga Europa att inse att vi inte är marockaner.”[47]
”De tvingar oss att svära trohet mot paragraf 23 i Berlinavtalet.[48] Men den paragrafen har funnits i 34 år. Är vi bättre för det?”
”De säger till oss: 12 miljoner bajonetter vaktar över status quo på Balkan. Men var fanns status quo när Österrike annekterade Bosnien, och när Italien erövrade Tripoli?”[49]
”Vill ni besöka krigsskådeplatsen? Hela Turkiet kommer att bli en krigsskådeplats.”
Lazar Pačus energiska, viljestarka språk står i skarp motsättning till Pašićs kappvändande omskrivningar. Men det är bara en skillnad i temperament. I grund och botten tillhör båda samma historiska bildning och är bara enskilda varianter av en och samma politiska sort. De var konspiratoriska romantiker, vars nationalistiska romantik gav uttryck åt ett europeiserat folks behov av självbestämmande, och sattes vid makten av händelseutvecklingen, och kombinerade traditionerna som revolutionära folktalare med ansvarigheter som den borgerliga samhällsordningens statsmän.
Redan på huset Obrenovićs tid bröt Ungradikalerna med partiets ”fäder”, och anklagade dem för obeslutsamhet och beredvillighet att kompromissa med den gamla dynastin. När ”fäderna” kom till makten och gav ett parlamentariskt uttryck för ”folkets vilja” – naturligtvis på basis av att väljarna måste uppfylla vissa egendomsvillkor – visade sig Ungradikalernas demokratism sakna sociala grundvalar. Städernas arbetare, och på senare tid också de halvproletära elementen på landsbygden, följde socialdemokraterna. De välbeställda bönderna, prästerna, köpmännen och överhuvudtaget besuttna personer, gav Pašić ett starkt stöd. Det gick inte att bygga något demokratiskt parti av landsbygdssamhällets icke samordnade och okunniga mellanskikt. Vad gäller borgarklassen, så utvecklas den, här precis som i alla underutvecklade länder, inte ”organiskt”, inte på ”nationella” grundvalar, utan som det europeiska finanskapitalets medbrottsling, och får stöd av det sistnämnda i dess eget intresse.
Under sådana omständigheter måste den demokratiska radikalismen ta formen av Jaša Prodanović litterära ”jakobinism”, vars politiska religion, med sin paroll om ”social rättvisa”, inte återspeglar några definitiva klassintressen utan istället alla klassintressens odefinierade natur.
Som minister för industrin i koalitionsregeringen genomförde Prodanović 1910, med all den kraft han kunde uppamma, en författning för industrin som i många avseenden är den mest progressiva i hela Europa. ”Jag betraktar inte privategendom som en evig institution, utan bara som ett övergående stadium till nya samhällsformer”, sa denne minister vid ett tillfälle i detta småborgerliga bondelands parlament. Trots all ens sympati med Prodanovićs ärliga avsikter går det inte att hålla med om att hans politik har någon framtid framför sig.
Samtidigt kastade Ungradikalernas höger, efter att ha övertagits av det europeiska finanskapitalet när det trängde in i Serbien, snabbt av sig all sorts oförsonlig radikalism, och inträdde, med städernas och landsbygdens småägare i släptåg, i bankernas politiska tjänst. Milorad Drašković framträdde som öppen talesman för teorin om en pseudodemokratisk bankokrati.
I Serbien spelar bankerna en lika stor roll inom politiken som inom ekonomin. Konkurrensen mellan utlandsägda banker i Belgrad är en direkt finansiell form av rivaliteten mellan stormakterna om makten i landet. De serbiska politiska partiernas närhet till den ena eller andra europeiska stormakten inom den utrikespolitiska sfären förutsätter en mycket nära förbindelse med motsvarande bank. Den kapitalistiska utvecklingen har här ännu inte gått utöver stadiet av primitiv ackumulation, så kapitalets nationella form är handels- och ockrarkapital. Det europeiska finanskapitalet verkar via de många banktentakler som det har sträckt ut till detta land. Det har anslutit sig direkt till det lokala ockrarkapitalet och suger ut allt det kan ur den nationella ekonomin – innan det ens tar några verkliga steg för att utveckla industrin i Serbien. Som mellanhänder mellan de europeiska börserna och detta bondeland behöver bankerna inhemska ombud, inflytelserika politiker, lagstiftare och ministrar. Här leder samma dörr till ett departement och till en bankdiktatur.
Även om det gäller alla de härskande och medhärskande partierna, så sticker Ungradikalerna, i form av sin allt starkare högerflygel, ut som proffsboxare å bankokratins vägnar. De är tillräckligt befriade från småborgerliga fördomar och nationalromantikens traditioner för att kunna spela denna roll. Vad gäller internationella angelägenheter, muntliga uttalanden, mobilisering, fred och krig, har de lärt sig att betrakta saker och ting ur växelkursens och diskonteringsräntans synvinkel. Les affaires sont les affaires. [Affärer är affärer.]
Men de är tvungna att tala sitt lands politiska språk. Inga andra kan anförtros uppgiften att tala för dem i parlamentet och på offentliga möten – för det har de alltför få materiella resurser och landet är alltför fattigt på intellektuella resurser. De måste själva träda fram och politiskt förklara sina egna affärsintressen, och omvandla nationalromantikens känslor och stämningar till den pragmatiska demagogins klingande fraser.
Jag talade med Drašković i parlamentsbyggnaden, i ett litet rum intill den ungradikala gruppens kontor.
”Så kriget är oundvikligt. Vad har kriget för politiskt syfte: självstyre för de kristna delarna av Turkiet?”
”Nej, när det väl har flutit blod skulle självstyre vara ett alltför lågt pris att acceptera. Men vi vill inte ha något själva – bara till våra kristna bröder i Turkiet.”
”Är ni inte oroliga för motstånd från stormakternas sida?”
”De så kallade stormakterna. Var finns de? De är inte där, de går inte att hitta. Vet du: när turkarna för 500 år sedan närmade sig Konstantinopel började sultan Muhammad tveka. ’Fruktar du en allians mellan de kristna länderna’, sa hans storvesir: ’Det är en fåfäng fruktan. Det enda de har gemensamt är ömsesidig avundsjuka och hat. Gör det som måste göras utan fruktan.’ Och som du vet gjorde sultanen just det. Nu, 500 år senare, vill vi göra det vi måste göra, oavsett stormakterna, som precis som förr bara förenas av avundsjuka och hat mot varandra. Vår viktigaste uppgift är en militär seger. Vi har förtröstan på oss själva och på Gud.”
”Hur ser ni på Rysslands politik på Balkan?”
”Med mycket stora förhoppningar. Folk säger ofta till oss att det finns två olika Ryssland: regeringens och samhällets. Men för oss finns det inte två Ryssland. Ryssland har stött oss och kommer att fortsätta att stöda oss.”
”Finansministern gjorde en annan bedömning. Han anser att Rysslands Balkanpolitik inte på något sätt skiljer sig från de andra europeiska stormakternas politik.”
”Man kan inte kräva det omöjliga. Vårt folk har tilltro till Ryssland. Det sägs om oss att vi bara är Rysslands beväpnade läger. Vi tar inte det som en förolämpning.
”Du frågar om våra finanser. Vi har pengar: och inte bara pengar, utan guld. Vår kursskillnad är högre än i Österrike. Det är inte bara skryt i tidningarna. Gå in i våra banker så kommer du att se vilka guldreserver vi har. Dessutom är våra soldater bönder. Deras främsta mat är bröd, och vi har gott om lager av bröd i landet.”
”Finns det någon risk för splittring mellan Serbien och Bulgarien?”
”Jag tror inte att det finns någon sådan risk. Den österrikiska pressen talar outtröttligt om en oundviklig splittring. Men om vi verkligen skulle försvagas, så skulle det utgöra ett mycket stort hot mot Bulgarien. Idag är Österrike vår granne. Om vi skulle sugas upp i Österrike, så skulle hon bli Bulgariens granne. Bulgarien kan inte önska att det ska hända. Reser du till krigsskådeplatsen som krigskorrespondent? I så fall kommer vi att träffas där.”
Jag tog farväl av Drašković, tidigare handelsminister i den kortlivade ungradikala regeringen, numera direktör i en välkänd exportbank.
Torr och exakt, sansad trots alla sina hänvisningar till bröder bortom gränsen och till Gud, föreföll mig denna ledande ungradikal mycket äldre än de gammalradikaler han ”efterträdde”.
Djen nr 4
5 oktober 1912
Finansdepartementet har sina lokaler i ett gammalt misskött hus placerat långt in i en trädgård. Vid grindarna och på innergården står hemvärnsmän på vakt, män i lappade bondekläder med gevär. Från slutet på en korridor linkar en vaktmästare fram för att ta emot mig: en liten, gammal man utan krage eller slips, iförd tofflor utan bakkappa. I väntrummet är möbelklädseln och även förhänget i dörren tillverkade av serbiska mattor. Genom fönstret syns en vacker gammal trädgård. I ett hörn av den, intill huset, ligger en hög slitna plankor och någon sorts rostiga rör. Det kändes som om jag hade kommit och hälsat på hos en medlem i en zemstvo-styrelse – bara den dystra, nästan senila ryggen på hemvärnsvakten påminner mig om att så inte är fallet. Efter fem minuter tar en annan vaktmästare – denna med krage och slips – med mig till ministerns kontor.
Lazar Paču är mer än 60 år. Svartmuskig, gråhårig, rastlös trots att han är fetlagd, med stark röst och vakna ögon. Han röker oupphörligt, och tänder varje ny cigarett med den föregående – han är ”kedjerökare” som tyskarna (och tydligen också fransmännen) säger. Paču är den bästa ekonomiska expert som det härskande gamla Radikalpartiet har, och är mycket beläst i ekonomisk litteratur, i synnerhet och särskilt marxistisk litteratur. Inte ens idag är han mot att betrakta sig som marxist, och under politiska diskussioner citerar han gärna Marx. Hursomhelst var han marxist på 1860-talet, under Första internationalen, då den nuvarande premiärministern, Nikola Pašić, som studerade i Genève[50] samtidigt som Paču, var en passionerad anhängare till Bakunin. Men den enes marxism, och den andres bakunism, skulle främst användas för att leda Serbiens öde. Jag talar inte om att ”leda landets öde” bara för att använda ett högtidligt uttryck. Det är ett faktum, att vad gäller den serbiska politikens inre faktorer, så är alla trådar samlade i händerna på tre män: Nikola Pašić, Lazar Paču och Stojan Protić. Kungen är bara en prydnad utan moralisk auktoritet eller politisk betydelse. Och även om den tidigare konspiratören Nikola Pašić är en försiktig sölare i denna trio av diktatorer, och den gamle stridbare journalisten Stojan Protić personifierar ”järnhanden” som upprätthåller ordningen, så är Lazar Paču otvivelaktigt det gamla Radikalpartiets ideologiska inspiratör.
* * *
”Krig? Givetvis är vi mot det. Vem uppskattar inte fördelarna med fred? Fred betyder arbete, ackumulation av rikedomar, kunskap, kultur – och vem behöver det mer än Serbien? Men, förstår du, vi saknar alternativ. Du påpekar att Serbiens utrikeshandel under de fyra senaste åren har ökat med mer än en tredjedel, och du drar slutsatsen att landet kan utvecklas ekonomiskt på fredens väg. Men var finns garantierna att denna väg av fred fortfarande står öppen för oss imorgon? För oss är Turkiet, med alla sina blodiga oroligheter, inte ett geografiskt och politiskt begrepp utan en nära granne och ett ständigt hot. Fyra års erfarenheter av en konstitutionell regim i Turkiet har slutligen övertygat oss om att muslimerna, som bara utgör den militärbyråkratiska kasten där, är helt oförmögna att skapa förhållanden för en fredlig samexistens med de kristna folk som befolkar det turkiska imperiet. Det finns inga skolor, inga domstolar, inga vägar – bara samma gamla kaos som på Abdul Hamids tid: de har bara kompletterat det med stridigheter mellan partierna i parlamentet, som i sig själv inte kan göra något för att bota landets sjukdomar. Vi har visat tillräckligt tålamod – nu är det slut. Vår sydöstra gräns utsätts hela tiden för alla möjliga sorters obehagliga överraskningar. Mord på serbiska bönder och präster, en oändlig ström av flyktingar som vi måste förse med mat, en ständig rad av sammandrabbningar vid gränsen – är det möjligt för landet att leva och utvecklas under sådana förhållanden?
”Europa vet allt detta, men bekymrar sig inte om det. Europa är för fred. Men, förstår du, det är inte fred. Freden på Balkan betyder ständiga lokala utnötningskrig. Europa är för status quo. Men här betyder status quo kaos. Och står de 12 miljoner europeiska bajonetter som de hela tiden talar om verkligen bakom status quo? Var fanns status quo när Österrike annekterade Bosnien och Hercegovina? Varför försvarade inte stormakterna status quo när Italien erövrade Tripoli? Uppenbarligen existerar inte status quo för stormakterna. De påminner bara om det när det handlar om våra behov och krav. De behandlar oss som om vi vore marockaner. Efter att ha kommit överens bakom ryggen på oss för de fram sitt muntliga uttalande, eller snarare skriker de åt oss: ’Håll truten, ni där nere på Balkan!’ Men vi är inte marockaner, och vi är övertygade om att vi kan övertyga Europa om detta faktum. Europa ser Turkiet som sin legitima egendom, men de europeiska stormakterna kan inte komma överens om hur de ska fördela den – så Europa skyddar Turkiet. Om stormakterna var säkra på att vi skulle lida nederlag och springa tillbaka hem med blodiga huvuden, så skulle de lugnt låta händelserna gå sin gilla gång. Men de är rädda för att det inte är vi som kommer att bli besegrade. De oroar sig för ’sitt’ Turkiet.”
Detta var mycket mer likt ett agitatoriskt tal än en intervju – ett tal som med sin passionerade och vassa stil skulle ha varit lämpligare vid ett folkligt möte än under ett sammanträde med Skupstinan. Jag behövde knappt ställa frågor. ”Vad vi vill? Inte territoriella erövringar, utan verkliga garantier för en kulturell utveckling av de kristna folken i Turkiet. När det passar oss kommer vi att säga vad dessa garantier enligt vår uppfattning bör bestå av.
”Våra finanser är i ett utmärkt tillstånd. Hur har vi uppnått det? Med vilka ekonomiska åtgärder? Med en enda, enkel metod: den konstitutionella regimen. Vi har placerat våra ekonomiska angelägenheter på en strikt parlamentarisk grundval. Strikt redovisning, offentlighet, kontroll av parlamentet – det är de verkliga orsakerna till att våra statliga finanser har förbättrats.
”Vi värdesätter det parlamentariska systemet, och vi ska inte avskaffa konstitutionella garantier nu, i ett så kritiskt läge som detta, när hela landet är på fötterna och hela den manliga befolkningen mellan 20 och 55 är beväpnad. Jag är djärv nog att tro att det faktum att vi styr landet just nu utan att ta till undantagslagar hedrar Serbien. Bulgariens kung Ferdinand har utlyst undantagstillstånd av rädsla för att oroligheter ska äga rum i landet – givetvis äga rum i händelse av att krig inte förklaras. Vi litar till vårt folks sunda förnuft, eftersom det vet att regeringen inte längre kommer att tåla det som har hänt hittills.
”Mobiliseringen kostar oss miljontals dinarer varje dag. Vi har samlat ihop en ordentlig guldreserv och ser framtiden an med tillförsikt. Vi överväger inte att ta något lån. Vi har tillräckligt för att ta oss igenom 6 månader.
”Ryssland? Hennes politik mot de kristna folken på Balkan skiljer sig inte från de andra europeiska stormakternas politik – inte det minsta. Vi är ledsna över att det är så – det går tvärsemot vårt folks traditionella förhoppningar – men vi kan inte undgå att lägga märke till faktum.”
* * *
Samtalet varade mer än trekvart. De kvarstående frågor vi berörde var av mer specialiserad natur. Med hjälp av Paču, som till skillnad från sina kollegor i Väst- och Östeuropa inte bara är finansminister utan också utbildad ekonom, kunde vi hitta bättre bland de viktigaste statistiska data om Serbiens utrikeshandel inom ramen för landets internationella situation. Jag förbehåller mig rätten att återkomma till denna del av vårt samtal när jag får tillfälle att tala om Serbiens ekonomiska utveckling under senare år.
Idag, den 30 september, träffade jag Paču i Skupstinan. Två krigskrediter behandlades för andra gången – en på 14 miljoner och den andra på 30 miljoner. Det blev ingen debatt. Av de 123 deputerade röstade 122 för krediterna – i själva verket alla utom socialdemokraten Dragiša Lapčević. Det var inte i någon mening en dag med strider, och Paču hade ingen anledning att ta till sitt tunga artilleri. Men när han reste sig, vilket han gjorde två gånger, för att med en bomullsvirad klubba parera de försiktiga slagen från Naprednjakernas och Nationalisternas bänkar, blev man omedelbart medveten om en vaksam och erfaren kämpe som vet vad han vill och hur han ska få det.
Kievskaja Mysl nr 276
5 oktober 1912
Den serbiska ”fredsdelegationen” leds av Novaković. En stor del av Serbiens historia förkroppsligas i denne politiske figur, trots att Novaković själv inte ”gör” så mycket historia – dvs. är politiker – som att vara en lärd språkvetare och historiker. Men i kulturellt underutvecklade länder som Serbien är bildning i sig själv ett så värdefullt kapital att det utan svårighet kan investeras på den samhälleliga verksamhetens alla områden.
Novaković är nu 70 år gammal. Hans politiska bana inleddes under furst Milans dagar. 1873, när han var knappt 31 år gammal, utnämndes Novaković, som fram tills dess hade varit högstadielärare och chef för ett historiskt museum, till utbildningsminister. Han tillhörde Naprednjakpartiet, vars namn betyder ”progressivt”. De ville europeisera Serbien som stat, och lånade liberalismens politiska formuleringar från väst. Men när det kom till att omvandla dessa formuleringar till verklighet visade sig Serbien sakna några små nödvändiga detaljer: en samhällelig medelklass, städer och en urban kultur. Till syvende och sist bestod deras uppgift i grund och botten av att ställa den byråkratiska och i synnerhet finansiella apparaten i ordning, och ersätta den primitiva demokratin med en byråkratisk demokrati som litade till stödet från en modern armé. Naprednjakerna följde saker och tings naturliga logik och förföll snabbt till en konservativt byråkratisk klick som cirkulerade kring furstens hov, som fungerade som deras axel. Allmänt sett upprepade Naprednjakerna bara historien om ett tidigare serbiskt parti, Liberalerna, som nu har bytt namn till Nationalisterna. Som deras ursprungliga namn visar tog även de itu med att upprätta en ”rättsstat”, men slutade som bevarare av Obrenovićdynastins förhatliga despoti. Både i länderna i Mellanöstern och i Fjärran östern (och i viss mån även Ryssland) kan man på samhällets alla områden notera hur färdiga europeiska former och idéer, eller ibland bara deras namn, lånas för att uttrycka behov från en mycket tidigare historisk period. Politiska och ideologiska maskerader är alla underutvecklades folks lott. Som vi ska se senare har Novaković tvingats medge att det är ett särdrag hos de serbiska politiska partierna att godtyckligt låna saker från den ”europeiska politiska terminologins” skattkista.
* * *
Jag besökte Novaković strax före krigsutbrottet. Ett gammalt hus med många hemvävda serbiska mattor och en hel del böcker. Jag förväntade mig inte att lära mig något nytt eller viktigt av husets herre, som då var ganska isolerad från den aktiva politiken, men jag ville med hans ögon se de män som under en annan period hade skapat detta olyckliga lands historia, för att på så sätt bättre förstå dess politiska seder och bruk. Under ”intervjun”, som av nödvändighet var formell till sin natur, kom en betjänt två gånger in i arbetsrummet som var inramat av bokhyllor, och stod framför mig med en bricka i händerna. Första gången stod det ”sötsaker” på brickan: lite sylt på en sked som låg på en tallrik, tillsammans med ett glas vatten. Min värd märkte att jag blev lite förlägen av detta gästvänliga avbrott, och sa:
”Du kanske inte känner till att det här är en av våra serbiska sedvänjor….”
”Om du tillåter tar jag i så fall bara vattnet”, svarade jag, och fruktade i hemlighet att det skulle bli mindre smidigt att ställa mina frågor med sylt i munnen.
Men uppenbarligen antogs man äta sylten. Några minuter senare återkom samma betjänt med en bricka där det stod en liten kopp turkiskt kaffe. Jag upprepade inte mitt misstag, utan drack, samtidigt som jag brände läpparna, noggrant upp mitt kaffe.
Novaković besvarade alla mina frågor – Kommer det att bli krig? Vad har Serbien för krav? Och så vidare – med de sedvanliga avvägda fraserna, på ett gammalt gott, ganska gammalmodigt, diplomatiskt sätt, talade fullt användbar ryska och tillade genomgående: ”regeringen känner givetvis till detta bäst”; ”bara regeringen kan bedöma situationen i sin helhet”; ”såvitt det anbelangar mig som privatperson, skulle jag förmoda….” När Novaković talade om den internationella situationen undvek han noga att namnge de stormakter som han talade negativt om. ”Vad gäller vår mäktiga nordliga grannes avsikter, som är ogynnsamma för oss, skulle jag vilja säga….” Vad mycket han skilde sig från Nikola Pašić! Även den sistnämnde är en fåordig man, och förmågan att uttrycka sina tankar i tydlig form tillhör inte hans politiska förtjänster. Men Pašićs undanflykter och svåråtkomlighet är av rent praktisk karaktär. Han döljer alltid något bestämt för en, eller så drar han en vid näsan. I denne gamle mans slughet, denna listighet som görs enfaldig, finns något djupt underklassigt. Bakom diplomaten tittar alltid den gamla demagogen fram, han som väckte massorna mot monarkin och störtade kungar. Men Novakovićs sedvanliga fraser är mer ”konstgjorda” till sin natur. Här möter vi en stil – en konservativt byråkratisk politikers stil, en politiker som växte upp i övertygelsen om att historien skapas i kungliga hov och visste hur han skulle upprätthålla ett yttre uppträdande, och till och med moralisk fläckfrihet, samtidigt som han tjänade furst Milans regim, som helt och hållet grundades på ett envälde och plundring av offentlig egendom.
1883 ägde det stora Zaječarupproret rum i Serbien, framprovocerat av ett direkt försök av Milans regering att avväpna folket.[51] Upproret utvecklades i västra Serbien, Pašićs hemtrakter. Oroligheterna slogs ner hårt, och många av ledarna avrättades. Bland de som dömdes till döden var Andra Nikolić, idag ordförande i Skupstinan, och Raša Milošević, nu chef över de statliga monopolen och översättare av Marx, och vår egen Sieber. I början av upproret flydde Nikola Pašić via Ungern till Bulgarien: han dömdes till döden i sin frånvaro. Året efter, 1884, blev Novaković Milans inrikesminister. Och nu skickar Pašić Novaković till London för att genomföra fredsförhandlingarna!
Efter att ha besegrat Zaječarupproret brändes marken under Milans fötter mer än tidigare. Likt många män från hans yrkeskår försökte Milan förbättra sina chanser med hjälp av krig. Men precis som det alltid sker i sådana fall led han ett grymt nederlag – 1885 mot Bulgarien.[52] Milan var oerhört rädd för Radikalpartiet och försökte fly från landet, men hindrades från detta av sin premiärminister, Milutin Garašanin, som i flera dagar stoppade all järnvägstrafik i hela Serbien. Både Milans despotiska regim, och senare även hans son Alexanders regim, var en kombination mellan en blodig tragedi och en operett. Med hjälp av grymma repressiva åtgärder lyckades Milan sitta kvar ytterligare två år efter det serbisk-bulgariska kriget, men tvingades sedan avgå till förmån för sin son. Den sistnämnde saknade faderns otvivelaktiga talanger, men ärvde hans överdådigt despotiska agerande, och slutade sin bedrövliga bana 1903. Sedan dess har Radikalerna styrt och ställt obestridda. Med bytet av dynasti och regim hamnade Novakovićs parti i opposition.
* * *
Även om Novaković på sitt eget sätt spelade en stor roll under den gamla regimen – som utbildnings- och inrikesminister, som premiärminister, som ambassadör till Konstantinopel och St Petersburg – så sjönk han aldrig till ställningen som direkt hantlangare åt Milans eller Alexanders tyranni. Han förblev personligen en ”ärlig man” – låt oss i förbigående nämna att det bland serbiska ministrar är långtifrån lika sällsynt som bland bulgariska ministrar – och höll sig till sina egna etiska principer. Hans ideal var en konservativ ”rättsstat” – på grundval av trygga ägandekvalifikationer för väljarna. Av denna orsak hamnade han ofta i konflikt med Milan och hans son. De tog hänsyn till hans uppfattningar inom vissa, men inte särskilt vida, gränser. Även den mest ohämmade och cyniska personliga regim uppskattar i viss mån en ”ärlig man”, som genom sin närvaro på en ansvarig post fungerar som en sorts visshet att inte allting ännu är ”ruttet i staten Danmark”: det kan inte stå så illa till om denne värdige pedant är med oss och tjänstgör som inrikesminister. Och pedanten – som givetvis själv inte saknar en viss slughet – tröstar sig på sin post (som trots allt inte saknar fördelar) genom att tänka, att även om han är tvungen att svälja kameler, så kan han då och då sila mygg. Under hela hans tid Novakovićs var liberalt lagliga konservatism givetvis ett ganska lättviktigt kapital. Böndernas och småbourgeoisins opposition mot Obrenovićregimen marscherade helt och hållet under Radikalpartiets dynastifientliga fana. Och de andra element som existerade utöver befolkningens bondemassor var ännu för svaga och dåligt utvecklade för att stöda en stadgad liberalism med konservativ partiskhet. Novaković kunde inte hitta någon samhällelig bas för sina liberalt konservativa principer: han tvingades helt och hållet lita till sitt inflytande i hovet, som den ”oförvitlige mannen” som identifierade sig med regimen.
För en månad sedan publicerades Novakovićs bok om hans historiska minnen: Dvadeset godina ustavne politike u Sribiji (1883–1903) [Tjugo års konstitutionell politik i Serbien (1883–1903)] – en sorglig berättelse om försöken att ge Obrenovićdynastins absolutism en laglig grund ”med hjälp av inhemska medel”. Med den uttalade ensidighet som är obligatorisk i memoarer som skrivs av offentliga män som har tvingats träda tillbaka på grund av den liberala regimens sammanbrott, beskriver Novaković sig själv som motståndare till absolutismen, som han efter bästa förmåga försökte ge ”en aning generositet”. Som Novaković har nämnt, var han före Zaječarupproret utbildningsminister. Men han vägrade försiktigt att arbeta i det departement som genomförde det blodiga förtrycket, och drog sig under den perioden i bakgrunden. Sedan, när arbetet var utfört – av andra, hans partikamrater – klev han återigen fram med ett lugnt samvete för att ta ansvar för de inrikes angelägenheterna. Och när Milan vägrade acceptera hans välgörande plan för grundlagar som en gång för alla skulle göra slut på ”godtycklighet uppifrån” och ”anarki underifrån”, avgick Novaković på eget bevåg från Garašanins regering. Efter Milans oturliga krig 1885 och hans misslyckade försök att skaka det kära fosterlandets damm från sina fötter, sammankallade kungen en konferens med framstående politiker, för att ge honom råd om hur han skulle ta sig ur den röra som han befann sig i. Återigen lade Novaković fram sin plan för grundlagar, inte bara i syfte att lugna landet utan också för att öka sin prestige utomlands. Ännu en gång ledde det ingenvart. När exkungen efter 1894 Milan återvände till Serbien för att fortsätta sin gamla politik under sin son Alexanders fana, försökte han övertyga Novaković att ta på sig uppgiften att bilda regering. Men två dagars förhandlingar ledde inte till något resultat. En ministär sattes ihop av andra rangens naprednjaker och liberaler. När Alexander 1895 försökte frigöra sig från Milans förmyndarskap gick Novaković med på att bli premiärminister – på villkor att kungen accepterade hans program, vars första punkt var en överenskommelse om konstitutionen. Men Milan visade sig vara alltför stark, och Novaković tvingades återigen dra sig tillbaka.
Med värdig pedantisk envishet har Novaković hållit fast vid sin historiskt filosofiska uppfattning: som gammaldags konservativ är han än idag anhängare till den organiska teorin om samhällets utveckling. Bland de oupphörliga statskupper, krig och uppror som har slitit isär detta lilla land, har forskaren/politikern funnit tröst i en pseudovetenskaplig övertygelse om att det mänskliga samhället utvecklas på samma sätt som en biologisk organism. Han har ihärdigt men förgäves uppmanat sina pyttesmå regenter att få sin regeringspraktik att överensstämma med denna lära: men de föredrog att trotsa hans ”grundläggande lagar”, även lagar om … organisk utveckling. ”Envälde är lockande och ljuvligt”, klagar Novaković sorgset, ”och dess magiska förtrollning går inte att övervinna med abstrakta politiska slutsatser….”
Den konservativt organiska teorin visade sig vara till föga hjälp för Novaković på den politiska praktikens område, och har spelat honom spratt som Serbiens politiska historiker. Eftersom det är svårt att hitta några förklaringar till den serbiska politikens växlingar i samhällets underliggande biologiska lager, så återstår bara för Novaković att leta efter nyckeln till historiens hemlighet i personliga intriger. En avsevärd bit av Serbiens 20-åriga ”konstitutionella historia” förklarar han vara beroende av fientligheten mellan Milan och hans hustru Natalia. Novaković lyckas inte heller slå fast de serbiska politiska partiernas ”biogenes”, och han tvingas medge att de inte är organiska formationer utan ”konstgjorda sammanslutningar som har lånat sina namn från den europeiska politiska terminologin”.
Den serbiska historiens senaste årtionde har helt tilldragit sig under Radikalpartiets fana, som med sanningar och lögner har lyckats knyta an till massorna. Och det har inte passerat utan konsekvenser för partiet i vars ledning han har stått under tre eller fyra decennier – inte som dess verkliga ledare men som ”expert” och … prydnadsfigur. Novaković har tvingats inse att en politikers främsta uppgift under dagens förhållanden inte är att med hjälp av ”abstrakta politiska slutsatser” avvänja sin kung från despotismens ”lockande och ljuvliga” praktik, utan att ”erövra folkets förtroende”. ”Denna strävan”, medger han i sin bok, ”har även förts vidare från radikala till antiradikala kretsar”.
Under den nya regimen kämpar Naprednjakpartiet envist, och inte utan framgång, med Radikalerna om folkets ”förtroende”. Partierna som skrev under det serbisk-österrikiska avtal som Milan slöt 1882, och vilket de facto gjorde Serbien till en lydstat till Österrike, kan nu inte hitta tillräckligt hårda ord för att fördöma den brist på beslutsamhet som gammalradikalerna uppvisade i sin inställning till kejsardömet på andra sidan Donau.[53] Men de radikala lärarna är inte benägna att ge upp sin ställning till sina elever. Under annekteringskrisens kritiska månader, när en kontrarevolutionär statskupp verkade möjlig, bildade Pašić en ”stor koalitionsregering”, och satte Stojan Novaković i ledningen för den. Med denna ansvarsfördelning räddade han makten åt Radikalpartiet.
”Tänker du inte bilda en koalitionsregering igen, för hela kriget?”, frågade jag Novaković i slutet av september.
”Det behövs inte”, svarade han, ”vi ger regeringen rätt att besluta allt.”
Och efter att Balkanfederationen hade bildats var den politiska situationen faktiskt så gynnsam för Nikola Pašić att han inte behövde någon koalition. Men när kriget tog slut, och de svårigheter och faror som tillfälligt hade skjutits upp återuppstod i hela sin omfattning, när det blev tydligt att freden inte gav Serbien allt det som kriget hade lovat, utsåg Pašić Stojan Novaković till ledare för ”fredsdelegationen” som skickades till London.
Kanske historien, med vilken Novaković som vetenskapsman har arbetat med stor flit och avsevärda bedrifter, har erbjudit denna pedantiske representant för ett icke pedantiskt land hans sista chans att med ”abstrakta politiska slutsatser” övertyga Europas diplomater om att Serbien för sin ”organiska utveckling” behöver få en fri och obehindrad utfart till Adriatiska havet.
Odesskie Novosti nr 8902
19 december 1912 (1 januari 1913)
”Kommer det att bli krig med Österrike?” ”Ingen vet. Fråga Nikola Pašić. Han vet. Om det behövs kommer Pašić att agera så att kriget kommer. Om det inte behövs så blir det inte krig.”
Pašić tänker för alla. Pašić vet vad som är nödvändigt. Under hans ledarskap kommer inte Serbien att vara förlorat! I Sofia säger de politiska viktigpettrar som sitter i caféerna: ”Nej, Ferdinand kommer inte att ge Thessaloniki till grekerna, det är klart som korvspad.” Men i Belgrad rör sig alla politiska samtal om Pašić. Folk minns bara kung Peter i ovanliga fall, eller av rent yttre orsaker – till exempel när österrikarna i Semlin riktar sina sökarljus mot det kungliga palatset. Men Pašić finns i allas tankar och på allas tungor.
Vilken är källan till den popularitet och auktoritet han åtnjuter? Pašić är ingen talare, eller journalist eller kämpe, han är inte någon lysande begåvad man. Överhuvudtaget lyser han inte. Bredvid honom står så begåvade män som Stojan Protić och Lazar Paču, det gamla Radikalpartiets kämpande journalist och kämpande talare. Och ändå säger ingen, ”Fråga Protić eller Paču”, alla säger ”Fråga Pašić” – och tillägger skälmskt, ”men hursomhelst kommer inte Pašić att säga något till dig.”
Som jag har sagt är Pašić ingen talare. Det vore faktiskt närmare sanningen att säga att Pašić är helt oförmögen att tala. I ett försök att göra jobbet lättare för honom, översatte jag under min intervju med honom från ryska till tyska och från tyska till ryska. Jag hade på förhand fått höra att Pašić kunde båda språken. Ändå gick intervjun mycket dåligt. När jag berättade om detta för några vänner i Belgrad, svarade de:
”Ja, han talar serbiska så också.”
”Hur så? Han är serb, eller hur?”
”Infödd serb. Han talar ändå serbiska språket väldigt felaktigt och med stor svårighet.”
”Tja, det stämmer inte riktigt”, sa en annan av mina vänner. ”När Pašić vill kan han tala tillräckligt flytande. Han har helt enkelt utvecklat ett sätt att tala som gör det lättare för honom att tänka ut sitt svar på en fråga. Medan han hjälplöst verkar leta efter ord som han har svårt att minnas, är Pašić egentligen i full gång med att tänka ut det mest till intet förpliktigande och minst utsatta svar han överhuvudtaget kan ge.”
”Nej, jag man inte hålla med om den förklaringen”, invänder den förste talaren. ”Men i denna fråga finns det, precis som med allt som rör Pašić, minst två olika uppfattningar här: en del säger att det bara är Herren Gud som inte har givit honom gåvan av ett flytande, tydligt språk. Andra hävdar envist att det inte alls är det, utan att det handlar om en smart taktisk uträkning från hans sida.”
I själva verket uttrycks dessa olika uppfattningar i folks allmänna bedömning av Pašić. Det finns de som säger att han är klok och framsynt och det finns andra som säger att han är sämre än medioker, saknar all förmåga, och att det är ett absolut mysterium att en sådan idiot kan ha ett sådant inflytande.
Och ändå är det inflytande, eller snarare absoluta makt, som denna ”idiot” har ett otvetydigt faktum. Pašić håller val, utnämner ministrar och gör sig av med dem, sluter internationella avtal, förbinder sig och drar sig ur.
Pašić är nu 68 år gammal. Han föddes 1844 i Zaječar i östra Serbien, där det 1883 inleddes en bonderevolt mot furst Milans försök att avväpna folket – ett uppror som har gått till den serbiska historien som Zaječarrevolten. 1878 hade Pašić för första gången blivit vald som deputerad till Skupstinan, och vid tiden för revolten var han redan en framträdande politiker i Radikalpartiet, som förde en hård kamp mot furst Milan. Ingendera sidan var kräsen i sitt val av metoder, även om de hämtade dem från olika arsenaler: Milan agerade med hjälp av primitiva förtrycksmetoder, radikalerna med hjälp av skamlös demagogi. ”Ni plöjer förgäves, bröder”, brukade en radikal agitator säga när han gick från en bondes fält till nästa. ”Furst Milan förlorade igår kväll er mark på kortspel i Wien.” Och bönderna slutade plöja och förbannade Milan…. Zaječarrevolten slogs ner med asiatisk grymhet. Den försiktige Pašić flydde alldeles i början av revolten, via Ungern till Bulgarien. Han dömdes till döden i sin frånvaro: men det har inte hindrat honom från att uppnå en aktningsvärd ålder.
Situationen för den arrogante, grymme och vilde furst Milan, som radikalerna med rätta anklagade för att förråda landets intressen till habsburgarna, blev alltmer osäker. Radikalerna lyckades väcka ett personligt hat mot Milan bland bönderna, ett hat mot ”fyllot” och ”hasardspelaren” som gav bort Serbiens mark till ”schwaberna” för att betala kostnaderna för sitt drickande och kortspelande. För att rädda situationen tvingades Milan ta till det gamla knep som Shakespeares Henry IV så bestämt krävde:
Tänk därför ... på att sysselsätta
De yra sinnena med utländsk fejd,
På det att striden flyttad hemifrån
Må plåna minnet ut av forna dagar.[54]
Men det serbisk-bulgariska krig som Milan utlöste slutade med ett svårt nederlag för Serbien. Milan tappade fullständigt huvudet och försökte fly från landet. Men han hindrades av samma ministrar som han hade uppfostrat att bli hantlangare i sin tyrannis tjänst. Under flera dagar stoppade kommunikationsministern all järnvägstrafik i hela landet. Milan blev kvar i Serbien. Han klarade sig i ungefär två år, indragen i ständig kamp med Radikalpartiet, i vars ledning Pašić stod, men 1887 tvingades han kapitulera och abdikera till förmån för sin son Alexander. Radikalerna uppmanades ta makten: Pašić, han som hade dömts till döden 1883, blev först ordförande för Skupstinan och sedan premiärminister. Alexander hade ärvt sin fars slöseri, grymhet och vidskepelse – i själva verket allt utom Milans begåvning – och genomförde 1893, i samförstånd med Radikalerna, sin första statskupp för att befria sig från förvaltarskapet i ett regentskap som låg i händerna på en reaktionär militärklick. Under denna period skickades Pašić som ambassadör till St Petersburg. Men inom ett år återvände Milan från utlandet och Alexander genomförde en andra kupp, denna gång mot Radikalerna, och upprättade under fem år en ohämmat tyrannisk regim i sin fars stil. Pašićs parti inledde återigen sitt korståg.
Under andra halvan av denna ”restaureringsperiod” ägde en händelse rum som kom att spela en stor roll för Pašićs politiska öde. Det gjordes ett mystiskt mordförsök på Milan, och Radikalerna påstod att upphovsmannen till det var Alexander, som, sa de, ville göra sig av med sin far med ett mord och sedan göra sig av med Radikalerna med förtrycksåtgärder efter mordet. Om denna förklaring stämmer måste det medges att bara andra delen av planen lyckades, ty Milan undkom oskadd men Radikalerna drabbades hårt. Aktionen mot dem var så väl förberedd att ingen av Radikalernas ledare lyckades komma undan. De var nu samtliga i klorna på sin svurne fiende, Milan, och dödsdomarna mot dem, som Milan hade ordnat med på förhand, skulle otvivelaktigt ha verkställts om det inte – ödets ironi! – hade varit för ett bestämt ingripande från Rysslands sida, som stödde Radikalerna i deras egenskap av motståndare till Milans Österrikevänliga politik. Istället för att avrättas dömdes Radikalledarna till långa perioder av straffarbete. Den nuvarande inrikesministern Stojan Protić hölls kvar i häkte i två år under fruktansvärda förhållanden och fick kedjad arbeta med att blanda cement, klädd i fångkläder med bokstaven R (robias, dvs. fånge) på ryggen. Den nuvarande ordföranden för gruppen gammalradikaler i Skupstina, biskop Kosta Džurić, en av partiets grundare och mycket inflytelserik demagog och agitator, genomgick samma erfarenheter av straffarbete efter att ha blivit av med sin prästrock och ha berövats sitt prästerliga skägg. Bara Nikola Pašić, som dömdes till fem års fängelse, fick omedelbart amnesti. Skälet till denna avvikande behandling är än idag oklart. Men Pašićs popularitet fick sig ett hårt slag, som under lång tid verkade omöjligt att reparera. Han anklagades för att vara avfälling och till och med förrädare. Folk mindes hans ”lägliga” flykt när Zaječarrevolten bröt ut. Medan anklagelsen för förräderi förblev obevisad, framstod hans undvikande och försiktiga agerande inför rätta som ett otvivelaktigt faktum. I motsats till Protićs modiga, kompromisslösa uttalande, betonade Pašić noga möjligheterna till kompromiss mellan Radikalpartiet och Obrenovićdynastin. Pašićs vänner, bland dem först och främst Protić, förklarade amnestin som ett konstfullt försök av Milan att skilja sin farligaste fiende från Radikalpartiet, och genom att misskreditera honom i allmänhetens ögon göra honom politiskt harmlös. Hursomhelst uppnåddes faktiskt detta mål, åtminstone för tillfället. En bitter agitation mot Pašić började i hans eget parti. Ungradikalerna bröt sig ut och förklarade krig mot kompromisspolitiken och Pašić som denna politiks onda väsen. I två eller tre år efter det var Pašić oförmögen att spela någon roll inom politiken.
1901 gifte sig Alexander med Draga, landsförvisade Milan från Serbien, och beordrade gränsvakterna att skjuta på exkungen om han skulle försöka återvända. Så i april 1903 – efter fler statskupper, politiska demonstrationer och förtryck – satte en sammansvärjning av officerare, förberedd och genomförd i fullständigt samförstånd med Radikalpartiet, en blodig punkt för Obrenovićdynastins historia.
Efter mordet på Alexander och Draga var fientligheten under parlamentsvalen 1903 mot Pašić som avfälling fortfarande så stor och utbredd att inte en enda valkrets var beredd att sätta upp honom på sina kandidatlistor. Detta trots det faktum att hans närmaste vänner, som Protić, Paču och Džurić, förblev orubbligt lojala mot honom. Samma dag som han släpptes ur fängelset gick Protić demonstrativt hand i hand med Pašić på Belgrads gator. Men Pašić tappade inte modet. Han reste från valkrets till valkrets utan att låta sig besväras av avvisanden, och lyckades till slut få en populär gammalradikal bondeledare, Stanko Petrović, att ta med honom på sin lista och på så sätt göra det möjligt för honom att ännu en gång bli deputerad. Omkring tre år senare var Nikola Pašić absolut herre över Serbien, med sitt namn högst upp på varje lista, och övriga namn – inte bara de deputerade utan även hans ministrar – var först och främst beroende av honom.
I min artikel ”Den bulgariska demokratins mysterium” försökte jag visa och förklara det faktum att det under de yttre demokratiska formerna i Bulgarien råder en mer eller mindre ”upplyst” absolutism, förkroppsligad i kung Ferdinands personliga regim. Orsakerna till Bulgariens ”upplysta absolutism”, som döljs och kompliceras av den politiska demokratins former, beror å ena sidan på den folkets begränsade social uppskiktning och primitiva politiska utveckling, och å den andra inrikespolitikens totala beroende av utrikespolitiken – nödvändigheten att ständigt manövrera mellan stormakterna med sin giriga aptit, och det omöjliga i att genomföra en sådan politik genom massorna. I hög grad gäller detta också Serbien. Även här är politiken ytterst ”centripetal” till sin natur. Men det är inte svårt att begripa att kung Peter inte kan vara den serbiska politikens centrum – alldeles frånsett hans personliga egenskaper. Den nästan sekelgamla kampen mellan två dynastier, de ständiga komplotterna och intrigerna, Alexander Karađorđevićs (kung Peters far) skamliga regeringstid, de två Obrenovićs (Milan och Alexander) inte mindre skamliga epok, de oupphörliga skandalerna vid hovet – som i ett litet land som Serbien äger rum synligt för hela befolkningen – allt detta kunde inte annat än fullkomligt undergräva de monarkistiska känslorna. Kung Peter inkallades till tronen av det parti som under ett decennium hade fört en kompromisslös kamp mot Obrenovićfamiljen och under loppet av denna hade lyckats förena folkets majoritet runt sig. Givetvis fick inte kälkborgaren från Schweiz någon ledande roll inom politiken, nedtyngd som han var av ålder, familjeansvar och skulder, utan det parti som hade ansett det lämpligt att sätta kronan på hans huvud. Och lika naturligt gav Balkanpolitikens ”centripetala” natur, med sina hemliga utspel och mäktiga hemliga inflytande, nästan obegränsad makt till vem som än framträdde som det gamla Radikalpartiets ledande politiker.
Men varför blev denna politiker Pašić och ingen annan?
De som med överdriven entusiasm hyllar Pašić som en vis man och profet har svårt att åberopa ett enda exempel på hans vishet eller ett enda belägg för hans förutseende. Men å andra sidan måste denne gamle politiker ha haft en utomordentligt stark intuitionsförmåga, en avsevärd begåvning för att hitta vägen, för att tidens prövningar inte skulle försvaga utan stärka hans makt.
De som förnekar att Pašić har några framträdande talanger har rätt, men bara i så måtto som det rör aktiva talanger. Kreativitet är helt främmande för Serbiens politiska ”skapare”. Han har inte producerat en enda tanke, inte en enda plan, inte en enda formulering. Han saknar fullständigt initiativförmåga. Med hela sin natur måste han tvärtom känna en organisk misstro mot all sorts initiativ. Han är ingen kämpe. När han blir indragen i kamp har han med sig principen om kompromisser. I avsaknad av initiativ, kreativ förmåga och talanger som kämpe, var och förblir han i Serbiens politiska historia en orubblig förhalare, en envis sölare. Och i detta ligger mannens enorma, om än rent passiva, styrka.
Aktivitet och ett stridbart temperament kan höja någon till politikens höjder i ett land där livet självt innehåller en princip om aktivitet, där det finns något som initiativ kan basera sig på. Men där samhällsutvecklingen, som i Serbien, går oerhört sakta och inom mycket snäva gränser, där politiska händelser, trots all sin yttre färgprakt och till och med dramatiska karaktär, bara rubbar ytan på saker och ting och bara skickar ut små svallvågor, kan en kreativ kraft lätt göra slut på sig själv och fåfängt kasta sig av och an. Det är samma sak i utrikespolitiken. I flera decennier bestod Serbiens utrikespolitik av en rad sicksackmanövrar, fåfänga försök och besvikna förhoppningar. Under dessa omständigheter – inrikespolitisk stagnation och yttre frustration – slits politiska personligheter snabbt ut och blir anseenden snabbt förgängliga. Serbiens olycka har inte bestått av brist på planer utan brist på styrka. En politiker med en plan drabbas oundvikligen av katastrof när det avslöjas att landet saknar styrka att genomföra hans plan. Pašić var och förblivit en politiker utan någon plan – en realistisk skeptiker, en ihärdig förhalare med en bondes slughet. Den politiska utvecklingens – eller rättare sagt stagnationens – logik har gynnat honom. Han har besegrat den ena efter andra av sina rivaler – inte i öppen kamp, som han saknar förmåga till, utan med hjälp av sin outtröttliga passiva envishet. Han har själv knuffat initiativrika män i förgrunden, där de snabbt har gäckat de förhoppningar de väckte och tvingats träda tillbaka. Och det som visade sig vara genomförbart i deras planer togs alltid över av Pašić som sin egendom. Han blev en politisk samlare. Det som gick att genomföra, genomförde han, efter att först ha givit initiativtagaren tid att bryta nacken. Det var så han tog itu både med sina rivaler i partiet och motståndarna från det andra politiska lägret. Under annekteringskrisens desperata dagar bildade han en koalitionsregering och satte Naprednjakernas mest välrenommerade och dekorativa figur, Stojan Novaković, i ledningen för den. Han insåg mycket klart att resultatet för fredssamtalen i London långt ifrån skulle uppfylla Serbiens förväntningar, och utsåg därför samme Novaković till ledare för ”fredsdelegationen”. Han är inte rädd för att befordra sina motståndare till framträdande positioner: men han är inte heller rädd för att fösa sina motståndare åt sidan med en rejäl bondespark, när tiden är mogen. I augusti i år, när Balkanfederationen redan var ett fullbordat faktum och öppnade verkliga utsikter att lyckas, ansåg Pašić det lämpligt att återigen ta över premiärministerposten. Men Marko Trifković, som hade utsetts till premiärminister när situationen fortfarande var osäker, visade ingen önskan att kliva åt sidan i denna stund av triumf. Då publicerade Pašić i regeringspartiets Samouprava (det vill säga i Trifkovićs eget halvofficiella organ) en rapport om att premiärministern hade erbjudit sig att avgå, och att erbjudandet skulle godtas. Trifković läste rapporten, blev först häpen, förstod därefter, och – skickade in sin avskedsansökan, som givetvis godtogs. Återigen tog Pašić öppet maktens tyglar i sina händer.
Han står nu på höjdpunkten av sitt inflytande. En hel rad av legender har vuxit upp angående hans skarpsinne och slughet. Fientligheten mot honom har gradvis trubbats av, även bland hans mest beslutsamma fiender, som ungradikalerna var under lång tid. Han har gjort dem alla vana vid honom, tvingat dem att uppskatta och acceptera behovet av honom. Han har smitt oupplösliga band till det gamla Radikalpartiet, vars samlade erfarenheter han förkroppsligar. Han känner bättre än någon annan till sitt partis mänskliga material. Och det gör det möjligt för honom att vara verkligt bra på att fånga personer. Han vet också hur man ska komma överens med sina motståndare, lugna deras personliga känslor och få dem att arbeta med honom.
Denna politik av kompromisser, överenskommelser och ihärdigt förhalande, som kan sammanfattas i frasen ”allt kommer att ordna sig”, uttrycker en hel epok i Serbiens utveckling – en epok av svaghet, manövrerande och förnedring. Balkankriget har avslutat denna epok och inlett en ny. Kriget var bara möjligt på basis av ett förbund mellan Balkanstaterna, även om den bara blev tillfällig och bildades för krigets varaktighet. Och utgången av kriget har bara alltför tydligt visat folken på Balkan, och först och främst Serbien, att det är helt omöjligt för dem att existera på något annat sätt än i en varaktig ekonomisk och politisk federation. Pašić använder nu all sin skicklighet för att förhandla bakom scenen med Österrike och lugna de krigsliknande elementen i landet – med vilken framgång på båda områdena återstår att se. Men även de största framgångar i denna riktning kan nu bara få en tillfällig och begränsad betydelse. Verkligt stora framgångar går bara att uppnå längs vägen av kamp för en demokratisk Balkanfederation.
Pašićs hela förflutna vittnar om att denna uppgift, som kräver initiativ, vidsynthet och kreativ djärvhet, är för mycket för denne man. Det behövs nya män med annan psykologisk sammansättning och från en annan politisk kast.
Kievskaja Mysl, nr 346 och 349
14 och 17 december 1912
När kriget började publicerades det 14 dagstidningar i Belgrad – i en stad med en befolkning på knappt 800.000. Siffran är ännu mer häpnadsväckande om vi erinrar oss att av Serbiens nästan tre miljoner invånare är 80% analfabeter. Tack vare det politiska livets höga utveckling spelar pressen en mycket stor roll här. Det var en av de avgörande faktorerna för att skapa de psykologiska förutsättningarna för kriget, både i Serbien och Bulgarien. Och befolkningens krigiska stämningar omvandlades till arméns höga moral, som nu är en lika viktig förutsättning för de Balkanallierades seger som varje väl utarbetad strategisk plan.
Till skillnad från Bulgarien har Serbien ganska gamla, etablerade politiska traditioner, och kopplat till detta faktum tydligare definierade relationer mellan partierna. I Bulgarien ger kungen makten till någon grupp som dagen innan var hopföst i Nationalförsamlingens allra mest avlägsna hörn. Denna grupp organiserar val och återkommer till parlamentet med en kraftig majoritet. Den gör snart slut på sin användbarhet – i huvudsak under inverkan av inrikespolitiska faktorer – och lider samma öde som sin föregångare, det vill säga att som liten oppositionsgrupp än en gång tvingas vänta på att det återigen blir bättre tider.
Detta kan inte hända i Serbien. Vid ett val lyckas sällan påtryckningar ens från den mest energiska regering ändra styrkeförhållandena med mer än 10–15 platser. Sedan 1903 har den politiska scenen här nästan uteslutande dominerats av Radikalpartiet, som en gång i tiden förde en bitter kamp mot Obrenovićdynastins despotism, och med hjälp av armén satte ett blodigt stopp för denna dynastis historia, och upprättade den nuvarande parlamentariska regimen.
Men – och det är en väldigt viktig punkt för att förstå Serbiens politiska liv – Radikalpartiet kontrollerar inte pressen. Sedan 1903 har politiken i Serbien upplevt att det har utvecklats en allt skarpare motsättning mellan Radikalernas officiella politiska linje och tidningarnas inställning.
Radikalerna har sina egna organ: Nikola Pašićs, Lazar Pačus och Stojan ProtićsSamouprava [Självstyre], och ungradikalernas organ Odjek [Ekot]. Ingen av dessa har någon särskilt stor upplaga. Om vi dessutom utesluter det Liberala partiets organ Srpska Zastava, ochden socialdemokratiska tidningen Radnicke Novine, så saknar resten av pressen partiband – vilket givetvis inte innebär att den är oberoende av klickar, banker, ambassader och enskilda äventyrare.
Pressen leds av den unga generationen, som inte upplevde den revolutionära kampen mot familjen Obrenović, men är missnöjd med resultatet av denna kamp. Radikalernas regim gav konstitutionell form åt den politiska makten och inrättade församlings- och pressfrihet, men Serbiens ekonomiska utveckling satt i den internationella situationens hårda grepp och gick lika sakta som tidigare, och inom utrikespolitiken, som alltid står i centrum för uppmärksamheten här, följde det ena bakslaget på det andra. Det har uppstått ett helt skikt av halvintellektuella i städerna. De är inte särskilt högutbildade och helt utan ideologiska meriter, men är fyllda av övertygelsen att Serbiens framtid ligger i deras händer. Dessa deklasserade element, som står på randen till trasproletariatet, och hursomhelst är helt genomsyrade av dess världssyn, har fullständig kontroll över den serbiska pressen. De har dålig kunskap om Serbiens historia och ännu mindre om Balkanhalvöns geografi, men de är missnöjda med dynastin och ännu mer med den gamla Radikalregeringen, som hittills inte har skapat ett tillräckligt stort handlingsutrymme för dem. Det de framförallt behöver är ett Storserbien. De är missnöjda med parlamentet, som fortfarande inte har utvidgat statens gränser, ännu inte förvandlat de svaga till de starka och de starka till de svaga. De har överfört sitt oförsonliga missnöje till själva parlamentarismen. De tar ivrigt tag i de konstitutionella mekanismernas brister – och i Serbien är de förvisso lika stora som dess förtjänster – för att dag efter dag misskreditera den, eller rättare sagt spotta på principen om folkligt självstyre. Skupstina är bara ett ”hinder”, ett ”samtalsforum”, den gör ingenting. Ministrarna är skurkar som berikar sig själva med hjälp av regeringslån, byggnadsprojekt och -leveranser. Parlamentsledamöterna är ett gäng dagdrivare som får 15 dinarer om dagen för att lata sig. Det gäller visserligen bara under den korta period som Skupstinan sammanträder – men ändå, 15 dinarer! Det är en enorm summa i ögonen på dessa halvsvultna trasjournalister.
Den oppositionella inställningen hos denna press är bara en annan sida av dess giriga cynism, och bakom den står städernas reaktionära småbourgeoisie; ämbetsmännen, som har stora klagomål på sina låga löner; en avsevärd del av officerarna; olika sorters halvt utbildade personer; professionella intrigmakare; och resterna från de gamla, utslitna partierna, de misslyckade karriäristerna och gårdagens karriäristiska hjältar. Den här pressen undergräver allt som är organiserat och väldefinierat vad gäller ideologi och parti i Serbiens politiska liv, och stöder varje oenighet och gräl i alla partier och samhällsgrupper, men är organiskt oförmögen att föra ett nytt politiskt parti till makten eftersom den själv saknar alla sorts program eller definitiva politiska uppdrag. Den drömmer om en järnnäve som ska skingra parlamentsledamöterna, om ett skarpt svärd som ska hugga en utväg för Serbien ur hennes återvändsgränd. Dess hjälte är den tidigare kronprinsen George, som i ledningen för ”Dödslegionen” som han hade organiserat, i slutet av 1908 lovade att klyva Österrike i två delar, men som slutade med att döda sin egen betjänt med en spark i magen.
Den serbiska pressen är talanglös, halvt läskunnig, usel, och smittar ner landets själsliv med ruttenhet och utgör en enormt skadlig faktor i det serbiska samhället.
Dess ansträngningar riktas inte bara mot dessa ungdomliga krafter, vars hela betydelse fortfarande ligger i framtiden, utan också mot det härskande gamla Radikalpartiet, som nu när det har slagit in på den moderna ekonomiska och kulturella utvecklingens väg står för landets grundläggande politiska behov. Denna omständighet har fått Serbiens inrikesminister och Radikalpartiets så kallade ”järnnäve”, Stojan Protić, att anta linjen att ”tygla” pressen med drakoniska censurlagar – givetvis inte drakoniska med ryska mått mätt, men i motsats till den absoluta pressfrihet som rådde i Serbien före kriget.
Konflikten om den presslag som Protić föreslog var bland de två senaste åren viktigaste händelser i Serbiens politiska liv. Protić, som under Obrenovićperioden var marxist och konspiratör, riktade först och främst sitt lagförslag mot de tidningar som inte ens kan kallas reaktionära, eftersom de saknar all som helst energi utöver fräckhet och cynism. Men en röst till pressfrihetens försvar höjdes från ett helt annat håll: den begåvade unga redaktören för Radnicke Novine, Dušan Popović, förklarade i en rad lysande artiklar principen om en fullständig och obegränsad pressfrihet, under alla omständigheter. Under denna kampanj hade Dušan Popović hela den serbiska pressen bakom sig – som inte bara kämpade för vilken princip som helst utan för sin egen existens.
Protić är en mycket duglig skribent, och svarade i Samouprava med citat från Marx, Engels och Mehring. Det var inte svårt att tillbakavisa dessa citat. Men det var mycket svårare – och jag hörde om detta från Popović själv, som jag är tack skyldig för en hel del värdefull information och förklaringar – att besvara frågan: vad ska göras mot allt det gift som tidningarna varenda dag överöser folks sinnen? Radnicke Novines svar var att det inte finns något snabbverkande motgift mot detta, men i slutändan kommer pressfriheten själv, och bara den, att läka de sår som den orsakar. Inte lagliga begränsningar uppifrån utan avvisande underifrån, skolning av massorna, det är det enda effektiva sättet att motverka den fördärvade pressens inflytande, mot vilken Radnicke Novine har en betydligt mer principiellt fientlig inställning än vad Protićs parti har. Protić besegrades under denna kamp och tvingades dra tillbaka sitt lagförslag: men – vem vet? – kanske en ”framgångsrik” erfarenhet av krigscensur kommer att göra det möjligt för honom att inom en mycket nära framtid upprepa sitt försök med större framgång….
Jag har nämnt att Samouprava är gammalradikalernas och regeringens halvt officiella organ. Odjek är organ för ungradikalernas vänster. Radikalpartiets splittring ägde rum redan innan statskuppen 1903, längs ungefär samma linjer som de demokratiska krafterna i Europa bröt med liberalismen. Efter Milans fall lutade Radikalerna åt att komma till en överenskommelse med Alexanders regering. Den mer beslutsamma vänstern revolterade mot denna taktik av ”kompromisser” och bildade så småningom Unga Radikalpartiet. Helt i linje med den politik som gammalradikalerna förde vid makten, utvecklade Samouprava konsten att använda många ord för att uttrycka en inte särskilt bestämd tanke. I detta avseende uttryckte den mest direkt Nikola Pašićs linje, denna politiker av rent orientalisk sort, som är tvungen att ersätta framsynthet med list och anser att den kortaste sträckan mellan två punkter är en komplicerad sicksackrörelse. Samouprava har en ansvarsfull ställning med tanke på inflytandet i partiet, men den saknar prenumeranter.
Odjek drivs av Jaša Prodanović, en intellektuell, skribent och ideolog, på sitt eget sätt en konsekvent demokrat, som har översatt jakobinismen till det serbiska sociala och kulturella livets språk. Som industriminister införde han i samarbete med socialdemokraterna en demokratisk industriförfattning med den bäst organiserade fabriksinspektionen i Europa. Men Prodanovićs grupp förlorar alltmer mark.
Framtiden tillhör den del av ungradikalerna som leds av finansmannen Milorad Drašković, en affärsman som skulle vilja ersätta demokratin med en bankokrati. En av de uppgifter där gammalradikalerna är ense med Draškovićs grupp är att reformera Serbiens industrilagstiftning i de kapitalistiska intressenas anda.
För att fullborda listan över partiorgan måste jag nämna Srpska Zastava, Liberalernas halvofficiella organ som började ges ut förra året. Detta parti, det äldsta partiet i Serbien, uppstod i slutet av 1850-talet, då det i opposition mot den då förhärskande primitiva patriarkala absolutismen förde fram ett europeiskt liberalt program som var anpassat till Serbiens låga samhälleliga nivå. Men i brist på någon social bas förföll liberalerna snart till en klick vid hovet som underordnade alla sina förpliktelser under dynastin och den europeiska diplomatin. Naprednjakerna (de Progressiva) efterträdde dem på 1880-talet, men genomgick snart samma utveckling och blev kung Milans främsta stöd. Liberalerna var komprometterade av hela sitt förflutna och omvandlades till Nationalisterna, och Srpska Zastava, med sina bara ettusen prenumeranter, återspeglar hur obetydligt detta parti är idag.
Bland de omkring ett dussin partilösa publikationerna, har otvivelaktigt den panslavistiska Politika den främsta platsen. Det är inte något ansvarigt halvofficiellt språkrör i utrikespolitiska frågor, utan högerns måttfulla men ihärdiga opposition i inrikes frågor. Personliga intriger är dess mest effektiva vapen, och dess litterära favoritform är giftiga insinuationer. Om ni vill ha en liknelse, så finns inget närmare detta än vår egen Novoje Vremja. Under ”annekteringskrisen” hade Politika ett enormt inflytande: på den tiden prisade den furst George och blev den krigiska Narodna Odbranas halvofficiella organ. Denna organisation bröt sig för tre år sedan ur Slovenski Jug, och ställde mot den sistnämndas program för kulturellt enande av sydslaverna ett stridbart revolutionärt militaristiskt handlingsprogram. Politika är indragen i regelbundet återkommande hemliga överenskommelser med regeringen, och fick information från den, och man kan anta inte bara information.
Nästa inflytelserika tidning är Pravda. Dess grundläggande linje är fiendskap mot konspiratörerna från 29 maj 1903, den nya regimen, det gamla Radikalpartiet och Karađorđevićdynastin. Bland de politiska partierna står Pravda närmast en av Naprednjakernas klickar – eller utnyttjar snarare sina förbindelser till denna klick för sina egna politiska intriger.
En del av det gamla Naprednjakpartiet använder den gamle Novaković som sin fana, och har förlikat sig med statskuppen, om än inte öppet och uttryckligen. En annan grupp, som leds av professor Živojin Perić, ”förnekar” bestämt den existerande regimen som resultatet av en revolutionär komplott, och uttrycker ohöljt att de lutar åt Österrikes trialism, som de anser också ska införliva Serbien.[55] Naprednjakernas tredje grupp dras till Pravda, som hatar den demokratiska regimen lika mycket som Perić gör, men istället för att följa en ridderlig linje av formell bojkott försöker de utnyttja alla demokratins metoder och former för att störta den sistnämndas grunder. Pravda använder alla möjliga påhitt, utstuderade lögner, nästan brottsligt förtal och cyniska pikar mot allt och alla, med en starkt kryddad boulevardslagfärdighet. Bakom Pravdas journalistiska mobbare står finansmannen Milorad Pavlović, chefen för Privneda [Affärs-] banken, en bedräglig företagare och demagog som bidar sin tid. Pravdas upplaga är mellan fem och sextusen.
Den mest lästa tidningen, Mali Zhurnal, säljer inte mindre än 10.000 exemplar. Allt avskyvärt och cyniskt i den serbiska pressen får ett skamligt naket uttryck i denna tidning. Den är organ för moraliskt lösdriveri, politisk oanständighet och enskild utpressning. Den ljuger, förtalar, utpressar och säljer sig själv. De litterära former som Mali Zhurnal främst odlar är krönikor om skandaler och pornografi. Politiskt är den organ för furst George som fortsätter att vara hoppet för alla skumma spekulanter, avskedade officerare och bokhållare som ertappats med att fiffla med sina företags räkenskaper. Tidningen Balkan, med en upplaga på mellan 8.000 och 10.000, skiljer sig från Mali Zhurnal bara till namnet.
Den Österrikevänliga Stampa befinner sig på samma nivå, men gör sitt arbete på ett skickligare och känsligare sätt. Den redigeras bäst av alla serbiska tidningar. Stampas huvudsakliga kännetecken är ett våldsamt hat mot situationens nuvarande herrar, Radikalerna, och den samlar kring sig diverse grupper bland liberalerna och Naprednjakerna och den tidigare premiärministern på Milans tid, Vladan Georgiević. Det var den sistnämnde som beskrev den konstitutionella regimen som slöddrets styre, och Stampa skrev entusiastiskt under på denna beskrivning. Tillsammans med Pravda är Stampa den nya regimens farligaste fiende i Serbien. Flinkt och skickligt förföljer den, lugnt och med känsla för tajming, sin fiende ända in i hans mest undangömda positioner. Med sina reportage och insinuationer ger den material till slaskpressens kamp mot Radikalregeringen. I en del frågor visar den sig så välinformerad att Samouprava har grundval för att anklaga den för att odla kontakter med den österrikiska politiska polisen.
Jämsides med tillväxten av Arbetarpartiet, som under de senaste åren har spelat en viktig roll i det politiska livet här, har hatet mot socialdemokratin också ökat, speciellt inom de småborgerliga kretsar som påverkas direkt av strejkrörelsen eller lagarna om arbetarskydd. Det säger sig självt att hela den serbiska pressen för kamp mot Arbetarpartiet, och pressen hatar hursomhelst den socialdemokratiska rörelsen eftersom den har ett definitivt mål, organisering och disciplin. Men det finns också en tidning i Belgrad som gör kampen mot det unga serbiska proletariatets politiska parti till sin specialitet. Det är Strazha. Dess redaktör och utgivare är den ”fria anarkisten” Krsta Cisvarić. Eftersom alla känner alla i detta lilla land, och inte tvekar att lägga sin näsa i blöt i sina politiska motståndares privata liv, genomförs polemiken mot socialdemokratins ledare i en form som inte skulle klara av att översättas till något europeiskt språk.
Resten av tidningarna förtjänar inte att räknas upp med namn. De livnär sig på de idéer som Pravda, Stampa och Strazha skapar och sänker sig, i den mån det är möjligt, till en ännu lägre nivå. I deras spalter stöter man ofta på ett reportage om en skandal som nyligen har ägt rum i herr X:s familj, och kräver noggrann uppmärksamhet från Belgrads allmänna opinions sida, och skriver att en detaljerad redogörelse för den skamliga händelsen kommer att komma i morgondagens utgåva. Men nästa dag söker ”Belgrads allmänna opinion” förgäves efter de utlovade detaljerna. Det betyder att X har lyckats blidka den offentliga moralens oförskämda väktare med hjälp av en lämplig sedel (av inte särskilt hög valör)….
Den genomgående politiska grundtanken i hela den ”oberoende” pressen i Belgrad har bestått av agitation för krig – det kvittar mot vem: Österrike, Bulgarien, Turkiet, till och med hela den europeiska kören. Idag ger den givetvis fullt stöd till de Balkanallierades företag. Men det säger sig självt att tanken på en Balkanfederation har ett ytterst otillförlitligt stöd i denna press. Om krigets politiska resultat inte uppfyller Politikas, Stampas, Pravdas och deras stallkamraters febrilt patriotiska förväntningar – och dessa gränslösa förväntningar kan genom själva sin natur inte uppfyllas – då kommer hela pressen i Belgrad att med fördubblad energi rikta hela sin eldgivning mot den inre fienden, det vill säga mot varje spår av kultur, ekonomisk utveckling och elementär medborgerlig anda som har börjat förekomma i det serbiska samhällslivet.
Utan någon önskan att syssla med dystra profetior går det idag att förutspå att Serbien, när kriget tar slut kommer att uppleva en mycket svår intern kris.
Djen, nr 49 och 51
20 och 22 november 1912
I Bulgarien finns det nu varken partier eller press, men det finns en generalstab och dess censur. Frånsett två halvofficiella tidningar, den ena geshovistisk och den andra danevistisk, publicerades inga politiska tidningar alls under kriget, bara informationsblad. En latinlärare strök samvetsgrant allt ”teoretiserande” och en poet godkände bara publicering av ett porträtt av Radko Dmitriev på villkor att porträtt av andra befälhavare skulle publiceras i senare nummer, för att inte ge upphov till ”avundsjuka bland generalerna”. I Serbien är partierna mer etablerade och de politiska traditionerna mer fast grundade, och där gick de inte så långt, utan bara utländska korrespondenter drabbades av censur. Naturligtvis var tidningarna i Belgrad fullt medvetna om det faktum att generalstaben fanns ovanför dem, och att generalstaber inte gillar att bli skämtade om. Ändå kvävdes inte den politiska pressen helt och hållet i Serbien. Och när saker och ting nu har övergått i händerna på diplomaterna, och när frågan har uppstått om vad som har uppnåtts med det blod som har spillts, och om regeringens ansvar för händelserna under dessa tre historiska månader, så har partierna och deras organ genast börjat visa stor aktivitet.
Utöver socialdemokraterna finns det fyra politiska partier i Serbien, som tillhör två historiska epoker. Det äldsta partiet är Liberalerna, som för några år sedan bytte namn till Nationalisterna. Detta partis höjdpunkt var under kung Milan, vars omåttligt absolutistiska personliga tyranni de dolde med parlamentariska och regeringsformer. Inom utrikespolitiken fungerade de, liksom Milan själv, som agenter åt habsburgarna i Balkans angelägenheter.
På 1880-talet trädde Naprednjakerna, eller de Progressiva, fram på den trånga serbiska politiska scenen och försökte få bättre ordning på den konstitutionella och parlamentariska strukturen i Serbien. Men de varken sökte efter eller hittade något stöd bland massorna, och förföll därför snabbt till en politisk klick, som under Obrenovićdynastins regim konkurrerade med Liberalerna. Även detta partis utrikespolitik har en Österrikevänlig tradition. Det var med samarbete från det som Milan 1881 slöt sin hemliga pakt med Österrike, med vilken Serbien avsade sig alla anspråk på Bosnien och Hercegovina och öppnade portarna till Balkan för den österrikisk-ungerska armén. I gengäld stödde Wien Obrenovićdynastin.[56] Med denna ovanliga pakt, som Radikalpartiet utnyttjade energiskt mot Milan, fick Balkandynastiernas verkliga karaktär som verktyg för den europeiska diplomatin sitt mest slutgiltiga, cyniskt vinningslystna uttryck.
Radikalpartiet uppstod också på 1880-talet, och fick sitt enorma inflytande tack vare sin djärva, eller mer exakt våldsamt demagogiska kamp mot familjen Obrenović. Under Alexander, som flera gånger försökte sluta fred, eller åtminstone vapenstillestånd, med Radikalerna, bröt den ungradikala delen, som var kompromisslös i sin fientlighet mot dynastin, med partiet och blev senare ett ”självständigt” parti på egen hand. Radikalerna, och speciellt deras ”pappa” Nikola Pašić, har rykte om sig att vara ryssvänliga, och under sin kamp mot Obrenovićs och Österrikes reaktion fick de förvisso alltid stöd i Petersburg – även om det ryska statssystemet, med tanke på den uppenbara parallellen, inte kunde tilltala dem.
Statskuppen 1903 störtade Obrenovićdynastin och satte kung Peter på tronen: gammalradikalerna kom till makten och Nationalisterna och Naprednjakerna omvandlades från klickar vid hovet till parlamentariska oppositionspartier.
Parlamentarismen och demokratin är ytterst primitiv i Serbien, om än inte lika primitiv som i Bulgarien. I motsats till vad som råder i det sistnämnda landet spelar monarkin inte längre någon som helst politisk roll i Serbien.
Kampen mellan familjen Obrenović och familjen Karađorđević som har pågått i nästan ett sekel, och utgjordes av en rad intriger som leder till blodiga resultat, var inte ägnad att stärka monarkins bas i Serbien. Grundaren av en av dynastierna, Karađorđević, som var revolutionär i sin politik mot Turkiet och drömde om att befria hela halvön, dödades av furst Milos, grundaren av den andra dynastin, som förde en kompromisspolitik och vägleddes av personliga och dynastiöverväganden. Furst Milos avsattes själv och landsförvisades. Samma öde drabbade hans efterträdare Michael. Alexander Karađorđević, den nuvarande kungens far, visade sig vara oförmögen att undvika det österrikiskt-turkiska inflytandet, och led samma öde som sina två företrädare. Han följdes av Milos, som återvände från landsflykt för att ännu en gång prova lyckan på den serbiska tronen. Han tilläts dö en naturlig död som furste av Serbien. Hans efterträdare – furst Michael som också återvände från landsflykten – mördades. Furst Milan landsförvisades innan han dödades. Hans son Alexander, den siste Obrenović, mördades tillsammans med sin hustru Draga. Jobbet accepterades då av Peter Karađorđević, som hade bott i Schweiz som en ständig tronpretendent, nedtyngd av familjeansvar och skulder. Peter anlände till Belgrad utan särskilt mycket inhemskt bagage och ännu mindre auktoritet. De hade knappt hunnit tvätta bort kung Alexanders blod på vägen framför palatset (konspiratörerna hade kastat ut hans lemlästade kropp genom fönstret). Minnet av det öde som hade drabbat hans sex företrädare, varav tre hade landsförvisats, två mördats och en landsförvisats och sedan mördats vid sin återkomst, gjorde inte Peter så benägen att uppvisa någon enastående aktivitet som kung. Trots sina ambitiösa idéer och barska karaktär tvingades Peter bli ett passivt verktyg i händerna på det gamla Radikalpartiet. Möjligen kan hans ålder ha haft något med det att göra. Men till skillnad från Gregorius VII, som när han var kardinal gick framåtlutad och talade halvt viskande, men när han väl kröntes med den påvliga tiaran sträckte på ryggen och talade som en erövrare, har Peter, som när han var tronpretendent var outtröttlig och skrupelfri, nu när han är kung visat sig vara utan karaktär. Han har lydigt utfört de order som han har fått av det parti som satte honom på tronen.
De revolutionära officerare som fungerade som verktyg för statskuppen visade sig givetvis vara helt olämpliga för rollen som ledande politik kraft. De tvingades kliva åt sidan till förmån för civila som utnyttjade den militära sammansvärjningens utgång för att omedelbart förkunna den heliga principen att ”armén måste hålla sig borta från politiken”. Genom själva sin natur kunde militärkuppen bara omfatta en liten aristokratiskt sinnad minoritet av officerskåren. Resten av officerarna upplevde att de hade förbigåtts. De muttrade mot den nya regimens pretoriangarden och drog ihop en grupp motkonspiratörer. Denna utveckling paralyserade slutligen armén som politisk faktor.
Under dessa omständigheter framträdde Radikalpartiet som fullständig herre över situationen: som ett massparti som hade höjt sig från ställning som opposition och kommit till makten med hjälp av en revolutionärt dynastisk kupp, baserade det nu sitt styre på en parlamentarisk grund.
Vid en första anblick verkade det öppna sig mycket gynnsamma framtidsutsikter för Serbiens parlament. Dynastin var hjälplös. Den gamla dynastin var obotligt komprometterad. Officerskåren var förlamad av interna konflikter. Revolutionen hade utförts i namn av folkets vilja. Under dessa omständigheter kan det förefalla som om parlamentet måste bli maktens naturliga fokus. Men det skedde inte, och enligt sakens natur kunde det inte hända.
Samma orsak som upphöjde officerarna till rollen som ”verkställande kommitté” för folkets vilja avgjorde på förhand den serbiska parlamentarismens sjuklighet – nämligen avsaknaden av tydligt definierade moderna samhällsklasser.
Serbien har sedan länge upphört att vara ett land med självhushållsjordbruk kompletterat med hantverksproduktion. Militarism och beskattning har ruinerat bönderna och österrikiska varor krossade småproduktionen. Men den inhemska industrin, som kunde ha sugit upp överskottsbefolkningen, har utvecklats mycket långsamt. Det var skälen till detta som när det kommer till kritan tvingade Serbien att slå in på krigets väg: landets grundval är alltför smal, det är avskuret från havet, det är ekonomiskt beroende av Österrike. Kapitalismen har fullständigt lyckats krossa de gamla samhällsformationerna men ännu inte visat sig kunna skapa några nya i deras ställe.
Det finns många deklasserade element i landet, och de präglar hela dess samhällsliv. De gamla uppfattningarna och övertygelserna har skingrats och nya har ännu inte upprättats. Under sådana förhållanden tar politiken form mycket oregelbundet, med tillfälliga eller sekundära yttringar, och som den slutgiltiga avslutningen på denna process kan parlamentet varken ha ett definitivt program för sitt arbete eller den inre styrkan att genomföra ett sådant program. Eftersom det personifierar hela samhällets politiska hjälplöshet, söker det ivrigt efter ”ledarskap” utifrån.
Det har hittat detta ledarskap i form av Radikalpartiets gamla ledare, Nikola Pašić, en politiker som är klok på ett orientaliskt sätt, upplärd av erfarenheter. Från parlamentet, som är förvirrat av sina uppgifters osäkerhet och brist på planer, energi eller styrka, har den politiska tyngdpunkten på ett naturligt sätt flyttat till regeringen, och från regeringen till Pašić. Parlamentet, med sin majoritet av gammalradikaler, känner bara till det han tycker att han behöver berätta för dem. Frånsett Paču och Protić är ministrarna, Pašićs närmaste medarbetare, bara sina departements högsta tjänstemän. Kungen är bara kronan på denna regim!
I Sofia brukade de säga: ”Inte låter väl Ferdinand Grekland få Thessaloniki?” Men här sa de: ”Det är väl inte möjligt att Pašić låter bulgarerna få Bitolj!” Både där och här rör sig det politiska livet kring frågor om utrikespolitik – och inte bara nu utan alltid. Men i Bulgarien, där politiska partier följer på varandra som bilder i en skioptikon [Laterna Magica], och kung Ferdinand är utrikespolitikens enda stabila del, så är det bara naturligt att all makt och alla röda trådar under de senaste 25 åren har varit samlade i hans händer. Här, där det tvärtom har blivit vanligt att kungarna på ett katastrofalt sätt efterträder varandra, är makten samlad i händerna på den mest långlivade och försiktige politikern i det parti som har störtat två kungar och skapat en tredje.
Men att makten överförs till ett parlamentariskt partis ledare i ett läge där parlamentet själv är hjälplöst, antyder en inneboende instabilitet i hela det politiska systemet.
Kriget försvagade gammalradikalerna på två sätt: genom de segrar som armén uppnådde och genom de nederlag som diplomaterna led. Splittringen mellan konspiratörer och motkonspiratörer bland officerarna försvann nästan. Fälttåg och slag förenade officerarna, och segrar ökade deras självkänsla, och påminde dem om att vapen också utgör en del av konstitutionen, och en inte obetydlig sådan. Officerarna har givetvis, precis som tidigare, inget eget självständigt politiskt program. Men bland dem finns en stark känsla av förbittring mot Pašićs regering, som bara är förmögen att överlämna de ställningar som serbiska vapen hade erövrat till fienden eller de allierade: Durazzo, Alessio, Monastir, Veles, Prilep. Båda de reaktionära partierna, men särskilt Liberal-nationalisterna, försöker omvandla denna förbittring (som naturligtvis inte är begränsad till officerarna) till ett politiskt program. De använder alla medel för att underblåsa känslorna mot sin bulgariska allierade, mot Pašić och mot regimen i sin helhet. ”Vi ska inte erbjuda det som har erövrats till ett så högt pris på ett fat till bulgarerna”, skriver den halvofficiella nationalistiska tidningen Srpska Zastava. ”Sådana saker görs inte i någon allians, och de kommer inte att vara en del av denna. Folk kommer inte att glömma vem som skickade ut vår armé för att strida till förmån för andra, och kommer inte att vara nöjda förrän de har krossat denna politik, utan att vara så kräsna vad gäller medlen.” Handling följer givetvis inte direkt på sådana ord. Icke desto mindre har hotet om ännu en militärkupp, som går att höra alltför tydligt i de ord jag citerade, ett starkt stöd, inte bara i gårdagens traditioner utan också i dagens stämningar.
”Tror du inte”, frågade jag inrikesminister Stojan Protić, som under den senaste Obrenović tillbringade två år i kedjor och i hårt straffarbete, och med en fånges märke på ryggen, ”tror du inte att Serbien hotas av ännu en reaktionsperiod som ett direkt resultat av kriget?”
”Varför det? Om kriget hade gått dåligt för oss så hade det varit en annan sak. Men efter dessa segrar…”
”De positiva resultaten av de förändringar som har åstadkommits – en utvidgad marknad på Balkan, en utväg till havet och så vidare – kommer inte att märkas så snart. Men den utmattning som kriget orsakar, och missnöjet med vad det har uppnått märks redan idag och kommer att märkas ännu mer imorgon.”
”De senaste åren har varit goda år för vårt folk, och vi hoppas att de kommer att stå ut med några dåliga år utan att chockeras.”
Denna optimistiska förhoppning uttryckte den högborne ministern givetvis för utrikes användning. Regeringen – alltså Pašić, Paču och Protić – inser fullständigt varifrån faran hotar, och vidtar ”sina egna åtgärder”. För det första slås man av försöket att dra Naprednjakerna, det ”solidare” och mer respektabla av de två konservativa partierna, närmare regeringen, för att lägga en del av ansvaret på dem, och på detta sätt isolera Nationalisterna, som har lovat att inte vara ”så kräsna vad gäller medlen” under sin kamp mot den nuvarande regimen. Stojan Novaković, som är om inte ledare för Naprednjakerna så åtminstone deras heliga relik, har gjorts till ledare för fredsdelegationen. Hans son Mileta, en annan av Naprednjakpartiets framstående medlemmar, har dragits in i det arbete som utförs av kommissionen för att organisera ockuperade områden. Pašić har visat ännu större omsorg vad gäller officerarna.
Nationalisterna är farliga i så måtto som de kan få det militära partiet att anta deras program. Regeringen gör allt den förmår för att förhindra detta, och går under dessa ansträngningar mycket långt för att möta de militära kretsarnas krav och strävanden. Det som i sig själv är en oskyldig åtgärd – beslutet att tillåta varje officer som efter kriget behöver det fara till en kurort för bot eller vila, till ett pris av 300 francs ur den nästan tomma statskassan – får under dessa omständigheter en väldigt speciell anstrykning.
Men mycket viktigare var beslutet förra veckan – som togs utan parlamentets vetskap! – att upprätta en militärregim i de ockuperade områdena. Polisen, administrationen, domstolarna – alla har satts under ”den högsta militärledningens” styre i Skopje. ”Två eller tre års förberedande arbete”, sa en del regeringsmedlemmar till mig om det, ”kommer att krävas för att skola befolkningen för frihet och parlamentarism.” Men det är knappast troligt att Radikalerna, de gamla och erfarna politiker som förde en så kompromisslös kamp mot Obrenovićdynastins militärt byråkratiska regim, faktiskt tror att den av seger rusiga officerskåren är de bästa lärarna i konstitutionella frågor i de besegrades land. Det är ytterst talande att en av de mest inflytelserika ministrarna några dagar innan denna åtgärd offentliggjordes, kategoriskt försäkrade mig att motionen om denna fråga hursomhelst skulle läggas fram inför parlamentet. I själva verket publicerades den bara som ett kungligt påbud, på grundval av paragraf så och så … i arméreglementet. Givetvis förekom det kamp om denna fråga – ministrarna, eller åtminstone en del av dem, ville basera sig på parlamentet, men tvingades snabbt underkasta sig det militära partiets krav. För att fullborda bilden är det inte mer än rätt att nämna, att regeringen som svar på ett formellt framfört uttalande från Skupstinas presidium rörande behovet att omedelbart sammankalla parlamentet (i och med presidenten, Andra Nikolićs, avresa till London innehas den första platsen i presidiet nu av ungradikalerna), sa: Nej, det är inte dags för det, och när det blir dags kommer vi att berätta det för er.
Det säger sig själv att denna taktik är mycket lämpligare som ett sätt att skydda gammalradikalernas regering från en politisk kris än vad en parlamentarisk regim skulle vara. Men det är tveksamt om den har visat sig vara helt igenom effektiv. Serbiens inrikespolitiska öde beror nu på mycket tyngre faktorer än gammalradikalernas manövrerande runt Naprednjakerna och officerarna. Krigets påfrestningar var alltför svåra och förhoppningarna om dess resultat alltför höga, och misstagen i de beräkningar som gjordes var alltför uppenbara, för att det skulle vara möjligt att avfärda misslyckandets konsekvenser på ett mysigt sätt – så att säga inom familjen. Oavsett hur primitiv den serbiska demokratin är, så berör frågan om kriget och dess konsekvenser hela folket på ett direkt sätt. Den adriatiska kusten erövrades genom att förlita sig på Ryssland. Men förhoppningarna om stöd från detta håll, som vissa ryska politiska grupper på ett konstgjort sätt hade befrämjat, visade sig vara falska. Enligt avtalen med Bulgarien ska Veles, Prilep och Bitolj överlämnas till dem. Överallt hemförlovas trupperna, och när de kommer hem påminner som regel fattigdomen dem om deras heroiska bedrifter och stora uppoffringar. Den politiska kris som allt detta orsakar kan sin tur visa sig bli ödesdiger för inte bara Pašićs parti, utan för Radikalernas hela regim.
Djen nr 87
30 december 1912
Som alla vet är Peter Karađorđević svärson till Nikola av Montenegro. Men detta faktum har inte på minsta sätt minskat rivaliteten mellan dem. Mot slutet av sitt styre misskrediterades Obrenovićdynastin kraftigt av de politiska och familjeskandalerna kring deras hov. Furst Nikola började återigen erinra om att han var ”Nummer ett” i serbdömet. Men efter Obrenovićdynastins fall gav inte den serbiska Skupstinan jobbet som kung till honom utan till Peter. Den personliga rivaliteten förvärrades av skillnaden mellan regimerna. I Serbien upprättades 1903 ett parlamentariskt system. Det kungliga hovets makt minskade nästan till noll. Inte på grund av att kung Peter själv är ”en alltför inställsam konstitutionalist” som Novoje Vremja klagade på nyligen, utan på grund av att köttet är svagt även om anden är villig. Yrkesriskerna förknippade med att anta den serbiska kungens plikter är mycket stora. Det räcker för att rättfärdiga den ökning av kungens underhåll som Radikalerna genomförde, och det förklarar också varför kung Peter har lyckats plåga Novoje Vremja genom att acceptera rollen som ”alltför inställsam konstitutionalist”. I Montenegro härskar samtidigt, under täckmantel av en auktoritär romantik, något som högtravande skulle kunna beskrivas som ”en personlig regim” – i själva verket jämförbar med den regim som upprätthålls i en del avlägsna landsbygdsdistrikt i Ryssland av hans höghet polisens överintendent. Nikola är poet och romantiker, och gör ingen skillnad mellan sin egen plånbok och statskassan. Precis som Milan tidigare hatade Montenegro som ett fäste för serbisk uppvigling – som Nikola bara skyddade av dynastiska orsaker – så hatar Nikola nu Serbien för dess radikalt parlamentariska regim, som får denne furste att känna sig orolig i sitt eget Montenegro.
Tidigare samlades serbiska emigranter i [Montenegros huvudstad] Cetinje. Nu hittar montenegrinska landsflyktingar, bland dem tidigare ministrar, en tillflyktsort i Belgrad. Men mest av allt avskyr Nikola Petrović sin namne Nikola Pašić, som han ser som en inkarnation av allt ont. Furstens halvofficiella organ Cetinski Vjesnik har ofta riktat ytterst hårda angrepp mot den serbiska regeringen. 1906 ägde den hyllade ”bombaffären” rum. Ett antal personer som anlände från Serbien arresterades vid den montenegrinska gränsen med bomber i sin ägo. Denna affär har än idag inte klarats upp helt och hållet – mer än någon av de andra hov- och dynastiska ”affärer” som har ägt rum på Balkan. Tre påstådda förklaringar har förts fram: (1) bomberna hade tillverkats på den serbiska statsbudgetens bekostnad, och deras historiska uppdrag var att undanröja vissa dynastiska hinder från den väg som ledde till ett enande av serbdömet; (2) bomberna transporterades av montenegrinska emigranter i syfte att inom en nära framtid störta den ”auktoritärt romantiska” regimen; (3) bomberna hade tillverkats i Cetinje i syfte att få till stånd en klumpig kraftmätning, och använda Milans metoder mot den konstitutionella oppositionen. Det är möjligt att alla tre förklaringarna är riktiga, var och en i viss mån – än mer sannolikt eftersom det i konspirationens mitt befann sig en välkänd agent, Nastić, som skulle kunna konspirera både med Belgrad och Cetinje, och på köpet även med Wien, och alltid är intresserad av att vidmakthålla ovänliga relationer mellan Montenegro och Serbien. Nikola utnyttjade bomberna på ett sätt som passar en verklig statsman: han arresterade återigen oppositionens samtliga ledare, och många av dem befinner sig än idag i det fruktansvärda Jusovačafängelset.
År 1907 upplevde Montenegro ett konstitutionellt experiment, i följande form: först beviljade fursten en konstitution; sedan upplöstes Skupstinan och oppositionens deputerade arresterades och landsförvisades. Samtidigt ledde annekteringskrisen till en viss försoning mellan regeringarna i Montenegro och Serbien. Brigadgeneral Janko Vukotić reste till och med till Belgrad för samtal om ”gemensamma operationer”. Men dessa samtal ledde ingenstans, och brigadgeneralen själv framstod, i egenskap av främste anklagare under ”bombkrisen”, i själva verket som en levande provokation för hovet och ministären i Belgrad. Efter att annekteringskrisen hade lagt sig blev fientligheten ännu mer intensiv. 1909 gjorde Montenegros ”poet på tronen” – sanningen att säga en poet utan poetisk talang – sin regeringstid minnesvärd med ”Kolasinaffären”. Sex framstående oppositionsmedlemmar, som främst var aktiva i Kolasin, ställdes inför en specialdomstol på anklagelser om en sammansvärjning mot Nikola. Domarna, bland dem en del icke läskunniga personer, var furstens hantlangare. Samtliga anklagade fälldes och avrättades. Kolasinaffären ägde rum samtidigt med rättegången mot Ferrer i Spanien, och orsakade enorm ilska i Serbien. [57] Hela pressen var mot Nikola. Det förekom ett antal gatudemonstrationer som leddes av socialisterna, tillsammans med emigranterna från Montenegro. Denna händelse ödelade slutgiltigt relationerna mellan de två länderna.
Samtidigt började arbetet för att bilda ett Balkanförbund. Initiativet kom från Serbien. Furst Nikola hade, utom när han var mycket ung, alltid varit mot en allians mellan Serbien och Montenegro, eftersom han ville ha händerna fria för att bilda lönsamma kombinerade ekonomiska och diplomatiska sammanslutningar med Petersburg, Wien och Konstantinopel, den ena efter den andra eller alla på en gång. Till detta lades hans våldsamma hat mot Radikalerna, i synnerhet Pašić. Regeringen i Belgrad ville att svärsonen skulle utbyta besök med svärfadern. Nikola ställde ett villkor: entlediga Pašić. Eftersom detta villkor inte var acceptabelt för Pašić ägde de ömsesidiga besöken aldrig rum.
Om Montenegro icke desto mindre vidhöll den militära fyrlingalliansen, så berodde det inte på furst Nikolas goda vilja, utan, som den västeuropeiska pressen har förklarat, på ryska påtryckningar. Efter annekteringen av Bosnien och Hercegovina nappade den ryska diplomatin, som var mer intresserad än någonsin av att upprätta en mur mot Österrikes fortsatta framryckning åt sydost, bestämt på tanken om ett Balkanförbund. Det är fullt troligt att vår ambassadör i Belgrad, Hartwig, den rysk-slaviska ”oppositionspolitikens” stöttepelare och hopp på Balkan, på sin tid gav Pašić en del informella försäkringar rörande ”stöd”. Hursomhelst var Rysslands tanke att skapa en försvarsallians mot Österrike-Ungern. Men på initiativ från och under påtryckningar från Bulgarien bildade de allierade själva en offensiv allians mot Turkiet. Enligt pressen i väst gick Ryssland under försöken att hindra denna händelseutveckling så långt att de rekommenderade Serbien och Montenegro att lämna Bulgarien åt sitt öde: men lärdomarna från annekteringskrisen var inte förgäves, och serberna drog sig inte tillbaka och kriget inleddes.
Motsättningarna mellan Serbien och Montenegro upphörde inte under kriget. Det finns historier om hårda konflikter mellan general Živković, som hade befäl över Serbiens 4:e armé (i regionen Sandžak), å ena sidan, och den montenegrinska överbefälhavaren Martinović och furst Nikola å den andra. Dessa konflikter härrörde i grund och botten från skillnader i de två ländernas militärsystem: serberna har en modern armé medan montenegrinerna har en primitiv milis som är helt olämplig för komplicerade strategiska operationer. Montenegrinerna är modiga, bra på impulsiva angrepp och skoningslösa, egenskaper där de liknar albanerna. Men liksom de sistnämnda är montenegrinerna helt oförmögna till planerade operationer, saknar uthållighet och tappar lätt huvudet när saker och ting går fel. Det är helt uppenbart i deras fullständiga hjälplöshet vid Skutari, där de inte ens har lyckats skära av garnisonen från Alessio. Men furst Nikola är inte på några villkor beredd att låta serberna få ”äran” av att ta Skutari. De serbiska styrkorna har inte spelat någon roll under striderna om denna befästning, trots att 1:a armén var fri att göra det. Och två serbiska divisioner skickades till fronten vid Adrianopel.
I Montenegro själv är missnöjet stort med de tvivelaktiga framgångar som landets styrkor har uppnått, efter att ha lidit stora förluster. Det auktoritära polissystemets misslyckande har, såsom alltid är fallet, blivit uppenbart i dess armés misslyckande. Vi kan förvänta oss att kriget precis som i Turkiet kommer att leda till inrikespolitiska reformer, vilket kommer att göra slut på tyranniet och de ekonomiska oegentligheter som nu råder i Svarta bergen.[58] Huruvida Nikola Njegos kommer att kunna hålla ut är svårt att förutspå. Men alla har rätt att anse att behovet av en speciell montenegrinsk dynasti inte är bevisat. En union mellan Montenegro och Serbien skulle omedelbart få in 250.000 montenegriner i en mer civiliserad gemenskap, och ge serberna den enklaste och mest naturliga lösningen på sina problem att hitta en utväg till Adriatiska havet. Serberna diskuterar denna tanke, och det är förvisso symptomatiskt.
Kievskaja Mysl nr 353
21 december 1912
Korrespondenterna såg både mycket och lite. De lade märke till allt som ledde fram till kriget, och de såg krigets ”produkter”: skadade män, fångar, glöden från bränderna. De hörde mullret av skottlossning. Men de hade inte tillåtelse att följa med armén under dess fälttåg och se de militära operationerna från insidan. Vi måste göra oss vår bild av arméns liv och död på slagfälten genom att förhöra deltagare, med den partiskhet det oundvikligen innebär.
”Vår brigad kallades den ’flygande’ brigaden, eftersom den utsågs att upprätthålla kommunikationerna mellan den 1:a och 3:e armén. I mer än 24 timmar innan krigsförklaringen stod vi vid den serbiska fronten, mellan byarna Svirec och Novakovo Cuk. Jag måste medge att vi inte trodde att det skulle bli krig. Vi trodde helt enkelt inte – varken soldaterna eller officerarna – att det skulle bli slag där vi alla – verkligen alla utan undantag – skulle befinna oss i skottlinjen. Kan något sådant hända? Vi trodde att allt skulle sluta med en krigisk demonstration: vi skulle skrämma Turkiet och få henne att gå med på eftergifter. Tja, det visade sig bli annorlunda. Redan vid middagstid dagen innan krigsförklaringen fick vi höra att arnauter [albaner] sköt mot våra gränsposteringar, och mitt regemente beordrades att omedelbart gå till anfall. Tillsammans med oss vid gränsposteringarna var milismän med oanvändbara ryska Berdangevär. Det var ungefär 1.000 arnauter under ledning av Idris Seferi, en av Isa Boletinis högra händer. De hade Martinigevär och serbiska snabbskjutande gevär som vi själva hade försett dem med vid tiden för det albanska upproret [1909]. De fick också pengar från oss då. Vi ville försäkra oss om att de skulle marschera med oss i händelse av krig. Men raka motsatsen hände. Beväpnade med våra vapen var arnauterna de första att angripa våra posteringar, och de fick lätt övertaget. Varför hände det? De religiösa banden med Turkiet spelade givetvis en roll, men huvudskälet var att albanerna insåg att det som hotade var att Albanien skulle delas mellan Serbien och Grekland, och de måste försvara sina fält, sina hyddor och sin boskap. Svikna förhoppningar – ’Vad är det här? De använder våra egna vapen och våra pengar mot oss?’ – gjorde vår armé väldigt bitter. Det var den viktigaste orsaken till grymheterna. Mer om allt detta senare….
”När ordern kom, rusade hela regementet mot gränsen. Vi sprang så fort vi kunde, utan någon sorts order, utan att följa några regler eller reglementen, som personer som skyndar sig till en eldsvåda. Jag hade befäl över en pluton, 70 man, men när jag anlände till gränsen fanns det soldater som jag inte kände runt mig, män från andra kompanier. Det var inte alla som skyndade sig till gränsen – fegisarna utnyttjade förvirringen och sackade efter. Några albaner befann sig mellan sina och våra vaktposteringar och sköt mot oss. Efter 200 steg började vi angripa dem, skrek ”Hurra!” och sköt utan några order. Albanerna drog sig tillbaka till sin närmaste postering. Då undanröjde komitadji (rebellband), som befann sig vid gränsen tillsammans med milismännen, den främsta arnautposteringen med bomber som de kastade för hand. Arnauterna drog sig tillbaka till Novakovo Cuk samtidigt som de besköt oss, och ockuperade ett blockhus omkring 2.000 steg från oss. Nu skred vårt artilleri till verket. Tre mycket exakta skott, och taket på fiendens fäste rasade in framför våra ögon. Arnauterna stack därifrån och flydde. Vi kunde inte hinna ikapp dem. Vi hade förlorat 40 döda och 80 skadade, inklusive fyra officerare. Arnauterna tog med sig de flesta av sina döda och skadade. De ser det som en helig plikt att göra det.
”Jag fick mitt elddop utanför Svirec. Det är smärtsamt att minnas. Skott som man vet riktas mot levande människor låter helt annorlunda. Ett otäckt ljud. Det skär genom märg och ben. Följande dag var det inga strider, men jag hörde dessa skott hela tiden. Man rycker fram, man gör halt – och skottlossningen börjar. Den frusna tältduken sprakar i vinden, och jag kan tydligt höra gevärseld – enskilda, illvilliga skott. När vi kom till fiendens position fick jag bakom den se min första döda fiendesoldat – han låg på rygg, en ungdom, mörkhyad, utan skägg, helt krossad, med stirrande ögon: kulan hade gått in i pannan och gått ut genom bakhuvudet. Jag har sett många döda och sårade sedan dess, och minnet av alla dem är diffust nu, men den första, med sina stirrande ögon och det lilla runda hålet i pannan har fastnat i minnet på mig …. Jag tillbringade natten i ett turkiskt vakthus, och gick då och då ut för att kontrollera vakterna, och varje gång fick jag försiktigt ta mig fram mellan albanska lik: 10-15 av dem låg runt vakthuset. Inne i huset ylade en katt och en hund hela natten, ylade fruktansvärt – jag kan inte uttrycka i ord hur hemskt det var. Till slut stod jag inte ut mer, och beordrade mina män att döda dem.
”Folk säger att albanerna är väldigt modiga. Okej – bara att deras mod är av en mycket speciell sort som inte passar för dagens krig. De kastar sig impulsivt in i ett anfall, obekymrade om konsekvenserna, krossar allt de kan, de är fullständigt skoningslösa under sitt angrepp och slaktar de besegrade. Men i händelse av en motgång tappar de lätt huvudet, och när de väl har drivits tillbaka kan de inte återsamlas för ett nytt anfall. Deras flykt blir lika impulsiv som anfallet var. Det är inte en armé utan bara beväpnade klaner, stammar. Man kan se gamla män med grå skägg, och bredvid dem 17-18-åriga pojkar.
”Albanska fångar som skilts från sitt eget folk är patetiska varelser. Mer än en gång har mina män fört en arnaut till mig, som fallit ner på marken framför mig, bugat ödmjukt och vädjat med klagande röst: ’Aman, aman’ [Nåd, nåd] …. Jag förbjöd strängeligen mina män att döda dem, men jag måste ärligt säga att denna order inte åtlyddes. Om man säger till en soldat att ta en fånge till befälhavaren, så leder han iväg fången ungefär 50 steg bort, och sedan hör man ett skott. Så var det med det. Varför är de så skoningslösa? Först trodde jag att våra bondesoldater tänkte sig att flytta till dessa nya marker och försökte röja undan de gamla ägarna långt i förväg. Jag talade medvetet om detta när jag pratade med dem: ’Nå’, brukade jag säga, ’ni har gott om mark nu.’ Men nej, de ville inte flytta till dessa områden – inte ens de män som för inte så längesedan utvandrade från just dessa platser till Serbien. Och eftersom mitt regemente var ett gränsregemente fanns det ganska gott om sådana personer. De här områdena är öde, det är svårt att odla där, metoderna för att bruka jorden är barbariska, det finns inga vägar, eller skolor, eller sjukvård.
”Mordet på fångar beror delvis på hämndbegär för svikna förhoppningar – jag har redan talat om det: men huvudsakligen beror det på ren beräkning – en fiende mindre, en fara mindre. Under de första dagarna avväpnade vi bara albanerna och släppte dem fria. Men det var uppenbarligen farligt att göra så. Så vi började tillfångata dem. Men det innebar att bevaka dem – ge oss själva problem och ge dem mat när soldaterna själva tvingades gå utan. De av soldaterna som var modiga och utbildade dödade aldrig fångar. Men fegisarna hämnades sig själva på dessa obeväpnade män för den rädsla de hade känt under striderna. En hel del beror förstås på befälhavarna. Vår brigadgeneral, Stojan Milovanović, förbjöd strängeligen vedergällning mot fångar. Men i andra sektorer sköt officerarna själva fångar obarmhärtigt.
”Ta inte detta för patriotiskt skryt, men jag måste säga att den serbiska armén visade sig ojämförligt mer human – om det är rätt ord – än både bulgarerna och grekerna. De folken drog runt landet som en tornado av eld. En vän till mig som för inte så länge sedan tjänstgjorde med sitt regemente nära Dojransjön, nere mot Thessaloniki, berättade för mig att alla ställen som den bulgariska armén hade passerat hade förvandlats till ödemark. Inga människor eller mänskliga bostäder – allting utplånat, nedbränt, bortsopat från jordens yta. Grekerna handlade på samma sätt. Den lilla staden Sorović till exempel, utplånades fullständigt av dem, så att det är som om den aldrig har existerat. Det är sant att grekerna sa att turkarna brände ner den. Men i Sorović förstördes, utöver husen, också moskéerna – byggnader som är heliga för turkarna – och det är ett säkert tecken …. I området runt Bitolj (Monastir) där våra styrkor verkade, har nästan alla byar överlevt, utom de rent turkiska. Men det måste sägas att krig är krig, och även på vår sida gjorde vi tillräckligt med sådana saker….
”Men ansvaret för grymheterna ligger bara i mindre omfattning på de reguljära styrkorna. Som regel förstörde de bara kochakernas, albanrövarnas, hus. Men sedan kom reserverna och gjorde sin del. Och efter dem kom miliserna och komitadji för att avsluta jobbet. Komitadji var värre än man kan föreställa sig. Bland dem fanns intellektuella, tänkande personer, nationalistiska fanatiker, men det var enskilda individer. Resten var bara skurkar, rövare, som hade anslutit sig till armén för att plundra. Ibland kom de väl till pass, eftersom de inte värderade livet så högt – inte bara fiendens utan också sitt eget. I byn Nagorican nära Kumanovo dog inte mindre än 200 av dem efter att ha kämpat modigt. Men mellan striderna var de bara tvättäkta banditer. Komitadji organiserades redan innan kriget, på mycket olika sätt i olika regioner. Det fanns partisanenheter med 20, 50 och till och med 100 man, var och en under ledning av sin vojvoda [befälhavare]. När kriget började knöts de till speciella arméenheter för tjänstgöring på posteringar och med spaning, och en del reguljära officerare utsågs att leda dem. Så länge partisanerna var med armén gick saker och ting bra, men när en operation var färdig och armén ryckte fram och lämnade partisanerna bakom sig för att avväpna befolkningen, utan att någon höll ögonen på dem, det var då fasorna började.
”Nära Prilep begick de sådana överdrifter och grymheter, inte bara mot turkar utan också mot serber, att man blev tvungen att skicka reguljära trupper mot dem, och en hel partisanenhet förintades innan det gick att lugna ner dem.
”Och om våldtäkter ägde rum – jag vet inte om det förekom men jag medger villigt att det är möjligt – så begicks de av komitadji, inte av soldater. Vi förbjöd absolut det, och bevakningen var mycket strikt. När vi stannade till i en by för natten samlade en patrull under ledning av en officer först upp alla turkiska kvinnor och flyttade dem till en annan del av byn. Soldaterna inkvarterades i hus där det bara fanns kvar män. Om en del kvinnor lämnades i ett harem, så spärrades tillgången till det för soldaterna av en NCO [icke befullmäktigad officer], med hot om ytterst hård bestraffning. Soldaterna muttrade ofta: ’Om turkarna kom in i vårt land skulle de inte bete sig så här.’ I Bitolj straffades en soldat hårt för att ha lyft en kvinnas slöja på skoj. Det går inte att agera på något annat sätt. Om man skulle visa minsta överseende i dessa frågor skulle armén vara förlorad: försök bara hitta dina soldater när det blir morgon!
”Vi försökte också förhindra stöld. Soldaterna tilläts bara ha affärer med de boende via en NCO, och kunde hursomhelst bara be om mat. Men denna regel följdes inte alltid – speciellt av officerarna själva. Under förevändning att samla ’souvenirer’ från fälttåget beslagtog de ofta saker som dyra vapen, mattor, silkes-, silver- och guldsaker från rika albaner och turkar. Andra använde samma metod för att lägga en hel del till sin hushållsutrustning. Även soldaterna stal närhelst de kunde, men bara pengar, eftersom de inte hade tillåtelse att bära med sig saker….
”Jag har redan sagt att vi inte hade väntat oss krig. Men det kom, med alla sina svårigheter, faror och fasor. Hur reagerade soldaterna på kriget? Alla reagerade inte alls på samma sätt. Männen från städerna och överhuvudtaget mer utbildade män var mycket entusiastiska. De kämpade modigt och var exempel för andra män, och spelade på det hela taget en stor roll under hela fälttåget. Men bönderna var deppiga och hade stark hemlängtan till sina byar, sina egendomar och sina familjer. De blev ivriga först när vi gick in i någon serbisk by. De tittade sig runt på invånarnas misär och sa: ’Ja, detta är ett rättfärdigt krig’. Och byarna där var förvisso i så dåligt skick att de inte kunde vara sämre. Husen är små lerhyddor, ibland enbart tillverkade av ofärdigt tegel: det är som om folk bara campar där, inte har slagit sig ner för gott. Bonden är en rubrin, arrendator på mark som tillhör en turkisk aga eller pasha. Livet är osäkert, jordbruket dåligt. Det finns inga skogar, fruktodlingar eller vägar. Våra bönder, speciellt de från Morava, där jordbruket utförs på ett rationellt sätt, för export, tittade på allt detta med erfarna ögon och sa: ’Nej, folk kan inte fortsätta att leva så.’
”Och ändå är denna region, från den gamla serbiska gränsen och ända till Skopje (Üsküb), mycket rik vad gäller naturlig bördighet. Mot centrala Makedonien, runt Tetovo och Kičevo, är jorden ojämförligt mycket magrare, och ändå har befolkningen det bättre ställt, med två- eller till och med trevåningshus. Förklaringen är att bönderna från mindre bördiga trakter reser och arbetar i Amerika ett tag, sparar pengar där, och återvänder sedan och bygger sig hus.
”Enligt den ursprungliga planen skulle vi fortsätta söderut från Svirec till Gjilan, som var centrum för denna del av Albanien. Men det visade sig att vi inte behövdes i detta område, albanerna hade flytt, och inget motstånd förväntades från detta håll. Så vår brigad skickades till Pristina – först längs den serbiska gränsen genom Lisica, och sedan inåt landet, till Prapasicabergen. Det förekom inga strider längs vägen, förutom den oändliga kampen mot naturförhållandena. Vår generalstab hade uppenbarligen ingen som helst aning om hur dessa gränstrakter ser ut. Trots landets bergsnatur och trots att det nästan helt saknades vägar, fick vi inga bergskanoner, utan tunga sådana, haubitsar. Medan vi fortfarande befann oss i utposterna regnade det i två eller tre dagar. Marken blev genomdränkt till en kvarts meters djup. Färdvägen var sådan att till och med infanteriet ibland hade svårt att ta sig fram – och vi hade haubitsar att transportera. Vi spände fem par hästar till varje kanon och piskade på dem, och på speciellt besvärliga ställen spändes soldaterna för, ett halvt kompani åt gången. De bands fast med rep till lavetten och lyfte kanonen framåt. Och varje soldat var tvungen att bära tyngden av sin överrock och en ränsel som vägde 25 kilo.
”Vi gick aldrig in i Pristina, eftersom den hade erövrats dagen innan av 3:e armén, utan tillbringade natten i Graçanica. Det är en historisk plats med ett berömt kloster som har fått sitt namn efter kung Milutin. När soldaterna kom in på Kosovoslätten blev de mycket upphetsade. Till och med jag blev överraskad över deras reaktion. Kosovo, Graçanica – de här namnen går från generation till generation, och upprepas om och om igen i folksånger.[59] Soldaterna började fråga om vi snart skulle komma fram till Bakarno Guvno – det ligger nära Prilep. Tydligen var denna stad det gamla serbiska kungadömets längst bort belägna gräns: jag måste erkänna att jag inte hade känt till det. Men soldaterna var fast övertygade om att vår uppgift skulle vara fullbordad när vi nådde Guvno. Jag skämdes ofta inför soldaterna över min okunskap om vår nationella historia. Som bildade män lyssnar vi inte på folksånger, och vi är inte särskilt flitiga läsare av vår egen historia heller.
”Från Graçanica skickades vi till Skopje – genom Gjilan och Karadagh. Det är bara berg, 1.500 meter höga. Vår uppgift var att upprätta en förbindelse mellan de två arméerna, den 1:a och den 3:e, och slå ner albanernas motstånd i dessa områden. Men det fanns inget motstånd att slå ner. Byarna längs vägen var antingen rent albanska, eller blandade eller rent serbiska. Men alla albaner i Kosovo talar serbiska och alla serber talar albanska, och det finns byar där det talas en sorts blandat serbisk-albanskt språk. De albanska byarna är mycket bättre, mycket rikare, än de serbiska, med gott om boskap. En del av dem har 50 eller 80 hästar och tusentals får. På en turkisk farm hittade vi 10.000 får, och en halv miljon kilo vete i ladorna. Deras hus är finare, med två våningar. Och en del av dem, till exempel i Badrovtsi nära Skopje, har moderna jordbruksredskap. Serberna har inte så mycket boskap eftersom de bara skulle föras bort av de albanska banditerna. I de byar där det finns albaner bygger serberna inte heller några fina hus, inte ens de rika serberna. Om en serb har ett tvåvåningshus avstår han från att måla det, så att det inte ska se finare ut än de albanska husen. Senare, efter erövringen av Bitolj, råkade jag tillbringa natten i Resen, i en grekisk läkares hus. Ett utmärkt hus med alla bekvämligheter, men utsidan var inte rappad. Varför?, frågade jag. Han ville inte att det skulle göras, sa han: i så fall skulle hans hus bli det bästa huset i staden – som för övrigt var Niazi Beys, den turkiska revolutionens hjältes, födelseplats.
”Från Pristina till Skopje var vägen … eller snarare fanns det ingen väg alls, åtminstone inte från och med Nasiano. På en del ställen var bergspassen så smala att bara två man kunde gå jämsides. Vi lämnade två tunga batterier i Gjilan, och därefter hade vi bara två bergskanoner med oss. De går att ta isär och bitarna lastas på hästar, fyra hästar för en kanon. Vi bar ammunitionen separat, i lådor. De var tunga. Men det värsta var den fruktansvärda hungern. Det fanns absolut inget bröd att få. Mellan fronten och Skopje, i åtta dagar mellan 7 och 15 oktober, hade vi knappast sett något bröd alls. Vid Gjilan kunde vi bara få 100 skivor – till 8.000 soldater! Vi kunde få kött – vi dödade oxar och får längs vägen – men inget salt. Varken salt eller bröd! Båda fanns i förrådskolonnen, men ingen visste var den fanns. Stabens hela uppmärksamhet riktades på operationer, inte livsmedelsleveranser. Det förutsattes att soldaterna skulle kunna livnära sig själva på något sätt. När vi nådde Skopje och soldaterna hade ätit lite bröd blev de upplivade, de skämtade: ’De hade inte ens 8 brödskivor att dela på, men krossade sultanens hela imperium.’ Men vägen dit var inget att skratta åt. De åt omogen majs och vete, fick magbesvär, magrade massor och blev demoraliserade. Först när de kom till serbiska byar höjdes stämningen bland dem. Jag minns ett sådant möte mycket väl. I Dragovec, som ligger innan man kommer till Gjilan, hälsades vi av röster som sjöng på serbiska. En gammal kvinna sjöng: ’Vi är glada, ty den serbiska armén har givit oss frihet’, och alla de andra bondekvinnorna upprepade det i kör. Sångens ord fick männen att växa i sina egna ögon – speciellt att höra dem sjungas av kvinnor. De muntrades upp, och trots att de hade marscherat i 8 timmar innan de nådde Dragovec, marscherade de efter det 8 timmar till, utan vila och utan att klaga…. Nära Skopje, i byn Kuceviste, fick folket oss att delta i firandet av festen för sitt skyddshelgon. Bönderna serverade soldaterna vin. Och våra män var så hungriga att två eller tre munnar räckte för att göra dem stupfulla, så att de vinglade och föll omkull överallt. Nästa morgon hade vi svårt att samla ihop dem, och många nådde Skopje först 24 timmar senare, fortfarande berusade.
”När vi kom till Skopje tog vår brigad hand om förposterna – en del av oss i själva staden, andra i grannskapet. Snö började falla. Vid den tiden hade våra styrkor redan intagit Prilep och var på väg mot Bitolj. Slaget om Bitolj började. Ett regemente ur vår brigad blev kvar i Skopje, men mitt eget regemente grupperades – via Tetovo, Gostivar, Kičevo och Gopegi – för att ansluta sig till Moravas reservdivision, som hade till uppgift att skära av den tyska garnisonens reträttlinje från Bitolj till Resen, och förhindra förstärkningar att nå Bitolj från Resen.
”I detta område var vägarna ojämförligt mycket bättre. Runt Bitolj var landskapet storartat, nästan helt täckt av risfält. Allt detta låg nu under ett lager fluffig snö. Vi upptäckte att det var väldigt svårt att ta sig fram över risfältens mjuka yta, och våra ben sjönk djupt ner i leran. Vägen från Kičevo till Bitolj är väldigt bra – en riktig, belagd väg. Efter våra erfarenheter i det väglösa gamla Serbien var vi häpna. En lika fin väg går från Tetovo till Veles.
”Men distriktet har förvandlats till ödemark. Från och med Kičevo har turkarna bränt ner alla byar: bara kyrkorna står fortfarande kvar i askan. Som regel rör turkarna inte kyrkor – kyrkor, kvinnor eller präster. Två tjänstemän från vårt tidigare konsulat i Skopje berättade en intressant sak för mig. När vår regering beväpnade komitadji i det gamla Serbien överlämnades revolvrarna och patronerna som kom via konsulatet till präster och kvinnor – och nästan alla av dem nådde sin destination. Turkar kroppsvisiterar inte kvinnor eller präster – och givetvis inte de albanska kotjakerna eller de ottomaniserade serberna (de är värst av alla), eller de verkliga ottomanerna, turkarna själva: de är otvivelaktigt i besittning av ett visst mått av ridderlighet.
”Vi svälte igen. Du kan inte föreställa dig hur det är att leda svältande soldater, män som inte har ätit någonting på två eller tre dagar i sträck. Man är själv hungrig och försvagad, och hela tiden medveten om sin hjälplöshet och kvalfyllda skam inför soldaterna. De okunniga bönderna knorrade och lydde inte order, men de mer utbildade männen dolde stolt sin hunger och svaghet. Ibland kunde en soldat som inte var alltför utmärglad – han hade fått en måltid dagen innan – gå in i en turkisk by för att be om bröd. ’Skäms’, förebråddes han av en orubblig person som var halvdöd av svält, ’vad ska turkarna säga om den serbiska armén? Ett hungrigt slödder utan bröd och stolthet?’
”Det förekom många fall av dumt pedanteri från befälens sida – dumt och skadligt. Här är ett litet exempel. Chorban [stuvningen] kokar i kastrullerna, allting är färdigt för en måltid, männen ser fram mot den. Plötsligt kommer ordern: framåt! Det skulle vara fullt möjligt att vänta 10 minuter till – hela timmar och dagar slösas bort utan någon som helst orsak. Men nej: kampandan kräver fullständig likgiltighet inför mat – det vill säga, av soldaterna. Kastrullerna vänds upp och ner, chorban töms ut i snön och det hungriga kompaniet marscherar vidare.
”Moravadivisionen, som vårt regemente var knutet till, hade intagit positioner längs huvudvägen mellan Bitolj och Resen. Vår armé täckte Bitolj på norra och östra sidan. I sydväst skar Perisperikullarna av den turkiska reträtten. Det återstod bara två håll dit de kunde dra sig tillbaka. Västerut, längs huvudvägen till Resen, där vår division låg, och söderut mot Florina – men den grekiska armén gick till anfall från det hållet. Min bataljon grävde ner sig vid byn Gijavat, på höjderna som direkt överblickade huvudvägen.
”Bitolj intogs den 5 november. Efter stadens fall slog en del av de turkiska styrkorna – hur stor vet jag inte – till reträtt mot Florina, medan Djavid Pasha och Fethi Pasha i ledningen för 20.000 man och med 6 eller 8 kanoner, gick mot Resen, det vill säga mot oss.
”Vädret var fruktansvärt. Snö och regn, en kall, genomträngande vind från Prespasjön och Perisperikullarna, och ovanpå allt det en klibbig dimma, tjock som rök. De gick inte att se någonting, varken på dagen eller natten. Ibland kom våra avdelningar 10 eller 15 steg från fienden, men båda sidor drog sig tillbaka av rädsla för det okända. Det förekom knappt några bajonettstrider, bara en handfull män som stötte på varandra och gjorde upp med närstrid.
”Den andra dagen gjorde turkarna ett försök att inta vår ställning vid Gijavat med en stormning. Men våra män kastade några bomber för hand och slog genast tillbaka angreppet. Dessa bomber har väldigt kraftig effekt. De är fyllda med små bitar av metalltråd, och när de exploderar sliter de kroppen i småstycken, och lämnar bara kvar sargade skelett.
”Vi tillbringade 4 dagar och 5 nätter på detta sätt – i en dimma av osäkerhet. Vi hade inga kartor över området. Två eller tre av de högsta officerarna hade egna exemplar av den österrikiska generalstabens kartor. Efter erövringen av Bitolj stencilerade vår divisionsstab en karta över dessa platser, men det var nästan omöjligt att läsa den – alla linjer och namn gick i varandra. På det hela taget var vår generalstab helt oförberedd för operationerna i Makedonien, och bidrog inte med någonting till dem utöver oreda och förvirring. I tre år hade vi förberett en allmän sammandrabbning vid Ovce Pole: ingen tänkte ens på att vi skulle kunna komma längre än Veles, och när de avgörande striderna utkämpades på olika ställen – Kumanovo, Bitolj – gick stabens alla antaganden och planer om intet. Till stor del har vi inte bara de turkiska styrkornas demoralisering att tacka för våra segrar, utan också tur och – dimman. 4:e och 6:e regementena lyckades, eller rättare sagt hade turen, att komma så långt som till Bitoljområdet, in i själva hjärtat på fiendearmén, och splittra den i två delar, och driva den ena söderut mot Florina, och den andra mot Resen. Det avgjorde hela saken.
”På grund av generalstabens totala brist på information och dess ineffektivitet befann vi oss i en mycket besvärlig situation vid Gijavat. Det skulle ha varit fullt möjligt att tillfångata Djavid och Fethi Pasha, med hela deras armé. Men i förhållande till denna uppgift var vårt antal absurt litet – bara en reservdivision. Och för att kröna det hela hade vi inget fältartilleri. Vi hade med största svårighet släpat med oss några haubitsar ända till Gjilan, som inte var till någon helst användning för oss. Och nu befann vi oss i våra ställningar vid Gijavat med lätta bergskanoner som visade sig vara oanvändbara. Turkarna övertygade sig snabbt om att vi inte hade något att svara med, och inledde ett fruktansvärt bombardemang av våra ställningar med sina fältkanoner. Om deras artilleri hade varit bara någorlunda effektivt kunde de ha sopat bort oss med lätthet, men som tur är för oss exploderade knappt de turkiska granaterna. Nio granater landade på mitt kompanis ställning, och inte en enda gjorde minsta skada på oss. Våra specialister har berättat för mig att det inte är de turkiska granaternas fel utan de turkiska artilleristernas: de kan inte beräkna och skjuter iväg dyra granater utan någon mening. De turkiska splittergranaterna exploderar så högt upp – omkring 200 meter – att de allihop var praktiskt taget harmlösa: splittret föll nästan bara av sin egen vikt och orsakade mycket små skador. I min bataljon dödades mellan 50 och 70 soldater, och ganska många skadades, men samtliga av gevärskulor: inte en enda dödades av artillerield, och bara två sårades – en svårt, den andra bara lindrigt.
”Det blåste upp från Perisperikullarna och skingrade dimman och avslöjade våra ställningar, och skjutandet började. Så lade sig dimman på nytt över dalarna och höjderna, och kanonerna tystnade. Bara då och då hördes ett skott – avlossat utan mål in i dimman, för att varna oss att de fortfarande var där, och i viss mån lugna sina egna män.
”På grund av vårt lilla antal fanns alltid faran att vi skulle omringas av turkiska trupper. Så varje natt tvingades vi lämna en del av våra ställningar och falla tillbaka till samlingspunkter, och återvända nästa morgon till de ställningar vi hade lämnat.
”I 4 dagar och 5 nätter tände vi inte en enda eld, och åt eller sov nästan ingenting. Vinden, fukten, hungern och sömnlösheten försatte soldaterna i ett fullständigt apatiskt tillstånd. De kunde somna på de allra viktigaste vaktposterna, där de kunde bli överraskade och dödas. Vi var tvungna att gå runt till vaktposterna hela tiden och väcka upp männen. Andra lämnade sina poster och gick till de angränsande byarna för att få bröd. Enligt militära lagar är sådant agerande belagt med dödsstraff, och hursomhelst kan soldaten inte vara säker på att han inte kommer att stöta på fienden i byn han går till. Men han går ändå. En officer kommer på honom, ger honom en örfil eller två och så är saken avklarad. Det är sant att vi slog soldater då och då. Det är gement, jag vet, och arméreglementet förbjuder det. Men det fanns inget annat att göra. Hundratals eller tusentals mans liv är beroende av en vaktpost – och han somnar eller springer ner till byn för en skiva bröd. Sådana fall dömdes till 10 eller 12 slag. En del gör det med händerna, andra med fötterna, andra använder ett spö. För att göra ett straff mer skamligt klädde man ibland av mannen. Det var inget svårt stryk, men soldaterna ställdes upp runt platsen för straffet, som en moralisk tillrättavisning. I fredstid sker detta aldrig i vår armé, men krig är krig, och i krig klarar man sig inte utan dessa … improvisationer.
”Situationen för oss lägre officerare var mycket svår. Vi kan inte undgå att lägga märke till männens hunger och utmattning, precis som vi inte kan undgå att se dimman eller terrängen. Men vi är också ansvariga inför de högre officerarna för disciplinbrott. Och där uppe är de obarmhärtiga. De är inte i ständig kontakt med soldatmassorna, de ser och känner inte det vi – det de kräver av männen. När vi marscherar och en utmattad soldat sätter sig vid sidan av vägen är det svårt att tvinga sig att slå honom. Men man slår honom ändå. Och han svarar: ’Du kan slå mig, men du kan inte skaffa mig bröd.’ Och var kan vi egentligen skaffa bröd? Efter en sådan händelse mår man riktigt dåligt ….
”Turkarna upptäckte att de inte kunde rubba oss, på grund av deras artilleris fullständiga misslyckande. Då beslutade de sig för att göra en genombrytning i skydd av mörkret och dimman. De genomförde operationen med stor framgång. Efter att ha väntat tills våra framskjutna posteringar hade dragits tillbaka till våra huvudställningar för natten, förflyttade de sig i tät kolonn genom Gijavatpasset: först artilleriet, sedan kavalleriet och sist infanteriet. När vi återvände till våra posteringar på morgonen kunde vi bara se slutet på det turkiska infanteriet, och lyckades bara skära av deras bagagetåg. Turkarna försvarade sig inte, besvarade inte vår eldgivning, utan skyndade sig så fort de kunde genom passet. Vår sida förföljde dem inte heller särskilt energiskt, av rädsla för fiendens numeriska överlägsenhet. Först beordrades vi till och med att dra oss tillbaka. Mitt kompani stannade kvar och fortsatte att beskjuta turkarna medan de försvann. När det blev uppenbart att turkarna inte skulle komma tillbaka, kom de andra enheterna och anslöt sig till oss. Men vårt uppdrag hade misslyckats: turkarna hade brutit igenom.
”Senare fick vi höra från turkiska fångar att Fethi Pasha hittades död i moskén i Resen, efter att ha sårats svårt i Gijavatpasset. Efter att ha beordrat framåt marsch, stannade han själv kvar tills den sista soldaten hade passerat. Följaktligen befann sig Pasha i kolonnens slut och skadades i huvudet av en av våra kulor. Han var en bra man, klok och rättskaffens – en gång i tiden var han turkiskt sändebud i Belgrad, och alla respekterade honom. Senare skröt en del av våra officerare: ’Jag siktade mot en turkisk officer med gyllene axelklaffar – det måste ha varit Fethi Pasha.’ … Och en annan sköt mot en pasha till häst. Och en tredje, och en fjärde … det måste ha varit inte mindre än 10 man som efter händelsen var säkra på att de hade siktat på samma mål – Fethi Pashas huvud.
”Vår division skickades på jakt efter turkarna till Resen, som vi intog utan strider. Först då fick vi fältkanoner … som drogs av oxar. Turkarna drog sig tillbaka söderut, till Prespasjöns västra strand. Vi var djärvare i vår jakt nu när vi hade tunga vapen. Då och då stannade turkarna och inledde våldsam gevärseld mot oss. Det verkade som om de var nära att gå på offensiven. Men så slutade de plötsligt skjuta och drog sig tillbaka ännu längre…. De turkiska granaterna föll till största delen i sjön och exploderade i vattnet och kastade upp magnifika fontäner. Dessa artillerifontäner är mitt sista minne från fälttåget. En förkylning som jag sedan länge hade kunnat hålla stånd mot övervann mig plötsligt, och jag fördes yrande till sjukhuset i Bitolj….”
Djen nr 84 och 86
25 och 29 december, 1912.
Den serbiska arméns Timokdivision passerade Sofia på vägen mot Adrianopel – ”Edirne” som serberna kallar staden. Dessa trupper hade redan upplevt strider vid Kumanovo och Štip. Hälften av männen bar turkiska armékängor – krigsbyte från Kumanovo och andra ställen. De överrockar, befästningsverktyg, knivar och tobak som ett stort antal serbiska soldater hade, kom från samma källa. En av männen visade mig sitt snabbskjutande gevär, som hade varit helt nytt strax innan kriget, men hade börjat falla i stycken efter två dagars skottlossning. Det kan inte finnas några tvivel om att den första ”reform” som de allierade regeringarna blir tvungna att genomföra efter kriget – till och med innan några reformer i Makedonien – kommer att vara att skaffa ny utrustning till sina arméer. Ledande politiker i Bulgarien, särskilt finansexperterna, tröstar sig med tanken på att kriget visserligen ger enorma påfrestningar på landets materiella resurser, men att det kommer att lösa den makedonska frågan och därmed göra det möjligt för Bulgarien att lätta på militärutgifternas fruktansvärda börda. Men det är knappast sannolikt att denna åsikt kommer att bekräftas. Stormakternas press – åtminstone den österrikiska och tyska pressen – lovprisar nu den nya militära makt som har upprättats av de Balkanallierades enade arméer. Sju eller åttahundratusen bajonetter, och dessutom segerrika sådana, imponerar på både börsen och Europas utrikesministrar. De internationella allianserna efter kriget kommer att ta hänsyn till denna Balkanarmé med tre kvarts miljoner man. Den kommer att utgöra den bas som avgör stormakternas inställning till de Balkanallierade, och vice versa. Efter att ha utvärderat Bulgariens, Serbiens och Greklands nya militära betydelse kommer inte den europeiska diplomatin att låta dessa länder minska deras värdering. Som ett resultat av kriget kommer otvivelaktigt Balkanhalvöns samtliga materiella resurser att utsättas för fortsatta påfrestningar för militära syften.
De serbiska soldaternas sinnesstämning på vägen mot ”Edirne” är stolthet och förtjusning. Den långa resan ger dem ett andrum mellan två slag. Beredvilligt och med typisk serbisk livlighet samtalar de med klungan av åskådare, som talar ett språk som de till hälften känner igen.
”Precis som resten av oss, mina politiska kollegor, är jag mot kriget”, sa en serbisk socialist till mig i Belgrad. ”Men kriget är ett faktum. Och till skillnad från de flesta av mina kollegor kan jag inte bortse från det faktum att kriget kommer att efterlämna en del mycket värdefulla effekter i folkets medvetande. Av främsta betydelse är enligt min åsikt den förbrödring som äger rum mellan de bulgariska och serbiska arméerna. De är inte bara arméer, förstår du, de är människor. Balkanhalvöns viktigaste förbannelse är, som jag ser det, fiendskapen mellan Serbien och Bulgarien. Efter denna gemensamma kamp, som moraliskt kommer att svetsa samman dessa två beväpnade folk, kan en politik som grundar sig på att piska upp fientlighet mellan de två grannländerna och nära besläktade nationerna inte lyckas. Vare sig de härskande kretsarna önskar det eller inte, så kommer detta slagfältets broderskap att bli hörnstenen för en Balkanfederation – inte en dynastisk och diplomatisk federation utan en folkens federation.”
”Du förlitar dig alltför mycket på psykologiska storheter som inte går att uppskatta”, sa andra och invände mot denna uppfattning. ”Vi vet inte ens vilken vändning händelserna kommer att ta i den omedelbara framtiden. Vi vet inte om denna förbrödring kommer att vara så länge. Vilka garantier finns det för att dessa två besläktade arméer, i händelse av seger eller i händelse av nederlag, inte kommer att ställas mot varandra?”
Kievskaja Mysl nr 295
24 oktober 1912
”Jeremia, Jeremia, du skulle ha stannat hemma!”
För tre dagar sedan höll några lokala politiskt bemärkta personer en bankett till Brianchaninovs ära i restaurangen på Hotel Moskva. Han hade kommit hem för ett kort politiskt och diplomatiskt besök å ”den ryska allmänna opinionens” vägnar. Banketten hölls i restaurangens största rum, gästerna satt så att alla kunde se dem, talen hölls så att alla kunde höra – så när Brianchaninov höll sitt extremt långa tack- och farvältal, var alla de i restaurangen som inte ”deltog” i banketten, av artighet tvungna att inte slamra med sina knivar och gafflar, vilket innebar att det stekta köttet på min tallrik kallnade. Men om det bara hade handlat om detta, så skulle det strängt taget inte funnits tillräcklig orsak att skriva i tidningen om det. Men det fanns en annan, mindre oskyldig sida av denna bankett.
Den förste talaren, professor Belić, talade fullt godkänd ryska (antalet serber som kan tala ryska går att räkna på ena handens fingrar), tackade den allmänna opinionen på ryska för det stöd den hade givit, uttryckte beklagande över den ryska regeringens svaga uppträdande för att den inte hade hållit takten med den allmänna opinionen, och slutade med att uttrycka övertygelsen att Rysslands regering under inflytande från det ryska samhället i framtiden skulle inta en mer beslutsam linje – kort sagt sa han det som alla i professor Belićs ställe skulle ha varit tvungen att säga.
Men så reste sig Brianchaninov för att tala. Han började med att säga att hans politiska tjänster hade blivit överskattade här – från vilket man skulle kunna dra slutsatsen att vissa tjänster tillskrevs Brianchaninov. Sedan framförde han några ganska riktiga men inte särskilt originella idéer om hur fjärran den ryska diplomatin stod det ryska folket, förkunnade att han under dessa dagar mer ville betrakta sig som slav än ryss, och gick sedan till direkt angrepp på den serbiska regeringen, som å sin sida inte tillräckligt uppskattade den ”ryska allmänna opinionens” (de progressivas!) betydelse och därför gjorde räddhågsna eftergifter till österrikarna. Det visade sig, att den enligt honom enda orsaken till att serberna var beredda att lämna Durazzo och Alessio var att de inte hade tillräcklig tilltro till Brianchaninovs partis allsmäktighet. Om serberna uttryckligen hade vägrat att ge upp hamnarna, och det hade inneburit krig – låt mig då, sa han, försäkra er om att vi skulle ha stått på er sida… Förvisso tänker jag inte förneka att vi ödmjukt utstår konfiskeringar, böter, landsförvisning utan rättegång, och att den ryska diplomatin ignorerar vår existens – allt detta stämmer, men låt mig i den ”ryska allmänna opinionens” namn försäkra er, att om det verkligen hade blivit krig mellan Österrike och Serbien, då, då – Hurra! Zivjo [Framåt]!
Jag stenograferade inte Brianchaninovs tal (jag kan inte stenografi), men jag kan ganska exakt återge dess allmänna mening och oavsiktligt humoristiska karaktär. Den ”ryska allmänna opinionen” krävde att den ryska diplomatin aktivt skulle ingripa för Serbiens intressen. Men den ryska diplomatin brydde sig inte om denna uppmaning, och stödde inte Serbiens anspråk på den adriatiska kusten. I ljuset av detta obestridliga faktum kan det förefalla som om den serbiska regeringen hade rätt att utarbeta sin egen politik. Det gjorde Pašić, och försökte återuppbygga den diplomatiska bron över Donau. Men den ”ryska allmänna opinionen” reste till Belgrad, och uttrycker nu med vinglaset i handen sitt missnöje. Den hade trots allt på det mest beslutsamma sätt protesterat oavbrutet mot alla eftergifter till Berchtold. Den ryska diplomatin tog förvisso inte minsta notis om dessa protester. Men ändå, vår regering gjorde ett stort misstag här. Jag är djärv nog att försäkra er att vi, den allmänna opinionen, kommer att fortsätta på samma väg som tidigare … Zivjo! Hurra!
Jag skämdes fullständigt över att höra denna monolog i samma stil som Tolstojs Coco i Politik, och hela tiden ställdes frågan envist i mitt sinne: varför i all världen kom denna min landsman hit? Det hade varit bättre om han hade stannat hemma!
Det fanns förstås inga framstående medlemmar från det gamla Radikalpartiet vid banketten, det parti som uppträdde så räddhågset gentemot Berchtold genom att underskatta den ”ryska allmänna opinionen”. De politiker som talet från talespersonen för de ryska Progressiva riktade sig till tillhörde till största delen två andra serbiska partier: naprednjakerna och ungradikalerna. Och även om båda dessa partier står i opposition till regeringen – ungradikalerna på grund av ett formellt förfäktande av parlamentets rättigheter, naprednjakerna på grund av oenighet med Pašićs överdrivna ”foglighet” – så kände sig ändå alla deltagare på banketten (eller så föreföll det i alla fall mig) lika obekväma när de lyssnade till Brianchaninovs förebråelser.
Och behöver man egentligen fundera särskilt djupt om den faktiska situationen för att förstå att Brianchaninovs krigsliknande tal, utöver dess oavsiktliga komik också innehöll en tanklös näsvishet som var ytterst oansvarig, ja till och med, skulle jag vilja säga, helt galen?
När det kommer till kritan var det inte under inflytande från den ”ryska allmänna opinionen”, det vill säga några få högljudda grupper och tidningar, som serberna gjorde sitt yttersta för att så snabbt som möjligt komma i besittning av starka ställningar på den adriatiska kusten. ”Genomför ni bara era uppgifter som soldater ordentligt”, fick serberna höra från Novoje Vremjas och Russkoje Slovos diplomater och från vissa ”inflytelserika” salonger, ”så kommer vi inte att svika er!” Vilka umbäranden och uppoffringar den serbiska framstöten mot havet innebar går till exempel att se från detta slående faktum: Sumadijadivisionen nådde Durazzo 19 dagar efter att den hade lämnat Prizren med bara 80 av de 3.000 hästar den hade haft från början, resten hade gått under på vägen….
Men nu var kusten ockuperad. Österrike krävde att de skulle lämna den. Ingen hade förstås redan tidigare tvivlat på att detta krav skulle framföras i en eller annan form. Men uppmanade av den inofficiella ryska diplomatin , som framställde sig som en äkta, faktisk rysk diplomati, inledde serberna en konflikt med Österrike. När situationen blev mycket akut, när sökarljusen i Semlin började lysa upp kungens palats i Belgrad på natten, och kejserliga och kungliga kanonbåtar okynnigt började välta serbiska pråmar, måste vi anta att Pašić rakt ut frågade den ryske ambassadören Hartwig: ”Vad kommer att hända nu?” Och Hartwig, som har rykte om sig att vara en stöttepelare till en inofficiellt verkligt slavisk politik på Balkan, svarade utan tvekan: ”Räkna inte med något från oss … personligen skulle jag – ni känner till mina böjelser … Men Petersburg … Inget kommer att hända ….” Pašić samlar sig då beslutsamt, och lämnar efter detta mönstersamtal ambassaden, och observerar utan tvekan alla artighetens regler. Men redan på vägen hem meddelar han Masaryk, eller Kramar, eller någon annan person att den serbiska regeringen är beredd att uppnå en överenskommelse med Wien – att de, Serbien, kommer att gå med på Österrikes krav, om det presenteras som Europas uppfattning. ”Om Europa beslutar att vi ska dra tillbaka våra trupper från Albanien så kommer vi att dra tillbaka dem”, skrev Samouprava. Det var inget lätt beslut att ta. Vad gäller vilka ”rättigheter” Serbien egentligen har i Albanien är en speciell fråga. Men Serbien gjorde uppoffringarna i full tillförsikt om att hennes anspråk skulle få stöd. Vad gäller en neutral hamn, så kunde Serbien ha uppnått det utan några uppoffringar, bara till priset av att hålla tassarna borta från Albanien. Om den serbiska regeringen följde en annan väg så ligger ansvaret för det på den inofficiella ryska diplomatin och den ”allmänna opinion” som tjänar den. Och det är bara på grund av att denna ”andra väg” har visat sig vara en återvändsgränd som Pašić i god tid lämnade den i riktning mot en överenskommelse med Wien.
Men Brianchaninov, som kom från Petersburg till Belgrad i tolfte timmen, samme Brianchaninov vars tjänster överskattades grovt, har trots allt som har hänt djärvheten att förebrå den serbiska regeringen för … räddhågsenhet och bristande tilltro till den ”ryska allmänna opinionen”. Och vad skulle egentligen ha hänt om österrikarna hade erövrat Belgrad? Skulle kanske Brianchaninov ha skickat två Progressiva armékårer till Galicien?
Åsikten att Serbien inte skulle överge sina ställningar vid kusten oavsett vad som hände togs inte hit av Brianchaninov. Den upprepas i muttrande tonfall av många serber, i synnerhet bland officerarna. Samma åsikt uttrycks på olika sätt – tidigare högljutt men numera tystare – i flera serbiska tidningar: Politika, Pravda, Stampa. Och det är inte alls osannolikt att det kommer att göras ett försök att genomföra denna uppfattning. Traditionen att officerare utför oberoende politiska handlingar är ganska starkt rotad i Serbien. Och i denna tvistefråga, där officerarna är direkt påverkade, och där det är upp till dem och bara dem om händelserna går i en eller annan riktning, är frestelsen mycket stark.
Ett helt parti i Serbien – de så kallade Nationalisterna, de före detta Liberalerna, Milans galet despotiska regims tjänstefolk – har nu utformat sin politik för att sporra officerarna att vidta ”djärvt patriotiska åtgärder”, och sedan, oavsett om det leder till något i landets utrikespolitiska relationer eller ej, störta Pašić och hela radikalernas regim, och själva ta makten. Som alltid förenar detta nationalistiska gäng delar av hovet med delar från den vulgära demagogin i en intrig, och använder nu i sin tidning de Svarta hundradenas upploppsbefrämjande språk. De kräver att det befintliga politiska systemet ska krossas, ”utan att vara kräsna vad gäller medlen”. Med en patriotisk åtgärd menar förvisso nationalisterna egentligen att provocera fram krig, inte med Österrike (vars stöd de snarare till och med räknar med) utan med Bulgarien – om Bitolj, Veles och Prilep. Men om det värsta händer, för nationalisterna också fram parollen: Ge inte upp Durazzo! Deras grundläggande uppgift ligger på ett helt annat plan: att utnyttja missnöjet bland officerarna, få till stånd yttre och inre kaos och störta regimen som står i vägen för dem. Det är viktigt att bestämt komma ihåg att vissa ryska tidningars och ”salongers” obetänksamma agitation, som lovar sådant som de inte kan utlova, bara sprider inbillade fantasier inom den serbiska politiken, och till syvende och sist tjänar de intressen som en viss klick av äventyrare av allra mörkaste sort har.
Och om så bara för detta skäl hade det varit bättre om folk som Brianchaninov hade stannat hemma.
Kievskaja Mysl nr 360.
29 december 1912
Jag reste från Belgrad till Sofia den 5 oktober, och anlände klockan 6 på morgonen. Tåget var fullt och åsidosatte under sin färd fullständigt alla bestämmelser. Det fanns frivilliga, reservofficerare, barmhärtighetssystrar, journalister, livsmedelsleverantörer till armén. Tåget hade med sig en salongsvagn där kronprins Alexander färdades på sin väg för att ansluta sig till sin armé i Nis. I min kupé satt chefen för ett departement på ett eller annat ministerium, en korpulent man som bar silkeshandskar med hål, och hela tiden klagade – till mig, en reservofficer, en kemist, en serbisk student från Antwerpen och en brittisk journalist – på baron Estournelles de Constant och hans öppna brev till kungen av Montenegro.
Jag läser en tysk tidning som innehåller en artikel av en välkänd militär kommentator, den pensionerade tyske översten Goedke, om arméerna på Balkan. Han bedömer att Turkiet under krigets inledande fas inte kan samla mer än 20 aktiva divisioner med 11 bataljoner vardera av de 43 divisionerna i sina fredsstyrkor, mot de Balkanallierades förenade arméer, som uppgår till omkring 300.000 man. Med reservisterna – om vi antar att Turkiet till en början kan ställa 10, och senare 20 divisioner på fötter – kan den turkiska arméns styrka öka till 450.000 man, varav 360.000 skulle vara stridande. Goedke anger mycket låga siffror för de allierade arméerna: 200.000 för den bulgariska armén (varav 160.000 stridande), 120.000 för den serbiska (varav 95.000 stridande), 55.000 för den grekiska (varav 45.000 stridande), tillsammans med omkring 35.000 montenegriner. Mot de allierade arméernas 335.000 soldater kan Turkiet under krigets inledande period ställa 360.000 egna soldater i fält. Goedkes beräkning av de bulgariska och serbiska arméernas storlek är uppenbarligen för låg – med så mycket som 50%, om inte mer. Det räcker att nämna att Le Jeune Turc [Ungturken] bedömer att de allierades armé uppgår till 500.000-600.000 man. Men de allmänna slutsatser som Goedke drar är helt obestridliga, och de delas av alla mogna politiker i Bulgarien, vilket jag så småningom kunde bekräfta. De allierade kan bara räkna med verkliga militära framgångar under fientligheternas inledning, och därefter bara under förutsättning att de agerar energiskt. De saknar styrka för ett utdraget fälttåg – de har kastat in allt de har med en gång, medan Turkiet fortfarande har kvar sina avsevärda reserver från Anatolien och Syrien.
Goedkes artikel blir vårt diskussionsämne. Den serbiska optimismen tittar inte bakåt och väger inte in någonting, och bryter fram i strida strömmar.
”Vi ställer en halv miljon soldater på slagfältet, och bulgarerna samma antal. En landstigning av turkarna vid Burgas? Nonsens, ryssarna skulle aldrig tillåta det. Svarta havet är Rysslands hav. Två armékårer från Odessa, så skulle Konstantinopel hamna i ryska händer. Österrike? Hon vågar inte. De Balkanallierade utgör en ny stormakt. Vilka styrkor Österrike skulle tvingas mobilisera för att invadera Balkan! Hon skulle inte våga. Tyskland vill inte ha krig, vill inte ha någon intervention. England står på vår sida. Vous êtes nos amis, n’est-ce pas?” [Ni är våra vänner, eller hur?]
Den outtröttlige departementschefen drar, både uppmuntrande och bönfallande, i kavajärmen på en brittisk konservativ tidnings representant. Den sistnämnde höjer sakta blicken från en bok med gult omslag, tittar med artig likgiltighet på departementschefen, och säger efter en kort paus: ”Oui.”
”Och vi tycker om engelsmännen. De borde besöka oss oftare. Kom och träffa oss, mina herrar. Men” – och här lyfter departementschefen sina händer, i silkeshandskarna, som i en välsignelse – ”men, mina herrar, skriv för guds skull objektivt om oss. Vi ber inte om något annat från er: skriv objektivt om oss. Baron Estournelles de Constant … Monsieur, har ni läst hans brev?”
Den brittiska konservativa tidningens befullmäktigade representant tar pipan ur munnen, vrider sitt huvud 45 grader mot sin allierade, gör en paus, och säger: ”Non.”
Han är magnifik, denne pressens ambassadör. Hans självsäkert knubbiga ben tar upp halva kupén. Iförd tjocka sockar och damasker ovanför eldsäkra kängor, iklädd en kostym i ett tjockt grårutigt material, med en kort bastant pipa av bästa kvalitet mellan tänderna, med en exakt delad bena i håret och två gula väskor tillverkade i ett skinn från något förhistoriskt djur, sitter han orörlig och läser Anatole Frances Les Dieux ont soif [Gudarna törsta]. Han besöker Balkanhalvön för första gången, kan inget av de slaviska språken, talar inte ett enda ord tyska, talar bara franska på ett sätt som är förenligt med värdigheten hos en britt med självaktning, tittar inte ut genom fönstret, och talar inte med någon. Beväpnad med detta utbud av egenskaper ska han undersöka Balkans politiska öde. Han kommer att se precis så mycket som läsarna av Westminster Gazette kräver.
Parallellt med vårt järnvägsspår går en del av den gamla huvudvägen för häst- och oxdragen trafik från Belgrad till Konstantinopel, genom Semendria och Ćuprija. Idag är den fylld av en rad oxkärror som är tungt lastade med livsmedel och kanske också ammunition. Antalet kärror verkar oändligt. I ledningen för kolonnen och efter den rider soldater. Alla pressar sig mot kupéns fönster. Medan tåget passerar dem – i inte alltför rask takt – räknar jag kärrorna som utgör denna livfulla konvoj. De är 280. Något som vagt liknar en fråga dyker upp i engelsmannens – jag kan inte få mig själv att kalla honom min kollega – vattnigt blå ögon. Jag förklarar för honom vad det hela betyder. Han lyssnar med minen hos en gentleman som gör mig en mindre tjänst eftersom vi reser tillsammans, tar pipan ur munnen, iakttar en musikalisk paus, och talar sedan: ”Merci.”
Efter det tar han fram en anteckningsbok i marockanskt läder, skriver några hieroglyfer i den, och blir återigen uppslukad av Anatole France och sin pipa.
Hu, vilken uppblåst dumskalle du är!
Solen lyser, klar och överflödande. Landet vi reser genom är helt och fullt ”Balkan”. Skogarna står gröna i solskenet, ännu knappast berörda av höstens juvelliknande gula färger. Det är fint, mycket fint … men vi är hungriga. Tåget går dödligt sakta, och det är omöjligt att få något på stationerna. Provinskemisten, som inte har rakat sig på länge, tröstar oss med upplysningen att saker och ting kommer att bli ännu värre längre fram. ”Vi skulle ha provianterat i Belgrad, messieurs, i Belgrad saknas absolut ingenting”, berättar departementschefen uppbyggligt och förebrående. Det är redan 12 timmar sedan vi åt senast. Under ett stopp får jag och en korrespondent från Frankfurter Zeitung till sist en bit korv på ett matställe inte långt från stationen. Kan vi lita på den? Ett ögonblicks tvekan, så beslutar vi att det inte finns någon grund för tillit, och att vi måste äta den – utan tillit. Jag går in i kupén med mitt byte. Engelsmannen sitter orubbligt på sin plats, tittar inte på någon, gör inga försök att skaffa mat (äta i en tågkupé!) och övervinner stoiskt fysiologins lagar. Men det verkar som om en del av hans hår inte längre är riktigt så perfekt som det var.
Efter att ha lagt det hårda, smaklösa brödet och den otillförlitliga korven i sitt omslagspapper på ett litet bord, anstränger jag mig för att få ögonkontakt med engelsmannen – som de i parlamentet i London får ögonkontakt med talaren – och säger, som en ursäkt för min mänskliga svaghet: ”A la guerre comme à la guerre!” [I krig måste man klara sig].
Ambassadören från Westminster ler artigt, och tillåter sig, för att inte göra mig helt moloken, ett utbrott av pratsamhet: han tar ut sin pipa lite längre, och säger: ”Oui, oui.”
Tåget rör sig mördande långsamt: allt blir mörkt, kallt och dystert. Korrespondenten från Frankfurter Zeitung, en ung schweizer-tysk – trots omständigheterna livlig, rastlös och vitsig – talar om sina intryck av Tripoli. Återigen diskuterar vi Balkanfrågans alla sidor och klagar på vår hunger.
Äntligen Nis. Genom fönstret kan vi i mörkret skymta de enorma artilleri-, kavalleri- och ingenjörsgarnisonerna. Nis är en av Serbiens största garnisonsstäder. Igår fanns det 100.000 soldater här, men nu är alla vid fronten. Kriget har inte förklarats ännu – den 5:e, klockan 7 på kvällen.
Nästa dag når vi fram till Sofia, klockan 6 på morgonen. Kontrasten mellan det lantliga, smutsiga Belgrad utan beläggning på gatorna, och Sofia – ren på tyskt sätt och med höga byggnader – är slående. Hotel Bulgaria, det bästa hotellet i staden, är fullt av folk. I foajén rasar en ständig storm av hälsningsord, utrop, instruktioner delas ut, folk frågar varandra kors och tvärs. Det är herrar journalister från alla delar av Europa. I sina varma kappor av militärt snitt, i sina höga kängor eller läderdamasker, en del av dem bär ridspön, ser de extremt krigiska ut.
Den 5 oktober, i Stara Zagora, utfärdade Ferdinand sitt manifest som beordrade den bulgariska armén ”att marschera till turkiskt territorium”. Klockan 8 på förmiddagen börjar manifestet klistras upp på Sofias gator. Solen skiner. Grupper av människor samlas runt affischerna, samtal på bulgariska hörs – så likt vårt språk men ändå olikt det. Klockan 10 hålls en gudstjänst i Välsignade kungens katedral. Småpojkar rusar runt i folkmassan med halvsidiga specialnummer av Utro och Retj, och ropar glatt namnet på sina tidningar. Det är mörkt i katedralen och poliser håller barskt ordning. Publiken i katedralen blir allt större. Kvinnor, gamla män, ungdomar, utlänningar. Drottningen anländer i en bil, och regeringsmedlemmarna hälsas med högar hurrarop. Framemot middagstid skingras publiken och affärerna öppnas, även om det inte finns så många biträden i dem och knappt några kunder.
Kombinationen av dessa enkla, nästan alldagliga handlingar: affischerna som riktar sig ”till det bulgariska folket”, undertecknat av Ferdinand och hans ministrar; gudstjänsten i katedralen; det gyllene kors som höjer sig över publiken, med orden ”Med denna symbol skall ni segra”; hurraropen – allt detta betyder att krig har förklarats, och det finns ingen återvändo.
Efter några timmar, av dagtid och mörker, kommer redan nyheter om de första sammandrabbningarna mellan bulgarer och turkar, om de förstnämndas erövring av städerna Mustafa-Pasha och Kush-Kale, om de första sårade och de första att dekoreras ”för heder”. Men kriget som faktum har ännu inte trängt in i befolkningens tankar och känslor. Alla lever fortfarande i den föregående periodens stämning: de väntar. Det krävs någon stor inledande händelse innan kriget kan tränga in i folkets medvetande och fullständigt betvinga det….
Medan de militära och politiska korrespondenterna – och det finns minst flera hundra av dem här – inväntar denna händelse, samlas de i Café Bulgaria och klagar på censuren och på osäkerheten. Det är faktiskt svårt att veta vilken av dessa som är värst.
De har publicerat en rad små böcker som innehåller förhållningsregler. En lång rad punkter börjar med orden: ”Det är inte tillåtet att rapportera… Det är inte tillåtet… Det är förbjudet….” Utöver denna lärorika lilla bok finns det en censurkommission, under ledning av kapten Atanasov. Han är charmerande, och hans ungdomliga assistenter är också charmerande. När vi har författat ett telegram, ger vi det till kapten Atanasov så att han kan undersöka det. Han läser det noggrant, men så ringer telefonen. Kapten Atanasov måste tala med stadens befälhavares kontor. Han säger: ”Ursäkta mig”, och lägger ner telegrammet på bordet. Efter ett tag är Kapten Atanasov ledig igen. Återigen säger han: ”Ursäkta mig”, och läser telegrammet. Medan han gör det, skriver han kommentarer på det, som börjar med orden: ”Det är inte tillåtet att rapportera.” När korrespondenten börjar argumentera, säger kapten Atanasov till honom med ett leende: ”Mais je vous en prie, monsieur….” [Men för guds skull …] Och efter det är det alldeles omöjligt att inte ge efter för kapten Atanasov.
Korrespondenterna muttrar. Men den pensionerade översten från Magdeburg, en gammal krigskorrespondent, tröstar dem: ”Det är alltid så här, meine herren – till och med på schweiziska manövrer.”
Korrespondenterna klagar också på osäkerheten. Vem kommer att få fortsätta till ”scenen för de militära operationerna” – med andra ord till militärhögkvarteret; vilka kommer inte att få åka; när kommer tillåtelse ges, och hur kommer resan att ske – allt detta är okänt. Svaret på frågan är: ”Högst troligt imorgon, mina herrar – ni kan vara säkra på det den här gången – definitivt och slutgiltigt imorgon.” Men samtidigt går dag efter dag. ”Vad ska jag göra, undrar jag – ska jag för tredje gången skicka dem en beskrivning av den där moskéns rundning?”, kräver Wientidningen Reichsposts korrespondent, V I Nemirovitj-Dantjenko, ilsket. Hans envishet förvånar alla, han far ut mot de framskjutna posteringarna, och hotar att om de inte ger honom något svar idag så kommer han att resa iväg imorgon, och så att säga lämna den bulgariska armén åt sitt öde.
Bara översten från Magdeburg är lugn. ”Glauben Sie mir, meine herren”, [Tro mig, mina herrar], säger han, ”under de senaste manövrerna i Schweiz behandlade de oss så här ända till slutet. Två timmar innan ’kollisionen’ mellan de två arméerna försäkrade de oss om att inget skulle hända förrän påföljande morgon. När morgonen sedan kom gav de oss sin förberedda redogörelse för vad som hade hänt. Det är alltid samma sak….”
Djen nr 12
13 oktober 1912
De säger att vi imorgon, eller om ni så önskar idag – det är nu efter midnatt – klockan 6 kommer att väckas av skottsalvor, avsedda att förkunna krigsförklaringen mot Turkiet. Som svar på den gemensamma noten från de fyra Balkanländerna, tillkännagav Höga porten igår att den drog tillbaka sina ambassadörer.[60] Det rapporteras att regeringen i Belgrad igår kväll diskuterade texten i sitt tillkännagivande till folket och trupperna, och att tillkännagivandet skulle kungöras beledsagat av skottsalvor. Uppenbarligen har händelserna utvecklats snabbare än vad regeringen förväntade sig. Hursomhelst sa Pašić i morse att en ny gemensam not – inte alls någon krigsförklaring – skulle utarbetas inom en nära framtid – timmar eller dagar. Men Turkiet tröttnade på att vänta och valde, som tyskarna uttrycker det, ett fruktansvärt slut hellre än oändlig skräck. Krig torde förklaras samtidigt i Sofia. Inom en dag eller två kommer Aten att ansluta sig.
Så det verkar som om dödläget har brutits, och tillsammans med krigsförklaringen kommer morgondagens gevärssalut att beteckna den europeiska diplomatins bankrutt, med sina konferenser och noter, blanka höga hattar och glättiga formuleringar….
* * *
Det sköts ingen salut klockan 6. Klockan 7 satt jag redan på tåget på väg till Sofia. Jag anlände dit den 6:e klockan 7 på förmiddagen. Kvällen före hade kung Ferdinand förklarat krig i Stara Zagora. Det kungliga tillkännagivandet trycktes under natten och klockan 8 satt det uppklistrat på alla gator. Klockan 10 började en högtidlig gudstjänst i Välsignade kungens katedral, folkmassorna ropade ”hurra” till drottningen och ministrarna, polisen och gendarmerna upprätthöll ordningen och en stilig avdelning ur den ”makedonska armén” ställde upp bredvid kyrkan. Solen sken klart, grupper av människor stod och läste det kungliga manifestet, några meniga soldater med blommor i sina uniformsmössor red förbi på väg till ett eller annat ställe under folkmassans hurrarop, det var trångt på de centrala gatorna, pojkar med tidningskopior av manifestet släppte inte förbi en. Sedan började folkmassan skingras; butiksägarna hissade upp järnluckorna framför sina fönster; pigga, välklädda kvinnor sålde kycklingar, spädgrisar och paprikor; romska kvinnor i flerfärgade, säckiga byxor gick svajande förbi med små cigarrer mellan sina vita tänder; journalister rusade till telegrafkontoret; politiker, vars arbete var färdigt, samlades i caféet på Hotel Bulgaria – kriget har förklarats.
Krig har förklarats. Ni i Ryssland vet det och tror på det, men jag, här, på plats, tror inte på det. Denna kombination mellan vardagliga fakta i människans liv – kycklingar, cigarrer, barfota pojkar med snoriga näsor – och krigets otroligt tragiska faktum går inte in i skallen på mig. Jag vet att kriget har förklarats, att det redan har börjat, men jag har ännu inte lärt mig att tro på det.
Alldeles nyligen upplevde vi de storslagna händelserna i Manchuriet. Men där ägde de blodiga konflikterna rum tusentals kilometer bort, i ett okänt land, och oavsett hur stor vår armé må vara så kände aldrig landet av dess frånvaro.
Det som händer här är att de 380.000 man som har slungats ut på krigsskådeplatsen nästan utgör en tiondel av landets befolkning, en femtedel av den manliga delen av befolkningen, samtliga arbetare, fäder, familjeförsörjare: ryggraden har ryckts bort från samhällsorganismen – och det händer här och nu, bara några timmars resa från oss, i ett område där vartenda ortsnamn har en levande innebörd för oss….
Det abstrakta humanitärt moralistiska sättet att betrakta historiens utveckling är det mest ofruktbara av alla. Jag vet det mycket väl. Men den kaotiska mängd materiella förvärv, vanor, sedvänjor och fördomar som vi kallar civilisation hypnotiserar oss alla, besjälar den falska tron att vi redan har uppnått det viktigaste i människans utveckling – och så kommer kriget och avslöjar att vi ännu inte har krupit ur vår historiskt barbariska period. Vi har lärt oss använda hängslen, skriva smarta ledarartiklar och göra mjölkchoklad, men när vi försöker ta ett seriöst beslut om hur några olika stammar ska leva tillsammans på en välutrustad europeisk halvö så kan vi inte hitta någon annan metod än ömsesidig utrotning i masskala.
* * *
Balkankriget är ett försök att på snabbast möjliga sätt lösa problemet att skapa nya statspolitiska former som är bättre anpassade till Balkanfolkens ekonomiska och kulturella utveckling.
Den europeiska demokratins grundläggande syn på denna fråga, både i väst och öst, är helt klar: Balkan till Balkans folk! Vi måste försvara dessa folks möjlighet att själva ordna upp sina egna angelägenheter, i det land där de har inrättat sig. Det innebär att den europeiska demokratin måste bekämpa alla försök att underkasta Balkans öde under stormakternas strävanden. Vare sig dessa ambitioner förs fram i naken form som kolonialpolitik eller döljs bakom fraser och rassläktskap, så hotar de alla utan skillnad Balkanfolkens oberoende. Stormakterna ska bara tillåtas hitta plats för sig själva på Balkanhalvön på ett enda sätt, som fri handelskonkurrens och kulturellt inflytande.
Balkan till Balkans folk! Men denna uppfattning betyder icke-inblandning. Den innebär inte bara att göra motstånd mot stormakternas territoriella ambitioner, utan också att avvisa stöd till Balkans slavdöme under dess kamp mot det turkiska styret. Är det inte en politik av inskränkt nationell och statlig egoism? Och betyder inte det att demokratin förnekar sig själv?
Inte alls. Demokratin har ingen politisk eller moralisk rätt att anförtro Balkanfolkens organisering till krafter som ligger utanför deras kontroll – ty det är okänt när och var dessa krafter kommer att stanna, och när demokratin en gång har givit dem sitt politiska förtroende, kommer den inte att kunna tygla dem.
Balkan till Balkans folk! Det innebär att stormakterna inte ska få nå Balkans gränser, men också att Balkanfolken måste ordna upp sina angelägenheter inom dessa gränser, Balkanfolken måste ordna upp sina angelägenheter med sina egna krafter och i enlighet med sina egna idéer i det land de lever.
* * *
Balkankrigets historiska betydelse har utan tvekan mer gemensamt med det italienska befrielsekriget 1859 än med, t ex, det italiensk-turkiska kriget 1911–1912.[61] Italiens angrepp på Tripolitanien var en grov kapitalistisk gangsterhandling, medan det nuvarande kriget på Balkan uttrycker strävandena från de splittrade delarna av Balkans slavdöme att på ett eller annat sätt närma sig varandra och skapa en bredare bas för sin ekonomiska och politiska utveckling. I grund och botten är denna strävan oemotståndlig, historiskt progressiv och kan inte annat än väcka sympati från folkmassorna i både Väst- och Östeuropa.
Men kampen för Balkanfolkens ekonomiska och nationellt kulturella självbestämmande förs under påtvingat konstgjorda förhållanden som inte har skapats av Balkanfolken själva, förhållanden som inte har vuxit fram ur Balkans jord utan har påtvingats Balkanfolken av de europeiska stormakter som har betraktat och fortfarande betraktar denna välförsedda men olycksaliga halvö som ett arv för sina diplomatiska experiment. Befolkningarnas blandade sammansättning utgör otvivelaktigt i sig själv ett mycket stort hinder för att skapa politiska omständigheter för samexistens, samarbete och utveckling. Icke desto mindre är det möjligt att skapa sådana omständigheter. Inte bara politiskt förnuft utan också historiska erfarenheter vittnar om detta. USA och den schweiziska federationen utgör i detta avseende det bästa motargumentet mot all pseudorealistisk skepsis.
Men poängen är att de svåra omständigheter i vars klor Balkanfolken kämpar inte har avgjorts av halvöns etnografiska karta – eller åtminstone inte direkt av det – utan av den europeiska diplomatins själviska aktivitet, som har styckat upp Balkan på ett sådant sätt att det ska säkerställa att de enskilda, konstgjort åtskilda delarna genom ömsesidiga konflikter kan neutralisera och paralysera varandra. Dessutom har den europeiska diplomatin inte bara agerat, och fortfarande agerar, utifrån. Den har på denna av blod och tårar indränkta mark upprättat sina egna kommissionsorgan och relästationer, i form av Balkandynastierna och deras politiska verktyg. På detta schackbräde är kungarna och ministrarna inte så mycket spelare som viktiga pjäser – de verkliga spelarna tittar ner på bordet uppifrån, och om partiet tar en för dem ogynnsam vändning höjer de hotfullt en knuten näve över brädet.
Kriget är nu otvivelaktigt mycket populärt här: armén – och här är den mobiliserade armén verkligen folket – vill ha krig. Men den karaktär som kriget kommer att anta, det som det kommer att leda till, beror framförallt på de ombud som står i spetsen för de berörda staterna. Mänskligt blod, och en hel del av det, kommer att utgjutas, nyligen uppnådda kulturella framsteg kommer att slås sönder och krossas, de samlade resultaten av mänskligt arbete kommer att plundras, blåsas i luften eller stampas ner i marken – och konsekvenserna av allt detta går inte att förutse eller fastställa i förväg.
Balkan till Balkans folk! Denna paroll tas upp av alla politiker här, både de i yttersta vänstern och de som tjänar dynastierna. Men även om de flesta politiker helt riktigt vägrar stormakterna rätten att göra några anspråk på Balkan, så önskar de samtidigt att Ryssland med vapen i hand borde hjälpa Balkans folk att omorganisera Balkan så som dessa ledande politiska personer skulle vilja att Balkan vore. Denna förhoppning, eller detta krav, kan bli en källa till stora misstag och stora olyckor. Jag säger inget om det faktum att detta förhållningssätt till frågan gör Balkankriget till en medveten uppvigling, till en styrkemätning i alleuropeisk skala som bara kan innebära ett regelrätt europeiskt krig. Och oavsett hur kärt de unga Balkanfolkens öde är för oss, oavsett hur varmt vi önskar dem bästa möjliga utveckling av en kulturell tillvaro på sin egen mark, så finns det en sak som vi rakt ut och ärligt måste säga både till dem och oss själva: vi vill inte och kan inte riskera vår egen kulturella utveckling. Bismarck sa en gång att hela Balkanhalvön inte var värd en enda pommersk grenadjärs ben. Vi kan också säga idag: om de ledande partierna på Balkan, trots alla sina olyckliga erfarenheter av Europas interventioner ändå inte kan se någon annan utväg att avgöra Balkans öde än en ny europeisk intervention vars resultat ingen kan förutbestämma, då är deras politiska planer verkligen inte värda benen av en enda infanterist från Kursk. Det kanske låter hårt , men det är det enda sätt på vilket denna tragiska fråga kan betraktas av ärliga demokratiska politiker som inte bara tänker på idag utan också imorgon.
Kievskaja Mysl, nr 285
14 oktober 1912
Under mitt fönster spelar en militärorkester den ryska nationalsången, efter att först ha spelat den bulgariska och serbiska. Om det gick att göra ett motto från ljud, skulle den ryska nationalsången vara den lämpligaste för de härskande kretsarnas politik i Bulgarien och Serbien. Ty – och låt mig inleda min första rapport med detta – trots de segrar som de Balkanallierade har vunnit, är förhoppningarna hos de makthavande politiska grupperingarna här inriktade på ett välvilligt och, om möjligt, mycket snabbt ingripande av Ryssland. De har sina skäl för detta.
”Vilka politiska mål har kriget?”, frågade jag dagens, gårdagens och morgondagens ministrar i Belgrad och även här i Sofia. Deras gemensamma formulering var en och samma: ”Att förbättra våra kristna bröders lott i Turkiet.”
”Men på vilket sätt måste denna förbättring uttryckas? Bildande av Storserbien och San Stefanos Bulgarien?[62] Självstyre för det gamla Serbien och Makedonien? Deras självständighet som stater? Eller bara svepande administrativa reformer?”
De svar jag fick skiljde sig utifrån den officiella ställning min samtalspartner hade och dennes eget temperament. Men ett drag delade de alla: antingen öppen eller dold tillit till stöd från Ryssland. Herrar Pašić och Paču (den sistnämnde är Serbiens finansminister) hänvisade mig till den not som de hade lagt fram till Höga porten: i den anges deras program exakt. Naprednjakpartiets ledare Stojan Novaković, som på sin tid var ambassadör till Petersburg och Konstantinopel, och under ”annekteringskrisens” inte så avlägsna period var premiärminister i den ”Stora koalitionen”, sa till mig:
”Vi vill ha bästa möjliga lösning för våra landsmän i Turkiet. Men den lösning som vi tror vore bäst för dem är givetvis att de ansluter sig till oss.”
De serbiska Nationalisternas (de tidigare Liberalernas) ledare Stojan Ribarac svarade:
”Krigets mål kommer naturligtvis inte att vara reformer eller självstyre, utan fullständig befrielse och enande av serbdömet i ett Storserbien.” ”Självstyre?”, sa ledaren för ungradikalerna, Milorad Drašković, till svar på min fråga: ”Nej, det vore ett alltför lågt pris att acceptera.”
”Men premiärministern sa till mig att Serbiens krav förs fram i Balkanländernas gemensamma not. Och den noten går inte så långt….”
”Helt riktigt. Men för närvarande” – vårt samtal ägde rum innan den formella krigsförklaringen – ”befinner sig Pašić i en ställning där han inte kan svara på något annat sätt.”
”Och Europas motstånd?”
”Den första uppgift vi måste fullfölja är att vinna militära framgångar”, svarade Ribarac, ”de kommer att ge oss garantier för politiska framgångar. Från Ryssland väntar vi oss hursomhelst att få stöd, och inte heller bara så kallat moraliskt stöd utan fullständigt operativt stöd. Ryssland övergav oss efter annekteringen, och vid den tidpunkten angrep mitt parti den ryska diplomatin hårt. Men vi hoppas att den allmänna opinionen sedan dess har lyckats få in Petersburgregeringen på den nationella vägen.”
”Du frågar om Europa?”, svarade Lazar Paču, den gamla Radikalregeringens ideologiska inspiratör. ”Ja, de försöker skrämma oss med de här 12 miljoner europeiska bajonetterna som antas bevaka Berlinavtalet och status quo på Balkan. Men sedan Berlin har den olyckliga ’turkiska integriteten’ flera gånger kränkts med tyst medgivande från Europa, som antingen höll tyst eller bara protesterade. Österrike-Ungern erövrade två serbiska provinser, Italien lade vantarna på Tripoli, men de 12 miljoner bajonetterna rörde sig inte. Vad gäller Ryssland så har hennes politik i detta avseende inte på minsta sätt skiljt sig från alla de andra europeiska stormakternas politik.”
”Europa, Europa!”, utropar den tidigare industriministern, Milorad Drašković. ”Det är ingenting, detta Europa. Stormakterna kan inte bestämma sig. Ryssland? Ja, vi litar på Ryssland, och hela det serbiska folket är med oss om detta. För oss finns det inte två Ryssland, det officiella Rysslands och folkets Ryssland, som det så ofta sägs. För oss är Ryssland odelat. Ryssland kommer att stöda oss.”
”Men Paču…”
En talande gest: som aktiv minister befinner sig Pašić under nuvarande omständigheter i en ställning där han inte kan säga mer än det han har sagt.
”Vi kan förstås förvänta oss motstånd från stormakten vid vår norra gräns” – som politiker ur den gamla skolan föredrar Novaković denna beskrivande omskrivning – ”men vi förväntar oss en del stöd från Ryssland. Hon kan inte annat än hjälpa oss.”
”Du vill veta vilka politiska mål kriget har?”, säger en av de mest framstående politikerna i Bulgarien, som jag inte kan namnge här. ”Officiellt anges de i kung Ferdinands manifest. Men de kan förstås utvidgas i enlighet med händelseutvecklingen. Rysslands Balkanpolitik skulle sänkas för gott om hon inte stöder oss av all kraft nu. Jag tänker mig en direkt militär offensiv av Ryssland”, fortsatte han och betonade dessa ord. ”Om två armékårer från Odessa skulle landstiga på Turkiets Svarta havskust, nära Konstantinopel, skulle Balkanhalvön vara kvitt det turkiska styret. Ryssland skulle få frihet via sunden, sydslaverna skulle bli fria och starka. Nu eller aldrig – eller hursomhelst inte snart!”
”Ryssland måste stöda oss”, säger en annan mindre inflytelserik bulgarisk politiker. ”Hon kan inte vara omedveten om den inriktning som Balkanförbundets politik skulle ta om hon stödde denna politik, och hon därmed skulle ta på sig det direkta moraliska ansvaret för konsekvenserna av våra handlingar.”
Läsaren får förlåta mig för detta något omständliga urval av citat från ”ansvariga” serbiska och bulgariska politiker. Men citaten är väldigt lärorika: trots motsättningar är de alla eniga om en sak – förhoppningar, eller övertygelse, om att Ryssland står bakom Balkanländernas arméer. Jag säger ”eniga” eftersom svaren från Pašić och Paču, som kan verka motsäga denna slutsats, i själva verket bara gäller Rysslands officiella politik, och bakom dessa uttryck för låtsad förvirring lyser det igenom en tillförsikt, att det bakom den officiella omsorgen om fred och status quo, som är ämnad för europeisk konsumtion, finns en annan, verklig rysk politik som nu i grund och botten sammanfaller med de Balkanallierades politik.
Balkanregeringarnas beslutsamhet ser vid en första anblick alltför mycket ut som vårdslöshet, och blir bara begriplig om den ses mot bakgrund av att denna tillförsikt naturligtvis måste ha seriösa grundvalar, som än så länge är okända för Rysslands medborgare….
Jag skyndar mig att modifiera det jag just sa. Det finns djupgående orsaker bakom Balkankriget som har sina rötter i de nationalekonomiska och statliga motsättningar som existerar på denna av naturen så vänligt gynnade och av historien så grymt lemlästade fantastiska halvö. Här har den ekonomiska utvecklingen lett till en ökad nationell självmedvetenhet, och jämte det strävanden efter nationellt och statligt självbestämmande. Serbien behöver en utväg till havet. En grundläggande förutsättning för en stabil och lugn utveckling i Bulgarien är att det skapas normala levnadsförhållanden i Makedonien. Allt detta är tveklöst. Det utgör den grund på vilken krigsliknande stämningar inte bara har uppstått bland de politiska ledarna utan, i den mån jag har kunnat observera dem, även bland de breda folkmassorna. Trots att de socialistiska partierna i Serbien och Bulgarien bestämt har protesterat mot kriget, har jag således stött på ett ganska stort antal socialister som har gripits av den allmänna nationellt patriotiska rörelsen. Igår träffade jag den första gruppen av sårade bulgarer på ett sjukhus, och talade med dem: de är utan tvekan gripna av nationell entusiasm, de talar med stolthet om den bulgariska arméns offensiv och om sina bröders nära förestående befrielse – och det är inte soldater som kommit från logementen utan reservister, med andra ord äkta bulgariska bönder….
Det vore därmed ett misstag att anta att kriget på ett konstgjort sätt har skapats uppifrån. Nej, regeringens initiativ möttes tveklöst halvvägs av en viss våg av känslor underifrån. Men massornas politiska medvetande är fortfarande så primitivt här att det alltid är en stor klyfta mellan folkets kända känslor och politiska handlingar. Som massa är folket politiskt hjälplöst. Därmed har partier och klickar stora möjligheter att ta initiativ, utöva påtryckningar och ta godtyckliga beslut. Utan en regeringspolitik inriktad på krig skulle det inte ha blivit något krig – åtminstone inte nu. Och denna politik från Balkanregeringarnas sida skulle i sin tur inte ha existerat utan den förtröstan de, vare sig det är rätt eller fel, har att de handlar i överensstämmelse med Rysslands önskningar.
Detta är grovt skissat den politiska sidan av vågstycket på Balkan. Låt oss nu ta en titt på den militära sidan.
Igår var det tillfälle för stor glädje i Sofia. Strax efter fem på eftermiddagen fick krigsministeriet ett telegram från militärhögkvarteret i Stara Zagora som tillkännagav att Kirk-Kilissa (Lozengrad), en turkisk befästning öster om Adrianopel, 60 km från den bulgariska fronten, hade erövrats. De civila politikerna på Café Bulgaria hade otåligt väntat på dessa nyheter, efter att redan ha fått försäkringar från de mest tillförlitliga källor om att Lozengrad hade intagits. Tidningarna i Sofia hade också mer än en gång intagit Lozengrad innan de hade tillstånd till det. Efter de inledande bara sekundära ”segrarna” vid Timrush, Juman, Mustafa-Pasha och så vidare, såg befolkningen fram mot en verklig, obestridlig framgång för de bulgariska vapnen. Så äntligen, den 11:e, klockan 4 på eftermiddagen, erövrades verkligen Kirk-Kilissa. Huvudstadens centrum blev scenen för stormande ovationer. Som svar på folkmassans krav visade sig krigsministern i ett fönster och höll ett kort tal. Flaggor syntes. Folkmassan lyfte den grekiska ambassadören och Londontidningen Times’ korrespondent, herr Bourchier, på sina axlar. Den sistnämnde har ställning här som en sorts ”Överbeskyddare av det bulgariska folket”. Flaggor hissades från portar, fönster, tak. Ett fackeltåg gick förbi, ungdomar avfyrade pistoler i luften. Folk gick till palatset och försökte förgäves få drottningen att komma ut (Ferdinand själv är i Stara Zagora). De ropade ”Hurra!” och sjöng: Marsh, marsh, Lozengrad nash (”Framåt marsch, Lozengrad är vårt”). Förbipasserande gratulerade varandra, upprepade om och om igen de korta nyheterna, och försökte pressa ur dem detaljer som de inte innehöll. Inom en halv timme strömmade hundratals pojkar ut från tidningarnas kontor och ut på gatorna, som potatisar ur en sprucken säck, och bar med sig ”specialutgåvor”, här kallade priturki, och fyllde luften med sina gälla skrik. Gatorna i Sofia ville lugna ner sig så sent som möjligt.
Erövringen av Kirk-Kilissa är tveklöst en viktig händelse, och i viss mening betecknar denna händelse början på det bulgarisk-turkiska kriget. Intagandet av fiendens första fäste – ”efter envisa strider”, som generalstabens telegram uttrycker det – måste stärka folkets förtroende för armén betydligt och arméns förtroende för befälhavarna och sig själv. De bulgariska trupperna på östfronten har fått en bas öster om Adrianopel, och därmed underlättat både sitt angrepp på den staden från dess västra, mindre väl försvarade sida, och sin framstöt åt sydost mot Konstantinopel. I vilken mån Kirk-Kilissas kapitulation kan demoralisera de turkiska soldaterna är svårt att säga härifrån: men teoretisk kan man anta att den moraliska fördel som bulgarerna har skaffat sig måste motsvaras av en moralisk nackdel som har åsamkats turkarna. Det vore dock ett stort misstag att lita på de optimistiska bedömningar av gårdagens seger, och situationen överhuvudtaget, som förs vidare från mun till mun här.
Pressen i Sofia är till största delen helt skamlös när det gäller faktamässig ”information”, och gav redan igår sina läsare en helt fantastisk katalog av troféer som hade erövrats vid Lozengrad: 40.000 fångar, 40.000 gevär, hundratals kanoner, miljontals kilo livsmedel. Bland de tagna fångarna fanns prinsar, ministrar, paschor … bara prinsessor och påfåglar saknades. En del europeiska korrespondenter telegraferade omedelbart dessa sensationella detaljer till sina tidningar, och det kan hända att de fångade prinsarna och paschorna når er via telegram från Berlin eller Paris. I själva verket var hela listan av troféer uppdiktad, något som författarna till tidningarnas priturki själva hade hittat på.
Det har heller inte hittills kommit någon officiell information om antalet fångar eller antalet bulgariska dödsoffer från militären, trots att 30 timmar har gått sedan Kirk-Kilissa föll. I morse var stämningarna bland folk fortfarande ytterst hänförda. När det anlände 320 fångar från Mustafa-Pasha (varav 20 var ortodoxa bulgarer, 2 armenier, en bergsjude och resten turkar) höjdes moralen hos folkmassorna på gatorna ännu mer. Fångarna, med röda och grå fezer, var välklädda och inte i trasor. Folkmassan var ivrigt nyfikna på dem, och småpojkarna ropade ”hurra”. Men vid lunchtid började de mer tankfulla oroa sig över att det inte kom fler nyheter från Kirk-Kilissa. Man kunde tro att den bulgariska armén hade lidit svåra förluster, och att de inte ville berätta det för folk. Men varför hade de i så fall inte rapporterat om de troféer som hade erövrats och samtidigt förbigått förlusterna med tystnad? Uppenbarligen uppgick inte troféerna till så mycket. Och från det skulle man kunna dra slutsatsen att fästningen inte så mycket hade erövrats av bulgarerna som övergivits av turkarna, som hade dragit sig tillbaka i god ordning. I så fall måste turkarna ha tagit med sig sina vapen och förråd och spikat fast fästningens kanoner efter att ha fortsatt kanonaden ända tills de drog sig tillbaka. Det kanske bara var en liten grupp artillerister som hade lämnats kvar av turkarna för att täcka Lozengradgarnisonens reträtt. Men allt detta är bara spekulationer från min sida, som naturligtvis har bekräftats eller tillbakavisats via telegram innan denna artikel når er.
Hursomhelst finns det ingen klar grund för att utifrån Kirk-Kilissas öde härleda vilket öde som kommer att drabba Adrianopel, som nästan alla gjorde här igår. Kirk-Kilissas utbredda omgivningar försvarades av jordvallar och bara tre permanenta fästningar. Adrianopel har 17 fästningar, utspridda över en sträcka på 40 km. Det räcker att till detta lägga att det i fredstid finns fem fästningsartilleriregementen och två självständiga bataljoner förlagda i Adrianopel, medan det i Kirk-Kilissa bara fanns ett enda artilleriregemente. Turkarna betraktar Adrianopel som nyckeln till Konstantinopel, och har utan tvivel samlat stora styrkor där, medan de huvudsakligen försvarade Kirk-Kilissa för att vinna tid – ty tid betyder allt för dem. Bulgariens fördel är arméns snabbare mobilisering och rörelse, tillsammans med dess enhetlighet och entusiasm. Turkiets fördel är deras ojämförligt större reserv av män och deras större ekonomiska resurser. Varje ytterligare dag hjälper Turkiet att mobilisera sina asiatiska trupper och föra fram dem till scenen för de framtida militära operationerna – provinsen Adrianopel och guvernementet Çatalca.
Krigets politiska mål är Makedonien och det gamla Serbien. Men de militära operationernas viktigaste scen måste av nödvändighet bli området mellan Adrianopel och Konstantinopel. I enlighet med detta faktum kommer den bulgariska armén att få bära den största krigsbördan. Serbernas, montenegrinernas och grekernas främsta uppgift kommer att bli att uppehålla turkarnas västra armé och deras olika garnisoner i Makedonien och Albanien – vilket naturligtvis inte utesluter möjligheten av hårda slag även inom detta område.
Vad kan vi förvänta oss av den bulgariska armén, som på ett eller annat sätt kommer att avgöra alla fiendestyrkornas öde? Alla militära operationer omges här med nästan ogenomträngligt hemlighetsmakeri, så alla antaganden måste göras på grundval av överväganden av ytterst allmän karaktär. Det innebär att konkreta antaganden näppeligen går att rättfärdiga. Men det kommer att räcka om de hjälper läsaren att hitta vägen under den framtida händelseutvecklingen.
Kommer Bulgarien att inta Adrianopel?
Det sägs att det uppstod meningsskiljaktigheter om denna fråga i den bulgariska generalstaben när den övergripande strategiska planen drogs upp. Hur de löstes vet vi inte. För det kälkborgerliga kynnet har frågan redan avgjorts: Adrianopel kommer att intas närsomhelst. Informationen som når hit visar att järnvägsstationen i Adrianopel har satts i brand av angriparnas bombardemang och nu är i bulgariska händer. Och för tre dagar sedan kom det telegram om att befästningar i Adrianopels nordöstra utkanter har erövrats. Om dessa nyheter stämmer så visar det bara att en del av Bulgariens östra (och viktigaste) armé genomför en del operationer i Adrianopelområdet, men inte att bulgarerna har samlat sina styrkor för att inta denna fästning. I den mån denna uppgift överhuvudtaget är genomförbar, skulle den kräva många veckor, kanske månader, mycket stora truppförluster och finansiella utgifter som överstiger Bulgariens förmåga. Under tiden skulle turkarna föra in ett stort antal trupper från Asien (via Midia och Konstantinopel) och koncentrera dem söder om Adrianopel, eller ännu längre innanför den Anastasiska muren, vid Çatalca. Efter att ha intagit Adrianopel skulle den bulgariska finna sig helt avskuren från ”Tsarigrad” [Konstantinopel], hela fälttågets naturliga mål. Det är ytterst tveksamt om Bulgarien i så fall skulle ha förmåga att hålla Adrianopel särskilt länge.
Det är därför mer sannolikt att det bulgariska överkommandot, efter att ha placerat en stark styrka (1½-2 divisioner) utanför Adrianopel för att hålla fästningens garnisons låst där, kommer att rikta sin huvuddel åt sydost – och undvika fästningen – från Kirk-Kilissa mot Konstantinopel. Så sent som igår fick vi via telegram veta att den bulgariska armén hade nått så långt som Viza. Det omedelbara syftet med denna ilmarsch är uppenbarligen att beröva den turkiska fältarmén möjligheten att inta gynnsamma ställningar längs floden Ergene. Även om de uppnår detta mål, utesluter det inte möjligheten att turkarna omedelbart kommer att omgruppera vid Çatalca.
Kan den bulgariska armén bryta igenom dessa trånga passager? En bulgarisk politiker, vars verksamhet på senare tid har fått honom att vara välinformerad om det bulgarisk-turkiska krigets alla eventualiteter, berättade för mig: ”Jag ser möjligheten av att vi skulle kunna bryta igenom linjerna vid Çatalca som en strategisk utopi. Turkarna behöver bara placera en armé på 50.000 man där för att hindra vägen för en armé på en halv miljon.” Och vägen till ”Tsarigrad” går hursomhelst genom Çatalca.
Men det är mycket troligt att den turkiska fältarmén, efter att ha fått den tid som behövs för att samla sina styrkor, själv kommer att gå till offensiv, varefter huvudslaget kommer att äga rum i rektangeln Adrianopel-Kirk-Killassa-Babaeski-Lüleburgaz. Två arméer på tillsammans nästan 400.000 man kommer att stå mot varandra i detta område. Det kommer att bli ett av de blodiga slag som den militära historien sällan upplever. Och det vore barnsligt att försöka förutsäga dess utgång.
Från allt det föregående kommer ni att inse att det inte finns några grunder till optimism om den bulgariska arméns framtida operationer. Erövringen av Lozengrad avgör ingenting. Det har knappt tagit oss från prologen till själva pjäsen, eller klargjort hur historien är ”hopknuten” och fört oss närmare de fruktansvärda händelserna – utan precis som tidigare är upplösningen fortfarande dold i en blodig dimma.
Ju starkare motståndskraft, och kanske offensiva aktioner, Turkiet visar, desto enträgnare kommer de Balkanallierades krav bli att Ryssland ska infria det de betraktar som hennes moraliska, och kanske till och med formella, plikter. Ty – och här återvänder jag till den punkt som inledde denna artikel – utöver de segrar eller nederlag som Balkanregeringarna må uppleva, väntar de sig att Ryssland på ett eller annat sätt ska förverkliga deras politiska mål.
Vi behöver inte utförligt beskriva vilka faror som ett aktivt ingripande av Ryssland skulle innebära, för freden i Europa och därmed för hela vår sociala och kulturella utveckling.
Rysslands medborgare skulle ha helt rätt om de med absolut misstro betraktar den ryska diplomatins – och även de partier som står i dess tjänst eller halvt i dess tjänst – försäkringar om Sazonovs påstått insiktsfulla försök att begränsa Balkankriget och trygga freden i Europa.
Odesskie Novostij nr 8852
19 oktober 1912
Vänligen låt mig i monologform presentera två samtal jag hade med ett par lika framstående politiker tillhörande två olika bulgariska partier: narodnjakerna, som för närvarande har makten (i koalition med det Progressivt-liberala partiet) och Demokraterna, som satt vid makten fram till våren 1911. Båda mina samtalsparter bad mig att inte nämna deras namn, och för mitt syfte har jag inget behov av det.
”Du vet att vårt parti ofta kallas gesheftaris [affärsmännens] parti. Om folk med det bara menar att vi är de rikas parti, så är det mer eller mindre sant. Ja, vi är partiet för de som har något att förlora. Vi har anklagats för många saker, men aldrig för att ha varit tanklösa. Och det är för att vi har något att förlora. Om vi icke desto mindre slog in på krigets väg, så betyder det att vi inte kunde göra något annat – givetvis under förutsättning att vi inte vill avsäga oss allt politiskt inflytande i landet.
”Vad vill vi? Du har sett svaret på den frågan i manifestet, från alla de deklarationer vår regering har gjort. Men du vill veta vad vi verkligen vill? Att driva ut turkarna från Europa. Är det möjligt? Det är lika möjligt som det är nödvändigt. Med Rysslands hjälp? Ja, vi behöver Rysslands hjälp för att genomföra denna stora uppgift. Direkt, omedelbar, praktisk hjälp, inte bara platonskt, moraliskt stöd. Och så som händelserna kommer att utvecklas under den kommande perioden kan Ryssland inte förvägra oss denna hjälp. Annars kommer hennes roll i Främre Orienten, hennes prestige i slavdömet, att upphöra för lång tid framåt, om inte för alltid.
”Efter att ha mobiliserat sina trupper vid den transkaukasiska gränsen för att låsa fast Turkiets styrkor behöver Ryssland kasta in två armékårer – bara två! Titta på den här kartan: från Odessa till udden framför Konstantinopel, eller landsätt dem vid Burgas och gå genom bulgariskt territorium. Vi kommer att ta Adrianopel, Ryssland kommer att ta Konstantinopel. Det behövs bara två armékårer!
”Europa? Hon kan inte, kommer inte att våga, kommer inte att vilja upprepa experimentet hon genomförde efter det preliminära avtalet i San Stefano. Hon kommer inte att vilja, eller våga, eller kunna förhindra Ryssland från att avsluta jobbet. Tyskland? Hon har inga politiska intressen på Balkan, och det kommer inte att skada hennes ekonomiska intressen om turkarna kastas ut. Tyskland behöver marknaden på Balkan: men det är uppenbart, eller hur, att civiliserade bulgarer och serber har bättre köpkraft än turkiska barbarer. England? Men tror du verkligen att England kommer att vara berett att bryta med Ryssland och med oss för att bevara Turkiets områden i Europa? Och det är ännu mindre sannolikt vad gäller Frankrike. Italien har redan tagit det hon vill ha: Tripoli. Bara Österrike-Ungern återstår. Men vad kan hon göra under dessa omständigheter? Förflytta sina styrkor till Thessaloniki? Till Konstantinopel? Men har du funderat på den fulla innebörden i ett sådant åtagande? Vilken armé skulle Österrike-Ungern ha att skicka till Balkan, där hon skulle ställas mot de fyra kristna ländernas förenade styrkor, de ryska armékårerna och en fientligt inställd befolkning – och allt detta med sin östra gräns vidöppen! Och det är inte allt. Ett yttre krig mot slaverna skulle också innebära ett inre krig för Österrike-Ungern. Hennes armé är lika heterogen som hennes befolkning. Ett fälttåg på Balkan, mot de slaviska folken, som kämpar för sin frihet, skulle få en rörelse att uppstå i Österrike-Ungern som skulle föra kejsardömet till upplösningens rand.
”Ryssland vill säkerställa fri passage genom de turkiska sunden för sin Svarta havsflotta. Men vad är det då i så fall för mening med Sazonovs ytterst fredsälskande försvar av status quo? Status quo innebär ju trots allt att behålla sunden stängda. Från vem och hur hoppas Ryssland få fri passage till Medelhavet? Från Turkiet? I utbyte mot vad? … Men Ryssland kan erövra dessa sund i allians med oss. Bara två kårer från Odessa, notera det: bara två kårer!
”Att kasta ut turkarna skulle innebära en ny era för slavdömet. Ryssland i ledningen, som erkänd ledare; efter henne den vänskapliga familjen av sydslaviska folk; Grekland skulle vara med oss, och inte ens för Rumänien skulle det återstå annat än att ansluta sig till vår allians. Det är sant att frågan om slaverna under österrikiskt styre kvarstår. Avseende den frågan är det först och främst lämpligt att tvivla om det nuvarande upplägget skulle vara särskilt länge. Vidmakthålls det inte i första hand för att Rysslands politik saknar en bestämt eftersträvad uppfattning om slavisk enhet? Men vi ska inte gå händelserna i förväg, vi ska inte föregripa att Österrike kommer att splittras inom en nära framtid. Låt oss medge att denna stat är en verklig historisk nödvändighet. Men ni måste hålla med om att dagens Österrike, med sin tydligt preciserade tyska politik mitt in en slavisk majoritet, är en sak, och ett Österrike konfronterad av den slaviska världen enad runt Ryssland skulle vara en helt annan sak. Då skulle inte ens den österrikisk-ungerska dynastin, som kämpar för att bevara sig själv, kunna låta bli att följa en slavisk politik. Men … för att allt det ska hända måste Ryssland överge den så okarakteristiska politiken att vidmakthålla Turkiets integritet – och skicka två armékårer till Konstantinopel.
”Jag vet att det finns stora inre svårigheter. Det härskar fortfarande intensiv anarki bland er, anarki i relationer och idéer. Men här börjar er plikt, pressens plikt. Ni måste samla den allmänna opinionen i ert land kring regeringen, så att den sistnämnda kan känna sin styrka, och med hjälp av trycket från denna allmänna opinion måste ni samtidigt knuffa in regeringen på vägen till en beslutsam slavisk politik. Håller ni med mig?”
”De politiska målen för kriget? Det mest slående på detta område är skillnaden mellan Serbiens utopism och vår realism. Fråga Geshov vad ni vill, och han kommer att svara: att förbättra förhållandena för våra bröder i Makedonien. Det är kanske lite diffust, men vad ska vi göra när vagheten ligger i sakens natur? Fråga Pašić samma fråga, och han kommer att säga: självstyre för det gamla Serbien, med den och den gränsen. Och han kommer med fingret att rita ut ett mycket stort område på en karta, med varken etnografisk eller administrativ enhet. Vi går inte så långt, vi är alltför anspråkslösa – i alla fall de bland oss som är mer tankfulla och framsynta. Och framförallt håller vi ännu inte på med att dela på björnskinnet. Björnen lever fortfarande, och trots allt skrävel i rännstenspressen är den fortfarande mycket stark. Vår mobilisering gick extremt bra, och vi har redan haft en del framgångar, men det går inte att glömma en sak: vi har 4½ miljoner människor och Turkiet har 24 miljoner. Vi har redan från början kastat in vår sista man och vår sista franc. Nå, låt oss säga att vi skulle kunna skaffa fram 100.000 gevär till – men det skulle definitivt vara det sista. Oavsett hur bra vår armés mänskliga material är, och oavsett hur bra tillståndet är för våra finanser, så är våra resurser trots allt strikt begränsade eftersom vi är få till antalet och fattiga. Jag upprepar: vi får inte glömma dessa fakta. Turkiets mobilisering sackade efter vår, hon drabbas av nederlag av montenegrinerna, av oss själva och av serberna…. Men frågan är inte avgjord eller förutbestämd av detta: Turkiet är starkt. Turkiet kan samla ihop en division till, och sedan en till och sedan ännu en…. När vi har gjort slut på alla våra hästar och granater kan vi inte få tag på några fler någonstans. Men turkarna har Egeiska och Adriatiska haven. När vi har gjort slut på våra guldreserver och alla spannmålslager i landet kan vi inte få några utländska lån. Men turkarna kan alltid erbjuda en eller annan koncession, och även om de kan tvingas acceptera betungande villkor så kan de skaffa fram pengar. Är jag inte optimist? Förvisso inte. Bara de som saknar förnuft kan vara optimister under våra omständigheter. Bland politiskt mogna personer kommer du inte att hitta någon optimism här.
”Kriget var nödvändigt eftersom det var oundvikligt. Vi måste sätta stopp för det inre sår som under de två senaste decennierna har ätit upp vårt land – frågan om Makedonien. Bulgarerna i och från Makedonien har nått ett till tillstånd av fullständig desperation, och vi står inför svåra komplikationer i vårt interna politiska liv. Makedonierna har satt sina förhoppningar till oss, och under 15 eller 20 år har vi hållit dessa förhoppningar vid liv. Först var det folkliga uppror i Makedonien som involverade 10-20.000 personer. Sedan följdes dessa massuppror av operationer av partisangrupper, organiserade band. När inte heller det ledde till några resultat inleddes det slutliga sönderfallet: å ena sidan enstaka mord och våldshandlingar, och å den andra massutvandring till Amerika. I det läget förde turkarna fram sin plan för att kolonisera Makedonien med muslimer. Det drev makedonierna till förtvivlan, och förtvivlan är en dålig rådgivare. De makedonska invandrarna förde in ett element av anarki i våra inrikes angelägenheter: de började hota våra ministrar och Ferdinand med döden. Även vårt eget folk började muttra: vi spenderar tiotals miljoner varje dag på vår armé och åderlåter landet, och ändå kan vi inte hjälpa våra makedonska bröder – vad har vi då armén till? Och slutligen var det vår officerskår. De var djupt deprimerade över sin sysslolöshet och sin bedrövliga materiella ställning. Vi lägger ut mer på armén än vi har råd med, och ändå är officerarnas löner mycket låga, och deras liv är inte bättre än böndernas. Priset på konsumtionsvaror har stigit, och samtidigt har de övre samhällsskiktens levnadsstandard förbättrats på senare år. Under dessa omständigheter är det helt naturligt att en rastlös otålighet, besläktad med förtvivlan, har utvecklats bland officerarna. Och förtvivlan är en dålig rådgivare. Lyckligtvis blev det inte samma utveckling bland officerarna här som i Serbien och Grekland. Men exemplet låg nära till hands och förhållandena var gynnsamma…. Alla dessa faktorer tvingade oss att gå ut i krig. Det är inte resultatet av några medvetet planerade, avsiktliga beslut, utan bara resultatet av bister inre nödvändighet.
”Jag har redan talat om Serbiens planer. De är helt befängda och kommer i stor utsträckning säkert att tyna bort. Icke desto mindre kommer Serbien hursomhelst att kräva att en mycket stor kompensation. Och om vår inre situation hade varit normal så skulle vi under sådana omständigheter aldrig ha beslutat oss för krig.
”Allt tal du hör om hur vi och Serbien på förhand höll väldigt exakta diskussioner och fördelade alla omtvistade inflytelsesfärer eller framtida besittningar på kartan, är helt ogrundade. Det är ingenting annat än rövarhistorier. Före kriget kunde vi inte ha haft en samsyn med serberna om någonting. Det är en annan sak i krigstid. Nu är marken under oss alldeles för varm, den omgivande atmosfären alltför glödhet, för att kunna hysa några fantasier. Och jag hoppas att kriget kommer att få oss att nå en överenskommelse på grundval av ett mer blygsamt och realistiskt program.
”Hursomhelst kommer kriget att göra det omöjligt för den gamla turkiska regeringen att fortsätta i Makedonien – omöjligt för Turkiet och även för Europa. Okej, låt sultanen behålla sin överhöghet: men det kommer att upprättas en oberoende administration i denna provins, och de turkiska trupperna kommer att dras tillbaka. Och denna utveckling kommer att äga rum nästan oavsett om vi vinner kriget eller ej.
”Kriget kan i alla händelser bara bli framgångsrikt för oss i relativ mening. Ju större våra framgångar är i början, desto snabbare måste vi avsluta kriget. Det är nödvändigt med en intervention. Vi vill höra ett rop: ’Det räcker, sluta nu!’ Och det är Rysslands plikt att ingripa på detta sätt. Om vi måste vänta alltför länge på hennes intervention, så kommer vi att falla offer för våra egna segrar. Vi kan trots allt inte driva ut turkarna från Europa bara av egen kraft – allt sådant tal är bara struntprat. Så det enda vi kan göra är att så snabbt som möjligt utnyttja det moraliska värdet i de framgångar vi har uppnått. Annars kommer vi att fångas i en fälla. Låt oss anta det bästa: att vi har erövrat Adrianopel. Vad händer sedan? Var finns de styrkor som vi kan hålla den med? Den turkiska armén är mycket stark – om vi kastar ut turkarna från Adrianopel så kommer de att komma tillbaka. Ska vi då pressa framåt mot Konstantinopel utan att vänta? Men det är en strategisk utopi. Titta på det smala området mellan Svarta havet och Marmarasjön. Det är Çatalca. Här har turkarna några utmärkta befästa linjer. Även om vi skulle komma så långt, så skulle det räcka för turkarna att placera en bevakningsstyrka på 50.000 man där för att kunna hindra en armé på 500.000 man. Vad annat kan vi göra än att göra slut på våra krafter?
”Ryssland kommer att bli tvunget att ingripa. Kriget förbereddes och förklarades med definitiva förväntningar om Rysslands stöd. De härskande kretsarna i Petersburg kan inte vara omedvetna om detta. Ryssland har en moralisk skyldighet mot oss. Håller du med?”
Två uppfattningar, som oavsett hur mycket de skiljer sig – och de inre skillnaderna mellan dem är kanske mycket mindre än de yttre skillnaderna, där de sistnämnda beror på det faktum att en uppfattning uttrycks av en representant för partiet som för tillfället har makten, medan den andra kommer från en representant för ett oppositionsparti – icke desto mindre sammanfaller i sin gemensamma förhoppning om ett ryskt ingripande. Narodnjaken talar om en expedition med två armékårer, Demokraten om diplomatiskt ingripande. Men om inte ett diplomatiskt ingripande bara ska förbli en gest (som under annekteringskrisen!) måste även det vara förberett för att konsekvenserna materialiseras i form av två armékårer. När det kommer till kritan handlar de härskande kretsarnas alla förhoppningar om detta.
Här tar de inte den ryska diplomatins officiella åtgärder på allvar. De ser dem bara som en täckmantel för en annan, verklig politik, vars centrala och brådskande slutsats kommer att vara ett aktivt ingripande – och då givetvis inte till försvar av status quo. När jag försöker uttrycka en förmodan att den ryska politiken inte är så subtil; att Ryssland inte medvetet har fört en dubbel politik, utan bara två politiker som kommer i vägen för varandra – en från den inflytelserika grupp som vill ingripa och är beredd att ta risken, och en annan från den inflytelserika grupp som skulle vilja ingripa men är rädd för att göra det; att kombinationen av dessa två politiker bara skapar ett falskt intryck av slugt agerande, medan det i själva verket bara är förvirring; och att det inte går att bygga något på förvirring – då skakar mina samtalsparter nekande på huvudena och säger: ”Nej, så är det inte!”
Ansvaret för detta sakförhållande och sinnestillstånd, fyllt av förväntningar om allvarlig besvikelse, ligger – frånsett hos den ryska officiella och inofficiella diplomatin – hos den del av den ryska pressen som har ersatt tidningspappret med ett kalvskinn som har spänts över en trumma. En avskyvärd känsla av oansvarighet (”Låt oss sätta igång, så kanske något kommer att hända”) får en mycket stor del av den ryska pressen att följa en linje som inte kan beskrivas som annat än kriminell. Ty vad är det om inte ett brott att i detta kritiska läge ge löften till Bulgarien och Serbien som vi inte kan hålla, och som om de skulle hållas skulle leda till den allra största katastrof både för folken på Balkan och för oss själva?
Den ärliga demokratiska pressen i Ryssland kan bara säga en sak: ”Vi kan inte ge den ryska diplomatin mandat för Balkan just därför att vi innerligt och varmt sympatiserar med Balkanfolkens strävan efter nationellt självbestämmande. Balkans demokrati kommer bara att uppnå sina mål i så måtto som den befriar sig från allt förmyndarskap, både yttre och inre!”
Kievskaja Mysl nr 286
15 oktober 1912
Precis som det bulgariska samhället i sin helhet består den bulgariska pressen för närvarande bara av spillror av sitt vanliga jag. Av de 15 dagstidningar som publiceras i Sofia ges bara 7 ut nu, och bara två av dem i full storlek: Mir och B’lgariya. Mir är ledande organ för narodnjakerna, och därmed idag halvofficiellt språkrör för Geshov och Todorov. Den mest innerlige inspiratören för denna tidning är Peev, som är utbildningsminister och en av de mest kompetenta bulgariska publicisterna. B’lgariya är organ för regeringens andra halva. Tidningen redigeras av Spisarevskij, som gick över från socialisterna till tsankovisterna för tre år sedan. B’lgariya började förra veckan tryckas i full storlek, det vill säga fyra sidor i litet format – sedan krigets början hade den kommit ut i halvsidigt format.
Två tidningar, Utro och Retj, kommer ut tidigt på morgonen: det är ”gula” blad med sensationella nyheter, med stambulovitiska och radoslavitiska böjelser. Försäljarna av dessa tidningar, pojkar mellan 7 och 15 år (oftast skolbarn) väcker hela befolkningen i stadens centrala delar med sina frenetiska skrik kl 6 på morgonen.
På kvällen publiceras Vetjerna Posjtja, som är knuten till Retj, och Dnevnik, som kompletterar Utro. Dnevnik Novini, som kommer ut mitt på dagen, skiljer sig bara från de fyra redan nämnda tidningarna genom tidpunkten då den lämnar tryckpressarna.
Den ”fria” socialistiska och republikanskt nationalistiska tidningen Kambana (Klockan) har på senare tid tjänat den makedonsk-adrianopolitanska revolutionära organisationens sak, och outtröttligt agiterat för krig. Det var Kambana som den 11 oktober spred sina påhittade nyheter över hela Europa att 40.000 turkiska soldater, jämte furstar och paschor, hade tillfångatagits vid Lozengrad, och i sin fantasi sänkte ett turkiskt slagskepp, och senare tillfälligt drogs in av befälhavaren för att ha givit ut priturki utan censorns tillåtelse. Ungefär vid den tidpunkten då tidningens redaktör Kristu Stanchev reste iväg med den makedonska legionens stab, upphörde Kambana att komma ut helt, utan någon större förlust för vare sig fosterlandet eller mänskligheten.
Demokratiska partiets organ Prepored (Fanan) drogs tillfälligt in före kriget – inte på grund av tekniska svårigheter såsom brist på sättare och så vidare, utan av politiska skäl. ”Vi rullar ihop vår partifana”, sa demokraternas ledare, Malinov, ”och hissar nationens fana.” Det är inte svårt att ana den politiska betydelsen av denna åtgärd. Hursomhelst är kriget ett stort frågetecken, och även om oppositionspartierna – både här och i Serbien – påpekar att de inte på något sätt hindrar regeringen utan tvärtom samarbetar med den fullt ut, så avstår de samtidigt från att ta det fulla ansvaret. Under dessa omständigheter är det bekvämast att för tillfället helt avhålla sig från att säga något. Så för att slippa hålla med regeringen om allting eller säga emot den om många saker, så stängde demokraterna helt enkelt igen sitt organ. Andra partipublikationer drogs in vid samma tillfälle, och av samma orsaker. Chefredaktören för den stambulovitiska Volja, Semjon Radev, övergav sin energiska publicistpenna för en inte mindre energisk censorspenna. Det radoslavitiska organet Narodni Prava stängdes ner. Även den ”oberoende” tidningen Balkanskaya Tribuna, som stod nära narodnjakernas ”vänster” (Geshovs parti), försvann från scenen. Socialisternas två dagstidningar blev också tvungna att upphöra med sin utgivning: Narod, det ”förenade” partiets organ, och Rabotnitjeskij Vestnik, tesnjakernas organ. Under den första perioden efter krigets inledning började båda publikationerna komma ut bara två gånger per vecka – det fanns knappt någon som kunde skriva, sätta eller korrekturläsa: tre fjärdedelar av de organiserade arbetarna är i fält med armén. Men ni måste få veta att det råder militärt undantagstillstånd här, och det finns en befälhavare. På befälhavarens expedition förklarade de, på det uttrycksfulla bulgariska språket, för Rabotnitjeskij Vestniks redaktörer alla de tänkbara olägenheter som det skulle innebära om de fortsatte utgivningen av sin tidning. I vilken mån de kompletterande lagar som befälhavarens expedition offentliggjorde grundar sig på någon paragraf i den bulgariska konstitutionen är inte min sak att bedöma. Men faktum är att tidningen för tillfället har upphört att existera….
* * *
I detta sammanhang passar det att återigen säga något om ett outtömligt ämne för klagomål och samtal bland de korrespondenter som är stationerade här, nämligen den så kallade militära censuren.
Många ”ledande” europeiska tidningar har lyckats skriva så smickrande om denna censur, att jag måste medge att om jag befann mig i samma ställning som de respekterade bulgariska professorer, universitetslärare, latinlärare och poeter som i fosterlandets intresse har förvandlat sig till stridslystna censorer, så skulle jag otvivelaktigt sedan länge ha blivit övertygad om att hemligheten bakom en militär seger ligger i en omåttligt överdriven användning av den röda pennan. Men eftersom jag inte är censor utan bara en journalist som utsätts för censuren, kommer jag att gå mot uppfattningen hos de europeiska tidningar som ”anger tonen”, och trots allt tillåta mig att konstatera att den bulgariska censurens organisering enligt min ödmjuka bedömning inte är alldeles perfekt.
Först tilläts vi telegrafera både generalstabens officiella bulletiner och våra egna rapporter, under förutsättning att vi alltid nämnde att rapporten var inofficiell. Eftersom detta krav motsvarade en samvetsgrann reporters intressen gav vi efter för det utan protester. Men för 14 dagar sedan ändrades upplägget i grunden, och vi förbjöds att telegrafera några som helst egna rapporter rörande de militära operationerna. Plötsligt fick vi höra, att så fort censuren hade tillåtit att något kunde rapporteras så antog den därmed ansvaret för rapportens riktighet. Censurens nya funktion – att inte bara bevaka att korrespondenterna inte rapporterar något som är till skada för de militära operationerna, eller andra statliga intressen, utan också att de rapporterar ”sanningen och inget annat än sanningen” – föreföll oss visa ett något överdrivet intresse för korrespondenternas goda moral och de europeiska tidningsläsarnas andliga spis. Hursomhelst tvingades vi ge efter. Under denna nya regel befriades vi från besväret att personligen kontrollera den information vi skickade iväg: om censuren lät ett telegram skickas iväg så innebar det att det var ”sanningen och inget annat än sanningen”, och om telegrammet stoppades så måste historien i det vara ett påhitt. Vid två tillfällen ledde denna procedur till att vi hamnade i en ytterst olycklig situation. I början av november nåddes vi av ett vagt rykte om att den bulgariska armén vid Çatalca hade drivit tillbaka turkarna på den högra flanken och krossat Nazim Pashas armé i mitten. Ett telegram med denna innebörd släpptes inte igenom, så vi drog slutsatsen att historien måste ha varit felaktig. Men den 3 november hade ryktena ökat och tagit följande form: man hade till sist trängt igenom Çatalca-linjen och den turkiska armén hade brutits i flera delar, bulgarerna ryckte fram och datum för när kung Ferdinands armé skulle tåga in i Konstantinopel hade bestämts till 5 november. Alla korrespondenter skyndade sig till censorns kontor. Där godkändes våra brådskande budskap utan dröjsmål. Så det var sant! Vi behövde inte bry oss om att kontrollera historien, eller föra fram den med reservationer. Och om vi i två hela dagar på detta sätt lurade den europeiska allmänna opinionen så vore det en synd att dölja att vi gjorde det med aktivt samarbete från den militära censuren.
Jag skulle vilja ta upp en annan sak här – inte om censuren utan i samband med den.
Bulgariens konstitution innehåller inte några som helst föreskrifter om en inrättning för censur. Ingen här ifrågasätter detta faktum. Men de som har ansvar för censuren anser att den är helt nödvändig för att de bulgariska vapnen ska nå framgång, och att de civila paragraferna i landets konstitution helt enkelt måste åsidosättas. Jag tänker inte argumentera om det, det är inte min sak, även om jag behåller min åsikt i frågan. Men oavsett om censuren är nödvändig eller ej, så är det förvisso uppenbart att den utgör en ganska allvarlig nagel i ögat på den politiska demokratin, och att denna nagel inte kommer att bli så lätt att ta bort senare: spetsen på den kan fastna där under lång tid. Jag är rent ut sagt inte alls övertygad om att regeringen när kriget är slut, eller ens efter att fredsförhandlingarna är klara, kommer att anse det möjligt att omedelbart återgå till de tidigare förhållandena av fullständig pressfrihet. Det är i allmänhet lättare att införa krisåtgärder än att upphäva dem, och efter kriget kommer det inte att saknas argument från statens sida om behovet att ”tygla” pressen: de nya provinserna, osäkra förhållanden, otillförlitliga främmande element (greker och turkar) inom befolkningen, och så vidare.
Det är därmed värt för alla att uppmärksamma att institutionen för censur inte har väckt några tvivel hos något av de patriotiska oppositionspartierna. Nej, än mer – det finns också Radikala demokrater som arbetar tillsammans med stambuloviterna i censuren, och inte är rädda för att ta på sig ett personligt ansvar för de möjliga politiska konsekvenserna av att införa drakoniska ”tillfälliga förordningar” rörande pressen. Det verkar inte gå upp för dem att ansvaret för censuren bara borde tas av de som orsakar de händelser som kräver censur. Det beror inte bara på den tillfälliga patriotiska entusiasmen, som tvingar den demokratiska kritiken och det politiska förnuftet till tystnad, utan också den outvecklade demokratiska medvetenheten här. Om, som Robespierre sa, misstro är demokratins främsta dygd, så är denna dygd fortfarande alldeles i sin linda i Bulgarien. Jag har redan skrivit om detta ämne. Den bulgariska demokratin är ännu så länge mycket primitiv till sin natur. Det är en vardagslivets demokrati, grundad på samhällsförhållanden som ännu inte har utvecklats till hårda klassmotsättningar. Utan den bas som privilegierade klasser skulle ge, upplever den bulgariska reaktionen att alla dess impulser är ytterst begränsade, och att den vid varje steg tvingas göra eftergifter till liberalismens krav – åtminstone i den mån dessa sammanfaller med vad som krävs för att Bulgarien ska europeiseras ekonomiskt och politiskt. Men eftersom den bulgariska demokratin saknar historisk skolning och påtagliga traditioner, har den å andra sidan varken utvecklat något politiskt skarpsinne eller politisk oförsonlighet. Medan reaktionen varken har lejontänder eller -klor, visar sig även demokratin sakna en örns skarpsynthet och vingar. Rötterna till detta faktum finns givetvis inte i bulgarernas nationalkaraktär utan i de underutvecklade samhällsförhållandena här.
Bulgariska radikaler är inte alls främmande för att ”undervisa” ryska vänsteranhängare om deras ”opraktiskhet” och överhuvudtaget ”utopism”, och särskilt och i synnerhet deras oförmåga att förstå Balkanfrågan. Y N Chirkov har redan i förbigående skrivit om detta åt er. För tillfället ska jag inte överväga hur välgrundad denna kritik är. Men – oavsett om det är till de ryska vänsteranhängarnas ära eller ringaktning – måste det sägas att de aldrig under några som helst omständigheter skulle delta i censuren. Historien har skolat dem i denna uppfattning genom att ställa stora interna hinder i deras väg och fostra dem i misstrons dygder. Och jag tror fortfarande inte att ryska vänsteranhängare i detta avseende har något att lära av de bulgariska radikalernas ”praktiskhet”. För det första är våra länders politiska historia alltför olika. Och sedan tror jag – och det är en tanke som jag redan har uttryckt här för inte så längesedan – att kriget också kommer att förändra mycket i Bulgariens politiska förhållanden, och göra det nödvändigt att på nytt utvärdera många saker. Med Guds hjälp kommer den bulgariska reaktionen att få klor – inte lejonklor förstås, men ändå tillräckligt stora. Och den bulgariska demokratin – det vill säga de verkligt demokratiska delarna av den – kommer att få tillfälle att lära sig en hel del utmärkta politiska läxor av historien….
Kievskaja Mysl nr 331
29 november 1912
[…]
När jag befann mig på Balkans mark, ”trodde” jag inte på kriget, det vill säga att jag inte riktigt hade tagit in det. Men sedan Kirk-Kilissa kan jag inte säga det längre. Kriget finns, jag har känt det. Jag besökte Röda korsets sjukhus och såg den 5 oktober de första bulgariska sårade från de inledande sammandrabbningarna då Timrush intogs, och vid Haskovo. Och när jag kl 17.15 befann mig i utrikesministeriet fick jag höra att Kirk-Kilissa hade fallit.
Under de tre föregående dagarna hade samtalen på gatorna väldigt ofta ”erövrat” Lozengrad. Men varje gång rapporterade telegrammen från militärhögkvarteret bara att den östra armén hade närmat sig fästningen. Först idag rapporterar militärhögkvarterets telegram hårda nyheter om denna, den första viktiga turkiska ställningens fall. Vid femtiden meddelade en major nyheterna till folkmassan från en balkong på krigsministeriet, och delade ut en liten tryckt bulletin bland dem. Några tusen personer samlades runt krigsministeriet. Inom kort visade sig en demonstration av ungdomar. Nationens fana höjde sig över folkmassans huvuden, och även från fönstren och taken. [….]
”Hur många fångar?”, frågade en bulgarisk journalist mig.
”25.000, säger de.”
”Fel”, svarade han, med ilska i rösten. ”35.000!”
Och när jag en kvart senare tog mig fram genom folkmassan till mitt hotell sålde småpojkar ett speciellt pirutka (tillägg) till Kambana, där det stod att ”det har tagits 40.000 fångar, bland dem örlogsministern Mukhtar Pasha, prins Abdul Khadim och flera andra paschor. Dessutom har 118 kanoner erövrat, 40.000 Mausergevär, en miljon kilo livsmedel, 10.000 tält, fyra förrådsdepåer” och så vidare i all oändlighet.
Det kan inte finnas några tvivel om att dessa siffror är fruktansvärt överdrivna. Lozengrad intogs klockan 16, priturkan publicerades här kl 18.30 – under detta korta intervall hade segrarna förvisso inte hunnit räkna sina fångar och krigsbyte, och det skulle inte vara överraskande om de siffror som rapporterades på grundval av de första intrycken kommer att visa sig vara överskattade dubbelt, tredubbelt eller ännu mer.
[….]
Kirk-Kilissa har fallit. Vad händer härnäst?
Vi vet inte hur det högsta kommandot och regeringen ser på situationen, och vad de förväntar sig ska hända under den kommande perioden: det vore absurt att förvänta sig öppenhjärtiga uttalanden om det från dem. Men klarsynta personer, politiker som inte är utsatta för primitiva känslor, är fullständigt främmande för den optimism som ser vägen från Sofia till ”Tsarigrad” som en obruten rad av lysande segrar.
[….]
Det tragiska och det vardagliga har nu smält samman i proportioner som är nödvändiga för att livet ska gå vidare, och bildar en sorts instabil jämvikt mellan krig och fred. Kriget suger åt sig alltmer nya styrkor, och kastar tillbaka det mänskliga material som det har använt till oss – de sårade och fångarna.
Kirk-Kilissa intogs den 11:e. Efter det blev det stiltje i flera dagar. Ingen visste vad som hände på operationernas huvudscen. Hemlighetsmakeriet som omger den bulgariska arméns rörelser är verkligen anmärkningsvärt, genom att det verkligen är hemligt. Vad garanterar det? Förvisso inte generalstabens censur. En mycket viktigare roll spelas otvivelaktigt av den relativt sparsamma och underutvecklade befolkningen i de områden där striderna äger rum. Ingen censor skulle kunna dölja den väg en armé tog om den rörde sig över de franska eller tyska slätterna. På kvällen den 18:e frågade Geshov militärhögkvarteret vilka nyheter som fanns om Adrianopel, och fick svaret att de för tillfället inte var intresserade av Adrianopel. Ryktet om detta samtal spreds omedelbart på alla kaféer. Och nu gick det att observera ett intressant psykologiskt fenomen. Efter Kirk-Kilissas fall hade alla börjat tänka på ”Odrin” (Adrianopel). Folk här överdrev kraftigt styrkan hos Kirk-Kilissas försvar jämfört med Adrianopels. Även de mest försiktiga försök att under ett samtal göra nödvändiga korrigeringar avseende de två fästningarnas jämförbara styrkor möttes av hårda avsnäsningar. ”Du kanske har rätt rent logiskt”, sa de mer balanserade av ens samtalsparter, ”men vår armé kommer inte att rycka fram söderut utan att inta Adrianopel. Odrin är nu en nationell nödvändighet.” Strax innan kriget sa Savov: ”Vi kommer att inta Odrin även om det skulle kosta 20.000 liv.” När bulgarerna erövrade Babaeski och närmade sig Lüle Burgas, så att den strategiska situationen slutligen verkade ha klargjorts, sa folk: ”Det är bara underordnade styrkor, huvudarmén står framför Adrianopel. Imorgon eller övermorgon kommer vi att få nyheter om att staden har intagits.” Men när det kom tillförlitlig information om att den 1:a och 3:e bulgariska armén koncentrerades mot de turkiska ställningarna längs floden Ergene, flyttades allmänhetens uppmärksamhet smärtfritt från scenen vid Adrianopel 50 verst söderut: ingen sa längre något om att en omedelbar erövring av Odrin var en nationell nödvändighet. En talande illustration av den roll som fetischer och inbillade storheter spelar inom samhällspsykologin!
Först sedan det hade gått två dagar och två nätter fick vi till slut officiella nyheter om vad som hade erövrats vid Kirk-Kilissa: 1.200 fångar, två flygplan, 46 kanoner, 12 stora kanoner och garnisonsprotokollen. Det var minst sagt betydligt mer blygsamt än vad man hade förväntat sig här. Påstått ”tillförlitliga” privata källor och helt otillförlitliga tidningar i Sofia hade talat om tiotusentals fångar med gevär, livsmedel, tält och så vidare. De officiella redogörelserna sa inte ett ord om antalet döda och sårade på vardera sidan. Privat försäkrar ministrarna oss att det inte var så många sårade. Det är fullt möjligt – det vill säga att det är fullt möjligt att förlusterna var relativt obetydliga – ty allt pekar på att turkarna inte räknade med att hålla ställningen vid Kirk-Kilissa, och främst försvarade den för att vinna tid. [….] Den beskrivning av fästningen Lozengrad som ges här skiljer sig avsevärt från den som ges av pressen i Europa. Krigsministern, general Nikiforov, sa rent ut att Lozengrad var en andra Plevna och att befästningarna var ojämförligt bättre än de vid Adrianopel. Tidningarna åberopar en liknande uppfattning som tillskrivs Von der Goltz Pasha – men med tanke på tidningarnas karaktär här ska det inte tas som bevis för att den turkiska arméns omorganisatör verkligen har uttryckt en sådan uppfattning någon gång. Enligt auktoritativa europeiska källor kan Kirk-Kilissa inte på något sätt jämföras med Adrianopel. Enligt den plan som skisserades 1882 skulle tillfartsvägen till Bosporen och Marmarasjön skyddas av en rektangel som baserades på fästningarna Adrianopel, Kirk-Kilissa, Babaeski och Lüle Burgas. Bara en del av planen genomfördes, nämligen utrustandet av Adrianopel som var beläget 50 km från den bulgariska gränsen. Adrianopel förstärktes med 17 väldiga fort som placerades ut längs en 40 km lång omkrets. Vad gäller Kirk-Kilissa, som låg 60 km från gränsen, har den några brett utplacerade jordvallsbefästningar och bara tre fort. Den jämförelsevisa betydelse som turkarna gav Adrianopel och Kirk-Kilissa är uppenbar utifrån fördelningen av trupper till de två fästningarna. Av 13 regementen och 17 bataljoner turkiska fästningsartillerier, placerades i fredstid två regementen vid Bosporen, två vid Dardanellerna, fem regementen och sju bataljoner vid Adrianopel och bara ett regemente vid Kirk-Kilissa. På mig förefaller dessa siffror fullt tillräckliga för att en inte ska dela den så utbredda och noggrant odlade optimismen här om det öde som väntar Adrianopel i en nära framtid.
* * *
Både den nuvarande finansministern, Todorov, och hans företrädare Ljaptjev, talade med stor tillfredsställelse med mig om tillståndet för Bulgariens finanser. Nationalbanken kan ställa omkring 80 miljoner guldfrancs till statens förfogande. Av denna summa har 10 miljoner satts in på banker i Paris och Nederländerna, som säkerhet för återbetalning av lån. Det finns fortfarande möjligheter att öka cirkulationen av papperspengar, men det har sina naturliga gränser, som avgörs empiriskt av ökningen av växelkursen på guld. I nästan fyra veckor har staten redan haft mer än 360.000 personer på sin lönelista, och detta antal ökar hela tiden och närmar sig 450.000. Utgifterna per soldat motsvarar i grova drag 5 francs. Det innebär en daglig utgift på 2 miljoner francs, eller 60 miljoner på en månad! Denna korta beräkning räcker för att visa att Bulgarien, precis som sina allierade, inte kan fortsätta kriget i flera månader, utan måste försöka få slut på det inom veckor.
Men den ekonomiska sidan av saken är inte viktigast. Styrkeförhållandena mellan Bulgarien och Turkiet påbjuder ännu mer brådskande att fälttåget måste skyndas på. Jag har redan sagt det mer än en gång: varje ytterligare dag gör det möjligt för Turkiet att mobilisera sina asiatiska reserver och samla dem på det område där hela Balkanhalvöns öde kommer att avgöras – mellan Adrianopel och Konstantinopel. Det har redan gått 26 dagar sedan mobiliseringen inleddes. En kamp om att behärska Adrianopel kommer säkert att ta några veckor till, och under den perioden skulle Abdullah Pasha kunna få fram en fältarmé på 250-300.000 man till Adrianopels befästningar. Bulgariens hela taktik kan och måste därför grunda sig på fart och framstötar. Under dessa omständigheter är det helt naturligt att förutsätta att den viktigaste bulgariska armén inte kommer att anse det lämpligt att slösa tid vid Adrianopels murar. Den kommer att lämna kvar en tillräckligt stor styrka för att hålla fast garnisonen i Adrianopel, och kommer att röra sig söderut från Kirk-Kilissa och söka strid med den turkiska huvudarmé som Abdulla Pasha nu har lyckats dra ihop under sitt befäl.
L Trotskij och K Kabaktjiev,
En kort sammanfattning av Bulgariens politiska liv
Hittills har kriget bara visat oss en av sina sidor: det har tagit den manliga befolknings blomma från byar och städer, klämt in dem i tåg och skickat dem till scenen för de militära operationerna. Denna process pågår fortfarande: mobiliseringarna fullbordas, urvalet av rekryter fortgår, de militära tågen fortsätter att pumpa ut landets arbetande befolkning. Men en annan ström flyter redan tillbaka och möter dem. Under de senaste två dagarna har tågen inte bara forslat bort utan också hämtat tillbaka. I viss mån kompenseras det stora utflödet. Jag syftar på transporterna av sårade och fångar som nu anländer hit.
De sårades ankomst har ännu inte satt någon dyster prägel på stadens liv. För det första är de sårade fortfarande inte så många här – det finns bara 200–300 av dem – och för det andra kommer de inte från Sofia utan från avlägsna platser. De sårade från Sofia har fördelats mellan Filippopolis [Plovdiv], Slivno och andra centra. På Röda korsets sjukhus finns det fortfarande gott om tomma sängar, sjuksköterskorna ser fortfarande pigga ut, inte utmattade, inte oroade, damerna från Sofias välbeställda kretsar kommer med blommor och doften av parfym till sjukhusets avdelningar, och klappar patienternas kallsvettiga pannor och kinder med sina mjuka fingrar. Det finns ännu inte så många fångar, och de är en raritet. Folk intresserar sig för dem, undersöker dem noga och ”intervjuar” dem. Igår anlände 320 från Mustafa-Pasha, bland vilka det fanns 20 bulgarer (ortodoxa), två armenier, en bergsjude och resten turkar.
Men de kommer att bli fler – både sårade och fångar. Sängarna kommer att placeras tätare på Sofias sjukhus, sjuksköterskorna kommer inte längre att kunna byta sina vita förkläden varje gång det sprutar blod på dem, deras ögon kommer inte längre att se livfulla och välkomnande ut som nu, utan kommer att vara röda av trötthet, och det kommer inte längre att finnas tillräckligt med blommor i Sofia som damerna för närvarande dekorerar sjukhusavdelningarna med….
* * *
Knappt hade mobiliseringen förkunnats förrän journalister kom rusande till Balkan från hela världen. De fyllde alla hotell, kaféer och ministrarnas väntrum i Belgrad och Sofia. De förbannade ministrarna när de avböjde att bli intervjuade, de förbannade telegrafisterna för att de arbetade för sakta, de förbannade regeringen och generalstaben för att de höll den militära utvecklingen hemlig för länge. Av och till blev de påminda om att krig strängt taget inte genomförs till förmån för filmer och tidningar, och att militär verksamhet leds av andra intressen än dessa. Strax efter att fientligheterna hade inletts begav sig journalisterna med få undantag till militärhögkvarteret och tömde hotellen och kaféerna. Deras plats har övertagits av sjukvårdare – ryssar, tyskar, österrikare, tjecker. Med Röda kors-bindlar och axelremsväskor strövar de omkring på gatorna och väntar på ”arbetsuppgifter”. Igår träffade jag några ryska sköterskor som tog sig fram genom folkmassorna i ett tillstånd av förbryllad nyfikenhet.
”Vi väntar på att skickas någonstans. De säger att vi ska skickas till … vart sa de?
”Lozevij tror jag att det var.”
”Lozengrad kanske?”
”Det var det”, höll sköterskan glatt med om, ”till Lozengrad…. Men är det sant som de säger, att bulgarerna har givit turkarna ännu en omgång?”
”Ja, det är sant: det hände innan Lüle Burgas.”
”Det är bra.”
”Bra?”
”Bra!”, säger sköterskan självsäkert.
* * *
Jag har vid två tillfällen varit och träffat fångarna som är inhysta i 4:e befästningsartilleriregementets logement. För att göra det var det först nödvändigt att besöka befälhavarens kontor och ordna med tillstånd.
På grund av undantagstillståndet samlas nu administrationens samtliga trådar i befälhavarens kontor. Det är kvavt, trångt, rökfyllt och stökigt. Dekoren, procedurerna, orden och gesterna är i vår egen välkända ryska stil. Här finns en äldre man, en stadsbo att döma av hans kläder, som ber om tillstånd att resa till Filippopolis, där hans sårade son befinner sig på sjukhus. Han viskar om något med den ställföreträdande befälhavaren.
”Tja, okej då, res iväg. Säg bara inte till någon att jag gav dig tillstånd, annars kommer alla att tjata på mig.”
En tysk i civila kläder men med militär hållning håller tyst fram en papperslapp. Ställföreträdaren kan inte förstå vad han vill och måste kalla in en tolk. Det visar sig att tysken är en fanjunkare från det tyska regementet med namnet Ferdinand av Bulgarien. Han har kommit hit på egen bekostnad för att frivilligt erbjuda sina tjänster till den bulgariska armén, men i två dagar nu har han inte kunnat få något vettigt ur någon….
”Var snäll och be honom att besöka adjutanten på krigsministeriet. Om de ger tillstånd ska jag utfärda ett resetillstånd och en gratis biljett till Stara Zagora.”
”Han har redan varit på krigsministeriet två gånger. De lät honom inte träffa adjutanten och skickade hit honom. Kanske du kan ringa ministeriet om frågan?”
”Jag skulle inte komma fram: krigsministeriets linje är alltid upptagen. Men vad skulle han hursomhelst kunna göra i armén om han inte kan vårt språk: han är tysk, eller hur?”
”Han säger att han skulle klara sig bra. Vi tyskar vet vad man ska göra på slagfältet, säger han. Han säger att den bulgariske ambassadören i Berlin lovade honom att han skulle accepteras i den aktiva armén här, och presenteras för kungen som är överste i hans regemente.”
Mitt tillstånd att besöka fångarna är klart, och jag lämnar den olycksalige fanjunkaren som är redo för att strida mot turkarna bara för att hans regemente har fått namn efter kung Ferdinand….
* * *
Hemvärnssoldaten vid logementsgrinden hindrade oss att komma in. Jag visade honom pappret jag hade fått. Men det visade sig att han var analfabet, och pappret gjorde inget som helst intryck på honom. Men han ropade på vaktchefen, och svårigheten försvann. På en jättelik fyrkantig gårdsplan vars framsida upptas av logementen, medan de tre övriga sidorna är stall, står hästar, grupper av hemvärnsmän och rekryter, och ett tjogtal fångar som hämtar gödsel från stallen i skottkärror. Vi vill fotografera scenen, men sergeanten tillåter det inte.
”Måste man ha ett speciellt tillstånd för att ta foton?”
”Kom tillbaka imorgon när de äter sitt middagsmål – då kan ni fotografera dem. Men vad är det för vits att fotografera dem nu?…”
Jag försökte upptäcka vad problemet var. Det visade sig att myndigheterna inte ville att fångarna skulle fotograferas när de arbetar: i Europa säger folk tydligen att bulgarerna behandlar sina fångar illa, och får dem att köra hästskit. Så mycket bryr man sig om den europeiska allmänna opinionen i det här landet.
Logementschefen, en reservofficer, tar oss med så att vi får träffa fångarna. Han knackar på en dörr: en kalfaktor öppnar den från insidan och vi går in i det första rummet. Det finns 150 män där. Längs väggarna och mitt i rummet ligger fyra rader halmmadrasser tätt samman på marken, med slitna och smutsiga skydd. Turkiska fångar ligger eller sitter på dem. När vi kommer in hoppar nästan alla av dem upp och ställer sig i givakt. De bär sandaler eller slitna skor, med damasker noggrant lindade runt benen och grågröna militärbyxor och -jackor, och fezer i samma färg, utom några stycken som är röda. Deras ansikten … är olika sorters människoansikten. En del är godmodiga eller likgiltiga, andra buttra eller förbittrade. Vissa är ganska unga, andra äldre. De låg här på sina halmfyllda säckar och pratade, eller mindes eller slumrade. Vår entré hetsade upp dem. En del trodde till synes att officeren hade tagit med sig någon hög person som skulle tillkännage en förändring av deras situation: de följde oss noga och misstänksamt med ögonen. Ett dussintal män underlät demonstrativt att resa sig. Andra låtsades sova. I ett hörn rakade en fånge en annan fånge medan en tredje väntade på sin tur.
”De är mycket noga med sig själva vad gäller att raka sig”, säger officeren. ”Men i allmänhet är de ett smutsigt folk.”
I det andra rummet vi kommer till är scenen liknande. I det tredje finns det inga madrasser. Golvet är täckt med halm som redan är smutsig och hopklumpad. Här är allting ännu mer hopträngt och fult än i de andra två rummen. Bara några få av männen reser sig när vi kommer in.
”Det är allt, mina herrar”, säger officeren. ”Jag har 403 allt som allt: två ligger för närvarande på sjukhus. 30–40 av dem är bulgarer, greker och armenier, resten turkar. De togs till fånga vid Skech och Mustafa-Pasha. Kom tillbaka vid tolvtiden imorgon för era foton, när de äter. Det är mycket intressantare, jag lovar er. De radar upp sig i mycket livfulla grupper.”
Idag återvände jag till artillerilogementen. På gården utanför en dörr på vilken det stod skrivet gotvarnitsa (kök) stod omkring 50 män och bar på stora tennskålar och hinkar – uppenbarligen de olika patrullernas tillförlitliga män. ”Dur bakalam, dur bakalam!” (Vänta, vänta!) sa en reservist vid köksdörren till männen som var alltför otåliga. Härute på gården fanns det inget fångliknande med turkarna, som inte skilde sig så mycket från de bulgariska rekryterna som också väntade på sin mat. De åt i grupper, och satt med korsade ben runt skålarna. De fick så mycket chorba (kålsoppa med kött) som de ville ha, och sedan någon sorts gryta. Turkarna åt tyst, beslutsamt, utan att skynda sig att sluta före nästa man, och åt upp allt och slickade sedan av sina skedar och fingrar. De åt ärligt, som bönder.
”Och hur mår de, är de deprimerade?”, frågar jag en bulgarisk hemvärnsman som talar turkiska.
”Hur skulle de inte kunna vara det? Ja, de är deprimerade. De är alla familjemän och ser fram mot den dag då allt är över och de kan återvända till sina familjer. De är rekryter allihopa, även de som inte är så unga. Det som händer med dem är följande: de köper sig fria från flera mönstringar, men sedan har de inte kvar mer pengar, så nästa gång tas de ut. De vet ingenting om att tjäna som soldat. Vi tog dem till fånga utan strid – de gav upp själva.”
”Och de är inte rädda?”
”Nej, inte nu. På kvällarna sjunger de sina sånger. Grabbar”, sa han och vände sig till fångarna, ”vem vill ha mer? Det finns fortfarande kvar lite chorba i köket….”
* * *
På postkontoret träffade jag några ryska frivilliga. De gladde inte mitt patriotiska hjärta.
I postkontorets lucka klagade en renrakad herre i civila kläder men med ett svärd till postexpediterna på några disciplinbrott. Han talade ryska, utsmyckad med några få bulgariska ord. Han talade ostadigt och luktade starkt av vodka. Postexpediterna tittade på varandra men höll artigt med honom: disciplin är verkligen nödvändigt….
”Ursäkta mig”, sa herren med svärdet, ”om inte det där fanskapet är disciplinerat, mina herrar, så (hick) kommer han att vara till besvär för mig…”
Två ryska frivilliga, knappast mer än pojkar, berättade för mig att de hade tagit sig fram till fots där de kom ifrån och ända till Odessa, och därifrån hade de rest med ångbåt till Ruse. Det var något sjukligt gapigt och påstridigt med båda två.
”Vi har hört hur turkarna beter sig: de tar upp en vit flagga, och när de sedan kommer nära börjar de skjuta. Det är jävligt dåligt, eller hur? Tycker du inte det, va?”
”Ja, det är dåligt.”
”Det är trots allt inte tillåtet – det är verkligen skamligt. Hur kan vi strida under sådana förhållanden, va?”
”Men ni, mina herrar, kommer inte att skjuta mot den vita flaggan.”
”Men vi måste givetvis förekomma….”
”Nå, mina herrar, lycka till.”
Kievskaja Mysl, nr 290
19 oktober 1912
Efter att de sårade hade skilts från de döda delades de upp i allvarligt skadade och lätt skadade. De allvarliga fallen lämnades på platser som inte låg så långt från krigsskådeplatsen – i Kirk-Kilissa, Jambol eller Filippopolis – medan de bara lätt skadade togs hit till Sofia. Nästan alla ”lätta” fall finns här: män sårade i benet, armen, axeln….
Men i själva verkar de inte vara ”lätta” fall. Fortfarande insvepta i dundret och röken från det slag som lemlästade dem, verkar de vara främlingar från en annan, mystisk och fruktansvärd värld. Ännu har de inga tankar eller känslor som kan ta dem ur kraften från det slag som de så nyligen genomlevde. De talar om det, och plågas av det i sina drömmar.
”Jag kommer från 1:a regementet. Vi var på väg till Lozengrad, men på vägen fick vi höra att staden hade intagits. Vi vände tillbaka mot Odrin…. Jag kan inte med säkerhet säga var det hände. Bara att vi stötte på en turkisk avdelning som var på väg till Lozengrad. Jag sårades i armen, men först märkte jag det inte, det stack bara till lite grann, och jag fortsatte att skjuta i en halvtimme till utan att märka såret. Sedan blev jag träffad i benet och föll omkull och där var det som om jag brann…. Mina kompisar plockade upp mig och bar mig några verst bakom linjerna, och där satte några sjukvårdare mig på en häst….”
”… Vi rörde oss som en kolonn, två regementen, det 1:a och det 6:e. 6:e regementet var en förstärkning till oss. Framför oss fanns en kavalleriskvadron, för rekognoscering. Och där, vid ett ställe som kallades något som liknade Silio-selo (Seliolo), hade fienden en ställning. Kavalleriet gjorde en chock men möttes av skurar av gevärseld. Skvadronen kom snart tillbaka dit där vi var, och sedan öppnade vi eld i riktning mot därifrån de turkiska skotten kom. Men innan vi lyckades sprida ut oss ordentligt inför anfallet överöste de oss med granater. Det turkiska artilleriet började oväntat, vi hade inte vetat var de befann sig. De besköt oss först från flanken och sedan även från vänstra fronten. Vi hade inget som helst artilleri. Många av oss i 1:a regementet träffades då. Det var den nionde, klockan två på eftermiddagen. Slaget började helt oavsiktligt… Efter en halvtimme kom vårt artilleri fram, och under skydd från deras eldgivning gick vi till anfall. En del av våra kompanier attackerade och ropade ’Hurra!’ och ’Na nozh!’ [Bajonetter på!] Vi drev bort turkarna från deras ställningar och erövrade 9 snabbskjutande kanoner och en låda granater. Alltihop var splitter nytt. På högra flanken drog de sig tillbaka ända till byn Tatarly (Tatarlar), där vår division hade sitt högkvarter.
”… Jag är från det 16:e infanterireservregementet. Våra två regementen, det 16:e och det 25:e, förflyttade oss till 3-4 verst från 1:a och 6:e. Medan vi åt middagsmål den nionde ljöd larmet. Det 25:e regementet ryckte framåt med 16:e i reserv, och artilleriet bakom oss. Vi ryckte fram till på morgonen den tionde. Då stötte vi på en stor turkisk styrka. Var någonstans var det? Nära Odrin någonstans: jag kan inte säga exakt var. Det var okej medan vi rörde oss framåt under deras eldgivning, men när vi beordrades att dra oss tillbaka fälldes många av oss av kartescher. Den tionde regnade det kraftigt. Våra kanoner fastnade i leran, vi kunde inte dra dem, och turkarnas artilleri sköt oupphörligt. Det sägs att turkarna var fyra divisioner, men i våra framskjutna ställningar hade vi bara fyra kompanier allt som allt. Slagets första dag var smutsigt. Granatsplittret föll i leran, och ofta exploderade det inte. Det föll på våra ryggsäckar – vi låg på mage – ryggsäcken blev förstörd men soldaten överlevde. Det turkiska artilleriet siktade bra, alla deras granater föll inom ett enda område. Om det hade varit torrt väder hade ingen av oss levt idag….”
”Det största problemet var att vi fick slut på ammunitionen i 1:a och 6:e regementena. Vi hade tilldelats 150 omgångar var. Alltihop gick åt och det kom inga nya leveranser.”
”Blev era gevär varma av skottlossningen?”
”Jag vet inte. Jag lade inte märke till det. Allting var så varmt att man inte kände geväret man höll i händerna. Sedan anföll vi. När vi ropade ’Hurra! Na nozh’ så drog de sig tillbaka. De sprang och alla runt mig stannade, just så länge som det krävdes för att sikta och skjuta mot dem. Vi mejade ner deras främsta led, och sedan kom order om bajonettanfall igen. Men ofta blev våra bajonetter skadade. Man stack in en hel bajonett men drog bara ut hälften av den.
”… De säger, att när serber nu för tiden gör ett bajonettanfall så ropar de inte ’Zivio!’ utan ’Hurra!’. Turkarna blir oerhört rädda när de hör det.
”… Men det sägs att turkarna placerar kristna utan särskilt mycket övning i främsta ledet. När vi ropar ’Na nozh!’ så håller turkarna tyst och de kristna hissar vit flagg. Det ser ut som om de vill kapitulera. Vi slutar skjuta och närmar oss för att avväpna dem. Sedan ger turkarna oss en omgång.
”… På ett ställe fanns det en liten avdelning som bestod av 25 makedonier och 7 turkar. Makedonierna bestämde sig för att korsa gränsen in i Bulgarien. De tog med sig turkarna och kom över gränsen. Vi träffade dem senare, vid Jambol!”
”… Jag träffades av granatsplitter. Jag är också från 1:a regementet. Jag träffades under ryggsäcken, mellan skulderbladen. En del av fragmenten sitter fortfarande kvar. Det är svårt att ligga ner, andas, eller sitta. När jag träffades föll jag omedelbart omkull, det brändes som fan…. En sjukvårdare sprang fram och skulle lyfta mig, men då träffades han också och föll död ner på fläcken. Innan granatsplittret hade kallnat kastade jag av mig min ryggsäck och min jacka, och slet av mig skjortan och låg naken på marken. Jag svimmade inte, inte ens för ett ögonblick. Det gjorde så ont att jag inte kan beskriva det. Mina smärtor gjorde att jag grävde ett stort hål med fötterna. Blod rann ur mig i två strömmar, från munnen och bakifrån. Det är inte så illa nu, men när jag hostar gör det ont.
”På ett ställe mellan bröstet och skulderbladet har jag ingen känsel alls, men jag har inte tappat aptiten, jag kan äta allt – om Gud vill kommer jag att bli bättre. När jag föll ryckte våra män fortfarande fram bland döda och skadade med bajonetterna fästa. Det slog mig då att de som var döda hade det bra, och att de som levde och attackerade hade det ändå bättre, men att ödet för oss skadade var grymt. Hela natten låg vi där i regnet. Mitt på dagen nästa dag hämtade de oss. Många av de skadade klarade sig inte tills hjälpen kom och dog där de låg.”
”… De gör inte så mycket skada med sin gevärseld, eftersom de är dåliga skyttar: man begraver sitt ansikte i jorden så passerar kulan över ens huvud. Det som är värre än allt annat är kartescher. De kör kulsprutor på bilar. De hissar en vit fana, och kör sedan upp från flanken och börjar meja ner oss. De 1:a och 6:e regementena blev fullständigt hopblandade. Det 6:e led också svåra förluster där…. Det hände inte så mycket med mig, jag blev bara lamslagen av en granat – jag sårades inte egentligen, mina ben blev bara omskakade. Nu har mina ben hamnat på plats igen och de skriver ut mig från sjukhuset. Gud give att jag är tillräckligt frisk för att åka och skjuta turkar igen. Deras stinkande styre har varat tillräckligt länge i Makedonien.”
”… Jag är skadad i vänster arm och vänster ben. Kulan gick rätt igenom. Det gör hemskt ont men benen rördes inte.” Talaren ler och visar upp ett blekt tandkött och glesa tänder. ”Det var så det gick till. Turkarna krossade våra utposter och ockuperade försvarsarbetena vid gränsen. De hade två infanterikompanier och ett maskingevärsförband. Vårt första kompani ryckte fram sextio steg, och trodde att befästningsverken hölls av våra egna män. Turkarna öppnade snabb eldgivning mot dem. Våra män ropade: ’Hurra! Na nozh!’ Turkarna sprang ut ur befästningsverken och flydde. På vänstra flanken försökte en turkisk officer stoppa dem, och vände sig om och skrek en order. Då blev han uppenbarligen sårad, han vacklade och var på väg att falla, men just då kom vi fram, och i affekt högg jag honom med min bajonett…. Vi såg oss inte om – och två skvadroner av turkiskt kavalleri angrep oss. De spöade oss ordentligt. Men då kom två av våra kompanier, öppnade eld mot fiendekavalleriet och tvingade dem att slå till reträtt. Jag tog den fallne turkiske officerens svärd och gav det till vårt kompanis befälhavare. Då sårades jag av en kula. Vi har inga bajonettskador alls. Turkarna använder inte bajonetter. Jag tog mig tillbaka till fots, ensam, till en punkt hundra steg bakom linjerna och lade mig sedan ner, och sjukvårdarna plockade upp mig där.”
En ung man utan mustasch eller skägg, nästan en pojke, berättar sin historia, och återupplever den med hela sitt väsen.
”Vi förflyttade oss från den nionde fram till eftermiddagen den tionde, klockan fyra, utan mat eller dryck. Ingen tänkte ens på att äta. Det var värre på natten än på dagen. Turkarna började leta efter oss med sina sökarljus, och lyste upp slätten så ljust att det verkade som om de skulle kunna se varje hårstrå på våra huvuden. Det var skrämmande att befinna sig i ett sådant ljus. Bara att det turkiska artilleriet inte öppnade eld medan det fortfarande var mörkt. Så plötsligt blev det dagsljus. Det turkiska batteriet befann sig på en liten kulle. Det turkiska infanteriet låg på den kalla marken, skyddat av dessa kanoner. Nu förflyttade vi oss framåt under ständig artillerield, och vi hade knappast något skydd. Vi var hungriga, frusna, smutsiga, nästan utmattade. Klockan fyra bad vår befälhavare via telefon från byn Kalonno att vi skulle avlösas av ett annat regemente. Jag skadades av en kula som gick rakt igenom mjukdelarna. Vi fick många sådana sår. Vi låg på magen och kulorna gick över huvudet på oss – om vi träffades så var det i ändalykten eller i vaden: i mitt fall gick kulan in just under knät och kom ut ur fotsulan…. Vår löjtnant Zagrevskij högg ner 46 turkar med sina egna händer, och blev sedan skadad i knät och käken. Turkarna säger: ’Det är inte bara bulgarer, utan också moskoviter.’ De kommer fortfarande ihåg moskoviterna…. Det är bra att vara här på sjukhuset. De tyska sjukvårdarna ser efter oss mycket bra. Men det var mycket dåligt vid Jambol. Där hade vi våra egna arméläkare. Det fanns många skadade och få sjukvårdare. De brukade slita loss bandagen direkt från köttet. Jag var mer rädd för bandagen än för turkarnas kartescher. Men trots att de byter bandage varje timme här känns det bättre efter att de har gjort det….”
* * *
De sårade männen ger förvirrade och felaktiga redogörelser om de platser där striderna ägde rum och om var deras regementen var placerade. De var, och är fortfarande, små, subjektivt kännande partiklar i en stor, objektiv plan som de inte känner till något om. För att fullfölja denna plan, eller kanske i motsats till någon som helst plan, stötte deras militärenheter ihop med turkiska enheter som var okända för dem. Ett slag utkämpades som inte bara skadade deras kroppar utan också skar hela deras liv i två delar. Idag har allt som fanns för dem före kriget – deras arbete och deras familjer – blivit vagt och dunkelt, upplöst i en sorts dimma. De tänker på och talar om kriget hela dagen. Turkiska kartescher spränger i deras öron, deras sår smärtar och bränner…. Konvalescenterna vandrar från avdelning till avdelning och berättar för varandra om allt detta, men lyssnar bara på sig själva, till det fruktansvärda inre ekot av de timmar de tillbringade i skottlinjen. De försöker dra in sköterskorna i denna värld av kanonader och skrik ”Na nozh!”, som under lång tid, kanske för alltid, kommer att fastna i deras ansatta sinnen. På nätterna yrar de i sin halvsömn, hör eldgivningen, ser bilarna med karteschkanoner, hugger sina bajonetter i en fiende, eller faller själva omkull skadade … Eller så börjar det plötsligt krypa en ljusstråle i avdelningen, vit som papper, från ett turkiskt sökarljus. Den sårade vaknar upp kallsvettig. Allt är tyst, rent, varmt, det finns vita kuddar överallt, men från de andra sängarna kommer det låga stön, ekon av smärta eller mardrömmar som hans egna. Han slumrar till igen i några minuter, och hör ordern ”Na nozh! Attack!” Han håller andan och rusar framåt. Han ser en turkisk officer som står på snedden och ropar en order till sina män: utan att fullborda sitt rop kastar turken upp armarna och lutar åt ena sidan. Han faller – men innan han når marken kommer bulgarernas främsta led fram till honom, och en bajonett sliter sönder tyget på officerens jacka. Ett, två – vår man har stuckit in den och nu drar han ut den. Allt görs helt korrekt som han lärde sig på exercisplatsen. Utom att bara halva bajonetten sitter kvar på geväret….
Så ligger de här, män mellan 24 och 48 år gamla, bybor och stadsbor. Det här är en trädgårdsmästare, det där en slaktare, här är en målare, sedan fyra bönder, ännu en trädgårdsmästare, och den här magra mannen med stor mustasch och hetsigt utseende är handelsman. Värst av allt är alla de som inte var med i striderna utan blev sjuka på vägen, från förkylningar eller infektioner eller oturliga olyckor. Bland dem är den gamle mannen som blev överkörd av en bil lastad med taggtråd och skadade axeln. Hans granne brände ögat med en dynamitgubbe i ett stenbrott, redan innan kriget hade börjat. Han inkallades av misstag och skickas nu hem. Den här meniga soldaten bröt nyckelbenet när han föll av en häst. Intill honom ligger en artillerist med var i mellanörat, han har bandage runt huvudet och ansiktet förvridet av outhärdlig smärta. ”Jag var på väg i två dagar från Jambol ner till Tunja, och besköts av turkarna i några timmar, inget alls egentligen”, säger en soldat med kolsvart hår, som bor i Sofia. ”Och sedan när jag tvingades hjälpa till att rulla ut en kanon så halkade jag och föll, hjulet gick över mitt ben, benet gick av – och jag har redan legat här i nio dagar!”
* * *
De lätt sårade männen som har skrivits ut från sjukhuset promenerar omkring på gatorna, åker spårvagn, sitter i kaféerna. De har redan blivit en accepterad del i stadens liv. Men där borta, utanför Adrianopel och Çorlu inleds nya slag, kulsprutorna knattrar, granaterna exploderar, och tusentals fler skadade män kommer imorgon att kastas tillbaka till Bulgariens mitt. Gränserna dras om på Balkanhalvön, men detta fruktansvärda arv från kriget – en sårad, lemlästad och psykiskt skadad generation arbetare – kommer under lång tid att ligga som en fruktansvärd börda på det lilla landets kulturella utveckling.
Kievskaja Mysl, nr 302
31 oktober 1912
På Sofias gator, affärer och kaféer stöter man nu allt oftare på soldater med lemlästade ben, med armarna i mitella eller med huvudet inlindat i vit gasbinda där koagulerat blod lyser igenom. Igår kväll snöade det och nu töar det sakta. Något kallt faller från himlen men det hindrar inte de förbipasserande på gatorna att samlas i grupper runt de skadade soldaterna. Alla vill ivrigt uppleva de fruktansvärda händelser som på ett så opersonligt, matematiskt sätt beskrivs i telegrammen från militärhögkvarteret, om än bara via andra mäns historier. Och tillsammans med sin publik tar sig de sårade männen (hundra gånger allvarligare än de förstnämnda) med sina upprivna nerver återigen till den hetsiga cirkeln av granatsplitter, omslutande rörelser från de bakre leden och bajonettchocker.
De historier som berättas av de som har deltagit i slagen är alla oerhört subjektiva. Var och en av dem såg bara ett litet stycke av slagfältet. De komplicerade strategiska operationernas innebörd är dolda för dem, och kommer kanske att vara det under hela deras liv. När en skadad man med febriga ögon tittar runt på sina åhörare, bygger han upp en bild av slaget inifrån sig själv, av sina egna upplevelser. Av denna orsak motsäger männens redogörelser av samma händelse varandra enormt, trots att var och en av männen berättar sanningen som han såg den. Men när de skadade männen själv har lämnat fronten känner de sig missnöjda med den delvisa karaktären på sina tankar om händelserna, och försöker hitta generaliseringar som skulle ge mening åt de händelser som har kluvit deras liv i två. Sådana generaliseringar är förstås ytterst grova, men själva deras grovhet uttrycker en del grundläggande drag hos stämningen i de krigförande arméerna och den utveckling kriget har tagit.
Den andra källan till kunskap som för närvarande står till vårt förfogande är fångarna. Deras observationer präglas av samma allmänna kännetecken som vi lade märke till i de skadades redogörelser: ytterst subjektiva, godtyckliga åsikter och en benägenhet till förenklade generaliseringar. Men det finns en viktig skillnad. De skadade tillhör en segerrik armé, vars framgångar de är stolta över, och vars brister de inte är böjda att avslöja – på grund av patriotism och disciplin. Fångarna är en annan sak. En rad misslyckanden och nederlag har även hos patriotiskt sinnade turkiska soldater redan inskärpt tanken att den turkiska armén är en dålig armé. Fångarna som är officerare försöker fortfarande försiktigt antyda att det kanske finns strategiska planer där både framryckningar och reträtter utgör nödvändiga delar. Själva tror de givetvis på detta. Men de turkiska meniga soldaterna är oförmögna till en sådan ”relativ” patriotism, och försöker inte på något sätt dölja de saker de såg, och vilka enligt deras uppfattning kan förklara den turkiska arméns motgångar. Det faktum att de som fångar befinner sig i en ställning som befriar dem från en inre känsla av disciplin gör det ännu lättare för dem. Bland fångarna finns det dessutom en hel del kristna, som redan tidigare inte kände några moraliska band till den armé de tjänstgjorde i, och som i stor omfattning är öppet nöjda med att den har besegrats. I den mån det finns ett visst mått av vanära för soldater när de har tagits till fånga, försöker slutligen alla fångar givetvis flytta vanäran från sig själva eller deras regemente till arméns allmänna tillstånd.
* * *
De historier som berättas av de skadade och fångarna avslöjar på ett livfullt, påtagligt sätt den radikala skillnaden i moral mellan de två arméerna.
Huruvida detta krig var oundvikligt, och huruvida dess politiska resultat kommer att kompensera för det otroliga våldet i de slag som det utdelar mot hela organismen i Balkans unga civilisation – det är en speciell fråga som jag inte ska gå in på här. Men de bulgariska soldaterna betraktade förvisso kriget som nödvändigt och rättmätigt, som deras eget krig. Det är ett grundläggande faktum. Minnena från det turkiska styret är väldigt levande här – betydligt mer än de ryska böndernas minne av livegenskapen. Och alldeles intill detta land, i Makedonien, fungerar fortfarande det turkiska styret, vilket det oupphörliga flödet av makedonska flyktingar inte låter bulgarerna glömma ens för en dag. Militarismens fruktansvärda börda accepteras av alla bulgarer, ända ner till den mest okunniga bonde, som en börda som har lagts på Bulgariens axlar av Turkiet, speciellt beroende på turkarnas despotiska makt i Makedonien. För en vanlig man i Bulgarien är därför föreställningen om Turkiet en kombination av den turkiska tyrannen, gårdagens ämbetsman och godsherre, med de som idag förtrycker hans makedonska bröder, och slutligen den främsta orsaken till hans skattebörda i själva Bulgarien. Kriget erbjöd de bulgariska folkmassorna framtidsutsikten att äntligen göra slut på både det turkiska förflutna och den turkiska nutiden. Det är därför de bulgariska soldaterna sätter blommor i sina mössor när de marscherar till fronten; det är därför regementen angriper med sådan entusiasm under våldsamt artilleribombardemang; det är därför avskurna kavallerienheter så framgångsrikt genomför de partisankrigets uppgifter som de tilldelas; och det är därför många skadade soldater ansöker om att få återgå till fronten så fort de har tillfrisknat.
Den turkiska armén uppvisar en helt annan bild. Den har inga övergripande mål för kriget som kunde ha inspirerat massorna till villiga uppoffringar. Armén har genomgått revolutionära omvälvningar som inte gav massorna några fördelar utan bara undergrävde tilltron till Turkiets, dess statsformers och därmed dess gränsers beständighet. Ungturkarna tog med bulgarer, greker och armenier i armén, samtidigt som de, när de blev härskare över imperiet, gjorde allt i sin makt för att förmå de kristna folk som befolkar det att överföra sitt hat mot den gamla regimen till den ”nya”. Dessutom förstörde inkluderandet av kristna i armén oundvikligen övertygelsen att islam är det enda moraliska bandet mellan staten och armén, och förde därmed in den allra största andliga osäkerhet i de muslimska soldaternas sinnen.
Ännu tydligare avslöjade fångarnas historier den turkiska officerskåren sönderfall. Efter att ha kommit till makten som ett resultat av allmänt missnöje satte sig officerarna omedelbart själva i opposition till landets mest kulturellt utvecklade grupper, nämligen hela den kristna befolkningen. Utan att ens nedlåta sig att uppmärksamma de sociala frågorna, avlägsnade de sig från massorna. Följaktligen omvandlades de till en exklusiv härskande kast som oundvikligen var dömd till inre sönderfall och urartning. Det är denna politiskt framgångsrika officerskår som kriget först och främst har ställt till svars.
”Ända från början”, säger en armenisk soldatfånge, ”visste vi att inget skulle gå bra. Var vi beredda på krig? Hade någon talat med oss om krig? Vi uppmanades att delta i manövrar och vara förberedda på manövrar. Vi var redo för att spela ett spel, men det visade sig vara ett krig. Ta fallet med de kristna. Före revolutionen tjänstgjorde vi inte i armén, men nu inkallades vi i åldersgrupper som reservister. De gav oss allt som allt 20 dagars utbildning. Det kanske räckte för manövrar men var långt ifrån tillräckligt för ett verkligt krig. Ingen av oss vet hur man avfyrar ett gevär, och en del vet inte ens hur man håller i det. Det stämmer att de turkiska reservisterna hade varit i aktiv tjänst tidigare, men de är icke läskunniga, okunniga människor, som lär sig allt bara med svårighet, och sedan har glömt bort allt efter 2-3 år. Och, förstår ni, den turkiska armén består nästan helt och hållet av redifer och ihtiyater (reservister av första och andra kategorin). Inte mer än 30% är nizam (reguljära soldater). Lägg till detta bristen på allting, slarvet och ineffektiviteten: inte tillräckligt med kläder, transporter, eller allra viktigast vapen. De satte till exempel mig i köket – där jag var helt oanvändbar – helt enkelt på grund av att det inte fanns något gevär till mig. I början var soldaterna ganska entusiastiska, och det fanns till och med en del frivilliga bland dem, men när all röra började och de därav följande nederlagen sedan kom, så föll arméns moral samman och alla stred bara hur som helst, utan övertygelse eller syfte. Och mer än allting annat var officerarna vår undergång. De visste inte vart och hur de skulle leda oss, och de var de första att fly när vi hade en motgång. Om officerarna bara hade varit lite bättre än vad de var, så hade kanske inte ens den här armén lidit så fruktansvärda nederlag.”
”Men tänk bara på det här”, sa en annan armenier med ett livligt, intelligent ansikte. ”Under nästan alla våra slag förflyttade sig bulgarerna efter de första sammandrabbningarna runt vår flank och föll oss i ryggen. Våra befälhavare lade aldrig märke till att det hände, vi fortsatte rycka framåt i blindo. Här är ett exempel. Efter striderna vid byn Petra, sex timmars marsch från Lozengrad, flydde turkarna, och bulgarerna kom fram till den viktigaste fästningen som försvarade Lozengrad, Tash-Tabia (en fästning byggd av sten), som turkarna satte stort värde på. Och vad hände? Slaget varade bara en halv timme. Efter fem minuters bombardemang lämnade bulgarerna en liten grupp skyttar framför fortet för att avleda turkarnas uppmärksamhet, medan resten av dem gick runt till fortets baksida, och inom en halv timme tvingade turkarna att kapitulera. Våra officerare visste ingenting om fiendens styrka eller hans rörelser. Både de och underofficerarna var först att lämna slagfältet när det blev allvar. Efter det tvingades soldaterna klara sig själv…. Men i fredstid var våra officerare mycket modiga – speciellt i sina förehavanden med kristna soldater. Ta till exempel den här armeniske killen, som ligger med huvudet helt bandagerat – han fick inte sin skada av en kula från fienden utan av en turkisk officerares piska. Hur det gick till? Mycket enkelt. Han ledde en häst som bar på en last av ärtor. En säck föll av på vägen och ärtorna rann ut…. Var det hans fel? Men en turkisk officer gick fram till honom och skrek: ’Din giaour!’ och slog honom i ansiktet med sin piska. Hela hans panna och ögonbryn ända ner till ögat sprack ända ner till benet. Du frågar om alla officerare behandlar sina män på detta sätt? Inte alla så klart, men de flesta, och i synnerhet när de har med kristna att göra. ’Giaour, giaour’ – hela tiden hör du bara ’giaour’. De turkiska soldaterna följer deras exempel och förolämpar också de kristna. Jag säger öppet – andra kanske inte är beredda att vara så öppna med det – att vi var glada över att bli tillfångatagna, och många av oss skulle vara beredda här och nu att resa och strida mot turkarna.”
Exakt samma berättelser om den turkiska armén, och speciellt dess officerare, berättade grekerna som togs till fånga vid Yurush (på Maritsas östra strand, mellan Mustafa-Pasha och Adrianopel) under sammandrabbningen den 9 oktober. Bara en grek från Anatolien lyssnade på detta samtal med ett missnöjt utseende, och försökte påverka sina kamrater lite grann med gester.
”Nej, nej”, sa han plötsligt och avbröt en annan som pratade, ”allt var bra – våra officerare var bra, vår mat var bra, och det sätt vi stred på var bra. De pratar bara strunt – allt var bra.”
Och först sedan detta oväntade försvarstal av greken från Anatolien hade givit upphov till sarkastiska genmälen från de andra männen brast han ut med bruten röst:
”För Guds skull, vet du hur det är att vara kristen i Anatolien? Jag har varit rädd bara av att se en turk sedan jag var barn. Vet du hur en turk går genom en by i Anatolien? Även om han är ensam springer 10 kristna iväg så fort de ser honom. Skriv det ena eller det andra i era tidningar. Skriv ner allt du hör. Men tror du att vi ska stanna här för resten av våra liv? Vi kommer att resa tillbaka till Turkiet. Vet du vad som kommer att hända oss på grund av det du har sagt? De kommer att slakta oss, det är vad….”
”Oj, han är rädd!”, svarade en annan grek från hörnet där han hade legat hela tiden på sin säng (de kristna fångarna får sängar) och rullade nu lugnt en cigarett. ”Varför frågar de om allt detta för sina tidningar? De vill veta varför vi förlorade slaget. Vi förlorade för att vi inte kunde strida. De som inte kan strida kommer troligen att förlora slag. Men vi hade aldrig fått lära oss att strida, vi vet inte hur man gör, så vi förlorade. Det är hela svaret på din fråga.”
* * *
Svaren från de turkiska soldaterna skiljer sig inte särskilt mycket från de som redan har citerats.
”Vi for iväg på manövrar”, säger en blåögd ung turk med sorgligt utseende som togs till fånga nära Mustafa-Pasha. ”Vi tänkte aldrig på krig, och först i sista ögonblicket fick vi höra att det skulle bli krig och att bulgarerna var väldigt nära. Ville vi ha krig? Hur kan någon vilja det? Krig är något fruktansvärt. Det är omöjligt att vilja ha krig – det är som döden. Vi var helt oförberedda, men vi var inte rädda eftersom vi bara var på väg till manövrar. Men sedan visade det sig att det inte var så….”
”Jag föddes i Radoviš men fick min utbildning i Thessaloniki”, säger en annan turk från nizam (den reguljära armén), ”vid kadettskolan. Jag utexaminerades som underofficer. Vår trupp på 3.000 man skickades till Osmaniye nära Pescevo. Där stötte vi på en annan trupp med 2.000 man och åtta kanoner. Vi hade ingen aning om att det skulle bli krig. Vi hade förvisso hört att Montenegro hade förklarat krig, men det gick inte att ta på allvar. Vi visste ingenting om Bulgarien. Men vi fick verkligen veta det när fienden angrep och vi tvingades strida. Slaget varade hela dagen, från morgon till kväll. Officerarna gav oss inget ledarskap och många av dem försvann så fort striderna började. På kvällen var allt helt i oordning och vi började dra oss tillbaka mot Pescevo. Då upptäckte vi att bulgarerna hade tagit sig bakom oss, ett artilleribombardemang började och vi var helt omringade. Så dags var bara 10 officerare kvar av 30. De tog till fånga 120 av oss: jag vet inte var resten är…. Ville jag ha krig? Sanningen är att jag ville ha det förut. På militärskolan talade de en hel del om krig, och jag ville själv se hur det var. Jag trodde att det skulle vara en sorts underhållning, men det visade sig vara dåligt, verkligen mycket dåligt. Dålig organisation, dålig utrustning och dåliga befälhavare. Uppenbarligen trodde inte myndigheterna själva alls att kriget skulle komma, annars skulle de inte ha varit så oförberedda på det. Alla tappade modet. Vi inser att det inte kunde vara frågan om att vi skulle vinna. Det enda vi tänker på och oroar oss för nu är vårt eget folk, våra familjer. Vi har hört att civilbefolkningen i våra delar har lämnat städerna och byarna och beger sig till Konstantinopel eller Thessaloniki. Vi har inte fått några nyheter om dem och de inte om oss. Vi vet inte om de har kommit fram till sin destination eller gått under…. Må allt detta ta slut snart! Allt är ändå förlorat. Det bästa vore om man gav upp Adrianopel och den turkiska armén drog sig tillbaka till Konstantinopel utan strid. Hursomhelst skulle det bli mindre blodutgjutelse. Det är allt vi kan tänka på nu….”
Kievskaja Mysl nr 306
4 november 1912
Med ett hövligt myndighetsbrev från befälhavarens kontor i Sofia i fickan letade jag mig fram till Hotell Stara Zagora.
Det verkar som om det en gång i tiden var en, som man säger, första klassens gästgivargård. Men under det senaste decenniet har begreppet ”första klass” förändrats tydligt här: de översta skiktens levnadsstandard har ökat snabbt och det har uppstått hotell som har elektriskt ljus, ångvärme, hissar och kypare som talar tre språk. Så gamla platser för hotellverksamhet som Makedonien har tvingats flytta på sig och överlämna första och sedan även andra platsen till de fina nykomlingarna. Idag används Stara Zagora som bostad åt de fångade turkiska officerarna.
I hotellets kafé med sina gamla porträtt, röksvärtade tak och rituella anslag ovanför baren som sa ”Ingen kredit medges”, träffade vi tio officerare som togs till fånga vid Kirk-Kilissa och Gechkenlieh. Infanterikapten R (han bad att vi inte skulle uppge hans namn) agerade som mellanhand för oss till hans 9 bedrövade kamrater. Kapten R var den enda som var sårad, resten hade tillfångatagits i perfekt tillstånd.
”Vår division”, berättar kaptenen för oss, ”skickades från Konstantinopel till Babaeski på järnväg, och därifrån marscherade vi till Gechkenlieh, mellan Adrianopel och Kirk-Kilissa, omkring 30 km från Babaeski, där vi utkämpade det slag som visade sig bli så dåligt för oss. Det verkar som om trupperna på den bulgariska sidan också bestod av en division. Jag var sjuk redan innan striderna började och fick min skada alldeles i början av dem, så jag kan inte berätta mycket om händelseutvecklingen för dig – det enda jag vet är att vi blev tvungna att ge upp ställningarna och att fyra officerare och omkring 20 turkiska soldater tillfångatogs.”
”Den europeiska pressen tillskriver Turkiets nederlag till det faktum att, som det sägs, era officerare ivrigt gav sig in på politik, till förfång för sina militära plikter. Är det sant?”
Ett undvikande leende visade sig i kaptenens intelligenta ansikte.
”Om du tycker att frågan är besvärande så ber vi om ursäkt.”
”Nej, varför skulle den vara det?… Jag ska svara så gott jag kan. Personligen är jag inte politiker. Jag är soldat och har alltid uteslutande ägnat mig åt mina plikter. Vad gäller officerskåren i sin helhet är den europeiska pressens åsikt kanske korrekt vad gäller revolutionsperioden. Men på senare tid har de turkiska officerarna lämnat politiken och koncentrerat sig på sitt omedelbara ansvar. Vad var i så fall skälet till vårt nederlag? Jag har svårt att besvara den frågan. Jag är bara regementsofficer. De övergripande planerna för operationerna låg långt över min kännedom. För en månad sedan skickade de tre divisioner från Konstantinopel, en av dem var vår: jag har ingen aning om vilken destination de andra hade.
”Men jag kan berätta en sak definitivt för dig. Rapporterna att våra trupper svalt – som det har sagts i tidningarna – är helt felaktigt. Varenda soldat bar med sig ransoner som skulle räcka i 10 dagar. Var och en hade en klump gjord av mjöl blandat med mjölk, som blir en nyttig soppa när den kokas med vatten, och även en burk med kött, potatis, ärtor och bröd. Allt som behövdes hade också färdigställts på de ställen vi passerade: bagerier fungerade på lämpliga platser längs vägen. Soldaterna hade dessutom fått utlämnat järngrytor som de kunde använda för att baka chupatty[64] i fält. Men vi behövde inte ta till det: vi kunde ge varje man 60 gram bröd dagligen. Från och med Babaeski, då vi tvingades marschera i 30 km, tog vi med en flock får bakom oss. På morgonen fick varje soldat soppa gjord på mjölkklumparna, och på kvällen en ragu på kött och grönsaker, utöver sin brödranson. Alla de här ryktena om svält, och dödsfall på grund av svält, är påhitt. Jag har frågat mina kamrater från andra enheter”, tillägger kapten R, ”och situationen var exakt densamma hos dem.”
”Hur stor var den turkiska garnisonen vid Kirk-Kilissa?”
Kaptenen utbyter några ord med sina officersbröder.
”Tyvärr kan vi inte säga det. Det finns 6 personer här som var vid Kirk-Kilissa, men eftersom enheter från olika divisioner förenades där, hade lägre officerare som jag ingen aning om vad det totala antalet i garnisonen skulle bli….
”När vi lämnade Konstantinopel för en månad sedan hade dittills inga kårer kommit dit från Asien. Om de har anlänt under den senaste månaden, och i så fall hur många, känner jag givetvis inte till.”
Medan vi talade kom ytterligare två officerare ner för trappan, båda två mycket korta. De bugar sig artigt, sätter först handen för munnen och sedan på sina fezer, och sätter sig sedan ned vid bordet med resten. Det är lätt att inse att det är en stor skillnad i kulturell nivå mellan kaptenen och de andra officerarna, som är löjtnanter och fänrikar. Kaptenen talar flytande franska, har en utbildad mans något icke-nationella utseende, med pincené och spensliga, snabba fingrar. Hans kamrater liknar mer underofficerare. En av dem, från Anatolien, är uppenbarligen inte helt klar över poängen med vårt besök: han är troligen inte någon flitig tidningsläsare.
Befälhavarens kontor har skickat med oss några bulgariska arméöverrockar till fångarna.
”Under striderna”, förklarar kaptenen för oss i samband med detta, ”var vi utan våra överrockar, och vi tillfångatogs i detta tillstånd. Vi fick någon sorts ytterkläder där nere, så att vi inte skulle frysa på vägen hit, och nu har befälhavaren vänligen ställt dessa bulgariska överrockar till vårt förfogande.”
Beledsagad av alla officerarna och den person som har ansvar för deras boendeförhållanden gick vi till ovanvåningen för att se deras rum. I ett av rummen fanns fyra sängar, och i de andra tre i varje.
”Jag skulle”, säger den man som är ansvarig, ”vilja hålla rummen finare än det här, men det är omöjligt – vi har inte kvar någon tjänstepersonal. De har blivit inkallade allihop. Vi lyckas verkligen byta sängkläder två gånger i veckan. De får mat från restaurangen, de har nödvändig kredit i kaféet, och såvitt jag vet kommer de snart att få sina löner, som utbetalas från första dagen i fångenskap.”
”Vi har inget att klaga på”, säger kapten R när han säger farväl till oss, ”och verkligen ingen orsak att klaga på att hållas instängda. Vi har tillåtelse att lämna hotellet med tillstånd från befälhavarens kontor, och vi är praktiskt taget inte alls övervakade. Men vi utnyttjar inte denna jämförelsevisa frihet, av skäl som inte är svåra att förstå. Hursomhelst skulle jag och mina kamrater vilja vittna om att vi inte har några klagomål, och ta tillfället i akt att uttrycka vår tacksamhet till befälhavaren.”
En sista rörelse med händerna från läpparna till fezen, och så lämnar vi detta hotell som har förvandlats till ett litet St Helena för en grupp turkiska officerare.
Kievskaja Mysl nr 312
10 november 1912
”Jag tillhör det åttonde regementet. Vi gick mot Lozengrad (Kirk-Kilissa) genom Kavakli. Vilken dag det var minns jag inte nu – mitt sår är lindrigt men mitt huvud skakades om och jag minns inte datum så bra. Det regnade hela dagen. Det fanns massor av lera och det var svårt att röra sig. Ryggsäck, överrock, gevär – det blir mer än 32 kg att bära. Våra kläder var helt genomblöta. Det var väldigt tufft.
”Vi, 8:e, följde Büyükdere-floden. Det fanns andra regementen i området, men var och hur de rörde sig hade vi vanliga soldater inga möjligheter att veta. Vårt jobb var att gå dit vi blev tillsagda, att skjuta, och att dö. Vi stötte på turkar längs floden. Hur många det fanns där vet jag inte säkert, men vårt folk sa att det allt som allt fanns tre brigader. 8:e regementets två ledande bataljoner var först att bli beskjutna. De led svåra förluster och drog sig tillbaka, men inte till eftertruppen utan till den vänstra flanken, och gick bakom de turkiska trupperna. Turkarna tog över den ställning som vi hade övergivit, och insåg inte att vi nu var bakom dem. Natten var mörk, smutsig, våt och kall. Vid ett på natten intog vi en by, eller snarare inte en by utan de förkolnade resterna av en, eftersom turkarna hade bränt ner hela stället. Vi gjorde det bästa av det som var kvar, gjorde upp eldar och började torka upp oss själva. Medan vi vilade, snubblade det 31:a regementet, med kartescher längst fram och artilleri på flanken, i mörkret och leran över de turkiska trupperna, hittade deras ställning och sköt på dem fram till fyra eller fem på morgonen. Turkarna måste ha blivit fullständigt panikslagna, utan att veta vart de skulle ta vägen. Vi väntade till gryningen, och sedan angrep även vi, hela det 8:e regementet, medan 31:a gav sig på dem bakifrån.
”Efter striderna vid floden förväntade vi oss att stöta på den turkiska huvudstyrkan längre fram. Men när vi trängde in i de turkiska ställningarna under förmiddagen mötte vi inget motstånd: vi hittade bara döda män, minst 200–300, plus några svårt skadade turkiska officerare och soldater. Vi dödade dem på direkten med våra bajonetter. Det var vår order, så att vi inte skulle belasta våra transporter med skadade….
”Fråga mig inte om det: jag klarar inte av att minnas hur vi dödade dessa obeväpnade, lemlästade, halvdöda män …. Våra två regementen kom fram till Lozengrad utan ytterligare strider. Redan innan det första bulgariska regementet ryckte fram hade turkarna flytt från staden. Större delen av den judiska befolkningen hade också flytt, även om en del blev kvar. Grekerna hade till största delen stannat kvar, och givetvis också bulgarerna. Under loppet av 24 timmar marscherade inte mindre än 120.000 av våra trupper in i Lozengrad. Jag har redan nämnt att det inte var några strider när fästningen intogs, turkarna hade flytt, och på vägen från Büyükdere-floden till Lozengrad stötte vi på massor av deras vapen, ammunition och medicinska förnödenheter. De lämnade en hel del mat orörd i byarna. Invånarna som hade stannat kvar i Lozengrad välkomnade oss varmt, speciellt bulgarerna. De tog emot oss i sina hem i grupper om 10 eller 15, och bjöd oss på vin och all möjlig mat. Vi hittade mat i mängder i Lozengrad. De säger att den turkiska garnisonen hade tillräckligt för att det skulle räcka i 6 månader. Efter den svåra marsch vi hade haft i kyla och lera kunde vi verkligen vila och återfå styrkan ordentligt i Lozengrad.
”Du säger att Lozengrad intogs den 11 oktober? Jag minns inte det datumet…. Men det innebär att vi befann oss i staden från kl 18 den elfte till middag den tolfte. Då gav vi oss iväg igen, och marscherade ända till byn som hette Kavakli, där vi tillbringade natten. Byn hade bränts ner till grunden och vi hade inga tält med oss. När vi närmade oss Lozengrad hade vi gjort oss av med dem eftersom vi trodde att det skulle bli en allmän sammandrabbning och att vi inte skulle ha någon användning för tält. I Kavakli samlade vi ihop grindar, dörrar, staket, allt vi kunde hitta, för att göra upp eld och tillaga vår chorba. Vi åt den och vilade stående kring eldarna. Vi kunde inte ligga ner: det var lera på marken och regnet föll. Klockan 6 på morgonen begav vi oss mot Yeniköy: vårt 8:e regemente, med det 21:a bakom oss, en kavalleriskvadron (det måste det ha varit) längst fram och två artilleribatterier bildade eftertrupp. Även andra kolonner rörde sig givetvis i samma riktning, mot Lüle Burgas, men vi vet inget om dem. Den andra natten sov vi i en by. Natten efter det – det måste ha varit den trettonde – tillbringade vi i några skogar. Det regnade inte utan var bara blåsigt och kallt. Vi högg ner en massa träd och sov runt eldarna vi gjorde upp. Nästa morgon marscherade vi igen. Den dagen var det ett stort slag med turkarna vid byn Kuliba, på vägen till Lüle Burgas. Två av våra regementen deltog – Donauregementet och Iskurregementet.
”Slaget varade i 14 timmar. Jag vet inte hur många av våra män som slogs ut – jag vet bara att av de två regementena återstod endast ett. Vi skyndade oss att hjälpa det regementet, och nådde fram när mörkret föll, men turkarna hade redan dragit sig tillbaka 10–15 km söderut, till sina viktigaste ställningar. Vi tillbringade natten i Kuliba. Byn stod fortfarande upp. Vi hittade mat där också. När vi närmade oss Lüle Burgas den femtonde började vi höra ljud av skottlossning, men vi visste inte varifrån det kom. Hursomhelst grupperade vi om oss – tidigare hade vi marscherat i kolonn, men nu delade vi upp oss i plutoner för att inte riskera så stora förluster från möjlig turkisk artillerield. När vi hade gått ytterligare 1½ km började granater brisera över oss, så vi delade upp oss ännu mer, på ett led. Turkarna befann sig på en höjd, vi kunde inte se dem, inte en enda av dem, det var bara en fruktansvärd eldgivning som sprutade ner på oss där uppifrån. Turkarna gav uppenbarligen eld utan att sikta, bara på det gamla sättet, så att bara en granat av tio gjorde någon skada, men det räckte, för deras eldgivning var oupphörlig, och många av våra män föll…. Så många officerare gick förlorade – dödades eller lämnades, eller skars av från oss – att två av våra regementen befann sig vara praktiskt taget utan befälhavare, och vi blev hopblandade och visste inte vad vi skulle göra sedan eller åt vilket håll vi skulle gå.
”Och de fortsatte att duscha oss med järn och bly där uppifrån. Det var ett inferno av eld! Vi blev förvirrade och började springa, oordnat givetvis, var man för sig själv i två kilometer, tills vi inte längre befann oss under denna eldgivning…. Då stannade vi och samlade oss. ’Vad är det här’, sa vi till oss själva, ’vi förmodades rycka fram.’ Alla skämdes i alla andras ögon – här tar vi skydd från eldgivningen medan andra dör. Vi började formera oss i kompanier, utan att oroa oss om vilket regemente männen hade kommit från. En del officerare anslöt sig till oss och gav oss order om framryckning…. Vi återvände till kullen, och ju närmare vi kom desto snabbare marscherade vi. Till sist började vi springa. Vi rusade framåt skrikande och förlorade kontrollen över oss själva. En man vid sina sinnens fulla bruk kan inte strida. Granater exploderade och kulor visslade runt oss. Turkarna måste ha hört oss skrika och påverkats av det. Och då såg vi för första gången levande fiender. När vi kunde se dem kändes saker och ting enklare, inte ens kartescherna verkade så fruktansvärda. Medan vi sprang avfyrade vi våra gevär slumpmässigt, helt enkelt för att ingjuta mod i oss själva. Precis vid höjdpunkten träffades jag av ett granatsplitter. Först hörde jag ’bz-z-z’ ovanför mig, sedan ’pang’! Jag träffades av ett splitter i kinden, men fortsatte springa utan att känna såret. Sedan såg jag blod och ögonen blev lite suddiga. Jag sprang närmare männen i min egen pluton. Just då exploderade en annan granat framför mig – ’bz-z-z …. pang!’ – och 10 män låg döda. Jag fortsatte springa och höll min ryggsäck över huvudet som en sorts skydd mot kulor. Och då kastades jag till marken av ännu en granat. Min rygg mörbultades. Ryggsäcken hade slitits ur mina händer. Jag föll omkull, chockad, och tappade mitt gevär. Jag låg med ansiktet ner i leran, utan att veta om jag levde eller var död. ’Jag måste vara död’, tänkte jag, men ovanför mig kunde jag fortfarande höra ’bz-z-z … pang! Pang!’ Sedan hörde jag våra män ropa: ’Hurra! Hurra!’. Jag reste mig och stod där utan gevär och ropade ’Hurra!’ med de andra. Det var vårt artilleri som hade kommit fram. Männen bar själva artilleripjäserna – och nu var våra första kompanier högst upp på kullen – turkarna hade övergivit sina ställningar och flytt. En officer sa till mig: ’Vart är du på väg? Gå tillbaka och lägg om det där såret.’ Då kände jag att min käke hade brutits. Jag gick tillbaka en dryg km och hittade vår sjukvårdsenhet. De befann sig på en liten kulle. Granaterna nådde till och med så långt, bara inte rakt framifrån utan enbart från flanken. De försåg mig med bandage. Därifrån kunde jag höra den bulgariska eldgivningen. Slaget fortsatte hela natten och under hela följande dag….
”Var det skrämmande? Till en början i högsta grad, men senare slutade vi vara rädda. När vi anföll upp för kullen kände vi oss inte alls rädda. Vi sprang framåt skrikande, med granater och kulor visslande runt oss, döden överallt. Bredvid dig snubblar den ene efter den andra, fortsätter att springa, och faller sedan. Bredvid dig och framför dig, överallt är det död, inte säkert för någon. I en sådan situation glömmer man fullständigt bort sig själv, man känner inte sin egen kropp, man förlorar all rädsla, fortsätter bara att springa framåt. Antingen från döden eller till döden…. Om man hade varit rädd hela tiden skulle man inte kunna fortsätta….
”De plåstrade alltså om mig och skickade mig samma dag, tillsammans med andra mindre svårt skadade män, i en kärra tillbaka till Lozengrad. Alla större byggnader hade redan omvandlats till sjukhus. Inte mindre än 4.000 skadade sköttes om där. Inga sängar – de skadade låg på halm, även om en del hade halmmadrasser. En del läkare hade just anlänt till Lozengrad från Sofia, tillsammans med sköterskor och sjukvårdare. Vi hade ständigt brist på läkare. Vad var en skadad man trots allt? Skräp … de brydde sig inte om oss särskilt mycket … jag stannade i Lozengrad i två dagar – inte på sjukhus utan hos en privat familj: lyckligtvis hade jag en del släktingar där. Lokalbefolkningen hade själva bildat medicinska hjälpkommittéer, annars skulle vi ha haft det bedrövligt.
”Efter några dagar skickades de lindrigt skadade iväg igen, i kärror. Det fanns 250 sådana, och de placerade två eller tre av oss i var och en. Jag har mycket dåliga minnen av hur det var på den resan: skakningarna, smärtorna, de yrandes fantasier, hjulens gnisslande och det ständiga stönandet. Det var värre än striderna! Vi nådde fram till Kaibilar. Därifrån tog det ytterligare tre dagars resa i kärrorna till stationen Straldja. Där bytte de våra bandage, mer eller mindre, och klockan 18 satt vi på tåget. 24 timmar senare nådde vi fram till Sofia. De svårare fallen bland oss stannade kvar där, medan de mindre allvarligt skadade fortsatte längre. Till Trnovo och andra ställen.
”På vägen passerade vi en hel massa militärtåg, alla fulla med serbiska regementen på väg till Adrianopel. Det kom ett tåg varje timme. Vi passerade inte mindre än 15 sådana. De avlägsnade oss odugliga personer och transporterade in fullt fungerade personer för att fylla våra platser….
”Det här är min andra dag i Sofia. Imorgon bitti reser jag till Varna, där min hustru och mina barn befinner sig. De bytte mina bandage här på sjukhuset idag. Jag kan fortfarande inte äta fast föda, men det gör inget, min käke läker. Men mitt huvud är inte bra – jag är alltid trött, det är som om min hjärna har pressats ihop. I mina ögon brinner det, och i mina öron hör jag hela tiden ljudet ’bz-z-z – bz-z-z – pang!’ Jag är yr och kan inte sova. När man ser eld och död runt sig, döda och skadade, så kan man inte vila.… Nej jag kommer aldrig att bli stadig på benen igen.
”Jag ska resa tillbaka till min familj nu, och jag vet inte hur det kommer att bli där. Jag känner mig orolig inuti, jag har tappat bort mig på något sätt. Man sover inte på natten, man hör granatsplitter, man vänder och vrider på sig och man tänker: det vore bättre att vara under skottlossning igen, där glömde man i alla fall av allting….”
Lutj nr 23
29 januari 1913
”Om man följer med på kartan, vilket man bör, kan man inbilla sig att den bulgariska arméns framryckning, som genomfördes med sådan anmärkningsvärd snabbhet och så regelbundet, innebär att alla arméns enheter förflyttar sig i marschordning från ställning till ställning. I verkligheten är det inte alls på det sättet. En division, ett regemente eller en bataljon får i uppgift att marschera fram till en viss linje. I allmänhet och på hela taget fullföljer divisionen eller regementet denna uppgift. Men hur gör man i dessa stora arméenheter med raden av kärror som måste förflyttas på besvärliga vägar, med de tunga ryggsäckar som männen måste bära, med kanonerna som måste dras fram i leran – det går helt enkelt inte att upprätthålla ordningen – speciellt efter stora slag, när soldaterna å ena sidan är utmattade, och å den andra efter att ha blivit vana vid krigsförhållanden är mindre rädda för att gå vilse och därför är mindre noga med att gå i vanliga kolonner.
”Innan vi nådde fram till Lozengrad, när vi exempelvis var i distriktet Petra, gick allt smidigt, enligt böckerna. Men efter Lozengrad, när vi förflyttade oss mot Lüle Burgas, övergav man ordningen fullständigt, och som de efterföljande händelserna visade utan skada för det som var viktigt…. Vårt regemente blandades ihop med fyra andra, befälen nästan försvann – jag såg under denna fas till exempel aldrig till regementets befälhavare, han hade blivit avskuren någonstans. Min egen pluton hade försvunnit, och jag hade 100 soldater från en uppsjö regementen under mitt befäl. Vi hade ett orubbligt förtroende för att våra trupper rörde sig åt samma håll, vilket stöddes av rykten från alla möjliga håll, och att dessa styrkor var stora – men exakt var och vilka de var kände varken soldaterna eller jag till. Och denna brist på information gjorde oss inte nedstämda, den kompenserades av vår fasta övertygelse att vi gick åt rätt håll.
”Fanns det inga kommunikationer mellan en enhet och en annan? Tja, jag har redan sagt att jag inte ens såg till vårt regementes befälhavare. Hur skulle det kunna finnas vanliga kommunikationer mellan regementena när de var totalt splittrade och sammanblandade och deras befälhavare hade blivit avskilda och omflyttade? Man har intryck av att armén rör sig framåt spontant, men i själva verket rör denna spontanitet bara enskilda gruppers och kolonners rörelse inom armén. I sin helhet rör sig armén riktigt, som den borde, i rätt riktning. Bland alla dessa män finns det några som vet vart man ska gå, och alla de andra anpassar sina rörelser till dem. Du säger att det med detta sakernas tillstånd inte kan finnas någon riktig kontroll över soldaterna, och att enskilda fegisar inte kommer att ha svårt att fly från slagfältet? Jag vet inte om någon gjorde sådana försök att fly undan. Men jag tror hursomhelst inte att det kunde ha varit möjligt. De enskilda soldaterna känner inte till den övergripande handlingsplanen, så de har ingen aning om var fienden är. Våra egna män finns till höger och vänster, framför och bakom. Individerna kontrolleras av dem, de är rädda för att bryta sig loss, och motvilligt marscherar de ut i strid….
”I taktikhandböckerna är allting strikt fastställt och förutsett. En enhet där, befälhavaren där, fiendens positioner så många steg bort, en rörelse från flanken genomförs på så många minuter. Men på krigets tredje dag, eller till och med den andra, överlever nästan ingenting av detta. Jag menar inte att taktisk teori är värdelös. Nej – utan preliminär utbildning skulle det vara fullständig anarki. Bara tack vare att soldaterna hade element av organisering och order i sig, överlevde systemet faktiskt mitt under denna till synes kaotiska spontanitet. Men skillnaden mellan läroböckernas matematiska abstraktioner och en levande verklighet av rörelse och strider är enorm. En soldat från reservtrupperna som jag hade övat i 20 dagar innan fälttåget inleddes sa hånfullt till mig när vi befann oss på vägen: ’Saker och ting är inte alls som de borde vara enligt reglementet, eller hur, herr officerare?’
”Vi gick in i Lozengrad utan strider. Invånarna välkomnade oss varmt. På den punkten var det inga överdrifter i den officiella kommunikén. Turkarna hade flytt innan vi anlände, och överallt hade det ritats kors på de kristna husens dörrar, ibland med väldigt skarp färg som drog till sig uppmärksamheten. Det var uppenbart att de fortfarande var rädda. Många kristna hade tidigare burit fez, men nu kastade de bort dem, och eftersom de inte hade några hattar gick de barhuvade.
”Vårt regemente blev bara kvar i Lozengrad i två eller tre timmar. Vi tog bara en kort rast och fortsatte sedan till Kavakli. Turkarna hade varit där några timmar tidigare. De hade uppenbarligen flytt i panik och förvirring och lämnat efter sig alla livsmedelsförråd och militära lager. Jag borde nämna, att vi sedan Lozengrad till största delen levde på förråd som vi hade erövrat från turkarna. Vi fick en dags vila i Kavakli och tillbringade två nätter där. Vi gjorde en 15 km lång snabb truppförflyttning från Kavakli, mot två turkiska kolonner som förmodades rycka fram mot Adrianopel, men vi kunde inte hitta dem. Det är möjligt att det var bulgariska trupper som spaningsgruppen som hade skickats ut av artilleristerna misstog för turkar.
”Jag skadades på första dagen av slaget om Lüle Burgas. På kvällen den 15 förflyttade vi oss till våra ställningar, tillbringade natten där, och i gryningen på måndag började slaget. Jag sårades halv sex på eftermiddagen. Det gick till så här. Avdelningen under mitt befäl – totalt mellan 1 och 1½ pluton – hade först en sammandrabbning med några turkar i en liten skog och drev ut dem från den. Sedan intog vi byn Karagach. Turkarna flydde även därifrån. Bakom den fanns en kulle. Jag gav order: ’Framåt uppför kullen!’ och männen började ta sig upp för backen och höll samman i små grupper. Men en del av våra män var redan högre upp på bergssidan. Man kunde med blotta ögat se att de förföljde turkarna som sprang iväg. Jag hade ingen aning om vilka som var till höger och vänster om oss – jag visste bara att vi måste fortsätta upp på kullen. Jag visste inte heller vad som skulle hända efter att vi hade nått toppen. I början av klättringen stannade jag till för att ta en titt runt området, så att vi inte skulle överraskas av någon turkisk avdelning som kunde ha hamnat på efterkälken. Medan jag gjorde det blev jag skjuten. Vem som sköt och varifrån vet jag förstås inte. Men det var en turkisk kula, det var uppenbart av såret. Den som sköt kan inte ha vetat att han sårade någon – han och jag var minst 400 m från varandra. Som du kan se gick kulan in här, på vänster sida av ansiktet, nära näsans mitt, och kom ut nära höger öra. Så fort jag träffades föll jag framåt på ansiktet, mer av överraskning än något annat, antar jag. Jag föll omkull, och sa till mig själv: ’Det här måste bli dödsstöten.’ Men jag tänkte det på ett ganska dämpat sätt, utan någon – hur ska jag uttrycka det? – utan sentimentalitet. Jag dör, tänkte jag, det här är slutet, och jag hade bara en sorts känsla av sorg att det hände så enkelt, utan att några upphöjda tankar dök upp i huvudet. Jag tyckte att det var synd. Senare fick jag ont, mycket svåra smärtor – inte där kulan gick in utan där den kom ut, så att jag först var säker på att kulan hade gått in på höger sida av huvudet, intill örat. Det blödde en hel del, det blev en hel pöl. Efter några minuter reste jag mig, tog fram mina fältförband och plåstrade om mig så gott jag kunde….
”Sedan började jag leta efter sjukvårdare. Men problemet med dem är att de alltid kommer till skådeplatsen väldigt sent. De sårade är alltid irriterade på dem, och det med rätta. Turkarna hade redan flytt, det är ingen fara, och ändå finns ingen medicinsk personal inom synhåll. De dyker upp först 2–3 timmar senare, eller till och med ännu senare. Enigt min uppfattning beror det på att sjukvårdarna i själva verket inte blir beskjutna, de befinner sig bara nära där skjutlossningen äger rum, så de upplever inte, som de stridande gör när den pågår, att det inte finns någonstans att ta sin tillflykt eftersom allting runt dig är fullt av dödsfaror. Det enda de kan se att andra män dör inte så långt från dem, så deras självbevarelsedrift blir intensiv. De är rädda för att utsätta sig själva för beskjutning, det är allt. I en sådan situation kommer människans sämsta instinkter fram. Istället för att hjälpa de sårade, plundrade en del av bårbärarna de döda. Fullständigt gement …. Men sätter man samma man i skottlinjen med ett gevär i handen så kommer han att strida: när det krävs kommer han att gå till anfall med de andra med höjd bajonett. Vilken märklig varelse människan är. Det vore verkligen idiotiskt att tro att varenda en av 200.000 soldater är hjältar, och även bland utomordentligt hjältemodiga män är långtifrån alla hjältemodiga. Militärt hjältemod är ett massfenomen, åtminstone under dagens krig. En armé kanske utför hjältedåd, men det innebär absolut inte att varenda en av dess soldater eller officerare, tagna enskilt, är hjältar. Det enda som krävs är att armén i sin helhet vet vad den kämpar för, att den accepterar krigets mål som sina, och då kommer hjältemod att uppstå ur själva krigets omständigheter.
”Du frågar varför inte mina egna män plockade upp mig, när det inte fanns några bårbärare tillgängliga. Tja, det är inte tillåtet. Soldaterna måste strida så länge de inte själva år sårade, och om de skulle tillåtas ta hand om de som har skadats så skulle ingen bli kvar i stridslinjen. Senare, när jag började stappla omkring på slagfältet, kom verkligen en av mina män fram till mig och tog tag i min arm. Med hans hjälp kom jag dit där medicinsk hjälp fanns – det var precis 6 timmar efter att jag blev skadad. Där desinficerade de såret med jod, förband det och skickade tillbaka mig tillsammans med resten av de skadade till Lozengrad.
”Det som gjorde mig mest nedstämd, ännu mer än mitt sår, när jag låg i kärran, var gnisslandet och mullret från alla dessa dussintals kärror. I mitt huvud ersatte det nu ljudet från kulsprutorna – och det är ett mycket obehagligt ljud, vet du. På slagfältet tyckte jag till en början om det ljudet: det är regelbundet, tyst och oavbrutet. Men sedan började det irritera mig, och ju mer jag hörde det desto värre blev det. Det tär på en och går en på nerverna tills man inte klarar av det, knattret utan paus eller tvekan…. Förbannade robot! Det finns inget mänskligt i det ljudet. Tuk-tuk-tuk-tuk-tuk – 24 timmar i sträck. Kanoner är oändligt mycket mer mänskliga. När man hör artillerield upplever man alltid att det finns en levande vilja bakom det, att någon har ryckt i en sträng någonstans. Men en kulspruta är helt själlös, det är en sorts dödens evighetsmaskin: kulorna strömmar ut och leder till död, men det går inte att känna någon mänskliga själ bakom dem. Det är det hemskaste.
”Rädd? Man känner ingen rädsla medan man strider – alltså när man verkligen hamnar under beskjutning. Men före och efter är man fruktansvärd rädd – det är samma sorts rädsla, om än inte lika illa, som när man måste genomgå en examen eller hålla ett offentligt tal. Vid mobiliseringen ville ingen åka till fronten. Vid högtidliga tillfällen, när folk känner och ser och ropar tillsammans som en massa, då visar man förstås stor entusiasm. Men när man talade sinsemellan upptäckte man att alla föredrog att den kalken skulle passera förbi en. En del talade faktiskt på ett sätt som gjorde till och med mig orolig: de här männen kommer aldrig att klara ett första angrepp, trodde jag. Och ändå blev det inte alls så. Rädslan försvinner fullständigt och ersätts efter ett tag av likgiltighet. Fega och nervösa män får ibland plötsligt korta stunder då de verkar ganska hjältemodiga.
”Rädsla har ett syfte i människans liv. Det är organismens fysiska reaktion på en fara som hotar den. Men om denna fara är oavbruten och inte går att fly ifrån, om det inte finns något sätt att undvika den, om varenda kubikcentimeter luft hela tiden är fylld av kulor, då slutar rädsla att vara användbar. Den skyddar inte längre organismen utan förstör den. Och den ersätts då av likgiltighet, som på sitt eget sätt fungerar som ett psykologiskt skydd.
”Man känner ingen rädsla under slaget: istället övermannas man av en sorts slöhet eller nervös utmattning…. Kanonaden börjar i gryningen. Den fortsätter hela tiden. Solen går upp och man marscherar, eller sitter, eller ligger ner, men kanonaden fortsätter oavbrutet, hela dagen, tills mörkret faller – ibland också under hela natten. Vi lever med den och är inte fri från den ens för ett ögonblick. Du har troligen befunnit dig på ett fält när åskan går: det dundrar över en, blixten slår ner och det finns ingenstans att gömma sig. Föreställ dig nu att faran är tusen gånger större än det, med blixtar som slår ner hela tiden, och att det fortsätter i en timme, två timmar, 12 timmar, 24 timmar, två dagar och nätter, tre…. Rädsla som ett akut svar på livsfara försvinner, men det sprider sig en slapphet eller trötthet genom hela organismen, genom alla muskler och ben. Man är fruktansvärt, outhärdligt, infernaliskt trött…. Under en kanonad finns samma opersonlighet som i ett åskväder – en vild och okontrollerbar död belägrar en uppifrån, från höger, från vänster. Den smattrar, väser, griper tag i en i virvelvindar av varm luft, den spränger marken under ens fötter, och den dånar oupphörligt. Varje gång dagen går mot sitt slut tänker man: det här är slutet, det kan inte fortsätta så här längre. Men så går en dag till, och ännu en. Man börjar längta att få syn på fienden.”
Allting har förändrats under den långa månad som har gått så fort. I början av kriget var vädret utmärkt och förhoppningarna stora, gatorna fortfarande fyllda av marscherande enheter med reservister, makedonier och frivilliga, med militärmusik, sånger och dånande hurrarop. Den ena rapporten efter den andra skrev om den bulgariska arméns segerrika framryckning nästan utan några förluster. Folkmassor samlades på gatorna för att höra telegram läsas upp högt och hissa upp de allierades ambassadörer på sina axlar; höga pojkröster tävlade med varandra och ropade namnen på de tidningar de sålde, som alltid innehöll ständiga nyheter om nya segrar över turkarna, eller över Europas allmänna opinion. Näpna journalister i mjuka sidenhattar och med glasögon och kameror rusade från kafé till kafé, ivriga att få veta, se och höra allt. Kvinnorna i Sofia hade stannat kvar medan deras makar, fästmän och bröder hade rest iväg till fronten, och strosade elegant på huvudgatorna som badade i solsken. Det var i början av oktober, men det verkade som om en oändlig vår hade börjat….
Men våren slutade verkligen. Kalla nätter kom, Vitosja täcktes av snö, hotellägarna fyllde sina järnrör med varmt vatten, på morgnarna började en obehaglig dimma krypa in genom öppna fönster, det regnade två dagar av tre och på gatorna syntes allt färre korrespondenter och allt fler skadade män som hade skrivits ut från sjukhuset. De sista resterna av reservister reste till fronten. Divisioner som skickats från Serbien passerade på väg till Adrianopel – frivilliga utan blomsterdekorationer iförda hattar med röd topp. Det var blött uppifrån, underifrån och från alla sidor; tidningspojkar tog skydd mot regnet under tak tillverkade av tidningar och stoppade ned de röda händerna i ihåliga fickor, och ropade med röster som blivit hesa av fukten och en månads ansträngningar, om vapenstillestånd eller att fientligheterna hade återupptagits. Folkmassorna har inte samlats på länge och det är länge sedan glada rop hördes på gatorna i Sofia. De eleganta damerna glider inte längre fram, istället slinker de förbi med en oroad min under paraplyer, och lyfter på sina kjolar från den blöta trottoaren. Fler tiggare har dykt upp från Yuchbunar för att störa främlingar, mumla sorgset och sträcka fram sina smutsiga händer för allmosor. Sjukvårdare anländer oupphörligt i grupper från utlandet och sugs in i sjukhusen, vars befolkning hela tiden ökar….
Nu är den svåraste tiden här. Kriget har inte slutat; Adrianopel har inte fallit; rapporterna om erövringen av Çatalca som en gång släpptes igenom av censuren, och därmed (sådan är praktiken här!) accepterades som tillförlitliga, har visat sig vara felaktiga. Den turkiska armén, eller åtminstone en avsevärd del av den, håller ut vid Çatalca, och jämte den turkiska armén står koleraspöket. Kriget har inte slutat, och ändå pågår inte kriget. Förhandlingar pågår. Nyheterna om vapenvila mottogs inte med glädje, ty de åtföljdes av nyheter om ökande svårigheter från det håll till vilket sådana obefogade förhoppningar hade satts. Ingen hänförs längre av V I Nemirovitj-Dantjenkos patriotiska trumslagande, ty till och med de med dålig hörsel kan upptäcka en irriterad falsk ton i de ljud som instrumentet frambringar. De eldar som kanonerna startade har ännu inte brunnit ut, och ändå har den krigsliknande poesins blommor redan trampats ner. Krigets fruktansvärda verklighet har spridit sig över hela landet med vågorna av återvändande sårade.
* * *
Bulgarerna är inte några sentimentala människor: de saknar teaterns lyrik och känsla. Nyhetsartiklarna om arméns segrar skrivs givetvis i en upphöjd stil som passar händelsernas betydelse, men stilen är torr, hård, formellt högtidlig, och efter de första dagarna blev den avtrubbad till något rutinmässigt och stereotypiskt. På sin tid väckte erövringen av Lozengrad stor upphetsning i staden, med ovationer och fackeltåg. Men senare rapporter om slag, vid Lüle Burgas eller Çorlu, eller nyheterna om erövringen av Thessaloniki, gav varken upphov till gatumarscher eller glädjerik entusiasm. De enda ekon som kriget fortfarande orsakar på stadens gator är tidningsförsäljarnas rop, som börjar kl 6 på morgonen och fortsätter till 10 på kvällen. Nyheten att bulgariska torpedbåtar hade sänkt en turkisk kryssare, som tillkännagavs här igår i samtliga kvällstidningar och en speciell priturka av den halvofficiella B’lgariya, gav ingen återklang i gatulivet. Befolkningen är trött på segrar: det de vill är att segra.
L Trotskij och K Kabaktjiev
Skisser av Bulgariens politiska liv
Detta är inte scenen för militära operationer eller en ockuperad provins, så det finns inget behov av att leta efter namnet på generalstabens karta. Yuchbunar är en del av Bulgariens huvudstad Sofia.
Vi går längs den långa gata som heter Pirotgatan, svänger in på Dragomanboulevarden och därifrån in på St Clementinegatan. Till vänster har vi det vackra Vitosjaberget som redan är snötäckt, om än inramat av ganska vårlika moln. Några få steg till så är vi på Paissygatan, som är döpt efter en av det bulgariska nationella uppvaknandets förebådare, en munk och krönikör som klandrade bulgarerna för att de skämdes för att kalla sig bulgarer. Sedan dessa dagar har mycket snö smält på Vitosja och nu tvingar Paissys andliga ättlingar folk som inte vill bli bulgarer att konvertera till bulgarism….
Efter Paissygatan börjar ett område där fattigdom är förhärskande. Och som för att visa att fattigdom inte har några nationella fördomar har ödet kastat in fattiga människor av judisk, romsk och bulgarisk härkomst i Yuchbunar, och de verkar ha sopats in här som av en stor kvast.
De centrala delarna av Sofia – från järnvägsstationen till palatset och parlamentsbyggnaden – är en fullständigt europeisk stad. Utmärkta, rena genomfarter, höga byggnader, elektriskt ljus, spårvagnar, en corse [gågata], eleganta kostymer, damhattar som till och med är större än i Paris. Men detta rena, välklädda, helt ”europeiska” Sofia har sitt hemska, ärkeasiatiska Yuchbunar. Liksom länderna i Fjärran östern, och i avsevärd omfattning även vårt eget Ryssland, har länderna i Främre Orienten fått alltför lite tid för att gradvis övergå från barbari till en kapitalistisk civilisation. Historien tvingade dem att bygga järnvägar och skaffa flygplan till sina arméer innan de hade anlagt asfalterade vägar. Den satte glänsande cylinderhattar på sina besuttna klassers huvuden innan europeiska idéer hade trängt in i dessa huvuden. Slutligen dekorerade den sina stadscentrum med magnifika glödlampor innan den hade dränerat de motbjudande vattensamlingarna i utkanterna, reservoarer av stank och smitta.
Låt oss mycket försiktigt ta oss fram längs gatan, mellan pölarna och de ruttnande soporna: vi befinner oss i Yuchbunar, i distriktets judiska del. Folk har redan lagt märke till oss och antog att vi har med oss omedelbar hjälp till dem. Ur dörrar som ser ut som hål strömmar figurer som verkar förkroppsliga fattigdom, skräck och mänsklig förnedring. Ömkligt tittar de oss i ögonen, rädda och förhoppningsfulla. Gamla kutryggiga judar i smutsiga trasor som verkar ha växt fast på deras kroppar, med stora glasögon vars skalkar har blivit gröna och sitter skevt på deras näsor. Ungdomar med blodlöst tandkött och olyckligt blå runt ögonen sträcker sig automatiskt efter allmosor, med händer som uppenbarligen aldrig har upplevt tvål. Och Yuchbunars kvinnor, fattigdomens lastdjur, med tunga bukar och hjulbenta, omgivna av hjulbenta, skrofelsjuka barn med variga ögonlock! … De pressar sig framför varandra med träskor som halkar av deras hälar och klagar på spanska till vår guide.[65]
Vi har för längesedan lämnat husen bakom oss: runt oss finns nu inte hus utan en sorts jordkulor, var och en med ett litet fyrkantigt fönster som ger ljus till ett enda ”rum”, och ingång direkt från gatan, utan någon entréhall eller ens tröskel.
Allihop har byggts av lera och gyttja med deras egna händer, på markstycken som olagligt har tagits från kommunen. Dåligt insatta i de romerska lagarnas heliga principer beslutade Yuchbunars fattighjon uppsåtligen att det även för dem borde finnas någon plats, om än bara liten, på den jord som storslagna poeter kallar vår moder. Sofias kommunstyrelse har flera gånger försökt slå ner denna naiva vidskeplighet med hjälp av vattenslangar. Så sent som förra året förstörde Sofias brandmän nitiskt dessa eländiga hem som olagligen hade rests på kommunal mark: de använde samma metod som den som används på Nya Rysslands stäpper för att utrota kindpåsråttor, genom att spola ut dem ur deras hålor med vatten. Men förgäves: det oförbätterliga folket i Yuchbunar lät sig inte avlägsnas på det sättet från jordens yta. Sedan kom kriget, och allt sveptes bort till slagfältet, både sturska ”ockupanter” och brandmän….
Låt oss titta in i en av dessa bostäder i Yuchbunar – på gatan som bär det stolta namnet ”Slivnitsaboulevarden” och i själva verket är en lång rad vattenpölar som på båda sidor avgränsas av lerhyddor. De består av ett enda rum med en järnspis i: fem gånger fyra arsjiner.66] 11 personer bor här: en invalidiserad man, en gammal kvinna, deras tre döttrar, deras son, sonens hustru och fyra små barn. Lergolvet är täckt med trasor att sova på: i ett hörn finns några plankor som lagts tvärs över några lådor som också är täckta med trasor. Fönstret är en arsjin i fyrkant. Över huvudet finns ett tak av lera. De ser likadana ut – denna bostad är som alla de andra. Tillsammans utgör de Yuchbunar.
”Och när kommer nästa utbetalning att ske?”, frågar kvinnan vår guide, kamrat Jako Levjev, som sitter i Sofias kommunstyrelse, och i huvudsak valdes med hjälp av röster från de judiska kvarteren i Yuchbunar. Frågeställaren syftar på den kommunala kommission som har tilldelats uppgiften att under en period på 6 månader dela ut hjälp på upp till en halv miljon francs (mindre än 200.000 rubel) bland Sofias fattiga. Jako Levjev är en av de mest energiska medlemmarna i denna kommission.
”När kommer nästa utbetalning? … Vi klarar oss inte mycket längre!…”
”Jag har fem barn, och min make är bortrest till kriget….”
”Jag har nio munnar mätta i min familj, och min make är med armén utanför Odrin (Adrianopel).”
”De ger ingenting till mig eftersom min make inte är med i armén. Men träffar jag ens honom? Vet jag ens var han är?… Jag har två barn med scharlakansfeber….”
”Vi går alla tillsammans till Kmetstvo (stadshuset)!”
”Nej, låt oss ta våra barn och gå och träffa drottningen själv, och säga till henne att varken vi eller de har något att äta… Sedan får de göra vad de vill med oss!”
Det finns nu 700 soldater från Yuchbunars judiska kvarter som tjänstgör i den bulgariska armén. Där erövrar de ny mark åt dynastin och Bulgariens besuttna klass medan myndigheterna här försöker rycka undan 10 kvadratmeter från under deras fötter.
Men det pågår en strid mellan idéer i detta träsk av nöd och förfall. Det går till och med att följa på anslagstavlorna. Här finns ”Sions krog och kafé” och just intill den ”Internationella kaféet”, som drivs av Chaim Varsano. Det är de två grundläggande principer som delar de judiska machkla (kvarteren) – Sion och Internationalen. Dränkta i denna ruttnande pöl tröstar en del sig med sagan om Sions kommande kungadöme, medan andra har undkommit de religiösa sångernas och den nationella vidskepelsens förtrollning och har överfört sina förhoppningar till den socialistiska arbetarinternationalen.
Inte långt härifrån ligger kamrat Solomon Isakovs hem. Låt oss hälsa på en kort stund för att besöka hans familj. Isakov själv befinner sig med armén utanför Çatalca. Det finns bara ett rum, och vi vet redan hur det ser ut – utom att rummet i detta fall är väldigt rent och prytt med bilder på väggarna. I ett hörn hänger ett stort, inramat porträtt av Karl Marx. Isakov är sättare och redigerar sin fackförenings tidning. Han tjänar 80 francs (30 rubel) per månad, och är utan arbete minst 2–3 månader per år. Här bor hans gamla mor. Den unga kvinnan med ett tilltalande, livligt ansikte är hans hustru. Och det står en vagga på golvet med hans 9 månader gamla son. De kallar pojken Karl för att hedra mannen med lejonmanen vars porträtt hänger i hörnet.
Vi är ute på gatan igen. Här finns nu den socialdemokratiska organisationens klubb i Yuchbunar. Men inte långt bort kan vi se den lilla, fula synagogan som är andlig tillflykt för de okunniga drömmare som längtar efter Sion.
Vattendraget som kallas Vladajka skiljer det egentliga Yuchbunar (namnet är turkiska för ”tre källor”) från Dortbunar (”fyra källor”), vars invånare till största delen är romer, även om det också finns några judar där.
När Vladajka, som för närvarande bara är en pöl, fylls på av regn, så svämmar den över och sopar bort de ruttna träbroar som går över den: då blir Dortbunar avskuren från staden och tvingas vara utan bröd i flera dagar. Men inte ens under normala förhållanden finns det något överflöd av livsmedel där. Romernas lerhyddor ser lite bättre ut och är rymligare än de judiska – troligen på grund av att romerna inte har tvingats bygga i smyg: kommunen drev med tvång bort dem från stadens centrala delar, där de bodde hopträngda på städernas torg och tilldelade dem en gratis jordlott i utkanterna. Men allmänt sett är Dortbunar Yuchbunars tvilling. Samma pölar med avfall från människor och djur, ruttnande högar vid dörrarna och rader av röda paprikor ovanför fönstren. En rom utan näsa kommer krypande på händerna mot oss. Romska barn sträcker fram händerna och ropar ”Leb!” (bröd). På ett rep som sitter sträckt mellan en latrin och en bostad som inte skiljer sig så mycket från den hänger lite smutsig och lappad tvätt på tork. Här ligger frisörsalongen: i ett kalt, dåligt belyst litet rum står en ensam ”fåtölj”, medan saxar och en trasig kam ligger i en låda. Intill ligger Bakalnitsa na drebno (livsmedelsbutiken) och bredvid den ser vi Papirosij na drebno (cigaretter, detaljhandel). I Bunar köps eller säljs ingenting i parti, allt är na drebno…
I Bunars bulgariska kvarter bor droskkuskar, åkare och makedonier. De sistnämnda är ett mellanting mellan en nation, ett parti och ett yrke. De ogillas för sin ohövlighet och sitt snyltande. På grund av droskkuskarnas hästar kallas de här kvarteren för ”stallet” – men för övrigt syns de ingenstans: både hästar, droskor och droskkuskar står till förfogande till den kommission som rekvirerar allt som krävs till krigets behov. Bara kvinnor och barn lämnas hemma. Bunar tjänar fosterlandet: fäderna spiller sitt blod, barnens magar sväller av hunger….
I en spårvagn, där konduktörens plikter utförs av en gymnasiepojke (alla konduktören är i armén), får vi en allmän bild av Bunar. Blicken fångas av hemmet för ”oäkta” barn, på vars tröskel två ”oäkta” barn står, och av myllret av makedonier, med sina breda midjeband och sina lammskinnsmössor med grön överdel. Ett ögonblick fångas den av skolbyggnaden där barnens plats har tagits av reservsoldater, och den vilar på en ny, monumental byggnad , det majestätiska slott som myndigt tornar upp sig över alla tre bunarer – judiska, romska och bulgariska – som ett triumferande förkroppsligande av social rättvisa och mänsklighet: Sofias fängelse!
Lutj nr 77 (163)
2 april 1913
”Var snäll och säg mig, har Ryssland någon politik i Balkanfrågan?”
”Ja, det har hon, jag tror att hon inte har mindre än två politiker.”
”Men då betyder det att ni inte har någon politik alls….”
”Det kanske stämmer…. Men många säger att det inte skulle finnas något Balkanförbund utan Ryssland, och följaktligen inte något krig och inga segrar.”
”Nja, det är långtifrån sanningen. Ryssland ville ha Balkanförbundet och hjälpte till att bilda det – men inte mot Turkiet, eller åtminstone inte i första hand mot Turkiet, utan mot Österrike. Det var Izvolskijs, Tjarykovs och Hartwigs politik. Ryssland behövde en mur mot Österrike. Hon ville inte ha krig mot Turkiet. Och våra rysslandsälskande tsankovister var också mot kriget, just på grund av att de var rädda för att tappa kontakten med Ryssland i sin politik. Vad gäller vår kung Ferdinand, så är huvudprincipen i hans politik följande: luta sig mot Österrike när rysslandsälskarna sitter vid makten, och tvärtom försöka närma sig Ryssland när Österrikes inflytande dominerar i regeringen. Ferdinand har påverkat alla våra politiska partier i denna anda. Om Bulgarien vill ha någon som helst självständig politik kan hon förvisso inte följa någon annan politik än denna. Alla har accepterat det här nu. Ta Danev, Ferdinands erkända medlare med den ryska regeringen, en strikt rysslandsvän som säger att vi inte ’leker politik’ med Ryssland, med andra ord att vår och Rysslands politiska linjer så att säga av nödvändighet sammanfaller – inte utan att vara påverkad av Ferdinand har han nu befriats från denna enfaldiga ryssvänlighet. Inte för inte har han skickats till Wien för att nå en överenskommelse med den österrikiska regeringen angående Albaniens öde och Serbiens utgång till havet.
”Jag måste berätta att våra hovpotentater också var bestämt mot kriget. Det finns skäl att anta att Berchtolds förslag att decentralisera Turkiet lades fram som ett svar på envisa antydningar från Sofia att den rådande situationen var outhärdlig och att man måste hitta en utväg. Men direkt efter Berchtolds tal, och det svar det möttes av, blev det uppenbart att det bara var det 101:e programmet med så kallade turkiska reformer. Som ett resultat av detta diplomatiska hopkok skulle man inte leta efter någon diplomatisk lösning, och de interna svårigheter som var förknippade med den makedonska frågan blev så intensiva här att man från timme till timme väntade sig en explosion. Då förespråkade kung Ferdinand den politik man, med eller utan skäl, här betraktade som Rysslands. Våra tidningar har ofta sagt att Balkanförbundet var ett resultat av massakrerna vid Štip och Kočani.[67] Men denna förklaring kan bara tillfredsställa kälkborgerliga dumbommar. Massakrerna i Kočani var ett blodigt svar på de makedonska revolutionära organisationernas ’dynamitpolitik’, och den politiken uppstod ur förtvivlan och hade också blivit en beståndsdel i systemet…. Makedonierna i Bulgarien drev sin linje med all energi de hade – och för att göra dem rättvisa är det inte något som de har brist på: folk säger att frågan till sist löstes utan att ta till ett ultimatum….
”Balkanförbundets grund lades till söder och väster om halvön – i Grekland och Serbien. Hursomhelst kallar sig både Venizelos och Pašić för Balkanförbundets fader, och det kanske finns någon grund för deras påstående. Det som framförallt sammanförde dem var den albanska ’fara’ som skapades av Österrike och Italien.
”Ett självständigt Albanien – det vill säga ett Albanien som i norr skulle vara undersåte till Österrike och i söder till Italien – hotade att till sist skilja Serbien från Adriatiska havet och stoppa Grekland från alla möjligheter att utvidgas territoriellt.
”Och så var det. Samtidigt som Balkanländerna, både på grund av sina inre förhållanden och den internationella situationen tvingades bilda en offensiv allians mot Turkiet, kunde inte den europeiska diplomatin hitta något bättre att göra än att för tusende gången upprepa sin besvärjelse om att den turkiska statens status quo är okränkbart. Kan du inte förklara för mig vad för sorts material diplomatin egentligen är skapad av? För inte så längesedan läste jag om Karl Marx’ artiklar om östfrågan, som han kallade ’den europeiska diplomatins pons asinorum [avgörande test]’. Vet du, det finns en hel del i dem som är mycket lärorikt även för vår tid. Artiklarna skrevs inte långt före Krimkriget, då två faktorer framstod tydligare i östfrågan: å ena sidan Rysslands envisa, om än mycket långsamma framryckning mot Konstantinopel, och å den andra västdiplomatins strävan att hålla tillbaka Ryssland. ’Turkiet’, skrev Marx, ’är den europeiska legitimitetens ömma tå. Ända sedan den första franska revolutionen har den legitima, monarkistiska regeringens maktlöshet återupptagit [uttryckt] sig i ett enda axiom: Behåll status quo. I denna övergripande överenskommelse att hålla fast vid saker som råkar vara så av en slump eller tillfällighet går det att se en testimonium paupertatis [fattig människas ed], en bekräftelse av den härskande klassens allmänna oförmåga till framsteg eller civilisation,…. Medelmåttighetens myrmidoner,[68] som Béranger kallar dem, utan historiska kunskaper eller insikter i fakta, utan idéer, utan initiativ, avgudar de det status quo som de själva har fumlat ihop, väl insatta i vad fumlande och klumpigt yrkeskunnande är.’
”’Vi har sett hur de europeiska statsmännens envisa okunskap, deras av tiden helgade rutiner och ärftliga intellektuella dåsighet får dem att rygga från varje försök att besvara denna fråga (vad ska det bli av Turkiet i Europa?)’
”Inte illa sagt, eller hur? Och det gäller punkt för punkt de diplomatiska barnbarn som sedan dessa dagar har efterträtt sina fäder och farfäder. Men, frågar Marx, skulle fördrivningen av turkarna från Europa innebära att Ryssland eller Österrike skulle härska över Balkanhalvön? Och han svarar: Nej, folken på Balkan kommer bara att söka stöd bland de europeiska stormakterna så länge de själva fortsätter i slaveri och förnedring.
”’Faktum är att det har bildats starka ryssfientliga partier i alla de länder som har dykt upp på turkisk mark och fått antingen total eller delvis självständighet.’[69]
”Han drar kort sagt slutsatsen att den bästa garantin för Balkanhalvöns immunitet mot Rysslands och Österrikes anspråk inte är att bevara ett ruttet status quo, utan att det ligger i Balkanfolkens egen frihet och oberoende. Och denna slutsats hamras först nu, 60 år senare, in i diplomaternas skallar med hjälp av gevärseld. Men jag har kommit bort lite från frågan….
”Låt oss tala öppet: Rysslands befriande roll på Balkan slutade när de befriade folken visade att de ville använda friheten åt sig själva. Vi kan se hur Ryssland redan på 1880-talet antog linjen att bevara status quo på Balkan. Det finns två skäl till det. För det första vet vi redan att varje stärkande av Balkanländerna gör dem mer självständiga i förhållande till det europeiska, inklusive det ryska, förmyndarskapet. För det andra flyttade Ryssland under denna period uppmärksamheten till Fjärran östern, och så länge hon hade händerna fulla där, ville hon befästa saker och Fjärran Östern, eller oordning, på Balkanhalvön. Det nederlag som Rysslands Fjärran östernpolitik led i Manchuriet gjorde givetvis henne mindre förmögen att ta initiativet under den fortsatta avvecklingen av Turkiet. Och nu har din regering i Petersburg slutligen antagit ståndpunkten att säkerställa Turkiets enhet – just den politik som den europeiska diplomatin under så lång tid använde mot Ryssland.
”Låt oss återigen vara öppenhjärtiga: status quo på Balkan innebär inte att Petersburgs diplomati gör någon mystisk knäböjning inför sultanens rättigheter, utan bara att den bevarar det turkiska arvet tills det blir bättre tider. För närvarande handlar det inte om att Europa bromsar Ryssland utan om att Ryssland bromsar Österrike under hennes stadiga framryckning mot Thessaloniki. Under sitt försök att göra detta agerar er diplomati längs två vägar: å ena sidan försöker den på ett luddigt sätt gå i takt med Österrike, och hoppas på detta sätt utveckla något som liknar en ömsesidig säkerhetsöverenskommelse mellan de två staterna, samtidigt som den å andra sidan inte är helt förvissad om en sådan överenskommelse och därför försöker smida samman Balkanländerna för att avvisa Habsburgmonarkins anspråk. När era diplomater efter bästa förmåga hjälpte till att bilda Balkanförbundet, tänkte de i detta skede inte alls kasta ut turkarna från Europa. Ryssland är långtifrån redo att genomföra detta företag, och ännu viktigare är att de om de gjorde det skulle riskera en konflikt med Bulgarien om hur det turkiska arvet skulle disponeras. Ryssland behövde Bulgarien som den viktigaste länken i en allians på Balkan mot Österrike-Ungern. Vad skulle det egentligen vara för allians utan Bulgarien?
”Men vi bulgarer har vår egen politik, och för närvarande är den inte riktad mot Donaumonarkin utan mot Turkiet. Efter vacklan och inre motsättningar accepterade Bulgarien tanken på en allians, men samtidigt använde de sitt inflytande för att omvandla Balkanförbundet från ett verktyg för Rysslands politik till ett verktyg för en ren Balkanpolitik. Polemiken i era halvofficiella tidningar klargjorde en hel del för oss. Det officiella Ryssland skrämdes uppenbarligen av den riktning som händelserna tog på Balkan. Och när framtidsutsikten av ett krig på Balkan syntes tydligt vid den nära horisonten uppmanade Ryssland Serbien att lämna Bulgarien åt sitt eget öde. Men Serbien drog sig inte tillbaka. Den bedrövliga roll som Petersburgs diplomati spelade under annekteringskrisen var alltför färsk i de serbiska politikernas minne. Precis som här var marken under Nikola Pašićs fötter på väg att bli väldigt varm, och han var tvungen att säga till sig själv: nu eller aldrig.
”Det officiella Rysslands avvaktande och misstänksamma inställning mot de allierade, hennes flirt med Österrike och att hon driver på rumänerna – hur ska man egentligen tolka Sazonovs senaste intervju? – alltihopa beror på Rysslands besvikelse med Balkanförbundet som hon själv befrämjade. Och nu har saker och ting nått en punkt i ert land där orkestrar inte får spela Sjumi, Maritsa [Försvinn, Maritsa] på restauranger…. Det var därför jag frågade dig i början av vårt samtal: har Ryssland någon politik i Balkanfrågan?
”När vi förenade Bulgarien med Östra Rumelien gjorde Ryssland allt för att gå mot det, och lät oss via sina ombud förstå att det var en oläglig åtgärd. När vi för fyra år sedan utropade vår självständighet, förkunnade Ryssland: ’Det är olägligt.’ Och till sist: när vi nu har inlett ett krig mot Turkiet, underlåter Sazonov återigen inte att förklara för oss att det är ’olägligt’. Men jag frågar er: om det inte var rätt tidpunkt 1885, eller 1908, eller 1912, angav då era diplomater under dessa 20 år någonsin för oss något tillfälle som enligt deras uppfattning var ’lägligt’? Nå, låt oss då själva välja rätt tidpunkt att agera.
”Som du vet älskar jag Ryssland högeligen, jag är knuten till henne med många band, men vad gäller den officiella ryska diplomatin anser jag det idag vara lämpligast att upprepa de ord som Tsankov 1881 yttrade till det ryska diplomatiska ombudet Chitrovo: ’Vi får ingen honung från er, men heller inga törnen.’
”Givetvis måste vi med största artighet säga samma sak till Europas alla andra diplomater, när de arbetar i sitt anletes svett för vår lycka. ’Varken honung eller törnen’, mina herrar! Vi kommer desto mer bestämt och tillfredsställande själva göra upp med Turkiet, utan någon inblandning från Europa. Europa lägger sig till med en min av rädsla för att vi kommer att vara överdrivet krävande. Och det ska komma från Europa – det vill säga från Österrike-Ungern som annekterade Bosnien; från Italien som erövrade Tripolitanien; från Ryssland som aldrig släpper blicken från Konstantinopel .… Detta är det Europa som kommer för att predika återhållsamhet och behärskning. I sanning en syn för Olympens gudar!
”Och tro mig, ändå finns det verkliga och mycket allvarliga skäl för Bulgarien och hennes allierade att visa återhållsamhet. Våra resurser är inte obegränsade, och inte heller är vårt lager av män det. Alla känner till det. Vi kan inte dra ut på kriget. Inte heller är det värt att vi för fram krav som oundvikligen skulle få oss i konflikt med Europa eller våra allierade på Balkan. Allt detta är tillräckligt goda orsaker för att visa återhållsamhet och självbehärskning. Vi känner inget behov av att undervisas av Europa. Vi kommer inte att inta Konstantinopel. Om vi marscherar mot den staden så är det bara för att visa vår styrka. Men vi vill inte hänga ’Tsarigrad’ runt halsen – och inte bara för att vi fruktar svårigheter med Ryssland, utan också för att Konstantinopel överstiger vår förmåga. Denna stad med en miljon rastlösa invånare som tillhör flera olika raser kräver en garnison med 100.000 man för att hålla ordning. Vi skulle tvingas ändra hela vårt levnadssätt, och det skulle anstränga vårt lands ekonomiska resurser till det yttersta: istället för skolor, vägar och sjukhus till Bulgarien, skulle statens alla intäkter behöva användas för att upprätthålla ordningen och tillräcklig praktfullhet i Konstantinopel. Denna stad borde neutraliseras och göras till en internationell ansvarighet: en fri stad och en fri hamn.
”Personligen har jag samma uppfattning om Thessaloniki. Jag vet inte exakt vad våra diplomater har kommit överens om med Grekland och Serbien, men jag tror att en del saker, och inte heller sekundära frågor, återstår att avgöra. Och om så bara av detta skäl ser jag en omvandling av Thessaloniki till en internationell hamn som det bästa sättet att säkerställa goda grannförhållanden mellan oss och Grekland och Serbien.
”Era diplomater tjurar. De skulle inte ha något emot att frysa Balkan i tio år till, i väntan på bättre tider. Hur kan de undgå att förstå att det i vår tid är allt mindre möjligt att styra Balkans öde utifrån? Vi växer upp, får självförtroende och blir självständiga. Sazonov kommer inte att kunna hitta någon bot för detta. Under de allra första åren av den nuvarande fasen i vår existens som stat sa vi till våra beskyddare: ’Bulgarien kommer att följa sin egen linje.’ Trots vacklan åt ena eller andra hållet har vi hållit oss till detta program. Nu är vi redo att ta ännu ett steg framåt, ett mycket viktigt steg. Oavsett om de som vägleder vårt öde tycker om det eller ej, så kommer detta krig att bli den historiska inledningen till en Balkanfederation, som kommer att vara det bästa bålverket för vår halvös oberoende. Så de diplomatiska kansliernas kronrådsmedlemmar bör vänja sig vid tanken att Balkanhalvön ’kommer att följa sin egen linje….’”
Sofia
Djen nr 38
9 november 1912
”Vår inhemska makedonska organisation”, började Hristo Matov, ledare för en av de makedonska revolutionära strömningarna, ”har funnits kontinuerligt sedan 1893. Men under den första perioden, mellan 1893 och 1902, behöll organisationen en laglig bas. Men inbilla dig inte att jag med ’laglig’ menar att hålla sig inom Turkiets lagar. Nej. Men medlemmarna i vår organisation – intellektuella och bönder – stannade kvar på sina vanliga platser, lämnade inte sina vanliga yrken, och anammade inga militära kampmetoder. Vi kallar deras verksamhet ’laglig’ i motsats till tjetnik-verksamhet. En tjetnik är i de flesta fall en medlem i den ’lagliga’ organisationen som har komprometterats i de turkiska myndigheternas ögon: han överger sitt jobb och sin familj, och ger sig iväg mot bergen med ett gevär på axeln. Men tjetnikernas kamp inleddes först senare. Som du minns hade vi ett massuppror 1903.[70] Efter att de upproriska bönderna hade slagits ner inleddes tjetnikernas kamp, som pågick alla åren mellan 1904 och 1908. Som ett resultat av upproret och denna kamp tvingades Turkiet genomföra en ekonomisk reform i Makedonien, och de europeiska stormakterna utarbetade Tallinnprogrammet.[71] Det var en stor moralisk seger för oss. Den internationella diplomatin hade börjat räkna med oss på allvar. Men då bröt den turkiska revolutionen ut. Tjetnikernas kamp upphörde. Varför? Många av de makedonska ledarna var säkra på att den turkiska konstitutionen skulle göra det möjligt att genomföra en laglig och fredlig kamp för långtgående reformer i Makedonien. Jag och mina nära vänner trodde inte det, men det fanns andra som gjorde det. Sandansky gjorde det, och även Tjernopeev. De flesta partisangrupperna kom ner från bergen. Vid den tiden sa jag till två av deras befälhavare, Petar Atsev och Petar Chaulev: ’Återvänd till bergen igen, säg till de andra att stanna kvar, och behåll era gevär.’ De återvände, men det var redan försent, och de kom också ner igen. Då sa vi att vi åtminstone måste hålla igång den lagliga organisationen. Vår styrka har alltid funnits i böndernas massorganisationer, och i viss mån bland stadsinvånare, och inte i partisangrupperna. Partisangrupperna var bara små väpnade band som hämtades ur massorganisationernas led.
”Missnöjet med ungturkarna blev snabbt uppenbart. Men då ägde Abdul Hamids kontrarevolution rum, och efter det, i april 1909, en ny seger för kommittén, med öppet samarbete från makedoniernas sida.[72] Ungturkarna sa till oss: ’Ha tålamod, ge oss tid, så kommer vi att genomföra reformer i Makedonien.’ Precis som tidigare var jag inte övertygad. Men det var omöjligt att låta bli att göra experimentet. Våra chorbadjier, de rika männen, hade under den föregående perioden stött oss först under tvång. Nu var de först att möta ungturkarna halvvägs. Många av de intellektuella följde dem. Även en hel del revolutionärer trodde att det gick att lyckas på detta sätt. Vi fullföljde experimentet och bildade lagliga makedonska klubbar. En del handlade med fullständigt förtroende, medan jag och mina vänner deltog bara motvilligt. Om vi inte hade genomfört denna verksamhet så skulle en hel del folk ha vänt sig mot oss. Partisangrupperna upplöstes fullständigt. Från och med 1908 till våren 1910 existerade inte en enda av dem i Makedonien. Befälhavarna och fotfolket gick antingen med i klubbar eller drog sig helt enkelt i bakgrunden för att se vad som skulle hända.
”Men även i klubbarna förblev vi trogna vårt program. Chorbadjier och de moderata försökte i allmänhet nå en överenskommelse med ungturkarna till varje pris. De var beredda att minska våra krav till ett minimum. Vi ansåg inte att det gick att göra några praktiska framsteg under ungturkarnas regim, och gick mot denna kompromisspolitik. I klubbarna kämpade vi för ett program av fullständigt självstyre för Makedonien. När vi gjorde detta befattade vi oss främst med att skola folket i misstro mot ungturkarna, krossa alla illusioner och revolutionera makedonierna. Och det var faktiskt det som hände. Kravet på självständighet vände omedelbart ungturkarna mot oss. Det blev uppenbart att det inte var möjligt med någon överenskommelse. Därmed förlorade klubbarna sin betydelse för oss. Vi höll en kongress med delegater från klubbarna och beslutade: det lagliga arbetet ger inga resultat, ungturkarnas kommitté ignorerade oss, den bulgariska regeringen ignorerade oss, folket var desillusionerat – vi måste upplösa klubborganisationen och återvända till den revolutionära vägen. Men just då fick vi höra nyheterna att turkarna skulle genomföra en lag för att förbjuda alla nationella organisationer. Så vi ändrade vårt beslut: vi skulle trots allt inte upplösa klubbarna, utan tvinga ungturkarna att själva göra det – en bra lärdom för de moderata. Ni trodde på den nya regimen, mina herrar – se nu vad det lagliga arbetet är värt!
”Efter ett uppehåll på 15 månader slog vi alltså in på vår gamla väg igen. Vi började stärka organisationerna i byarna och återupplivade partisangrupperna.
Våra organisationsformer har utvecklats under perioden före revolutionen i Turkiet. Vi byggde efter detta mönster. Vi återinrättade en byrå för vår kommitté i alla byar och städer, så långt det var möjligt vald men åtminstone bestående av befolkningens bästa och mest tillförlitliga delar. Val ägde rum efter uppgörelse med partisangrupperna. På en del ställen organiserades också juridiska byråer, medlingskommissioner, för att lösa gräl eller dispyter bland makedonierna själva. Före 1908 hade vi haft sådana kommissioner överallt. Och sedan en milis i varje by: befälhavare, underbefäl, 10-25 grabbar. Tidigare hade alla våra miliser vapen. Men som du vet avväpnade ungturkarna folket. De tog vapnen från en del, medan andra lämnade in dem frivilligt. Det innebar att vi hade svårigheter vad gäller beväpningen. Men det fanns fortfarande distrikt som hade behållit nästan alla sina vapen. Nu ska jag tala om partisangrupperna. Det fanns en, två eller tre sådana i alla landsbygdsdistrikt. Den vanligaste storleken var 5–10 man. Men under de senaste åren hade en hel del av medlemmarna i våra ’lagliga’ organisationer blivit komprometterade hos myndigheterna: en del flydde till Bulgarien, andra anslöt sig till partisanenheterna. Det gick att öka storleken på dessa enheter. Alla tjetniker var förstås beväpnade.”
”Vad gjorde enheterna innan kriget?”
”När vi började återupprätta vår militära organisation 1910 sa vi till oss själva: Vi måste inte börja om från början igen, som 1893 – vi har 20 år bakom oss, först med en period av fredligt arbete, sedan upproret 1903 och fyra år med tjetnikernas aktivitet. Upproret tvingade Turkiet att förkunna en ekonomisk reform, som i princip innebar ett första steg mot självständighet för Makedonien. Partisankampen fick diplomaterna att träffas i Riga. Allt detta utgjorde ett kapital. Därför behövde vi inte börja med förberedande arbete. Vi kunde lita till våra tidigare landvinningar och omedelbart gå vidare med militära aktioner. Men eftersom vi inte var redo för stora massuppror beslutade vi att börja med partisanoperationer. Vårt mål var att återigen få Europas och Bulgariens uppmärksamhet, påminna världen om att vi levde och att ingenting hade förändrats. Vår mest omedelbara uppgift var att få till stånd ännu en diplomatisk intervention. Låt mig påminna om en del av partisanaktionerna under denna period.
”1910 sprängde vi ett tåg mellan Kumanovo och Skopje. Spåret förstördes och vagnarna välte. Samma år genomförde vi tre eller fyra mindre aktioner.
”På vintern 1911 förstörde vi ett tåg nära Dojran. I Kičevo sprängde vi hukumet (regeringsbyggnaden), i Thessaloniki en bank, i Veles järnvägsstationen, och så vidare.
”På sommaren 1912 inleddes en ny serie aktioner. Mellan Veles och Skopje förstörde vi 17 godsvagnar. För att få igång järnvägen igen tvingades turkarna bygga en parallell linje. I Thessaloniki förstörde vi först det österrikiska postkontoret och sedan spårvagnsgaraget. I Kruševo sprängde vi hukumet. Och så vidare.
”Vi anklagas för att våra aktioner provocerade fram massakrerna vid Štip och Kočani, som förvisso var det som gav den sista knuffen för att inleda det nuvarande kriget. Det som i själva verket hände i Štip var att en tjetnik tog med sig en bomb till hukumet, som var inställd för att explodera vid en viss tidpunkt, men stället var stängt. Han visste inte hur han skulle stoppa mekanismen. Så han lämnade bomben i en turkisk affär. ’Se efter det här paketet’, sa han, ’medan jag går och hämtar min åsna.’ Tre eller fyra personer dödades och affären sprängdes i stycken. Det var det som ledde till massakern.”
”Stämmer det att den makedonska befolkningen under de senaste har blivit fientligt inställd till partisanerna?”
”Nej det gör det inte. Det är krig här nu, allt syns öppet och jag har ingen orsak att försöka framställa situationen bättre än den är. Och jag säger till dig: största delen av befolkningen har välkomnat att tjetnik-verksamheten har återupptagits. Som jag sa förekom det ingen partisankamp under 15 månader, under smekmånaden med den turkiska konstitutionen, och när vi satte igång igen gick vi fram försiktigt. Hur skulle folket reagera? Men vad hände? Bönderna började förebrå oss: ’Varför gömmer ni er? Tar ni oss för förrädare?’ Så tjetnikerna kom ut öppet. Det fanns också en annan anledning att göra det. Det finns två eller tre chorbadjier i varje by som de revolutionära bönderna är rädda för, eftersom de kan fungera som tjallare. Dessa personer tvingades gå med i organisatio–nen och åtaga sig att dela på ansvaret för dess verksamhet. Det är lätt att göra: en partisanenhet tar sig till en chorbadjis hus och tillbringar natten där, oavsett om de gillar det eller inte…. Så under loppet av en enda månad gjorde partisanerna sig kända för nästan alla.
”När en partisanenhet kommer till en by, möts den av den lokala milisen, och under ledning av en eller två tjetniker sätts vakter ut. Om turkarna angriper måste milisen kämpa sida vid sida med partisanerna…. Vi trodde att bönderna skulle ha förlorat vapenvanan under tiden som den väpnade kampen var inställd. Men det visade sig att vi hade fel. Det har funnits fall nyligen där en milis med fem eller sex män har hållit stånd mot en hel turkisk division – bakom skydd förstås.
”Det sägs att bönderna har lidit materiellt på grund av partisanerna. Turkarna brände byar för att de gömde vapen. Och de säger att partisanerna gav bönderna höga böter för att de överlämnade sina vapen till turkarna. Det har givetvis förekommit sådana fall. Men det vore fel att anta att makedonierna upplever partisanerna som en börda. Det är tvärtom just böndernas ekonomiska intressen som har fått dem att söka sig till partisanerna. Tack vare organisationen blev våra bönder redan innan den turkiska revolutionen fullvärdiga ägare till sin mark på tjiftlikerna, det vill säga de turkiska godsägarnas, bejernas, egendomar. Varenda bej flydde livrädda till städerna. Bönderna rapporterade hur stor skörden var till bejen, och han måste nöja sig med det. Men efter att konstitutionen hade tillkännagivits, och partisanernas aktivitet upphörde, återvände bejerna till tjiftlikerna fullt medvetna om sina rättigheter, och återupprättade sin regim. 1908 såg jag själv ett sådant fall. I byn Trubarevo i Skopjedistriktet hade bejen återvänt och levde bekvämt. För att roa sig hade han bjudit in romska musiker och kvinnor med tamburiner till byn, och inkvarterade dem i böndernas hus. ’När partisanerna var här’, sa bönderna till mig, ’så visade sig inte bejen här, men nu när partisanerna har gett sig av har han till och med inkvarterat romer hos oss.’
”Tjetnikerna tvingade bejerna att sälja sina egendomar, och bara till deras egna bönder – inga andra vågade bjuda. Under beskydd av partisanenheter fick bönderna ofta rätt att sänka den höga skatt de tvingades betala, tionde, till hälften av vad de hade beskattats på tidigare. Begliktjiya – det vill säga den person som räknade de få kreatur som i Turkiet påförs en speciell skatt vid namn beglik – tvingades skriva in i sitt register det antal får som bönderna själva sa att de hade.
”För majoriteten av bönderna är självständighet för Makedonien en abstrakt paroll. Men ekonomiska fördelar och försvar mot bejernas och administrationens godtyckliga styre är en helt annan sak. Och det fixade tjetnikerna. När partisanenheterna försvann 1908, så försvann alla dessa bra saker med dem. Tidigare hade bejerna sålt sin mark till makedonier, men nu började de sälja den till ungturkarnas regering, som försökte kolonisera denna mark med muhadjirer, det vill säga muslimska invandrare från Bosnien, Kaukasien, Bulgarien och andra ställen.
”Men när partisanenheterna återupplivades 1910 började den tidigare situationen återupprättas på tjiftlikerna….”
”Vilken roll spelar partisanerna under detta krig?”
”Det är en fråga som jag av uppenbara skäl bara kan besvara på ett högst allmänt sätt. Vi opererar bredvid den bulgariska armén – inte bara i dess intressen, men under befäl av dess officerare.
”Det skulle givetvis inte tjäna vår sak om vi skulle revoltera i områden långt från krigsscenen: det skulle bara leda till massakrer. I dessa områden genomför miliserna, under ledning av tjetnikerna bara hemlig sabotageverksamhet – kapa telegrafledningar när det är möjligt, riva upp räls och sådana saker.
”I de områden där det pågår militära operationer ställer sig partisanenheterna direkt till armébefälhavarnas förfogande. De är ovärderliga för spaning, sabotageaktioner och partisanangrepp. När mobiliseringen inleddes förstörde partisanenheterna mellan den bulgariska fronten och Kočani två vägbroar som var av stor betydelse för det turkiska artilleriet. Innan kriget började förstördes bron i Kresna, passagen nära Djumaia. Från Kočani skickade brigadbefälhavaren tjetniker till Štip för att kapa telegrafledningar. Det får en mycket demoraliserande effekt på isolerade turkiska garnisoner och avdelningar: i ett slag isoleras de från sitt högkvarter, och ofta överger de då viktiga ställningar utan strid. Partisanenheter angriper också turkiska försörjningskolonner och utgör ett ständigt hot mot den turkiska eftertruppen. De makedonska krigarna leds av så erfarna befälhavare som Efrem Čučkov, Kristo Bulgariyat, Mihail Gerdzhikov och andra. Du kommer att höra dessa namn mer än en gång under detta krig.
”Vad vill vi uppnå – självstyre för Makedonien eller union med Bulgarien? Det är en fullt naturlig fråga för dig att ställa. Och om du hade ställt den innan kriget skulle jag inte tvekat att besvara den. Men nu när vi kämpar med Serbien och Grekland som våra allierade måste jag be om tillåtelse att inte svara på din sista fråga.
”Är det önskvärt med ett ryskt ingripande? Även den frågan har jag svårt att ge ett svar på.”
Här visade den makedonska revolutionären och dynamitarden sin andra sida – diplomaten. Vid första anblick kan psykologin hos en tjetnik, som försöker lösa komplicerade politiska problem genom att placera bomber i turkiska administrationsbyggnader, sakna kontaktpunkter med de diplomatiska kontorens politik…. Men det är inte alls så. Till skillnad från samhällsrevolutionärer strävar nationella revolutionärer alltid efter att knyta sina konspiratoriska operationer till dynastiernas och diplomaternas aktivitet, antingen sina egna länders eller andras aktivitet. När det handlar om en ung nations territoriella och politiska självbestämmande så fungerar Carbonaris otåliga aktioner oftast bara som inledning, komplettering och stimulans av dynastiernas och de diplomatiska krafternas långsamma åtgärder, och vid första bästa tillfälle överlämnar de det politiska initiativet till de sistnämnda. Det hände med Mazzini och Garibaldi under det klassiska exemplet med kampen för att ena Italien. Den gamla Carbonari-republikanen Giuseppe Mazzini erkände bara ”Gud och folket”, men tvingades ändå i det avgörande ögonblicket kliva åt sidan för att lämna plats åt Savojen-dynastin mellan folket och gud. Och om ungraren Kossuth och italienaren Mazzini ofta vädjade till både folket och den europeiska diplomatin, så påtvingas en sådan taktik mycket mer direkt på revolutionärerna i det lilla, kulturellt underutvecklade Makedonien, som hamnat i en korsning mellan internationella intressen. Inte ens under sina största framgångar kunde de makedonska revolutionärerna lura sig själva med uppfattningen att Makedonien fara da se [kommer att ta hand om det själv]. Höjdpunkten på deras ansträngningar var alltid när de lyckades dra till sig den europeiska diplomatins och den bulgariska regeringens uppmärksamhet. Barbariska jordbruksförhållanden och liknande ”administrativa” metoder tvingade makedonierna att ta till desperata uppror och partisankamp. Och den helt uppenbara omöjligheten att avgöra Makedoniens öde med hjälp av hennes egen styrka tvingade dem erfarenhetsmässigt att intressera sig för de stora och små ländernas ambitioner, och i varje givet ögonblick välja minsta motståndets väg. Dessa konspiratörer var lika mycket hemma i konsulat och ambassader som i bergen bland yrkessoldater. När de förberedde sig för att spränga en bomb, försäkrade de sig först och mycket kunnigt vilket eko den skulle ge i den ”inflytelserika” europeiska pressen, och vem bland diplomatins alkemister som skulle omvandla deras dynamit till en ny not ”om den makedonska frågan”. På så sätt formades denna man med två sidor, som kombinerade den desperata dynamitarden med diplomaten, vars sinne var upptaget med både det konspiratoriska arbetets hemligheter och de utländska ministeriernas hemligheter.
Kriget har sugit i sig den makedonska revolutionären. Det har skickat ”anarkisten” Gerdzhikov för att kapa telegrafledningar, och anförtrott den gamle konspiratören Georgij Petrov med att sköta den makedonska legionens försörjningstjänst. Oavsett hur kriget må utvecklas och oavsett hur det slutar, så kommer det hursomhelst för alltid göra slut på de psykologiska premisserna bakom de makedonska tjetnikernas praktik och ideologi. Efter de kolossala ansträngningar och uppoffringar som krävts för detta försök att kapa Balkans gordiska knut, kommer det aldrig att bli möjligt att få någon att placera bomber i Makedoniens hukumeter. Tjetnikernas kamp har till slut blivit förlegad. Khristo Matov och hans vänner utgör en utdöd politisk art.
Kievskaja Mysl nr 293
22 oktober 1912
Otvivelaktigt befinner vi oss nu i ett av de mest kritiska skedena i östfrågans utveckling, och det nuvarande kriget måste betraktas som ännu en av de vanliga smärtsamma operationer som då och då genomförs på den ”sjuke mannens” senila organism.[73]
Det har pågått länge nu. Inte en enda av de delar som östfrågan består av har lösts med fredliga medel, och trots att den europeiska diplomatin har använt all sorts våld som finns tillgängligt i de internationella relationerna, har den alltid visat sig vara hjälplös inför den turkiska regeringens envisa ovilja, eller rättare sagt oförmåga, att ändra på den rådande ordningen. Förvisso är det sant att diplomatin själv i betydande grad är ansvarig för det faktum att många problem under en lång period har lämnats olösta, och så småningom lett till en eller annan katastrof. Men det är också sant, att Turkiet inte ens med välvilja och maximal smidighet kunde ha förhindrat en enda av de katastrofer som har fått dess gränser att krympa alltmer, tills de slutligen har tryckts tillbaka ända till tröskeln till Asien.
En av beståndsdelarna i östfrågan är frågan om Armenien, som har uppstått av samma orsak som frågan om Makedonien. Och om den sistnämnda har lyckats leda till ett krig som måste leda till att den slutligen blir löst, så är det naturligt att den armeniska frågan nu borde bli nästa fråga på dagordningen, i synnerhet som situationen i Armenien alltid har varit värre än i Makedonien. För Makedonien har närheten till Bulgarien utgjort en stor fördel.
I själva verket har den revolutionära rörelsen i Makedonien alltid fått inte bara moraliskt utan också materiellt stöd från Bulgarien: efter ett misslyckat uppror kunde de makedonska revolutionärerna lugnt dra sig till baka till Bulgarien, där en trygg och till och med välkomnande tillflyktsort alltid väntade dem. Dessutom (och det var det viktigaste resultatet av närheten till Bulgarien), gick Turkiet sällan till ytterligheter när de tog itu med Makedonien, eftersom de inte kunde låta bli att räkna med möjligheten att det ständiga hotet från Bulgarien en dag kunde ta formen av en aktiv intervention.
Turkiets armeniska befolkning befann sig i en helt annan situation. Även i händelse av framgångsrika operationer kunde givetvis inte deras upprorsstyrkor bli kvar så länge på turkiskt territorium, utan var tvungna att dra sig tillbaka över gränsen, dvs. antingen till Persien eller Kaukasien. Men det är välkänt att den turkiska regeringen inte brydde sig särskilt mycket om Persien utan fortsatte att förfölja armenierna in på persiskt territorium. När armenierna tog sig över gränsen blev de dessutom indragna i sammandrabbningar med de persiska kurderna, som utgjorde en lika stor fara för dem som turkarna. På ryskt territorium tvingades de armeniska flyktingarna alltid att gömma sig, eftersom de ryska myndigheterna inte såg dem som offer för de fruktansvärda omständigheter som rådde i Turkiet, utan helt enkelt som revolutionärer. Och som alla vet måste revolutionärer alltid kastas i fängelse, oavsett om de kommer från Nicaragua eller från Filippinerna. På 1890-talet och början av 1900-talet var fängelserna i Kaukasien till hälften fyllda av ”politiska brottslingar”, vars enda brott bestod av att ha försökt förbättra situationen för sina landsmän, som utsattes för systematiska massakrer som skulle ha fått hela den civiliserade världen att rysa. Diplomater som furst Lobanov-Rostovskij gav Abdul Hamid fria händer att utrota armenierna, och administratörer som furst Golitsyn skickade de som vågade protestera mot sultanens massakrer att ruttna i fängelset.
Så den armeniska frågan har återigen blivit aktuell. Den dog egentligen aldrig, utan lugnade sig bara för en tid under perioden 1897-1901, då de fruktansvärda massakrerna 1894-1896 hade brutit ner befolkningen till fullkomlig förtvivlan och uttömt de revolutionära organisationernas resurser.[74] Det måste tilläggas att armenierna också tappade tron på diplomatiska ingripanden, och av denna orsak ställdes den revolutionära rörelsen tillfälligt in. Med början 1901 upplevde rörelsen en viss återhämtning, som fick sin kulmen i Samsunupproret 1904, under ledning av den berömde Andranik. Men denna aktion gav inga positiva resultat, och tillsammans med en del av sina partisaner tvingades Andranik lämna sina inhemska berg. Men sedan denna tid har det pågått en oavbruten intensiv revolutionär propaganda, beväpning av folket och sporadiska utbrott. Om det hade dröjt ännu längre innan Turkiet antog en konstitution är det fullt möjligt att det turkiska Armenien hade blivit scenen för en ny revolt i stor skala, där både turkar och armenier hade deltagit.
Den turkiska konstitutionen gav armenierna nytt hopp. Det enda den innebar för dem var förvisso bara löften om en förbättrad ställning, men de var beredda att tro på löften från personer som hade krossat Abdul Hamids absoluta envälde. De förlät dem till och med Adana, med dess tiotusentals offer. Inte ens efter dessa mardrömsmassakrer tappade de tilltron till de eder som ungturkarna hade svurit.[75] Armeniernas uppriktiga önskan att arbeta hand i hand med turkarna gick så långt att det mest inflytelserika armeniska partiet, Dasjnaktsutiun, slöt en formell pakt med ungturkarnas parti Enhet och framsteg för att stöda den konstitutionella regimen, och genomföra åtgärder för lokalt styre som senare skulle utvecklas till kulturellt nationellt självstyre. Strax efter det beslutade regeringen, på begäran från samma armeniska parti, att bortse från motståndet från reaktionära element bland turkarna och kalla in både kristna och muslimer till militärtjänst, och i slutet av 1909 utfärdade inrikesministeriet en lag att vilâyeterna skulle bli administrativt decentraliserade, och inrätta råd som skulle arbeta med generalguvernörerna, och där representanter för lokalinvånarna skulle delta.
Men som det alltid har skett i Turkiet stannade decentraliseringen kvar på pappret och regeringens löften visade sig bara vara tomt prat. Det blev snart tydligt för alla att konstitutionen bara hade ändrat saker och ting på utsidan medan innehållet förblev detsamma. Inte en enda av de utlovade reformerna genomfördes, och under förra året inleddes systematiska massakrer i de armeniska provinserna, som nu har nått skrämmande proportioner. Sedan mars i år har under en period på 6 månader 60 armenier blivit dödade bara i vilâyeten Van, och mer än 200 har skadats och rånats. Vädjanden till centralregeringen och klagomål på de lokala myndigheternas passivitet har inte lett till några resultat. De män som är skyldiga till dessa mord är fortfarande på fri fot, och de inte bara fortsätter att begå sina illdåd utan skyddas till och med av myndigheternas representanter. Det svar som inrikesministern gav på klagomålen från den armeniska patriarken är ytterst karakteristiskt: ”Jag ser inget ovanligt i detta fall”, sa han, ”bara de vanliga morden. Och om dessa våldshandlingar inte äger rum så är det ingen idé att regeringen existerar.”
Efter ett sådant svar var det helt uppenbart att armenierna återigen hade lämnats åt sitt öde, och att massakrer på armenier återigen betraktades som något normalt och naturligt. Efter det kom den ödesmättade ”armeniska frågan” åter upp för första gången sedan konstitutionsförklaringen, och det var under denna rubrik som nyheterna om grymheterna i Armenien började publiceras i de arme–niska tidningarna: på detta sätt riktades ännu en gång en indirekt vädjan över Turkiets huvud till den allmänna opinionen i Europa.
Orsaken till att den armeniska frågan existerar måste sökas i den turkiska härskande kastens traditionella politik mot ”främmande element”, och i den ekonomiska ställning som invånarna i de armeniska provinserna har. Ungturkarnas hyllade ottomanism förföll mycket snabbt till islamism, och sedan till och med till turkism. Ungturkarna medgav att den nya regimen bara kunde konsolideras, och imperiet överhuvudtaget hålla samman, om det fanns fullständigt lika rättigheter bland befolkningens alla grupper, utan åtskillnad av nationalitet eller religion, och de definierade dessa lika rättigheter med begreppet ottomanism. Men vid sin kongress i Thessaloniki (oktober 1910) kungjorde de samtidigt att de muslimska nationaliteterna hade en privilegierad ställning gentemot de icke muslimska nationaliteterna, och förkunnade att de turkiska delarna var den stöttepelare på vilken staten vilade. I synnerhet utgjorde ”kristna” – och det var så de rättfärdigade sitt dekret – ett otillförlitligt element. I Rumelien, sas det, riktar de blickarna mot Bulgarien, Serbien och Grekland, och i Anatolien mot stormakterna, speciellt Ryssland. Kristna kan aldrig uppriktigt betrakta sig som medlemmar i det turkiska imperiet, och av denna orsak kan de bara tolereras. Att garantera dem lika rättigheter och erkänna deras speciella nationella intressen och strävanden skulle därmed innebära att man skapade villkor för att störta det i sitt eget hem. Vad gäller de muslimska nationaliteterna går det inte att bevilja dem alla samma tilltro, eftersom araber och albaner fortsätter att hysa separatistiska tendenser, och kurderna lätt påverkas av den ryska propagandan. Den enda del som regeringen därför kan lita på är den turkiska befolkningen, och av detta skäl måste den ungturkiska kommittén och Turkiets regerings omsorger inriktas på att stärka turkarnas politiska inflytande och ekonomiska ställning, speciellt i Anatolien och Rumelien, tillsammans med de andra nationaliteter som tillhör den turkiska familjen. Den första praktiska åtgärden i denna riktning var satsningen på muhadjir (bosättning). Det ungturkiska parlamentet röstade för att en mycket stor summa pengar skulle spenderas på att flytta turkar och tatarer från Bosnien, Bulgarien, Kaukasien, och till och med från Afrika och Afghanistan, och placera dem i de provinser där kristna nationaliteter utgjorde en kompakt majoritet. Inom kort hade den bästa marken i Makedonien, och även i viss mån i Armenien, tilldelats muhadjirer, och om projektet inte blomstrade och majoriteten av bosättarna återvände hem, så måste det tillskrivas den turkiska regeringens fullständiga oförmåga att organisera något som helst. När ungturkarna för ett kort tag sedan bad parlamentet om mer pengar för dessa planer, slog de sig på bröstet och grät över ödet för sina ”olyckliga religionsbröder som längtade efter att komma och bo i det stora ottomanska imperiet”. Men de glömde snart fullständigt bort både dem och det verkligt olyckliga turkiska folket, och vände all sin uppmärksamhet på att erövra de stora godsägarnas stöd. Med hjälp av generösa bidrag till den ungturkiska kommitténs fonder, och de röster som de utlovade till kommitténs kandidater vid parlamentsvalen, garanterade de sistnämnda sig själva rätten att fortsätta med sin fruktansvärda utsugning av de arbetande massorna. När det kommer till kritan var det enligt ungturkarnas uppfattning dessa slavägare som skulle ge det mest tillförlitliga stödet till deras konstitution…
En särskilt stor olycka för armenierna var den privilegierade ställning som deras grannar, kurderna, fick. Politiken gentemot kurderna har inte förändrats så mycket sedan Abdul Hamids tid. Som bekant visade den sistnämnde särskild gunst mot de halvvilda kurdiska stammarna, och såg dem först och främst som ett bålverk mot Ryssland. Han bildade ett irreguljärt kavalleri bland dem som för det första skulle fungera som motvikt mot kosackerna, som fortfarande fyllde turkarna med skräck, och för det andra, och viktigare, användas som ett vapen för att hålla armenierna i schack. Ungturkarna fortsatte denna politik. För dem var kurderna först och främst det enda folk som hittills hade revolterat mot regeringen, och ungturkarna ville därför undvika att irritera dem, för att hindra dem från att också ansluta sig till de missnöjdas läger. Under de två senaste åren hördes dessutom mer än en gång rykten om att ryska agenter genomförde intensiv propaganda bland gränsdistriktens kurder. Det tvingade ungturkarna att inte bara vidmakthålla de privilegier som kurderna hade fått, utan också med ett enkelt namnbyte återuppliva de irreguljära ”hamidiska” regementena som hade upplösts efter att konstitutionen hade tillkännagivits. Slutligen: trots alla sina vänliga ord och löften har, som vi redan har sagt, ungturkarna inte mer förtroende till uppriktigheten i armeniernas ottomanism än vad de har till andra kristna folk. De förutsatte att armenierna vid första bästa tillfälle skulle slå in på en väg av aktiv kamp och behöll därför kurderna som ett stående hot mot dem. Det är också därför ingen av upphovsmännen till de senaste morden har arresterats eller straffats. Centralregeringens svar på de armeniska representanternas vädjanden var att det var de lokala myndigheterna som hade ansvaret, och för att bevisa sin uppriktiga önskan att bekämpa de kurdiska överdrifterna bytte de här och var ut guvernören: men å sin sida klagade de lokala myndigheterna på att centralregeringen hindrade deras insatser mot kurderna.
Bland de politiska orsaker som har givit upphov till den armeniska frågan är armeniernas nästan totala avsaknad av rättigheter. Vi har redan sett att våldshandlingar mot armenier inte anses vara något brott. Men om något fall av våld ändå når en domstol, slutar det alltid med att angriparen frikänns, eftersom ingen muslim vill eller kan förmå sig att vittna mot någon som delar deras religion och till förmån för en giaour, och man tar inte hänsyn till kristnas bevis mot muslimer. Lagen gör i detta avseende förvisso ingen skillnad mellan muslimer och icke muslimer. Men ämbetsmännen, som den nya regimen delvis har ärvt från Abdul Hamid och överhuvudtaget har skolat in i denna traditions anda, tar föga hänsyn till lagen, och vägrar, speciellt långt ut på landsbygden, bestämt att erkänna konstitutionen. I vilâyeterna i Anatolien härskar nu nästan överallt samma laglöshet och godtycke som kännetecknade den gamla regimen. Som grupp är ämbetsmännen ett av befolkningens värsta gissel, och en av de främsta faktorerna bakom det turkiska statssystemets upplösning.
Om vi nu övergår till den ekonomiska situationen på den armeniska landsbygden måste vi först och främst ta upp jordbruksfrågan. Som bekant är mer än 90% av den armeniska befolkningen sysselsatt i jordbruket. Men för närvarande har de armeniska bönderna nästan helt berövats sin enda källa till uppehälle, eftersom de kurdiska feodalherrarna under massakrerna 1894-1896 inte bara beslagtog den mark som ägdes av de armenier som flydde utomlands, utan också den mark som ägdes av de som stannade hemma. Efter att konstitutionen kom vädjade armenierna flera gånger till regeringen, och bad om att deras mark skulle återlämnas till dem. Regeringen godtog det rättvisa i detta krav och föreslog att armenierna skulle försöka få sina rättigheter via domstolarna. Men med tanke på den byråkrati som omger de turkiska domstolarna, och att många av de verkliga markägarna saknar dokument för att bevisa sin rätt till marken, skulle det, om man tog upp denna fråga i domstolen, i praktiken betyda att armenierna avsade sig sina rättigheter. Följaktligen krävde den armeniske patriarken och Dasjnaktsutiunpartiet envist att frågan skulle lösas administrativt, och efter lång tvekan beslutade Said Pashas ministär att anta detta förslag: de utsåg till och med en kommission som skulle bege sig till de berörda orterna och få till stånd en lösning av markfrågan på plats. Men denna kommission har inte ens lämnat Konstantinopel, och vi hör nu om att feodalherrarna åter lägger beslag på armenisk mark. Om vi till detta lägger det skandalösa avgiftssystemet och de skatter och alla möjliga skatter in natura som tynger armenierna, så kan vi bara häpna över detta folks tålmodiga uppträdande och undra hur det kommer sig att de inte har gjort desperata försök att äntligen undkomma sin mardrömslika situation.
Men det vore fel att säga att konstitutionen inte ledde till några som helst förändringar av de helvetiska omständigheter som armenierna lever under. När den gamla regimens representanter och de professionella mobbarna till en början inte visste hur de skulle agera mot den nya regimen och därmed var förvirrade, kunde armenierna andas något friare, särskilt i tätorterna. Snabbt öppnade politiska klubbar, bibliotek och läsesalar, och antalet skolor och alla möjliga välgörenhets- och bildningsföreningar ökade. Men på det hela taget förblev armenierna samma giaour som tidigare, det vill säga en varelse som turkar och kurder kunde behandla som de ville. Hotet om de förbannade massakrerna, som inte ens skonade huvudstadens invånare, hängde fortfarande över armenierna. Så när kampen mellan Enhets- och framstegspartiet och Liberala förbundet förra året blev så akut att man trodde att det skulle bli en öppen sammandrabbning mellan dem, föreslog en del av armeniernas turkiska vänner att de förstnämnda skulle vidta säkerhetsåtgärder, eftersom det kunde bli en massaker på armenier. Det kan verka som om det inte finns något samband mellan en kamp som berör rent turkiska partier och en massaker på armenier, men armenierna själva har uppenbarligen förlikat sig med det faktum att varje större händelse i Turkiets politiska eller sociala liv måste föra med sig en massaker på armenier. ”Nästa år”, sa en armenisk offentlig person till mig i Konstantinopel, ”kommer det troligen att bli en massaker här.” ”Varför tror du det?”, frågade jag. ”Vad menar du, varför? Har du glömt att Panamakanalen ska öppnas nästa år.” På våren i år cirkulerade ett rykte i Konstantinopel att den franska ambassaden hade fått information från sin konsul i Erzerum om en massaker på armenier som hade ägt rum där. Tillsammans med P, deputerad från Erzerum, skyndade jag mig till den franska ambassaden, där de sa att ryktet saknade grund. Ändå var P mycket oroad. ”Vad betyder det”, sa han, ”att ambassaden nu förnekar rapporten om en massaker? Det verkligt tragiska är att sådana rykten överhuvudtaget kan cirkulera, och att vi tror på dem.”
Efter allt som har sagts återstår frågan: hur kan situationen för armenierna i de turkiska provinserna förbättras, och kan den turkiska regeringen på egen hand lösa det armeniska problemet?
Istället för att själv svara ska jag låta en framstående medlem av Dasjnaktsutiunpartiet, som känner till Turkiet och dess stat och partiledare väl, ge sin syn.
”Vi var kanske till och med mer ungturkiska än ungturkarna själva, eftersom vi brydde oss mindre om att stärka den nya regimen än de. Många blev besvikna på dem, och överförde sitt tappade förtroende från individerna till själva regimen. Men vi fortsatte att tro på dem, eller ville snarare tro på dem, eftersom vi mycket väl insåg att konstitutionen var det sista hoppet om turkiskt oberoende. Men även vi blev till slut besvikna, om än senare än alla andra – men vår besvikelse blev då ännu större och vårt förlorade förtroende bättre grundat, eftersom det var resultatet av långvariga observationer och erfarenheter. Och nu säger jag ärligt att jag är övertygad om att ingenting kommer att komma heller från den turkiska konstitutionen. Oavsett vilka som sitter i den turkiska regeringen, är den oförmögen att ge något annat än löften. Dessa löften har för längesedan upphört att betyda något. Var och en som vädjar till den turkiska regeringen kommer hädanefter att kräva pålitliga garantier. Och eftersom turkarna inte ger några garantier, så måste uppgiften att reformera, både i Albanien och Armenien, genomföras av Europa. Därför måste Europa överge sina vanliga halvmesyrer och ta itu med att genomföra radikala botemedel för den ’sjuke mannen’. Hursomhelst går det inte att uppnå något utan att ta till kirurgi.”
Dessa ord yttrades för 6 månader sedan, och visade sig bli profetiska. Vid Berlinkongressen ägnade Europa Artikel 23 åt Makedonien och Artikel 61 åt Armenien, och utlovade reformer till båda länderna.[76] Och även om Europa förbehöll sig rätten att övervaka genomförandet av dessa reformer förvärrades ändå situationen i provinserna för varje år, och ledde flera gånger till blodiga revolter, eftersom Turkiet gavs rätten att faktiskt genomföra reformerna. Samma sak hände med 1895 års ”PM” som lades fram av representanter från Ryssland, Storbritannien och Frankrike och antogs i Höga porten.[77] Istället för de omfattande reformer som detta PM utlovade till armenierna, hemsöktes de av en ny våg av fasansfulla massakrer som genomfördes i de samhällen som besöktes av Shakir Pasha, den höge kommissarie som hade utsetts speciellt för att övervaka införandet av reformer. Samma fiasko drabbade de europeiska stormakternas planer på att organisera en makedonsk polisstyrka under ledning av en italiensk general, eftersom den högste kommissarien även här var en representant för den turkiska regeringen, Hilmi Pasha.
Efter tillkännagivandet av konstitutionen utsåg turkarna reformkommissioner, men deras verksamhet inskränkte sig uteslutande till organisatoriska möten, som ägde rum vid Bosporen. Till slut visade sig Makedonien vara den turkiska statens akilleshäl, men lyckligtvis för den sistnämnda har det nuvarande nederlaget bara lett till en delvis amputation, eftersom Makedonien i sin helhet bara var en av Turkiets extremiteter.
Armenierna är en annan sak. För 2 år sedan, när de högvördiga parlamentariska hodji [höjdarna] hotade att inleda ett fälttåg mot Grekland på grund av Kreta,sa en turkisk politiker till mig: ”Vi har för längesedan tappat vår känsla för realiteter. Vad är Kreta för oss? Vi förlorade den trots allt för längesedan, och ändå orsakar vi oss själva skada på grund av den. Vår framtid finns i Asien. Om vi hade insett det tidigare och befriat vår politik från all romantik och riktat in vårt konstruktiva arbete på Anatolien, så skulle vi inte vara det vi är – en quantité négligeable [obetydlig kraft] som ingen bryr sig om.” En framstående deputerade som hade bosatt sig i Shkodra mittemot Konstantinopel sa till mig i början av kriget i Tripolitanien: ”Jag har redan flyttat till Asien, eftersom vi hursomhelst snart kommer att drivas ut från Europa. Och vår regering skulle handla mycket klokt om den skulle följa mitt exempel.” Anatolien är förvisso Turkiets kärna – det verkliga Turkiet. Armenierna har redan slutat tro på det turkarna säger, eller tro på Europas löften, och de kräver pålitliga garantier, och hur kan stormakterna garantera att reformerna ska genomföras om de inte själv tar på sig denna uppgift? Och som alla vet betyder det alltid en ”tillfällig” ockupation av de provinser som är i behov av reformer. Men ”tillfälligt” är bara ett av de tekniska uttrycken i diplomatins ordlista, och vi känner inte till något fall på senare tid där en ockupationsarmé inte har stannat mycket länge på det ockuperade området. Det är med sådana ockupationer som alla delar av östfrågan har lösts hittills, och det är så Turkiet har berövats besittning efter besittning. Och finns det nu, efter låt oss säga en ockupation av Armenien, några garantier för att andra provinser i Anatolien – Mesopotamien, Syrien, Kilikien, Arabien – inte också vill bli ”ockuperade”?[78] Stormakterna skulle knappast se vänligt på en, låt oss säga, rys, ockupation av Armenien, och skulle troligen inte avstå från att försöka få ”kompensation” för det. I diplomatiska kretsar sägs det redan öppet, att en uppdelning av det asiatiska Turkiet oundvikligen kommer att hamna på dagordningen inom några månader efter att turkarna har kastats ut ur Europa. Omflyttningen av de turkiska massorna från det europeiska Turkiet i Anatolien kan bara ännu mer komplicera läget för vissa folk som sedan länge har behövt förbättra sina omständigheter. Om inte reformer genomförs nu kommer oroligheter helt säkert att bryta ut i Anatolien. Men Turkiet är inte i stånd att genomföra något sådant, så en europeisk intervention verkar oundviklig – en intervention som, för att inte göra det asiatiska Turkiet till ett nytt ständigt hot mot freden i Europa, vid första bästa gynnsamma tillfälle kommer att utnyttjas för att genomföra en uppdelning av Turkiets områden i Asien.
Det finns många som tror att det redan nu går att skissera en plan för en sådan uppdelning.
Archives
12 november 1912
Det finns ganska många människor i världen vars lott i livet är något utöver det vanliga, eftersom de är dåligt lämpade för ett normalt, fredligt liv. Livet är förstås starkare än dem, och när det under lång tid ”sätter i land dem”, kommer även de att förlika sig med livets rutinmässiga och tråkiga krav. De hittar ett arbete, bildar familj, lider av reumatism och börjar överhuvudtaget glida utför. Men när historien återigen inleder en period av oroligheter och kaos så vaknar de upp – vid första uppmaning sätter de på sig sina armékängor och ger sig av, och lämnar sina räkningar i oordning.
I ledningen för de frivilligtrupper som bildades i Sofia stod Andranik, en hjälte i sånger och sagor. Han är av medellängd, bär en skärmmössa och höga stövlar, är smal med grånat hår och rynkor, ädla mustascher och rakad haka, och har dragen hos en man som efter en alltför lång historisk paus återigen har hittat sig själv.
Andranik är 46 år gammal. Han föddes i det turkiska Armenien och var tidigare snickare. Han inledde sin revolutionära verksamhet 1888 i vilâyeten Sivas, och anslöt sig 1892 till det armeniska parti som kallades Dasjnaktsutiun. Så tidigt som under det rysk-turkiska kriget, dvs. i slutet av 1870-talet, blev tanken på ett väpnat uppror mot det turkiska och kurdiska herraväldet mycket populär i det turkiska Armenien, och revolutionärerna ansåg att ett sådant uppror måste leda till att stormakterna ingrep – först och främst Ryssland. Vid den tiden strävade den tsaristiska diplomatins agenter efter att vinna över de armeniska revolutionärerna och värva dem i sin tjänst. Men denna fas varade inte särskilt länge: redan från början av Alexander III:s regeringstid fördes en annan politik…. Andraniks politiska tänkande tog form mot bakgrund av Carbonari-verksamhet och diplomatiska intriger.
1894 ägde det rum en massaker av armenier i Samsun. Dasjnaktsutiun skickade dit en beväpnad partisangrupp som intog ställningar i Muşdalen, vid foten av Samsunbergen. Det var här Andranik fick sitt elddop. I spetsen för en armenisk partisanstyrka försvarade han 1895–1896 armeniska byar, transporterade vapen, utrustade invånarna med dem, och kämpade mot kurderna och mot små grupper av reguljära turkiska trupper. I mitten av 1897 resten han till Kaukasien, tog direktkontakt med sitt partihögkvarter, och återvände till Armenien anförtrodd med omfattande maktbefogenheter och ett stort vapenförråd.
1899 dödades flera av de bästa partisanbefälhavarna, och Andranik fick ansvar för ledningen över alla partisanstyrkorna i Samsundistriktet, som var det distrikt i Bitlisvilâyeten som passade bäst för gerillakrigföring. Under hans befäl fanns 38 byar som beboddes av halvt oberoende krigsliknande armeniska bönder. Det var här de episka historierna om Andranik spreds.
1900 dödade den kurdiska agan Bshara Khalil, som stod i turkarnas tjänst, en av de mest framstående armeniska revolutionärerna, Serop. Folket hade kallat honom Serop Pasha, eftersom han hade gjort Samsun nästan helt självständigt. För sin bedrift att ha dödat denna armeniske ledare fick Bshara Khalil Aga en medalj från sultanen. 8 månader senare hämnades Andranik: med sin trupp spårade han upp Khalil och dödade honom och 17 andra kurder, och tog som trofé med sig medaljen som Abdul Hamid hade belönat honom med. Sultanens medalj förvaras fortfarande i Dasjnaktsutiuns arkiv i Genève.
Andraniks namn blev berömt. Armenierna ställde sig under hans befäl. Han var ett spöke för turkarna, och sultanens styrkor förföljde honom ivrigt. I november 1901 var Andranik och 47 av hans partisaner, som hade härdats i ständiga skärmytslingar, omringade i klostret Apostles, en timme från Muş. Ett helt regemente med fem bataljoner, under ledning av Ferikh Pasha och Ali Pasha, belägrade det väl befästa klostret. Efter långa och fruktlösa förhandlingar, där armeniska präster deltog tillsammans med överhuvudet i staden Muş och utländska konsuler, beslutade Andranik sig för att bryta sig ut. Klädd i en uniform från en turkisk underofficer som hade dödats under striderna gick han runt hela bevakningen och talade till dem på utmärkt turkiska, och beordrade dem att inte somna, och visade samtidigt vägen ut för sina egna män.
En ny period av skärmytslingar, förföljelser och angrepp inleddes…. ”Jag har aldrig gjort några fientliga angrepp på den fredliga turkiska befolkningen. Jag stred bara mot bejerna och administrationen.”
Det största av Andraniks stordåd ägde rum två år senare. Han var då 38 år gammal. På våren 1904 belägrade två turkiska bataljoner med 8 stora kanoner honom i Samsunbergen. Andranik hade befäl över 200 partisaner beväpnade med snabbskjutande gevär och 800 bönder med sina egna flintlåsgevär. Förhandlingar pågick i två veckor. Den 13 april inleddes bombningar av de armeniska byarna. Partisanernas ställningar i bergen påverkades nästan inte alls av dem. Som alltid i sådana fall var straffexpeditionens främsta mål att göra bondebefolkningen förtvivlad och få den förbittrad mot revolutionärerna, och på så sätt isolera partisanstyrkorna och göra dem hjälplösa. Skottlossningen pågick oavbrutet i 8 dagar. Turkarna förlorade hundratals män, vars kroppar partisanerna kastade i sjön. Byarna i Samsun övergavs av invånarna: omkring 4.000 personer tog sin tillflykt till partisanerna, medan den andra halvan spred ut sig bland byarna i Diyarbakir. Andranik och hans män slog till reträtt medan de fortsatte att skjuta, och nådde Vansjön, där de erövrade tre segelbåtar och tog sig till ön Akhtamar, där det fanns ett kloster. Tre dagar senare tog de sig på natten över sjön i samma farkoster, till staden Van. Ett telegram som nådde Konstantinopel rapporterade att staden var i Andraniks ägo. Den brittiske konsuln lade sig då i saken. ”Det är bäst att du ger dig iväg”, sa han till Andranik, ”det pågår för närvarande ett krig mellan Ryssland och Japan. Europas uppmärksamhet är distraherad, och det kommer inte att bli något diplomatiskt ingripande.” Överallt slaktades invånarna i armeniska byar. Andranik beslutade sig för att lämna Armenien. Tillsammans med sina trupper förflyttade han sig bara nattetid, och nådde efter 7 dagar fram till Persien. Därifrån tog han sig till Kaukasien, och nådde efter att ha korsat Ryssland fram till Wien. Han tillbringade en tid i Genève och reste sedan till Egypten, och slog sig slutligen ner i Sofia. Här blev han vän med de makedonska revolutionärerna, som i sin psykologi och kampmetoder var så närbesläktade med honom. ”Jag är inte nationalist”, säger han för att förklara sin nuvarande kampanj, ”jag känner bara till en nation, de förtrycktas nation.”
* * *
Den våg av idealism som under krigets inledning visade sig i stämningarna bland de bulgariska massorna fick sitt mest livfulla uttryck inom de armeniska trupperna. Män från en annan nation, som talade ett annat språk och hade andra traditioner, samlades under den bulgariska krigsfanan, som för dem blev en fana för kampen för andras frihet – om än förvisso en kamp mot en gemensam fiende.
I mitten av oktober följde jag med ett kompani av armeniska frivilliga när de lämnade Sofia. De var en del av den makedonska legionen, som snart skulle bli ökänd för sina grymheter. Det var en underbar balkansk höstdag, solen strålade klart, det fanns ännu inte så många skadade i staden, och kriget behöll fortfarande sin triumferande atmosfär. De frivilliga dök upp från flickgymnasiets område, där de hade inkvarterats och fått vapenträning. Det var 230 svartmuskiga och långhåriga män, mellan 19 till 45 år gamla, och deras bakgrund var ytterst varierande. En gammal armenisk soldat som sedan länge hade bott i Sofia och hade ett litet kafé, av vilket en urmakare hyrde en liten del, lämnade nu sin familj och sitt kafé för att följa Andranik. Här fanns också en 24-årig yngling, som hade tillbringat 14 av dessa år i London. Som pojke togs han dit efter en massaker på armenier och uppfostrades av ett välgörenhetssamfund i London. Han växte upp i England och arbetade som busskonduktör, och kan knappt tala armeniska. Men vaga minnen från barndomen som uppenbarligen var djupt rotade i hans hjärta vaknade plötsligt till liv och fick busskonduktören från London att lämna England, sätta en ryggsäck av grovt linne på ryggen och marschera mot turkarna. Det som mest oroar denne ”engelsman” är att han kanske måste låta sitt skägg och sin mustasch växa under fälttåget. Bredvid honom finns en värdshusvärd utan familj som noggrant skötte sin lilla verksamhet och höll reda på varenda stotinka (öre), och så en dag kallade till sig sin anställda hjälpreda och sa: ”Ta hand om det här tills jag återvänder, och om jag inte kommer tillbaka så är det ditt.” I dessa trupper finns det affärsbiträden, lärare och många hantverkare, främst skomakare från Rumänien. Bland dem finns personer som är här av en slump, eftersom de helt enkelt inte visste vad de skulle göra, och det finns bråkmakare som längtar efter bekymmer. För tillfället har ödet bundit dem samman hårt – både drömmare och äventyrare, riddare och bråkstakar.
De frivilliga bär sina egna civila kläder, bara uppsnyggade och hårt åtdragna på militärt sätt: många har tjocka benlindor som fästs med remmar vid knät. På ryggen bär alla en axelremsväska i kanvas och en kapuschong, med patronbälte på höften och i de flesta fall sin egen revolver. De är täckta av blommor – på sina stora lammskinnsmössor, på kragarna och kring bältet. Allt detta – lammskinnsmössorna, de åtdragna bältena, kapuschongerna, de rena ryggsäckarna och blommorna – ger trupperna både en festatmosfär och en militär prägel.
Kompaniet leds av en armenisk officer i uniform. De kallar helt enkelt honom ”kamrat Garegin”. Garegin är en före detta student från universitetet i Petersburg som var indragen i Dasjnaktsutiuns berömda ”Lyzjinrättegång”, och släpptes fri efter att ha hållits i fängsligt förvar under tre år.[79] Han studerade vid militärhögskolan i Sofia och fick befogenhet som andre löjtnant i den bulgariska arméreserven. Garegin är poet, talare och krigare, och brinner för det uppdrag som har tilldelats honom.
Men det är Andranik som är truppernas själ. Han är magnifik i sin fältgrå klädsel med en stor karakulmössa[80]och snygga militärstövlar, där det från en av dem sticker ut ett ridspö, symbolen för hans inofficiella makt. På hans sida hänger en kikare och en Browningrevolver, på bröstet vilar en hel bukett med ett ordensband där det står ”Frihet eller döden”. Det är en gåva från de armeniska kvinnorna i Röda korset. De frivilligas hustrur, systrar och döttrar tränger sig nära leden där deras makar, bröder och fäder marscherar. Trupperna marscherar i exakt ordning. Nu är det svårt att urskilja värdshusvärdar, affärsbiträden, kaféägare. Det är inte förgäves som Garegin i tio timmar varje dag, tio dagar i sträck, har lärt dem hemligheten bakom exercisens konst. Han är hes av att ha givit order och hållit tal, han ser feberaktig ut och hans blåsvarta hår sticker ut vilt från under sin officersmössa. Andranik marscherar tyst i ledningen för kompaniet, med bestämda, ungdomliga steg. Allting kring honom – hans glittrande ögon, hans spetsiga mustascher och till och med hans mössa med guldtofsar – visar att han än en gång är i sitt rätta element.
”Kände du inte igen mig?”, säger en av de frivilliga till en armenisk journalist. ”I Konstantinopel brukade jag göra te åt dig i redaktionen på Azatamart.”
I eftertruppen marscherar tre icke stridande som bär skålar och hinkar i tenn. De kommer att marschera så här genom hela fälttåget, utan gevär och bajonetter, bara med sina kokkärl, och bara lida av dess bördor och vrede tillsammans med de andra…. Kompaniet har fyra underofficerare och fyra sjukvårdare. Senare, på vägen, kommer en frivillig läkare, ytterligare en flykting från Armenien, att ansluta.
De sjunger en sång om Andranik: ”Våren kommer, och med vårens första röst/klingar Andraniks stridsrop/när han står bland Samsuns berg/och kallar oss till strid.” Andranik marscherar på i tystnad, hans steg blir bara ännu mer bestämda än tidigare…. Vi hör de mjuka men tydliga tonerna från en oring, den armeniska herdepipan. Först dämpas ljudet av män som talar och ropar, men gradvis bryter den igenom, och vi känner igen melodin: ”Kära vän, jag dör….” Det råkar vara det konstitutionella Turkiets hyllningssång. Återigen sjunger den sin sång om Andranik. En lång, mager armenier, en skämtare och rolig person, kompaniets clown, har helt förlorat sig i takten av marscherande fötter och ljudet av musik och sång: hans ögon är halvslutna, hans mössa har fallit fram på hans stora, svettiga näsa, men han föser inte tillbaka den: han svänger på sina långa, magra armar och sjunger om hjälten som står bland Samsuns berg och med vårens första andetag kallar sina partisaner till strid.
Vägen avlöses av huvudvägen som leder över bron i en rak remsa mellan träden, bort till bergen. Till höger ligger Vitosjaberget som innebär minnen av partiliv för många av truppernas medlemmar. Som ett resultat av experimenterande med dynamit dog 1904 en av Dasjnaktsutiuns grundare på Vitosja, studenten Christofor Mikaelyan från Petrovskakademin, och tidigare medlem i Narodnaja Volja. Det var på detta berg han förberedde ett attentatsförsök mot Abdul Hamid. Det var vid Vitosjas fot som partiets militära träningsskola inrättades 1905–1906 – där befälhavare till de armeniska partisanstyrkorna utbildades under ledning av en bulgarisk officer….
Det har blivit dags att säga farväl. Garegin förvandlas från officer till en lidelsefull talare. Han talar om hur armenierna alltid har ansetts vara utan karaktär och fega, en nation som saknar helig eld, och bara kan förnedra sig och tjäna pengar. Men de senaste 25 åren har visat att även armenier kan kämpa och dö för friheten… Kvinnorna kastar blommor på talaren. Hustrur och döttrar vill inte skiljas från sina nära och kära, men de måste till slut ta farväl av dem. Ett kommando ekar – trupperna formerar sig och marscherar framåt, sjungande. Andranik kan inte hejda sig – han hoppar över diket bredvid vägen och avlossar flera skott i luften med sin Browning. Frivilligtrupperna svarar honom med ett mäktigt fem minuter långt eko, precis som i Samsuns berg. Hundratals armar sträcks uppåt. Browning, Mauser och Parabellum smäller skarpt och tydligt, Bulldoggen[81] skäller dovt som en liten kanon. Händerna som griper revolvrarna lyfts som om en svär en ed: ”Frihet eller döden.”
Det var ett kort rent romantiskt kapitel i den fruktansvärda boken om händelserna på Balkan.
* * *
I slutet av november såg jag de första skadade armeniska soldaterna i Sofia, totalt 20 stycken. De såg inte alls ut som de såg ut den soliga dag då jag vinkade av dem till ljudet av sången om Andranik. Helt utslitna, utmärglade, förhärdade: en man har förlorat några fingrar, en annan är lemlästad, en tredje har huvudet lindat med bandage. Vi sitter på just det matställe vars ägare lämnade över det till sin betjänt när han reste iväg till kriget.
”Det var hårt ute i fält”, sa de skadade männen till mig, ”mycket hårt. Trots att vi visste att vi inte var på väg till en bröllopsfest, så hade vi inte väntat oss att det skulle vara så. Vi marscherade, och den åttonde dagen kom vi fram till [Malko] Trnovo, där vi tilldelades Mannlichergevär med bajonetter, och därifrån skickades vi, tillsammans med den makedonska legionen, till Kardzjali, där vi tränade prickskytte i 24 timmar, och sedan korsade den turkiska gränsen. Landet var övergivet överallt runt oss. Byarna hade bränts ner, boskapen strövade omkring hemlösa. Vi satte också eld på ställen, eller snarare var det makedonierna som gjorde det – Andranik tillät inte oss att göra det. Vi hade order om att behandla alla turkar som vi stötte på utanför byarna som spioner och döda dem, även om de var obeväpnade. Makedonierna gjorde samma sak: först förhörde de alla som de mötte för att få reda på allt de kunde från honom, och sedan sköt de honom eller knivhögg honom till döds. I vårt kompani kontrollerades dessa saker hårdare. En gång när vi lämnade en by stannade jag kvar, och jag erkänner att jag satte eld på ett hus. Jag kan inte säga varför jag gjorde det. Andranik väntade redan på mig på vägen. ’Varför sackade du efter?’ ’Jag var tvungen.’ Han pekade på huset och frågade: ’Satte du eld på det stället?’ Och sedan gav han mig tio slag med sitt ridspö. ’Passa dig’, säger han, ’ta inte ett steg utan mig!’ Ändå knivskar en del av oss turkarna i det tysta, precis som yunaki [unga irreguljära soldater] gjorde. Tja, det måste sägas: alla av oss mindes pogromerna i Armenien…. Det var tufft. Marscherandet var värre än striderna. Vi var tvungna att vada över en flod två gånger, en gång på kvällen och en gång på morgonen, med iskallt vatten upp till bröstet. Vi fick inte torka, vi förflyttade oss med språngmarsch. Vi hade slut på bröd. Det fanns kött i överflöd. Turkarna hade smitit och lämnat sin boskap. Vi dödade ett oräkneligt antal oxar och getter. Mina sandaler var utslitna så jag dödade en oxe för att få dess hud, men lyckades inte flå den innan vi fick order om att börja röra oss igen. Det fanns gott om tobak också. Affärerna stod vidöppna, de som hade hand om dem hade flytt och lämnat kvar alla varor – man kunde ta vad man ville. Men det gick inte att få bröd eller salt. Eftersom vi hade korsat gränsen fick vi inget salt att äta förrän vi kom tillbaka hit. Vi fick stora magproblem på grund av det.
”Vi deltog i aktionen mot Yavor Pasha, tillsammans med de reguljära trupperna. Jag var inte rädd under striderna. Jag hade sett död förr. Kurderna knivdödade min mor och far framför mig, jag såg det hända med mina egna ögon. Det fanns en del bland oss som vi trodde skulle dö av skräck, ändå agerade de som hjältar. Det var den här grabben, Poghos, bara 16 år gammal var han, från Rodostó. Jag sa till honom: till vilken nytta är du? Ändå stod han ut i 15 timmar utan mat, i de främsta ställningarna. När vi jagade Yavor befann sig Poghos allra längst fram, och på de allra farligaste platserna. Alla kämpade bra. Den där mannen från London var alltid välrakad, under hela fälttåget. Jag vet inte hur han klarade av det, men han var alltid renrakad. Vi frågade varför han rakade sig. För renligheten, sa han. Han brukade bli arg när vi kallade honom ’engelsmannen’…. Du frågar om vår clown? Han lever fortfarande … bara att det inte passade sig att skoja där ute. Han knyckte en hel del kycklingar på vägen. Så fort vi stannade till brukade han plocka fram en kyckling ur sin ryggsäck…. Andranik stred tillsammans med oss med gevär i händerna, men när slaget började var det han som blev vår verkliga ledare. Garegin var mycket modig, han tvekade aldrig i strid utan brukade springa från ställning till ställning svängande sitt svärd. Garegin delade sina sista brödkanter med oss. När vi förlorade vår första man kom Garegin fram, kysste honom på pannan, och sa: ’Han är vår första martyr!’ Och han fortsatte att göra det. Närhelst någon föll, kom Garegin, kysste honom, och ropade: ’Röda korset!’ Sedan kom sjukvårdarna och bar iväg den sårade. De skickade mig till Filippopolis och jag tillbringade 10 dagar på sjukhuset där. Drottningen kom och besökte oss och frågade oss om allt möjligt. Jag sa till henne: ’Ni har det bra nu. Ni kommer att jaga turkarna till Asien, men sedan kommer vi armenier att lida dubbelt upp precis som tidigare.’ Men drottningen sa: ’Ha tålamod så kommer saker och ting att lösa sig för er också.’ Hon gav mig det här vykortet, som en sorts tröst, vet du….”
* * *
När de kom tillbaka till Sofia kastade sig de frivilliga över de armeniska tidningarna, men kunde inte hitta den som stod dem särskilt nära – Azatamart, deras partis organ, som brukade publiceras i Konstantinopel. Den bulgariska censuren hade förbjudit tidningen som ett straff för den kritik som Azatamart hade varit djärv nog att rikta mot kung Ferdinands korstågsmanifest. Straffet mot det partiorgan under vars fana de frivilliga dog för Makedoniens sak utgjorde en mycket betydelsefull kollision mellan den revolutionära romantiken och den dynastiska reaktionen. ”Befrielsekrigets” motsägelser framträdde tydligt i denna episod. När jag av en armenisk kollega fick höra om omständigheterna kring affären, skrev jag genast ett telegram och överlämnade det för granskning till en viss ”vänster”-censor (jag nämner inte hans namn vid detta tillfälle för att inte belasta hans minne).
”Menar ni verkligen att ni ska skicka det här telegrammet?” frågade han mig.
”Självklart”, svarade jag.
”Jag råder dig inte att lämna in det officiellt till censuren.”
”Varför inte?”
”Glöm inte att vi censorer har befogenhet att kvarhålla inte bara telegram utan också korrespondenterna själva. . . . ”
Jag har för närvarande ingen mer information om den armeniska truppen och dess medlemmar. Jag vet inte om förbudet mot Azatamart har hävts. Inte heller vet jag vilken effekt ett vykort från den bulgariska drottningen kan ha på sinnesstämningen hos en lemlästad armenisk frivillig….
Kievskaja Mysl nr 197
19 juli 1913
När den bulgariske gränstjänstemannen granskade våra pass – det gjorde man inte i Tsaribrod – drog jag slutsatsen att Bulgarien vill förhindra att militära spioner och överhuvudtaget misstänkta personer får tillträde till landets territorium: en helt naturlig oro.
När den militära censuren i Sofia förbjuder all publicering av eller rapporter om information om arméförbandens sammansättning eller förflyttning, distribution av krigsmaterial eller militära planer, kan jag förstå det. De för kriget för att vinna. Och ett av villkoren för seger är det som kallas militär sekretess. Men i vilken utsträckning den senare skyddas av censuren av telegram, i vilken utsträckning fiendens stab hämtar sina underrättelser från tidningskorrespondenternas rapporter och inte från källor som är ojämförligt mer direkta och tillförlitliga, förefaller mig vara en öppen fråga.
Det sägs förvisso att Moltke först fick reda på MacMahons avsikt att rädda Metz genom ett Paris-telegram i London Times.[82] Det kan vara så. Det skulle dock vara intressant att i det tyska krigsministeriets arkiv undersöka de källor från vilka Moltke fick bekräftande och mer tillförlitlig information på denna punkt – den information som faktiskt avgjorde hur han skulle agera. Man kan hänvisa till japanerna, som sägs ha genomfört sina förberedande operationer i största hemlighet, och som vann sitt krig. Men spelade den japanska censuren någon viktig roll för att åstadkomma den totala brist på medvetenhet som den ryska generalstaben uppvisade? Det är minst sagt tveksamt. Vi måste anta att inte heller general Nogi gjorde upp sina planer på grundval av tidningstelegram utan på den sundare grund som spionernas rapporter utgjorde. Till detta måste läggas det faktum att de militära operationerna nu pågår på territorium där vissa av invånarna är på de allierades sida, medan andra är på turkarnas. De möjligheter som denna omständighet erbjuder för militär underrättelseverksamhet behöver inte beskrivas i detalj.
Men jag är beredd att bortse från alla dessa funderingar, det är bara det att jag har svårt att se betydelsen av förbudet mot rapporter om hur mobiliseringen fortskrider och allmänt sett om rent militära frågor. Här når dock min förmåga att förstå censurens synsätt sin yttersta gräns.
Och ändå täcker den militära censuren i Sofia ett mycket brett verksamhetsområde som sträcker sig bortom dessa gränser. De anser det vara deras rätt och plikt att undanhålla Europas läsande allmänhet alla fakta och kommentarer som, enligt deras, censurens, uppfattning, skulle kunna visa den smutsiga sidan av någon del av det bulgariska samhällslivet, oavsett om det har samband med kriget eller inte.
För två dagar sedan beskrev jag i ett telegram som jag skickade till er den extraordinära bild som framträdde vid transporten av ammunition till järnvägsstationen i Sofia. Genom staden sträckte sig en rad bestående av hundratals bondekärror, dragna av oxar och bufflar; kuskarna bestod av åldrade män ur Gamla testamentet, iförda bastskor och bärande herdestavar; knotiga hemvärnsmän i bondedräkt agerade eskort; och deras dyrbara last, packad i prydliga trälådor av blygsam storlek … men det är inte det som bekymrar oss här. Censuren hade betänkligheter.
”Ursäkta mig”, sa jag. ”Inte ett ord sägs i det här meddelandet om vart ammunitionen ska. Eller är det kanske så att turkarna inte inser att ni har ammunition och att den måste transporteras?”
”Det må vara hur det vill med det … Men av ert telegram kan man dra slutsatsen att vi inte var förberedda. Om vi transporterar ammunition betyder det att den inte redan är där den borde vara.”
”Vill ni verkligen att världen ska tro att all ammunition i Bulgarien, ner till den allra sista patronen, redan fanns tillgänglig i det område där striderna skulle börja?”
Vi diskuterade länge, och till slut gav censorn med sig.
Vid ett annat tillfälle telegraferade jag att den kommission från Sofias kommun som arbetade i distriktet Yuchbunar hade uppskattat att det fanns omkring 1.500 familjer där, totalt 12.000 personer (jag har inte dessa siffror till hands för tillfället) som saknade försörjningsmöjligheter.
”Hur vet du det?”
”Jag vet det.”
”Men vi vet inte om det.”
Jag spred ut mina händer för att uttrycka ånger.
”Det är pinsamt. Folk kommer att säga att det råder absolut fattigdom här.”
”Jag säger ingenting om absolut fattigdom, jag nämner exakta siffror och dessutom nämner jag att staden har avsatt 500.000 leva för att hjälpa fattiga familjer under en sexmånadersperiod.”
”Det är okej.”
”Men, förstår ni inte, om vi bara rapporterar uppmuntrande fakta kommer ingen att tro på vad vi skriver. Vi är trots allt inte agenter för den bulgariska regeringen eller generalstaben, vi är oberoende journalister.”
Vi argumenterade ett tag, och återigen gav censorn med sig.
Den tredje gången skrev jag till er om att kriget hade dömt detta lilla, fattiga land till en otrolig ansträngning av alla sina krafter och resurser. ”Ni kommer med en rysning”, skrev jag, ”att tänka på det fruktansvärda slag som detta innebär för den unga bulgariska kulturen. Endast här kan man inse djupet på det brott som begåtts av Europas självbelåtna, kortsynta och lättjefulla diplomati.”
”Det duger inte alls. Det är mot kriget. Du säger tydligt att kriget är ett slag mot kulturen.”
”För det första är detta, hoppas jag, ställt utom allt tvivel. För det andra skriver jag inte för bulgarer – i vilket fall som helst kan ni inte hindra min tidning från att argumentera för denna synpunkt. För det tredje sade er finansminister för inte så länge sedan till mig att ’kriget är ett krig som först och främst riktas mot landets finanser och dess ekonomiska utveckling’, och jag telegraferade hans ord.”
”Det är inte omöjligt.”
Vi argumenterade, men till ingen nytta: ”slag mot kulturen” togs bort.
Det är småsaker, men det har ännu inte blivit några stora saker, för vi har lärt oss av erfarenheterna från våra första rapporter att vi inte ska försöka skicka fakta eller kommentarer som, även om de inte på något sätt skadar Bulgariens intressen som krigförande land, uppenbarligen skulle strida mot de strömningar som är förhärskande inom den militära censuren här i Sofia.
Förutom denna militära censur (även om den, som ni ser, riktar uppmärksamheten på civila frågor som antalet fattiga i Yuchbunar) finns det också en politisk censur. Hur den är organiserad och hur den fungerar vet jag inte, eftersom den arbetar bakom ryggen på oss. Men hursomhelst måste vi anta att det är detta som fördröjer våra telegram så länge som en timme eller till och med två.
Följaktligen förvandlas våra försök att telegrafera meddelanden till en oupphörlig kamp mot hinder.
När ett telegram har skrivits ut måste det läggas fram inför censurkommittén. I denna sitter två eller tre reservofficerare tillsammans med två eller tre väldigt unga civilister. De har mycket att göra, för de måste också censurera alla tidningar i Sofia. Ett telegram måste först vänta på sin tur, och efter att ha lästs av någon skickas det sedan, om det skulle ha väckt några tvivel, vidare för granskning av professor Tsonchev. En godkänd text får censorns underskrift och en stämpel: ”Krigsministeriet – Generalstaben.” Med detta dokument går man vidare till telegrafkontoret. Innan krigskorrespondenterna lämnade Sofia fanns det en telegrafist som var särskilt utsedd att samla in våra meddelanden från censorerna. På grund av bristen på tjänstemän (några finns nu på militärhögkvarteret, GHQ) finns det nu ingen sådan. Vi måste stå i kö. Och eftersom varje bulgarisk familj nu ständigt oroar sig för någons öde, är antalet telegram som skickas enormt. Ibland måste vi vänta i en halvtimme eller mer. När man äntligen har lämnat in sitt telegram vet man inte hur det kommer att tas emot av den politiska censuren.
Den europeiska allmänna opinionen kan naturligtvis ta hand om sig själv. Telegrammen från Konstantinopel fungerar som rättelser till telegrammen från Sofia. Läsarna inser mycket snart att nyheterna från Bulgarien är tendentiöst färgade för att ge ett gott intryck, och de lär sig att göra de nödvändiga avvägningarna. Mycket sämre ställt är det dock för den allmänna opinionen i Bulgarien. Hela pressen här är inställd på att ge glada läten ifrån sig. Kommunikéerna från GHQ är ytterst allmänna och obestämda, och talar bara om bulgariska segrar, om intagna positioner, om dödade, sårade eller tillfångatagna turkar. Allmänheten har fått reda på att några bulgarer har sårats genom regeringens tillkännagivande att Ferdinand har dekorerat ett antal sårade män med medaljen ”för tapperhet”. I går fick vi inte telegrafera att ett sjukhus här förväntade sig att ta emot 200 sårade män den natten. Censurkommittén agerar ännu strängare mot den lokala pressen: allt stryks som ens avlägset kan avslöja krigets smutsiga sidor – död, sjukdom, nöd. På så sätt uppmuntras den läsande allmänheten att inta en mycket okritisk och lättsinnigt glad inställning till kriget. De nyheter som tillåts sändas ut förtiger och förskönar fakta, och som en följd av detta tiodubblas ryktesspridningen. Redan under krigets första dagar sades det på Café Bulgaria, högkvarteret för politiker, journalister och dagdrivare som sysslar med politik, att Lozengrad hade intagits, och den som uttryckte tvivel om detta fick stryk.
”Om det fortsätter så här kommer vi att vara i Konstantinopel om tio dagar”, sa en bulgarisk publicist till mig efter erövringen av Lozengrad.
”En landning av en turkisk styrka vid Kavarna? Skitsnack, nonsens, helt omöjligt. För det första har turkarna inga transportmedel. För det andra har de inga soldater som kan göra en landstigning. För det tredje har vi starka styrkor som bevakar Svartahavskusten. För det fjärde skulle Ryssland inte låta Turkiet göra något sådant. För det femte har Grekland stängt sundet och därmed tvingat stormakterna att neutralisera Svarta havet. Inte en enda turkisk soldat har korsat vår gräns sedan kriget började. Turkarna har inte tagit en enda fånge. . . . ”
Detta är resultatet av att den allmänna opinionen har bearbetats med hjälp av personalens, censorernas och pressens gemensamma ansträngningar.
Samtidigt är de ansvariga mycket nöjda med resultatet av sin politik. Ingenting har publicerats i den utländska pressen om hur Bulgariens styrkor ställs upp, och den bulgariska pressen (eller snarare halvpressen, för tidningarna utkommer nu i halva sin vanliga storlek) är uteslutande fylld med variationer på de teman som generalstaben har fastställt. Motståndarna till kriget har reducerats till fullständig tystnad.
Djen nr 18,
19 oktober 1912
”När ni skriver om kriget”, sade en bulgarisk intellektuell som hade deltagit som frivillig i tre slag, och på grund av sjukdom hade återvänt till Sofia dagen innan, ”se då till att ni nämner en stor sanning. Alla de som mest högljutt agiterade för kriget, som med störst raseri talade för det på möten och i pressen, våra stambuloviter och andra yrkespatrioter, har, där de kunnat, placerat sig på säkra positioner: som adjutanter, i staben eller i censuren. Men de ideologiska motståndarna till kriget, de som såg det som sin politiska plikt att kämpa mot att vårt land skulle dras in i detta fruktansvärda företag, de har alla, var och en på sin plats, hedervärt och modigt gjort sin plikt.”
Detta påstående, som jag redan hade hört mer än en gång och i vissa fall kunnat verifiera, kräver i grund och botten inga bevis, eftersom det är så rimligt i sig självt. Det blir naturligtvis bara ännu mer övertygande om man i sitt stilla sinne ställer det i förhållande till vad som händer i vårt land. ...
Det har skrivits att det bulgariska folket ville ha krig och krävde det. Särskilt envisa med detta var vissa ryska journalister som fick sin information om folkets känslor från generalstaben, om inte rent av från oktobristpartiets stab. Det var inte sant. Folket ville inte ha krig och kunde inte ha velat ha det. Bonden, vars boskap, matförråd och vagnar rekvirerades och som skickades för att attackera Odrin; hans fru, som lämnades med sina barn i den öde hyddan – de ville inte ha krig. De skulle ha varit glada om det hade funnits en fredlig lösning på frågan. Men de härskande klasserna visade sig oförmögna att hitta någon annan utväg ur situationen än en ömsesidig utrotning av bulgariska och turkiska bönder. Och när det visade sig att kriget hade tvingats på folket genom hela den föregående politiken från Balkanmakternas och den europeiska diplomatins sida, så accepterade den bulgariske soldaten kriget, accepterade det medvetet som den enda utvägen ur den outhärdliga situation som hade skapats av det makedonska kaoset å ena sidan och den bulgariska militarismen å den andra. Och erfarenheterna visade att dessa bönder och arbetare, som medvetet hade accepterat kriget – läskunniga män, skolade genom allmän rösträtt – var bra stridsmaterial. Det var de som säkrade segern.
En helt annan bild uppvisar den bulgariska officerskårens övre skikt. Bulgarien hade inte fört krig på 27 år. Under denna period hade ”hjältarna” från det bulgarisk-serbiska kriget lyckats anpassa sig tillräckligt väl till omständigheter av fred, välstånd och vinst. Landets rikedom ökade, banker grundades, budgeten växte, förnödenheterna till armén ökade, omfattande möjligheter till berikning öppnade sig. Majorerna och överstarna från 1885 förvandlades till generaler – de flesta till generaler i underhållstjänsten, indragna i handel och finanser. För dem förvandlades kulten av armén först och främst till en kult av vinning för dem själva. Deras gud hade sedan länge inte varit Mars utan Hermes – och som det framgick av rättegången mot de stambulovitiska ministrarna var det Hermes i sin dubbla roll som affärsvärldens och stöldens gud.
Stambuloviterna hade mer inflytande än något annat parti inom officerskårens övre kretsar. Savov, överbefälhavare för den bulgariska armén och tidigare krigsminister i den stambulovitiska regeringen, åtnjöt stor popularitet bland officerarna, en popularitet som – och detta är en intressant indikator på de bulgariska politiska sedvänjorna – inte rubbades av åtalet för förskingring mot Savov. Den sista stambulovitiska administrationen (1902-07) använde stora summor på utgifter för armén som ett instrument för ”nationella uppgifter”. På något sätt visade det sig dock – nationalismens natur avskyr vakuum! – att en stor del av militärbudgeten hade stulits av de stambulovitiska ministrarna, i samarbete med några franska senatorer och Frankrikes diplomatiska representant i Sofia. När det blev omöjligt för stambuloviterna att sitta kvar vid makten längre rekommenderade de själva till Ferdinand att demokraterna var det parti som stod dem närmast i utrikespolitiken. När demokraterna var i opposition hade de krävt att stambuloviterna skoningslöst skulle ställas till svars inför domstolarna. När de väl fick makten försökte de dock på alla sätt undvika att det skulle ske. Först när de själva blev tagna på bar gärning i samband med de finansiella transaktionerna vid köpet av Östrumeliska järnvägen och deras egen ställning skakades, kände sig demokraterna tvungna att ta till det yttersta medlet – och det demokratiska parlamentet beordrade åtal mot båda de stambulovitiska regeringarna: den avlidne Petkovs och Gudevs. De mest komprometterade ministrarna var handelsministern Gennadjev, finansministern Paikov och krigsministern Savov. Undersökningskommittén arbetade i nästan två år och professor Danailov sammanställde en anklagelseakt på 2.000 sidor. Blotta längden på detta dokument vittnar om att stambuloviterna hade skäl nog att arbeta för ett krig som skulle medföra amnesti för politikernas brott.
Den främsta journalistiska företrädaren för den krigiska stambulovismen var Semjon Radev. Tack vare krigskorrespondenterna har denna person blivit välkänd över hela världen, och han förtjänar viss uppmärksamhet. I början av 1900-talet var Radev ”anarkist” och publicerade gav 1901–02 ut en utländsk upplaga av Le Mouvement macédonien [Den makedonska rörelsen], där han framstod som en anhängare av och uppviglare för Sarafov, den makedonske revolutionär som senare dödades av Panitsa, en av Sandanskys agenter. Vid sin återkomst till Bulgarien anslöt sig Radev till stambuloviterna, som länge har varit kända för sin förmåga att värma händerna på den makedonska frågan. I egenskap av journalist med en viss talang, och på sitt eget sätt långt ifrån dum, kunde Radev göra sig oumbärlig för stambuloviterna. Och när Savov, som hade den där 2 000-sidiga romanen bakom sig, blev överbefälhavare och en annan stambulovitisk general, Fichev, blev stabschef, blev Semjon Radev de facto chef för den militära censuren. Det fanns också ett annat skäl till detta. Radev är författare till ett historiskt ”verk” som kallas Bulgariens byggare. Nästa band av denna bok kommer att ägnas åt det nuvarande kriget. Hur mycket ära historien kröner de segrande överstarna och generalerna med kommer således i stor utsträckning att bero på Semjon Radev. Självfallet försökte han dra alla möjliga fördelar av sin ställning. Den tidigare ”anarkisten” var makthungrig, och gjorde allt som hans ohyfsade natur är förmögen till för att förgifta tillvaron för de europeiska journalister som var tvungna att ha med honom att göra. För vissa visade han sig visserligen överseende – men enligt den allmänna uppfattningen inte ointresserad. Först i allra sista stund, när Radev alltför oceremoniöst satte båda fötterna på bordet, tvingades myndigheterna avlägsna honom.
Här är ett annat exempel. Posten som militärkommendant i Sofia gavs till Bonev, överste i reserven, affärsman och bankir och en ytterst ljusskygg person. I sin egenskap av våghalsig karl, som man säger, brukade Bonev ofta skryta med att han skulle kunna bära hela Sofia i sin ficka om han bara fick vara borgmästare i ett par månader. Mutor och korruption pågår helt öppet på befälhavarens kontor. Och eftersom befälhavaren framför allt är mycket nära inblandad i rekvisitionsarbetet, är det inte svårt att föreställa sig vad som händer på den avdelningen.
På ett av Sofias kaféer hade jag pekat ut en före detta borgmästare i Sofia – för övrigt också en stambulovit – som på sin tid avslöjades som agent för den turkiska regeringen. För att undvika en ”skandal” åtalades han inte. Och nu bär denna person en officersuniform och innehar en befattning av något slag i krigsministeriet.
En ”populär” general, som de inte har lyckats ställa inför rätta för förskingring av offentliga medel, som överbefälhavare. En notoriskt fingerfärdig … jonglör som befälhavare i Sofia. En vulgär karriärist som militär censor. En pensionerad turkisk agent som en nödvändig person i krigsministeriet. Allt detta kastar ett tillräckligt starkt ljus på arméledningens moral. Givetvis har cheferna gjort det slags urval som man kan förvänta sig bland de underordnade som står dem närmast. Nepotism har spelat den avgörande rollen i detta. Karriärister bland de reguljära officerarna har placerats på positioner som är riskfria men inte fria från möjligheter till vinst. Befälet över alla lägre stridsenheter, upp till och med kompaninivå, anförtroddes till största delen åt reservofficerare, det vill säga i huvudsak åt bildade medborgare, av vilka många var principiella motståndare till kriget men som, när de väl hade fått en ansvarsfull ställning, samvetsgrant gjorde sin plikt.
Det är svårt att säga om den bulgariska generalstabens strategiska planer verkligen var särskilt bra. Jag tror dock att dessa planer inte hade något som helst att göra med det som inträffade. Rykten från välunderrättade källor bekräftar att befälhavaren för 3:e armén, Radko Dmitriev, en ryssvän som stod tsankovisterna nära, hela tiden var i luven på stambuloviten Savov och hans generalstab, att han genomförde de viktigaste operationerna på eget initiativ och att han höll Savov helt ovetande i tre eller fyra dagar. Enbart denna omständighet tvingar en att tvivla på att alla operationer faktiskt samordnades under generalstabens påstått allvetande kontroll. Hur det än förhåller sig med den saken är det dock helt klart för alla som uppmärksamt har följt hela fälttåget att bulgarerna, liksom serberna, har den turkiska arméns totala moraliska sammanbrott och tekniska oduglighet att tacka för sina segrar. Och segern säkrades av de medborgarsoldater och medborgarofficerare som hedervärt utförde vad de såg som sin plikt.
Radko Dmitrievs armés halsbrytande, ”Skobelev-liknande” (som Nemirovich-Danchenko uttrycker det)[83] framryckning från Kirk-Kilissa till Çatalca berodde inte på tidigare utarbetade planer, utan på den turkiska arméns panikslagna reträtt, eftersom den saknade moralisk styrka att göra motstånd. I hur liten utsträckning denna framryckning hade förutsetts framgick tydligt av den totala avsaknaden av samordning med de bakre styrkorna. Leveranserna av matförråd och transporten av sårade var fruktansvärt dåligt organiserade. Soldater på marsch hade inget att äta på två eller till och med tre dagar. Sårade män lämnades i veckor utan bandage och deras sår kryllade av maskar. Till råga på allt anlände armén, som på lite mer än två veckor hade skyndat sig från Kirk-Kilissa till Çatalca, i ett tillstånd av utmattning, och visade sig sedan sakna militära förnödenheter. General Dmitriev försökte inta Çatalca i ett slag, som man gjorde med Lozengrad. Men vid Derkos drev han förgäves sina febersjuka män upp till midjan och upp till bröstet i lera och vatten, medan de turkiska skyttarna prickade ner dem som ankor – all vidare framryckning var utesluten. Det enda som återstod för den utslitna armén var att dö av tyfus och kolera eller vrida sig i reumatismens smärtor. Den ”Skobelev-liknande” drivkraften hade vänt sig mot segrarna.
Samme Radko Dmitriev – och i denna fråga handlade han utan tvekan i samförstånd med överbefälhavaren – spred demoraliseringens skrämmande gift inom arméns led genom att uppmana soldaterna att behandla fiendens sårade och fångar på ett omänskligt sätt. ”Om turkiska sårade och fångar orsakar svårigheter för våra transporter, vidta då åtgärder för att eliminera dessa hinder.” Budskapet gick hem – de sårade och fångarna utrotades, först i hundratal, senare i tusental. Radko Dmitriev hade satsat allt på ett kort, angreppets kraft. Med en ”slaktar”-generals kortsynthet, såg han dessutom inte till att upprätthålla arméns grundläggande kapital: soldatens moraliska självrespekt. Dmitriev är inte på något sätt den värsta generalen i den bulgariska armén, men han är ändå själv djupt präglad av de drag av karriärism, urskillningslös hänsynslöshet och moralisk cynism som hans antagonist, överbefälhavaren Savov, är ett förkroppsligande av.
Bulgarien har inte vunnit sina segrar genom sina generalers ännu obevisade genialitet – deras misstag är uppenbara och deras prestationer kräver fortfarande kritisk granskning. Om militära segrar ger ära åt dem som vinner dem, då tillhör denna ära med rätta den uthållighet och uppfinningsrikedom som de bulgariska bonde- och arbetarsoldaterna och deras officerare från intelligentsian har visat.
Kievskaja Mysl nr 338,
6 december 1912
Detta är, nästan ordagrant (jag skrev ner det när han dikterade det), vad som berättades för mig av en av mina serbiska vänner.
”Jag fick medan kriget fortfarande pågick – om det var tur eller otur är svårt att säga – tillfälle att besöka Skopje (Uskub), bara några dagar efter slaget vid Kumanovo. Redan på grund av det irriterade obehag med vilken min ansökan om passerkort mottogs i Belgrad, och på grund av de konstgjorda hinder som krigsministeriet lade i min väg, hade jag börjat misstänka att de personer som kontrollerade krigsförloppet inte hade ett särskilt gott samvete, och att det där nere gjordes saker som mycket lite överensstämde med den officiella sanningen i regeringens kommunikéer. Detta intryck, eller snarare denna föraning, förstärktes ytterligare när jag på tåget i Nis råkade träffa en officer som hade varit i Skopje i något ärende till generalstaben. Denne officer är en god och hederlig man, som jag känner sedan länge. Men så snart han fick veta att jag skulle åka till Skopje, att jag faktiskt hade fått tillstånd att åka dit, förklarade han med oförställd fientlighet att det inte var någon mening med att åka till Skopje om man inte hade något där att göra, att myndigheterna i Belgrad inte visste vad de gjorde om de lät ’utomstående’ åka till Skopje, och så vidare. I Vranje, vid den gamla serbiska gränsen, insåg han att jag inte tänkte ändra min avsikt, ändrade tonläge och började på ett omständligt sätt förbereda mig för de intryck jag skulle få när jag kom till Skopje. ’Allt detta är mycket obehagliga saker, men tyvärr är de oundvikliga.’ I min väns kommentarer ingick naturligtvis hänvisningar till statens nödvändigheter. Jag måste erkänna att allt detta gjorde mig ännu mer misstänksam. Vad det betyder, resonerade jag, är att dessa grymheter, om vilka vaga ekon hade nått Belgrad, inte är oavsiktliga, individuella, exceptionella händelser, eftersom en framstående officer förklarar dem med att de beror på ’statens nödvändigheter’. Någon måste hålla räkning på dem. Vem då? De militära myndigheterna? Eller även regeringen? Jag fick svaret på den frågan mycket snabbt, vid min ankomst till Skopje.
”Fasorna började faktiskt så snart vi korsade den gamla gränsen. Vid femtiden på eftermiddagen närmade vi oss Kumanovo. Solen hade gått ner och det började bli mörkt. Men ju mörkare himlen blev, desto klarare avtecknade sig det skräckinjagande ljuset från eldarna mot den. Bränder pågick runt omkring oss. Hela albanska byar hade förvandlats till eldpelare – långt borta och nära, ända fram till järnvägslinjen. Detta var det första verkliga exemplet på en krigsskådeplats som jag hade sett, på hänsynslös ömsesidig utrotning av människor. Bostäder, ägodelar som hade sparats ihop av fäder, farfäder och farfarsfäder, gick upp i lågor. I all sin brinnande monotoni upprepades denna bild hela vägen till Skopje. Vi anlände dit klockan tio på kvällen. Jag klev av boskapsvagnen som jag hade gjort resan i. Hela staden var redan tyst – inte en levande själ på gatorna. Bara här, framför järnvägsstationen, fanns en grupp soldater, från vilka en berusad röst hördes. Alla andra som hade kommit med tåget gick åt olika håll och lämnade mig ensam kvar på stationen. Jag gick fram till gruppen. Fyra soldater höll bajonetterna i högsta hugg och mitt i gruppen stod två ganska unga albaner, klädda i sina små vita mössor. En berusad underofficer – en komitadji (tjetnik) – höll en kama (en makedonsk dolk) i ena handen och en flaska konjak i den andra. Underofficeren gav order. ’Ner!’ Albanerna, halvdöda av rädsla, föll på knä. ’Upp!’ De ställde sig upp. Detta upprepades flera gånger. Sedan stötte underofficeren, med hot och förbannelser, spetsen på sin dolk mot halsen och bröstet på sina offer, sedan tvingade han dem att dricka lite konjak, och sedan … kysste han dem. Berusad av makt, brännvin och blod roade han sig nu med att leka med dem som en vidrig, ond katt leker med möss. Samma knep, samma psykologi. De tre andra soldaterna, som inte var berusade, stod raka i ryggen och höll god uppsikt så att albanerna inte sprang iväg eller försökte göra motstånd, och underofficeren kunde njuta fullt ut av sitt roliga. ’De är albaner’, sa en av soldaterna till mig i en saklig ton. ’Han ska skära upp dem nu.’
”Med fasa skyndade jag mig bort från den gruppen. Det skulle inte ha varit till någon nytta att försöka skydda albanerna. De kunde bara ha räddats från soldaterna och den där underofficeren med vapenmakt. . . . Och allt detta hände på järnvägsstationen, där ett tåg just hade anlänt. Jag sprang iväg, skräckslagen, för att inte höra skriken av smärta eller bönerna om hjälp. . . .
”I staden, eller mer exakt på gatorna, var allt tyst som om platsen hade varit övergiven. Alla portar och entrédörrar hade stängts klockan sex på kvällen. Men när natten kom inledde komitadjis sitt arbete. De bröt sig in i turkiska och albanska hus och utförde hela tiden samma uppgift: plundring och dödande. Skopje hade 60.000 invånare, av vilka hälften var albaner och turkar. En del av dem hade visserligen flytt, men den överväldigande majoriteten stannade kvar. Och nu, på natten, utfördes repressalier mot dem.
”Två dagar före min ankomst till Skopje hade invånarna vaknat på morgonen och sett högar av albanska lik med avhuggna huvuden under huvudbron över Vardar – det vill säga mitt i staden. Vissa sade att det var lokala albaner som hade dödats av komitadjis, andra att liken hade förts ner till bron av Vardars vatten. Vad som var klart var att dessa huvudlösa män inte hade dödats i strid….
”Skopje har blivit ett rent militärläger. Invånarna, särskilt muslimerna, gömmer sig, och bara soldater syns på gatorna. Bland massan av soldater ser du serbiska bönder som har kommit från alla delar av Serbien. Under förevändningen att de letar efter sina söner och bröder korsar de Kossovoslätten och – börjar plundra. Jag hade ett samtal med en trio av de här skojarna. De hade kommit från Šumadija, mitt i Serbien, till fots över Kossovoslätten. Den yngste av dem, en kortväxt man av den ’våghalsiga’ sorten, skröt med att han hade dödat två albaner på slätten med ett snabbskjutande gevär. ’De var fyra stycken, men två lyckades komma undan.’ Hans reskamrater, allvarliga, äldre bönder, bekräftade hans berättelse. ’Det finns en dålig sak’, klagade de. ’Vi har inte så mycket pengar med oss. Man kan få tag på många oxar och hästar här. En soldats lön är två dinarer (75 kopek). Han går in i den första albanska byn han kommer till och tar med sig en fin häst tillbaka. Genom en soldat kan man få ett par oxar, och bra oxar dessutom, för tjugo dinarer.’ Från området runt Vranje har befolkningen gått över i massor till de albanska byarna för att plocka åt sig allt de ser. Bondekvinnor bär till och med bort dörrar och fönster från albanska hus på sina axlar.
”Två soldater kommer fram till mig. De är soldater från den avdelning som avväpnar albanerna i byarna. En av soldaterna frågar var han kan växla en guldlira. Jag ber honom visa den för mig, eftersom jag aldrig har sett detta turkiska mynt. Soldaten ser sig försiktigt omkring, tar sedan upp liran ur sin väska, men med en gest som tydligt visar att han har flera i väskan, bara att han inte vill att det ska komma ut. Och en turkisk lira är, som ni vet, värd tjugotre franc.
”Tre soldater går förbi mig. Jag lyssnar på deras samtal.
”’Jag vet inte hur många albaner jag dödade’, säger en, ’men jag hittade inte något som var värt att ta på en enda av dem. Och sedan, när jag högg ner en bula (ung turkisk bondkvinna), fann jag tio guldlira på henne.’
”Och de pratar om allt detta helt öppet, lugnt, likgiltigt. Det är något vardagligt. Människorna själva inser inte vilken oerhörd inre omvandling några dagars krig har åstadkommit. Man kan se i vilken utsträckning människan är beroende av förhållanden. Under krigets organiserade brutalitet blir människor snabbt brutaliserade utan att inse det.
”En soldatpluton marscherar längs huvudgatan i Skopje. En berusad och, av allt att döma, halvt galen turk skriker någon förbannelse efter dem. Soldaterna stannar, ställer turken mot närmaste hus och skjuter honom till döds där och då. Plutonen fortsätter sin färd, och det gör även folkmassan på gatan. Saken är över och utagerad.
”På kvällen träffar jag en korpral som jag känner på ett värdshus. Hans enhet är stationerad i Ferizović, albanernas centrum i Gamla Serbien. Tillsammans med sina män har korpralen släpat en tung belägringskanon genom Kočani-passet till Skopje, varifrån den ska skickas till armén före Adrianopel.
”Och vad gör du nu i Ferizović, bland albanerna?” frågar jag.
”’Steker kycklingar och dödar albaner. ’Men vi är trötta på det’, tillägger han med en gäspning och låter en gest av trötthet och tristess följa hans ord. ’Men det finns en del mycket rika män bland dem. Nära Ferizović kom vi in i en rik by med hus som såg ut som slott. Vi gick in i ett hus. Ägaren var en rik gammal man, och han hade tre söner med sig. Så de var fyra stycken, och de hade massor av fruar. Vi tog ut allihopa ur huset, ställde upp kvinnorna på rad och högg ner männen i deras åsyn. Kvinnorna klagade inte, det var som om de inte brydde sig alls. De bad oss bara att låta dem gå in i huset och hämta sina kvinnosaker. Vi lät dem göra det. De gav fina presenter till var och en av oss. Och sedan satte vi eld på hela stället.’
”Men hur kan du bete dig så brutalt?” frågar jag, chockad av hans berättelse.
”’Det kan inte hjälpas – man vänjer sig vid det. En annan gång skulle jag visserligen inte kunna döda till exempel en gammal man eller ett oskyldigt barn. I krigstid ger, som ni vet, befälhavaren er order och ni måste utföra dem. Många sådana här saker har hänt på sistone. När vi släpade kanonen till Skopje såg vi en täckt vagn på vägen, med fyra män liggande i den, med täcken upp till midjan. Jag kände lukten av jod direkt. Något konstigt här, tänkte jag. Jag stannade vagnen och frågade vilka de var och vart de var på väg. De sa ingenting och låtsades att de inte förstod serbiska. Med sig hade de bara chauffören, en zigenare, och han förklarade att alla fyra var albaner som hade deltagit i striderna vid Mrdare, att de hade blivit sårade i benen och nu var på väg hem. Så allt var klart.’
”’Ner med er, sa jag. De förstod vad det innebar, men de protesterade, de ville inte stiga ur vagnen. Vad skulle jag göra? Jag satte på bajonetten och dödade alla fyra, i vagnen….’
”Och jag kände den här mannen. Han var servitör i Kragujevac. En ung kille utan några speciella egenskaper, inte alls stridslysten av naturen – en servitör som många andra servitörer överallt. En gång i tiden tillhörde han servitörernas fackförening, han var tydligen till och med sekreterare under en kort period, men sedan hoppade han av. . . . Och se nu vad två eller tre veckors krig har gjort med honom.
”’Ni beter er precis som banditer! Ni dödar och rånar utan att diskriminera!’, utbrast jag och ryggade tillbaka av ren och skär fysisk avsky för mannen jag talade med.
”Korpralen var bekymrad. Han mindes uppenbarligen något, och han jämförde och övervägde. Och, för att rättfärdiga sig själv, yttrade han sedan med övertygelse och allvar en fras som kastade ett ännu mer olycksbådande ljus över allt jag hade sett och hört.
”’Nej, så är det inte. Vi, den reguljära armén, följer strikt vissa gränser och dödar aldrig personer under tolv år. Jag kan inte säga något säkert om komitadjis, de är en annan sak. Men jag kan gå i god för armén.’
”Korpralen ville inte gå i god för komitadjierna. Och de kände faktiskt inte till några gränser. De rekryterades till största delen bland dagdrivare, oduglingar, ondskefulla lumpna element – överhuvudtaget från samhällets bottenskrap – och har gjort mord, rån och våld till en vild sport. Deras gärningar talade alltför högt emot dem – till och med de militära myndigheterna blev generade över den blodiga orgie som partisankampen hade urartat till, och har tillgripit beslutsamma åtgärder: utan att vänta på att kriget ska ta slut har de avväpnat komitadjierna och skickat hem dem.
”Jag kunde inte längre uthärda den här atmosfären, mina lungor klarade inte av det. Det politiska intresset och den skräckslagna moraliska nyfikenheten – att med egna ögon se hur det går till – hade försvunnit helt och hållet, försvunnit helt och hållet. Allt som fanns kvar var en enda önskan, att komma iväg så fort som möjligt. Återigen befann jag mig i boskapsvagnen. Jag såg ut över den vidsträckta slätten runt Skopje: så vackert, så rymligt, här kunde människor leva gott, och ändå… Ja, vad är det för mening med att säga det, du känner ju till dessa tankar själv; men på den platsen kom de till mig med tiofaldig kraft. Femton minuter efter att tåget hade lämnat stationen tittade jag ut och såg, ungefär 200 meter från spåret, ett lik i fez, liggande med ansiktet nedåt och armarna utsträckta. Och 50 meter närmare rälsen stod två serbiska hemvärnsmän, en del av den styrka som bevakade linjen; de pratade och skrattade, och en pekade på liket. Det var uppenbart att det var deras arbete. Framåt, framåt, låt mig komma långt bort från denna plats!
”Inte långt från Kumanovo, på en äng nära järnvägen, höll soldater på att gräva en stor grop. Jag frågade vad den var till för. Jag fick veta att det var för ruttet kött som fanns i femton eller tjugo lastbilar som stod där på ett sidospår. Det hade visat sig att soldaterna inte ville ha sina köttransoner. Allt de behövde, och mer därtill, tog de direkt från de albanska husen: mjölk, ost, honung. ’På den tiden åt jag mer honung, på albanernas bekostnad, än jag hade ätit i hela mitt liv tidigare’, berättade en soldat som jag kände. Varje dag slaktar soldaterna oxar, får, grisar och kycklingar, äter dem och kastar bort resterna. ’Vi behöver inte kött’, sa en förrådsofficer till mig. ’Det vi har brist på är bröd. Vi har skrivit hundra gånger till Belgrad för att be dem att inte skicka kött, men det fortsätter att komma hit enligt någon rutinmässig procedur.’
”Det är så allt detta ser ut när man ser det på nära håll. Kött ruttnar, människokött såväl som oxkött; byar har blivit eldpelare; män utrotar ’personer som inte är under tolv år’; alla brutaliseras och förlorar sin mänsklighet. Kriget avslöjas som först och främst en vidrig sak, om man bara lyfter upp en enda kant av den ridå som hänger framför de militära dåden. . . . ”
Kievskaja Mysl nr 355,
23 december 1912
Jag kom till Sofia den 5 oktober, dagen för krigsförklaringen, en dag då Balkans höstsol sken glatt och det verkade som om kriget bestod av sånger, patriotiska rop och blommor som hade fastnat i gevärspipornas mynningar.
Jag lämnade Sofia den 26 november, då den grymma baksmällan redan hade slagit till helt och fullt. 67.000 döda och sårade, 15.000 sjuka (före slaget vid Çatalca) – det var den beräkning som Internationella Röda Korsets representant, dr Merval, gjorde. Och sedan låg inte mindre än 20.000 man på Çatalca-fronten. Det innebar att 102.000 sattes ur spel – nästan en tredjedel av landets stridande män. Sådana siffror är mycket lätta att skriva och tala om, men i sin verkliga betydelse är de oerhört tunga. Om man lade dessa döda och lemlästade soldater i en enda rad skulle den bli inte mindre än 500 verst lång: det första huvudet som skjutits igenom av en mauserkula skulle ligga på Nicholas järnvägsstation i Petersburg, medan benen, krampaktiga av kolerans kramper, på den sista mannen i raden skulle nudda trappan till Nicholas järnvägsstation i Moskva. Och det är ännu inte slutet på det hela. Tyfus och kolera erkänner inte villkoren för vapenstilleståndet, utan fortsätter oförtrutet sitt arbete på Çatalca-fronten.
Den bulgariska arméns sjukvård och även (särskilt) provianteringen är verkligen mycket dåligt organiserad. Radko Dmitriev lät sig ryckas med av den enkla erövringen av Kirk-Kilissa och tänkte bara på att genomföra hela den återstående delen av fälttåget som ett slags kavalleriattack. Han underlät helt enkelt att vidta åtgärder för att säkerställa att arméns offensiv stämde överens med förflyttningen av dess försörjningskolonner. Mat och förband höll aldrig jämna steg med framryckningen, och visade sig alltid finnas på andra ställen än där de behövdes. Det fanns inte tillräckligt med läkare, eftersom bulgarerna inte tillät utlänningar att komma in i deras framskjutna positioner; det fanns för mycket att se där som måste döljas för utomstående. När en soldat var satt ur stridbart skick upphörde han att existera. Sjukvårdarna rekryterades bland befolkningens mest okunniga, odugliga och lågt stående delar. Efter de första striderna blev de flesta av dem rena och skära plundrare. Under striderna höll de sig långt borta från skottlinjen, och sårade soldater fick krypa omkring i vatten och lera – det regnade nästan hela tiden – i timmar innan de fördes till förbandsplatserna. Men när kanonaden hade upphört rusade dessa bårbärare ut på slagfältet för att stjäla allt de kunde. De ignorerade stönanden och rop på hjälp, utan kastade sig över de döda för att dra av dem stövlarna, vända ut och in på fickorna och skära av dem kläderna. Vilka fruktansvärda historier jag har hört på det temat! Dessa män sparkade bort de händer som sårade sträckte ut mot dem och med brinnande läppar tiggde om en droppe vatten. En soldat på ett sjukhus i Sofia berättade hur en bårbärare som han kände väl, en man från hans egen by, hade slitit upp hans jacka så hårt att knapparna flög av och började famla i den och i fickorna, när den sårade mannen stönade till. ”Jag trodde att du var död”, mumlade marodören och sprang vidare. Jag behöver inte beskriva hur de ”tar hand om” de turkiska sårade. Att knivhugga och hacka dem till döds har blivit en sport. En bulgarisk sjukvårdare beskrev hur en annan gav sig ut efter stridens slut, beväpnad med en kirurgisk kniv, och med glädje, utan att skynda sig att avsluta sin uppgift, dödade den ena sårade mannen efter den andra. ”I dag tog jag hand om åtta av dem”, sa han när han kom tillbaka.
I början av kriget nämnde den bulgariska generalstaben upprepade gånger i sina bulletiner att turkarna lämnade sina sårade åt ödet när de drog sig tillbaka, och att det bulgariska Röda korset fick ta hand om dem. I Kniajevo, nära Sofia, finns det faktiskt flera hundra sårade turkar som tas om hand av en avdelning från brittiska Röda halvmånen. Men bortsett från denna lilla oas, som bara är till för att visa upp, var finns de många tusen turkiska sårade, vars existens Europa informerades om av den bulgariska personalen? De har alla fallit offer för åtgärder ”för att påskynda transporterna”. Om det fanns någon sanning i rapporterna i de officiella bulgariska bulletinerna om att sårade turkar ofta dödade bulgariska bårbärare när de böjde sig över dem, så framstår förklaringen till detta monstruösa turkiska ”illdåd” av sig själv: de sårade männen försvarade sig helt enkelt mot sjukvårdspersonalens knivar, som lyftes över dem för att utföra den slutliga operationen.
Jag har redan nämnt att de bulgariska sårade soldaterna led fruktansvärt av den totala oordning som rådde i eftertrupperna. De lämnades i fyra och fem dagar, eller till och med längre, utan att deras sår togs om hand, så att det uppstod maskar i dem. Och ändå går utländska läkare omkring i Sofia, från kafé till kafé, utan att ha något att göra. ”Vi har tillräckligt med egna läkare på de avancerade positionerna”, fick nykomlingarna höra av dr Molov, chefen för det bulgariska Röda Korset. Sårade har lämnats på tåg i tre dagar utan att få något att äta, inte ens en brödkaka. En utbildad man i hemvärnet, som tillhörde den enhet som bevakade järnvägslinjen på andra sidan Jambol, berättade för mig hur 100 sårade män, som hade svultit i tre dagar och nätter, åt omoget och otillräckligt kokt vete: de flesta av dem dog av fruktansvärda smärtor i magen. Många, många sådana historier har gått från mun till mun i Sofia nyligen. Varje dag dör mellan tjugofem och trettio män av kolera vid Çatalca-fronten. Medan diplomaterna samlas i London för att uppskatta vad förlusterna och skammen i detta krig uppgår till, finns den bulgariska armén fortfarande kvar där på Çatalca-fronten, tillsammans med tyfus, dysenteri, reumatism, kolera och löss.
”Löss är en fruktansvärd sak”, fick jag höra kvällen före min avresa av en bulgarisk intellektuell, en frivillig som hade förts tillbaka till Sofia av sjukdom. ”Det är kanske det mest fruktansvärda av allt i krig. Man tvättar sig inte på flera veckor, byter inte underkläder, sover i stövlar och överrock, blir fuktig, rutten och stinkande överallt. Löss klamrar sig fast på varenda del av en. Det är en fruktansvärd, fruktansvärd sak. Man ruttnar levande. När vi var på marsch eller under beskjutning var det fortfarande inte så illa, men nätterna var outhärdliga. Jag minns särskilt en natt. Under två dagar och nätter hade jag inte blundat – vi rörde oss snabbt och det var larm på nätterna. Den tredje natten fick vi lov att vila. Vi lade oss ner i en öde hydda, tjugofem av oss. Vår trötthet var obeskrivlig: varenda centimeter av kroppen ville desperat sova. När vi blev varmare, och låg i våra smutsiga trasor, började lössen röra på sig. Vilken plåga det är, mina herrar, vilken plåga! Ni tillhör inte längre er själva utan dem. De förgör er från alla håll samtidigt... . . Jag erkänner för er att jag grät som ett barn, av sömnlöshet, skam, förödmjukelse och förbittring. En man, en mans kropp, kan inte behandlas på det här sättet. Det kan inte vara… Det är ett elakt trick! . . . Om de internationella diplomaterna, som tar ett väldoftande bad varje dag, fick tillbringa tre dagar, bara tre dagar, i genomblöta, trasiga, lusangripna trasor som våra, vilken hälsosam läxa skulle det inte vara för dem!”
Det har även kommit dåliga nyheter från de erövrade provinserna. Först berättade de bara för oss om de befriade folkens glädjerop, de patriotiska talen, deputationerna, de nyutnämnda administratörerna. Men de glada ropen och de patriotiska talen dog bort, och kvar blev kaos och förvirring. Redan före kriget fanns det tillräckligt med inslag av socialt sönderfall och politisk anarki i Makedonien. Partisanernas kamp och sprängningar gav dessa element en militär aura och ingav dem förtröstan på att allt var tillåtet för dem. De hämmades tillfälligt av kriget. Men nu har de kommit upp till ytan igen, genomkorrumperade av krigets erfarenheter.
Jag fick tag på en kopia av ett brev som hade skrivits av en tjänsteman som skickats till Štip för att organisera en filial till nationalbanken. Brevet är så välformulerat att jag citerar det i sin helhet.
”Jag kom för fyra dagar sedan, och jag ångrar redan att jag kom. Jag stötte på en fruktansvärd situation. Jag har aldrig ens drömt om att något sådant skulle vara möjligt. Klockan sex på kvällen är hela staden som död. De turkiska och judiska husen, som utgör hälften av staden, är helt tomma. Alla butiker och hus i det kvarteret har plundrats och till och med förstörts. Rån och mord äger rum hela tiden. Inför mina ögon, den 2 november mitt på dagen, överföll tjugo eller tjugofem tjetniker och luffare en gammal jude på sextio eller sjuttio år och krossade hans huvud. Jag ingrep och började ringa polisen. ’Ta honom, han är också jude.’ De jagade mig och jag var tvungen att springa därifrån. Jag stängde in mig i mitt rum på första våningen och tog fram min revolver, vilket även lägenhetsinnehavaren gjorde. Skurkarna började banka på portarna, men det är starka portar. Min fru hade stannat kvar utanför grindarna och försökte gömma sig i en källare. Men när de insåg att jag inte var där slutade de jaga mig. Efter en kort belägring försvann ligisterna. Jag skickade efter borgmästaren, chefen för distriktsförvaltningen, polischefen och partisanernas befälhavare. Inom en timme hade mellan tolv och femton medlemmar av ’ledarskapet’ samlats i mitt rum. Det var lätt att fastställa vilka som hade dödat den gamle mannen: några välkända partisaner tillsammans med några ligister, förklädda till nyblivna medlemmar av partisanförbandet. Men ingen av dem straffades. Det finns inga trupper här, och dessa ’partisaner’ behärskar situationen fullständigt. Under denna period har några av partisanernas befälhavare lagt beslag på egendom och pengar till ett värde av tre eller fyra tusen lira (den turkiska liran är värd tjugotre franc). I Radoviš misstänker man att den lokale polischefen arbetar hand i hand med detta gäng.
”Det är en fruktansvärd situation! Ibland brister ens hjärta verkligen av sorg när man ser hur dessa fredliga turkiska bönder har slaktats utan anledning, hur deras ägodelar har tagits, och deras fruar och barn har lämnats att svälta. Mellan Radoviš och Štip har nästan 2 000 turkiska flyktingar, mestadels kvinnor och barn, dött av svält – bokstavligen av svält. . . .”
En sjuttioårig man med huvudet sönderslaget, tusentals kvinnor och barn som har dött av svält, revolutionära partisaner som degenererat till rövargäng, en distriktspolischef som beskyddare av inbrottstjuvar – detta är den bild som livet i en befriad provins uppvisar. De nya administratörer som befinner sig i denna atmosfär uppvisar långt ifrån alltid en Catos hjältemod. Gränserna för den godtyckliga makten är alltför otydliga, möjligheterna till snabb berikning alltför frestande. ”Säg till N.N.”, skriver en tjänsteman till en annan, ”att mark kan köpas billigt här, särskilt i Ovče Pole.” Turkarna har flytt och övergivit sina ägodelar, och nu är roffandet av turkisk mark i full gång. Framsynta människor har redan tagit sig till de nya territorierna för att se sig omkring och undersöka möjligheterna. Många bulgariska soldater föreställde sig, inte utan uppmuntran från högre ort, att de skulle få de övergivna områdena. När de hade en dag över letade de efter en lämplig plats och satte upp sina ”markörer”. . . . Dessa soldatpojkar misstar sig. De kommer att ta med sig ett par turkiska prydnadssaker, skadade händer och en grym reumatism som kommer att plåga dem resten av livet. Marken kommer att gå till chorbadjis, de rika och framsynta politikerna. För närvarande håller nya äganderätter på att etableras och ”okränkbara” gränser för ägande fastställs. Men inom kort kommer ett bittert inbördeskrig att bryta ut – ett inbördeskrig där partisanerna ännu inte har sagt sista ordet… Men framför allt kommer upprättandet av ”ordning” i de erövrade provinserna att lägga nya bördor på den arbetande befolkningen i Bulgarien.
Jag tillåter mig att genast göra två kommentarer till detta intressanta brev.
Utan att tveka svarar Todorov med ett ”lysande ryskt ordspråk” på allt jag har försökt säga i form av kritik av det bulgariska offentliga livet: tillämpa inte din egen regel i någon annans kloster. Men han glömmer bort att jag skriver för min egen ryska publik och inte för bulgarer. Så jag verkar i mitt eget kloster, och om jag inför min ryska publik diskuterar bulgariska förhållanden utifrån vår egen ryska synvinkel, som har utvecklats genom vår historia, hur skulle det då kunna vara annorlunda? Todorov klandrar (bara i förbigående, men desto mer kategoriskt) själv de ryska demokraterna för deras brist på ”praktiskt förnuft”. Faller det inte Todorov in att det ”fantastiska ryska talesättet” skulle kunna vändas mot honom? Men det tänker jag inte göra. Jag erkänner villigt den bulgariske författarens rätt att kritisera oss – utifrån sin egen ”regel”. Samtidigt förblir jag övertygad om att denna regel ändå bygger på en mycket primitiv politiskt kulturell nivå.
Min andra kommentar gäller hans mycket uttrycksfulla, kanske alltför uttrycksfulla, beskrivning av de europeiska tidningarnas korrespondenter som spioner och marodörer utsända av ockrare. Det finns stor anledning att frukta att denna beskrivning visar föga av den forntida känsla för proportioner som Todorov anser vara kärnan i all kultur. I själva verket är denna beskrivning riktad mot andra mål. Europas ockrare har tillräckligt många inhemska agenter för att utföra sitt smutsiga arbete här. Och förresten, hur kan censur skydda mot spioneri? Sedan när har spioner börjat lämna in sina rapporter till censorer? Om några spioner verkligen har kommit hit i skepnad av journalister, så hittar de utan tvekan sätt att utföra sitt jobb även under censurens oblida öga. Och den senare faller med hela sin tyngd över de journalister som vill berätta sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen.
När det gäller kärnan i frågan om ”ansvar” – för vad och för vem – har jag inte för avsikt att uttrycka min åsikt i dag. Jag förbehåller mig rätten att återkomma till denna fråga när jag kan skriva hela sanningen. Och jag skall försöka att då visa mer känsla för proportionerän vad devärdiga censorerna i Sofia har gjort.
20 november 1912
Sofia
Som svar på det brev jag fick från P. Todorov har jag riktat dessa rader till den bulgariske poeten i form av ett öppet brev, som kommer att publiceras i den bulgariska pressen så snart den militära censuren tillåter det. Eftersom mitt anförande till P. Todorov kan vara av intresse även för ryska läsare, citerar jag det här i sin helhet.
”Ni har gjort mig den äran att skriva till mig om min artikel om den bulgariska militärcensuren och om den enligt min mening inte helt klädsamma roll, som vissa företrädare för den demokratiska eller kvasidemokratiska intelligentsian spelar i den. Ni sopar inte bara undan mina anklagelser med några kraftfulla gester, som jag personligen betraktar som ytterst allvarliga anklagelser av politisk och moralisk karaktär, utan ni går också över till en total offensiv – mot Europas journalister å ena sidan och mot ryska ”vänstermänniskor” å den andra. Jag är inte alls beredd att urskillningslöst försvara ryska ”vänstermänniskor”, och ännu mindre europeiska journalister. Men låt mig redan från början med all uppriktighet säga att era anklagelser är lika grundlösa som ert försvar.
”Självklart accepterar ni okritiskt den militära censuren som en nödvändig och hälsosam institution. Jag är inte militär, lika lite som ni, men jag tillåter mig ändå att, i motsats till vad så kallade militära experter påstår och respektfullt stöds av kälkborgare i alla länder, förklara att er militära censur saknar varje som helst militär betydelse och i huvudsak tjänar icke-militära syften. Det är ställt utom allt tvivel, att om det inte fanns någon censur så skulle enstaka fakta kunna komma ut i den europeiska pressen, fakta som på ett eller annat sätt skulle vara till skada för er armé; men de skulle lika gärna kunna komma ut genom privat brevväxling eller personliga samtal. Och ändå har ni hittills inte förbjudit människor att resa in i eller lämna landet. Ni anser att man kan beskriva de europeiska journalisterna som spioner och marodörer som har skickats till Bulgarien av Europas ockrare. Men var vänlig och inse att de journalister som döljer spionyrket bakom krigskorrespondentens mask förfogar över hundratals sätt för att sända sina meddelanden vart de än vill, och undgå er fruktade censur. Jag säger ingenting om brev med osynligt bläck, vars användning är välkänd för militära staber och militära spioner, eller om de välutvecklade systemen för att telegrafera i kod. Men det är bara tolv timmars resa härifrån till Ruse [på gränsen till det neutrala Rumänien], och vem som än behöver kan alltid skicka vilken rapport han vill genom vakterna på era tåg eller med budbärare. Närhelst någon av journalisterna här skulle behöva använda en olaglig metod för att skicka en artikel som har avvisats av er censur, skulle han aldrig ha svårt att hitta en sådan metod. Själv har jag inte använt mig av metoder för att kringgå censuren, eftersom jag har ansett det olämpligt att i obegränsad utsträckning tillämpa dessa rättigheter bakom er rygg under min kompromisslösa kamp med er för mina rättigheter som politisk korrespondent. Men samtidigt kan jag inte klandra de av mina europeiska kolleger som har valt att agera annorlunda, eftersom vissa av dem har behandlats av er censur på ett fullständigt skrupelfritt sätt.
”Er censur har alltid varit helt hjälplös mot de olagliga, omständliga metoder som alltid står öppna för illasinnade personer. Men desto mer kraftfullt har den agerat mot seriösa politiska journalister, vars uppgift inte är att tjäna sina respektive generalstaber utan ärligt informera den allmänna opinionen i Europa. Ni ville tvinga oss att se med era ögon och höra med era öron, att tänka och skriva ”bulgariskt” och att i en ”bulgarisk” anda leda in Europa på fel väg.
”Er censur har inte haft militära syften, den har inte varit inriktad på att skydda militära hemligheter, utan snarare på att dölja en helt annan sorts ’hemligheter’: alla svarta fläckar, alla grymheter och brott, alla skändligheter som följer med varje krig, och ert krig i synnerhet. Det är vad ni framförallt har strävat efter att dölja för Europa! Ni har ägnat er åt den meningslösa drömmen att hypnotisera den europeiska allmänna opinionen och få den att tro, inte på det som var sant, inte på det som ni själva visste var sant, utan på det som ni ville få accepterat som sant. Ni ville få Europa att tro att de beväpnade turkiska bönder, arbetare och hamaler [bärare] som den härskande kasten i Turkiet förvandlar till ett verktyg för att förslava de icke-turkiska nationaliteterna och de turkiska arbetarmassorna, fullständigt förkroppsligar grymhet, barbari och bestialitet. Och ni ville få Europa att tro att den bulgariska armén – från den lägst rankade soldaten som arbetar i köket upp till överbefälhavaren Savov, från vars panna ni inte har lyckats få bort stämpeln från åtalet för förskingring – att hela denna armé utgör ett levande förkroppsligande av de högsta idealen om rätt och rättvisa. Ni hoppades på allvar kunna uppnå detta mål genom att terrorisera oss europeiska journalister med hjälp av ett dussin censorer, av vilka de flesta i våra ögon saknade all auktoritet, varken moralisk eller intellektuell. I era bulletiner försåg ni oss med otaliga variationer på ett och samma tema: turkarnas grymheter och illvilja – om mördade kvinnor, om vita flaggor som användes för att lura, om dumdumkulor – medan ni bestämt undertryckte varje försök från vår sida att berätta för Europa att det förutom de turkiska grymheterna även förekom grymheter på den bulgariska sidan. Det var inte militära hemligheter som ni, herrar professorer, poeter, tjänstemän och före detta gymnasiepojkar, försökte skydda från oss – med barnslig självberusning gav ni er själva i uppgift att förvandla oss till agenter för den bulgariska generalstaben och kung Ferdinands regering. Och när de bland oss som var mest vänligt inställda till er påpekade att ni med denna metod skulle få rakt motsatt resultat mot vad ni ville, att ni förr eller senare skulle väcka allmän indignation mot ett land som behandlade den europeiska allmänna opinionen så barbariskt, som inte gjorde någon skillnad mellan en journalist och en spion och anförtrodde pressövervakningen åt en så genomdemoraliserad varelse som er ’historiker’ Semjon Radev – då svarade den uppriktigaste eller den mest cyniske bland er: ’Låt oss bara föra detta krig till ett segerrikt slut, och sedan kan den allmänna opinionen i Europa fara åt helvete.’ Och ni ansåg att det var en realistisk, praktisk, verkligt bulgarisk politik!
”Tyvärr visade sig ert praktiska förnuft vara extremt kortsiktigt. Just nu, när frågan har flyttats från slagfältet till konferensbordet och ni mer än någonsin tidigare är i behov av påtryckningar från en sympatisk europeisk demokrati på den europeiska diplomatin – just nu sprider dussintals korrespondenter, som har lämnat Bulgarien, den halva sanning som ni så länge tvingade oss att tiga om i koncentrerad form över hela Europa!
”Ni definierade ert krig som ett korståg för civilisationen mot barbariet. Med era pennor och saxar försökte ni anpassa alla våra telegram och all vår korrespondens till dessa två kategorier. Men nu kommer Europa att få veta att korstågsarméns väg präglades av brott som måste framkalla rysningar och illamående hos varje kultiverad människa, hos alla som kan känna och tänka.
”Kanske ni inte har en aning om vad jag talar om, herr Todorov? Ni kanske inte vet att era trupper i Rodopisektorn alldeles i början av kriget förstörde en pomakisk by med hela sin befolkning med hjälp av artillerield – hus och gårdar, människor och djur, kvinnor och barn? Säg inte till mig att denna brutala handling ska förklaras med den bitterhet som soldaterna kände mot muslimska bulgarer som hade allierat sig med fienden. Jag känner till denna förklaring lika väl som ni gör. Men det faktum att en rapport om denna medeltida vedergällning mot pomaker helt ströks av er militära censur; det faktum att det då, medan detta brott fortfarande var färskt, inte höjdes några tillräckligt höga röster i protest och varning – detta faktum måste oundvikligen ha berövat era officerare och soldater all återhållsamhet och fyllt dem med en känsla av fullständig moralisk frihet från ansvar.
”Du kanske inte vet hur en kavalleritrupp hanterade fångar och den fredliga befolkningen i Dimotika? Fråga de officerare som har kommit tillbaka därifrån, fråga de sårade soldaterna. De kommer fullständigt uppriktigt att berätta – ty de betraktar med rätta er som sin moraliska medbrottsling – hur de drev ner obeväpnade turkar i vattnet och sköt på dem där som på vilda ankor, och hur de använde sina bajonetter för att knuffa obeväpnade män från bron ner i vattnet.
”Kanske har du, som är vaksamt upptagen med att skydda militära hemligheter, som vi inte utgör något hot mot, inte hört något alls om hur den makedonska legionen, under förevändning att de hade att göra med spioner, skar halsen av varje fredlig turk de stötte på? Om ni inte har hört talas om detta, om ni inte känner till det, bege er då genast till [Malko] Trnovo och därifrån vidare till Kardzjali och längre söderut – så kommer ni att finna skäggiga muslimer som ligger på vägen med händerna bakbundna och halsen avskuren till halskotorna; ni kommer att hitta mer än en gammal muslimsk kvinna som ligger död efter ett slag i huvudet bredvid sin egen eldstad, och utan tvivel kommer ni också att se liken av turkiska barn som, likt oinsamlade troféer, markerar den segerrika väg som den ’befriande’ legionen har följt.
”Och de meningslösa, orsakslösa ’avrättningarna’ vid Mustafa-Pasha, avrättningar som sysslolösa officerare förvandlade till en djävulens lek? Eller kanske du inte vet något om det? Kanske protesterade du ilsket mot det? Eller tillät ni oss journalister att höja rösten i protest och därmed fullgöra den elementära medmänsklighetens plikt?
”Men hur mardrömslika alla dessa fakta än må vara, bleknar de inför en Kain-liknande gärning som inte var någon isolerad episod eller incident och inte kan förklaras av bittra känslor hos soldater som hade berusats av blod: Jag menar, herr Todorov, inget annat än det kallblodiga knivhuggandet och hackandet till döds av sårade turkar på öppna fält, utfört på order av de bulgariska befälhavarna. Mer än en sårad bulgarisk soldat har, medan han vände bort blicken, berättat för mig om denna utrotning av obeväpnade män, som febrilt tittade på när bajonetterna lyftes för att sticka dem. Tror ni att det går att tysta ned? Eller kanske ni kommer att försöka förneka det? Men då ska vi svara: I början av kriget informerade er generalstab mer än en gång Europa om att turkarna övergav sina sårade på slagfältet och att bulgarerna var tvungna att samla upp de sårade männen. Var är de nu, dessa tusentals turkiska sårade? Vad har hänt med dem? Vad har ni gjort med dem, herr Todorov? Svara på den frågan åt oss!
”I motsats till den känsla av oförsonlighet som jag skrev om, förhärligar ni ’känslan för proportioner’ som antikens finaste arv. Men fann ni inom er modet att högt och tydligt påminna era officerare om behovet av att iaktta denna återhållsamhet, denna måttfullhet, i förhållande till fienden när han låg slagen och spretande på marken? Nej, ni visade bara ohämmad ’oförsonlighet’ mot oss journalister när vi försökte höja en röst i protest från djupet av våra upprörda samveten. Och därmed tog ni censorer, och ni, herr Todorov, personligen på er ett stort ansvar för massakern på sjuka, sårade och obeväpnade turkiska soldater; för jag tvivlar inte – och ni tvivlar själv lika lite som jag – på att om vi hade tillåtits att i god tid publicera dessa fakta, vars blotta minne får blodet att koka, då skulle er generalstab ha varit tvungen att ropa till sina officerare, och dessa officerare i sin tur till sina soldater: ’Stopp!’ Men vad hände? Inte nog med att ni, radikalen, poeten, humanisten, inte själv påminde er armé om att det förutom vassa bajonetter och välriktade kulor också finns ett mänskligt samvete och den Kristi lära i vars namn ni påstås föra ert krig – nej, ni bakband också oss europeiska journalister och satte er militärcensors stövel på våra bröst! Lättvindigt satte ni en uniformsmössa med en censurkokard på ert poethuvud, ni tog på er ansvaret inför och för er generalstab, inför och för er diplomati, inför och för er monarki. Jag vet inte om din rödpenna bidrog så mycket till att Bulgariens gränser utvidgades. Men att den bulgariska demokratiska intelligentsian var en medresenär och därför en medbrottsling i alla de fruktansvärda gärningar som detta krig under lång tid, kanske årtionden, kommer att förgifta ert folks själ med – det kommer att förbli ett outplånligt faktum som ni inte kommer att kunna ändra eller radera från ert lands historia.
”Ert offentliga liv är fortfarande bara i sin vagga. Elementära politiska och moraliska begrepp har ännu inte rotats bland er. Desto mer obligatoriskt är det för ert folks utvecklade element att oförtrutet vaka över demokratins principer, demokratins politik och moral. När det kommer till kritan är det folkmassornas sociala och moraliska medvetenhet som är alla nationers grundläggande historiska kapital. Och om historien nu har ålagt er monarki, era diplomater och era generaler att genomföra uppgiften att rensa er historiska väg med hjälp av kulor, granatsplitter och bajonetter, då borde ni i vilket fall som helst, oavsett vilken principiell inställning ni har till kriget, ha tagit på er uppgiften att skydda folkets medvetande från alla de giftiga faror som ett segerrikt krig för med sig. Ni gjorde inte detta: så mycket värre för er!
”Vänligen acceptera, etc.”
27 november 1912
Sofia
Herr deputerade!
Ni är en av initiativtagarna och inspiratörerna till den så kallade ”nyslaviska” rörelsen, som alltid framträder i namn av de mest respekterade allmänna principerna om civilisation, mänsklighet och nationell frihet.
Ni har ofta, både i pressens spalter och i dumans talarstol, försäkrat de allierade på Balkan – det vill säga de dynastier och dynastiska klickar som härskar på Balkan – om det så kallade ryska samhällets oförändrade sympatier för deras ”befrielsekampanj”.
Nyligen, under perioden med vapenstillestånd, gjorde ni en politisk resa till Balkan; ni besökte flera centra och, vilket är särskilt viktigt, ni besökte de regioner som nyligen har erövrats av de allierade.
Hörde ni inte under era resor – det måste antas att det skulle vara av intresse för er – om de monstruöst brutala handlingar som begicks av de allierades triumferande soldater längs hela deras marschväg, inte bara mot obeväpnade turkiska soldater, sårade eller tillfångatagna, utan också mot de fredliga muslimska invånarna, mot gamla män och kvinnor, mot försvarslösa barn?
Om du hörde – och du kunde inte undgå att höra! – varför är du då tyst?
Varför har er vältaliga Retj hållit tyst?
Tvingade inte de obestridliga och oemotsägliga fakta er att dra slutsatsen att bulgarerna i Makedonien och serberna i Gamla Serbien, i sin nationella strävan att korrigera uppgifter i den etnografiska statistiken som inte är helt gynnsamma för dem, helt enkelt ägnar sig åt systematisk utrotning av den muslimska befolkningen i byarna, städerna och distrikten?
Vad har du att säga om dessa metoder för att säkerställa det slaviska elementets triumf?
Håller ni inte med om att konspirationen av tystnad från alla våra ”ledande” tidningar – den byråkratiska Rossija, den lömskt patriotiska Novoje Vremja, den måttfulla Russkaja Molva, den bullriga Russkoje Slovo och den alltid lika värdiga Retj – att denna ömsesidiga överenskommelse om att hålla tyst gör er alla till medlöpare och moraliska deltagare i bestialiteter som kommer att ligga som en skamfläck över hela vår epok?
Är inte era protester mot de turkiska grymheterna – som jag inte alls tänker förneka – under dessa omständigheter som fariséernas motbjudande beteende: och måste man inte anta att de är resultatet av nakna imperialistiskt giriga beräkningar och inte av allmänna principer om kultur och humanitet?
Är det inte uppenbart för er, att de ”ledande” ryska partiernas och deras press’ tysta medgivande till de bulgariska och serbiska brotten – nu när de allierade på Balkan har återupptagit de militära operationerna – måste göra det mycket lättare för de senare att ägna sig åt sitt Kains-arbete med ytterligare massakrer på halvmånens folk i korsets ”kulturs” intresse?
Vad kan ni svara på alla dessa enkla och tydliga frågor, herr vice ordförande?
Eller har ni äntligen lärt er att lägga ihop två och två, och blivit tillräcklig beslutsam för att dra slutsatsen att ledaren för den ”ansvarsfulla” oppositionen, genom att ha åtagit sig att agera mellanhand för Petersburgs diplomati med dynastierna på Balkan, därmed inför den allmänna opinionen i sitt eget land har tagit på sig sin del av ansvaret för de turkiska barnens uppslitna magar och de åldrade muslimernas halsar som skurits av ända in till benet?
Om så är fallet, då finns det verkligen inget annat för dig att göra än att hålla tyst. Men i så fall kommer din tystnad att uppnå en övertygande kraft som era tal aldrig har haft!
Lutj nr 34 (110),
30 januari 1913
Min fråga om huruvida Miljukov känner till de bulgariska och serbiska grymheterna och, om så är fallet, varför han och hans Retj håller tyst om vad de vet, har fått flera svar.
I ett vredesutbrott hetsade Miljukov den äldre dörrvakten på tidningen Retj mot mig, en ohyfsad och trögtänkt person som skällde ut mig med elaka ord. Denne dörrvakt förklarade att min fråga var ett ”trick, en rutten förfalskning för partiets syften”. Att frågan därför inte förtjänade ett svar. Men att ett svar skulle ges i samma dags utgåva, i en artikel av tidningens Sofia-korrespondent, Toporov. Och att detta bara skulle vara ett preliminärt svar. Följaktligen skulle ett annat svar, det riktiga, fortfarande komma.
I Toporovs svar får vi veta att han har studerat Bulgarien i fem år men inte funnit något fel där. Att han inte har sett några grymheter alls. Att det faktiskt har förekommit några mindre grymheter, men att det inte är rätt tid att tala om dem nu; den bulgariska generalstaben är mycket upptagen och kommer att vara det till krigsslutet, men då kommer han, Toporov, att diskutera grymheterna med dem. Samtidigt svär korrespondenten för Retj att han ”dagligen har jämfört anteckningar” med Novoje Vremjas korrespondent, vid namn Pilenko, som har visat ”en absolut samvetsgrann inställning till en korrespondents plikter”. Denna ed svärs på Pilenkos huvud och är i sig extremt övertygande, i synnerhet om man kommer ihåg att Retj ofta har hänvisat till Balkan-rapporterna från den ”samvetsgranne” mannen från Novoje Vremja och gett följande kommentar om honom: ”Läsaren har naturligtvis gissat att den här gången heter ’Stövelslickare nr 3’ och skriver han själv under som … Al. Pilenko.”
När redaktörerna skrev det förutsåg de inte att det skulle komma en tid då den moraliska auktoriteten hos ”Stövelslickare nr 3”, från Novoje Vremja, skulle behövas som skydd för ”Stövelslickare nr 4”, från Retj själv. Och så får vi detta uppbyggliga skådespel: förgäves spottar dessa herrar i Novoje Vremjas brunn – under sin kamp mot oss måste de fortfarande uppdatera sig från den brunnen.
Russkaja Molva jublade över Toporovs välriktade vederläggning så att till och med Retj blev rädd: Molva, hette det, ”skyndade” sig alltför fort ”att uttrycka tillfredsställelse med Viktorovs försiktiga [!] uttalanden”. Här tillfogades dock att min fråga egentligen inte var värd ett svar – på grund av mitt ”olämpliga” uppträdande. Så då, tänkte jag, betyder det att de inte har för avsikt att svara mig. Men trots att jag inte lyckades förbättra mitt beteende, kom det ändå ett svar. Det tidningsmonopol som Retj hade vant sig vid under de förbannade åren av politiskt förtryck hade tyvärr försvunnit för alltid, och därför går det inte att tysta ner en fråga som denna. Retj såg sig tvungen att modifiera sitt raseri med älskvärdhet. Miljukov gick upp i talarstolen för att med den för honom så karakteristiska subjektiva tyngden förvärra sin objektivt hopplösa ställning.
Det kan naturligtvis inte vara fråga om att något skulle vara nedtystat. Miljukov har ”två gånger hänvisat till” de fruktansvärda händelserna på Balkan. En gång tog han till och med upp dem direkt. Det var när det handlade om de grekiska truppernas uppträdande i Thessaloniki. Miljukov visade verkligen ingen barmhärtighet mot grekerna. Men som vi nu skall se, gör denna omständighet Miljukovs uppträdande i hela frågan dubbelt oattraktivt.
Jag hörde om de bulgariska och serbiska grymheterna från de mest direkta källorna, nämligen sårade soldater och officerare i de bulgariska och serbiska arméerna. Bland mina uppgiftslämnare fanns många män som jag bara var tillfälligt bekanta med. Men med några av dem hade jag under de senaste tre åren inte bara haft partiförbindelser utan också vänskapliga relationer. Jag hade naturligtvis rätt att sätta större trovärdighet till deras berättelser – som de berättade som direkta deltagare i fälttågen och striderna, och som män med höga principer som hade bevisat sitt personliga mod och sin höga karaktär både i politisk kamp och på slagfältet – än till uttalandena från 40.000 Toporovs multiplicerat med 40.000 Pilenkos. När det gäller de grekiska grymheterna kände jag bara till dem i andra hand, eftersom jag inte hade varit i Grekland. Jag vet inte om grekerna var mer eller mindre, eller några grader mer eller mindre, brutala än serberna och bulgarerna. Men det kan inte råda något tvivel om att det som hände i det ena fallet i grunden var detsamma som i de andra, eftersom liknande orsaker och förhållanden ger upphov till liknande konsekvenser. Men Miljukov pekade bara ut de grekiska grymheterna och använde av någon anledning sin naturliga gåva för indignation uteslutande på ”de lysande segrar som grekerna vann över de fredliga invånarna” (Retj nr 16). Nu pekar han på denna sin unika artikel som ett bevis för att ”det inte kan vara fråga om att något har tystas ner”. Men varför pekar han ut grekerna, de enda icke-slaviska deltagarna i ”uppgiften att befria slaverna”? Därför att grekerna ligger i luven på bulgarerna om Thessaloniki. I Bulgarien talar man om krig med grekerna som en av ”befrielseuppgiftens” mest omedelbara följder. ”Vi måste till varje pris inta Thessaloniki”, sade till exempel den förre bulgariske premiärministern Malinov till mig. Och den som har minsta kunskap om förhållandena på Balkan inser mycket väl att Miljukov med sitt avslöjande av de grekiska grymheterna i Thessaloniki helt enkelt gjorde en tjänst åt de styrande i det ”broder-slaviska” Bulgarien, om vars ohyggliga gärningar hans korrespondenter, hans tidning och han själv höll tyst – tills de drevs in i ett hörn.
Miljukov skonar inte grekerna. Han inte bara fördömer dem, han beskriver också – och återigen talar han i kör med den bulgariska chauvinismens röst – deras armé som värdelös och feg. När det gäller grekerna försvinner helt enkelt alla dessa respektabla överväganden om ”försiktighet” och ”ansvar” som vävs samman till en regelrätt munkorg när det handlar om bulgarerna och serberna. Om Retj ignorerar tyska rapporter om bulgariska och serbiska grymheter har det, som vi vet, sin egen sannryska, rent chauvinistiska orsak: den tyska pressen är en ”förorenad källa”. Men när det gäller grekerna upphör detta argument genast att gälla. I sin utgåva nr 320 citerar Retj utan reservationer en rapport från Berliner Tageblatt om grekiska övergrepp i Thessaloniki. Reportaget avslutas med några ord som förklarar allt. De yttras av en uppsatt bulgarisk tjänsteman. ”Skulden för detta ligger hos dig”, sade tjänstemannen till en turkisk officer. ”Varför hade ni så bråttom att överlämna er till grekerna i stället för till bulgarerna?” Den bulgariske tjänstemannens förebråelse kastar en skarpt ljus över Retjs uppträdande i denna fråga. I samma brev som han berättade om grekerna nämnde Miljukov dessutom att Thessalonikis överlämnande till grekerna ägde rum ”med särskilt energiskt samarbete från den österrikiske representanten Kral”.
Spöket med Österrike, Miljukovs hjärnspöke, som grekernas beskyddare mot bulgarerna, klargör slutligen situationen, som ganska exakt kan sammanfattas så här: Samtidigt som Retj medvetet tystade ner eller förnekade Balkans fasor i sin helhet, agiterade Miljukov mot de grekiska grymheterna i den mån detta var fördelaktigt för bulgarerna i deras rivalitet med grekerna om Thessaloniki.
Och när Miljukov nu för att rättfärdiga sig själv hänvisar till sitt avslöjande av de grekiska grymheterna – ett avslöjande som dikterades av Bulgariens imperialistiska intressen och den ryska liberalismens ”slaviska” åsikter – brännmärker han bara Retjs envisa tystnad om bulgariska och serbiska grymheter som särskilt illasinnade överväganden och falskt uppförande.
Försök att motbevisa det, herr Miljukov!
Det förekom skändligheter, det förekom grymheter, det förekom ”enstaka skottsalvor” (mot obeväpnade människor!) – detta är Miljukov nu tvungen att erkänna – men ”ansvarsfulla människor såg inte denna typ av repressalier som normala”. Vilken underbar, lugnande formulering: ansvarsfulla människor ansåg inte att det var ”normalt” (normalt!) att skjuta ner obeväpnade fredliga invånare, gamla män och barn. ”Enstaka skottsalvor” – så förklarade tydligen ”ansvariga personer” i Serbien saken för den ryske deputerade – ”förekom här, vet ni, under övergångsperioden, men sådana saker är naturligtvis i grunden helt onormala. Så säg ingenting om det, herr deputerad, håll så att säga tungan rätt i mun i vår gemensamma saks intresse.” Och Miljukov höll tyst – tills trycket från den ”oansvariga” pressen tvingade honom att svara.
Men vilka är de, dessa humana ”ansvariga personer” på Balkan?
När det gäller kung Ferdinand har vi redan läst att han, när han hörde talas om att bulgariska soldater hade dödat ett gäng turkiska fångar, utbrast: ”Vilken tur att inga utländska korrespondenter var närvarande!” Kanske har Miljukov i välinformerade kretsar i Serbien, där denna fantastiska episod blivit välkänd, hört hur kung Peter, när han på väg till Kumanovo mötte en grupp albanska fångar som fördes bort under eskort, ställde sig upp i sin bil, i hela sin ringa längd, och ropade: ”Vad har jag för nytta av dessa män? De borde dödas – inte genom att skjutas, det skulle vara slöseri med ammunition, utan med klubbor.” Och här är en annan händelse, som är mindre känd, men som kompletterar den första mycket väl. Den serbiske kronprinsen Alexander lade märke till att en officer som var med honom i hans bil bar på ett föremål inslaget i papper.
”Vad är det du har där?”
”Inget speciellt, Ers Höghet, bara en dolk jag hittade. . . . ”
”Låt mig se den.”
Föremålet packades upp och visade sig vara en gyllene dolk som officeren hade tagit från någon rik alban.
”Vad vill du ha den till? Här får du två dukater för den. . . . ”
Och där, i sin bil, exproprierade den serbiska kronprinsen expropriatorn.
Dessa två episoder kröner så att säga två ”onormala” processer: ”Enstaka skottsalvor” mot fångar och plundring av civilbefolkningen i de erövrade provinserna. I min anteckningsbok finns namnen på ett antal serbiska administratörer och officerare som skickade värdefulla ”presenter” från Gamla Serbien till sina familjer – föremål av guld, silver, siden och så vidare, ibland hela koffertar. Men jag tänker inte åberopa några detaljer; mina serbiska vänner kommer att se till att det sker på sidorna i sin egen press.
Men kanske kommer herr Miljukov att avstå från att inkludera Ferdinand, Peter och Alexander bland de ”ansvariga personerna”, eftersom konstitutionella påhitt betecknar dem som ”icke ansvariga”? I så fall kan jag nämna andra också.
I Vestnik Evropy skriver Osorgin om den bulgariske generalen som beordrade att fångar skulle ”elimineras” om de visade sig vara ett hinder för arméns rörelser. Det verkar som om denna general inte namnges av Osorgin, som har tjänat ”vår slaviska sak” mycket ihärdigt i Russkija Vedomosti.
Läsarna får anta att officeren i fråga är en general av sekundär betydelse, som agerar på eget initiativ och på sitt eget sätt. Och ändå namngavs denna general i Kievskaja Mysl för tre månader sedan: det är den berömde Radko Dmitriev, ”hjälten” från Lozengrad, Lüle Burgas och Çorlu, hyllad av våra Breshko-Danchenkos som en bulgarisk Napoleon. Radko Dmitriev är inte bara en ”ansvarsfull” person, han är den mest populära mannen i den bulgariska armén. Och det är inte svårt att inse vilket fruktansvärt genljud hans kannibaliska order fick i armén: ”Om sårade eller fångar hindrar transporten, vidta beslutsamma åtgärder för att eliminera hindren.”
Precis som andra slaktare, skulle Radko Dmitriev i ett samtal med en rysk liberal naturligtvis gärna ha erkänt att detta handlingssätt var ”onormalt” och ”rent tillfälligt”. Och det var naturligtvis tillräckligt för att lugna ett vältränat liberalt samvete.
Vad är det för mening, frågar sig Miljukov, med att ”ta upp de onormala händelserna under en onormal övergångsperiod” – nu när kriget redan är över och den turkiska despotismen har likviderats?
Vad är det för mening med att höja rösten mot de bulgariska och serbiska grymheterna? Denna lilla fråga avslöjar mer kraftfullt, uttrycksfullt och tydligt än alla svar från Retj vilken oöverstiglig politisk klyfta som skiljer de två världarna åt: den som Miljukov tillhör och den som vi tillhör.
Vi socialdemokratiska politiker och journalister måste ofta på ett populärt sätt förklara de enklaste sociala och politiska händelser för de breda arbetarmassorna. Men vi behöver aldrig förklara för arbetarna ”vad det är för mening” med att protestera när triumferande våldsmän trampar gamla kvinnor och barn under sina gummistövlar. Jag skall i alla fall försöka förklara det på ett så populärt sätt som möjligt för denna före detta professor i historia och ledare för den certifierade intelligentsians parti.
1) Genom att direkt och omedelbart vädja till den allmänna opinionen kan man kanske rädda livet på några tusen, kanske tiotusentals turkiska sårade, fångar och civila och deras familjer. I förra veckan utfärdade general Savov – fyra månader efter krigets början! – en order till armén och befolkningen med hot om stränga straff för personer som gjort sig skyldiga till skändligheter. Det kan inte råda något tvivel om att denna order var resultatet av de avslöjanden som har publicerats i den europeiska pressen. ”Vi är för små nationer”, sade den serbiske premiärministern N. Pašić till Wendel och mig själv, ”för att kunna åtnjuta rätten att ignorera den allmänna opinionen i de stora staterna.” I det fallet vilar dock ett särskilt ansvar på den ryska pressen, eftersom det är på Ryssland, på den ryska ”allmänna opinionen”, som bulgarerna och serberna har ställt fruktansvärt överdrivna förhoppningar. Om den ryska pressen inte hade varit med på noterna, utan redan från början hade slagit larm, skulle generalstaberna i Bulgarien och Serbien, efter påtryckningar från sina egna utrikesministerier, ha tvingats visa viss återhållsamhet i sina blodiga handlingar.
Men eftersom de ”ledande” tidningarna i Ryssland fortsatte att sjunga deras lov och antingen tystade ner eller förnekade de avslöjanden som publicerades i den demokratiska pressen, måste ett visst antal mördade albanska spädbarn, herr deputerad, tillskrivas ert slavofila konto. Be er äldre dörrvakt att leta efter dem på er redaktion, herr Miljukov!
2) Indignerade protester mot ett ohämmat beteende av män beväpnade med kulsprutor, gevär och bajonetter krävdes för vårt eget moraliska självförsvar.
En individ, en grupp, ett parti eller en klass som ”objektivt” kan peta sig i näsan medan den ser på när män berusade av blod och uppviglade uppifrån massakrerar försvarslösa människor är dömda av historien att ruttna och bli maskätna medan de fortfarande lever.
Å andra sidan är ett parti eller en klass som reser sig mot varje avskyvärd handling varhelst den har inträffat, lika kraftfullt och utan tvekan som en levande organism reagerar för att skydda sina ögon när de hotas av yttre skada – ett sådant parti eller en sådan klass är sunt i hjärtat.
3) Protester mot skändligheterna på Balkan renar samhällsatmosfären i vårt eget land, höjer nivån på den moraliska medvetenheten bland vårt eget folk. Befolkningens arbetande massor i alla länder är både ett möjligt verktyg för blodiga övergrepp och ett möjligt offer för sådana gärningar. Därför tjänar en kompromisslös protest mot grymheter inte bara syftet som moraliskt självförsvar på personlig nivå och partinivå, utan också syftet att politiskt skydda folket mot äventyrligheter som döljs bakom ”befrielsens” flagga.
4) Retj förfaller följaktligen till sin vanliga snäva liberala egocentrism[86] när den försöker framställa ett indignerat fördömande av grymheterna på Balkan som en produkt av ... antipati mot Kadetpartiet. Det är dock otvivelaktigt att en annan, från denna härrörande protest – mot det moraliska och politiska samförståndet med grymheterna på Balkan – helt och hållet riktar sig mot den liberala pressen, mot slavofilernas lögner och förfalskningar, och därmed först och främst mot Retj och dess mentorer.
”Och ändå är trots allt störtandet av det turkiska styret över slaverna ett progressivt faktum”, säger Miljukov och försvarar sin inställning.
Utan tvekan är det så. Men det är inte alls likgiltigt med vilka metoder denna frigörelse åstadkoms. Den metod för ”befrielse” som används i dag innebär att Makedonien förslavas under regimen i Bulgarien och under den bulgariska militarismen; den innebär dessutom att reaktionen stärks i Bulgarien självt. Det positiva, progressiva resultat som historien i sista hand kommer att utvinna ur de ohyggliga händelserna på Balkan kommer inte att ta skada av de avslöjanden som görs av Balkans och Europas demokrati. Tvärtom, endast genom att kämpa mot att situationens nuvarande herrar tillskansar sig de uppgifter som historien ställer upp, kommer Balkans folk att skolas till att spela rollen som ersättare inte bara för den turkiska despotismen utan också för dem som, för sina egna reaktionära syften, och med sina egna barbariska metoder, nu förstör denna despotism.
Miljukovs slavofila jippo består av att klämta i klockorna för det ”frigörande” arbete som utförs på Balkan, samtidigt som han medvetet håller tyst om de reaktionära och barbariska metoder och mål som används när detta arbete utförs. Agitation i denna anda är helt i överensstämmelse med reaktionens krav på Balkan.
Vår agitation mot hur historiens problem för närvarande löses, går tvärtom hand i hand med Balkans socialdemokraters arbete. Och när vi fördömer de blodiga gärningarna då Balkan ”befriades” från ovan så för vi kampen vidare, inte bara mot det liberala bedrägeriet av de ryska massorna utan också mot förslavningen av Balkans massor.
Detta är ”vad som är meningen” med våra fördömanden!
Men det finns en annan fråga att ställa, tusen gånger mer naturlig än den: Vad var meningen med kadeternas ihärdiga, medvetna och systematiska tystnad?
För det första avslöjade den helt och hållet det förakt som kadetledarna kände för sina kälkborgerliga läsare, som inte kan få titta in i Balkans blodiga kök om man hoppas kunna skola dem till goda slavofiler.
För det andra avslöjade den hur hjälplöst kadeterna dras till massorna. Inte på det inrikespolitiska området, där de är förlamade av sin liberala opportunism, utan när det gäller yttre, ”nationella” uppgifter, då de försöker sträcka ut en hand till folket och en annan till de styrande makterna. I sin strävan att samarbeta med den officiella diplomatin tvingas de, som en ”beklaglig nödvändighet”, ödmjukt svälja allt som de som härskar över angelägenheterna på Balkan gör. I sin strävan att nå ut till massorna är de tvungna att systematiskt föra sina läsare och lyssnare bakom ljuset när det gäller deras allierades aktiviteter på Balkan och i andra länder. Att tala öppet och ärligt om ”befrielsearbetet” på Balkan är att visa att kadeterna inte representerar den balkanska demokratins intressen vid den ryska demokratins hov, utan är mellanhänder mellan Petersburgs diplomati och Balkans regeringar. Och det var detta syfte som min ”utomparlamentariska” fråga tjänade.
Lutj nr 41, 43, 44 (127, 129, 130),
19, 21 och 22 februari 1913
Jag ber läsaren att tro mig när jag säger att det är helt utan entusiasm jag går i polemik med Retjs Sofia-korrespondent, som efter en anmärkningsvärt lång tid angrep mina reportage om de illdåd som har begåtts av de allierade arméerna. Min brist på entusiasm beror på att det inte är en polemik om sakinnehållet, utan mot att tyst medge detta ”sakinnehåll”. En sådan polemik är för mig ur litterär synpunkt motbjudande: men politiskt är den högst nödvändig. För det handlar om en tystnadens konspiration från majoriteten av Rysslands tidningar, som under hela Balkankriget behandlade sina läsare som minderåriga, som av pedagogiskt-patriotiska skäl inte tillåts ta del av plågsamma fakta som är kända och omtalade av hela Europas läsande allmänhet.
* * *
”När det gäller den bulgariska militärcensurens verksamhet”, förklarar Viktorov för oss, ”måste vi utländska korrespondenter begära en redogörelse från den bulgariska generalstaben. För egen del anser jag inte att det går att göra detta nu, eftersom jag är säker på att den bulgariska generalstaben, som är upptagen med sina nuvarande angelägenheter, inte skulle vara i stånd att svara mig om kärnan i denna komplexa fråga. Anklagelser kan formuleras först när de militära operationerna är över och när både vi och generalstaben kan diskutera hela denna fråga utan att hämmas av några av krigstidens överväganden eller konventioner.”
Vad är det här – helig enkelhet? Eller ... mycket syndig slughet? Anklagelsen mot den bulgariska generalstaben är att armén under dess befäl, och i synnerhet partisanerna, som ända från krigets början var knutna till arméenheter, utförde och utför helvetiska grymheter; de förintar hela byar, dödar sårade män, skjuter fångar, förgriper sig på kvinnor och barn. Vid sidan av denna grundläggande anklagelse, vars hela tyngd faller på de byråkratiska och militära makthavarna i Bulgarien, framförde jag en annan, från detta härrörande anklagelse mot de ”radikala” och ”demokratiska” bulgarer som ansåg det möjligt att ta på sig ansvaret som censorer på uppdrag av den stambulovitiska generalstaben och som, i egenskap av deras verkställande ombud, satte en stram munkavle på den europeiska journalistikens företrädare.
På detta svarar herr Viktorov: ”Att lägga fram anklagelsen på det sättet är helt otillåtet.” Varför det? Därför att det är generalstaben som är ansvarig för censurens hållning. Det är från generalstaben som vi måste kräva en redogörelse. Men inte nu. Nej, nej, nej, inte nu. Staben är för närvarande extremt ”upptagen med sina nuvarande bekymmer”. Men när kriget är över, då kommer vi att ha ett allvarligt samtal med dem, ta oss tid, ”inte hämmas av konventionerna i krigstid.”
Vad är det här – enfald? Och i så fall, av vilken sort? Är det inte den sorten som är värre än att stjäla?
Vi säger att den bulgariska armén, med de högsta befälens vetskap och i betydande utsträckning på deras initiativ, har begått fruktansvärda brott, och att den militära censurens främsta uppgift bestod just av att dölja dessa brott.
Och Viktorov lovar oss att han på allvar kommer att diskutera och argumentera med generalstaben om ”frågan om censuren”. ”Jag kommer att delta i denna allvarliga kontrovers, där båda sidor kommer att åtnjuta samma villkor.” Vad händer härnäst? Herr Viktorov ”kommer att delta”. Men inte nu. När kriget är över, när de har slutat skjuta fredliga turkar och knivhugga sårade män till döds under förevändning att de är basji-bosuker[87] – när ”krigstidens konventioner” överhuvudtaget har upphört.
Men, tillåt oss att fråga, hur berörs vi av de framtida samtal som Viktorov kommer att föra med den bulgariska generalstaben? För oss är de sistnämnda inte samtalspartner i en diskussion om elementära frågor om demokrati och enkel humanitet. Hur kan vi, oberoende journalister, samtala med den bulgariske överbefälhavaren, Savov, den tidigare krigsministern som åtalades av det bulgariska parlamentet för förskingring? Det är sant att kriget de facto gav Savov amnesti. För den sakens skull stod han alltid i spetsen för den militära klick som till varje pris drev saker och ting mot en blodig upplösning. Och är det inte uppenbart att en minister som i fredstid ödelade sitt eget lands egendom, i krigstid utan större tvekan måste kunna tillåta sådana ”konventioner” som att ödelägga erövrade fienders liv och egendom? Vad för slags samtal kan vi föra med generaler som är snabba att bli rika och som har fått amnesti av den nationella olycka som kriget innebär? Kan det finnas någon gemensam grund av politiska principer eller moraliska begrepp mellan oss och dem? De behöver sin censur för att kunna dölja grymheter och brott. Vi är emot deras censur just för att den tjänar syftet att dölja grymheter och brott. Vilka diskussioner kan vi ha med dem? Och vad har vi för intresse av de (framtida!) argument som Viktorov kommer att föra – ”i den allmänna pressen och fackpressen”?
Ja, men ändå: ”A. Otos slutsatser om den bulgariska demokratiska intelligentsian är djupt felaktiga. Samtidigt som de fungerar som agenter för den militära censuren [min kursivering – L.T.], är de underkastade den durissima lex [allra strängaste lagstiftning] som råder i deras land, utan att vara ansvariga för dess stränghet.” Ja, ja, naturligtvis. Men först och främst har man av en korrespondent som, vilket han själv säger, ”i nästan fem år har observerat livets minsta [!] detaljer” i Bulgarien, rätt att förvänta sig en medvetenhet om det faktum att den militära censuren inte är en dura lex – inte för att den inte är dura, inte hård, utan för att den inte är lex, inte lag. Den bulgariska konstitutionen föreskriver inte någon censur, vare sig offentlig eller privat, vare sig i fredstid eller i krigstid. Införandet av censur var redan i sig en statskupp, som ingen demokrat kunde hjälpa till med. Förstår herr Viktorov detta? Men låt oss lämna den frågan åt sidan. Censuren existerar – om det inte är en hård lag så är det ett hårt faktum. Men vad följer av detta? Naturligtvis var det inte den ”demokratiska intelligentsian” som organiserade censuren och fastställde reglerna för hur den skulle fungera – där har Viktorov rätt – utan den stambulovitiska generalstaben: Generalerna Savov och Fichev, tillsammans med den där publicisten med skumma affärer, Semjon Radev.
När radikaler och demokrater satt som censorer kunde de naturligtvis inte göra något annat än att underkasta sig den ”hårda lagen”, med andra ord göra som Fichev och Radev ville. Det råder det ingen oenighet om. Men detta gäller bara ”så länge de fungerar som agenter för den militära censuren”. Bara så länge som läget är sådant. Det är just den anklagelse jag riktar mot dem – att de tog på sig ansvaret för att bevara den stambulovitiska generalstabens hemligheter. Oavsett deras inställning till kriget kunde de inte annat än veta att de militära operationerna och allt som hörde till dem inte skulle ledas av dem utan av kung Ferdinand, mot vars personliga regim de hade slitit ut så många pennor, och av stambuloviterna, som de själva beskriver som bonapartistiska reaktionärer, förskingrare av offentlig egendom och förgiftare av det allmänna samvetet. Genom att ta på sig rollen som censorer för generalstaben blev de – detta sade jag och detta upprepar jag – medlöpare och därmed medbrottslingar i alla de fruktansvärda gärningar med vilka kriget under lång tid framöver, kanske i årtionden, har förgiftat det bulgariska folkets själ.
Är vår tankegång tydlig för Viktorov? Vi ska klargöra den för honom. Så länge det finns en galge (durissima lex!) i Abessinien för att straffa dem som uttrycker en dålig åsikt om Abessiniens statssystem kan de abessinska medborgare som tar på sig ansvaret att agera som bödlar inte annat än ”underkasta sig den mycket hårda lag som råder i deras land”, utan att vara ansvariga för dess stränghet. Det är en helt obestridlig sanning. Det skulle dock kunna hända att den dömde mannen, innan han offrar sin hals, utbrister: ”Medborgare bödel! Så sent som i går förklarade du dig vara en anhängare av demokratins principer; är det inte skamligt av dig att i dag döda mig för att jag tjänar just dessa principer?” Men se, plötsligt dyker en tredje part upp på scenen, en abessinsk liberal publicist, och han säger: ”Dina slutsatser, ärade medborgare, är helt felaktiga. Tänk efter! Medan denne demokrat fungerar som ett ombud, med två abessinska stolpar och en tvärbalk, måste han bara ’försöka att samvetsgrant fullgöra sina skyldigheter inom lagens gränser’: tvätta repet, knyta snaran och, med en äkta abessinsk spark, ta bort bänken under dina fötter, oh medborgare.”
Jag vet inte exakt vad den vise abessinske publicisten skulle ha svarat i en sådan situation, men det skulle utan tvekan ha varit något oerhört uttrycksfullt.
* * *
Men herr Viktorov stannar inte vid det. Han går längre. Mer exakt, han glider ner ännu lägre.
”För mig är det till exempel helt begripligt”, skriver han, ”att om en utländsk presskorrespondent, som bor i Sofia, överlämnar en artikel som handlar om att beskriva grymheter vid Dimotika eller meningslösa avrättningar vid Mustafa-Pasha till en bulgarisk demokrat, som i Sofia också utför en censors uppgifter, så kan denna censor i Sofia, vare sig han är demokrat, socialist eller anarkist, inte tillåta att en sådan artikel skickas. Han, censorn, kan inte vara säker på att saker och ting sker på det sätt som ’någon’ beskrev dem för korrespondenten i Sofia. . . . Genom att inte låta en sådan artikel gå iväg kanske censuren i viss mån gör skribenten själv en tjänst, eftersom det till exempel inte förekom några sådana grymheter vid Dimotika – detta har nu [när?] redan fastställts [av vem?] helt definitivt [hur?]” (frågorna inom parentes är mina – L.T.).
Ni ser hur saken ligger till. Herr Viktorov har lovat oss att han skall ha ett allvarligt samtal med generalstaben om organiseringen av den militära censuren. Men detta ska ske i framtiden, när staben inte är så upptagen med sina ”aktuella bekymmer”. . . . I nuet tar herr Viktorov under tiden på sig att fullständigt försvara den militära censuren – av det som i denna censurs arbete är skandalöst, barbariskt och, låt oss använda det rätta ordet, dumt. För Viktorov, förstår ni, är det ”fullt förståeligt” om censuren inte släppte igenom en artikel om bulgariska grymheter, eftersom han inte kände till källan till informationen och tvivlade på att den var korrekt. Det framgår således att det grundläggande kriteriet för den bulgariska censuren var sanningsenlighet och faktamässig precision. Härav följer, att om jag hade erbjudit censuren i Sofia en rapport om det ohämmade godtycke och den korruption som råder i stadens kommendantur, skulle denna rapport ha gått igenom utan några som helst hinder, eftersom ingen kan ha tvivel om förhållandena i kommendanturen; de är kända inte bara för herr Viktorov, för vilken inte ens de ”minsta detaljer” är dolda, utan för varenda en av censorerna i Sofia. Men egentligen är detta det mest oförfalskade nonsens! När en korrespondent försökte telegrafera något som enligt censorns åsikt bidrog till ”den större äran”, kontrollerade ingen någonsin hans källor. Nemirovitj-Dantjenko skickade helt fritt sina berättelser om hjältemod och storsinthet till Moskva, hela buntar av dem. Men om en rapport enligt censorns uppfattning tenderade att förringa ”äran”, strök han den alltid, helt oberoende av om källorna var tillförlitliga eller otillförlitliga. Hade någon i Sofia några tvivel om det brutala sätt på vilket pomakerna behandlades? Men lät de oss rapportera om det? Herr Viktorov känner till detta lika väl som jag. Och om han skildrar saken så att censorn avvisar meddelanden därför att han tvivlade på sanningshalten i informationen i dem, då ger sig herr Viktorov helt enkelt in i ett helt oacceptabelt officiellt försvar – inte på något sätt en förbättring av de kreativa ansträngningarna från vår egen ”informationsbyrå”. En dålig sysselsättning för Retjs Sofia-korrespondent!
Men nivån på hans politiska tänkande är ännu lägre än hans yrke. För honom, som är korrespondent för en liberal tidning, är det ”fullt förståeligt” om en militär censur tar på sig att kontrollera en utländsk korrespondents informationskällor. Censorerna i Sofia använde faktiskt ofta detta argument när det handlade om fakta som var obehagliga ur ”den större ärans” synvinkel.
”Vi kan inte släppa igenom det, för vi vet inte vilka dina källor är och vi är tveksamma till fakta.”
”Ursäkta mig, men det har inte du med att göra.”
”Vad menar du? Om vi släpper igenom det, betyder det att vi bekräftar det.”
”Så censuren i Sofia fungerar som en garanti inför läsarna i Ryssland för de ryska korrespondenterna här? Er militära censur, om den nu finns, ska kontrollera att våra rapporter inte skadar militära operationer – och inte göra något mer än så. Huruvida vi skickar reportage till våra läsare som vi har kontrollerat eller som vi inte har kontrollerat, sanning eller lögn, har ni inte med att göra. För våra reportage ansvarar vi med våra namn och våra tidningar med sina rykten.”
Ibland lyckades vi få till och med censorerna att inse hur starkt detta argument är. Men nu kommer Viktorov, en fri journalist som arbetar för en fri press, till allmänheten med samma patriarkaliska och polisiära syn på den militära censuren som ett slags dominerande matrona som kontrollerar källor, verifierar rapporter och övervakar journalisternas goda uppförande, och till och med gör dem en ”tjänst” (!) genom att skydda dem från att göra felsteg.
Från vilka exempel herr Viktorov konstruerade sitt politiska tankesätt vet jag inte. Men det saknar betydelse i detta sammanhang. Jag har aldrig tvivlat på att det finns många kälkborgare i Ryssland, inklusive liberaler (bland vilka det finns några som skriver), som i sina hjärtan har bevarat många av den gamla godsägarordningens råd. Men om Retj, det liberala partiets halvofficiella organ, erbjuder sina läsare detta mögliga polisskräp som ett försvar för Savov-Fichev-Radevs censur mot anklagelser från gemena ryska journalister, då är det verkligen en politisk skandal!
* * *
Men vad skriver Viktorov om själva kärnan i frågan, det vill säga om grymheterna på Balkan? Inte mycket, men det han skriver är dåligt. Samtidigt som han förnekar så erkänner han, och samtidigt som han erkänner så förnekar han. Han försöker, utan någon grund, misskreditera alla de uppgifter som jag förlitade mig på, samtidigt som han ger sig själv en reträttväg genom att lova att tillhandahålla ”äkta” information om grymheterna på Balkan. Viktorov skriver oartikulerat och dåligt, och detta eländiga, avsiktligt vaga material erbjuder Retj som sitt försenade svar till mig.
I två fall vågar sig Viktorov på att göra ett direkt förnekande: 1) vid Mustafa-Pasha förekom inga ”avrättningar som av sysslolösa officerare förvandlades till ett djävulens spel”, ty ”bara två avrättningar” ägde rum där, och 2) ”vid Dimotika förekom absolut inga grymheter – detta har nu fastställts helt definitivt.”
”Bara två avrättningar” vid Mustafa-Pasha. Var ligger tonvikten här – på de två avrättningarna eller på platsen Mustafa-Pasha? Vill Viktorov säga att det inte ägde rum särskilt många skjutningar av fredliga turkar, under förevändning att ”avrätta” basji-bosuker och spioner, eller vill han bara säga att jag felaktigt placerade detta ”djävulens spel” vid Mustafa-Pasha, där i själva verket ”bara två avrättningar” ägde rum? Viktorov skriver inte tydligt, och han skriver så därför att han vet mer än han är villig att säga.
När det gäller Dimotika ”har det nu fastställts helt definitivt” att inga grymheter inträffade där. Fastställts? Så någon har faktiskt bemödat sig om att fastställa det? Vad ledde fram till det – några oförsiktiga journalistrapporter eller Viktorovs försiktiga tystnad? Och vem fastställde det? Och när? Hur kommer det sig att den ”någon” som berättade för mig om grymheterna vid Dimotika hos herr Viktorov endast väckte känslor av solidaritet med censuren, medan den ”någon” (från generalstaben?) som förnekade denna rapport inger honom fullständigt förtroende? Vilken ojämn fördelning av sträng skepticism och impulsiv godtrogenhet!
Jag blev informerad om grymheterna vid Dimotika av sårade bulgariska soldater. På grundval av vad de själva hade sett fick jag mycket viktiga bekräftelser av dessa berättelser från R. Godel, korrespondent för Frankfurter Zeitung, och Beaumont, korrespondent för Daily Telegraph, en stor bulgarienvän som förespråkar att Konstantinopel skall överlämnas till Bulgarien. Kanske den ”någon” som inspirerade Viktorov bara klassificerade det som gjordes vid Dimotika under rubriken ”avrättningar” eller ”nödvändiga säkerhetsåtgärder på fältet”, och därmed slog fast att inget olämpligt hände vid Dimotika?
Men ligger tyngdpunkten i min anklagelse på avrättningarna vid Mustafa-Pasha och grymheterna vid Dimotika? Varför hänvisar han bara till dessa två exempel och ”vederlägger” dem i sådana ordalag?
För att han genom denna vaga vederläggning indirekt hoppas kunna misskreditera andra avslöjanden som han inte vågar ta itu med.
Åh, herr Viktorov ”vill inte säga att det inte inträffade grymheter någonstans.” Förvisso såg han själv, en så ivrig utredare av även ”de minsta detaljerna”, ingenting; men inte bara det. Pilenko och överste Von Dreyer från Novoje Vremja, kapten Mamontov från Utro Rossij, Nemirovich-Danchenko från Russkoje Slovo och Kuznetsov från Golos Moskvij såg inte heller någonting. Grymheter förekom, det kan man inte förneka, men dessa sex ryska korrespondenter som, till skillnad från många andra, fick tillåtelse från generalstaben att bege sig in mitt i det område där striderna ägde rum, såg ingenting med egna ögon: man kan inte hålla reda på allt. Och de som såg något och ville se mer fick inte det för generalstaben, eller skickades till och med tillbaka till Sofia. Följaktligen såg de sex korrespondenter som Viktorov nämner inget olämpligt i sin egenskap av ögonvittnen. De var inte bara korrespondenter, utan rättfärdiga personer, utsedda av generalstaben. Man måste förmoda att deras känsla av tacksamhet hade en enerverande effekt på deras observationsorgan.
Viktorov hörde dock talas om något, även om han inte såg det med egna ögon. Det var förvisso efter det att avslöjanden om grymheter hade publicerats i rysk och europeisk press. Han hörde talas om skändligheter i Makedonien. Men de gällde inte armén, eller ens partisanförbanden, utan nästan uteslutande ”otyglade makedonska element som ... var berusade av plundring och hämnd”. Varför skrev inte Viktorov om detta tidigare? Varför berättade han om dessa ”ostyriga element” först nu, och i syfte att motbevisa andra avslöjanden? Och vet han inte något mer exakt om dessa ”element”? I min ägo finns till exempel en kopia av ett brev som en bulgarisk tjänsteman i en av de erövrade makedonska städerna skrev till en annan tjänsteman i Sofia, och i detta brev skriver tjänstemannen med förvåning att en viss liga som genom mord och rövartåg på kort tid har samlat ihop ett kapital på tjugo till trettio tusen franc bland sina medlemmar inte bara har lågt uppsatt personal inom administrationen utan också, vilket lokalbefolkningen misstänker, distriktspolischefen och ... metropoliten![88]
Om partisanenheterna hörde Viktorov nästan ingenting. Och ändå översvämmade de alla erövrade provinser med sina skändliga gärningar, så mycket att det serbiska armékommandot kände sig manat att upplösa dem redan innan fientligheterna tog slut. Det bulgariska armékommandot gjorde inte detsamma. I mitt brev till Todorov talade jag särskilt om den makedonska legionens blodiga gärningar, och om Viktorov vill kan han få reda på en hel del om den saken av tidigare frivilliga vid fronten som nu befinner sig i Sofia.
Den viktigaste frågan är dock hur de reguljära styrkorna uppträdde. Det är här tyngdpunkten i anklagelsen ligger. Jag bekräftade kategoriskt, och jag bekräftar nu, det upphöjdes till systematisk praxis att knivhugga sårade till döds och skjuta fångar. Jag frågade vad som hade hänt med det stora antal sårade män som inte hade tagits om hand av den turkiska armén, och som nämndes flera gånger i den bulgariska stabens kommunikéer. Men om denna centrala fråga förblir Viktorov fullständigt vag. Själv varken såg eller hörde han någonting överhuvudtaget. Det är sant att han läste något om bulgariska grymheter i den tyska pressen, och till och med ”även om de är överdrivna, [känner] ett visst förtroende för dessa rapporter, eftersom de bygger på material som samlats in på plats, genom svårt och mödosamt arbete.”
Förvisso är han helt säker på att samma demokrater och radikaler inom censuren som hindrade oss från att protestera i tid, efter krigets slut (när alla offer har slaktats – L.T.) på allvar kommer att undersöka frågan om alla övergrepp och grymheter, och själva kommer att samla ihop sin egen bulgariska ”J'accuse”.[89] Och herr Viktorov är på förhand fast övertygad om att denna ”J'accuse” kommer att ”stödjas av bevis och därför kommer att vara ännu mer fruktansvärda” än mina avslöjanden.
Det visar sig alltså att mina avslöjanden inte var överdrivna utan underdrivna. Att de i allt väsentligt var helt korrekta, eftersom de bekräftas av de tyska utredarnas ”svåra och mödosamma” arbete, som Viktorov har ett visst förtroende för, och framförallt eftersom de kommande fördömandena från avslöjarnas personal kommer att visa sig vara ännu ”mer fruktansvärda”. Att mina källor följaktligen inte var så dåliga, och till och med inte dåliga alls.
Eftersom jag inte ansåg att jag kunde ställa mig under den bulgariska arméledningens beskydd som privilegierad journalist (med förmåga att inte se och inte höra) och därför stannade kvar i Sofia, blev jag, som det visade sig, inte alls dåligt informerad om den smutsiga sidan av arméns bedrifter som de ”privilegierade” blundar för. Jag gör ingen hemlighet av att jag, när jag skickades till Bulgarien, inte var beredd att spela rollen som ”sångare i de bulgariska krigarnas läger”. Jag visste att andra skulle ägna sig åt den rollen till och med till överdriva. Och jag hade inte fel. Samtidigt var jag benägen att misstänka att ”sångarna i krigarnas läger” likt näktergalar inte skulle se någonting av det som fanns omkring dem när de sjöng. Och inte heller på den punkten hade jag fel. Som principiell krigsmotståndare koncentrerade jag naturligtvis min uppmärksamhet på de fakta som illustrerade det moraliska fördärv som krig oundvikligen för med sig. Vem var den ”någon” som informerade mig och som Viktorov hänvisar till med sådant förakt? Sårade bulgariska soldater och officerare. Det var de som – både i Sofia och Belgrad – berättade för mig om hur sårade knivhöggs och fångar sköts. Vissa berättade med instinktiv avsky, andra ”i förbigående” och likgiltigt, ytterligare andra med medveten moralisk indignation. När det gäller mina källor, som nyligen hade kommit från slagfältet och som liggande i sjukhussängar eller sittande med bandagerade huvuden i mitt hotellrum för min skull i detalj återskapade det händelseförlopp som de hade deltagit i – när det gäller dessa ögonvittnen är mitt samvete som journalist tydligt: de är inte män som uppfinner förtal om bulgariska grymheter. . . .
* * *
Naturligtvis hade jag inte möjlighet att kontrollera ”minsta detalj”, och jag utförde inte heller något ”svårt och mödosamt” arbete. Men oavsett hur liten och otillräcklig min kunskap än är, är jag ändå inte skyldig att genast höja min röst i en ilsken protest i den ryska pressen? Är en journalist en åklagare som upprättar ett åtal på grundval av en undersökning av alla villkor och omständigheter kring det brott som har begåtts? Är en journalist en historiker som lugnt väntar på att material skall samlas in för att i sinom tid kunna ordna upp det? Är en journalist bara en försenad bokhållare av händelser? Kommer inte själva beskrivningen av honom från ordet journal, som betyder dagbok? Tar han inte på sig förpliktelser som sträcker sig till nästa dag?
Viktorov ser fram emot den tid då de bulgariska censorerna blir avslöjare av missförhållanden och den bulgariska generalstaben blir fri från sina nuvarande bekymmer, och tror att man – det är vad han själv säger – kan vänta tålmodigt och delta i tystnadens konspiration om A. Otos skandalösa avslöjanden. Han lovar oss att han sedan i sinom tid – på trädgårdsfester – kommer att diskutera frågan om hur censuren bäst skall organiseras med generalstaben, och att han kommer att ge sitt stöd till de avslöjanden som kommer från de (pensionerade) censorerna. Allt detta efter det att kriget är över, efter det att den fruktansvärda verksamheten slutligen har avslutats.
Är inte detta ett hån mot den allmänna opinionen? Hur länge föreslog viktorovarna och, vilket är ännu viktigare, deras härskare, att man ”tålmodigt” skulle hålla tyst om grymheterna på Balkan? Så länge det krävdes för de politiska eldsjälar som av all sin kraft strävade efter att få vårt land att bli en internationell frizon för alla. Låg det inte en tiofaldig plikt på oss journalister, på dem av oss som vill vara ärliga journalister, att öppna det ryska folkets ögon för de fasor och brott som döljs bakom krigets ”patriotiska” och ”nationella” fasad? När vi gjorde detta löpte vi naturligtvis risken att göra misstag på detaljnivå och överföra vissa ”avrättningar” från Lozengrad till Mustafa-Pasha. I grund och botten var dock dessa avslöjanden sanna, vilket har visat sig i den efterföljande information som fram till idag har samlats i tidningar och böcker.
Och det som låg bakom Viktorovs tystnad var inte en pedantisk strävan att fastställa fakta in i minsta detalj, utan något helt annat, nämligen en lögn. Ja, lögn. Politisk beräkning, ovilja att bli osams med någon om något, och framför allt – oro för att inte misskreditera en viss politik genom att avslöja fruktansvärda fakta. För när det gäller ”turkiska grymheter” hittar vi inga spår av dessa föregivna undanflykter. I samma nummer där herr Viktorov predikar tålamod och tystnad, publiceras under den feta rubriken ”Massaker på kristna”, ett telegram från en byrå som rapporterar om turkarnas massaker på invånarna i tre kristna byar – enligt en mystisk ”ung kvinna med ett barn”. Vilket moraliskt stötande exempel på hyckleri är, i ljuset av detta, inte Viktorovs avslutande, okonstlat illvilliga vädjan att dela mina åsikter om ”en korrespondents yrkesetik” med honom. Jag hade ingen önskan att diskutera ”etik” med honom. Men eftersom han insisterar på det kan jag bara formulera en princip för ”yrkesetik”, som förefaller mig helt obestridlig, och det bästa man kan komma på som säger allt som behöver sägas i frågan: Ljug inte!
Kievskaja Mysl nr 39,
Wien 8 februari 1913
Retj har drivits in i ett hörn och gått från medbrottslighet till förnekelse. Med tanke på situationens fullständiga hopplöshet är Miljukov inte längre synlig, utan överlåter uppgiften att dölja sina spår till den äldre dörrvakten från ”Pressen” och till en viss Viktorov från Sofia. Den äldre dörrvakten fortsätter med sin tidigare taktik att yttra ohyfsat nonsens, med ett enda syfte, att visa att han är vaken och upptagen med den kvast som har anförtrotts honom.
När det gäller Viktorov från Sofia kommer ni naturligtvis inte att få ut något av honom. Varför skrev Viktorov om turkiska grymheter medan han inte sa något om bulgariska grymheter? Jo, därför att det krävdes enligt den liberala politiken. Viktorov, förespråkare för generalernas stambulovitiska armékommando som har ertappats med händerna i kassan, är inte känd av någon, inte ansvarig för någonting och i sig själv inte intressant för någon. Han är bara ”vår man i Sofia” i Miljukovs system. Och är det hans fel om han har tilldelats en omöjlig uppgift?
Han räddar sig själv så gott han kan. Han undviker helt innehållet i anklagelsen och riktar in sina intellektuella krafter på att visa att det aldrig har funnits så ”riktiga korrespondenter” som han själv. I Kievskaja Mysl, berättar Viktorov, skrev två korrespondenter falska rapporter från platser där de aldrig hade varit. Huruvida detta stämmer eller inte vet inte jag. Det är upp till Kievskaja Mysl att ta itu med den anklagelsen. Vad som är värst, att ljuga om platser där man aldrig har varit, som enligt Viktorov två andra korrespondenter gjorde, eller att ljuga om platser där man har varit, som han själv gör, kan jag inte avgöra. Men de fakta som jag publicerade, den information som jag förlitade mig på, har ingenting att göra med de två nämnda korrespondenterna, med vilka jag inte har haft någon som helst kontakt. Oavsett om någon korrespondent ljög om belägringen av Adrianopel eller inte, så var det i vilket fall som helst hans egen individuella lögn, för vilken han, om han är skyldig, måste drabbas av ett lämpligt straff. Viktorov ljuger dock inte som individ, han tjänar ett system. Och det är bara systemet med den liberala förfalskningen av den allmänna opinionen som bekymrar mig.
Viktorov räddar sig själv så gott han kan. I ett försök att avleda uppmärksamheten från anklagelsens innehåll anklagar han mig inför Retjs läsare för att skriva under olika pseudonymer, och rekommenderar mig att ta exempel från ... en Viktorov, från Sofia, som, ser ni, alltid skriver under med sin egen signatur (och är, låt oss tillägga, gömd bakom den okända signaturen som bakom en stenmur).
Att jag skriver under pseudonym är sant. Men utan tvivel vet även den äldre dörrvakten på Retj varför jag, liksom många av mina vänner, är berövad det privilegium som Viktorov har att alltid och överallt skriva ”med egen namnteckning”. Denna fråga har aldrig varit beroende av min goda vilja. Om Viktorov från Sofia – förespråkare för den stambulovitiska generalstaben och, som han själv erkänner, allierad med Pilenko från Novoje Vremja i en ömsesidig garanti för ”samvetsgrannhet” – kastar detta faktum på mig som en anklagelse, så ligger det i sakens natur. Men att Retj, som är så sträng när det gäller att avslöja pseudonymen Medvedskij på Novoje Vremja, trycker denna fega smörja av sin medarbetare (feg därför att den inte dras till sin spets), det ... ja, det ligger också i sakens natur.
Jag kan säga en sak: under vilka pseudonymer jag än av ett förbannat öde tvingas skriva mina artiklar, så behåller jag alltid samma förakt för den liberala press som fraterniserar med en Pilenko, försvarar en Medvedskijs okränkbarhet och fördömer en rysk socialistisk journalist för att använda ”pseudonymer”.
Lutjnr 53 (139),
5 mars 1913
Än en gång och, hoppas jag, för sista gången, angående Viktorov, som visserligen anser att ”samvetsgrann tystnad” är en journalists plikt när det gäller grymheterna på Balkan, men i andra fall anser att hans plikt kräver samvetslös tystlåtenhet.
Retj har placerat Viktorov i sin försvarslinjes främsta led, och verkar på allvar inbilla sig att det verkligen handlar om honom personligen: att den ryska allmänna opinionen brinner av otålighet att få veta varför han, Viktorov, förblev tyst som en död, trots att han levde och mådde bra, medan andra män dödades. För sin del anser Retjs redaktörer att de inte behöver förklara sitt ödesdigra missförstånd för Viktorov – av det enkla skälet att det passar dem mycket bättre att låta Viktorovs flanker ta emot slagen, snarare än deras egna.
Men det handlar inte om Viktorov. Ingen är intresserad av vilka individuella faktorer som kan ha legat bakom hans tystnad. Om hans tystnad var ”samvetsgrann”, indignerad, försiktig eller något annat, är helt likgiltigt för oss. Viktorovs tystnad sammanföll med Retjs tystnad som helhet. Och Retjs tystnad sammanföll med hela den slavofila och nästan slavofila pressens tystnad. Retj, Russkaja Molva, Russkoje Slovo, Novoje Vremja, Rossija – alla var och är tysta. Det är bara denna allmänna, absoluta och enhetliga tystnad som intresserar oss, och inte alls Viktorovs individuella tystnad, ty han har godkänts av den bulgariska generalstaben och anställts som en tam och harmlös journalist. Det är sant att Viktorov gick i god för pliktkänslan hos alla de som höll tyst, som tittade men ändå inte såg, som lyssnade men ändå inte hörde; med sin egen namnteckning intygade han att Pilenko från Novoje Vremja var lika ”samvetsgrann” som Viktorov när han utförde sin tystnadsbragd, och att han, Viktorov, utmärktes av samma samvetsgrannhet som Pilenko. Men nu förstör Retj spelet genom att kalla Pilenkos rapporter från Balkan för en stövelslickares arbete. Och det är överenskommet att den läsande allmänheten är helt oförmögen att uppfatta någon större skillnad mellan Viktorovs professionella och samvetsgranna tystnad och Pilenkos lismande tystnad. Den läsande allmänheten anser att den har rätt att helt och hållet vägra att bry sig om att upptäcka de individuella motiven för Viktorovs tystnad, den tystnad som så oceremoniöst har dragit in en ganska obetydlig person mitt i en stor fråga. Det som fortfarande är av intresse för den allmänna opinionen är det politiska faktum att Retj, Novoje Vremja och Rossija höll tyst om de grymheter som begicks av bulgarer och serber. Och om vi tar Viktorov på orden, och är beredda att skylla denna ensidiga tystnad på ”samvetsgrannhet”, så måste vi medge att rekordet i samvetsgrannhet ändå slogs av Rossija. För Retj erkände något, även om det var med mycket om och men. Ännu tidigare hade Pilenko antytt att det fanns något. Men den halvofficiella slavofilen Gurland har hittills inte sagt ett ord. Genom att sätta sig själv på samma samvetsgranna nivå som Pilenko, har Viktorov följaktligen misslyckats med att nå Gurlands moraliska höjder. Och den allmänna opinionen – det vill säga den del av den allmänna opinionen som vi värdesätter – är fullt berättigad att ignorera de motiv som kan ha väglett Viktorov, Pilenko och Gurland som enskilda personer. Den allmänna opinionen har redan dragit den enkla och obestridliga slutsatsen att om Retj, å ena sidan, och Rossija, å den andra, varje dag serverade sina läsare rapporter om turkiska grymheter som till överväldigande del kom från bulgariska och serbiska källor, naturligtvis utan att kontrollera dem, samtidigt som de förhöll sig tysta om alla rapporter om bulgariska och serbiska grymheter som inte kom från turkiska utan från ryska, tyska, franska och brittiska källor, då måste detta gemensamma beteendemönster bero på allmänna orsaker, som inte ska sökas i Viktorov XVII:s moraliska kvaliteter utan i en viss politiks intressen. ”Denna politik krävde alltså”, har läsaren dragit slutsatsen, ”att en hel kategori av fakta och företeelser medvetet undanhölls mig. Det går alltså bara att godkänna eller till och med acceptera denna politik om man förblir ovetande om alla de element som den är uppbyggd av. Men en politik som kräver att man vilseleder landets allmänna opinion är en dålig politik, vare sig den är extern eller intern. Jag kan inte lita på denna politik. Och jag är inte intresserad av Viktorov XVII:s litterära kyskhet.”
* * *
Men Viktorov är inte alls beredd att underkasta sig ett sådant principiellt sätt att framställa frågan. Han insisterar på att vi inte får glömma honom, hans femåriga vistelse i Bulgarien, hans kunskap, hans samvetsgrannhet, hans rättrådighet. I det system för ömsesidigt stöd i sin tystnad, som slavofilerna har organiserat, kan han inte tänka sig att bara vara Viktorov XVII, utan han vill vara den ende i sitt slag. Hela tiden påminner han läsaren om att han har bott fem år i Bulgarien, som om det skulle räcka med att vara bosatt i landet för att bevisa samvetsgrannhet eller... skarpsinne! I stället för att direkt och enkelt besvara frågan: Massakrerade de bulgariska trupperna pomaker, fångar och sårade turkar, och hängde de fredliga invånare under förevändning av spioneri? Han yttrar moraliska levnadsregler, som att den progressiva pressen måste ”vakta sanningen, framför allt och trots [!] alla”, och att det var därför han, Viktorov, ... därför vad? ... det var därför han höll tyst och håller tyst om de fakta vars detaljer han naturligtvis inte alltid kan fastställa, men om vars väsentligheter han inte har några som helst tvivel. Och här ser vi den smutsiga sidan av all denna låtsade indignation och självbeundran, alla dessa brösttoner. Det är bara en massa Tartufferi[90] och inget annat. Viktorov vet, och tvivlar inte på, att den berömde Radko Dmitriev gav order om att åtgärder skulle vidtas för att påskynda transporterna genom att utrota turkiska sårade och fångar, och att denna order i stor utsträckning genomfördes i praktiken. Viktorov vet att fredliga turkar slaktades under förevändningen att de var spioner och basji-bosuker. Han vet att en pomakisk by (bara en?) med alla sina invånare utplånades från jordens yta. Han vet allt det där. Han vet att han som korrespondent inte är skyldig att ge ett exakt antal eller en namnlista över alla offer för mord och våldtäkt, men att han är skyldig att inte dölja att själva masslakten är ett faktum som han inte kan tvivla på. Inte heller betvivlades det av någon av de ryska korrespondenter som jag råkade träffa på – och de flesta av dem skrev för slavofila tidningar. Jag vet i synnerhet att en av dessa tidningar noga klippte bort minsta antydan om bulgariska grymheter från sin Sofia-korrespondents reportage – till och med det som hade kommit igenom censurens sil. Om de andra slavofila redaktörerna gjorde likadant, eller om deras korrespondenter själva var ”smartare”, och i sitt sökande efter den absoluta sanningens blå fågel lyckades undvika att se de skrämmande sanningar som pågick omkring dem – det gör naturligtvis ingen skillnad. Men den ömsesidiga tystnadspakten var ett politiskt faktum, och de ryska läsarna kommer inte att glömma att tidningarna lurade dem under en av de mest kritiska perioderna i Europas politiska liv. Och med tanke på detta faktum skulle det vara hundra gånger mer till fördel för Retjs Viktorov att försvinna bland de andra sexton Viktorov än att bekymra sig om att pränta in sin bild i läsarens minne.
* * *
Viktorovs politiska profil stod helt klar för mig redan i hans första polemiska artikel, när han tog på sig att försvara den bulgariska militärcensuren mot anklagelser som inte bara jag utan alla oberoende tidningar hade framfört. Sedan redogjorde han – Retj lät honom använda sin spalt för detta ändamål – för sina godsägarmässiga och polisiära idéer om den militära censuren som en dominerande matrona som inte bara vakar över hemlighållandet av militära operationer utan också ser till att journalister uppför sig väl, kontrollerar källorna till deras information och leder dem på rätt väg. Han tog de bulgariska ”radikaler” som trodde att det var möjligt att bli censorer på uppdrag av den stambulovitiska staben under sina vingar, för att hindra journalister från att avslöja att skändligheter hade ägt rum och därmed lägga band på de ansvariga för dem. Retjs orubbligt laglydiga representant i Sofia uppmanade till ett tyst accepterande av censuren som en dura lex.
Jag hade oförskämdheten att i förbigående konstatera att man från denna definition av den militära censuren som en dura lex måste stryka åtminstone det andra ordet, eftersom den bulgariska militära censuren inte var någon lex, ingen lag, utan en fri, över lagen stående skapelse av den stambulovitiska generalstaben. Viktorov kunde inte hålla sig och skyndade sig, även när det gällde denna helt sekundära fråga, att sträcka upp sig i sin fulla längd som en sanningsälskare, godkänd för användning av den bulgariska generalstaben. ”Er hänvisning till en statskupp”, skriver denne sanningsälskare, ”genom vilken enligt er en militär censur ensam infördes i Bulgarien, beror helt enkelt, herr A. Oto, på er okunnighet om den bulgariska konstitutionen.” Läsaren är av naturen en räddhågsen person, och den aggressiva tonen är här ägnad att skrämma honom. Det hade dock varit bättre om Viktorov i stället för att göra detta ogrundade uttalande helt enkelt hade nämnt vilken artikel i den bulgariska författningen han hade spårat upp som rättslig grund för censuren. Detta har han dock inte gjort. Varför inte? Därför att det inte finns någon sådan artikel. Den bulgariska militärcensuren strider helt och hållet mot konstitutionen. Detta är inte bara min åsikt och inte bara alla äkta bulgariska demokraters åsikt; det är också så frågan betraktas av de moraliska ”oktobristerna” i Bulgarien som i censuren ser en ”beklaglig nödvändighet”. Men var och när har reaktionära överträdelser av konstitutioner inte rättfärdigats med nödvändighetens krav?
Hur generalstaben själv ser på sin illegitima avkomma vet jag inte. Jag tvivlar dock inte på att staben är mycket intresserad av att, trots demokratins röst, få sin partiella statskupp tolkad som en handling som är helt förenlig med konstitutionen. Viktorov kan inte ge en sådan tolkning eftersom han inte kan det. Men han gör ett påstående i denna riktning. Han visar att han ”gärna gör sitt yttersta” när det handlar om att försvara den bulgariska militära reaktionen mot anklagelser från bulgariska och ryska demokrater. Sådan är denne ”sanningens” riddare.
Kievskaja Mysl nr 66,
7 mars 1913
Våra efterkommande kommer att leva under hälsosammare förhållanden än de vi lever under, och kommer att vrida händerna av fasa när de i historieböckerna får läsa om de metoder med vilka kapitalistiska folk löste sina tvister. Den mest avancerade delen av världen, Europa, förvandlades till ett beväpnat läger. Regeringar som uteslutande ägnar sig åt hur man kan utrusta största möjliga antal män med de grymmaste utrotningsvapnen. Borgerliga partier som röstar i parlamenten för att överlämna allt fler hundratals miljoner till regeringen för arméns och flottans behov. Den borgerliga pressen i alla länder sprider oro och infekterar folkets sinnen med chauvinismens gift.[91]
Det har nu gått sex månader sedan mänskligt blod började spillas på Balkanhalvön. De små Balkandynastiernas aptit har väckts. Var och en strävar efter att få en så stor andel som möjligt av det europeiska Turkiet; allt fler tusentals turkiska, bulgariska och montenegrinska bönder, arbetare och herdar dör fortfarande för Adrianopel och Shkodra. Samtidigt har relationerna mellan de allierade på Balkan själva blivit ansträngda till det yttersta. Det är inte alls osannolikt att slutet på kriget mellan de allierade och turkarna kommer att innebära början på ett krig mellan bulgarerna och grekerna eller serberna om fördelningen av bytet. Den sjätte ”makten” på Balkan, Rumänien, som inte deltog i kriget, känner ändå ett stort behov av att plocka upp allt som kan ligga och skräpa och är känd för att ha presenterat sitt konto ”för icke-intervention” för Bulgarien. Det är ännu inte känt hur de två sidorna kommer att underteckna detta konto – med vanligt bläck eller, än en gång, med blod.
Men Balkankriget har inte bara förstört de gamla gränserna på Balkan, och eldat på det ömsesidiga hatet och avundsjukan mellan Balkanländerna, det har också varaktigt stört jämvikten mellan Europas kapitalistiska stater.
De sex europeiska stormakterna är indelade i två fientliga grupper: på ena sidan står trippelalliansen (Tyskland, Österrike-Ungern och Italien) och på den andra trippelententen (Storbritannien, Frankrike och Ryssland). Dessa två grupper agerade på Balkan i enlighet med alla angripares gamla princip: ”Söndra och härska!” Tyskland och Österrike-Ungern ”stödde” Turkiet och Rumänien, det vill säga de skickade militära instruktörer till dessa länder och sålde sina varor till dem, till höga priser, särskilt pistoler och gevär. Trippelententen ”stödde” på samma sätt Bulgarien, Serbien och Grekland.
Turkiets militära sammanbrott och stärkandet av de allierade på Balkan på Turkiets bekostnad har därför hällt vatten (ymnigt färgat med blod) på trippelententens kvarnhjul.
Berusade av de ”slaviska” segrarna tror våra ryska chauvinister att det nu äntligen är dags att med hjälp av de segrande ”bröderna” från Balkan göra upp räkningen med det hatade Österrike-Ungern. De franska chauvinisterna anser av samma skäl att det nu är dags att göra upp räkningen med Tyskland för sitt nederlag 1870, då Frankrike förlorade två provinser, Alsace och Lorraine. Å sin sida kämpar Österrike-Ungern för att behålla sitt inflytande på Balkanmarknaden, som hotar att glida henne ur händerna. Hon rustar till tänderna, mobiliserar sina reserver, rasslar med sabeln – kort sagt, gör på alla sätt klart att hon inte har någon som helst avsikt att ge upp sina positioner till följd av Petersburgpolitikernas och deras serbiska ja-sägares gapande. Tyskland, som med sin mäktiga armé står bakom Österrike, har också på sitt eget sätt bedömt de förändringar som har ägt rum och dragit sina egna slutsatser: att stärka sin upprustning!
Den redan mycket instabila europeiska jämvikten har nu rubbats helt. Det är svårt att förutse om de som ansvarar för Europas öde denna gång kommer att besluta sig för att gå till det yttersta och starta ett all-europeiskt krig. Men ett resultat av chauvinisternas ansträngningar är redan uppenbart: i hela Europa sker en vansinnig tillväxt av militarismen, och det internationella gänget av köpmän som handlar med krigsfartyg, kanoner, handeldvapen och krut kommer att skörda fantastiska vinster. Österrike-Ungerns mobilisering – som för närvarande bara är uppskjuten, inte avblåst – har redan slukat hundratals miljoner rubel och rubbat hela landets ekonomi, och utsätter de arbetande massorna för arbetslöshetens och hungerns fasor. För att stärka sin armé drar Tyskland omedelbart tillbaka 500 miljoner rubel från cirkulationen i ekonomin, och förbereder sig dessutom för att öka sin krigsbudget med 100 miljoner rubel per år.
Frankrike försöker öka storleken på sin armé så att den blir lika stor som Tysklands, och förbereder sig för att göra ett reaktionärt baklängeshopp och ersätta den tvååriga värnpliktsperioden med en treårsperiod, samtidigt som landet ökar sina militärutgifter. Slutligen utökar Ryssland antalet rekryter som varje år tas in i armén, och ökar sina utgifter för armén och flottan med 144 miljoner rubel jämfört med förra året. Rysslands krigsbudget för 1913 kommer nu, horribile dictu [fruktansvärt att behöva säga], att bli 866 miljoner rubel – sex gånger mer än vad som läggs på utbildning.
Sådant är resultatet av det arbete som de kapitalistiska regeringarna, de borgerliga partierna och yrkesdiplomaterna utför: En ökning av militarismens redan outhärdliga börda, en bromsad kulturell utveckling, en ökad chauvinistisk bitterhet och – som kronan på verket – en ständig risk för att ett blodigt fritt krig inom en snar framtid skall bryta ut bland Europas folk!
Lutj nr 61 (147),
14 mars 1913
Balkans blodiga kaos och allmänna utarmning, imperialismens herravälde[92] i hela Europa, den febrila ökningen av rustningar, faran för ett internationellt krig som ständigt hänger över våra huvuden – detta är för närvarande den så kallade civiliserade mänsklighetens sociala och politiska situation. Och varje tänkande människa som inte har sålt sin själ till chauvinismens djävul måste fråga sig: kan det vara för detta skamliga resultat som mänskligheten har kämpat och kämpat i så många århundraden? Kan den främsta uppgiften för vår teknik vara att konstruera allt bättre maskiner för att döda? Kan mänskligheten verkligen inte finna några andra sätt att lösa vår planets angelägenheter än metoder för utrotning, stympning och förstörelse?
Man skulle verkligen bli förtvivlad vid åsynen av allt detta blodiga vansinne om det inte samtidigt utfördes ett stort arbete för förnuft och humanitet – den internationella socialdemokratins arbete. Krigsherrarna täcker slagfälten med vanställda lik, diplomaterna kokar ihop nya intriger, de certifierade patrioterna på börsen handlar med kanoner och krigsfartyg, finansministrarna pumpar tusentals miljoner ur den nationella ekonomin till armén och flottan, de borgerliga partierna och deras tidningar sprider, så mycket de bara kan, det nationella hatets drog – men samtidigt gör socialismens idéer insteg i de arbetande massornas sinnen och fostrar dem i alla länder i solidaritetens och det internationella broderskapets anda. Antalet slagskepp växer, arméernas förråd av dynamit växer – men samtidigt växer det medvetna proletariatets styrka. Över hela världen kämpar det outtröttligt och kompromisslöst mot alla imperialismens drag, mot diplomaternas manövrer och intriger, mot internationella äventyr, mot katastrofal militarism – för fred och broderskap mellan folken.
På randen till Balkankriget, när alla borgerliga partier på Balkan greps av krigisk upphetsning, höjde den unga socialdemokratiska rörelsen modigt sin röst till varning och protest. När det hölls en omröstning med namnupprop i den serbiska Nationalförsamlingen om krediter för det kommande krigets behov, hördes bland raden av patriotiska ”ja” ett modigt ”nej” – rösten från vår vän Lapčević, det serbiska proletariatets ledare. I den bulgariska Nationalförsamlingen stod vid motsvarande tillfälle vår vän Sakazov upp mot de borgerliga patrioternas slutna led, med ett djärvt socialistiskt protesttal mot blodets och järnets politik. Och Balkanfolkens bästa framtid uttrycktes inte genom artilleriets dödsbringande mynningar utan genom Lapčevićs och Sacharovs munnar.
I ett gemensamt manifest uttalade sig nyligen företrädarna för det socialistiska proletariatet i Tyskland och Frankrike mot den omättliga militarismens vansinne. De förklarade att statsgränser inte skiljer dem åt. Med hjälp av förenade krafter från sina fackföreningar, sina politiska massmöten, sin press och sina talesmän på parlamentets talarstol, för de franska arbetarna nu en beslutsam kamp mot ökade utgifter för armén och försöken från deras regering att återgå från en tvåårig till en treårig militärtjänstgöring. Den tyska socialdemokratin inriktar nu sina huvudsakliga ansträngningar på kampen mot ökad upprustning.86 socialdemokratiska dagstidningar i Tyskland, som läses av miljoner människor, kämpar för kulturens och fredens sak mot det chauvinistiska barbariets anstormning. Österrikes socialdemokrater fördömer varje steg som deras regering tar för att ingripa i Balkanhalvöns angelägenheter, avslöjar den österrikisk-ungerska imperialismens folkfientliga karaktär och kräver att mobiliseringen, som är förödande för folket och fylld av blodiga konsekvenser, helt och hållet upphör.
Det bästa resultatet av mänsklighetens tidigare ansträngningar att ta sig ur mörker och grymhet till den fria utvecklingens väg finns inte i dånet från vapen och inte i patriotiskt tjutande, utan i det upplysningsarbete som utförs av det internationella proletariatet.
I kampen mot imperialismen känner sig Rysslands medvetna proletariat som en oskiljaktig del av arbetarinternationalen. Fredens och broderskapets sak är av avgörande betydelse för det. Den socialdemokratiska gruppen i duman kommer utan tvekan att veta hur den ska uttala sig till försvar för denna sak. Och dess röst kommer att finna ett entusiastiskt gensvar i arbetarnas hjärtan.
Lutj nr 62 (148),
15 mars 1913
Kära kamrater,
Med detta tal uppfyller vi, den lilla gruppen av socialdemokratiska deputerade till den fjärde statsduman – som valdes under förhållanden av fruktansvärd administrativ tyranni och på grundval av den mest ynkliga vallag, som bara kan jämföras Ungerns och Preussens vallagar – med stolthet det som varje medveten rysk arbetare betraktar som vår plikt.
Över huvudet på statskuppsregeringen och den svarta reaktionens beskyddare som tjänar den, och över huvudet på den liberalt chauvinistiska oppositionen, sträcker vi ut vår broderligt solidariska hand med socialistiska hälsningar till er, de arbetande massornas företrädare i Österrike och Ungern.
Vårt och ert lands diplomater låtsas nu så fred av frön på de fält som de tidigare hade fyllt med landminor. Samtidigt fruktar båda sidor att uppriktigheten i deras fredsälskande ansträngningar skall prövas för tidigt, eftersom tilltron till freden riskerar att försvaga hur effektiva deras krav är. Och bakom dessa krav står som alltid det yttersta argumentet: hot om massmord och våld, mordbrand, förstörelse av egendom och kultur – kort sagt, det som de kallar krigets patriotiska bedrifter.
Medan monarkerna utbyter meddelanden vars innehåll hela den borgerliga pressen grubblar över, medan ministrarna i vårt och ert land framträder inför de halvofficiella tidningarna i vita kläder med palmkvistar i händerna – är folken fortfarande fullständigt okunniga om det arbete som pågår i det diplomatiska köket, och som de kanske kommer att få betala för – inte bara med sina ägodelar utan också med sitt blod. Alla högt uppsatta kurirer och alla fredsälskande tal kan inte ändra det faktum att det på båda sidor om gränsen fortfarande genomförs krigsliknande åtgärder för fullt. Alltmedan diplomatin leker med elden i form av provmobiliseringar och krigshot som påtryckningsmedel, har våra folk inte minsta garanti för att den faktiskt inte kommer att sätta eld på de hus som vi bor i, och i vilket vi bygger kulturen och kämpar för en bättre framtid.
Till ackompanjemang av fredsälskande deklarationer fortsätter de imperialistiska intrigerna och de diplomatiska intrigerna precis som förut.
Under täckmantel av självständighet för Mongoliet arbetar Rysslands härskare för att få till stånd en delning av det återuppståndna Kina och hotar med katastrof för Fjärran Östern.
Frågan om Armenien och [de turkiska] sunden[94] är ett annat område där den ryska diplomatin bedriver sin provokativa verksamhet, med stöd och uppbackning från alla de borgerliga partierna i vårt land. Om den över huvud taget möter något motstånd på detta område, så kommer det bara att bestå av imperialistisk otålighet och glöd.
Under täckmantel av frågan om ett serbiskt utlopp till Adriatiska havet, om självständighet för Albanien och om detta lands gränser, har en desperat kamp förts och förs mellan Ryssland och Österrike-Ungern om makten på Balkanhalvön.
Under sammandrabbningen mellan Rumänien och Bulgarien ser vi återigen de österrikisk-ungerska och ryska pådrivarnas arbete, som gör det till sin uppgift att väcka och underblåsa småstaternas aptit för att utnyttja splittringen och fientligheten och smida planer på nya imperialistiska intriger.
Och vilken som helst av dessa sekundära frågor, där både ansvariga och oansvariga diplomater försöker fastställa styrkeförhållandena, kan bli startpunkten för ett nytt kapitel av blodig vanära i Europas historia.
Med Internationella socialistkongressens ord i Basel är alla försök att ställa två folk i fiendskap mot varandra ett attentat mot all mänsklighet och förnuft, samtidigt som ett krig mellan Ryssland och Österrike-Ungern verkligen skulle förkroppsliga ett infernaliskt vansinne – och förvandlas till ett brutalt ömsesidigt slaktande av nationaliteter och raser. Tjugoåtta miljoner ukrainare, tio miljoner polacker, över sex miljoner judar, mer än två miljoner tyskar, omkring en miljon rumäner – alla dessa folk, som tillsammans utgör en tredjedel av Rysslands befolkning, skulle i händelse av ett sådant krig stå mot de ukrainare, polacker, judar, tyskar och rumäner som utgör majoriteten av invånarna i Österrike. Och detta blodiga folkmyller skulle först och främst äga rum på det olyckliga, mellan tre stater korsfästa, Polens territorium, och innebära ett grundligt nedtrampande av detta lands växande skott av både materiell och andlig kultur.
Rysslands folk känner inte till ett enda skäl som skulle kunna ge ens en skugga av rättfärdigande till ett sådant brott.
Rysslands bondemassor har inget att hämta på Balkan, i Armenien eller i Mongoliet. Vad de behöver är genomgripande jordbruks- och skattereformer inom sitt eget land. De ruinerade och hungriga bönderna i Ryssland är inte imperialismens bärare utan bara dess offer. Detsamma gäller för större delen av småbourgeoisien i städerna, som förtrycks av militarismen.
Än mindre kan imperialistiska äventyr stödjas av det ryska proletariatet, den klass som lider mest under den nuvarande regimen av politisk orättvisa, polisiära övergrepp och nationalistisk berusning. Rysslands arbetarklass vet inte av något annat partis inflytande än socialdemokraternas, och har ända sedan sin begynnelse levt och andats i en atmosfär av fred och broderskap mellan folken.
Precis som ni vid offentliga möten, i parlamentet och i delegationer bestämt avvisar den österrikisk-ungerska diplomatins rätt att forma och omforma Balkanfolkens öde i de feodala och kapitalistiska klickarnas intresse, så förklarar vi också:
Petersburgs diplomati har inget att göra på Balkan, och Balkans folk kan inte förvänta sig något positivt från Petersburgs diplomatiska kanslier. Folken i Främre Orienten måste organisera en demokratisk federation på sitt territorium, på principer om oberoende från både Ryssland och Österrike-Ungern.
Denna ståndpunkt förenar oss nära, både med er och med broderpartierna på Balkan, vars kamp mot den lokala dynastiska och militaristiska reaktionen kommer att bli mer givande och framgångsrik ju mer kraftfullt och kompromisslöst vi för vår kamp mot all inblandning av stormakterna i Balkans angelägenheter.
Proletariatet utgör ännu inte majoriteten av Rysslands befolkning, och statsmakten ligger ännu inte i dess händer. Men all modern produktion och hela den samtida statsapparaten är beroende av denna minoritet. Som erfarenheterna från det rysk-japanska kriget visade har en sådan minoritet, som också kämpar för den överväldigande befolkningsmajoritetens vitala intressena, en enorm betydelse när det gäller frågor om krig och fred. Vi ber er, kära kamrater, att sätta er tilltro till att det ryska proletariatet, som redan har skakat av sig den förlamning som kontrarevolutionen orsakade, är medvetet om både sin betydelse och sin plikt, och i det avgörande ögonblicket kommer att veta hur man ska tvinga makthavarna att ta hänsyn till dess vilja.
I både vår kamp för fred och all vår verksamhet, känner och vet vi att vi är förenade med er i en oupplöslig enhet vad gäller uppgifter och mål. Vi har samma fiender och samma vänner. När det ryska proletariatet 1905 med en mäktig revolutionär kraftansträngning gjorde en oåterkallelig inbrytning i absolutismens gamla fästning, gav denna framgång en av de sista impulserna till er segerrika kamp för allmän rösträtt. Er taktik, vars mål är en nära enhet mellan proletariatet i alla nationer i en enda klasskamp, och den skickliga användning ni har gjort av vapnet allmän rösträtt, ger oss en ovärderlig skola i politik. Samtidigt ger det ungerska proletariatets heroiska kamp mot den oligarkiska klicken, en kamp som fyller vårt hjärta med entusiastisk sympati, oss en ny inspiration att kämpa för en fullständig demokratisering av vår egen stat. Denna lysande socialistiska solidaritet stärker vårt mod och vår tillförsikt mitt under den chauvinistiska upphetsningens mardrömslika orgie.
Vi avfärdar med förakt den ryska liberalismens tysk- och österrikefientliga agitation, som försöker ge en progressiv färg åt det ryska folkets brutala hets mot tyskarna och mot allt tyskt. Med stolthet förkunnar vi att vi är den tyska socialismens trogna och tacksamma elever.
Vi har inget behov av att skicka detta brev i hemlighet, genom konfidentiella kurirer. Tvärtom kommer vi att få tillfälle att läsa det från dumans talarstol. Socialdemokratins internationella politik kräver inte mörker, hemlighetsmakeri och hemlig skrift, ty den har inte sina rötter i konspirationer som kokas ihop i diplomatiska kanslier och genom dolda förhandlingar, utan i massornas medvetande, som förädlas av det socialistiska idealet.
Länge leve fred och broderskap mellan folken!
Länge leve proletariatet i Österrike och Ungern!
Länge leve en oberoende demokratisk federation på Balkan!
Länge leve den internationella socialismen!
Ivan Kirillovitj är en man med sansade åsikter som är extremt närsynt: när han är ute bär han två par glasögon. Han är 47 år gammal, utbildad mineralog och till yrket en seriös politisk skribent. Han tillhör Kadetpartiets extrema högerflygel. Samtidigt är Ivan Kirillovitj en man med blygsamt temperament som gärna vill visa hur modiga hans övertygelser är, och i samtal med vänstermänniskor nämner han gärna att han visserligen tillhör kadeterna, men att han egentligen delar Peter Struves idéer (”ja, Peter Struve”), och säger att Rysslands största olycka är att ”det ledande oppositionspartiet” här är alltför radikalt, alltför lite ett regeringsparti, alltför slaviskt underkastat trycket från intelligentsians traditioner. Ivan Kirillovitj reste till Berlin för att studera den preussiska reaktionens historia och för att finna de paralleller han behövde för sina egna politiska syften. Som mineralog, som på sin tid stannade kvar vid universitetet, försvarade Ivan Kirillovitj en avhandling om ett speciellt ämne i empirismens mest minutiösa anda. Som politiker lever Ivan Kirillovitj uteslutande på amatörmässiga jämförelser.
Ivan Kirillovitj kom till Berlin i galoscher, han klagar över kylan (sommaren är verkligen fruktansvärd!) och säger, att om han inte skämdes för att fråga sin hyresvärdinna så skulle han tända kaminen (i juli!). Ivan Kirillovitj tvivlar på den ukrainska nationens existens, klagar på att vi ryssar saknar arbetsdisciplin och förklarar med övertygelse att hur man än ser på östfrågan så kan vi inte klara oss utan de turkiska sunden. Ivan Kirillovitj är slavofil (har varit det sedan omkring 1908) – men naturligtvis en progressiv slavofil. Han tycker om att tala om slavisk kultur och till och med om slavisk vetenskap, även om han i sin avhandling huvudsakligen hänvisade till tyska vetenskapsmäns arbeten. Under det senaste året har Ivan Kirillovitj skrivit många artiklar om Balkanfrågor och försiktigt anklagat Miljukov för att sakna verklig politisk känsla, eftersom han, Miljukov, är alltför förälskad i fred när det som mest behövs är beslutsamma initiativ. ”Fred är inte ett självändamål!” säger Ivan Kirillovitj irriterat. ”Man kan inte offra det som ger livet mening bara för att rädda livet!” Kopplingen mellan det som ger livet mening och de turkiska sunden är något som Ivan Kirillovitj inte definierar närmare.
Men i djupet av sin själ hyser Ivan Kirillovitj en sorts patologisk dragning till vänsteranhängare, och särskilt till dem som står längst till vänster. Han diskuterar gärna ingående med dem, men bara i enrum; i pressen är han ovillig att gå i polemik, eftersom han anser att det förtar det sätt som anstår ett stabilt regeringsparti. I samtal hanterar han dock skarpa anklagelser med största jämnmod, torkar då och då av sitt andra par glasögon och ser sig förvånat omkring genom det första paret. När han har hört invändningarna mot sin uppfattning förklarar han lugnt:
”Jag kan ändå inte förstå varför Ryssland vägrar att ta sunden.”
”Varför, erbjuder de dig sunden till ett rimligt pris?” frågar hans samtalspartner.
”Oavsett om de erbjuder dem eller inte, så kommer vi att bli dumpade om vi inte säger något och tvekar,. Vi bör sätta upp ett klart och tydligt mål och arbeta mot det, oavsett vilka hinder vi stöter på.”
”Vilka är ’vi’, om jag har äran att fråga?”
”Vi? Jamen det ryska samhället, förstås.”
”Ja, just det! Men, ursäkta mig, jag visste inte att det ryska samhället redan hade skaffat sig rätten att föra diplomatiska förhandlingar och direkt köpslå om sunden. . . . ”
Ivan Kirillovitj torkar av sina glasögon och säger bestämt:
”Jag förnekar inte på minsta sätt att de konstitutionella rättigheter som det ryska samhället åtnjuter är obetydliga, särskilt på det utrikespolitiska området. Men det är ändå inget skäl för att säga nej till sunden.”
De senaste händelserna har gjort Ivan Kirillovitj mycket bedrövad.
”Det är skamligt!” säger han. ”De kastar sig från ett befrielsekrig in i ett brodermordskrig. Det enda som har uppnåtts har blivit förstört, de sympatier som väcktes av den slaviska sakens framgångar förgås, alla förhoppningar och planer krossas. . . . Det är skandalöst, skandalöst!”
”Skamligt för vem?”
”För de allierade, naturligtvis, för serberna, bulgarerna och grekerna... . . ”
”Förlåt mig, men för serberna, bulgarerna och grekerna, det vill säga för folken, är det inte något skamligt utan en ytterligare och mycket allvarlig olycka. Skammen ligger hos dem som styr över Balkanfolkens öden, och en stor del av skammen ligger hos de enskilda ryska politiker som med både rena och orena medel försökte stärka det ryska samhällets förtroende för Balkanhärskarnas planer och avsikter. Och, såvitt jag vet, ni personligen, Ivan Kirillovitj. . . . ”
”Men, tillåt mig, det handlade om stöd för ett krig som obestridligen hade en befriande karaktär. För er är allt detta enkelt: ni förkastar krig helt och hållet, när som helst och under vilka omständigheter som helst. Ett krig på Balkan eller ett krig i Patagonien, aggressivt eller defensivt, för befrielse eller för erövring – ni gör ingen åtskillnad. Men vi anser det nödvändigt att undersöka krigets verkliga historiska innehåll, det här kriget, kriget på Balkan, och vi kan inte blunda för det faktum att det handlar om att befria slaviska folk från turkiskt styre. Att inte sympatisera med ett sådant krig, att inte stödja det, skulle helt enkelt innebära att man indirekt, om inte direkt, stöder det turkiska styret över slaverna. Er dogmatism har mer än en gång lett er till den ståndpunkten.”
”Ja, men vilka är det som gårdagens allierade befriar nu?”
”Jag har redan sagt det – det som händer nu är skamligt!”
”Och tror ni att ni med detta kraftfulla utbrott har uttömt frågan? Håller ni inte med om att det finns ett oupplösligt samband mellan detta ’skamliga’ krig och det krig som ni kallade ett ’befriande’ krig? Håller ni inte med om det? Låt oss titta närmare på frågan. Den makedonska bondebefolkningens frigörelse från de feodala jordägarnas slaveri var utan tvekan något nödvändigt och historiskt progressivt. Men denna uppgift utfördes av krafter som inte hade den makedonska bondebefolkningens intressen för ögonen utan sina egna giriga intressen som dynastiska erövrare och borgerliga rovdjur. Att på detta sätt bemäktiga sig historiska uppgifter är inte alls någon exceptionell händelse. Den ryska bondens frigörelse från bysamhällets bojor under polisväldets och livegenskapens epok är en progressiv uppgift. Men det är inte alls likgiltigt vem somtar sig an denna uppgift och hur. Stolypins jordbruksreform löser inte de problem som historien har ställt upp, den utnyttjar bara dessa problem i adelns och kulakernas intresse.[95] Nej, det finns följaktligen inget behov av att idealisera den turkiska regimen eller regimen i Rysslands bysamhälle för att samtidigt uttrycka sin kompromisslösa misstro mot de objudna ”befriarna” och vägra all solidaritet med dem. Om Ferdinand av Sachsen-Coburg-Gotha, den ”slaviska” sakens ledare på Balkan, hade fått välja mellan fria bönder i ett självständigt Makedonien eller att bibehålla de feodala bojorna i ett bulgariskt Makedonien, skulle han utan att tveka naturligtvis ha valt det senare. Det visar hela hans politik gentemot Makedonien under det senaste kvartsseklet, liksom av den objektiva innebörden i saker och ting. Ni slavofila liberaler framställde ett krig som ett befrielsekrig, ett krig som för att tillfredsställa militära och dynastiska begär tog sin utgångspunkt i den makedonska bondebefolkningens strävan efter befrielse. Det ni stödde i pressen och i duman var inte makedoniernas kamp för sin egen frihet, utan dynastiernas blodiga spekulation på Balkan på Makedoniens bekostnad. Medan den bulgariska demokratin avslöjade den verkliga innebörden av Ferdinands och hans regeringspartiers makedonska politik, och helt och hållet ställde sig bakom Makedoniens intressen mot kriget, så försökte ni slavofiler lära den ryska demokratin att se Balkanfrågorna genom Coburgs och Karađorđevićs ögon, ni förskönade, tystade ned och förfalskade och spelade ett oärligt spel. Jag läste era artiklar, Ivan Kirillovitj, och sade till mig själv: Om kung Ferdinand hade placerat en av sina egna agenter bland de ryska redaktörerna så skulle en sådan person verkligen inte ha kunnat skriva annorlunda. Den enda skillnaden skulle ha varit att en agent skulle ha fått sina silvermynt, medan ni agerade som ni gjorde helt oegennyttigt. ”Vem kunde ha förutsett vad som har hänt?” frågar ni. Men ursäkta mig: redan i början av kriget skrev Karl Kautsky att de dynastiska intressena var tillräckligt starka på Balkan för att omvandla de allierades krig mot Turkiet till ett krig mellan de allierade om Turkiets delning. Någon kunde alltså förutse vad som har hänt. Men ni inte bara misslyckades att förutse detta, utan blundade medvetet när ni fick de enorma luckorna i er Balkanpolitik påpekade för er. Och de som inte ville visa solidaritet med Ferdinands verksamhet kallade ni för oförbätterliga dogmatiker, precis som man nu har rätt att kalla er.”
”Det är svårt att förneka att händelseutvecklingen just nu ger ett sken av att berättiga dina anklagelser. Men i det långa loppet förblir er ståndpunkt politiskt oansvarig och verklighetsfrånvänd. Man måste ta händelserna som de kommer, och inte som man skulle ha velat att de skulle vara. Jag medger att det hade varit bättre om befrielsen av Makedonien hade skett på andra sätt, och inte med krigets grymma medel. Det har dock den fördelen att det är verkligt och inte inbillat. Oavsett vilka mål Balkans kungar och styrande partier hade, så har kriget lett till att Makedonien har befriats från de turkiska bejernas[96] ok, det turkiska skattesystemet och det turkiska tyranniet. Vi liberaler anser att det är vår plikt att definiera vår inställning till kriget, inte utifrån vem som förde kriget, utan utifrån principen cui prodest, vem som tjänar på det. Som politiker som inte lever i en obestämd framtid utan i dag och i morgon var vi beslutsamt för ett krig som gav Makedonien och Gamla Serbien frihet. Desto mer beslutsamt är vi emot detta nya krig, som inte har något som helst historiskt berättigande. Men jag ser inget nödvändigt samband mellan detta krig och det föregående, befrielsekriget. Jag känner inte till något sådant samband, och jag förnekar att det finns något sådant. Dessutom kan jag inte förstå hur, varför och i vilket syfte de har startat detta meningslösa käbbel, eftersom det var möjligt med skiljedom. Den enda förklaring som jag hade kunnat acceptera var att serberna ville ställa skiljedomaren inför fullbordat faktum, nämligen att det serbo-bulgariska fördraget hade rivits upp. Men nu har det blivit klart att initiativet till kriget inte togs av Serbien utan av Bulgarien. Jag kan inte förstå någonting i allt detta. Oavsett vilket beslut en skiljedomare skulle ha fattat, så kan det när det kommer till kritan inte ha orsakat mer materiell och moralisk skada för någon av sidorna än vad som kommer att bli resultatet av detta krig. Det finns förmodligen färre invånare i hela den omtvistade remsan än det antal bulgariska, serbiska och grekiska soldater som kommer att dö i kampen om denna remsa. Jag kan inte få det att gå ihop.”
Ivan Kirillovitj reser sig till och med halvt upp från sin stol, så arg är han.
”Om ni inte ser sambandet mellan dagens skam och gårdagens ’ära’, så beror det på att ni föreställer er att någon på Balkan för en politik och svarar för dess rimlighet. I själva verket är det så att politiken skapar sig själv där nere, precis som en jordbävning. Det var just det första kriget, ’befrielsekriget’, som reducerade alla faktorer av beräkning och politiskt omdöme till obetydlighet, till en försumbar kvantitet. En blind, obetänksam spontanitet trädde i förgrunden – inte den uppvaknande massolidaritetens välvilliga spontanitet, som redan har så många goda gärningar på sin historiska meritlista, utan en ondskefull spontanitet, vars beslutsamhet bara är andra sidan av blind förtvivlan. Om det under en krigsepok i allmänhet är omöjligt att föreställa sig att en armé är ett komplicerat instrument som sätts i rörelse från ett enda centrum, så är en sådan föreställning helt i strid med verkligheten på Balkan, där armén är upplöst i det beväpnade folket. Denna armé – det vill säga den omständigheten att arbetarna har ryckts från plogen eller arbetsbänken, och sedan nio månader har varit under vapen vars pipor ännu inte har haft en chans att svalna – just detta faktum är nu i sig själv en av händelsernas viktigaste drivkrafter under den meningslösa och skamliga utveckling som händelserna har tagit. När de samlade ihop en armé av skägglösa ungdomar, skäggiga fäder och äldre med vita mustascher så trodde de att kriget inte skulle vara längre än tre eller fyra månader, oavsett hur det skulle utvecklas: ”Europa kommer att stoppa det, Europa kommer inte att tillåta ett utdraget krig”. Men nu har nio långa månader gått, och Balkans armé är fortfarande under vapen. I trekvarts ett år har den vuxna manliga befolkningen, nästan till sista man, slitits från sina egna ”dynghögar” och från produktivt arbete. Det är naturligtvis helt omöjligt att under en period av nio månader hålla samman denna massa av före detta bönder enbart genom disciplin – därför måste armén själv vara grundligt övertygad om att ingen annan väg är möjlig, att en nedrustning skulle innebära fullständig katastrof. Under de första månaderna gav den interna solidariteten armén den energi som krävdes för att anfalla Turkiet, arvfienden. När fredsförhandlingarna inleddes, stöddes sammanhållningen av tilltron till att demobiliseringen skulle inledas i morgon, eller åtminstone om några dagar. Sedan visade det sig att kriget måste avslutas och Adrianopel intas innan det skulle vara möjligt att lägga ner vapnen och åka hem. Det ena ledde till det andra, och även om soldaternas otålighet växte, upplöste denna otålighet inte armén; tvärtom blev den källan till arméns ”vilja till handling” under förhållanden då dess fysiska styrka var fruktansvärt utmattad. Så småningom kom de interna motsättningarna mellan de allierade i förgrunden. Adrianopel föll, kriget var över, men armén var inte demobiliserad. Den mest kritiska perioden började. Regeringarna på Balkan trodde inte på ett inbördeskrig och ville inte ha ett, men de var rädda för varandra och kunde inte bestämma sig för att fortsätta nedrustningen. Rädslan för att deras erövringar inte var säkra gjorde att de måste hålla armén i fullständig beredskap för krig. Alla arbetare kunde hållas under vapen, men bara om de var fyllda av hat mot de som var ansvariga för den nya förlängningen av detta sakernas tillstånd. Och så fick de bulgariska soldaterna veta att de skulle ha kunnat åka hem om inte serberna hade brutit mot överenskommelsen och försökt slita sönder Makedonien, som hade befriats till ett så fruktansvärt pris. Den serbiska armén fick höra att bulgarerna ville ta ifrån dem allt som hade vunnits med serbiskt blod och driva tillbaka serberna från Egeiska havet, precis som Österrike höll på att skära av dem från Adriatiska havet. De arméer som redan hade förlorat så mycket blod tvingades in i en återvändsgränd: vägen tillbaka till deras hem och familjer gick över de döda kropparna av gårdagens allierade .… Detta var händelsernas logik. Först samlade de en armé för att utkämpa ett krig – sedan blev kriget det enda sättet att hålla ihop armén: här har ni en kort formulering för att förklara hur det ”befriande” kriget förvandlades till det ”skamliga”. Det var officerarna som omvandlade böndernas otåliga längtan att återvända hem till hat mot gårdagens vapenbröder. Och officerarnas nya sinnestillstånd var själv ett resultat av det första, segerrika kriget. Vinet från segern över Turkiet steg dem alltför mycket åt huvudet. Efter att ha tillfogat en internt förfallen militärregim svåra nederlag var dessa män övertygade om att de kunde hugga av vilka knutar som helst med sina svärd. Och trassliga knutar finns det gott om på Balkan. . . . En tullunion, en federation, demokrati, ett enat parlament för hela halvön – vad var alla dessa ynkliga ord vid sidan av bajonettens obestridliga argument. De hade kämpat mot turkarna för att ”befria” de kristna, de hade massakrerat fredliga turkar och albaner för att korrigera den etnografiska befolkningsstatistiken, och nu började de slakta varandra för att ”avsluta jobbet”. Diplomaterna, det vill säga i första hand Sazonov, med Miljukov som stöd, sökte en formel för att föra tvisterna till skiljedom, men Balkanministrarna fann att marken gled undan allt snabbare under deras fötter, ty äldre civilpersoner har föga auktoritet över ett folk som lever under vapen ute på fältet. Och sedan hände det oundvikliga: vapnen började avfyras innan diplomaterna hade lyckats hitta sin formel. Vilka fler inre samband fanns det? De inledde kriget av dum girighet och feg förvirring, ett krig utan krigsförklaring, med diplomatiska förbindelser som upprätthölls under de första dagarna. Den roll som ärkeäventyraren Savov och andra slaktare och försäljare av patriotism spelade lämnar jag här helt åt sidan, för det vi ser här är inte en tillfällighet, inte ett missförstånd, inte resultatet av enskilda intriger, utan en naturlig följd av hela den politik som fördes av dynastierna på Balkan, av den europeiska diplomatin och – och av den ryska liberalismens slavofila propaganda, i den mån den plöjde en fåra på Balkans kornåker.”
”Jag tvivlade inte på att ni skulle föra tillbaka allt till slavofilismen igen. För er verkar det som om historien bara existerar i ett enda syfte, för att visa hur illusorisk, reaktionär och skadlig slavofilismen är, som förresten bara kan ge oss ryssar en seriös idégrund för vår politik på Balkan. . . . Men hur det än förhåller sig med den saken har ni av någon anledning helt undvikit att ta upp mitt viktigaste och mest ovedersägliga argument: trots alla efterföljande händelser gav Balkankriget ett resultat som historien ännu inte har glömt: Makedonien och Gamla Serbien är fortfarande fria. Och detta faktum i sig vittnar bättre mot er än något annat – mot er och, ja, jag upprepar ordet, mot er dogmatism.”
”’Fria’! Och till vem ska makedonierna betala kostnaderna för sin ’befrielse’? Och exakt hur mycket uppgår dessa kostnader till? Så lätt människor arbetar med ord, och inte med levande begrepp, när de inte själva är inblandade! Ni, Ivan Kirillovitj, säger att fred inte är ett självändamål och så vidare, men ni låter er verklighetsbild fördunklas. ’Fria’! Har ni någon aning om vad de områden som nyligen var krigsskådeplatser har förvandlats till? Överallt har en fruktansvärd tornado rasat, som har slitit upp, brutit sönder, manglat, lagt i aska allt som människans arbete har skapat, som har lemlästat och krossat människan själv och dödat den unga generationen, ända ner till barnet vid bröstet och ännu längre, till fostret i moderns livmoder. Turkarna brände och massakrerade när de flydde. Där de lokala kristna hade övertaget, brände och slaktade de när de allierade arméerna närmade sig. Soldaterna gjorde slut på de sårade och åt upp eller bar bort allt de kunde komma åt. Partisanerna, som följde dem i hälarna, plundrade, våldtog och brände. Och tillsammans med arméerna drog slutligen epidemier av tyfus och kolera fram över det ’befriade’ landet. Har du frågat dig själv varifrån Balkans regeringar fick medlen att föra krig? När fientligheterna inleddes var jag i Belgrad och Sofia och diskuterade frågans finansiella sida med de tre personer som var mest kompetenta att tala: i Belgrad med finansminister Lazar Paču, och i Sofia med den tidigare finansministern Ljaptjev och den nuvarande, Todorov. Alla tre talade, föga förvånande, mycket optimistiskt om tillståndet i sina statskassor och förklarade att de säkert hade tillräckligt med pengar för att täcka krigsutgifterna under sex månader. Ni förstår säkert att de inte underskattade läget, och om de talade om sex månader så kan man anta att de trodde sig ha täckning för tre månader. Ljaptjev uppskattade krigsutgifterna till fem franc per soldat och dag. Med en armé på 500.000 innebär det två och en halv miljon franc per dag, eller sjuttiofem miljoner per månad. Nästan tio månader har gått sedan mobiliseringen på Balkan inleddes. Under den perioden måste Bulgarien ha spenderat mer än sjuhundra miljoner franc. Varifrån har landet fått sådana resurser? Hemliga lån? Möjligen. Men inte till den summan: man kan inte låna hundratals miljoner i smyg. Poängen är att de fem franc som utgör ungefär den dagliga kostnaden för en soldat inte helt och hållet drabbar den bulgariska statskassan. En stor del – i många fall den största delen – av dessa utgifter bärs av invånarna i de ’befriade’ provinserna. Under en period av nio månader har samma princip tillämpats på Balkan som den som i så stor utsträckning tillämpades på 1600-talet, under det trettioåriga kriget: ’Kriget ger sig själv näring’. Att bygga upp ett brigadförband enligt ett system spelar lika stor roll som arméns försörjningstjänster. Varje del av arméns behov faller på befolkningen med dubbel, tredubbel och till och med fyrdubbel tyngd. Med en organiserad försörjningstjänst fyller varje kilo kött som tillhandahålls i genomsnitt det syfte som det är avsett för. Enligt de principer som gällde under den tysk-romerske kejsaren Ferdinand II:s tid blev bilden mer komplicerad: för att få ett pund kött dödade man ofta en oxe, och för att värma sig rev man upp ett staket eller brände ner ett hus. Från bulgariska eller serbiska tidningar kan man naturligtvis inte få någon uppfattning om hur det ser ut i verkligheten. Än mindre får man veta något om det från den slavofila pressen i Ryssland. Det bästa man kan göra är att skaffa sig en historik över 30-åriga kriget, för då får man en närmare inblick i detta system och dess ekonomiska och kulturella konsekvenser. Vissa historiker uppskattar att Tysklands befolkning mellan 1618 och 1648 minskade från sexton miljoner till fyra miljoner. Arbetet med ömsesidig utrotning kompletterades med epidemier. Landet förvandlades till en öken. Svältande, halvt galna människor åt lik. Balkankriget har naturligtvis hittills varat i färre år än det 30-åriga kriget. Å andra sidan är det folk som strider i det, och inte bara band av legosoldater. Och i detta krig används snabbskjutande gevär, maskingevär och nya sorters artilleri. Krig i fabrikernas och maskinernas tidsålder åstadkommer på en månad lika mycket förstörelse som den gamla, ’hantverksmässiga’ sortens krig åstadkom på ett år. . . . Strax efter Adrianopels fall skrev korrespondenten för Rossija – inte en sentimental tidning – att det skulle ta inte mindre än 20 år innan befolkningen i Makedonien hade återfått den materiella nivå som den hade uppnått före krigets början. Och varje ytterligare månad av krigsansträngningar har förlängt denna period med flera år. Den nuvarande fasen är mest skrämmande vad gäller de ekonomiska resultat den måste ge, ty turkarna och albanerna är nu ute ur det blodiga spelet, och just de slaver och kristna som nu ruinerar och massakrerar varandra är de som skulle ha genomfört halvöns ekonomiska och kulturella renässans. Alla de grymheter och illdåd som de segrande soldaterna utsatte turkarna och albanerna för, med skandalöst samtycke från större delen av den ryska pressen, väcker nu en senkommen indignation hos våra slavofiler, när bulgarerna och serberna tillämpar samma ’metoder’ mot varandra och förvandlar de regioner som de krigar om till en pestsmittad kyrkogård. Att tala om ’befrielsen’ av Makedonien, som är helt igenom ödelagt, härjat och smittat av sjukdomar, innebär antingen att håna verkligheten eller håna sig själv. Framför våra ögon slungas en av naturen rikt utrustad fantastisk halvö, som under de senaste decennierna har gjort stora kulturella framsteg, med blod och järn tillbaka till svältens och det grymma barbariets mörka tidsålder. Alla kulturens framsteg förstörs, fäders, farfäders och gammelmorfäders arbete reduceras till damm, städer ödeläggs, byar går upp i rök, och det går ännu inte att se något slut på denna förstörelsens vansinne. . . . Inför en sådan återgång till barbari är det svårt att tro att ’människa’ är ett ord som låter stolt. Men ’dogmatikerna’ har åtminstone en tröst, och den är inte liten: de kan med gott samvete säga: ’Varken genom handling, ord eller tanke är vi skyldiga till denna blodspillan’.”
* * *
Ivan Kirillovitj hade bråttom att komma hem och undvek att svara. Istället lovade han att ”belysa frågan” på ett genomtänkt sätt, antingen i Retj eller i Russkaja Molva.
Kievskaja Mysl nr 181,
3 juli 1913
Det som har hänt i fallet Bulgarien verkar helt obegripligt. Inte för att något har inträffat som bryter mot logikens lagar. Tvärtom var det som hände, som alltid, den mest naturliga följden av en kombination av omständigheter. Serbiens och Greklands arméer var numerärt överlägsna den bulgariska armén, som dessutom i ojämförligt mycket högre grad var utmattad av kriget mot Turkiet. Det var naturligt att förvänta sig bulgariska nederlag; det fanns verkligen inga skäl att, med Miljukov, hoppas på en upprepning av händelserna 1885.[97] Att Rumänien förberedde sig för att invadera bulgariskt territorium; att den österrikiska och ryska diplomatins officiella rivalitet under sina ansträngningar att vinna Bukaresthovets gunst innebar att rumänerna fick fria händer för sin rövaroffensiv; att Bukarest bara väntade på det mest gynnsamma ögonblicket för att hugga Bulgarien i ryggen – allt detta stod fullständigt klart. Det stod också klart att Bulgarien, när det väl hade dragits in i kampen med Serbien och Grekland, inte kunde ge Rumänien en reprimand. Följaktligen hade aritmetikens fyra regler praktiskt taget uttömt situationens grunddrag. Och om den bulgariska katastrofen verkar obegriplig, gäller detta uteslutande ur denna frågas synvinkel: Hur kom det sig att Sofia inte förutsåg allt detta? Varför behandlade de in i det sista Serbien och Grekland som försumbara storheter samtidigt som de besvarade Rumäniens krav genom att bryskt vända politikerna från Bukarest ryggen? Varför irriterade de slutligen Turkiet genom att låta sina ockupationstrupper stanna kvar i de områden som de enligt fredsvillkoren skulle ha lämnat tillbaka till turkarna? Vad var det Ferdinand, Geshov och Danev förlitade sig på?
Trodde de att deras armé var ojämförligt starkare än Serbiens och Greklands arméer? Trodde de att de skulle kunna vinna en förkrossande seger? Men vad förväntade de sig i så fall av Rumänien? Hoppades de att hon i tysthet skulle förlika sig med en omåttlig förstärkning av Bulgarien? Eller trodde de att hon skulle ”skämmas” för att överfalla Bulgarien, som hade förlorat så mycket blod? Hur kunde de slutligen inte frukta att Turkiet, med sin asiatiska eftertrupp, mitt i det allmänna kaoset skulle visa förnyade livstecken? Ja, vad ville de, vad räknade de med i Sofia? Det är det som verkar vara bortom all fattningsförmåga. Och det verkar så därför att människor har fått för vana att tro att härskare är mästare på någon särskild konst att härska – att beräkna och förutse – och när det visar sig att det som råder där uppe är tanklös lättja och självbelåten dumhet, då blir de alltid förvånade.
Ingen vet vad Danev, katastrofens mest omedelbara organisatör, hade för tankar om morgondagen. Men i själva verket tänkte Danev inte alls. Han njöt av sig själv och gav en intervju.
Som person har Danev alla kännetecken hos en politisk uppkomling, och det är kanske där han på mest lysande sätt representerar den härskande klassen i Bulgarien. Han kommer från en fattig familj i Shumla, han gick på gymnasium i Prag på sin hemstads bekostnad, han studerade juridik med statligt stipendium i Paris och London, han kan engelska, han var tjänsteman i finansministeriet, han sade upp sig och blev ”farfar” Tsankovs högra hand. Han har redan suttit vid makten flera gånger, trots att han fortfarande bara är 54 år.
Danevs kompanjon Geshov, som ledde regeringen under kriget, är inte bara ledare för de rikas parti (statliga entreprenörer, bankirer, ockrare) utan anses också vara Bulgariens rikaste man. Berättelsen om hur han blev rik är okomplicerad och typisk för ett ungt land vars härskande klass är av en generation som har praktiserat och fortfarande praktiserar den primära ackumulationens konst. I Brăila i Rumänien bodde på 1870-talet en rik bulgar vid namn Evlogi Georgiev, som gjorde stora vinster på arméns förnödenheter under det rysk-turkiska fälttåget och gav betydande summor till bulgariska kulturföretag. Georgiev testamenterade sex miljoner franc till staden Sofia för att bygga ett universitet. Hans representant i Sofia var Ivan Geshov. Hela Bulgarien vet att Geshov gjorde en uppgörelse med notarien och ändrade testamentet till sin egen fördel. Stambuloviterna, som då satt vid makten, kunde inte göra något åt saken, eftersom förfalskningen utfördes i Rumänien, ett land som de hade dåliga relationer med. Geshov blev en rik man, partiledare och premiärminister. Medlemmarna i hans parti kallas i folkmun för Gesheftari, inte så mycket från namnet Geshov som från Geschäft [affärer]. Det finns ett talesätt som tillämpas på deras administration: ”Det bulgariska folket är som en säck mjöl – hur hårt man än slår på den finns det alltid något kvar.”
Ferdinand blev osams med Geshov och ville inte tala med honom. Han blev sams först när han behövde en hållbar ”solid” regering för ansvarsfulla åtaganden, inom och utanför landet, och även då ställde han ett villkor – Geshov måste bilda en koalition med de så kallade progressiva, de tidigare tsankovisterna.
Den liberala opportunisten Tsankovs parti bestod av professionella ryssvänner; som man säger i Bulgarien åt alla dess ledande män ur den ryska skålen. När politiska erfarenheter gjorde att den högljutt utannonserade ryssvänligheten förlorade sin tidigare trovärdighet i Bulgarien, bytte det tsankovistiska partiet, under ledning av en ung advokat, Danev, om till det Progressivt liberala partiet och utarbetade ett ganska brett demokratiskt program. Det senare hindrade inte på något sätt partiet från att förenas med Gesheftari.
Eftersom koalitionsregeringen hade en klart ryssvänlig inriktning, placerade Ferdinand, trogen sin ständiga politik att undvika att någondera sidan blev alltför stark, den stambulovitiske general Savov, som hade anklagats för förskingring, i ledningen för armén och en annan stambulovit, general Fichev, i ledningen för generalstaben – män som tillhörde partiet med de mest antiryska traditionerna. För att å andra sidan inte låta stambuloviterna spela en alltför stor roll i armén, tilldelades den näst viktigaste posten Radko Dmitriev, en ryssvänlig man som stod tsankovisterna nära, och på sin tid hade spelat en roll i störtandet av Alexander av Battenberg. På så sätt skapades en jämvikt som byggde på ett system med hårda interna friktioner och intriger. Dmitriev ignorerade Savov så mycket han kunde och hade under flera dagar ingen kommunikation med honom. När Savovs dödsfiende Geshov i sin tur, per telefon, i obehagligt respektfulla toner bad Savov redogöra för hur fälttåget gick och vilka planer han hade, svarade han med en soldatlik oförskämdhet: ”Det har du inte med att göra”, ”När det är möjligt ska vi berätta”, och så vidare. I detta system av instabil jämvikt baserat på ömsesidigt hat intog Danev en särskild plats. Samtidigt som han tog med fyra av sina ”partisaner” (detta är det vanliga uttrycket i Bulgarien) i regeringen, så lade han själv inte beslag på någon portfölj, utan höll, för alla eventualiteter, händerna fria. Trots att han endast var ordförande i nationalförsamlingen tog han omärkligt på sig rollen som Bulgariens ”kansler”, samlade de utrikespolitiska förbindelserna i sina händer, rusade från den ena europeiska huvudstaden till den andra och inbillade sig att hans betydelse växte i direkt proportion till längden på hans resor och de intervjuer han gav. Danev framträdde inför Europa som ambassadör för Bulgariens segrar och såg sig själv som Balkans Bismarck, trots att han i själva verket bara är en pratsam advokat, fylld av självgodhet.
”Vi kommer att sitta kvar vid makten länge … femton år”, sa redaktören för Danevs halvofficiella organ B’lgariya, dr Spisarevskij, till mig halvt på skämt och halvt på allvar. ”Segern över Turkiet kommer att hålla oss flytande under hela vår livstid!”
De progressivt liberala har redan inrättat sina valkontor i de nyligen erövrade regionerna. Ingen vill tänka på att den politiska besittningen av dessa regioner fortfarande är långt ifrån säkrad.
Det är svårt att minnas hur snabbt självförtroendet växte i det bulgariska samhället efter de första framgångarna vid gränsen, särskilt efter Kirk-Kilissas fall. I jämförelse med denna fästning sades Adrianopel bara vara en ”leksak”. Som svar på de fakta och siffror som finns i alla seriösa uppslagsböcker ryckte folk otåligt på axlarna. När grekerna tog Thessaloniki och serberna Monastir, dök det första molnet av förargelse upp: ”Varför inte vi?” Att dessa städer skulle bli bulgariska var det ingen som tvivlade på. ”Ferdinand kommer aldrig att låta grekerna få Thessaloniki”, sade politikerna på Sofias kaféer. ”Och vi kommer säkert att drabba samman med grekerna”, tillade de mer frispråkiga. ”Men inte nu, utan om tio år, när vi har återhämtat oss.” ”Det kommer att finnas för många greker i Storbulgarien”, förklarade de. ”De måste tvingas att leva enligt bulgariska nationella ideal. Och det kommer vi inte att lyckas med om vi inte ger Grekland en ordentlig läxa.”
”Om grekerna vågar utmana oss om Thessaloniki, så kommer vi med säkerhet att gå i krig mot dem”, sade den demokratiske ledaren Malinov, en före detta premiärminister, och beklagade att censuren inte tillät att denna hans tanke telegraferades. Strax efteråt mjuknade censuren för övrigt i sin inställning på denna punkt och inte bara tillät utan till och med uppmuntrade alla slags angrepp på de allierade.
”Rumänien? Maktlöst, ett ruttet land, trots sin förgyllda kulturfasad! En fläck av bojarreaktion på Europas karta! Ett andra Turkiet! Om de vågar röra ett finger kommer vi att vända oss om och krossa dem! Vi kommer att resa deras egna bönder mot dem! Vi kommer att kalla ner en jordbruksrevolution på deras huvuden!”
De uttryckte sig med absolut förakt om Serbien, dess armé och dess politiker, trots att alliansen ännu inte var i gungning.
Detta fruktansvärda självförtroende fick sin näring från två källor: å ena sidan arméns segrar, å den andra den militära censurregimen. Tidningarna tryckte bara det som var tilltalande för generalstaben. Allt som stred mot de triumferande generalernas åsikter, humör eller nyckfullhet ströks hänsynslöst. Och, dold bakom den militära censuren, strök den dåvarande postministern Frangya, en av de mest skumma av alla Gesheftari, dessutom allt som inte föll regeringen i smaken ur telegrammen. Pressen i Sofia förvandlades till ett servilt eko av militärdiktaturen. De ”ledande” tidningarna i Europa kröp ihop inför segrarna och försökte fjäska in sig hos dem. Inte ett ord av kritik eller varning! Stadskommendanten Bonev kallade redaktören för Sofias arbetartidning, Khristo Kabaktjiev, till sitt kontor och pekade på sin ridpiska, som alltid låg bredvid honom på skrivbordet, och förklarade för honom: ”Om du trycker din tidning ska jag trycka om tidningen på din rygg med den här.” Och tidningen tvingades avbryta publiceringen.
En handfull män som var övertygade om att Turkiets kollaps hade förberetts i århundraden, och var ett verk av deras eget geni, styrka och beslutsamhet, inbillade sig att de nu kunde ge order inte bara till sina egna reportrar och till de utländska journalister som var deras trogna vänner, utan också till den allmänna opinionen i hela Europa och på samma gång till Serbien, Grekland och Rumänien. . . . När relationerna nådde sin högsta spänningsnivå drog sig Geshov, som i sin dubbla egenskap av rik och gammal var mer försiktig än de andra, tillbaka till kulisserna. Hans plats intogs av Danev, vars politik, vilket snart stod klart, helt och hållet kunde sammanfattas i slagordet: ”Jag bryr mig inte ett skvatt.”
Under de veckor då han hade makten störtdök Bulgarien från den höjd som landet hade nått. Det skulle vara meningslöst att skylla allt på Sofias olycksalige Bismarck. Han gav bara ett mer slående uttryck än någon annan politiker för den självgodhet, hänsynslösa äventyrlighet och lättsinne som var karakteristisk för Bulgariens härskare.
Danev ersattes sedan av Radoslavov, en tidigare medarbetare till och senare motståndare till Stambulov – en mycket populär figur på Sofias gator, även om han ”å andra sidan” politiskt är en ”man med stor käpp”. Den stora käppen är inte Radoslavovs uppfinning, han har faktiskt inte uppfunnit någonting alls. Det var stambuloviterna som införde den stora käppen som en avgörande politisk faktor i Bulgariens konstitutionella praxis. Men för Stambulov var den stora käppen vapnet för en politisk idé. Stambulov fruktade den ryska diplomatins politik, som försökte ta över det befriade Bulgarien som en framtida ”Donauprovins” i Ryssland, och han fann inget stöd bland den genomgående ryssvänliga befolkningen, som fortfarande var fylld av färsk tacksamhet mot sin ”befriare” Han försökte därför banka in tanken på en självständig politik för Bulgarien i bulgarernas huvuden med hjälp av stora käppar. Radoslavov ärvde den stora käppen från Stambulov, men befriade den från att förknippas med någon politisk idé, bortsett från den rena idén om den stora käppen som sådan. Radoslavov står med en knubbig käpp i händerna, redo att utföra vilket uppdrag som helst. Han väntar på ett ögonblick av politisk desperation, när det krävs nödåtgärder som ingen annan kan bestämma sig för att vidta. Ett sådant ögonblick har kommit. Ferdinand gav inte utrikesministeriet, det vill säga det ministerium som kommer att behöva hantera frågor om liv och död för Bulgarien, till Radoslavov utan till den kloke Gennadjev. Denna politikers meritlista är inte heller fri från ”speciella anteckningar”. Gennadjev började som en svuren motståndare till Stambulov, men lät sig senare vinnas över av honom. Vad Stambulov hade för argument är välkänt i Sofia: det hade ett fyrsiffrigt nummer. Det sägs att några av Stambulovs hemliga dokument, som var allvarligt komprometterande för ett antal personer, inklusive monarken (N.B.: en av anledningarna till mordet på Stambulov var en önskan att få tag på dessa dokument), via Petkov hamnade i Gennadjevs händer och påstås tjäna honom som ett viktigt vapen. Till detta måste läggas att Gennadjev, tillsammans med Savov och Paikov, som dog när han var på väg in i Nationalförsamlingen den dag då hans ”fall” skulle undersökas, var de tre ministrar som var djupast komprometterade av förskingring i den sista stambulovitiska regeringen. . . .
Sådana är de som styr Bulgariens öden, i går och i dag. Efter segrarnas flyktiga ära har de lagt ett sådant berg av olyckor på den flitiga och energiska bulgariska nationens ryggar att det är svårt att förutse om Bulgariens arbetande folk kommer att kunna räta på sig under de kommande åren. Och den varma sympati man känner för denna nation i dess exempellösa olycka, fullständigt utmattad och korsfäst mellan fyra fientliga arméer, är naturligtvis förenad med indignation mot Bulgariens härskare och organisatörer av dess misslyckande.
Kievskaja Mysl nr 188,
10 juli 1913
Vi är hos en bulgarisk kvinnlig markägare i Durankulak, som faktiskt ligger inom fyrkanten, några kilometer från den gamla rumänsk-bulgariska gränsen.[98] Husets fru är änka, en livskraftig kvinna i femtiofemårsåldern. Hon studerade vid den första flickskolan i Bulgarien, i Stara Zagora, medan turkarna fortfarande styrde landet. Hon har två söner och två svärsöner, som alla deltog i kriget. Hennes söner, en agronom och en filosofisk vetenskapsman, slets från sina studier i Berlin och tillbringade hela fälttåget som skyttar i samma batteri. Den äldre svärsonen är reservofficer och tjänstgjorde som kompanichef, men insjuknade redan under mobiliseringsperioden i lungsäcksinflammation och tillbringade större delen av fälttåget på ett fältsjukhus i Mustafa-Pasha. Den yngre är militär flygare som verkar ha flugit över Çerkezköy och Çatalca. Alla fyra återvände oskadda, tack vare en lycklig ödets nyck – filosofen med en utmärkelse ”för tapperhet”. Båda skyttarna deltog i striderna vid Seliolo och Karagach med Preslavdivisionen, känd för sin tapperhet, och i den andra kampanjen, i Serbien, stred de i Sultantepe. Modern plågades i månader av brist på nyheter; hon flyttade från Durankulak till Mangalia, för att bo hos sin gamla mor och hennes bror, och kom sedan tillbaka till det tomma huset och väntade. Efter elva månader av marscher och strider, segrar, lidande och ära, nederlag och förtvivlan, återvände krigarna hem. Tillsammans med sin mor och den yngre svärsonen var sönerna nu rumänska undersåtar. De var fortfarande påverkade av de kanonader, nattliga larm och obeskrivliga umbäranden som de hade genomgått, och det som väntade dem hemma var så orimligt att de i mer än en månad har varit oförmögna att tro att det kan vara sant. Men modern tror på det, eftersom hon, medan hennes söner var borta vid fronten, med egna ögon såg de rumänska trupperna passera genom dessa orter, beslagta boskap, ta kycklingar till sina officerare och på detta synliga sätt genomföra ”korrigeringen” av gränsen. De rumänska officerarna besökte också en bulgarisk affärsinnehavare, en listig kulak som i god tid hade tagit ner alla bulgariska nationalporträtt från sina väggar, och krävde att han nu skulle visa porträtt av den rumänska kungafamiljen i sin affär.
”Vilket grymt hån!” säger den stränga, rakryggade kvinnan med en aning grått i det svarta håret.
”Det som min mor just har sagt är en exakt beskrivning av det som har hänt oss”, säger filosofen, en man på 28 år, mycket välutbildad, eftertänksam och ärlig, med ett klart och genomträngande sinne, blygsam men ändå modig i tanke och handling. ”Ett grymt hån, det finns inget annat att kalla det. Ingen i Europa verkar vara fullt medveten om det som har hänt här på Balkan, vilket historiskt brott som har begåtts. Finns det många människor i Europa som vet något om Balkan? Det finns några, bara några få, som känner till Turkiet, Serbien, Grekland och Bulgarien som separata länder, men om det finns några som känner till förbindelserna mellan länderna på Balkan, som har följt alla förändringar, och som när som helst vet vad läget är, det vet jag inte. Vår tragedi är att vi är beroende av Europa, men att Europa inte känner till oss. Den europeiska demokratin kan inte ens kontrollera den europeiska diplomatin ordentligt när det gäller östfrågan, eftersom den inte är säker på vad och vem den skall stödja. Ryssland och Österrike har i århundraden spelat den avgörande rollen på Balkan, och tyvärr för oss har denna deras roll ännu inte upphört. Men är det många i Österrike som känner till oss? Eller kan ni ryssar – ursäkta min uppriktighet – skryta med att ni känner till läget på vår halvö?”
”Om jag får säga det”, invände jag, ”så har herr Miljukov en mycket god kännedom om Makedoniens geografi och har enbart av denna anledning auktoritet hos våra officiella diplomater.”
”Det må vara sant när det gäller geografi. Men i den mån jag har kunnat följa den ryska liberala pressen har jag dragit slutsatsen att slavofila fraser mycket ofta ersätter en analys av verkliga förhållanden.
”Ett veritabelt kejsarsnitt har utförts på hela det bulgariska folket. Sätt dig för ett ögonblick i en vanlig bulgars ställe och fundera. Vi drabbades av 125.000 förluster, döda och sårade, och till vår gamla statsskuld på 700 miljoner franc lade vi ytterligare 900 miljoner. Och med vilket resultat? Bortsett från utloppet till Egeiska havet – utan hamn och, vilket är viktigast av allt, utan den makedonska marknaden – är det vad vi har att visa upp för allt detta: vi har fått några tusen kvadratkilometer kargt bergsland i Makedonien och Thrakien och vi har förlorat den bördigaste delen av Bulgarien, Dobrudzja. Det finns färre bulgarer i Bulgarien nu än det fanns före kriget. Det bulgariska Makedonien har gått till Serbien och Grekland, det bulgariska Dobrudzja till Rumänien. Tänk bara, för Guds skull, kan det finnas något mer tragiskt än de makedonska bulgarernas öde? Den orättvisa som begicks mot oss ropade sannerligen till himlen: Hur många offer har inte den provinsen offrat för sin nationella frihet! När allt kommer omkring gjorde ingen mer än makedonierna för att krossa Turkiet i Europa. Hur många liv förstördes inte! Enbart Ilindenupproret 1903, med alla dess följder, kostade 30.000 människor livet. . . . Serbiska språkvetare och historiker som betalas av sin regering kan säga vad de vill om makedoniernas nationalitet. Men makedonierna själva känner och vet att de är bulgarer, och det är det som avgör frågan – i alla fall för dem. Och nu har Makedoniens jord, berikad av sina kämpars blod, blivit ett fält för serbiska och grekiska experiment i assimilering. Bulgarien har drabbats av sin första delning. Bulgarien är Balkans Polen. Under den kriminella plundringen av det bulgariska folket har Serbien och Rumänien när det kommer till kritan bara spelat en underordnad roll – de bär inte huvudskulden. Österrike-Ungern hindrar Serbien, och Österrike-Ungern och Ryssland hindrar Rumänien från att utvecklas norrut, längs sina respektive nationalitetslinjer, och tvingar därmed dessa två stater att ta det minsta motståndets väg – söderut, mot Bulgarien. Om vi inser detta faktum passar alla händelser på Balkan under det senaste året in i ett bestämt logiskt mönster. Men de är inte bättre för det. Att förstå händelsernas inre logik innebär inte på något sätt att man försonas med dem. . . . Varken grekerna eller serberna krossade Turkiet, det var vi som gjorde det, och ändå är vår internationella situation nu ojämförligt mycket sämre än före kriget. Tidigare var det bara Turkiet som spärrade vägen för bulgarernas nationella enande. Nu blockeras den vägen av Turkiet, Rumänien, Serbien och Grekland. Bulgaren har avsiktligt och illvilligt delats upp mellan de andra Balkanstaterna, genom en överenskommelse mellan dem, och de är nu alla sammanbundna av rädsla för en revansch.[99] Det ligger i deras direkta intresse att hålla Bulgarien i ett hjälplöst tillstånd, och om hon gör minsta försök att resa sig, kommer alla hennes fyra grannar automatiskt att gå samman och överfalla henne med sin samlade tyngd. Bulgariens katastrof är dessutom inte bara en nationell olycka för oss, det är på många sätt en internationell olycka. Det är inte en överdrift från en bulgarisk patriot. Den stora roll som Bulgarien spelar på Balkan bestäms av landets geografiska läge. Bulgarerna befinner sig i halvöns hjärta, och de gränsar inte direkt till någon stormakt – varken till Österrike eller Ryssland. Detta ger oss mycket större frihet både inrikes- och utrikespolitiskt än vad Serbien och Rumänien har. Tack vare fördelarna med sitt läge har Bulgarien kunnat demokratisera sin politiska regim (allmän rösträtt, proportionell representation, allmän utbildning). Bulgarien är avskilt från stormakterna genom buffertar på båda sidor, och har varken dansat efter rysk eller österrikisk pipa – eller, om man så vill, har dansat mindre än någon av de andra Balkanstaterna. Och denna omständighet har gjort Bulgarien till ett mycket viktigt hinder i vägen för Europas imperialistiska aptit – till en axel för Balkans självständighet. Denna axel har nu brutits i båda ändar – i nordost och i sydväst. Även om Rumänien, Serbien och Grekland har blivit större sedan kriget, och vid första anblicken starkare, så har Balkan som helhet i själva verket blivit ojämförligt svagare i förhållande till det kapitalistiska Europa. Och detta gör vår halvö till en källa till nya faror för Europas fredliga utveckling. ”Och vem bär skulden?” kommer ni kanske att fråga och mena att bulgarerna själva bär skulden, eller åtminstone den bulgariska regeringen. Jag tänker inte dölja våra skyldiga män; tvärtom är jag beredd att namnge dem. Men oavsett hur kriminella Bulgariens ledare än må ha varit, så uttömmer det väl inte frågan? Det grundläggande misstaget, det mest fruktansvärda och ödesdigra, var vårt krig mot Turkiet. Känner ni till Norman Angells Europas synvilla?[100] Han visar att krig aldrig har rättfärdigat sina kostnader, och i den meningen alltid bara varit ett räknefel. Balkankriget kan tjäna som ett klassiskt exempel på den synvillan när den är som värst. Åh, om bara de 900 miljoner vi skickade upp i rök kunde ha ägnats åt utveckling av industri och utbildning, om vi bara kunde återföra dessa 125.000 unga liv, som inkluderade blomman av vår intelligentsia, till vårt ekonomiska och kulturella liv – vilka enorma framsteg vi skulle ha gjort, och hur mycket närmare vi skulle ha kommit idealet om nationellt enande. Det är för smärtsamt att tänka på allt detta nu! . . . Men, vet ni, när kriget med Turkiet väl hade börjat, så var allt annat oundvikligt. Endast politiskt blinda kan undgå att se det. Bulgarien gick segrande ur det första kriget. Men vad betydde det? Att bulgarerna hade besegrat den turkiska huvudarmén. Men vad hade Bulgarien erövrat? Thrakien, främmande för oss – bara för att Turkiets huvudstyrkor var koncentrerade i Thrakien och inte i Makedonien. Men det bulgariska Makedonien, som var huvudmålet för den bulgariska politiken, föll under loppet av de militära operationerna automatiskt i Serbiens och Greklands händer. Det var den första periodens, segerperiodens, ödesdigra motsägelse. Ferdinand är en ren imperialist, och kunde gå med på att byta Makedonien mot Thrakien, och den styrande klicken kunde gå med på det – redan före kriget hade de kommit överens om att dela upp Makedonien i bitar, som en paj, samtidigt som de lurade folket med framtidsutsikten att alla bulgarer skulle förenas i en stat. Men landet kunde inte acceptera det. Framför allt kunde inte makedonierna förlika sig med det – men det kunde inte heller det bulgariska folket, som hade dränkt Thrakiens jord med sitt blod, inte för Thrakiens skull utan för Makedoniens. Serbien var tillbakatryckt från Adriatiska havet, men ville inte släppa taget om Makedonien, för bara så kunde hon – i alla fall till en början – rättfärdiga de uppoffringar som folket hade gjort och på så sätt upprätthålla ”den stora synvillan”. Skiljedomsförfarande? Jag vill inte gå så djupt in på de diplomatiska detaljerna, som förmodligen skulle få er att tappa hakan, men en sak kan jag säga. Ryssland behöver ett starkt Serbien som en barriär mot Österrike-Ungern, men det behöver inte ett starkt Bulgarien, ty ett Bulgarien som har förenat alla bulgarer och nått sina naturliga gränser skulle innebära ett Bulgarien som är helt oberoende av Ryssland. Nej, vi kunde inte satsa någonting på det ryska skiljedomskortet. Och det betydde att det andra kriget var oundvikligt. Av det i sin tur följde naturligtvis Rumäniens rövarinvasion. Det gick inte att förutse dessa överlåtelser av territorium. Hur kunde det egentligen komma sig att en del av Bulgarien överlämnades till rumänerna utan rim och reson? ’Ge oss Silistrien, snälla, vi skulle vilja ha det!’ ’Ta det!’ ’Och fyrkanten också; ni har en del fin mark där, vete växer fantastiskt i de delarna.’ ’Snälla, snälla!’ När nyheten nådde vårt 31:a silistriska regemente, som rekryterades bland invånarna i just denna fyrkant, att regeringen vid Petersburgkonferensen i början av maj hade gått med på att låta rumänerna få Silistrien utan strid, uppstod ett regelrätt myteri på Kabakchastationen. De kallade till och med in 15:e regementet för att slå ner det, men det fick inte ske – soldaternas humör var inte sådant att de lät sig delas upp i undertryckare och undertryckta. Våra män var övertygade om att det bara var en tillfällig eftergift, som gjordes för att hålla våra händer fria; vi skulle återvända till Silistrien så snart vi hade gjort upp räkningen med serberna och grekerna. Och vad skulle ha hänt om regeringen frivilligt hade överlämnat fyrkanten till rumänerna? Armén skulle oundvikligen ha gjort uppror. Vår regering skulle förmodligen ha varit glad att friköpa Rumänien med Dobrudzja, men de vågade inte. De fick fria händer att ge den gåvan först efter de bakslag som den bulgariska armén drabbades av vid de serbiska och grekiska gränserna, när soldaternas och folkets moral hade kollapsat och de inte längre var rädda för motstånd. För att sammanfatta allt detta, gick händelseförloppet till så här. Vi kämpade mot och besegrade den turkiska armén i Thrakien, och därför måste operationerna i Makedonien överlämnas till Serbien och Grekland. För att kunna erövra Makedonien var vi tvungna att släppa taget om Thrakien, som vi hade erövrat. Och när vår anstormning slogs tillbaka i Makedonien var vi tvungna att följa upp vår förlust av Thrakien och Makedonien genom att skära av en annan bit, i norr, och överlämna den bästa delen av Dobrudzja till Rumänien. Imperialismen visade sig inte bara vara ett förrädiskt utan också ett självmordsbenäget vapen i den bulgariska nationaltankens tjänst. Att påpeka detta nu är som att slå in en öppen dörr. Men ni kommer också att hålla med om att den bulgariska imperialismen inte på något sätt är värre än de andra imperialismerna på Balkan: Den serbiska imperialismen, som saknar nationell grund i Makedonien; Greklands fega legoknektsimperialism, som har gjort de största vinsterna med de minsta utgifterna; den turkiska imperialismen, som är besudlad av århundradens brott, men ändå har återtagit Thrakien, där turkarna är i minoritet; slutligen den rumänska imperialismen, som det inte finns något som helst berättigande för, förutom parasitära klickars dumma girighet. Tänk bara: det finns 7 500 rumäner på de 7 500 kvadratkilometer som fyrkanten omfattar – exakt en kvadratkilometer för varje rumän! Men av alla dessa imperialismer har det kloka och rättvisa Europa beslutat att enbart straffa den bulgariska imperialismen. Och när vi hade plundrats på alla sidor, våra armar blivit avskurna upp till armbågarna och våra ben upp till knäna, och vi låg och blödde, så rörde Europa, samma Europa som hade dragit upp gränserna i London, med ett bulgariskt Adrianopel, och som i namn av sina beslut i London hade drivit ut montenegrinerna från Shkodra – inte ett finger för att hjälpa, eftersom… Varför inte? Därför, som jag redan har sagt, att det kapitalistiska Europa hatar Bulgarien eftersom det är den viktigaste bastionen för Balkans självständighet. Frankrike hatar oss för att vi inte har låtit oss användas som ett verktyg i hennes revanschpolitik, Ryssland tar första bästa tillfälle i akt att använda hårda tag mot oss för att vi inte har gått med på att tjäna som hennes verktyg mot Österrike. Slutligen har Österrike inte gett oss något annat än ett tomt, platoniskt stöd eftersom bulgarerna inte är som albanerna, som de kan hoppas på att ta i hand. . . .
”Vad kan man egentligen säga om Europas, och särskilt Rysslands, politik i frågan om Thrakien?! Naturligtvis, och det erkänner jag direkt, har Bulgarien inte bättre rätt till Thrakien än vad Turkiet har. Men det är inte det som är poängen; poängen är att Ryssland uppmuntrade Bulgarien att underteckna freden i Bukarest och lovade att se till att landet fick behålla Adrianopel.[101] Stormakterna upprätthöll fiktionen om Londonöverenskommelsen för att lugna oss och sedan fortsätta med sina egna inte särskilt hedervärda överenskommelser. Frågan om Thrakien blev inget annat än ett medel för att pressa fram eftergifter i Anatolien. . . . Ni politiker från stormaktsländerna, även de som tillhör den demokratiska tendensen, tycker att allt detta är i sakens natur, även om det, som man säger, är långtifrån berömvärt. Vi kan dock inte höja oss till denna nivå av moralisk objektivism, eftersom detta långtifrån berömvärda innebär att remsor skärs av från vår rygg. Vi kan inte annat än förbanna när blodet från ett litet, tappert folk, vårt eget bulgariska blod, används som småpengar på koncessionsmarknaden.
”Hur ser jag på den närmaste framtiden på vår halvö? Den är mycket dyster. Och det tycks mig som om det allra svartaste i denna dystra framtidsutsikt är bulgarernas öde. Exakt vad som kommer att hända är svårt att förutse, men oavsett hur saker och ting utvecklas kommer under alla omständigheter Bulgariens ställning att vara den sämsta. Bulgarien kommer att bli den fond ur vilken Österrike och Ryssland kommer att belöna sina grannar på Balkan. Efter att ha tagit den sista återstående biten av Bessarabien ”blidkade” Ryssland redan 1879 Rumänien med en bit av Bulgariens Dobrudzja; efter att ha ockuperat Bosnien och Hercegovina, riktade Österrike, under Obrenovićdynastins dagar, systematiskt Serbiens uppmärksamhet mot Makedonien. Detta var den historiska prologen. Nu har det första avgörande steget tagits längs den vägen: Rumänien har fått resten av Dobrudzja, medan Serbien och Grekland har fått Makedonien. Och vem har sagt att detta är slutet på det hela? Efter den första delningen av Balkan-Polen kan lätt en andra och en tredje följa. . . . Jag kan nästan se den fara som hotar oss, bokstavligen med mina egna ögon. . . .
”Ja, jag är mycket pessimistisk och jag utesluter inte att Europa kan ta ifrån oss allt, så snart de har tagit hand om Turkiet i Asien. Ändå vill jag inte misströsta. Att försöka rätta till de ödesdigra konsekvenserna av 1912–13 med ett nytt krig skulle innebära att Bulgarien kastar sig huvudstupa ner i avgrunden: hennes grannar är tätt sammanbundna av det brott de har begått mot henne, och kommer vid första tecken på fara från Bulgarien att hacka ihjäl henne. Vägen ut ligger i diametralt motsatt riktning. Självständighet för Makedonien, Thrakien och Dobrudzja och införliva dem i en federation av alla Balkanländer – det är det enda genomförbara programmet för att försvara Bulgarien som nation och stat, och för att garantera Balkanhalvöns oberoende i sin helhet. Men samtidigt som erfarenheterna från Balkankriget har visat att det är den enda väg som återstår för oss, så har kriget också lämnat efter sig mycket stora psykologiska hinder som blockerar vägen till förverkligandet av en Balkanunion. Och det är svårt att säga var dessa hinder är som störst – i ’segrarnas’ psykologi eller i ’de besegrades’ psykologi. Kommer det att gå att övervinna dessa hinder? Jag vet verkligen inte. Men hursomhelst har vi, när vi arbetar för detta mål, rätt att förvänta oss inte bara det utvecklade Europas fulla uppmärksamhet utan också dess aktiva samarbete. . . .
”Jag tänker varken förneka våra härskares brott eller våra soldaters skamliga gärningar, och jag avvisar med vrede våra objudna förespråkares falska pläderingar. Men dessa mörka frågor utgör inte hela vårt förflutna, och de förutbestämmer inte heller vår framtid, lika lite som tyranni, orättvisor och pogromer definierar det ryska folkets karaktär eller vittnar mot dess framtid. De ryska journalisternas plikt, och särskilt de som bekämpar slavofilernas reaktionära nonsens, är att förklara den roll och betydelse som ett fritt, oberoende och starkt Bulgarien har för sydöstra Europas öde och för freden i hela Europa!”
”Jag avbröt dig knappt en enda gång medan du talade, och ändå uttryckte du flera gånger dina idéer i en ideologisk motståndares ton. Men låt mig säga att ni inte har några tillräckliga skäl för att göra det. Mycket av det ni sade – med en bulgars ord, son till ett folk som i 500 år försmäktade under det turkiska oket och började frigöra sig först för en tredjedel av ett sekel sedan – skulle jag förvisso ha uttryckt annorlunda. Vissa detaljer i ert argument förefaller mig vara tvivelaktiga. Men i grund och botten är jag helt överens med er.”
Vi skakade hand.
Kievskaja Mysl nr 313,
2 november 1913
Miljukov har påbörjat en artikelserie i Retj på temat ”vem som bär skulden” för det bulgariska misslyckandet. Publiceringen av dessa artiklar, i vilka Miljukov framträder som en objektiv domare av andras misstag, sammanföll med de starkt bulgarienfientliga artiklarna i Novoje Vremja, som nu med illvilja och skadeglädje skriver om gårdagens ”bulgariska bröder” som rättvist straffade offer för sin egen chauvinism.
Bara det faktum att ritualisterna på Novoje Vremja kastar försenade åskviggar mot den bulgariska chauvinismen borde få varje hederlig människa att fråga sig: men är inte försäljarna på tidningsfabriken på Ertelevvägen, tillsammans med sina herrar själva skyldiga till den rituella, diplomatiska utgjutelsen av bulgariskt blod? Och kan man inte hitta komprometterande blodfläckar på väggarna i Suvorins lya? Det hade varit bättre om Miljukov, som under årets lopp ihärdigt framträdde som garant för den ryska diplomatin bland bulgarerna och för Bulgariens härskare inför den ryska allmänna opinionens domstol, om denne Miljukov inte hade tagit på sig den för honom känsliga rollen som objektiv domare över bulgariska misstag. Vidare förefaller det mig som om det, med tanke på de konsekvenser som oundvikligen måste följa på det, under det första Balkankriget inte var tillåtet att kalla detta krig för ett ”befrielsekrig”, så är det nu, när dessa fruktansvärda konsekvenser har ägt rum, inte en rysk politikers plikt att i första hand leta efter de skyldiga vid den lilla floden Vladajas stränder, utan vid en annan flod mycket längre norrut. När det gäller bulgarerna själva, det vill säga de vanliga människorna – inte de som organiserade katastrofen utan dess offer – ger de nu ett mer eller mindre enhälligt svar på frågan om ”vem som bär skulden”.
* * *
Det ekonomiska livet tål inte avbrott. Varje dag anländer hundratals vagnar till Mangalia med spannmål till salu från de rika sädesfälten i fyrkanten. Den nya bulgarisk-rumänska gränsen, som skiljer fyrkanten från Varna, har vänt handelsströmmen i riktning mot Constanța. Med denna ström av vagnar från fyrkanten väcks hela historien om det ”galna året” återigen till liv inför mina ögon. I september förra året lämnade just dessa människor sina hem och genomförde, förkroppsligade i de silistriska och preslaviska divisionerna, sitt första fälttåg, genom Kirk-Kilissa och Lüle Burgas till Çatalca. Därifrån förflyttades de till den serbiska gränsen, till Sultantepe, och efter ytterligare strider återvände de till Bulgarien och skickades hem. Och när de kom dit fick de veta att deras hem nu befann sig i Rumänien. Dessa människor, som hatade och förbannade sitt nya fädernesland, tvingades lasta sina vagnar med spannmål och driva sina hästar norrut, till Mangalia och Constanța. Det ekonomiska livet tål inte avbrott.
Jag sitter på kvällen i en rökfylld taverna i sällskap med en massa andra människor. Där finns en före detta lärare, sekreteraren i ett byalag, som jag hade träffat redan i Bulgarien, en gammal enögd gagauzer från byn Valala, torr som en pinne, med darrande av arbete utslitna fingrar, en ung gagauzer som stammar, en välbärgad ung bulgarisk bonde som gick ut fjärde klass i gymnasiet, en ingenjör som är tesnjak, det vill säga medlem av socialdemokraternas ”smala” fraktion, från Balchik, och två eller tre andra män som är tysta. Låt mig förklara att gagauzer är ett folk med mystiskt ursprung; de har 26 byar i Varna-distriktet, talar mest turkiska, och tillhör den bulgariska kyrkan men dras till den grekiska kyrkan. Nästan raka motsatser till dem är pomakerna, människor av ren bulgarisk ras, som talar bulgariska, men som bekänner sig till profetens religion och lutar åt Turkiet.
Jag håller i ett brev som jag just har fått från en bulgarisk soldat, daterat den 22 juli, och som har nått mig via en omväg genom Wien och Bukarest. Min vän Ivan Malkazanov, konditor till yrket, menig i 61:a regementet, 9:e kompaniet, 2:a plutonen, två gånger sårad och två gånger återbördad från fältsjukhuset till armén i fält, skriver direkt från den serbiska fronten efter vapenstilleståndets slut: ”Vårt folk är utslitet, dumma politiker har lett dem till en avgrund. . . . Det vi har gått igenom har varit en bra lärdom.” Men han tillägger genast: ”Vi blev inte slagna – tvärtom, om Rumänien inte hade ingripit skulle segern ha varit vår.” Dessa två tankar går som en röd tråd genom hela vårt samtal. Och strax efter dem kommer en tredje tanke fram: bitterhet mot Ryssland.
”Kycklingar!” säger skolläraren föraktfullt och talar om rumänerna. ”Internationella kyckling-tjuvar, de var vår undergång. Besegrade Serbien oss? Vilket nonsens! Grekerna – de var fyra gånger fler än vi – vann verkligen ett slag, men serberna åstadkom ingenting. Och om de och grekerna har tagit bulgariska Makedonien, så är det bara för att rumänerna föll oss i ryggen.”
”Ja, de är verkligen kycklingtjuvar”, säger den unge gagauzern. ”De skickade sex rumänska gendarmer till vår by Spasovo, och de åt upp nästan alla kycklingar.”
Hatet mot rumänerna är nu den dominerande känslan i Bulgarien, särskilt i landets nordöstra del. Mitt under krigets fasor och vansinne behåller ett krigförande folk en viss norm för vad som är rätt och riktigt, om än bara en förvrängd sådan; med turkarna, serberna och grekerna var det krig och mot dem fanns det bitterhet; men efter att ha lockat in andra i kriget väntade och kalkylerade Rumänien, och i det ögonblick då Bulgarien var helt utmattat, smög de sig ut som en fet insekt och började suga... . . Detta beteende gav upphov till hat blandat med förakt – och dessa känslor gör sig fortfarande påminda... . .
”Allas våra ögon blev mörka när vi gick igenom de platser där den rumänska armén hade passerat. Omkring 5.000 av våra reservister var på väg, obeväpnade, till Plevna, genom en liten station som hölls av rumänerna. Våra män ropade från taken på de första vagnarna. I sin dumma självgodhet tog de rumänska officerarna detta rop av hat som en hälsning och ställde sig på perrongen och vinkade, så här, mycket elegant – rumänerna är mycket bra på sådant, inte som vi bulgarer... . . Åh, ni skulle ha skrattat om ni hade sett det! Våra män blev som galna, det hördes ett tjut från alla vagnarna – ’Ut, ut, här finns ingen polenta åt er!’ De slog nävarna i taket på vagnarna, tjöt, visslade, skrek rumänska svordomar, om de kunde några. Från fönstren och taken började de kasta allt de kunde komma över: potatis, smutsiga tofflor, bitar av melonskal. Det var tur att tåget fortsatte utan att stanna, annars hade det säkert blivit problem. . . . ”
”Här är ett färskt exempel”, bryter verkstadsarbetaren in. ”En ryss vid namn Rodin, en av Potemkins sjömän, kom till Ruse – han är en bra man, jag känner honom, han hade blivit utvisad från Rumänien med sin rumänska fru och deras barn. Och vad tror ni hände? När folkmassan i Ruse hörde att det talades rumänska attackerade de Rodin och hans familj med påkar och knivar, så att de fick ta sin tillflykt till polisstationen.”
”Vem bär skulden för våra olyckor?” frågar sig bysekreteraren.
”Ja, vem? Det är helt klart vem som bär skulden: Danev och Ferdinand, de stack ut hakan, polentaätarna drog bara åt snaran.”
”Och vilket parti tillhör du?” frågar läraren tjänstemannen.
”De unga liberalerna”, svarar den senare, som om han bad om ursäkt för sig själv.
”Jaså, en tontjevist!” säger tesnjaken med en föraktfull gest.
”Än sen?” säger den unge liberalen och flammar upp. ”Säg vad du vill, men vi var i alla fall inte slavar under Rysslands politik, vi hängde inte på Petersburgdiplomaternas ord – det kan du inte anklaga Tontjev för. Ryssland spelade oss ett fult spratt, det är uppenbart nu, till och med för barn. När vi fortfarande bara var i början av kriget med Turkiet, uppviglade Ryssland Serbien att förråda oss. Ryssland ville inte att vi skulle ha Odrin, eftersom hon själv kunde behöva det som skydd mot Konstantinopel. När vi ändå tog det och avancerade med våra tunga vapen till Çatalca, tvingade Ryssland oss med hot att stoppa vår framryckning och lovade att se till att vi fick Makedonien. Och samtidigt uppmuntrade Ryssland Rumänien. Ryssland hindrade oss från att ge en ordentlig avsnäsning av Serbiens inkräktande. Genom en överenskommelse med Ryssland återvände turkarna till de platser som vi hade erövrat från dem. I slutändan var det Rumänien som attackerade oss bakifrån – ja, men när det kommer till kritan var Rumänien bara Rysslands verktyg.”
Alla tystnade för ett ögonblick och tittade frågande på mig. Även jag förblev tyst.
”Vi gick igenom det serbiska fälttåget”, började läraren och vände sig direkt till mig, ”med dess meningslösa uppoffringar, dess skam och förödmjukelse, och vi återvände hem övertygade om att den ryska diplomatin bar skulden till denna fruktansvärda prövning. Ryssland ville att vi skulle förödmjukas, att vi skulle straffas för vår ’bångstyrighet’, för att vi hade vågat följa våra egna mål i stället för den ryska diplomatins. När vi intog Kitkabergen, nära Sultantepe – och det är en mycket viktig ställning – var nästa order vi fick oväntad. ’Retirera! Eh? Vad är det här? Vad är det här för något?’ Det visade sig att det fanns politiska motiv bakom. Danev hade rusat hit och dit och förvirrat alla, men till slut försökte han göra det som han hade fått order om av Petersburg, nämligen att dra sig tillbaka. Men då vägrade soldaterna att underkasta sig den order de fått. Vi vägrade blankt att evakuera Kitka och sa åt officerarna att försvinna. Detta motstånd varade i tre dagar. Då meddelade generalstaben plötsligt att rumänerna marscherade mot Sofia och att vi måste göra motstånd mot dem: i själva verket hade de där uppe ingen avsikt att göra motstånd mot rumänerna, de ville bara få oss att verkställa ordern om reträtt. Och vi lämnade ställningarna. Men så ändrade våra befälhavare uppfattning igen. De insåg att den ryska diplomatin trots allt inte skulle ge oss sitt stöd, och därför fick vi order om att inta Kitka igen. Ni kan inte föreställa er vad som hände då i armén! Någonstans där borta, i de diplomatiska kanslierna i Petersburg, leker någon blindbock med Danev, Danev bråkar med Savov – medan vi ryckte fram över lik för att inta en ställning; sedan, när vi har den, ger vi meningslöst upp den, och sedan måste vi inta den igen. Soldaterna kom överens om att inte rycka fram, men inte heller att låta serberna rycka fram – vi skulle helt enkelt stanna där vi var. Och faktum är att vi under fem dagar med framgång slog tillbaka serbernas försök att bryta igenom vår front. Som ett resultat av det uppstod samma känsla bland de serbiska soldaterna och oss själva – inte slåss, inte rycka fram; det hade blivit dags att sätta stopp för det hela. Hela kompanier från båda sidor gav frivilligt upp som krigsfångar. I vår sektor, mellan Sultantepe och Gjusjevo, slutade männen helt och hållet att lyda order. Inte ett spår av disciplin fanns kvar. Officerarna försökte mestadels hålla sig utom synhåll för oss. De bulgariska och serbiska soldaterna närmade sig varandra, bestämde sig för att inte vidta några åtgärder mot varandra och valde till och med en blandad kommission för att definiera gränsen mellan dem och hantera eventuella missförstånd. På detta sätt hade vi den 8 juli de facto upprättat ett vapenstillestånd på den fronten, långt innan det officiella vapenstilleståndet tillkännagavs. . . . Om vi snart kommer att återhämta oss från alla de slag vi har fått utstå vet jag inte, men för vår del är tron på Ryssland slut. Det är så det kommer att vara med oss från och med nu. Vi har fått lära oss en bra läxa.
”Och nu”, sade läraren eftertänksamt, ”återvänder vi återigen till vardagslivets rutiner. Vi skall plöja jorden, köra vetet till marknaden, lära barnen bokstäver (om våra rumänska herrar tillåter att man lär ut bulgariska bokstäver) och sy stövlar... . . Men, vet ni, vi skulle inte ha hjärta att återvända till allt detta dagliga slit om vi inte hade tanken på att hämnas på våra erövrare. Inte en enda bulgar har accepterat det som har hänt. Vi tänker alla på hämnd. . . . ”
”Alla, ja”, bröt verkstadsarbetaren in mot läraren. ”Fast på olika sätt. Våra eländiga makthavare vill bara samla kraft för att än en gång försöka sig på en blodig uppgörelse med våra grannar. Men vi tror att det som behövs är att i varje land göra upp med de som bär skulden till våra problem, och med gemensamma krafter bygga en ny ordning på Balkan.”
Kievskaja Mysl nr 287,
17 oktober 1913
7–17 juli 1913
Bukarest
Det finns inget svårare, men inte heller något mer intressant, än att bekanta sig med ett annat samhälle, med dess annorlunda politik och kultur.
Ett språk är som luften – man märker det bara när det saknas, det vill säga när det tal man hör omkring sig inte förenar en med andra människor utan skiljer en från dem. Det rumänska språket härstammar från latinet, men det innehåller mellan 20–30% slaviska ord. Jag deltog i ett arbetarmöte här, det enda politiska möte som hölls denna vecka, och tack vare att jag i stort sett förstod talarens tankegång kunde jag förstå innebörden i hans tal, men bara som föremål som man ser konturer av i dimman. Men när man lyssnar till vardagligt istället för oratoriskt tal blir man helt hjälplös. För ett ryskt öra uppstår en oväntad effekt av de slaviska, och ibland vanliga ryska, ord som tydligt sticker ut från det romanska språket. ”Tovarisi”, säger talaren, ”rasboiul precare oligarhia noastra l'a provocat in numele prestiguilui national . . . ” och så vidare. Detta betyder: ”Kamrater, det krig som vår oligarki provocerade fram i den nationella prestigens namn. . . . ” Tovarisi betyder tovarsjtji, rasbio betyder vojna: ul (rasboiul) är den bestämda artikeln. Förutom ordet sever, ”allvarlig”, har de ordet nemilostiv. Medan det rumänska rasboi betyder ”krig”, översätts vårt ord razboj till ”rövarband”.[102] Kombinationen av romanska och slaviska ord kompliceras ytterligare av att det förekommer turkiska och finska ord. Det finns många ungerska och turkiska ord i rumänskan. Denna blandning av romanska, slaviska och uralaltaiska språk med ett betydande inslag av indoariska (romani) och semitiska (hebreiska) språk utgör inte bara det rumänska språkets utan hela den rumänska kulturens yttre drag.
En ganska stor del av de offentligt anställda i Bukarest (taxichaufförer, servitörer, dörrvakter, budbärare) kan ryska. En dominerande ställning bland taxichaufförerna intas av bredhöftade, skägglösa ryska skoptser,[103] med uppsvällda ansikten och pojkröster. De har de bästa hästarna, de bästa vagnarna och de bästa rockarna med sidenband på. Det är riktiga ryska rockar, gjorda av manchester, sådana som jag inte har haft tillfälle att se på många år nu. . . . I går tog jag ett brev till järnvägsstationen med bil, för att vara säker på att det skulle hinna med tåget. Jag talade länge och mycket noga med chauffören och försökte få honom att förstå att jag ville att han skulle vänta på mig vid ingången. Då frågade chauffören mig plötsligt på ryska, eftersom han uppenbarligen hade förstått något:
”Så du säger att jag ska vänta på dig, sir?”
”Du talar alltså ryska?”
”Ja, vi är från Kursk. . . . ”
På senare tid har skoptsernasålt sina hästar och börjat använda motorcyklar i stället. En av dem klagade för mig på att krigsministeriet hade rekvirerat tusentals hästar från dem och betalat 500 franc för var och en. De skickade en deputation till ministeriet och erbjöd sig att betala motsvarande summa till statskassan, för att inte bli besvärade på detta sätt. Men ministeriet vägrade och sa: ”Vi har gott om pengar, det är hästar vi saknar.”
Dessa skoptserär bland de mest anmärkningsvärda sevärdheterna i den rumänska huvudstaden. De nämns i Meyers oumbärliga Guide to the Near East och Leo Clarétie ägnar en sida åt dem i sin Feuilles de route en Roumanie.
* * *
På 1870- och 1880-talen var Rumänien ett av de centra där ryska politiska emigranter samlades. De flesta av dem drog dock vidare, eftersom det lilla landet inte kunde ta emot dem, och bara ett fåtal har stannat kvar, främst de som är födda i Bessarabien. Det finns några restaurangägare som gör ganska bra affärer bland dem. En emigrant har blivit rektor för universitetet i Iași. En annan undervisade Rumäniens kronprins i ryska (utan nämnvärd framgång) och är nu chef för den kommunala statistikavdelningen i Bukarest.
En ny grupp emigranter kom hit i och med att männen på Potemkin gick i land. Det är svårt att föreställa sig den skräck som de rumänska myndigheterna kände när det myteristämplade ryska slagskeppet dök upp utanför Constanțas kust i juni 1905. De var rädda för att låta dessa oinbjudna gäster gå i land, men var ännu räddare för att Potemkin-männen skulle bombardera staden om de vägrades detta tillstånd. Och de visste inte hur den ryska regeringen skulle reagera om myteristerna satte sin fot på rumänskt territorium. Så småningom löstes allt till allas belåtenhet. De ryska myndigheterna erbjöd sig att ta emot örlogsfartyget och lovade att inte kräva att sjömännen skulle överlämnas, förutsatt att fartyget (som var värt cirka trettio miljoner [rubel]) återlämnades till dem i oskadat skick. Relationerna mellan de olika grupperna bland sjömännen var vid denna tid ytterst ansträngda, och ett blodigt slagsmål kunde när som helst ha brutit ut mellan dem. Rakovskij gick ombord och berättade för sjömännen att de skulle vara säkra på rumänskt territorium. Sjuhundra män landsteg i Constanța. Många av dem var olyckliga här, i ett främmande land, och okunniga om språket. De arbetade på godsägarnas åkrar, i oljeindustrin eller i fabriker. Matjusjenko försökte organisera sina kamraters liv enligt kommunistiska principer. Men den planen kollapsade snart, särskilt när familjefäderna började få sina fruar och barn att komma över från Ryssland och ansluta sig till dem. Till en början gav de rumänska myndigheterna inte sjömännen några problem. Men efter det stormiga bondeupproret som svepte över hela Rumänien 1907 började polisen på ett meningslöst sätt förfölja sjömännen, som inte kunde ha haft något med bondeupproret att göra eftersom ingen av dem vid den tiden ännu talade rumänska.[104] De flesta sjömännen flyttade vidare till Amerika, och några spreds över Europa; cirka 150 stannade kvar i Rumänien. De är alla mycket uppskattade här, som skickliga och flitiga arbetare. Många av dem har gift sig med rumänska kvinnor och slagit sig ner i egna hus. I Ploiești har en av sjömännen öppnat ett ölställe som han kallar ”Furst Potemkin”. En annan tog jobb som kypare på en järnvägsrestaurang. Han har blivit mycket ”rumäniserad”, klär sig på ett förnämt sätt och bär gula stövlar, och när han pratar ryska använder han många icke-ryska ord.
[Trotskij ger sedan några exempel på detta blandspråk – eng övers not].
”Men har du inte hemlängtan till Ryssland, Kirill?”
”Varför skulle jag ha det?” säger han och vill inte visa sig svag i anden. ”Jag mår bra här.”
”Men om det skulle bli en fullständig amnesti, skulle ni då återvända?”
”Det skulle jag inte! Du förstår, det är helt uteslutet. . . . Vad kan man jämföra med? . . . Förra året kom min bror hit för att besöka mig. Jag tog med honom överallt; vi åkte till exempel till Sinaia, vi betalade 4 lei 80, tittade på Palato Regale, kungens sommarpalats; ett fint ställe, det säger sig självt – men hur kan det jämföras med Moskva? . . . Det kommer inte på fråga. . . . Nu skriver tidningarna att deras Mostenitorul – alltså tronföljarens son – ska gifta sig med en av våra prinsessor, och det sägs att Bessarabien kommer att bli hennes hemgift.
”Vi kommer att få Bessarabien från Ryssland, säger de, och Transsylvanien och Bukovina från Österrike, och en del från Bulgarien också – Rumänien kommer att bli ett mycket rikt land. Men när det gäller Bessarabien tror jag att de pratar strunt. Det är uteslutet. . . . ”
* * *
Jag nämnde det arbetarmöte som jag deltog i på lördagen. Det var bara trehundra personer där, eftersom de flesta arbetare tjänstgör i armén. Talarna, som var arbetare, talade verkligen mycket bra. Rumänerna behärskar snabbt konsten att tala – där visar sig deras romanska ursprung. Talarna talade om kriget, om kolerahotet, det fördömde beslagtagandet av andras mark och uttryckte sin solidaritet med de bulgariska arbetarna. De berättade om hur man på fälten i Makedonien hade hittat döda arbetare som inte hade avlossat ett enda skott, trots att de hade stridit i flera dagar…. I början och slutet av mötet sjöng man solidaritet- och kampsånger. Och efter allt som jag hade sett, hört och läst under de senaste tio månaderna på Balkan och om Balkan, framstod detta lilla möte i en arbetarklubb som en ljus, glad och lugnande fläck mot den allenarådande grymhetens bistra bakgrund. Här fanns människor som trodde på kultur och som envist håller på att bygga upp den – en mänsklighetens kultur, som inte kommer att brinna i krigets eldar eller sjunka i chauvinismens flod. Heder och samvete lever fortfarande på Balkan, och har ännu inte dränkts i blod. Det finns inte många sådana människor, men i framtiden kommer de att vara många. Deras antal kommer snabbt att öka när folken som har blivit lurade och plågade tar sitt förnuft till fånga och börjar dra lärdom av allt som har gjorts mot dem.
* * *
I Bulgarien är alla extremt sparsamma – till och med snåla. Det är ett rent bondeland, borgarklassen befinner sig fortfarande på den primära ackumulationens snåla stadium, och det finns inga traditioner av lyx och extravagans. I Rumänien är det tvärtom: trots att bönderna här är ojämförligt mycket fattigare än i Bulgarien, och industrin här, precis som där, bara är i sin linda, ger livet på städernas centrala gator intryck av lyx, prakt och extravagans. Detta är traditionerna i en väletablerad bojar-, szlachta-[105], ”kultur” som bygger på möjligheten att slösa bort sitt arv. Bojarerna, ciocoierna (de nya jordägarna av icke-adligt ursprung), tjänstemännen och journalisterna, alla lever över sina tillgångar, alla är skuldsatta, men framträder offentligt som oklanderliga, eleganta och bekymmerslösa herrar, som kysser sina damers händer på gatan med en min som om ingenting har hänt i deras land och hela livet består av graciösa gester. I går kväll satt jag på ett utomhuscafé på Calea Victoriei och såg två unga romska kvinnor ta sig fram genom folkmassorna på gatan. Det var en folkmassa som kom efter middagen och därför var som allra friast, mest sysslolös, bullrigast och mest angelägen om att roa sig. De romska kvinnorna var ganska unga, blyga flickor mellan sjutton och nitton år, men redan mödrar; de hade båda sina barn med sig, små varelser som var tätt inlindade i trasor så att de såg ut som små säckar. Romerna var barfota och klädda i bitar av bomull som grovt sytts ihop till korta kjolar och halvöppna blusar. Till kroppsbyggnaden var de unga flickor, men deras ansikten hade det koncentrerade uttrycket hos en ung mor som skyddar sitt barn. Militärbilar grymtade (här låter varningssignalerna från militärbilar som läten från upprörda grisar, tydligen för att vara imponerande), bredbenta skoptserdrev sina svarta hästar framåt, eleganta kokotter vickade på höfterna, patriotiska gubbar tassade fram, officerare klirrade med sina sporrar, musikkårer spelade på uteserveringarna, allt var högljutt, nyfiket och underhållande, men de två blyga, barfota mödrarna med sina lindade spädbarn i famnen skingrade genast denna atmosfär av sysslolös njutning, som om de hade kört in en flisa i hjärtat. Hur många unga mödrar på denna av ödet förbannade halvö, med barn i famnen eller i livmodern, väntar inte förgäves på att deras män ska komma tillbaka? Hur många gamla mödrar väntar inte förgäves på att deras söner ska återvända? Den rumänska armén har inte behövt strida, men koleran har trängt in i dess led och grasserar där. Men inga tecken på det syns på Calea Victoriei, och när man ser på den brokiga skaran frågar man sig själv. ”Var ska de placera sina soldater när de kommer tillbaka, eftersom trottoaren redan är så full?”
* * *
Rumänerna ser sig själva som representanter för den latinska civilisationen, och förnekar bestämt att de tillhör Balkanhalvön. Visserligen ingriper de, med en viss brist på konsekvens, oombett i halvöns inre angelägenheter, och lägger en stor del av Orienten till den ”latinska civilisationens” välsignelser; men när det gäller att göra anspråk på rätten till ett arv så minns människor ofta familjeförbindelser som de tidigare skämdes för. . . .
Det finns otvivelaktigt verkligt objektiva skäl att betrakta rumänerna som icke tillhörande östra Balkan. Men dessa skäl grundas inte på de tvivelaktiga ”romanska” egenskaperna hos den kultur som finns här, utan på samhällsförhållandenas natur. Medan Bulgarien och Serbien kom ur den turkiska dominansen som primitiva bondedemokratier, utan några kvarlevor av livegenskap eller feodalism, håller Rumänien, trots årtionden av konstitutionalism, fortfarande greppet om sin bondebefolkning med strikt feodala förhållanden. I detta avseende är Rumänien det land som står Ungern allra närmast, som ett land med storgods som ägs av adelsmän och en bondebefolkning i träldom.
Jag måste dock erkänna att man på Bukarests centrala gator kan förnimma, om inte det galliska geniets anda, så åtminstone ett inflytande från Paris boulevarder. De rumänska bojarerna har, kanske i ännu högre grad än aristokraterna i andra länder, sedan länge varit vana vid att betrakta Paris, särskilt Paris’ nattliv, som sitt andra hemland. Det fanns tider då unga rumänska godsägare också lockades av de revolutionära idéerna i Paris och senare översatte dem till sitt eget underutvecklade samhälles ineffektiva språk. På 1880- och 1890-talen hade socialismen ganska många anhängare bland de unga adelsmännen i Rumänien. Några av dem tog aktiv del i de franska och belgiska socialistiska rörelsernas inre liv och stödde den marxistiska vänsterflygeln. Men denna barnsjukdom har nu slutgiltigt och oåterkalleligen försvunnit. Det enda som återstår är en smak för parisiskt språk, parisiska kläder och parisiska gester. Tre dagstidningar på franska ges ut i Bukarest. Politiskt ger de ett elegant uttryck för de oligarkiska idéerna hos Rumäniens tre regeringspartier, och när det gäller sedvänjor och vardagslivets frågor upprätthåller tidningarna de obrutna banden mellan det upplysta Bukarest och de senaste landvinningarna på det stora boulevardernaoch Montmartre. Det första som fångade min uppmärksamhet i l’Indépendance roumaine var några uppbyggliga paroller om dagens dammode:
Grâce à la mode,
On n'a plus d'corset . . . etc.[106]
På Bukarests corso kunde jag noga observera att denna propaganda fortfarande är rösten från någon som ropar i vildmarken. Längs den smala trottoaren glider det förbi kvinnogestalter som – grâce à la mode – är maximalt långa, och har det fashionabla utseendet hos personer som har blivit hängda och ännu inte lossnat från snaran. I fullständig överensstämmelse med detta är herrarnas byxlinje i Bukarest lika oklanderlig som en diplomats bena. Man behöver bara kasta en blick på dessa byxor för att känna att man är en man från en underlägsen ras. Officerarna är så fullständigt magnifikt uppklädda att det är svårt att föreställa sig hur så graciösa personer kan uthärda de hårda och smutsiga prövningarna under ett militärt fälttåg. Man får förmoda att de som har lyckats stanna kvar i Bukarest vet hur man klär sig bättre än de andra. Att putsa stövlar är här en upphöjd och komplicerad kult. Skyltarna har imiterats från dem i Paris, och det har också de prostituerade. Det sägs mycket ont om Bukarests kommunstyrelse, men jag måste här nämna att de vid flera vägskäl har uppfört bekvämlighetsinrättningar i plåt som är exakt likadana som de man hittar i Paris. Men bakom allt detta tittar östern ut på dig i alla hörn. Å ena sidan är damerna i Bukarest alltför elegant klädda för gatan, och den rituella stövelputsningen är uppenbarligen orientalisk till sin karaktär. Och å andra sidan går större delen av befolkningen barfota; bland de magnifika, lackerade officerarna och de praktfulla damerna, som alla har samma storlek och form, rusar magra, trasiga, smutsiga bondebarn omkring och säljer färska nötter och plommon, eller halvnakna romska barn som är smittade av löss sträcker ut sina händer för att få allmosor. Solbrända bönder i vita skjortor som når ner till hälarna trampar försiktigt på asfalten med sina bara fötter; de bär på kål eller ankor, och när du möter dessa vitklädda figurer på tröskeln till ditt hotell, tar de ödmjukt av sig mössan för dig. Denna tysta bugning vittnar om århundraden av hunger, förnedring och hopplöst slaveri.
När jag skriver dessa rader väntar människor från den ena timmen till den andra på att det fördrag som kommer att gå till Balkans historia som freden i Bukarest 1913 ska undertecknas. I förhållande till serberna, och ännu mer i förhållande till rumänerna, visade bulgarerna en plötslig eftergivenhet genom vilken de uppenbarligen hoppades kunna isolera grekerna. De bulgariska delegaternas brådska var så stor att de, efter att ha garanterat nationellt kulturell autonomi (avseende språk, utbildning och religion) till de kutzovalaker som finns inom Bulgariens gränser, helt glömde bort att vid lämpligt tillfälle kräva samma garantier för de bulgarer som har annekterats till Rumänien.[107] I förgrunden för deras tankar fanns hela tiden Kavala, den viktigaste hamnen i Egeiska havet efter Thessaloniki, centrum för export av tobak: tobak till ett värde av tio miljoner rubel passerar genom Kavala varje år. Inför tobaksplantager och tobaksexport verkade frågor om kultur och samvete vara mycket oviktiga för de 200.000 bulgarerna i södra Rumänien. Bulgarien fick ändå inte Kavala, och nu återstår bara det högst osannolika hoppet om hjälp från Österrike-Ungern när fördraget går till stormakterna för ratificering. Här hävdar man dock att fördraget inte kommer att ratificeras över huvud taget.
Ingen tvivlar på att freden kommer att undertecknas. Journalister och politiker föregriper faktiskt redan den kommande freden i sina tal efter middagen. I förrgår gav det rumänska pressförbundet en bankett för utländska journalister, där det hölls vältaliga anföranden om kulturens rätt till fred och fredens fördelar för kulturen. Men efter de senaste månadernas erfarenheter är det ingen som tror att Bukarestfördraget verkligen kommer att säkra freden på Balkan. Den nya ”jämvikt baserad på styrkeförhållandena” som utlovades till folken efter det andra Balkankriget kommer i själva verket att vara mycket mindre stabil än det status quo som den europeiska diplomatin vakade över i tre och ett halvt decennium. Det bästa beviset på detta är vad som hände med ”freden” i London. Bukarestkonferensen härrör formellt från besluten i Londonfördraget, som fastställde en ny gräns mellan Turkiet och de tidigare allierade. Men vad fanns kvar av Londonfördraget när Bukarestkonferensen sammanträdde? Turkarna höll Adrianopel, och bulgarerna väntade på att när som helst få en formell krigsförklaring från Turkiet, som omedelbart skulle följas av erövringen av det helt oförsvarade Filippopolis. Enligt ”styrkebalansen” från London skulle Bulgarien få Thrakien, men i själva verket hotas Bulgarien av att förlora östra Rumelien. Bulgarerna söker nu allierade mot Halvmånen bland sina bröder som är trogna Korset – och misslyckas med att hitta dem. Bukarestkonferensen handlar inte om bulgarisk-turkiska relationer: det finns inga delegater från Turkiet här. Den frågan måste uppenbarligen tas om hand av en annan konferens, som i sin tur inte kommer att vara den sista fasen i sydöstra Europas mardrömshistoria. Hur bulgarerna, som måste agera i den dubbla egenskapen av kärande och utmätningsman, skall lyckas se till att Londontribunalens beslut verkställs vet ingen för närvarande. Men även om en fast hand skulle komma till deras hjälp – en fast hand som bulgarerna inte skulle lida mindre skada av än turkarna – och även om Turkiet som stat skulle bli helt förstört, skulle turkarna själva fortfarande finnas kvar, i både Europa och Asien. Och dessa turkar, som lämnats utan ett statligt ”tak” över huvudet och med en femhundraårig tradition av herravälde i denna del av Europa, skulle säkerligen visa sig vara ett lika stort element av oordning och omvälvning på Balkan som makedonierna var i det gamla Turkiet. Även om Londonkonferensen med bemyndigade från Balkan, som arbetade under överinseende av stormakternas ambassadörskonferens, inte förhindrade kriget mellan de allierade, så är det fortfarande möjligt med denna formella ursäkt: uppgiften i London var inte att dela upp det turkiska arvet mellan de allierade utan att fastställa hur stort detta arv var. Men även inom ramen för denna senare uppgift var det, som vi har sett, bara en sak som Londonkonferensen fastställde, nämligen hur maktlös Europas samlade diplomatiska ”visdom” var. Bukarestkonferensen försöker se ut som om den inte har märkt att det inte finns någonting kvar av Londonpakten. Efter att (för hur länge?) ha fastställt gränsen mellan Bulgarien å ena sidan och Serbien och Grekland å den andra, underlät Bukarestkonferensen i sin tur helt att ta itu med den serbisk-grekiska gränsen. Det är sant att man försäkrar oss om att allt detta har serberna och grekerna ordnat sinsemellan. Men var inte ”allt det där ordnat” med bulgarerna?
Om det överhuvudtaget finns någon garanti mot ett omedelbart krig mellan Serbien och Grekland, så är det inte något fördrag, utan att båda staterna är helt utmattade. Förbindelserna mellan Rumänien och Bulgarien är inte i bättre skick. Det nya territoriet, med sin till största delen bulgariska befolkning, sitter fast som en fruktansvärd flisa i Rumäniens kropp. Dobrudzja kommer att bli ett rumänskt Alsace-Lorraine – vilket kompliceras ytterligare av de kampmetoder som redan har utvecklats i Makedonien. Och bulgarerna kommer aldrig att förlåta rumänerna för det faktum att det var deras initiativ som gav den avgörande knuffen till det andra Balkankriget.
Ännu mindre stabila kommer relationerna mellan Bulgarien och Grekland att vara, så som de utformades på grundval av freden i Bukarest. Omkring 200.000 bulgarer i södra Makedonien har blivit grekiska medborgare. I Thrakien har å andra sidan omkring 200.000-250.000 greker blivit bulgariska medborgare, eller rättare sagt räknas de till den kategorin i Londonfördraget. Nationella principer har även här visat sig vara oförenliga med imperialistiska anspråk: det viktiga är inte en kulturell gemenskap på en homogen etnisk grund, utan antalet skattebetalare och storleken på den inre marknaden. Även med dessa gränser skulle det naturligtvis fortfarande kunna råda fredlig samexistens mellan Bulgarien och Grekland, förutsatt att den ”främmande befolkningen” i vart och ett av dessa länder tillerkändes nationellt självbestämmande. Men det är uppenbart att de personer som nyss skar upp magen på varandra, eller rättare sagt de som regisserade det hela, är helt oförmögna att skapa stabila förhållanden för samexistens mellan folken på båda sidor om den gräns som delar Makedonien.
Ödet för denna tre gånger olycksaliga provins visar med dödlig tydlighet för nationalromantiker, att det även på den efterblivna Balkanhalvön endast finns utrymme för en nationell politik i den mån den sammanfaller med en imperialistisk politik.
Den grekiska imperialismen är den som har funnits längst. Tillsammans med den ottomanska militärkasten delade en grekisk oligarki av präster och aristokrater (fanarioter) makten över halvöns kristna nationaliteter. Den grekiska borgarklassen var spridd runt Egeiska havets, Marmarasjöns, Svarta havets och Medelhavets alla kuster, och underkastade odlarna och herdarna i inlandet sitt kapital i form av köpmän och ockrare. Grekiska präster och köpmän banade väg för den grekiska imperialismen, som genast drabbade samman i dödligt hat med de uppvaknande nationaliteterna på Balkan; för de sistnämnda innebar det ekonomiska och nationella uppvaknandet en kamp på liv och död, inte bara mot den turkiska militärbyråkratiska kasten utan också mot grekernas kyrkliga och kommersiella och penningutlånande makt. Den grekiska imperialismen mötte den bulgariska imperialismen på Makedoniens jord.
Den bulgariska imperialismen är av nyare ursprung, men är på grund av det ännu mer krigisk och hänsynslös. Den bulgariska borgarklassen kom in sent på scenen och började genast använda sina armbågar kraftfullt för att komma framåt. Bulgariska statsministrar får en lön på tusen franc i månaden, medan sådana funktioner i det kapitalistiska Europa belönas med tusentals franc per dag. Times’ korrespondent i Sofia, Bourchier, förfogade över summor som makthavarna i Sofia inte ens kunde drömma om. Att utvidga statens gränser, öka antalet skattebetalare, mångfaldiga källorna till berikning – detta var principerna för den imperialistiska visdom som vägledde politiken för alla de härskande klickarna i Sofia.
Det var dessa principer – imperialistiska, inte nationella – som också bestämde Bulgariens makedonska politik i sin helhet. Målet var alltid detsamma – att annektera Makedonien. Regeringen i Sofia stödde makedonierna endast i den mån den därigenom kunde knyta dem till sig, och den förrådde de av deras intressen som skulle ha kunnat fjärma dem från Bulgarien. Den välkände politikern och författaren från Balkan, Christian Rakovskij, som jag träffade igen i Bukarest efter två års uppehåll, berättade, tillsammans med många andra upplysningar, om följande mycket vältaliga faktum. År 1903-04 bedrev den bulgariske exarken[108] lobbyverksamhet i Sofia för att få till stånd en bondebank i Makedonien. Detta skedde efter Ilindenupproret, då kaos rådde i Makedonien och de turkiska godsägarna var beredda att sälja sina egendomar till bönderna för en spottstyver.[109] Den bulgariska regeringen avvisade bestämt exarkens förslag och förklarade, att om de makedonska bönderna uppnådde en viss nivå av välstånd så skulle de bli döva för bulgarisk propaganda. Samma synpunkt framfördes av den makedonska revolutionära organisationen som, särskilt efter att revolten hade krossats, slutligen förvandlades från en nationalistisk bondeorganisation till ett verktyg för de imperialistiska planer som regeringen i Sofia hade.
Denna häpnadsväckande kamp, där brutalitet kombinerades med hjältemod, har slutat – hur? Med ett gement avtal om delning av Makedonien. Det andra Balkankriget, och Bukarestfreden som nu har krönt det, har fullbordat denna överenskommelse. Och se, Štip och Kočani – de två platser där de bulgarisk-makedonska revolutionärerna genom sin ”provokationstaktik” åstadkom den turkiska massaker som blev startskottet för det första ”befrielsekriget” – Štip och Kočani har överlämnats till Serbien!
Den serbiska imperialismen fann sig helt oförmögen att avancera längs den ”normala”, det vill säga nationella linjen: denna väg spärrades av Österrike-Ungern, som inom sina gränser omfattade mer än hälften av alla serber. Därav Serbiens tryck nedåt längs linjen för minsta motstånd, mot Makedonien. Den serbiska propagandan gjorde ganska obetydliga nationella landvinningar på det området, men av den anledningen framstår den serbiska imperialismens territoriella erövringar som desto mer svepande. Inom sina gränser inkluderar Serbien nu cirka en halv miljon makedonier, precis som hon redan inkluderade en halv miljon albaner. En svindlande framgång! Egentligen kan denna fientliga miljon visa sig vara dödlig för det historiska Serbiens existens.
Det verkade som om bulgarerna skulle få det lättast att enas som nation och stat, eftersom de bulgarer som befann sig utanför det bulgariska kungadömets gränser endast lydde under den föråldrade turkiska kasten, och inte under Österrike-Ungern, som serberna, eller under Österrike-Ungern och Ryssland, som rumänerna. Men så blev det inte; serberna och rumänerna, som av stormakterna norr om dem hindrades från att följa sina naturliga utvecklingslinjer, lade vantarna på bulgariska territorier. Rakovskij kallar, inte utan fog, Bukarestfördraget för delningen av ”Balkans Polen”.
Oavsett hur länge de nya gränslinjerna på Balkanhalvön kommer att vara, så måste det därför sägas att de har dragits genom de levande kropparna hos sönderslitna, åderlåtna och utmattade nationer. Inte en enda av dessa nationer på Balkan har lyckats samla ihop alla sina utspridda delar. Och samtidigt har var och en av Balkanstaterna, inklusive Rumänien, nu inom sina gränser en kompakt minoritet som är fientligt inställd till den.
Sådana är frukterna av ett krig som – i dödade, sårade och döda av sjukdomar – slukade inte mindre än en halv miljon män. Inte ett enda av de grundläggande problemen för Balkans utveckling har lösts.
Den ekonomiska utvecklingen kräver en tullunion, som ett första steg mot en federation av alla länder på Balkan. I stället för detta ser vi allas fiendskap mot alla och allas fiendskap mot var och en. Balkanstaterna andas ömsesidigt hat, och ett lika intensivt hat fyller de fragment av nationer som fångas inom de separata staterna. Halvöns materiella resurser har uttömts för lång tid framöver, och de politiska förhållandena mellan nationerna har gjorts mer förvirrade än de var före kriget. Men det är inte det värsta: även när det gäller den yttre, rent diplomatiska aspekten, fortsätter relationerna på Balkan att vara oroliga. Frågan om den serbisk-grekiska gränsen har ännu inte helt klarlagts, Serbiens och Montenegros inbördes relationer ger anledning till oro och Thrakiens öde hänger som ett hotfullt frågetecken över halvön.
Freden i Bukarest är uppbyggd av undanflykter och lögner. Den utgör en värdig krona på ett krig som har präglats av girighet och lättsinne. Men även om den kröner kriget, så avslutar den det inte. Kriget har avbrutits på grund av total utmattning, men kommer att återupptas så snart friskt blod flyter i artärerna.
Vid den bankett som hålls på söndag i det kungliga slottet till de bemyndigades ära kommer, för formens skull, mycket att sägas om Bukarestkonferensens stora betydelse. Vilket vidrigt hån dessa tal kommer att vara mot det öde som folken har lidit! De dödades blod kommer förvisso att ropa till himlen, för det spilldes förgäves. Ingenting uppnåddes, ingenting avgjordes. . . . Östfrågan är fortfarande brännande och förgiftar det kapitalistiska Europas kropp som ett fruktansvärt magsår.
Kievskaja Mysl nr 206,
8 juli 1913
Rumänien har alltså utvidgat sitt territorium med 7 500 kvadratkilometer. Vilka fördelar medför denna utvidgning för landet?
Ett uttömmande svar på denna fråga gav den rumänska politiska litteraturen redan innan de öppna mobiliseringarna började, i en pamflett av den framstående rumänska författaren K. Dobrogeanu-Gherea: Conflictul Romino-Bulgari. Jag kan inte hitta något bättre sätt att visa den ryske läsaren frågans själva kärna än genom att redogöra för innehållet i denna lilla pamflett, av vilken en bulgarisk översättning utkom i Silistrien strax före de rumänska styrkornas ockupation av staden.
Med ett lugnt, ”sokratiskt” undersökande tonfall, som bara ibland bryts av blixtar av ilsken ironi, granskar författaren den ena efter den andra alla de argument som de ”patriotiska” partierna och deras press använder för att med våld annektera en bit bulgariskt territorium. Först kom tanken om kompensation för Rumäniens neutralitet under det bulgarisk-turkiska kriget, det vill säga, med den europeiska diplomatins ord, tanken om en orientalisk baksheesh.[110] Men eftersom hela Europa förblev ”neutralt”, och eftersom Rumänien sedan länge har skrutit om sin roll som Europas osjälviska vaktpost vid Balkanhalvöns portar, såg detta krav på dricks ut att vara alltför korrumperat. Regeringen i Bukarest insåg själv detta, och lät genom sina halvofficiella organ pressen förstå att man måste hitta andra argument. En ny paroll sattes då i omlopp, som bäst kan beskrivas som sentimentalt rovgirig. Bulgarien informerades om sin något senkomna plikt att i territoriella termer uttrycka sin tacksamhet för de materiella och moraliska tjänster som Rumänien hade givit landet under den period då Bulgarien höll på att bli en självständig stat. Det går inte att förneka att tacksamhet är en fin egenskap, men problemet är att om tecken på tacksamhet ska ta formen av bebodda territorier så skulle detta innebära ett återupplivande av livegenskapen inom de internationella förbindelserna. Vad skulle egentligen hända med Europakartan om härskarna började uttrycka sin tacksamhet till varandra med levande delar av sina nationella eller statliga enheter? Återigen satte de halvofficiella organen igång och förklarade att man måste tänka ut något smartare än så.
Argument som härrörde från nationella intressen, som spelade en så stor, och inom vissa gränser så legitim, roll under perioden för det första Balkankriget, var absolut inte tillgängliga för Rumänien. Vad värre var, så vände de sig mot Rumänien: i den fyrkant som Rumänien erövrade var 150.000 av de över 300.000 invånarna bulgarer och endast, på sin höjd, 8 000 rumäner. På detta sätt förmåddes de rumänska politikerna gradvis, genom uteslutningsmetoden, anta argument av rent strategisk karaktär. Deras resonemang gick ungefär så här. Före kriget talade Bulgarien bara om att befria sina bröder från det turkiska oket, men i slutändan visade det sig att hon hade ökat sitt territorium och sin befolkning med 50 procent. I sig skulle denna Bulgariens expansion inte påverka oss det minsta – om det inte fanns det besvärliga problemet med Dobrudzja mellan oss och Bulgarien. Bulgariens politiska ledare betraktade och betraktar fortfarande Dobrudzja som en ägodel som felaktigt har tagits ifrån dem och som de måste återfå så snart de är starka nog att göra det. Men för oss rumäner är Dobrudzja inte bara ytterligare en provins, utan det är vår enda fria utfart till havet, lungorna i vår handel och industri, förutan vilka hela landets ekonomiska organism skulle drabbas av en oundviklig kollaps. För att säkra vårt innehav av Dobrudzja mot ett utvidgat och förstärkt Bulgarien måste vi till varje pris rätta till vår södra gräns.
Det är helt obestridligt, säger Gherea, som diskuterar detta argument, att Dobrudzja är av vital betydelse för Rumänien. Men det är lika obestridligt att Bulgarien varken vill eller kan försöka återta Dobrudzja. Det är sant att Bulgarien har utvidgat sitt territorium med 50 procent (broschyren skrevs före det bulgariska misslyckandet) – men denna utvidgning har köpts till priset av en aldrig tidigare skådad dränering och utmattning av landets styrka. Det kommer att behövas minst 20 år innan Bulgarien har återhämtat sig tillräckligt mycket för att återuppta en aktiv utrikespolitik. I en sådan situation är det fullständigt meningslöst att skada förbindelserna med Bulgarien, framkalla en törst efter revansch i landet och skapa faktiska faror i namn av att eliminera möjliga faror som kan uppstå först efter att årtionden har förflutit.
Men även denna möjliga fara är bara en skenbild. Bulgarien kommer inte att sträcka ut sina händer mot Dobrudzja om 20 år, eller om 30 år heller. Bland de 400.000 invånarna i provinsen finns bara 50.000 bulgarer. Om 20 år kommer bulgarerna att utgöra en helt obetydlig andel av befolkningen i Dobrudzja. Och samtidigt har Bulgarien förvandlats från en nationellt homogen stat till en heterogen stat, som inom sina nya gränser omfattar turkar, albaner, greker, rumäner och judar. Som ett jordbruksland med en dåligt utvecklad stadskultur har Bulgarien en mycket liten förmåga till assimilering. Varje kompakt främmande grupp som med våld inkluderas i det nya Bulgarien kommer naturligtvis att dras till den lämpligaste grannstaten: grekerna till Grekland, turkarna till Turkiet och så vidare. Balkankriget har lett till en extrem intensifiering av det nationella hatet, både i förhållandena mellan staterna och inom Bulgarien självt. Bulgariens territoriella expansion har således bidragit till att försvaga landet som stat. Under dessa omständigheter skulle ett krig med Rumänien om en provins som Rumänien inte kan gå med på att överge innebära ett vågspel där själva existensen av Bulgarien som ett självständigt land skulle stå på spel. Genom att lägga Dobrudzja till sin statsorganism, som ett slags utskjutande del, skulle Bulgarien dessutom befinna sig i omedelbar närhet till Ryssland. Och faktum är att alla partier i Bulgarien, även de mest ryssvänliga, fruktar en sådan närhet som en eldsvåda, eftersom, som Polens och Ukrainas historiska öden har visat, broderliga slaviska känslor bäst upprätthålls på avstånd. De framsteg som Bulgarien har gjort under de årtionden som landet har existerat som stat har till stor del berott på den omständigheten att landet skiljs från Ryssland av Rumänien, liksom från Österrike av Serbien. Om Bulgarien skulle förstöra den internationella situation som landet åtnjuter, skulle det vara att ta ett steg på vägen mot självmord som stat. Faran skulle vara desto mer hotfull eftersom Bulgarien skulle stå i förbindelse med Ryssland genom en med våld annekterad provins vars befolkning, till fyra femtedelar rumäner, skulle vara mer lockad av grannlandet Bessarabien än av det främmande Bulgarien. Tidningarna rapporterade en gång att Danev sade till en rumänsk minister: ”Vi vill inte ha Dobrudzja, även om ni skulle erbjuda oss det som en gåva!” Om Danev verkligen sade dessa ord, så var det ett tillfälle då han undantagsvis uttryckte sitt lands verkliga intressen på ett helt korrekt sätt.
Den ”bulgariska faran” när det gäller Dobrudzja är en löjlig myt. Men låt oss för ett ögonblick acceptera att en sådan fara faktiskt existerar. I så fall skulle naturligtvis Dobrudzjas öde bero på styrkeförhållandena mellan Rumänien och Bulgarien. Vilka fördelar har Bulgarien? Hennes mer demokratiska system och framför allt hennes fria bönder. Det går inte att ställa upp ett mäktigt Rumänien mot henne genom att lägga beslag på vad som trots allt är en mycket liten del av Bulgariens territorium, utan genom att öka landets produktivkrafter genom att demokratisera det politiskt, genom att frigöra bönderna och i synnerhet genom en klok koloniseringspolitik i Dobrudzja, som gränsar till Bulgarien. Tvångsinlösen av storgodsen i Dobrudzja och omvandla dem till småbruk för Rumäniens hungriga bönder skulle göra det sistnämnda landet ointagligt vid den gränsen. Det är absurt att tro att dessa åtgärder på något sätt kan ersättas av en eländig ”korrigering” av gränsen. Vilka stora strategiska fördelar har Rumänien av den fyrkant som landet har tagit i ett gynnsamt ögonblick? Inte ens annekteringens mest entusiastiska anhängare har hittills givit något svar på denna fråga. Tvärtom har en framstående rumänsk militärexpert, general Iliescu, mycket tydligt sagt, att även om man inte kan säga att ”korrigeringen” helt saknar strategisk betydelse, så skulle det vara löjligt att överdriva detta. Och vi får från landets ledande kretsar höra att betydelsen av annekteringen av Silistrien för Rumänien, i dess relationer med Bulgarien, inte är så mycket strategisk som … symbolisk. Gherea öser ut sin sarkasm över landets dilettantiska härskare, som i sin hantering av de viktigaste statsfrågorna vägleds av billiga lån från litterära tendenser och för en klassisk, romantisk, symbolistisk eller dekadent politik, men som är oförmögna att föra en intelligent politik.
Rumänien har hittills[111] – oavsett vilka skälen till detta kan vara – inte bedrivit någon annekteringspolitik. Tvärtom har landet självt varit offer för en sådan politik.
I martyrhistorien över med tvång styckade nationer intar Rumänien tredje plats, efter Polen och Serbien. Nästan hälften av den rumänska nationen lever i Bessarabien, å ena sidan, och i Transsylvanien och Bukovina, å den andra.
Klämd mellan två kolosser, Ryssland och Österrike-Ungern, är det naturligtvis omöjligt för Rumänien att ens tänka tanken att föra en expansionistiskt aggressiv nationell politik. Genom att lyda de kategoriska kraven från sin internationella ställning har landet, trots de styrande klickarnas aptit, fram till nu fört den enda sunda politiken för att försvara sin existens som stat. Balkankriget inte så mycket rubbade jämvikten mellan staterna på halvön som jämvikten i vissa ”ledande” hjärnor, och flyttade den rumänska regeringen från sina gamla spår. Men denna regering riktade inte sin erövringsiver längs nationella linjer, mot Ryssland eller Österrike-Ungern, vilket skulle ha varit en galen don Quijote-politik, utan längs ”symboliska” linjer, mot det utmattade Bulgarien. Detta var naturligtvis ingen don Quijote-politik utan bara kriminell dumhet. Regeringen har börjat sin marsch längs denna nya väg genom att svälja en främmande kropp – en provins med en övervägande bulgarisk befolkning. Bulgarerna i Dobrudzja hamnade under rumänskt styre direkt efter att ha varit under Turkiets ok. Förändringarna innebar en befrielse för dem. Det är en helt annan sak för bulgarerna i den fyrkant som Rumänien nu har lagt beslag på. De har i 35 år levt i sin egen nationalstat och har aktivt deltagit i dess angelägenheter genom allmän rösträtt. De gjorde enorma uppoffringar för Makedoniens befrielse, som de förstod det. Och som ett resultat av detta drivs de själva som får från en fålla till en annan, till en ny herre som behöver dem för en eller annan ”korrigering”. De känner inget annat än bitterhet och hat mot den stat som de har tvingats in i, och samtidigt är det de som utan tvekan kommer att ge den bulgariska befolkningen i Dobrudzja ett politiskt ledarskap. Den illa omtyckta ”korrigeringen” kommer inte bara att innebära en maximal påfrestning på förbindelserna mellan Rumänien och Bulgarien, den kommer också att skapa en upprorisk gränsprovins i Rumänien som alltid är redo att stödja Bulgarien under alla framtida krig.
Gherea ger den ryska diplomatin, tillsammans med den rumänska regeringen, skulden för att de rumänsk-bulgariska motsättningarna har förvärrats. ”Ryssland sade till oss att vi hade en obestridlig rätt att med all bestämdhet kräva kompensation och att vi kunde räkna med deras osjälviska hjälp. Samtidigt viskade Ryssland till Bulgarien att hon kunde räkna med Rysslands broderliga stöd, att hon inte under några omständigheter skulle överlämna Silistrien, eftersom ryska historiska minnen är förknippade med det.” Bara om det finns en nära allians mellan Rumänien och Bulgarien kan man garantera att båda ländernas ekonomiska och kulturella utveckling är oberoende av stormakternas imperialistiska ambitioner. Fientliga relationer mellan dessa två stater, som binds samman av gemensamma faror, måste oundvikligen tvinga in dem i motsatta stormakters läger – en av dem hamnar under Rysslands förmyndarskap och den andra blir en vasall till Österrike. Till allt detta måste läggas att det är oundvikligt med en intensifierad befästning av hela den rumänsk-bulgariska gränsen och en ytterligare ökning av militarismen, och följaktligen av beskattningen. De rumänska härskarna tog inte hänsyn till Ghereas varning, som jag har beskrivit ovan. Fyrkanten inte bara ockuperades, utan dessutom konsoliderades annekteringen i ett dokument som inledde en ny fas i de rumänsk-bulgariska förbindelserna. Under tiden skördar Rumänien frukterna av sin ”symboliska” politik i form av fullständig ekonomisk stagnation och kolera i armén. Andra resultat kommer att göra sig gällande i sinom tid. De som tror att allt som händer på jorden har ett syfte, kan mycket väl tänka sig att historien använder de styrande politikerna på Balkan som berusade hjältar som den har lett ut på offentlig plats för att ge en uppbygglig läxa till de folk som håller på att mogna.
Kievskaja Mysl nr 209, 211,
31 juli och 2 augusti 1913
I stadsträdgården i Ploiești stöds fontänens skål av Atlas i gjutjärn. På ömse sidor om trädgården, i vinkel, finns de konservativa och liberala partiernas klubbar. Atlas är placerad så att han kan vridas runt sin axel, och beroende på vem som har makten, de konservativa eller liberalerna, är den vänd mot antingen den konservativa eller den liberala klubben. . . . Här måste till och med en gjutjärnsfontän anpassa sig till byten av de styrande partierna!
Det är svårt att föreställa sig en mer våldsam kamp mellan partierna än den som Rumänien utgör arenan för. Men denna våldsamhet, som till och med har inflytande över offentliga statyer, står i omvänd proportion till hur betydelsefulla skillnaderna mellan partiprogrammen är. De två grundläggande, eller ”historiska”, partierna i Rumänien bär, som nämnts ovan, namnen konservativ och liberal. I Storbritannien var liberalismen ett program för industriell utveckling, medan konservatismen var ett försvar av principen om privilegier för jordägare. Men det skulle vara meningslöst att försöka hitta ett liknande socialt innehåll i programmen för de partier som turas om att styra Rumänien – och detta inte bara för att dessa program inte existerar (de kan trots allt utvecklas i praktiken även om de inte formuleras på papper) utan för att båda de styrande partierna, med alla sina fraktioner, är rotade i jorden, en jordsom tillhör privata ägare. Detta är ett grundläggande faktum i Rumäniens politiska liv: dess öde styrs av privilegierade jordbrukares intressen.
Bulgarien och Serbien är också jordbruksländer. Men där bedrivs jordbruket av bönder, små och medelstora ägare, som inte har några jordägare vare sig över sig eller vid sidan av sig. Denna radikala skillnad i jordbruksförhållandenas struktur har orsakats av en skillnad i det geografiska läget. Det nuvarande Rumänien hamnade aldrig under det direkta turkiska styret. På 1500-talet ersattes de infödda furstarna i Moldavien och Valakiet av fanarioter – framstående greker som var skyddslingar till Höga porten. De danubiska furstendömena stod i ett vasallförhållande till Turkiet, men erövrarna gick inte själva in i furstendömena eller lade beslag på mark där. Feodala relationer hade redan före den turkiska invasionen börjat uppstå bland slaverna på Balkan, liksom bland rumänerna. Men medan erövrarna på Balkanhalvön själva tog över marken och, efter att ha förstört de element av inhemsk feodalism som fanns och underkastat de slaviska bönderna under bejens, den muslimske jordägarens, makt, så hjälpte erövrarna i Rumänien tvärtom till att bilda bojarer, den inhemska feodala kast som fungerade som mellanhand mellan Konstantinopel och de som betalade pålagorna, de rumänska bönderna. De senare hade en sämre ställning än sina bulgariska eller serbiska bröder, eftersom bejerna var medvetna om sin situation som främmande erövrare i landet, och aldrig kunde suga ut bönderna lika intensivt som den ”inhemska” kasten av bojarer i Moldavien och Valakiet. Ju mer den turkiska makten upplöstes, desto mer ekonomiskt oberoende blev bönderna på Balkan från sina turkiska godsägare; och deras ökade ekonomiska välstånd blev i sin tur en viktig faktor under upplösningen av den turkiska makten. Med tanke på dessa historiska omständigheter fick avlägsnandet av det turkiska oket helt olika konsekvenser i Bulgarien och i Rumänien. I och med upprättandet av ett självständigt Bulgarien övergick de turkiska landområdena i böndernas händer – naturligtvis i de bättre bemedlades händer, främst de så kallade chorbadjis. Bönderna befriades från skyldigheten att dela resultatet av sitt arbete med en kast av jordägare, och feodalismen avskaffades automatiskt. Bulgarien förvandlades både ekonomiskt och politiskt till en jordbruksdemokrati.
Rumäniens nationella befrielse fick helt andra sociala konsekvenser. Avskaffandet av vasallförhållandet med Turkiet påverkade inte på något sätt den inhemska rumänska feodalismen. När Rumänien utropades som självständig stat, befriades inte bonden från sin träldom under godsägaren. Det var bara godsägaren som befriades från skyldigheten att dela överskottet av böndernas arbete med den turkiska statskassan. Det är sant att det 1864 genomfördes en sorts rysk ”frigörelse” av bönderna. Men villkoren för storskaligt jordägande påverkades inte av detta, och bönderna befann sig efter reformen i ett lika hårt beroende av godsägarna som tidigare. Trots att livegenskapen formellt avskaffades har den i praktiken bibehållits ända fram till våra dagar.[112] Det räcker med att nämna att det till och med 1889 krävdes en lag för att (på papperet) garantera bönderna minst två lediga dagar i veckan för arbete på sin egen mark!
Till stor del har de gamla bojarfamiljerna lämnat scenen efter att ha ätit och druckit upp sina arv. Nya jordägare har trätt fram – ciocoi, eller uppkomlingar – och tillsammans med dem arrendatorer som står mellan jordägarna och bönderna. Det är bara jordägarnas personal som har förändrats – odlingsformerna och metoderna för att exploatera bönderna har förblivit desamma som tidigare.
Pålagorna betalas inte längre till turkarna, men desto mer har de pålagor ökat som folket betalar till den byråkratiska och militaristiska staten. Den totala årliga nationalinkomsten uppskattas här till 1.250.000.000 francs, och av denna summa absorberar staten inte mindre än en tredjedel! I detta land där bönderna, som är bundna av fullständigt föraktliga ”jordbrukskontrakt”, bara äter polenta och fårost och dör av B-vitaminbrist, där en stor del av dem bor i lerhyddor, där de drabbas av svält tre eller fyra gånger vart tionde år och en gång vart tionde år exploderar i våldsamma revolter, i det här landet väller den fruktansvärt stora statsbudgeten fram som en outsinlig källa för de bojarer och ciocoier som ägnar sig åt politik, för partiledarna, deras anhängare och anhöriga, för alla dem som är samlade här i de sammanslutningar som kallas partier.
Alla partier har sin grund i det trälägande jordbrukssystemet. Det är sant att kapitalismen utvecklas i landet, även om det går långsamt. Av störst betydelse är oljeindustrin, som under det senaste decenniet har gjort anmärkningsvärda framsteg. I Campina såg jag hundratals borrtorn och gick igenom ett av Europas största oljeraffinaderier, Steana Romina, vars like vi enligt deputerade Skobelev (vi gjorde denna rundtur tillsammans) inte har hemma i Baku. Denna industri sysselsätter nästan 40.000 arbetare, och åtnjuter särskilt statligt skydd, så att den normala kapitalistiska utsugningen vida överträffas av plundringar av budgeten. De rumänska kapitalisternas roll tas av samma jordägare, både bojarer och ciocoi, vars politiska tänkande helt och hållet bestäms av deras grundläggande intressen, det vill säga jordbruksintressen. Ett stort antal av finans- och industrikapitalisterna, som samtidigt är mycket rika jordägare, tillhör det så kallade liberala partiet, som hittills har visat sin liberalism genom brutalt förtryck av bönderna, stöd för slavförhållanden på landsbygden, förstärkning av den orättvisa regim som judarna lever under och förföljelse av arbetarorganisationerna. Det liberala partiets vänsterflygel bildar de så kallade Poporanisti (populisterna). De flesta av dem passerade på 1880-talet genom ”socialismens” stadium, som i Rumänien precis som överhuvudtaget i alla unga – eller rättare sagt underutvecklade – länder har fungerat som politisk förberedelseskola för breda kretsar av intelligentsian. Men Poporanisti har inte behållit någonting från sitt radikala förflutna. Den grundläggande frågan i den rumänska samhällsutvecklingen, jordbruksfrågan, kan naturligtvis inte lösas inom partier där tonen sätts av livegna godsägare som klätt sig i europeiska liberala kläder. Poporanisti är dömda att spela rollen av en hjälplös svans som är fäst vid de sistnämnda. De leds av en politisk emigrant från Ryssland, som en gång i tiden satt i Sibirien, bessarabiern Sterea, som nu är rektor för universitetet i Iași. För närvarande befinner sig det liberala partiet, vars ledare heter Brătianu, i otålig opposition.
De konservativa har makten, i form av två av deras grupper: Junimea (Titu Maiorescu) och de konservativa demokraterna (Take Ionescu). Vad ”bevarar” de rumänska konservativa? De stora jordägarna, avsaknaden av politiska rättigheter för folkets massor, de skandalösa lagarna mot judarna. Men liberalerna ligger inte långt bakom de konservativa i någon av dessa frågor. Och bortsett från dessa frågor bevarar de konservativa ingenting. När de är vid makten ökar de utgifterna för armén, de bygger järnvägar, de höjer skatterna, de tar nya lån (redan före det rumänska ”fälttåget” i Bulgarien översteg den rumänska statsskulden 1.500.000.000 franc). Men även liberalerna gör allt detta! Det finns inga programmatiska skillnader. Det finns små nyanser av skillnader vad gäller taktik mot klickarna, korruptionsmetoder, ledarnas familjetraditioner. Om man översätter denna idé till bessarabiska kan man säga att skillnaden är skillnaden mellan Purisjkevitj och Krupenskij. I Rumänien skulle Purisjkevitj utan tvekan gå med i det liberala partiet, eftersom dess antisemitism har en mer cyniskt aggressiv karaktär och dess metod för politisk agitation präglas av ett fruktansvärt lättsinne. Krupenskij skulle däremot säkerligen ansluta sig till de rumänska konservativa, eftersom han föredrar politiker som vet hur man använder en näsduk på rätt sätt. Slutligen skulle den framlidne Krusjevan förmodligen ha varit en framträdande person i det konservativt demokratiska partiet, populärt kallat Takisti efter sin ledare, advokaten Take Ionescu. Denna politiska grupp har samlat alla de deklasserade element som det finns så gott om här i sina led: bojarsöner som har gjort av med alla sina pengar, avskedade tjänstemän, konkursmässiga köpmän, misskrediterade entreprenörer, journalister utan tidningar, tidningsägare som ännu inte har fått tillfälle att förlora sitt ”oberoende”, lärare som har börjat dricka och så vidare i all oändlighet. Takisti är konservativa såtillvida som deras uppgift är att bevara all sorts parasitism på budgeten; de kallar sin konservatism demokratisk eftersom deras politiska aktivitet började med en attack på de gamla politiska klickarna – under parollen: ”Låt även oss få sticka trynet i de offentliga medlens tråg!” En jordbruksdemokrati som den som uppstod i Bulgarien efter att det turkiska styret störtats fann sitt naturliga politiska uttryck i en parlamentarisk regim som grundas på allmän rösträtt; efter att turkarna hade drivits ut måste alla bulgarer åtnjuta lika rättigheter, precis som alla under turkarna var lika berövade sina rättigheter. Rumänien var annorlunda: en feodal oligarki, som framförallt fruktade att bönderna inte skulle inse sin betydelse för landets angelägenheter, säkrade sin politiska dominans med hjälp av ett kuriasystem som helt omöjliggjorde alla oberoende bondekandidaturer. Inom ramen för de tre kuriorna kämpade de konservativa och liberala klickarna i årtionden om att inneha makten.
Under denna kamp spelar tjänstemännen en enorm roll. De byts ut varje gång den styrande klicken förändras, så för dem är partipolitiken en kamp för att bevara sig själva. I Rumänien finns det i dag omkring 100.000 tjänstemän, och bara under det senaste årtiondet har deras antal ökat med 20 000. I ett land där 86% av invånarna består av en okunnig, ekonomiskt och politiskt förslavad landsbygdsbefolkning, där det nästan helt saknas en oberoende borgarklass, där arbetarrörelsen nyss har börjat utvecklas, där de små beståndsdelar av kapitalism som finns är upplösta i jordbrukets trälägande element – i ett sådant land är en centraliserad byråkratisk armé på 100.000 en mycket betydelsefull politisk faktor. I de välkända memoarerna Ur den rumänske kung Karls liv, som kungen själv hade stor del i att sammanställa, beskrivs den roll som tjänstemännen spelar vid val med följande uppriktiga ord: ”Knappast någon regering [i Rumänien – L.T.] har saknat majoritet efter nyval, eftersom den centraliserade administrationen fram till dags dato har haft ett alltför stort inflytande på väljare som är beroende av statsapparaten.”[113]
* * *
Ju mer principlösa de styrande partierna är, och ju mer svårfångade de faktiska skillnaderna mellan deras praktiska program är, desto hårdare blir kampen mellan dem, ty det är en öppen kamp om bytet, om att vara i besittning av det offentliga tråget. De mest elementära kraven på en regering kommer att uppfyllas mer eller mindre på samma sätt oavsett vilken grupp som sitter vid makten vid ett givet tillfälle. För folket är det därför likgiltigt om Brătianu, Maiorescu eller Ionescu är premiärminister. Men det är inte alls likgiltigt för männen själva och deras anhängare. Varje klick vill ha denna position och förneka den till de övriga. Det måste vara en person som är neutral under dessa interna strider inom oligarkin, för att kunna kontrollera kön och hålla aptiten inom gränser genom att se till att de bromsar varandra. Detta uppdrag faller naturligtvis på kungen. Tvärtemot vad konstitutionen säger är han i själva verket den viktigaste beståndsdelen i landets politiska apparat.
Under den senaste månaden har den europeiska pressen ägnat stor uppmärksamhet åt den rumänske kungens personlighet. Den har då i sin tur upptäckt alla de anmärkningsvärda personliga egenskaper som den för inte så länge sedan tillskrev Bulgariens kung Ferdinand. Den som noga har följt rapporteringen om Balkan i de europeiska tidningarna kan inte undgå att få intrycket att kung Karl har fått hela den bulgariska kungens moraliska arsenal från Ferdinand, tillsammans med denna fyrklöver: ”lysande insikt”, ”underbar självbehärskning”, ”ovanlig envishet” och så vidare och så vidare. Allt detta är minst sagt … överdrivet. Men det är förvisso sant att Karl von Hohenzollern under sin nästan kvartssekellånga regeringstid har förstått att använda sitt sunda förnuft, eller rättare sagt den passiva list som inte ens hans fiender förnekar honom, på ett sätt som i hög grad har stärkt hans ställning i landet. I epilogen till de ovan nämnda memoarerna – en epilog som drottningen enligt egen utsago skrev med hjälp av en hovdam, Mite Kremnitz – beskrivs kungens roll och personlighet på följande sätt: ”Mellan dessa två extrema [?] tendenser [dvs. liberaler och konservativa] måste kungen ständigt ge akt på att hålla en stadig kurs, eftersom han själv var det enda stabila elementet i detta vacklande land. Och denna uppgift fullgjorde han på ett sätt som överträffade förväntningarna. Från år till år växte den beundran [Bewunderung] som varje politiker upplevde i närvaro av kungens mogna personlighet, och som helt naturligt – naturligtvis utan att något tvång användes – gjorde att kungens åsikter segrade. Det är förvisso inte alls kungens stil att uttrycka sin vilja på ett tvingande sätt eller ens formulera sina idéer på något exakt sätt – utåt sett går han aldrig utanför de konstitutionella gränserna och betonar gärna att han inte har något ansvar enligt konstitutionen. . . . Endast en personlighet som hans, i vilken så många skenbara motsägelser förenas, kunde ha lyckats leda Rumänien till välfärd och välstånd. En fast vilja, som mest visar sig på ett negativt sätt; outtröttlig energi, som alltid söker nya sorters verksamhet: människokännedom, som aldrig schematiserar utan ständigt förmår fånga de verkligt individuella egenskaperna; mental friskhet, som gör det möjligt för honom att granska varje fråga för hundrade gången med lika stort tålamod som om den vore helt ny och oväntad; ett vänligt storsinne, som förstår alla och förlåter alla – sådan är denna monarks natur, och det är detta som har fört landet genom alla kriser i partilivet.”[114] Man får inte glömma att denna beskrivning av Rumäniens kung är skriven av Rumäniens drottning. Det är därför inte konstigt om kungen framstår som betydligt större än naturlig storlek. Men även i denna hängivna och entusiastiska beskrivning framträder tillräckligt tydligt de individuella, ingalunda heroiska, egenskaper, som ensamma har gjort det möjligt för Karl von Hohenzollern, en outsider, att bli den viktigaste hävstången i Rumäniens politiska maskineri: negativ energi, inriktad på att övervinna ”extremism”, en envis förmåga att vänta, utan kreativitet eller initiativ, och förmågan att under fyra decennier avstå från att ”formulera sina egna idéer på något exakt sätt”. För några månader sedan hade jag tillfälle att beskriva de liknande egenskaper som Serbiens ödesmästare Nikola Pašić besatt, och även Ferdinand av Bulgarien skulle passa ganska väl in i den beskrivning som jag har citerat.
Samhällsförhållandena relativa orörlighet och fattigdomen i den ekonomiska basen har dömt de styrande partierna till att gå runt och runt i en snäv cirkel som består av samma få grundläggande uppgifter. De blev snabbt utslitna, ersatte ofta varandra och efter en del erfarenheter av dynastisk eller personlig opposition, och efter att ha blivit fullständigt misskrediterade av sitt eget rovgiriga beteende, började de att kretsa kring den kungliga sölaren som kring sin egen axel. I Serbien avlöste dynastierna varandra nästan lika ofta som partierna i Bulgarien och Rumänien, men där tillföll rollen som det politiska livets axel den försiktige sölaren Nikola Pašić, som är känd för sin motvilja mot att ”formulera sina idéer på något exakt sätt”. Även utrikespolitiken tenderade i samma riktning – kanske med ännu större kraft – med sitt ständiga seglande bland rev, stim och undervattensklippor, vilket krävde en enda färdighet: förmågan att manövrera. I Bulgarien föll Alexander av Battenberg, och diktatorn Stambulov föll, men Ferdinand har hållit sig kvar vid makten i 27 år nu. I Rumänien föll prins Cuza efter att på alltför stort allvar ha försökt ta itu med bondefrågan – Cuza störtades av bojarerna 1866 – och Hohenzollern, som var rik på ”negativ” energi, vägrade en gång för alla att ”formulera sina idéer på något exakt sätt” i den frågan. Populisternas ledare Sterea försökte anpassa den ryska populismens idéer till den ciocoiska ”liberalismen” i sitt andra hemland, och försökte vid ett tillfälle, under en audiens hos Karl, övertyga kungen om att den rumänska monarkin endast kunde bli fast förankrad med hjälp av en folklig, populistisk politik.
”När suveränen är med folket... . . ”
”Men var inte furst Cuza med folket?” avbröt kungen professorn.
Sterea blev generad.
”Ja, herr professor, furst Cuza var med folket... . . ”
Denna läxa hade kung Karl uppenbarligen lärt sig mycket bra, och han drog alla nödvändiga slutsatser av den för sin inrikespolitik. Hohenzollern-Sigmaringen blev den rikaste godsägaren i Rumänien. Hans egendomar täcker 129.000 kvadratkilometer. Jag reste nyligen genom de kungliga domänerna, som ger sin ägare mellan tre och fem miljoner franc i inkomster varje år. Överallt råder utmärkt ordning, bosättningen där administrationen har sitt högkvarter innehåller 80 byggnader, med ett centralt elverk och ett sågverk för fastighetsägarens behov. Samtidigt är kungen aktieägare i alla de mest lönsamma industriföretagen. Enbart dessa omständigheter måste göra det mycket svårt för honom att någonsin anamma folkliga, Poporanistiska idéer. . . .
I utrikespolitiken har kung Karl lett in Rumänien på trippelalliansens väg. Beläget mellan Ryssland, som kapade av en del av Bessarabien, och Österrike-Ungern, som härskar över Transsylvanien och Bukovina, valde kung Karl den ”minst farliga vägen”, till vilken han också drogs av familjeband och nationella sympatier. Rumänien ingrep inte i Balkans angelägenheter, eftersom landet betraktade sig självt som en stat utanför Balkan och eftersom det såg hur rädda till och med stormakterna var för att sticka in händerna i detta getingbo. En defensiv, avvaktande politik, i ständig kontakt med Hohenzollern i Berlin och Habsburg i Wien – det var kung Karls vägledande idé på detta område, där han i princip var den oinskränkte härskaren. Fälttåget mot Bulgarien kastade med ett slag Rumänien rätt ut ur det spår som landet hade följt. Landet blev inblandat i Balkans angelägenheter och hamnade i skarp motsättning till Österrike-Ungern, som behövde ett starkt Bulgarien som motvikt till ett Serbien som hade blivit alltför mäktigt. Det sägs att kungen var helt emot mobiliseringen och fälttåget, det sägs till och med att ”kungen grät. . . . ” Men denna gång visade sig omständigheterna vara för starka för honom. Han gjorde den kraftfulla gesten, Rumänien skar av 7.500 kvadratkilometer av Bulgarien och bröt samtidigt med Österrike-Ungern och hamnade i den ryska inflytelsesfären. Rumäniens internationella relationer hade verkat vara fast etablerade, men kastades nu i fullständig oordning.
Men inte bara de internationella relationerna. Rumäniens fälttåg, som slutade så ”lysande” med ett tillskott av territorium som säkrades utan blodsutgjutelse, ledde till enorma omvälvningar i landet. 400.000 hungriga bönder utan rättigheter förflyttades i form av en ”nationell armé” till bulgariskt territorium, där bönderna är fria från feodala bojor och har allmän rösträtt. De förtryckta och förföljda judarna i Rumänien kallades till fanorna. Mobiliseringen, som så lögnaktigt lovordades i den europeiska pressen, avslöjade samtidigt – framför allt för soldaterna själva – det som den inte kunde undgå att avslöja, nämligen att den offentliga förvaltningen som var i händerna på de monopolistiska politiska klickarna var fullständigt oorganiserad. Som kronan på verket hämnades Bulgarien på Rumänien med det som tidigare hade varit Turkiets hämnd på Bulgarien: kolera. Än så länge långsamt, men tillsammans med den demobiliserade armén kommer koleran säkert att sprida sig över hela landet, och överallt kommer den att finna okunnighet och brist.
Samtidigt som den militära omvälvningen radikalt har rubbat Rumäniens internationella ställning, har den kastat in landets inre liv i en djupgående kris. Jordbruksfrågan, frågan om valsystemet och den judiska frågan tornar upp sig i sin hela längd. I Dobrudzja framstår den bulgariska frågan som ett skrämmande spöke. Och samtidigt har förloppet och resultatet för det militära äventyret blottlagt alla sår i det oligarkiska systemet, och givit den socialistiska rörelsen en stark impuls.
Kievskaja Mysl nr 218,
9 augusti 1913
De talade med de mobiliserade männen om jord. Under fälttåget arbetade alla, tidningarna, byäldsten, officerarna, med de rumänska böndernas jordhunger. Och jorden i fyrkanten är verkligen utmärkt: bara att allt tyvärr är ockuperat. Det fanns inga bulgariska statliga egendomar där som kunde ha fungerat som en jordreserv för kolonisering i händerna på Bukarestregeringen; all jord hade för länge sedan övergått i böndernas ägo. Det sägs att de rumänska officerarna, i de byar de kom till efter att ha korsat gränsen, frågade var godsägarens hus fanns och blev förvånade när de upptäckte att det inte fanns något. Det finns inga ”godsägare” i Bulgarien – men bara i fyrkanten finns det flera dussin bondemiljonärer. Den totala förmögenheten i den nya provinsen uppskattas till cirka 2.000.000.000 franc. För lilla Rumänien är det en imponerande siffra – men vad betyder det för de moldaviska eller valakiska bönderna? De turkiska godsägarna skulle lätt kunna jagas bort från all jord som har tagits över från Turkiet, eftersom bejen själv upplevde sig vara i ett fientligt läger; men de bulgariska bönderna, som bor där i stora massor, är en annan sak. Varje försök att fördriva dem skulle innebära att man omedelbart väckte en desperat partisankamp, om inte ett allmänt uppror. Den rumänska oligarkin har inte kunnat bestämma sig för att ge sig in på detta.
Och ändå har de rumänska bönderna väckts: å ena sidan ökade fälttåget deras medvetenhet om att de är den viktigaste kraften i staten, medan den å andra sidan gjorde dem förbittrade mot sina härskares inkompetens, försumlighet och hårdhet. Ordet jord uttalades, jordbruksfrågan uppstod i all sin omfattning i landet, för första gången sedan bondeupproret 1907. De styrande partiernas tänkande är nu helt upptaget av överväganden och jämförelser om dessa två datum: upproret 1907 och fälttåget 1913. Här är till exempel vad som står i detta ämne i liberalernas halvofficiella organ: ”Gårdagens vilda rebell har blivit en försvarare av lag och ordning; han underkastar sig obönhörligt järnhård disciplin. Händelserna 1907 och 1913 vittnar om att den rumänska bondebefolkningen utgör en utmärkt deg – det är bara det att man måste veta hur man knådar den.” Denna cyniska uppriktighet förklaras av det faktum att alla de tre regeringspartiernas halvofficiella organ i Rumänien publiceras på franska. De styrande klickarna har knappast någon möjlighet att komma i kontakt med folket, eftersom det sistnämnda saknar politiska rättigheter. Partitidningarna används för debatter mellan klickarna själva, eller med domstolen, Europas börser eller Europas diplomater. Den verkliga karaktären på Rumäniens politiska relationer uttrycks inte mer slående än i detta lilla faktum, att de viktigaste publikationerna från de politiska grupper som styr landet ges ut på ett främmande språk – språket för de ”10.000 bästa” (som i Rumänien uppgår till knappt hälften av detta antal).
Den vilde rebellen har blivit en ordningens försvarare, men denne ordningens försvarare – som efter kriget återvänder till samma förhållanden som han började under – kan lätt bli en rebell igen. I detta sammanhang är det mycket viktigt att notera den nära sammanblandning som utan tvekan har skett mellan bönderna och arbetarna i städerna. Den rumänska arbetarrörelsen är ung, majoriteten av de organiserade arbetarna är mellan tjugo och trettio år gamla, så nästan alla av dem mobiliserades. I varje företag fanns det ett dussintal socialistiska arbetare. Och dessa arbetare fortsatte under fälttåget med den verksamhet som de var vana vid att ägna sig åt i fredstid: de kritiserade, avslöjade, argumenterade, agiterade. Den härskande klassens politik i Rumänien har alltid varit inriktad på att isolera landet från staden. Den rumänska landsbygden befann, och befinner sig fortfarande, inte bara utanför de nya livsformerna och de nya idéerna, utan i stort sett också utanför konstitutionens rättsliga skydd. Den rumänska konstitutionen är utformad så att den reglerar relationerna mellan den härskande kastens olika delar och lämnar relationerna mellan denna kast som helhet och bönderna nästan opåverkade. När det gäller att skydda landsbygdens okunnighet från vår tids ”skadliga” influenser är alla de styrande partierna solidariska med varandra. Detta fälttåg har utan tvekan slagit ett hål i detta system: bondens känsla av att han har rätt att vara missnöjd har stärkts, och hans missnöje har definierats bättre genom det blotta faktum att bondens längtan efter jord har blivit ett samtalsämne mellan bönder och arbetare.
De styrande i Rumänien anser att särskilda åtgärder måste vidtas, och inser samtidigt att varje seriös åtgärd inte kan undgå att skada deras egna grundläggande intressen. Därav deras sökande efter magiska lösningar som, utan att förändra någonting, skulle få faran att försvinna.
Ministern för statens mark, Arion, talar om behovet av att ge bönderna 250.000 pogoner (en pogon är en halv hektar) statlig mark; när Arion sedan inser att detta är helt otillräckligt gör han en avledande manöver genom att peka på den nyförvärvade fyrkanten. Staten måste köpa jord från de bulgarer som inte vill acceptera sin nya lojalitet och ge denna jord till rumänska bönder. Två och en halv miljoner franc har redan avsatts för detta ändamål. Men eftersom regeringen saknar förtroende för bulgarernas vilja att lämna sin jord, kommer den att genomföra en allmän undersökning av äganderätten till jord i Dobrudzja. Eftersom många bulgarer har varit i besittning av sin jord ända sedan den turkiska perioden, utan att kunna dra nytta av någon juridisk dokumentation, och eftersom andra förvärvade turkisk jord utan att några särskilda formaliteter iakttogs när Turkiet förlorade Dobrudzja, hoppas den rumänska regeringen kunna samla ihop stora jordreserver genom att förklara all sådan jord för statlig egendom. Denna fråga är nu den som mest allvarligt sysselsätter bulgarerna i fyrkanten, vilket jag kunde konstatera under mitt fyra dagar långa besök i Dobrudzja. Och det kan inte råda något tvivel om att en sådan gemen konfiskering – som skulle vara helt otillräcklig för att mildra de rumänska böndernas jordhunger – om den faktiskt skulle genomföras, skulle väcka motstånd bland de starka och modiga bönderna i fyrkanten, vars förmåga att stå upp för sina rättigheter visades av deras revolt år 1900 mot Radoslavovs reaktionära skatteåtgärder.
Liberalerna är missnöjda med regeringens planerade jordbruksåtgärder, eftersom de inte är tillräckligt ”radikala”. De kräver att det – i de delar av Rumänien där varken staten eller böndernas bank har jordreserver – genomförs en varken mer eller mindre än ”obligatorisk överlåtelse”, men med betalning till ägarna på 20% mer än marknadspriset. Bördan av att betala denna generösa ockerpremie måste naturligtvis helt och hållet falla på bönderna, som redan från huvud till fot sitter fast i skatteindrivarens maskor. I själva verket är liberalerna lika lite som de konservativa förmögna att visa ”radikalism” i jordbruksfrågor, trots allt sitt dån i pressen mot storgodsens ägare. Liberalerna är ett parti som huvudsakligen består av nya jordägare, ciocoi, som med hjälp av de storskaliga jordbrukskrediter som de har organiserat på budgetens bekostnad har lyckats bli mycket fast förankrade i ett storskaligt jordägande. Efter att i 28 år (sedan 1866) ha haft kontroll över statsmakten och statskassan har de också, med hjälp av småskaliga jordbrukskrediter, underordnat sig alla de personer på landsbygden som utmärker sig genom sin ställning eller sin energi: kulaker, lärare, präster. Genom denna metod har den stora massan av bönder, som politiskt är ganska hjälplösa, gjorts till trälar under landsbygdsoligarkin, som fungerar som det huvudsakliga stödet för bojar- och ciocoiklickarnas styre. Det är uppenbart att det liberala partiet, som helt och hållet genomsyras av jordbruksparasitism, är lika oförmöget som det konservativa partiet att försöka förvandla Rumänien till en jordbruksdemokrati som Bulgarien. Samtidigt kommer de styrande partiernas rastlösa bråk i jordbruksfrågan, polemiken i tidningarna, de ömsesidiga anklagelserna och fördömandena – allt detta har sipprat ut på landsbygden och har väckts av fälttåget, och kommer att hålla landsbygden i ett spänt tillstånd.
Den näst mest betydelsefulla frågan efter jordbruksfrågan är en reform av valsystemet. Av de 183 deputerade i Rumäniens nationalförsamling väljs 70 av godsägarna och storkapitalisterna, 75 tvingar godsägarnas regering på de medel- och småborgerliga massorna i städerna, och 38 väljs från ”bondekollegiet”. Det sistnämnda är i sin tur uppdelat i två delar, så att de 30.000 kulakerna på landsbygden (krogägare, arrendatorer, ockrare, präster och kulakiserade lärare) har en betydligt större vikt än de återstående 1.300.000 familjeöverhuvudena. Resultatet av detta är att det rumänska parlamentet blir en sorts politisk ”fideikommiss” till de 5.000 godsägarna.
I Bulgarien, där livegenskapen avskaffades tillsammans med det turkiska oket, är allmän rösträtt, som bondedemokratins politiska verktyg, en konservativ faktor – och kommer att förbli så tills den kapitalistiska utvecklingen har förvandlat det bulgariska proletariatet till en stark politisk kraft. Men i Rumänien, där feodalismen ännu inte har likviderats, är allmän rösträtt en direkt revolutionär paroll, eftersom det innebär att bönderna får chansen att göra sig av med livegenskapen i jordbruket på sitt eget bondesätt.
Om det är meningslöst att förvänta sig att den härskande kasten ska avskaffa sig själv genom att expropriera det storskaliga jordägandet, så skulle det vara lika naivt att hoppas att de ska gå med på att begå självmord genom den indirekta metoden att bevilja allmän rösträtt. Liberalerna lovar att avskaffa kuriasystemet och inrätta ett enda valkollegium. Men så länge frågan om äganderätt för att få rösta inte har lösts kommer denna reform att förbli rent teknisk. Om det hade funnits en stor medelklass i Rumänien, så skulle landets politiska fysionomi förändras om denna klass beviljades rösträtt, även med en klausul om äganderätt. Men Rumänien är ett land som består av en jordbruks-finansiell aristokrati och en hel massa fattiga bönder. Under dessa förhållanden innebär varje klausul om äganderätt att den gamla oligarkins dominans bevaras. Och tvärtom skulle allmän rösträtt innebära en radikal brytning med bojarbarbarismens institutioner och traditioner.
Den tredje viktiga frågan är den judiska frågan. På samma sätt som man talade med de mobiliserade bönderna om jord, talade man med de mobiliserade judarna om lika rättigheter. Och precis som officerarnas älskvärdhet genast övergick i ilska när det stod klart att det trots allt inte skulle bli något krig, och precis som de då utsatte soldaterna för alla möjliga förolämpningar, så ändrade också regeringen kraftigt sin inställning till judarna när den var säker på att det inte fanns någon omedelbar fara – eller rättare sagt återgick den till sin vanliga ton av maktfullkomlig och oförskämd antisemitism. Den judiska ”union”[115] som finns här uppmanade judarna att visa upp sin patriotism så högljutt som möjligt – naturligtvis på låtsas. Ett av resultaten av denna uppmaning var att några hundra judiska frivilliga dök upp, de flesta från studentungdomen, som på detta sätt hoppades vinna medborgarrättigheter. Dessa frivilliga tillbringade en månad i kasernerna och fick sedan veta att de hade blivit antagna av misstag och nu uteslöts ur armén. Under fälttåget utsatte de militära myndigheterna de judiska soldaterna för alla möjliga slags förödmjukelser. Och medan det under mobiliseringens inledning sågs som en självklarhet att alla judar som deltog i fälttåget – och det var omkring 15.000 – skulle naturaliseras, har även denna ytterst blygsamma åtgärd, som bara skulle beröra en tjugondel av Rumäniens judar, nu mycket små utsikter att bli antagen.
Regeringspartiernas press förklarar att judarna egentligen inte har något att klaga över, eftersom de på senare tid har naturaliserats ”i massor”. I själva verket var antalet naturaliserade judar under det senaste året, ett för judarna exceptionellt gynnsamt år, … 61 stycken. Om utvecklingen fortsätter i denna rasande takt kommer alla mobiliserade judar att ha medborgerliga rättigheter om högst 250 år!
Luzzattis initiativ,[116] brevet där han föreslår att en internationell kommitté skall organiseras för att hjälpa Rumäniens judar att få medborgerliga och politiska rättigheter, framkallade ett raseriutbrott i pressen här. Samtidigt som den härskande kasten förklarar att judarna är främlingar, anser den att resten av världen inte har något att göra med hur den förnedrar dessa sina ”främmande” undersåtar. ”Förkasta, förkasta, judarna måste omedelbart förkasta Luzzatti!” – låter hela den konservativa och liberala pressens krav. Till och med ledaren för det liberala partiets populistiska flygel, den ryske politiske emigranten Sterea, som har skaffat sig ett rykte om framfusighet i Moldaviens politiska atmosfär, har i pressen uttryckt sin förvåning över att judarna ännu inte har ”förkastat” Luzzatti. Exakt vad de måste förkasta kan ingen visa särskilt exakt. Men bedömningen av den slaviska mentaliteten hos den judiska ”unionens” ledare visade sig ändå vara korrekt. I stället för att anta utmaningen och slå mot denna framfusighet började ”unionens” organ vrida sig som en orm. ”Det går inte att förneka de fakta som Luzzatti nämner, för de är obestridliga. Men de som anklagar oss för att berätta sagor för den europeiska pressen förtalar [!] oss. Vi anser att de judiska politikernas inblandning är onödig och till och med skadlig – på denna punkt är vi helt överens med våra ledande statsmän” (dvs. med Purisjkevitj i Rumänien) – detta var vad den judiska tidningens svar gick ut på. Svaret, liksom många andra åtgärder som ”unionen” vidtog, har den lyckliga egenheten att det slår två flugor i en smäll: genom sin inte helt villkorslösa undergivenhet irriterar det oligarkin, och genom sin ovärdiga inställsamhet förlorar ”unionen” respekten från uppriktiga och beslutsamma anhängare av lika rättigheter för judarna.
Bara Rumäniens arbetarparti lägger fram den judiska frågan i dess fulla betydelse, det vill säga som en fråga om demokratisk kamp, som är oskiljaktigt förbunden med avskaffandet av den halvfeodala oligarkins ekonomiska och politiska styre. Bortsett från arbetarpartiet finns det ingen demokratisk kraft i Rumänien, som är klart konstituerad och medveten om sina uppgifter. Men det är inte alls liktydigt med att socialistpartiet är isolerat. Tvärtom ställer det partiet inför den objektiva nödvändigheten att ta ledningen över alla de politiskt formlösa element, vars existens och utveckling är oförenlig med den nuvarande regimen. Det betyder först och främst den rumänska bondebefolkningen, som har blivit djupt berörd av kriget; det betyder de judiska arbetarmassorna, som ”unionen” försöker vinna för sin politik av illusioner och förödmjukelser; det betyder slutligen den demokratiska bulgariska befolkningen i Dobrudzja, som i morgon eller i övermorgon på allvar kommer att tvingas besluta vilken inställning de skall ha till den politiska ordning som råder i Rumänien.
Som vi redan har sett är utsikterna till reformer uppifrån ytterst små. Men det upphäver inte det objektiva behovet av reformer, det ger bara den politiska situationen en revolutionär karaktär. Trots den författning som landet har haft sedan ett halvt sekel – och i stor utsträckning på grund av denna författning – har Rumänien ännu inte genomfört sin borgerliga revolution. Under det turkiska styret bildades en inhemsk feodal kast i Rumänien, som dock inte leddes av en nationell monarki utan av en turk-fanariotisk monarki. Efter att det utländska oket hade störtats fanns det ingen grund i landet för en monarkistisk absolutism, och den enda politiska kraft som fanns var bojarernas kast. Denna kast kunde bara upprätta sitt styre i form av en oligarkisk absolutism – vars politiska apparat tillhandahölls av 1866 års konstitution. I avsaknad av en otvivelaktigt nationell dynasti anlitades en tysk prins som oligarkins förvaltare. Men ju längre den feodalt oligarkiska absolutismen har dragit ut på sin existens, desto fler motsägelser har den samlat på sig. Hela Rumäniens politiska historia har till syvende och sist bestått av att ”Europa” har krävt interna reformer och att den härskande kasten har misslyckats med att införa dem. Och nu har ett krig, inte för första gången i historien, givit oligarkin räkningen för sina synder och brott. Nu kokar frågan ner till om folket, till vilket betalningen ska ske, visar sig vara tillräckligt starkt för att kräva att räkningen regleras.
Kievskaja Mysl nr 257,
17 september 1913
Den europeiska pressens skamliga hänförelse över den rumänska politikens klokhet, måttfullhet och energi har för länge sedan tystnat. Det var verkligen på tiden, för vad var det egentligen som gav upphov till denna hänförelse?
Rumäniens militära intervention satte stopp för Balkankriget, sägs det. Men vem orsakade det andra kriget, om inte Rumänien? Om Bulgariens politik bara var kriminell tanklöshet, så var Rumäniens politik en modell för girig feghet. Genom att välja det ögonblick då Bulgarien var helt utmattat och när relationerna mellan de allierade var som mest ansträngda, uppmuntrade Rumänien medvetet Bulgarien att slå in på galenskapens och förtvivlans väg. Om det inte hade funnits någon tidigare överenskommelse mellan Serbien och Grekland å ena sidan och Rumänien å den andra, skulle kanske Serbien och Grekland ha gått vidare, trots att de var säkra på att Rumänien hursomhelst inte skulle tillåta dem att krossa Bulgarien. Men det kan inte råda något tvivel om att det verkligen hade slutits ett tidigare avtal, som dessutom även Turkiet direkt eller indirekt var del av. Den hotfulla not som Rumänien skickade till Sofia en vecka innan det andra Balkankriget började fungerade som en omedelbar signal till krig – från Bukarest. Utan denna avsiktliga och illvilliga provokation från Rumäniens sida hade Serbien och Grekland kanske dämpat sin aptit, och det hade inte varit uteslutet med ett diplomatiskt avtal mellan dem och Bulgarien. Detta står nu klart som dagen. Av alla de hycklerier – om ”nationella” intressen, om ”befrielse” och så vidare – som har omgärdat bajonettens arbete på Balkan, är det högtravande talet om Rumäniens fredsskapande roll utan tvekan det mest motbjudande.
Men de rumänska politiska ledarnas ”visdom” återstår. De förhastade sig inte, de orsakade ingen uppståndelse, de förblev återhållsamma i sina krav, de väntade på att det mest gynnsamma ögonblicket skulle komma, och utan att ådra sig förluster säkrade de sedan vad de var ute efter. Och vad var det? En förbittrad fiende i form av Bulgarien, en upprorisk provins vid den bulgariska gränsen, en fruktansvärd börda av militära utgifter, allmän oordning i landets ekonomi och – kolera. Men låt oss lämna allt detta åt sidan: de styrande i Bukarest fick vad de ville ha. Det går för närvarande inte att förneka. Men det som utifrån sett ser ut som klok måttfullhet är i själva verket resultatet av deras omåttliga brist på självförtroende. Regeringen i Bukarest var rädd för krig. Den kunde inte annat än vara medveten om de enorma moraliska fördelar som den bulgariska armén – en armé av fria, läskunniga bönder med rösträtt – hade gentemot den rumänska armén av livegna. Slutligen var man osäker på om man skulle kunna samla sina reserver: skulle den hungrige bonden, den vilde rebellen från 1907, svara på kallelsen till fanorna? Brinnande av avund vid åsynen av andras framgångar kunde Bukarestregeringen inte bestämma sig för att vidta en aktiv åtgärd; den förhandlade, den sökte stormakternas välsignelser och den väntade. När Ryssland och Österrike visade upp det fruktansvärda spöket att Turkiets status quo var okränkbart för de allierade på Balkan, så skrämde det ingen och stoppade ingen. När Ryssland under hot föreslog att Bulgarien och Serbien skulle underkasta sig skiljedomsförfarande, hindrade det inte dem från att lösa sina tvister med svärd. Trots att ”Europa” i London hade beslutat att bulgarerna skulle få Adrianopel så intog turkarna fästningen och höll den. Rumänien var den enda som underordnade sig ”Europa” – i själva verket Ryssland och Frankrike – i sina planer och projekt: naturligtvis inte av formell lojalitet, utan för att den styrande oligarkin kände sig extremt osäker i sadeln. Därav dess vacklan, tveksamhet, väntan. Det är sant att de väntade på det ögonblick då de äntligen kunde göra sitt ”energiska” drag – utan att riskera någonting alls. Men att det ögonblicket kom berodde inte på någon förtjänst från deras sida, utan bara på omständigheterna. I vilken utsträckning egenskaper som stor framsynthet och fasthet i genomförandet av en politisk plan är malplacerade i Bukarest framgick tydligt av det enkla faktum att den konservative ledaren Carp, som förespråkade en resolut politik gentemot Bulgarien, tvingades avgå: regeringen övertogs av Maiorescu och Ionescu, som betraktade sig själva som, eller låtsades vara, motståndare till krig. Och ändå var det de som faktiskt genomförde detta ”krig”, och Take Ionescu – en balalajkaspelare inom politiken – började hastigt öva de krigiska poser som skulle göra det möjligt för honom att visa upp sina muskler av stål för hela Europa.
Men även om det inte finns mycket att säga om den kloka måttfullheten i deras plan eller den kraft med vilken de genomförde den, så måste man fortfarande beakta den rent militära framgången för mobiliseringen och fälttåget som helhet. Den europeiska pressen har skrivit om detta, liksom de lokala tidningarna, och i en och en halv månad i sträck har de storknat av hänförelse över det. Mobiliseringen gick mycket snabbt och smidigt, alla reservister dök upp, passagen över Donau var klar på sju timmar, arméns efterföljande förflyttning över bulgariskt territorium skedde med motortransporternas hastighet, och så vidare, och så vidare. Nio tiondelar av det som skrivs om detta ämne är bara en massa blague [skitsnack], billigt prat och tidningstrumpetande. Den överdrivna glädjen över att mobiliseringen var fullständig vittnar mycket vältaligt om hur lite förtroende myndigheterna hade för den, hur osäker de kände att marken var under deras fötter. I själva verket visade det sig att även en oligarkisk, odisciplinerad och demoraliserad stat, tack vare sin centralisering fortfarande är en tillräckligt stark apparat för att, under hot om bestraffning, tvinga bönderna att komma från landsbygdens mest avlägsna hörn och rapportera till fanan i tid. När myndigheterna, efter att ha räknat sina soldater, blev medvetna om detta, meddelade de omedelbart att det var ett bevis på folkets heroiska entusiasm. Tydligen hade de moldaviska och valakiska bönderna sedan länge brunnit av patriotisk iver att ”rätta till” den södra gränsen i enlighet med den rumänska generalstabens strategiska uppfattningar. Genast visade sig alla andra förutsättningar för entusiasm: uppställda i led sjöng soldaterna sånger eller också visslade de livligt med två smutsiga fingrar i munnen; officerare skramlade med sina svärdsskidor mot trottoaren eller fick sina hästar att stegra sig; gatans dagdrivare ropade ”hurra!”; kvinnor kastade blommor från balkonger till de framtida hjältarna; och tidningsmän lovade sig själva att ta hand om sina fruar och barn. Slutligen drog överbefälhavarens älskarinna, som hela staden kände till, på sig officersbyxorna, brinnande av iver att uppfylla sina plikter mot staten även på slagfältet. Det var naturligtvis inte hennes fel om det inte fanns något slagfält att tillgå – men det fanns det faktiskt inte, och det får man inte glömma bort.
Under krigsförhållanden skulle den sju timmar långa överfarten över Donau, liksom den efterföljande genomfarten av ”fiendens” territorium, kanske ha förtjänat stort beröm. Men det fanns inga krigsförhållanden, för det var inget krig. På Donaus högra strand fanns inget bulgariskt artilleri, ingen hindrade överfarten och kavalleriets förband mötte inget motstånd. Den rumänska armén marscherade över bulgariskt territorium precis som om de vore hemma. Med tanke på de rådande förhållandena var detta bara manövrar – och med tanke på detta åstadkom den rumänska armén inget anmärkningsvärt, utan lyckades till och med visa prov på fruktansvärt slarv, inkompetens och kaos inom alla grenar av den militära administrationen.
Som alltid i länder där en okontrollerad oligarki härskar, visade sig underhållstjänsten vara den som hade skötts sämst. I departement där, låt oss säga, en tredjedel av de pengar som parlamentet röstar igenom stjäls, så används som bekant de återstående två tredjedelarna inte för det avsedda ändamålet, utan spenderas i huvudsak på ett sådant sätt att tjuvarnas spår döljs. Medan strömmen av verser och poetiska prosastycken till mobiliseringens ära gradvis försvinner ur tidningarna, fylls spalterna i den oppositionella och så kallade ”oberoende” pressen alltmer med avslöjanden av krigsdepartementet. Militära rekvisitioner genomfördes med nästan fullständig likgiltighet för arméns och befolkningens intressen, samtidigt som full vikt lades vid partisympatierna och intressena hos de som genomförde rekvisitionerna. Politiska motståndare belastades på alla möjliga sätt, medan politiska anhängare fick olagliga avlatsbrev; rika män tog sig utan svårigheter genom nålsögat, men de fattigaste bönderna berövades ofta sin sista tjur. I andra fall gick missförhållandena ännu längre. Exempelvis förfalskade de kommunala myndigheterna i Bacău, tillsammans med vissa officerare, helt enkelt rekvisitionscertifikatet. Enligt tidningarna förskingrades mer än hälften av de två miljoner franc som hade avsatts för kostnader för arméns motorfordon: vissa officerare badade i bensin, smörjolja och gummi. Som en följd av detta led armén brist på allt och gick hungrig. Den genomsnittliga ransonen till en soldat översteg inte 250 g bröd per dag. Ofta var brödet som delades ut mögligt och helt olämpligt att använda. I Fjärde kåren blev man, på order av läkaren, således tvungen att förklara inte mindre än 40.000 limpor otjänliga för förtäring – till och med hästarna blev sjuka och dog av dem. Ofta gick soldaterna utan bröd i tre eller fyra dagar i sträck. Då åt de istället dåligt tillagad spannmål, vilket ledde till magsjukdomar i stor skala. Alla andra delar av underhållstjänsten var lika lysande.
Den naturliga konsekvensen av detta blev att armén efter fyra veckor i fält var helt utmattad. Reuters korrespondent såg de bulgariska och rumänska arméerna på nära håll, och säger att de bulgariska soldaterna, efter tio månaders marscherande och stridande, inte såg lika utslitna ut som rumänerna i slutet av deras en månadslånga ”promenad”. Och ändå var den bulgariska underhållstjänsten inte på något sätt exemplarisk. I vilket skick skulle den rumänska armén ha varit om det verkligen hade kommit till strid? Sjukvården var om möjligt ännu sämre än provianteringsavdelningen. Trots att hundratusentals rumänska soldater skickades in i ett område som man visste var kolerainfekterat vidtogs absolut inga försiktighetsåtgärder. I Vratsa tillät den rumänska arméledningen, trots varningar från de lokala bulgariska myndigheterna, sina män att stjäla kläder från en militärdepå, kläder som hade använts av koleraoffer på ett fältsjukhus tillhörande det bulgariska artilleriet. I Orkhanie delade befälhavarna själva ut artiklar som tillhörde bulgariska koleradrabbade till sina män. De rumänska trupperna tillbringade tio dagar i denna fruktansvärda kolerahärd, utan ens ett mikroskop att utföra laboratorietester med. Ett mikroskop skickades från Vratsa, men innan det anlände skickades soldater som led av dysenteri direkt till koleradrabbades baracker. Koleran blev genast en epidemi i armén. Antalet och mängden läkare, sjuksköterskor, mat, medicin understeg det minimum som krävdes. Siffrorna för antalet dödsoffer antingen doldes eller underskattades absurt. I vilket fall som helst hade många tusen soldater redan dött, och tusentals sjuka män trängdes på fältsjukhusen eller spred kolera över hela landet.
Fysisk utmattning följdes snart av moralisk kollaps. Precis som i alla länder där livegenskapen dominerar, är i Rumänien förhållandet mellan officerare och övriga befäl fientligt: det är ett förhållande mellan herre och slav. I början av fälttåget, när officerarna fortfarande förväntade sig att det åtminstone skulle bli väpnade sammanstötningar, om inte verkliga strider, anpassade de sig omsorgsfullt till sina män och försökte undvika att det uppstod uppflammande förbittring. Men när det stod klart att bulgarerna hade beslutat att inte göra något motstånd, för att inte ge regeringen i Bukarest några förevändningar att öka sina krav, skedde en kraftig förändring i officerarnas uppträdande. Ju mer de hungriga och förbittrade soldaterna vägrade lyda dem, desto hårdare åtgärder vidtog de för att upprätthålla disciplinen. Fälttåget i Bulgarien kännetecknades av att kroppsstraff officiellt återinfördes i armén. Soldaterna blev slagna med käppar för minsta förseelse. Ofta band man fast brottslingarna vid ett träd och lämnade dem där i flera timmar, vända mot solen. Soldater som återvänder berättar nu om dessa fasor med obeskrivlig ilska och skriver dussintals brev om dem till de lokala arbetartidningarna.
I sin dagbok för den 9 maj 1868 skrev kungen av Rumänien: ”Fursten[117] avskaffar kroppsstraff i armén och tillkännager detta i en order som undertecknats av krigsministern. Ju mer påträngande andra länder blandar sig i Rumäniens inre angelägenheter, desto mer seriöst arbetar fursten på den uppgift som är kärast för honom – att förbättra armén. Och denna uppgift kräver absolut, framför allt, att soldatens känsla av självrespekt höjs och barbariska kroppsstraff avskaffas.” Sedan dess har det gått 45 år, en och en halv generation. Och när kung Karl på kvällen av sin nästan halvsekellånga regeringstid måste skicka sin armé mot en fiende som är bunden till händer och fötter, visar det sig att det inte går att upprätthålla disciplinen – ens i en månad! – annat än genom att återinföra samma ”barbariska kroppsstraff” som bygger på att krossa ”soldatens känsla av självrespekt”. Detta enkla och obestridliga faktum avslöjar med dödlig klarhet hur genomfalskt allt förhärligande av Rumäniens framsteg är. Det går inte att ge soldater en ”känsla av självrespekt” om inte denna känsla finns bland befolkningens arbetande massor. Det går för en tid att lura de förslavade, okunniga, nedslagna bönerna med illusioner om jord som kan erövras på andra sidan gränsen, men det går inte att göra medvetna och oberoende soldater av dem. I Rumänien, i ett land där det periodvis råder närapå svält, där administrationen är okontrollerad och korrumperad och massorna saknar politiska rättigheter, kan armén inte annat än visa sig opålitlig när det avgörande ögonblicket kommer. Att piskstraff återinförs är det bästa beviset på att så är fallet.
Det är helt självklart att en armé som Rumäniens, efter att ha ockuperat en annan nations oförsvarade territorium, visar sig mindre kapabel än någon annan att uppträda med exemplarisk storsinthet och generositet. Det fanns naturligtvis inga floder av blod här, inga massmord eller utrotning av byar eller städer, för det gick inte att arbeta upp en frenesi som krävdes för den sortens saker. Men plundring, våld och våldtäkt följde sin gilla gång. Personlig girighet, att roffa åt sig och plundra, spelar en mycket större roll i dagens krig än vad man kanske skulle ha trott. En person som rycks upp från sin familj och sin vanliga omgivning och kastas in i fiendeland styrs av samma känslor som på 1200-talet drev en vagabond på väg mot ”Vår Herres grav”. . . . Förebilden var de rumänska officerarna, som tog sadlar från de bulgariska kvartermästarnas förråd och symaskiner och speglar från privata hus. Soldaterna följde naturligtvis samma väg och stal allt de kunde. I Vratsa bröt de sig in i ett krutförråd i tron att bulgarerna hade gömt några värdesaker där. En explosion inträffade, varvid ett antal rumänska soldater dödades.
Nu har de eländiga ”segerrika” regementena återvänt hem – utmärglade, utslitna, bittra. I deras kölvatten kom kolera. Den medicinska avdelningen försöker vidta vissa försiktighetsåtgärder. Vilken karaktär dessa åtgärder har illustreras bäst av att gatorna i Bukarests förorter symboliskt har stänkts ner med kalk. Men arméledningen är inte intresserad av hälsobestämmelser. Varje man skyndar sig så fort han kan för att komma bort från de infekterade leden och stänga in sig i sitt eget hus. I strid med alla order lämnar officerarna sina järnvägsvagnar och går till stationsbufféerna där de med revolvrar i högsta hugg kräver mat av de skräckslagna servitörerna. De trötta soldaterna är ovilliga att underkasta sig karantänundersökning. De medicinska myndigheterna klagar och hotar att avgå. Inrikesministern Take Ionescu har lämnat landet efter att med rätta ha beslutat att det är mycket mindre farligt att tillbringa koleraperioden i Frankrike. Absolut anarki råder i hela den administrativa apparaten. Och koleran, som inte alls skräms av Rumäniens europeiska och konstitutionella fasad, känner sig som hemma i de asiatiska förhållanden som skapas av de styrdas fattigdom och okunnighet och de styrandes kriminella vårdslöshet. Den har inte bara spridit sig ut på landsbygden, inte bara lagt ett bälte runt förorterna, utan också trängt in i de mest bekväma kvarteren i huvudstadens centrum: det är känt att det har förekommit dödsfall på grund av denna sjukdom i stadens huvudartär, Calea Victoriei. . . .
Det finns också dåliga nyheter från den nya provinsen. Bulgarerna vill inte acceptera att de har blivit medborgare i Rumänien. De får veta att de på grund av ”korrigeringen av gränsen” hädanefter inte får be för kung Ferdinand i kyrkorna utan måste be för kung Karl. Men de tror inte på det. De spillde sitt blod för att befria sina makedonska bröder (det trodde de ärligt talat); många av dem gav sina liv, och de andra återvände från slagfälten till sina hem. Och nu får de höra att de ”befriade” makedonierna har blivit undersåtar i Serbien och Grekland, medan de, befriarna, hädanefter är rumänska medborgare utan några politiska eller nationellt kulturella rättigheter. Som ni ser är det inte lätt att tro på sådana saker. Men man kan förutse att den rumänska regeringen snart kommer att börja tillgripa övertalningsåtgärder som det är omöjligt att inte tro på.
Den konservativa koalitionsregeringen har berikat landet med en ny provins och med kolera, men upplever inte att den sitter på en bädd av rosor. Det pågår ett häftigt gräl i den mellan de konservativa och de konservativa demokraterna. Detta gräl kommer att bli alltmer intensivt, ty i den nya provinsen – ett rikt område vars årsproduktion uppskattas till 163 miljoner franc – finns det tusentals administrativa tjänster som väntar på att tillsättas, och båda de styrande klickarna strävar efter att kunna erbjuda dessa nya utnämningar till sitt eget politiska klientel. Regeringen är internt splittrad, samtidigt som den är fullständigt misskrediterad utomlands och utan någon prestige i landet.
Liberalerna är det starkaste partiet i Rumänien och de bär större ansvar än någon annan för den situation som råder i landet. Av de 47 år som det nya Rumänien har existerat har liberalerna suttit vid makten i 28 år. De bär också huvudansvaret för erövringen av fyrkanten: detta var i första hand deras program, och de uppmanade de konservativa att genomföra det. Nu strävar liberalerna med all kraft efter att få makten, och tar på sig att ”lösa” jordbruksfrågan och reformera valsystemet, och tillsammans med de konservativa ger de vaga men lockande löften till judarna. Men varken genom sin sammansättning eller genom sina traditioner kan det rumänska liberala partiet lösa upp eller skära igenom de feodala bojor som hindrar landets utveckling.
I Makedonien avskaffades de feodala jordbruksförhållandena genom en yttre katastrof: när de turkiska bejerna drevs ut (och hälften av bönderna dödades!) gjorde Balkankriget slut på feodalismen i Makedonien. När det gäller Rumänien har Balkankatastrofen bara förvärrat landets interna problem, utan att kunna lösa dem. I Rumänien innehas inte makten av en turkisk härskarkast utan av en inhemsk rumänsk kast. Ingen yttre katastrof kan förstöra den. Å andra sidan kan man med säkerhet säga att hela den politik som förs av denna härskande kast, både i dess konservativa och liberala varianter, snabbt leder landet mot en inre katastrof.
Kievskaja Mysl nr 261,
21 september 1913
Under sin kamp mot arbetarrörelsen tar den rumänska liberala oligarkin till den metod som aldrig har svikit den, nämligen korruption. Det kan knappast finnas något annat land i världen där politisk korruption, i alla dess former, har spelat en sådan roll som i Rumänien. Det främsta verktyget för korruption är den oproportionerligt stora statsbudgeten.
Det finns ingen politiskt och moraliskt oberoende intelligentsia här. I ett land med en fattig bondebefolkning och en svagt utvecklad industri knyter intelligentian naturligt an till statsapparaten. Och den styrande oligarkin drar alla möjliga fördelar av denna situation och kväver varje självständig tanke- eller samvetsrörelse bland de intellektuella i sin linda. Bidrag stipendier, löner och pensioner är obegränsat tillgängliga. Den blivande advokaten, läkaren, läraren eller författaren vänjer sig redan vid skolbänken vid att se fram emot att stå på statens lönelista. En rumänsk läkare kan sakna erfarenhet, kunskap eller förmåga – det gör inget, de hittar en plats åt honom; om ingen plats är ledig uppfinns en särskild tjänst åt honom, som biträdande assistent till den kommunala fluginspektören. Ett stort antal studenter arbetar som agenter för den hemliga polisen, och detta yrke, i vilket den allmänna opinionen bara ser en av formerna för statlig försäkring mot fattigdom, betraktas inte som skamligt. När demokratiskt oppositionella tendenser började visa sig bland lärarna, tog oligarkin snart hand om dem genom att sätta lärarna som ansvariga för böndernas kreditföreningar, som är beroende av den statliga jordbruksbanken. Den härskande kasten är alltid på sin vakt för att säkra sin dominans över samhället, och förgiftar varenda organisation och institution, alla organ för den allmänna opinionen och alla ”fria” yrken med en anda av koppleri och svindleri. Oligarkin närmade sig arbetarfrågan beväpnad med denna ofelbara metod.
År 1900 införde den liberala regeringen en lag om att inrätta obligatoriska skråorganisationer som skulle omfatta både arbetsgivare och arbetstagare. Syftet med denna lag var att skapa avlönade poster för arbetarklassens intelligentsia i dessa skråorganisationers administrationer, för att på så sätt demoralisera de avancerade arbetarna och lämna massorna hjälplösa. Men detta rumänska ”Zubatov”-knep lyckades inte med arbetarna, på samma sätt som det också har misslyckats på andra ställen. Under de första åren som skråorganisationerna existerade uppstod en oöverstiglig fientlighet mellan arbetsgivarna och arbetarna, och denna fientlighet ledde till att det utvecklades en fackföreningsrörelse inom de obligatoriska blandade organisationerna. Händelserna under den ryska revolutionen [1905] gav en kraftfull knuff, som genast förde ut den rumänska arbetarrörelsen på en bredare väg.
Under direkt påverkan från tragedin den 9 januari kallade en grupp arbetare i Bukarest, som redan var anslutna till den spirande rumänska socialistiska rörelsen, till ett massmöte i solidaritet med det ryska folket. Polisen försökte förhindra det, men mötet ägde ändå rum och var enormt framgångsrikt. Arbetarnas moral steg. Ett nummer av en socialistisk tidning publicerades. Vid denna tidpunkt anslöt sig Christian Rakovskij till arbetarrörelsen och blev genast en av dess ledare.
Rakovskij är inte rumän utan bulgar, från den del av Dobrudzja som enligt Berlinfördraget tillföll Rumänien. Han studerade vid en bulgarisk gymnasieskola, relegerades för socialistisk propaganda och studerade vid universitet i södra Frankrike och det fransktalande Schweiz. I Genève kom Rakovskij i kontakt med en grupp ryska socialdemokrater som leddes av Plechanov och Zasulitj. Hädanefter hade han nära kontakter med den ryska marxistiska intelligentsian och några år senare arbetade han aktivt med rysk politisk litteratur under pseudonymen ”C. Insarov”. Hans kontakter med ryssarna ledde till att han 1894 förvisades från Berlin. Efter sin examen begav han sig till Rumänien, hans officiella hemland som han dittills inte haft någon anknytning till, och gjorde sin militärtjänstgöring som arméläkare. Därefter började en period då han fick förstahandskunskap om Ryssland, och det gick snabbt så långt att Rakovskij år 1900 förvisades från Petersburg efter en månads vistelse i huvudstaden. Vid den här tiden verkade den ökände provokatören Gurovitj i Petersburgs litterära kretsar. Bland annat ägnade sig Gurovitj vid den här tiden, och med stor framgång, åt verksamhet för landsförvisade och fängslade författare, av vilka han tidigare hade fått en viss summa pengar för att smörja en möjligen påhittad högt uppsatt släkting till sig. Gurovitj fick också pengar av Rakovskij för att betala sin ”släkting”, och som ett resultat av denna transaktion återvände Rakovskij 1901 obehindrat till Petersburg och stannade där i mer än ett år. Efter ytterligare två år i Frankrike, där han redan tidigare hade gjort sig accepterad i socialistiska kretsar, reste Rakovskij 1903 återigen till Rumänien.
År 1905, efter solidaritetsmötet med det ryska folket, grundade Rakovskij tillsammans med några avancerade arbetare och med Ghereas ständiga medverkan i veckotidningen Rominia Muncitoare. Under inverkan från Ryssland höll strejkrörelsen vid den här tiden på att anta masskaraktär, och spred sig från hantverksverkstäderna till de statliga företagen; arbetarna i de statsägda tobaks- och tändsticksfabrikerna gick i strejk, postarbetarna likaså, och till och med poliserna vände sig till Rominia Muncitoare med en begäran om att organisera en strejk för dem. Kampen inom skråorganisationerna blev extremt intensiv. Deklasserade och korrumperade arbetare, som med hjälp av arbetsgivarna och myndigheterna hade blivit en skråbyråkrati, inledde en kampanj mot den självständiga arbetarrörelsen. Kampanjens höjdpunkt var när skråbossarna med stöd av polisen angrep ett arbetarmöte som Rakovskij hade sammankallat i Constanța. En regelrätt strid utspelade sig, som slutade med att polisen förde talaren, täckt av blod, till polisstationen. Denna affär väckte ilskna protester från arbetare i hela landet. Men sedan kom det fruktansvärda bondeupproret (mars 1907) och det ojämförligt mer fruktansvärda undertryckandet av detta uppror.[118] Dessa händelser satte punkt för arbetarrörelsens första period.
De underliggande orsakerna till de periodiskt återkommande bondeupproren i Rumänien var de förhållanden av livegenskap som rådde på landsbygden. Det är inte svårt att se inflytandet från bonderörelsen i Ryssland i utbrottet 1907. Men den omedelbara stimulansen till revolten var de rumänska liberalernas antisemitiska demagogi, som hetsade bönderna mot de judiska arrendatorer som var så talrika i Moldavien. Till en början, så länge rörelsen hade en till det yttre antisemitisk karaktär, gjorde inte administrationen något för att hindra den. Men mycket snart utvidgade den sin uppmärksamhet från de judiska arrendatorerna även till de kristna, som mestadels tillhörde det liberala partiet, och från dem vände den sig mot jordägarna själva. Bönderna slog sönder godsen, beslagtog eller förstörde godsägarnas egendom och massakrerade den administrativa personalen; en hel del människor dödades.
Liberalerna var naturligtvis livrädda för dessa stämningar, som de själva hade skapat genom sin oligarkiskt feodala regim och satt i rörelse genom sina antisemitiska besvärjelser. I egenskap av styrande parti såg de naturligtvis som sin första uppgift att upptäcka ”anstiftarna”. Dessa fann de utan svårighet bland medlemmarna i det arbetarparti som då höll på att bildas. Redan vid denna tid stod Rominia Muncitoare i centrum för ett antal arbetargrupper som bedrev politisk agitation och ägnade stor uppmärksamhet åt jordbruksfrågan. Men dessa arbetargrupper hade varken kraft eller tid att ”förbereda” ett bondeuppror som omfattade både Moldavien och Valakiet. Det hindrade inte på något sätt den liberala regeringen från att inleda ett våldsamt angrepp mot arbetarpartiet. Flera hundra ”utlänningar” förvisades för alltid från Rumäniens gränser – däribland även, förutom äkta utlänningar, några av de rumäner från Transsylvanien som är mycket talrika här, och förutom alla judar som var involverade i rörelsen, även alla de vars papper inte var i perfekt ordning. Bland dem som utvisades fanns till exempel bröderna Hoppe, tjecker som var födda i Rumänien och hade gjort sin militärtjänst här, den judiske poeten Barbu Lazareanu, bröderna Gebar, av tyskt ursprung men rumänska medborgare i andra generationen, Leonardo Paukerov, född i Ryssland, Vasilij Anagnoste, vars far var grek, etc., etc. Men oligarkins värsta handling var förvisningen av Rakovskij – underofficer i den rumänska armén och medlem av Constanțas distriktsråd, vars far flera gånger hade valts till stadsfullmäktig i Mangalia. Rakovskijs förvisning förbereddes genom en kampanj i regeringspressen, där man förklarade att Rakovskij, som var född i Bulgarien, endast ”av misstag” hade antagits i den rumänska armén, och samtidigt anklagade honom för ett antal brott: att ha välkomnat Potemkins matroser, att ha kämpat för politiska rättigheter för folket i Dobrudzja, att ha organiserat strejker bland rumänska arbetare i den bulgariska industrins intresse[!], att ha förberett bondeupproret och slutligen att ha varit ... agent för den ryska generalstaben! Den sistnämnda anklagelsen går bara att förstå till fullo om man erinrar sig att Rakovskij är författare till ett välkänt verk (på bulgariska) med titeln Ryssland i öst, där han framträder som en kompromisslös motståndare till Rysslands politik i Främre Orienten.
De stannade inte vid bannlysningar. I all hast antogs diskriminerande lagar, som riktades mot rörelsen i sin helhet. För detta ändamål utnyttjade den liberala regeringen det mordförsök på premiärminister Brătianu som en arbetare vid namn Jelea gjorde 1909 – en händelse som naturligtvis inte hade något som helst samband med arbetarpartiet, även om det av allt att döma inte var utan att den politiska polisen hade haft ett finger med i spelet. År 1910 antogs en lag som helt avskaffade föreningsrätten för järnvägsarbetare. Genom en annan lag blev varje brott mot vad som kallades ”frihet att arbeta” belagt med stränga straff (upp till två års fängelse). Administrationens praxis var naturligtvis helt i linje med den liberala regimens allmänna anda. De konservativa, som kom till makten 1911, förde en mer försonlig politik gentemot arbetarna. De började till och med införa sociallagstiftning och antog lagar om socialförsäkringar, som dock samlade hela förvaltningen av försäkringsinstitutionerna i statens händer.
Under tiden fortsatte arbetarrörelsen att utvecklas. För de rumänska arbetarna blev Rakovskijs återkomst till Rumänien inte bara en politiskt intressant fråga – i honom hade de förlorat en ledare med enastående energi, vida utsikter och internationell erfarenhet – utan också en hedersfråga. En femårsperiod av outtröttlig kamp inleddes för att få Rakovskij att återvända, och i denna kamp, som oförtröttligt inspirerades av Dobrogeanu-Gherea, saknades inte dramatiska episoder och till och med blodiga sammandrabbningar. Rakovskij inledde sin exilperiod med att publicera en pamflett på franska, där han gisslade La Roumanie des bojards (bojarernas Rumänien), tecknade en bild av de sociala och politiska förhållandena i landet, och med hjälp av dokument som återgavs i faksimil berättade den förfärliga historien om hur han hade blivit förvisad. I samförstånd med sina rumänska vänner beslöt han att återvända till Rumänien illegalt, för att på så sätt tvinga domstolarna att pröva hans fall. Han greps i Caineni, och eftersom gripandet omgärdades av stort hemlighetsmakeri spreds ett rykte om att Rakovskij hade mördats. Till följd av detta rykte hölls ett stormigt arbetarmöte i Bukarest, som slutade i en blodig sammandrabbning med polisen på stadens huvudgata, bara 100 meter från det kungliga palatset; det fanns dussintals sårade på båda sidor. Men den liberala regeringen förvisade bara Rakovskij igen, utan att hans fall togs upp i domstol.
År 1911 reste Rakovskij ännu en gång in i Rumänien och lyckades den här gången ta sig till Bukarest. Vid makten satt då ett konservativt ministerium under ledning av Carp. Men Carp ville inte heller ha några ”otrevligheter”. Han sade, att de nödvändiga formaliteterna inte hade iakttagits när Rakovskij hade landsförvisats första och andra gången, och innan Rakovskij kunde överklaga måste han landsförvisas en tredje gång – i vederbörlig ordning och på rätt sätt. Rakovskij bosatte sig i Sofia och sysselsatte sig med att ge ut dagstidningen Napred, där han förde en lysande kampanj mot den bulgariska imperialismen, som då stack upp sitt huvud med hjälp av en överenskommelse med Turkiet. Under tiden fortsatte kampen för att Rakovskij skulle få återvända till Rumänien. De konservativas motstånd mot detta krav blev svagare. De var rädda för att liberalerna skulle komma tillbaka till makten, ett parti som var mycket starkare och bättre organiserat än deras eget, och började fundera på om det inte vore en bra idé att spela ut socialisterna mot liberalerna. Allmänhetens uppmärksamhet riktades vid denna tid mot ”spårvagnsaffären”, som var skandalös även med rumänska politiska mått mätt. När liberalerna hade makten inrättade de ett kommunalt spårvägsbolag. Staden bidrog med 60 miljoner franc och en privat grupp liberaler med endast 5 miljoner. Men vinsten skulle delas lika mellan de två delägarna, och hela ledningen av verksamheten lades i händerna på den privata klicken. Den indignation som denna affär väckte var utbredd, och de konservativa försökte utnyttja den och gjorde i detta syfte närmanden till de demokratiska delarna – och det avgjorde Rakovskijs öde. Han fick komma tillbaka till Rumänien för att försvara sina intressen inför domstolen, och domstolen återställde hans rättigheter som rumänsk medborgare.
Under 5 år hade arbetarpartiets hela liv kretsat kring Rakovskij-fallet. Det fanns inga förfalskningar som de liberala institutionerna (ministeriet, prefekterna, kommunerna) inte var beredda att sprida i sin strävan att krossa denne man, i vilken de med rätta såg en farlig motståndare. Desto större var effekten på arbetarnas moral av den seger de hade vunnit.
En viktig roll i denna kampanj spelades av Adeverul, en framstående Bukaresttidning som utkom i flera upplagor varje dag. Utgivare av Adeverul var Mille, som på sin tid hade varit en av de första medlemmarna i socialistpartiet under dess inledande fas. De flesta av skribenterna på Adeverul hade en liknande politisk bakgrund. Till skillnad från resten av den socialistiska intelligentian hade denna grupp inte gått över till det liberala partiet, utan försökte behålla en oberoende ställning som medarbetare på en demokratisk tidning som, samtidigt som den var självständig, hade kopplingar till socialistpartiet. I detta land med oansvariga klickar och underordnade anhängare är det ännu svårare än någon annanstans för ett ”oberoende” demokratiskt organ att överleva. Oppositionen mot liberalerna förvandlades snart till politiskt samarbete med de konservativa, främst med anhängarna till Take Ionescu, det vill säga med deras minst ”rena” grupp. Så länge liberalerna satt vid makten doldes tvetydigheten i Adeveruls politiska roll av dess allmänt oppositionella ton. Men när de konservativa kom till makten, och särskilt när de – till stor del efter påtryckningar från liberalerna – gav sig in i det galna militära äventyr som var avsett att skapa dödlig fiendskap mellan Rumänien och Bulgarien och göra Rumänien till en marionett i händerna på sina stormaktsgrannar, tvingades Adeverul att otvetydigt och tydligt svara på frågan: ”Vad tror du på?” I stället för att i namn av demokratins mest elementära principer gå ut mot reaktionens krigsplaner, beväpnade sig Adeverul med en stor mässingstrumpet av vanlig modell, på vilken de under hela året spelade ”demokratiska” variationer på den krigiska chauvinismens tema. Tidningens uppgift var att göra den allmänna opinionen bekant med den då helt främmande idén att erövra fyrkanten. I sin otåliga ivergick Adeverul så långt att den framställde det nattliga inbrottet i en oförsvarad provins som ett fullbordande av en stor mission för universell försoning, och till och med som ett genomförande av ett beslut … från socialistkongressen i Basel! Det ledde till en våldsam brytning mellan arbetarrörelsen för demokrati och denna principlösa tidning, som Europas telegrambyråer ofta hade citerat som demokratins och socialismens organ.
Av de 250.000-300.000 industriarbetarna i Rumänien – inklusive dem i hantverksverkstäder, storskalig industri, gruv- och metallurgikoncerner och företag som tillhörde staten – var i slutet av 1912 omkring 14.000 organiserade i fackföreningar. Partiet är organisatoriskt baserat på dessa fackföreningar. Men det vore helt fel att bedöma arbetarpartiets politiska betydelse enbart utifrån dessa siffror. Den är ojämförligt mycket större. I Rumänien finns det ingen borgerlig demokrati värd namnet. Arbetarpartiet konfronteras direkt med den härskande oligarkin. Grunden under dem båda är densamma: en landsbygd i slaveri, med instabila förhållanden i jordbruket som ständigt hotar att explodera. Denna sociala grund, översållad med minor, är en källa till stor svaghet för den privilegierade oligarkin, och ger samtidigt ett fördelaktigt politiskt gensvar för den agitation som arbetarpartiet bedriver. Samma inflytande har den judiska frågan och av den nyligen uppkomna bulgariska frågan. Allt detta ger anledning att förvänta sig att det unga arbetarpartiet kommer kunna ge ett viktigt bidrag under den interna kris som Rumänien närmar sig.
Kievskaja Mysl nr 252,
12 september 1913
Som vi har sett har den period då socialism har varit en angelägenhet för intelligentsian för länge sedan tagit slut i Rumänien. Men de band som förenade arbetarpartiet med vissa partilösa element som en gång i tiden tillhörde det gamla socialistpartiet överlevde. Dessa band bryts nu inför mina ögon, i den ytterst passionerade polemik som förs mellan arbetartidningen Rominia Muncitoare och den demokratiska tidningen Adeverul i frågan om den rumänska regeringens och de styrande partiernas agerande under de senaste händelserna på Balkan.
Precis som ett antal andra framstående konservativa ledare (Carp, T. Rosetti, etc.), härstammar Rumäniens nuvarande regeringschef Titu Maiorescu, från det litterära sällskapet Junimea (Ungdom). Här i Rumänien utförde det den uppgift som i Ryssland utfördes av ledarna för den epok som började med Lomonosov och kulminerade med Pusjkin, Gogol och Bjelinskij – uppgiften att skapa ett litterärt språk, slå fast grundläggande nationellt kulturella och estetiska begrepp och utveckla former och metoder för litterärt skapande. En process som i väst spreds över århundraden och som i Ryssland fyllde ett sekel, genomfördes här under en extremt kort period – under en enda generation.
Junimea grundade sig på de stora nationella poeterna Alecsandris och Eminescus verk och kämpade framgångsrikt för det nationella språkets rättigheter mot det franska inflytandet, som utgick från Racine och Corneille och inte från den valakiska bondens vardagsspråk, och mot den karikatyriska ”romerska” tendens som förklarade rumänernas historia som en rak linje som utgick från varghonan som ammade Romulus och Remus.
Junimea utförde sitt arbete i en konservativt nationell anda, och mötte ett bestämt motstånd från en radikal ”upplysningstendens”, vars kulturhistoriska roll motsvarade Europas ”1800-tal” eller Rysslands ”1860-tal”. Men eftersom upplysningen kom sent till Rumänien, tog den redan från början sin utgångspunkt från de teoretiska teser som marxismen tillhandahöll. Och vid denna tid låg den rumänska upplysningens män långt före utvecklingen, och gjorde det till sin uppgift att skapa nya begrepp för de nya idéer som de införde i vardagslivet, skapa nya ord – kort sagt, delta i utarbetandet av ett rumänskt litterärt språk. Den ledande rollen i Rumäniens upplysningstid spelades av Dobrogeanu-Gherea. Det är på sin plats att här ge den ryske läsaren en, om än ytlig, inblick i denna enastående mans biografi.
Konstantin Dobrogeanu-Gherea föddes 1855 i Slavjanka, i provinsen Jekaterinoslav, i en judisk familj som hette Katz. Han tvingades lämna gymnasiet i Jekaterinoslav och studerade i Charkov för att få sin studentexamen, började sedan på den naturvetenskapliga fakulteten och anslöt sig redan vid 17 års ålder till den revolutionära kretsen kring Kovalik, Bogoljubov och Govorukha. När rörelsen ”gå till folket” inleddes, åkte Gherea med sina vänner Aptekman och Kuljasjko, som senare dog i Ploiești, tillbaka till Slavjanka, där de öppnade en smedja. Efter en tid anslöt sig några andra propagandister till dem. Organisationen drog dock till sig polisens uppmärksamhet innan den hade lyckats få fotfäste bland bönderna. Tillfälligtvis återvände då ”smederna” till Charkov. Gömd för polisen tog sig Gherea sedan till provinsen Taurien, där läraren Brandsyner, som senare hängdes i Kiev tillsammans med Osinskij, redan vid den tiden arbetade i en av de tyska kolonierna.[119]
Men efter bara tre månader i Kiev var Gherea tvungen att rädda sig själv genom att fly. I mars 1875 korsade han gränsen mellan Ryssland och Rumänien tillsammans med ett gäng smugglare. Vid den tiden hade han ingen aning om att Rumänien skulle bli hans andra hemland. Utfattig tillbringade han flera dagar i sällskap med luffare. I Iași hittade han sin vän Kuljasjko och fick med hans hjälp jobb i en skomakarverkstad. När han fick lite pengar från Ryssland reste han till Schweiz, arbetade en tid i en smedja i Bern och flyttade sedan till Genève, där han anslöt sig till en rysk socialistgrupp. I maj 1875 åkte han tillbaka till Rumänien, till Iași, för att transportera ryska verk som hade publicerats utomlands till Ryssland. Det var i detta syfte som han först etablerade kontakter med unga rumänska radikaler. Den hösten dök några nya emigranter upp i Iași: Tjubarov, som senare hängdes i Odessa under namnet ”Kaptenen”, och bröderna Arkadatskij. Denna grupp var extremt fattig. En gång arbetade de med att gräva hål i marken på en byggarbetsplats. Gherea återvände till sitt jobb i verkstaden. Det var under den här perioden som han gifte sig med en rumänsk kvinna. Strax därefter var det meningen att han skulle åka som propagandist till Anatolien, till Nekrasovtsi, men denna resa blev inte av, och på inrådan av vänner i Bukarest flyttade Gherea till Rumäniens huvudstad. Här öppnade han tillsammans med den ryske emigranten Zjebunov ett litet företag för metallbearbetning. Vid den här tiden var Bukarest centrum för bulgariska revolutionärer: där bodde den berömde makedonske aktivisten och bulgariske poeten Botev och Bulgariens blivande diktator Stambulov. Tack vare Gherea och Russel bildades en rumänsk socialistisk studiegrupp i Bukarest, från vilken framstående män som Stăuceanu, Istrati (senare minister), etc härrörde. Metallbearbetningsföretaget blomstrade inte; Gherea flyttade till Ploiești och tog jobb som montör. Snart bildades en ny krets av ryska emigranter på den platsen.
Men nu började Rysslands och Rumäniens krig mot Turkiet. I väntan på den ryska arméns ankomst skingrades emigranterna från Ploiești – en del lämnade landet, andra begav sig till Bukarest eller andra städer som låg långt från den väg som armén skulle följa. Men Gherea kunde inte lämna Ploiești, eftersom hans fru väntade barn. Utrustad med ett amerikanskt pass i Robert Jenks namn stannade Gherea där han var, fast besluten att ta chansen. Armén anlände och en officer från den ryska underhållstjänsten inkvarterades i huset där Gherea bodde. Officeren såg hur fattigt denna familj med utbildade människor levde och föreslog att Ghereas fru skulle ta på sig arbetet med att tvätta linnet till militärsjukhusen. Gherea improviserade ett speciellt torksystem och hade snart hand om tvätten för de ryska fältsjukhusen i Bacău, Ploiești och Brăila, dit han flyttade med sin familj. Andra som flyttade till Brăila var dr Alexandrov (Vasilij Ivanovskij), Codreanu, Russel, Arbore (Ralli), etc. Medan linnet tvättades och torkades pågick hetsiga diskussioner om Rysslands framtid. I dessa diskussioner, som naturligtvis fördes på ryska, intogs huvudrollen av medborgaren Robert Jenks från andra sidan Atlanten. En rysk officer som bodde i närheten uppmärksammade överste Merklin, som förde befäl över militärpolisen, på tvätteriets ”entreprenörs” misstänkta karaktär. En utredning inleddes omedelbart. Merklin gjorde förfrågningar, lärde känna Jenks personligen och upptäckte utan svårighet vem som dolde sig bakom detta namn. Merklin såg till att Jenks kallades till Constanța med hjälp av ett falskt telegram i Röda Korsets namn, arresterade honom där och skickade iväg honom med båt till Ryssland (1878). Först efter flera veckor fick Ghereas hustru och vänner veta vart han hade tagit vägen, efter att ha diskuterat ärendet med en representant för Röda Korset. Den rumänska regeringen vände sig till de ryska myndigheterna för att få en förklaring till denna lömska arrestering som genomfördes på rumänskt territorium, men fick till svar ”Vi känner till allt om den här frågan”, vilket innebar en rättfram uppmaning att avstå från att blanda sig i det hela. Gherea spärrades in i Peter-Paulfästningen; han identifierades som den Katz som var inblandad i den ”stora rättegången” (”Fallet med de 193”) och dömdes till livstids exil i bosättningen Mezen.[120] Rättegången påskyndades tack vare ett ingripande av baron Benkendorf, som då var chef för Röda Korset (han blev senare ambassadör i London): baronen pekade på de stora tjänster som Jenks utförde för de sjuka och sårade soldaterna och insisterade på att skicka honom 600 francs från Röda Korsets tillgångar. Dessa pengar gjorde det möjligt för Gherea att tillsammans med en annan landsflyktig, Preferanskij, fly från Mezen på ett fiskefartyg som tog dem till Norge. I september 1879 var Gherea tillbaka i Rumänien – den här gången för att stanna där för gott. Han blev . . . innehavare av järnvägsstationens restaurang i Ploiești. Den rumänska regeringen lät honom få arrendera restaurangen för att ge ”materiell hjälp till emigranter från Bessarabien” – i själva verket gick restaurangens inkomster under Ghereas ledning till stor del till att hjälpa den ryska revolutionära rörelsen och det rumänska socialistpartiet. Och vid samma tid inledde han sitt socialistiska arbete, och senare också sitt arbete som litteraturkritiker, på rumänska. Några av Ghereas bästa artiklar, som gjorde honom enormt populär i Rumänien, skrevs med jämna mellanrum på ett restaurangbord, mitt i kaoset av restaurangräkningar som skulle betalas, tågvisslor som tjöt och skramlet från knivar och gafflar.
År 1880 utkom, under signaturen ”Caius Gracchus”, Ett öppet brev till premiärminister I. Brătianu, den första redogörelsen för socialismens idéer skriven på rumänska. Det kom från Ghereas penna. Strax därefter publicerade Gherea en bok, ”Vad vill Rumäniens socialister?”, i vilken det socialdemokratiska programmet presenterades på ett systematiskt sätt, redan i en mer eller mindre marxistisk anda. I ett antal publikationer, som kom ut med hans hjälp eller under hans ledning, publicerade Gherea därefter en rad artiklar om frågor inom politisk ekonomi och socialistisk teori. Under åren 1882-84 gav en grupp rumänska intellektuella som hade samlats kring Gherea ut en tidskrift för att popularisera vetenskapen som, i en hyllning till Tjernysjevskijs Sovremennik, fick titeln Contemporanul. I denna tidskrift publicerade Gherea sitt arbete inom litteraturkritik, som har gjort honom känd långt utanför de socialistiska grupperna. En polemik som är berömd i Rumäniens idéhistoria utspelade sig mellan Gherea och Maiorescu (som 1913 blev Rumäniens premiärminister) om konstens sociala betydelse. Ghereas bidrag på sidorna i Contemporanul präglades av kraft och briljans. Den rumänske historikern Iorga, vars inställning till Gherea är trefaldigt fientlig – som populistisk reaktionär, som nationalist och som en nästan patologisk antisemit – hävdar att den fråga som Gherea ställde om konstens sociala betydelse ”hade mycket lite att göra med det rumänska folkets utveckling”, men samtidigt tvingades, helt motsägelsefullt, erkänna att ”den unga generationen nästan alla tog Ghereas parti och vände sig bort från den värdige Maiorescu, som i ungdomens ögon redan hade upphört att vara den rumänska kulturens berömda ledare och blivit en utpräglad metafysiker.” Genom att på detta sätt försöka radera Gherea ur det rumänska folkets utvecklingshistoria, raderar Iorga samtidigt hela den rumänska ”upplysningepoken” och hela 1880-talets unga generation, som inte var den sämsta i raden av generationer inom den rumänska intelligentian.
Rörelsen utvecklades så mycket att den kunde stödja en socialistisk dagstidning och till och med erövra platser i parlamentet för några socialistiska deputerade. Vid den internationella socialistkongressen i Zürich 1893 representerades det rumänska socialistpartiet av en mycket imponerande delegation. Ändå rådde det inget tvivel om – och Gherea hade inte ens på den tiden fel på denna punkt – att 1880-talets rumänska socialism saknade en egen social bas: det fanns några arbetare, de flesta av utländskt ursprung, men proletariatet existerade inte som klass. Det var just denna omständighet som gjorde att marxismen kunde få en omfattande spridning bland intelligentsian – som ett teoretiskt system, inte som ett vapen i klasskampen. Den inre motsägelsen i en situation som denna måste förr eller senare visa sig. Men innan intelligentsian bröt sina band med marxismen försökte den, utan att avvika från läran, finna ett utlopp för sina ansträngningar på den av livegenskap plågade rumänska landsbygden. Utåt sett verkade det som om de hade anmärkningsvärda framgångar, men just därför blev episoden ödesdiger för hela rörelsen.
Under loppet av några månader 1898–99 uppstod 600–700 socialistiska klubbar i byarna. Det var naturligtvis inte den marxistiska läran som lockade bönderna, och inte det socialistiska idealet som väckte dem, utan frågan om jord. Av denna anledning var bonderörelsen ännu mer skrämmande i den härskande jordägaroligarkins ögon. De hade obekymrat tittat på så länge intelligentsian var upptagen av diskussioner om socialism på städernas neutrala mark. Men de blev rasande när de såg bonderörelsens snabba tillväxt. En av redaktörerna för den socialistiska tidningen Den nya världen, Ficsinescu, och en arbetare vid namn Banghereanu, en av rörelsens ledare, arresterades och utsattes för den mest skamliga behandling av polisen. Till råga på allt dömdes de för … ”svindleri” (på grund av att det gjordes insamlingar för politiska ändamål i bondeklubbarna) och berövades sina medborgerliga och politiska rättigheter. Jag träffade Ficsinescu i Ploiești, i Ghereas hus. Efter de slag han hade fått utstå – slag som blev värre för honom genom tidigare vänners ovärdiga beteende – åkte han till Belgien, studerade vid en teknisk högskola där och är nu en av den rumänska oljeindustrins mest uppskattade ingenjörer. . . . Denna dramatiska episod klargjorde i ett slag de politiska förhållandena; den visade för intelligentsian att oligarkin av bojarer och ciocoi inte alls var benägen att göra sig lustig över saker och ting när det var grundvalarna för deras styre som stod på spel, och att intelligentsian följaktligen måste vara beredd på en kamp på liv och död om den valde vägen med agitation bland bönderna. Därmed var saken avgjord. Intelligentsian saknade politiska traditioner och kampvana, och retirerade. Medan Ficsinescu och Banghereanu fortfarande satt i fängelse, inleddes intelligentians övergång från det socialistiska till det liberala lägret, under täckmantel av ”revisionistiska” teorier. . . .
Detta var år av intensiv litterär aktivitet från Ghereas sida. År 1892 publicerade han två volymer med sina artiklar om litteraturkritik och vetenskapliga ämnen (senare tillkom en tredje volym), och började ge ut en tidskrift kring vilken de mest framstående konstnärliga och vetenskapliga krafterna i Rumänien samlades. En pamflett som han publicerade under denna period, om den materialistiska historieuppfattningen, översattes till franska, bulgariska och serbiska. I en serie artiklar signerade ”gammal socialist”, som senare sammanställdes i pamflettform, gjorde Gherea samtidigt upp räkningen med sina tidigare kamrater som hade gått över till fiendelägret. Hans studier av Taras Sjevtjenko och Max Stirner översattes till franska och bulgariska. Tillsammans med hans pamflett Socialism och anarkism, publicerades arbetet om Stirner, också på ryska.
Det idealistiska kapitlet i den rumänska intelligentsians historia var avslutat. På en fråga i parlamentet om risken för att socialister skulle tränga in i det liberala partiet svarade den gamle liberale ledaren Sturdza att det inte fanns någon fara, ty det som hände var att ”unga människor med stora hjärtan” (tenerimea generoasa) hade befriat sig från sin förälskelse i socialismen, och nu skulle arbeta för nationens välbefinnande. Det var under namnet ”de storhjärtade” som socialismens flyktingar skrev in sig i Rumäniens politiska historia. Från deras led kom journalister, deputerade, prefekter och ministrar, men de hade inget som helst inflytande på det ”liberala” partiets reaktionära och godsägarvänliga politik. Många av dessa Paulus förvandlades till fullfjädrade Saul. Bland dem fanns till exempel Nadejde, en gång Ghereas närmaste medarbetare, författare till många socialistiska verk, redaktör för Contemporanul – och nu en professionell socialistätare och stridbar antisemit. De ”storhjärtade” stannade kvar på sina ansvarsfulla poster även när det liberala partiet, som då satt vid makten, 1907 genomförde ett fruktansvärt förtryck av den upproriska bondebefolkningen och krossade arbetarklassens unga organisationer.
Så snart massorna började röra på sig, kastades alla de konstitutionella garantier som de rumänska bojarerna brukade skryta med överbord. Den rumänska konstitutionella rättens cyniska filosofi har (1907) formulerats allra bäst av La Roumanie, organ för de konservativa demokraterna (den nuvarande inrikesministern Take Ionescus parti). ”Sedan några år tillbaka”, skrev tidningen, ”har vi i våra politiska partiers liv observerat att det i stort sett är omöjligt att följa den taktik som tidigare användes i vår kamp – nu, när massorna har börjat läsa, röra på sig och inbilla sig att de förstår något. För bara 20 år sedan var antalet män som var intresserade av politik bara en handfull, och vi kunde då tillåta oss lyxen – vilket för övrigt var dålig smak från vår sida – att ge våra tidningar en anarkistisk ton och uppträda som galna revolutionärer. Ingen tog vår kritik och våra protester på allvar, och alla förstod att det bara var ett slags ’jakobinism i morgonrock’. Men när den nya faktorn, nämligen massorna, dyker upp förändras allt i vårt politiska liv. Vår anarkistiska konstitution skulle falla direkt om den tillämpades bokstavligen. Ingen konservativ kan vägra att godkänna de åtgärder för att försvara ordningen som den liberala regeringen måste vidta, för att snabbast möjligt hindra de sabotörers verksamhet som hotar vårt land.” En av dessa åtgärder för att försvara ordningen bestod av att slakta 15.000 bönder – med ett, underförstått eller uttalat, godkännande från de ”storhjärtade”.
Den socialistiska intelligentsians epok slutade på ett bedrövligt sätt. Men, som vi vet, började massorna, efter att ha fått en knuff, sedan ”läsa, röra på sig och inbilla sig att de förstår något”. På arbetarrörelsens grundvalar uppstod ett nytt socialistiskt parti, som i Gherea redan från början fann en oersättlig teoretisk rådgivare och ett pålitligt ekonomiskt stöd. Det direkta politiska ledarskapet för det nya partiet övertogs av Christian Rakovskij.
Under denna andra verksamhetsperiod publicerade Gherea, förutom ett antal artiklar i arbetarpartiets tidning och i dess teoretiska månadstidning, sitt huvudverk med titeln Den nya livegenskapen. I detta verk analyserade han de jordbruksförhållanden som råder i Rumänien, som ekonomisk grund för landets samhällsgrupperingar, statssystem och politiska partier. Trots en fullt begriplig tystnadskonspiration från hela pressen, både den konservativa och den liberala, blev upplagan på 5.000 exemplar helt slutsåld, vilket med tanke på bokens strikt vetenskapliga karaktär och den rumänska bokmarknadens ringa storlek innebär att den var en helt utomordentlig framgång. Det politiska inflytandet av denna bok kommer att märkas fullt ut först nu, när jordbruksfrågan återigen har hamnat i förgrunden för landets politiska liv.
Kievskaja Mysl nr 236, 238,
27 och 29 augusti 1913
Inte någon annanstans avslöjas Rumänien så fullständigt och verkligt som i den judiska frågan. Kung Karl är stolt över att aldrig ha avvikit från den ”strikt konstitutionella” vägen. Den rumänska pressen åtnjuter stor frihet och använder då och då helt otroliga ”uttryck” när de skriver om kungen, utan att drabbas av några konsekvenser. I detta land tilltalas inte ministrar med ”ers excellens”. Politiska emigranter överlämnas inte. Men under denna förgyllda yta av politiska friheter döljer sig det verkliga, det sanna Rumänien – och även om det visar sig allra djupast i böndernas situation, så ses det mest levande i den judiska frågan.
300.000 rumänska judar betraktas inte som rumänska medborgare. De, deras fäder och deras farfäder föddes i Rumänien. De stod inte och står inte under någon annan stats beskydd. Ändå behandlas de som utlänningar i Rumänien. Den rumänske juden åtnjuter inget skydd från konstitutionen. Varje jude kan när som helst förvisas från landet som en kringvandrande vagabond. Familjer som har vuxit upp i Rumänien under flera generationer upphör aldrig att vara medvetna om att de bara är hyresgäster. Men det är inte hela sanningen. Samtidigt som staten utesluter judarna från medborgarregistret, så belastar den dem med alla de skyldigheter som följer av medborgarskapet. Judarna måste inte bara betala skatt, de är också skyldiga att göra militärtjänst. Trots att de förklarats vara utlänningar tjänstgör de i den rumänska armén. Staten förvägrar den judiske arbetaren, hantverkaren eller handlaren titeln rumänsk medborgare – en elementär rättighet som varje ficktjuv av rumänsk härkomst har – men samma stat kallade under den senaste mobiliseringen 30.000 rättighetslösa judar till fanorna.
Hela Rumänien avslöjas i landets judiska fråga. Böndernas underdåniga slaveri, parasitismen på statliga medel, bojarernas och ciocoiklickarnas styre – allt detta kröns av den rumänska judenhetens kvalificerade rättslöshet.
Rumänien styrs av Purisjkevitj. Han är herre över Rumäniens jord, han sticker armen upp till armbågen i statens kassakista, den sociala och politiska atmosfären här är fylld av hans själsliga och moraliska utandningar. Purisjkevitj ”hatar” judarna. Men det är en speciell sorts hat. Utan judar skulle Purisjkevitj inte klara sig. Och det vet han mycket väl. Han behöver judar. Men av vilken sort? Judar utan rättigheter, berövade sin individualitet genom att sakna rättigheter. Den här sortens judar måste fungera som mellanhänder mellan godsägaren Purisjkevitj och bönderna, mellan Purisjkevitj som politiker och hans anhängare – fungera som arrendator, ockrare, mellanhand eller korrumperad journalist. Han måste utföra Purisjkevitjs smutsigaste uppdrag – och Purisjkevitj har inga andra – och fortsätta med det. Men det räcker inte. Samtidigt som den rättslöse juden tjänar som den feodala utsugningens verktyg måste han samtidigt fungera som åskledare för de utsugnas vrede. Efter att ha lurat bonden och plundrat statens kassa, som har fyllts på av samme bonde, fullbordar Rumäniens Purisjkevitj sitt högsta öde när han från talarstolen eller i sin tidnings spalter ilsket fördömer den judiske arrendatorn, den judiske ockraren. . . . Detta är den rumänska antisemitismens i livegenskapen. Men det uttömmer inte frågan. I ett stagnerande samhälle där den ekonomiska utvecklingen är insnärjd i hinder, och bara gör långsamma framsteg, där får en mängd otillfredsställda krav olika grupper av människor att följa det minsta motståndets linje – antisemitismens linje. Ciocoi, de nya markägarna, som har köpt eller arrenderat bojarernas mark, försöker naturligtvis samla ocker på landsbygden i sina egna nationella, kristna, äkta rumänska händer. Judarna har drivits bort från landsbygden, och utgör nästan en tredjedel av befolkningen i Rumäniens städer. Hantverkaren, butiksinnehavaren, restaurangägaren, och med dem läkaren och journalisten, är förbittrade av konkurrensen från judarna. Advokaten, tjänstemannen, officeren är alla rädda för att judarna kommer att ta ifrån dem deras klienter eller ta över deras jobb om de får lika rättigheter. På landsbygden är läraren och prästen ombud för den nationalstatliga idé som är förbunden med livegenskapen, och försäkrar bonden att hans fattigdom och träldom beror på judarna. I den mån tidningar når bonden, så berättar de samma sak för honom. Antisemitismen har blivit statsreligion, det sista psykologiska kittet som håller samman ett genomruttet feodalsamhälle, som täcks över med guldglitter från en konstitution som i allt väsentligt bygger på privilegier.
Vid Berlinkongressen 1879 [egentligen 1878], då Europas diplomater ritade om sydöstra Europas karta med sina naglar, var en av deras viktigaste angelägenheter att ge det europeiska kapitalet obehindrat tillträde till de nybildade staterna. Nära knutet till detta var kravet på lika medborgerliga rättigheter, oavsett nationalitet eller trosbekännelse, och i artikel 44 i Berlinfördraget gjordes uppfyllandet av detta krav till ett villkor för att erkänna Balkanstaternas självständighet.[121] Detta ställde Rumänien inför nödvändigheten att inkludera sina 300.000 judar bland de medborgare som åtnjöt fullständiga rättigheter – annars skulle landet befinna sig utanför den internationella lag som fastställts i Berlin, och berövas även de minimala garantier som diplomatiska fördrag kan ge. Men de politiska klickar som styrde Rumänien ville inte höra talas om att judarna skulle beviljas medborgerliga rättigheter. Statens oberoende, att befästa dess internationella ställning – när och var har en feodal kast någonsin frivilligt offrat ens några av sina privilegier för sådana abstraktioner? Och så inleddes den tråkiga tvisten mellan ”Europa” och den rumänska regeringen om de rumänska judarnas öde.
Detta är en av de mest intressanta sidorna i Europas diplomatiska historia. Varken genom sina familjetraditioner eller genom sin situation som kung i Rumänien (han var då fortfarande ”furste”) kunde Karl kallas judevänlig. Han var uppriktigt upprörd över att erkännande av honom som oberoende furste av Rumänien skulle göras beroende av ödet för några judar som hittills hade levt där utan rättigheter och lika gärna kunde fortsätta att leva så – men genom sina kontakter med europeiska diplomater insåg han att det inte fanns något att göra åt saken; eftergifter måste göras. Kungens far, Karl-Anton av Hohenzollern-Sigmaringen, som inte lämnade sin son utan råd och som också fungerade som en länk mellan honom och hans mäktiga släkting i Berlin, skrev till kungen av Rumänien redan 1868, tio år före Berlinkongressen, då frågan om Rumäniens judar togs upp av Europas diplomater, på grundval av artikel 46 i Parisfördraget:[122] ”Jag har redan uttryckt min åsikt att alla dessa judiska angelägenheter utgör ett noli me tangere.[123] Faktum är en barnsjukdom i Europa, men eftersom det är ett faktum måste det erkännas; ingenting kan göras åt det, eftersom hela Europas press står under judarnas finansiella herravälde. Med ett ord, den penningstarka judendomen är en stormakt, vars gunst kan vara till nytta och vars fientlighet är mycket farlig…”
Den gamle feodalisten ser med mystisk skräck på finanskapitalets makt, som för honom är identisk med judendomen; för båda dessa Hohenzollern, far och son, är inte den judiska frågan en fråga om ödet för eländiga utstötta som lever i de moldaviska städernas smutsiga förorter, utan uteslutande en fråga om avtal med Rothschilds och Bleichröders, ”som har den europeiska pressen till sitt förfogande”.
Pogromer eller rättsliga och administrativa övergrepp mot judarna i Rumänien har upprepade gånger uppmärksammat Europa på denna fråga. Frågor i parlamenten, upprördhet i pressen, diplomatiska noter. . . . År 1872 skrev den tyske kejsaren Wilhelm I ett egenhändigt brev till sin släkting i Bukarest, vars innebörd var att ”allt detta” måste stoppas. Den europeiska allmänna opinionen, som på den tiden ännu inte hade blivit så van vid judehets, hade uppmanat sina diplomater att ingripa aktivt. Med anledning av detta skrev kung Karl till sin far i juni 1872: ”För några månader sedan åtnjöt israeliterna i dessa trakter fortfarande sympati från vissa kretsar här, men efter att de har orsakat ett sådant rabalder i Europa och den judiska pressen i alla länder har utsatt detta land för sådana oförtjänta angrepp i syfte att pressa fram lika rättigheter för judarna, så har de sistnämnda ingenting att bygga sina förhoppningar på här.” Naturligtvis är finansjudarna en stormakt – det är kung Karl medveten om. Men han har också lärt sig att vara medveten om något annat: på samma sätt som de rumänska bojarerna inte alls är beredda att avstå från sina privilegier för sitt lands internationella intressen, så är börsens judar inte beredda att avstå från en god vinst för sina trosfränder i Moldavien. ”Den judiskastorfinansen”, skriver kungen till sin far, ”förklarade att den inte skulle ha några ekonomiska mellanhavanden med det antisemitiska Rumänien, och att den dessutom också skulle motsätta sig varje försök till sådana mellanhavanden. Ändå har vi slutit ett avtal med en stor ungersk judisk firma om tobaksmonopolet och har av dem, mot all förväntan, fått ett erbjudande på åtta miljoner per år – en lysande affär för båda parter!”
Först efter Berlinkongressen tycktes frågan ta en mer avgörande vändning. Som vi redan vet blev Rumäniens internationella ställning nu direkt beroende av att judefrågan löstes, och det var – vilket verkar mer förvånande – Tyskland som utövade de största påtryckningarna på Rumänien. På sätt och vis agerade Bismarck som verkställare av Berlinkongressen, och vägrade inleda några direkta diplomatiska förbindelser med Bukarest så länge judarna inte hade fått lika rättigheter. ”Jag är fullt medveten om”, skrev Karl-Anton till sin son i mars 1879, ”de nästan oöverstigliga svårigheter och hinder som står i vägen för en lösning av den judiska frågan, men det går inte att kämpa mot Europas vilja. . . . Det är ett conditio sine qua non [Oumbärligt villkor.], att bokstavligen uppfylla Berlinkongressens beslut, ty varken England, Frankrike, Tyskland eller Italien kommer att visa någon eftergivenhet i sista minuten.”
Men de rumänska politiska klickarna gav sig inte, frågan gjorde inga framsteg i konferensrummen och Bismarck blev alltmer otålig. Det var anmärkningsvärt hur nära Järnkanslerns hjärta låg den moldaviska judenhetens intressen; Hohenzollerns intressen på den östliga tronen var ingenting för honom jämfört med några rättslösa utstöttas öde! Detta lysande exempel på oegennytta grumlades dock något av frågan om de rumänska järnvägarna; Berlin framförde också att det var ett nödvändigt villkor att Bukarestregeringen skulle köpa dem från Berlinbankirerna för att de skulle erkänna Rumäniens oberoende inom de nya gränserna. Den rumänska regeringen var själv för att köpa järnvägarna, men ovillig att acceptera de Shylock- villkor som Berlinbankirerna, under ledning av juden Bleichröder, krävde. Sedan fick hela frågan en oväntad vändning. Det verkade som om Italien skulle nöja sig med en rent formell akt som strök artikel 7 i den rumänska konstitutionen, vilken var den juridiska källan till judarnas brist på rättigheter; Storbritannien krävde att åtminstone några judar skulle naturaliseras; Tyskland, den mest omedgörliga av makterna, krävde … att järnvägarna skulle köpas på Bleichröders villkor. Det blev gradvis klart att detta var Bismarcks viktigaste villkor. De magra abstraktionerna om jämlika judiska rättigheter åts upp av de feta aktierna i Bleichröders banker. En envis och spänd köpslagan inleddes, där priset på aktier blandades så mycket med priset på judiskt blod att förhandlingsparterna själva inte alltid klart kunde urskilja exakt vad som diskuterades i ett visst ögonblick.
På det parlamentariska området följde kris på kris. Såväl deputerade som senatorer vägrade göra några eftergifter. ”Stora jordegendomar är tungt belastade med skulder”, skrev kungen till sin far. ”I Rumänien finns ingen fastställd arvsföljd, och egendomar övergår från ägare till ägare; den dag judarna får rätt att köpa mark kommer alla egendomar att bli deras lagliga egendom, eftersom de äger alla inteckningar.” Men så småningom lugnade sig parlamentet. Koalitionsregeringen förklarade för dem att det trots allt bara handlade om att helt formellt erkänna besluten i Berlinfördraget och visa ”god vilja” genom att naturalisera ett litet antal judar. Det viktigaste var att köpa järnvägarna. Med enastående uppriktighet förklarade Bismarck för den rumänske befullmäktigade Sturdza[124] vad som låg till grund för Berlins omsorg om judarna. Uppdraget att bygga järnvägarna i Rumänien hade utförts av juden Strousberg, som hade övertalat de stora magnaterna i Schlesien att engagera sig i denna affär. De hade i sin tur värvat alla sina släktingar på båda sidor, tillsammans med sina vänner och anhöriga. Bland innehavarna av rumänska järnvägspapper fanns denna världs storheter – höga ämbetsmän, hovdamer, deras fastrar, deras betjänter, deras kuskar, kort sagt ”hela Berlin”. När Strousbergs verksamhet började kollapsa var Wilhelm, i egenskap av kung av Preussen, tvungen att ingripa för att rädda de schlesiska magnaterna. En del av förlusterna täckte kungen tillfälligt med egna medel, och sedan försökte han intressera bankiren Bleichröder för affären. Denne svarade att det var ”en hederssak”, men han ville inte lida några förluster. När han tog över verksamheten insisterade han på att Rumänien måste köpa aktierna av honom på villkor som han skulle diktera. Dessa villkor var ruinerande och förödmjukande. Men Bismarck kom Bleichröder till undsättning genom att förklara att priset för dessa aktier var priset för Rumäniens självständighet. Hur skulle han ha kunnat handla annorlunda, när det handlade om de schlesiska magnaternas, hovdamernas, deras lakejers och till och med kungens privata plånboks intressen? Men vad hade de rumänska judarnas rättigheter att göra med allt detta? Vad menar du, vad? Bismarck hotade med att han på allvar skulle börja kräva att Berlinfördraget om judarnas rättigheter skulle uppfyllas om inte den rumänska regeringen gick med på de villkor som börsjuden Bleichröder ställt upp. Det hela var alltså en kolossal ekonomisk och politisk utpressning, där det som stod på spel var de 100 miljoner mark som den preussiska adeln hade investerat i Strousbergs företag och där de rumänska judarnas rättigheter användes som utpressningsmedel.
I augusti 1879 skrev den försiktige Karl-Anton till sin son: ”Jag tror att järnvägsfrågan hela tiden var viktigast för Tyskland, med judefrågan som förevändning snarare än som syfte.” När regeringen i Bukarest insåg att saken i all sin nakenhet framstod som en börsaffär, blev deras problem genast ganska enkelt. Att beröva staten några tiotals miljoner till förmån för Bleichröder, att förnedra det ”kära fosterlandet” inför den judiske bankiren som insisterade på att kontrollen över Rumäniens järnvägar skulle bli kvar i Berlin – när har härskande kaster någonsin tvekat inför sådana svårigheter? Berlins villkor accepterades, varefter ”lösningen” av den judiska frågan reducerades till en tom formalitet, med naturalisering av 900 judar som hade tjänstgjort i det turkiska fälttåget 1876–78. De återstående 299.100 judarna blev kvar i samma situation som före Berlinkongressen.
Vem spelade den mest hedervärda rollen i denna historia: Bismarck, som svingade liberalismens åskviggar till försvar för kungens sparbössa och Bleichröders kassa? Bleichröder själv, som lade på några procent på grund av de rättslösa förhållanden som hans trosfränder hade i Rumänien? Eller den styrande oligarkin i Rumänien, som är beredd att sälja sitt land i parti och minut för att inte kränka de feodala privilegierna och kasttyranniet? Det är inte lätt att besvara sådana frågor. Endast en sak kan sägas med säkerhet: När man läser de diplomatiska dokumenten om denna affär och den privata korrespondensen mellan de parter som är inblandade i den, blir man aldrig fri från en känsla av djup avsky. . . .
* * *
Befolkningsstatistiken är usel i Rumänien, och därför kan all numerisk klassificering av människor efter yrke bara vara ungefärlig. G.S. Labin, sekreterare i ”Unionen av rumänska judar”, som gav mig den information jag behövde, uppskattade antalet hushåll med arbetar- eller småhantverkarstatus till omkring 30.000, vilket innebär omkring 150.000 personer totalt och därmed mer än hälften av hela den judiska befolkningen. Därefter kommer butiksinnehavare, köpmän, industriidkare, arrendatorer; det finns 400–500 läkare, 30–40 advokater, lika många journalister, några ingenjörer, två professorer. Av alla dessa människor är de enda som naturaliserats de cirka 900 som deltog i det rumänsk-turkiska kriget och som beviljades naturalisering 1879 – knappt hälften av dessa lever fortfarande – och 400 som sedan 1879 har naturaliserats genom ”enskilda” beslut. Under samma period har 300–350 diskriminerande lagar utfärdats mot utlänningar, det vill säga först och främst mot judarna i Rumänien. Dessa restriktiva lagar är inte bara utan nytta för bönderna, de är inte heller avsedda att vara det: de syftar helt och hållet till att försvara den härskande och utsugande kastens intressen. Judar har förbjudits att bo på landsbygden – men judiska arrendatorer, det vill säga de judar som godsägarna behöver, har denna rätt. Efter bondeupproret 1907 stiftades en lag som förbjöd ”utlänningar” att arrendera mer än 4.000 hektar – en begränsning som inte gör någon skillnad för bönderna men ökar arrendatorns beroende av godsägaren. Ett antal lagar utesluter judar från all sorts statliga, kommunala och samhälleliga tjänster. En jude kan inte bli advokat, äga apotek, eller bli handlare eller mäklare på börsen. Under innevarande år, strax före mobiliseringen, jämställdes landsbygdens marknader med börser i en särskild lag, för att utesluta judar från kommersiell verksamhet på den nivån. Judar får inte bli administratörer inom skråorganisationerna. Och eftersom de senare är obligatoriska, måste de skrå där det överhuvudtaget inte finns några kristna hantverkare ingå i helt onaturliga förbund med andra hantverk för att få en styrelse. Judiska barn tas inte emot i de statliga grundskolorna. De tas in i gymnasieskolor endast om det finns ”lediga” platser, vilket i praktiken nästan aldrig är fallet. Judarna har startat egna skolor med egna resurser. På så sätt reses en mur mellan judiska och rumänska barn, samtidigt som makthavarna ställer som villkor för att ”bevilja” judarna medborgerliga rättigheter att de integreras i det rumänska samhället. Nyligen har man börjat hetsa mot de judiska privatskolorna, helt enkelt därför att de höjer de judiska massornas kulturella nivå, och det är helt uppenbart att ju högre deras kulturella nivå är, desto större fara kommer judarna, som lider brist på rättigheter, att utgöra för den ruttna rumänska staten. När det gäller de judiska arbetare som deltar i sin klass’ ekonomiska eller politiska kamp, så jagar regeringen dem över gränsen i dussintal och hundratal som ”icke önskvärda utlänningar”. Till och med på sjukhusen behandlas judar som andra klassens patienter. Och så vidare, i all oändlighet. . . .
Den feodala stagnationen, den juridiska avsaknaden av rättigheter och den politiska och byråkratiska korruptionen inte bara krossar de judiska massorna utan underminerar dem också andligen. Man kan diskutera frågan om judarna är en egen nation hur mycket man vill, men faktum kvarstår att varje judisk gemenskap i sin helhet återspeglar de ekonomiska och moraliska förhållanden som råder i det land där den lever, och även om den på konstgjord väg isoleras från majoriteten av befolkningen så förblir den en del av denna befolkning.
Judarna här har aldrig visat sig kunna protestera mot sin förnedrande brist på rättigheter, kämpa för en bättre framtid, söka stöd bland det rumänska folkets utvecklade delar. Under bojarernas piska drog de bara huvudet djupare ner mellan axlarna och förklarade mellan slagen att de egentligen var nästan helt nöjda med sin lott. Efter att Rumänien 1879 på ett så lysande sätt hade ”lurat” Europa (naturligtvis bara för att Europa lät sig luras), skrev kung Karl till sin far: ”Judarna här är tillräckligt intelligenta för att inte visa missnöje, och skyndar sig nu att ansöka om naturalisering. . . . ” Vi har redan sett vad deras ”intelligenta” uppträdande gav dessa judar: 300 nya diskriminerande lagar.
Det är sant att det under de senaste tre eller fyra åren har funnits en viss rörelse av politiskt tänkande bland judarna i Rumänien, vilket har resulterat i bildandet av ”Unionen av rumänska judar”. Syftet med denna organisation är att bedriva politiskt upplysningsarbete bland de judiska massorna, att väcka intresse bland dem för deras egen brist på rättigheter. ”Unionen” har sitt veckoorgan, som kallas Unity – enhet mellan judar och rumäner – eftersom organisationen på alla sätt betonar att den inte har några mål av nationellt separatistisk karaktär. Den snåla judiska borgarklassen ger inte ens pengar till en dagstidning som skulle kunna ha stor politisk betydelse. ”Vad betyder rättigheter för mig?” skrev den kände rumänske satirikern Caragiale, som skildrade den judiske herr Penningpungs synsätt i detta land. ”Det jag behöver är kapital.”
Givetvis väger den rumänska judenhetens hela förflutna, ett förflutet som består av rättslöshet, förödmjukelse, insmickrande och ”patriotiskt” hyckleri, tungt på ”unionens” taktik. Inte nog med att ”Unionen” vägrar genomföra en kraftfull agitation bland massorna, förbrödras med det rumänska folkets demokratiska delar och öppet vädja till den allmänna opinionen bland Europas arbetande folk – nej, denna vägran, som fortfarande kunde ha tolkats som tillfällig och påtvingad, förvandlar ”Unionen” till sitt främsta vapen. Den framställer denna vägran som en merit, den skryter med sin tillfälliga passivitet, den avgränsar sig från de röster som höjs i Europa till försvar för den rumänska judendomen, den förklarar öppet att den inte tror på kamp, inte anser att kamp är möjlig, utan bygger istället alla sina beräkningar och förväntningar på den härskande oligarkins upplysta omdöme. Denna politik fick sitt mest motbjudande uttryck under den senaste krisen på Balkan. ”Unionen” – den eländiga, rättslösa, förödmjukade och förföljda judenhetens union! – skyndade sig att inta sin plats i den rumänska chauvinismens kämpande led. Genom sin tidning intygade den att den i sin ”patriotism” – det vill säga i sin längtan efter en bit av någon annans land – inte var sämre än den mest fullfjädrade rumänske antisemit. ”Unionen” slog på trumman och uppmanade judarna att göra uppoffringar för flottan och ansluta sig till den aktiva armén som frivilliga.
Det går att lura eller blidka en viss minister, men inte att muta eller blidka eller lura en hel härskande klass som har tränat alla sina regeringsinstinkter till fulländning. Men det är någon annan ”unionen” lurar genom denna politik, nämligen sina egna väljare.
Kievskaja Mysl nr 226, 229, 230,
17, 20 och 21 augusti 1913
Det är fortfarande fruktansvärt trångt i snabbtåget från Bukarest till Constanța, eftersom människor och saker fortfarande inte har lyckats fördela sig normalt över landet efter den förlamning av järnvägskommunikationerna som mobiliseringen orsakade.
Tåget avgår halv fem på eftermiddagen. Vi reser över en bördig men ganska enformig slätt. Det är lugnt, molnfritt, torrt och varmt. Hettan är stäppernas hetta – skoningslös, utmattande, och den får halsen att torka och skrynkla sig. Sammetsklädseln på sätena är genomdränkt av svett, vaxduken blir mjuk och fastnar på kläderna, och ens grannar till höger och vänster känns glödheta och liknar monster som förtjänar galgen. Efter en halvtimme i vagnen försvinner till och med denna avsky för ens grannar; man når den nivå av fullständig fysiologisk demoralisering då man slutar att fläkta sig, flämta, torka sig i pannan, dricka eller klaga, utan bara slumrar till i tystnad. Efter ytterligare en halv timme, när Fjodor Kuzmitj Sologubs ”drake” (det var faktiskt här jag först kände igen solen som en drake) har börjat bli kvällstrött, vaknar de omtöcknade och slöa passagerarna till liv och kvicknar till lite: damerna tvättar händerna i eau de cologne och lägger på lite puder, männen rättar till sina slipsar och börjar prata med varandra. En artig granne erbjuder mig cigaretter av ett nytt märke, ”La Paix de Bukarest”. Vi röker dem och ser med vemod på hur Bukarests fred förvandlas till rök och aska. Är det ett omen? . . .
Det centrala temat i alla samtal som förs kors och tvärs är koleran, som – under tumultet av demobilisering, ministerintervjuer, partiintriger och polemik i pressen – hela tiden utför sitt arbete. En av passagerarna i min vagn är en fransk fotograf som har tjänat pengar i Constanța och slagit sig ner där med sin rumänska familj. Han åtföljs av sin fru och dotter och dotterns fästman. Med oss är också en ung kvinna med ett allvarligt och energiskt utseende, en läkare visar det sig. Hon är på permission från Corabia, där hon arbetar med att bekämpa kolera, och skall tillbringa några dagar hos släktingar.
”Folk skriver och pratar om sjukdomar”, säger hon, ”men det finns trots allt sjukdomar och sjukdomar. Jag stötte på en fruktansvärd situation i Corabia. Det är en av våra flodhamnar vid Donau, med cirka 30.000 invånare, mestadels bulgarer och greker. Det jag stötte på där var verkligen otroligt. Arméläkarna ville inte göra någonting alls, de var rädda, förstår ni det, rädda föratt närma sig en patient, medan de andra läkarna tittade misstänksamt på koleran genom fältglasögon. Där såg ni effekten av ’bojarernas’ förakt för den vanliga människans, bondens och soldatens liv, som är så typiskt för vårt Rumänien. Sjukdomen hade förts till Corabia av hemvändande soldater och spridits över de fem närmaste departementenav de vagnkuskar som förde in proviant till armén. 5.000 av deras vagnar kom och gick, och ingen tänkte på faran. Först när kuskarna började insjukna i kolera förstod myndigheterna plötsligt vad som höll på att hända och beslöt att upprätta en karantänstation i den bulgariska grannbyn Besjlikva. Där höll man 2.000 nyanlända chaufförer, omringade dem utomhus med en ring av soldater och gav varken bönderna eller deras djur något att äta, eftersom det inte fanns någon mat att tillgå. De lovade dem att de inom fem dagar skulle ha utfört de nödvändiga testerna och sedan skulle de få gå. Men det fanns ingenting att utföra tester med, inte ens ett mikroskop. Bönderna sade att de inte stod ut längre och ville bryta sig ut. Ytterligare fyrtio soldater kallades till platsen och hotade med att skjuta på dem. Bönderna sa: ’Vad vill ni att vi ska göra – vi har inte kraft kvar att fortsätta svälta här i regnet, bredvid våra svältande djur.’ De hotade med att kasta sig i Donau i förtvivlan. Naturligtvis började kolera spridas bland dem. Föreställ er hur det var – ingen medicinsk hjälp, ingen mat, ute i regnet, med de döda liggande bredvid dem som fortfarande var friska. Efter att ha hållit bönderna där i fjorton dagar beslöt vi läkare att låta dem gå utan några tester. . . . I själva Corabia, där vi hade förvandlat en stor hydda i utkanten av staden till ett fältsjukhus, var det precis likadant: inget serum, inga instrument, inte tillräckligt med mat. Jag hade tagit med mig ett primuskök med en kastrull för att koka vatten till te, och min kastrull måste användas både för att sterilisera sprutor och för att koka te. På grund av bristen på desinfektionsmedel började den lägre medicinska personalen dö i kolera; de överlevande sprang iväg, och vi läkare fick ofta bära ut de döda och lägga dem i deras gravar, och ofta till och med begrava dem. Under dessa förhållanden var dödligheten kolossal, över 75 procent. På sjukhuset fanns mödrar med spädbarn vid bröstet, fäder med sina barn; och så, efter att deras föräldrar hade dött av kolera, dog barnen också, i brist på mjölk – de dog av hunger där framför våra ögon. I de smittade byarna var det ännu värre. Myndigheterna tappade huvudet fullständigt. De försökte blockera de byar där koleran härjade: de satte en ring runt dem och lät inte någon eller något gå in eller ut. Bönderna som var dömda att dö på detta sätt hotade att göra motstånd, och blockaden måste hävas. Befolkningen beskyller arméledningen för allt detta; de vidtog inga försiktighetsåtgärder och visste inte ens att det fanns kolera i Bulgarien. Vid Vratsa, till exempel, skickade de ett regemente rakt in i en kolerahärd. Regementsläkaren – han berättade det själv för mig – bad befälhavaren att förflytta regementet någon annanstans. ’Omöjligt!’ ’Varför?’ ’Strategiska överväganden skulle inte tillåta det.’ Vad hade strategi med saken att göra, när de enda bulgarer som fanns kvar där var barn och gamla män? Uppblåst självgodhet och arrogant tanklöshet, det är det enda mentala bagage våra militära myndigheter har. I Corabia förbannade folk dem öppet, överallt och hela tiden – på gatan, på restauranger och kaféer – och de officerare som var där sänkte blicken och höll tyst, och kände sig som om de befann sig i ett fiendeläger... . . Det är illa, mycket illa. Hur många människor vi än har fått i Nya Dobrudzja, så dör lika många av kolera!”
I restaurangvagnen (det var ett fall av kolera i den här vagnen i går) sitter en välklädd och glad samling människor, bland vilka officerarna sticker ut mycket tydligt i sina lackade stövlar och med sina extremt smala midjor (inte ens damer gör midjorna så smala nuförtiden) och sitt franska uttal. De tar plats vid de små borden och tar av sig sina svärd med smidiga rörelser, utan att titta på vad de gör, med minen hos män som, efter att ha erövrat en provins för sitt land, har vunnit sig den blygsamma rätten att koppla av med en flaska vin. Mitt i en av grupperna håller en elegant dam hov: hon är till synes den populära älskarinnan till en inte särskilt populär senator. Hennes dyra franska kläder, ringar, klocka med diamanter och tre meter långa guldkedja talar sitt tydliga språk om den rumänska statsbudgetens imponerande dimensioner.
Vi närmar oss Donau. Det börjar bli ganska mörkt. Myggor från floden och träsken – moln, myriader av myggor – tränger sig in i den starkt upplysta vagnen. När de först dyker upp borstar människorna i vagnen bort dem och skämtar om dem, men snart tar saken en allvarlig vändning. Myggorna surrar i täta svärmar runt människors huvuden, tar sig in i kragar och ärmar, täcker dukar, tallrikar och glas och driver gradvis alla till desperation. Händer, servetter och tidningar viftas i luften, alla skakar på huvudet, slänger benen under bordet och rycker på axlarna. Några lindar in sina huvuden i tidningssidor. Vagnen förvandlas till ett kaos. Fönstren kan inte stängas eftersom det skulle bli för kvavt. Till slut släcker vaktmästaren den elektriska belysningen. Vagnen försätts i halvmörker, myggen försvinner, passagerarna återfår fattningen och runt den populära damen hör man ”viskningar, blyga andetag” och ser i silhuett hur komplicerade manövrer utförs med alla möjliga vapen.
Bortom Donaus dalgång börjar Dobrudzja, med andra ord befinner vi oss nu verkligen och obestridligen på Balkanhalvön. På en sträcka av sexton kilometer färdas tåget över Donaudalen, över två broar och en stendamm. Det är mörkt nu, men på återresan studerade jag samvetsgrant, på Meyers rekommendation,[125] den viktigaste bron över Donau, som är enorm men ändå graciös. Den byggdes 1890-95 av den italienske ingenjören Saligy. Gigantiska bronsstatyer av rumänska infanterister i vardera änden av bron påminner resenären om att både land och vatten på Balkan är underställt militarismens tecken.
Vi har avverkat de 230 kilometerna från Bukarest till Constanța på fem timmar, så att vi anländer till Constanța kl. 21.30. På stationen möts vi av Kozlenko, en av Potemkin-männen, som arbetar som kusk på godset som tillhör modern till min bulgariske läkarvän [Rakovskij], som jag har rest med.
”Nå, Kozlenko, är allt väl med dig?”
”Ja, doktorn, det är inte så illa. Vi sådde all den där rapsen, den har redan börjat komma upp. . . . Men vår ångplog har precis gått sönder, det är något fel på den, de har inte arbetat med den på fyra dagar nu. Det gråa stoet är halt igen. . . . ”
”Det gamla eller det unga?”
”Nej, det unga.”
Denna dialog är musik i mina öron. Var är jag: i Dobrudzja eller i Jelizavetgrad-distriktet, i oförglömliga Gromoklej?
Vi går ner till kajen för att lukta på Svarta havet. Jag har inte känt den lukten på ett och ett halvt decennium: så många historiska händelser har ägt rum sedan sist, men lukten är densamma: inte särskilt behaglig, men fruktansvärt övertygande.
Till vänster om oss ligger en mycket stor, ljus och elegant officersklubb. Man får inte gå in där utan att varje gång få särskilt tillstånd från de militära myndigheterna.
Inte långt därifrån hör jag hur det talas ryska och bulgariska: en annan Potemkin-man, en montör, åtföljd av en stor bulgar, väntar på en vän till honom som kommer med ångbåten från den nya rumänska landningsplatsen vid Balchik.
Constanța sträcker ut sig längs en udde, och från båda sidor andas Svarta havet in sin ruttna, salta andedräkt.
Vi vandrar längs huvudgatan, som är starkt upplyst av höga elektriska lyktstolpar. På torget, där en militärorkester spelar och välklädda damer glider omkring, står ett monument över Ovidius, och mina vänner påminner mig om att det var i Tomis, i närheten av denna plats, som den romerske poeten tillbringade sin tid i administrativ exil. Ur klimatsynpunkt har denna plats verkligen avsevärda fördelar jämfört med Kirensk-distriktet i Irkutskprovinsen.
Enligt den senaste folkräkningen har Constanța cirka 25.000 invånare, bland vilka inte mindre än tjugofem nationaliteter finns representerade. Så är det i hela Dobrudzja. Här är en plats för Esperantisterna att försöka visa vad de går för!
Efter att ha promenerat runt i staden och talat med chefen för den lokala banken och ordföranden för distriktsrådet om framtidsutsikterna i fyrkanten, och efter att ha badat i havet och köpt lite frukt av två albaner vid vägkanten, lämnar vi Constanța på kvällen i ett litet britzka [hästekipage] som här kallas tresura[126] – och skakar mer än jag trodde var möjligt. Vägen är rysk, dammig som vår väg i Cherson. Kycklingarna flyr under hästarnas hovar på ett på något sätt ryskt vis, och ryska selar är knutna runt halsen på de underdimensionerade hästarna. Till och med Kozlenkos rygg är rysk … Åh, så rysk hans rygg är: du kan resa över hela världen och du kommer inte att hitta en sådan rygg utom i provinsen Orel. ”Kom igen, Pasman, din lata illaluktande slusk!” Hemma i Ryssland, i Orelprovinsen, finns Kozlenkos familj, som han skildes från när han gav sig iväg för att bli sjöman, utan att ana att han skulle bli landsflykting för livet, en av ”Potemkin-männen”. Han har inte sett sin fru och sin son på tio år, och han kommer aldrig att se dem igen. Han skickade sitt sista brev till sin hemby för fyra år sedan. Nu är Kozlenko ensam i världen. När han dystert talar med dig tittar han inte i dina ögon utan förbi dig; ändå är han helt utan den så kallade ”ukrainska” slugheten, tvärtom är han för enkel i sin syn. ”Nu när jag kan rumänska”, säger han till mig, ”och lite bulgariska och turkiska, behöver jag inte gå hungrig någonstans, jag kan alltid be om bröd.”
En halvtimme utanför Constanța stannar vi till vid en by där det finns fem hus där det bor ryska skoptser. Doktorn och jag vill titta på några hästar som tillhör en av dessa personer och ta reda på priset. Rekvisitionerna till armén tog de bästa hästarna från gården, och hittills har Kozlenko bara kunnat hitta en av dem, en ganska svag sådan, i Constanța – ingen vet vad som har hänt med resten. Det sägs att när demobiliseringen började så gjorde sig officerarna av med sina dåliga hästar och valde ut de bästa av de hästar som de hade rekvirerat. I utkanten av byn möter vi den äldste av de tre skoptserbröderna som har ett gemensamt hushåll; han är trettiofem år gammal, stor och slapp, men med ett pojkansikte. Han klättrar upp i tresuran.
”De försvann till stan allihop, doktorn, allt blev förstört”, säger han med en anspelning på doktorns politiska arbete. ”Någon ville att det skulle hända! Det gjorde inte jag och det gjorde inte han, ingen av oss ville det, så jag antar att någon måste ha behövt dem. Har jag rätt eller ej?” Vi går direkt till hästhagen för att se hästarna. Kozlenko inspekterar dem med lidelsefullt intresse: han är en trogen hästvän.
”De här Percheronhästarna kom tillbaka igår från rekvisitionen, men de är okej, de har fått bra med mat. Men av någon anledning klippte de av svansarna på dem, de odjuren, och det har gjort hästarna ganska generade.”
Skoptsern begär ett fantastiskt pris för sina hästar och erbjuder sig samtidigt att hyra en tresura åt oss. Vi går till hans sommarhus för att diskutera affären över en kopp te. De två yngre bröderna slår sig ner med oss. Det är svårt att avgöra deras ålder – någonstans mellan arton och trettio. Senare ansluter sig en ”farbror”, en blyg gammal man, uppenbarligen mycket fattigare. Borden betjänas av bönderna själva; deras bleka, slitna kvinnor visar inte sina ansikten utanför dörren.
Samtalet fortskrider vagt och artigt, som vid tebjudningar.
”Vanja, hej, Vanja”, ropar den äldre brodern till Kozlenko, ”kom och drick te med oss!”
”Jag vill inte ha något, tack.”
”Kom med, i alla fall.”
”Jag vill inte ha det. Jag drack lite i Constanța i morse, och jag drack lite igår. Jag vill inte ha mer.”
”Den där Vanja är guld värd, doktorn”, säger ”farbrorn” med inlevelse. ”Det finns inte många arbetare som han. När en av dina hästar dog grät han. Vad gråter du för, frågar jag honom – den är ju inte din, eller hur? Men jag tycker ändå synd om den, säger han. . . . När han kommer hem ensam kör han alltid i promenadtakt. Det finns ingen annan man som tar så väl hand om hästar. En av våra grannar anställde några romer som arbetade för honom, och det är fruktansvärt, de bråkar alltid, så han är rädd att något ska hända som gör att polisen kommer.”
”Är ni inte uttråkade av att bo i främmande länder?” frågar jag bönderna.
”Vad gäller att vara uttråkad, sir, så har vi vant oss vid det. Vi gör vad vi måste göra, och det är allt. Om man blir uttråkad finns det inget man kan göra åt det. Om jag hade kapital skulle jag kanske åka utomlands på vintern, av tristess. Men så länge vi inte har någon utdelning kan vi inte ha tråkigt.”
”Men ni är inte utfattiga, ni har några tusen var undanstoppade. . . . ”
”Ja, doktorn, och vem skulle ha kunnat ge mig dem, låt oss se det på det sättet”, säger en av bönderna med tydlig irritation i rösten och fortsätter sedan att svara på min fråga.
”Vi diskuterar politik också, på vintern. Det finns moldavier i byn, och greker, och turkar, och bulgarer – och, ja, vi hade en armenier, han dog förra våren. Det finns också romer – kort sagt, alla möjliga sorters människor. Vi träffas och säger: ’Alla vi som är här är ambassadörer: Turkiska, grekiska, ryska, armeniska. Låt oss diskutera politik.’ Det är så vi tillbringar vår tid.”
”Och hur är det i Ryssland nu, herrn?” frågar ”farbrorn”.
”Det var länge sedan jag var där. . . . ”
”Så du har varit borta ett bra tag, precis som vi. . . . En del av vårt folk kom hit för inte så länge sedan, från Sibirien – de hade varit i exil där.”
”Ja, jag såg många av ert folk i Sibirien.”
Det livar upp dem lite grann.
”Såg du dem?”
”År 1900 seglade jag nerför floden Lena i tio dagar och nätter i samma pråm som några av dem. Det var fyrtio av ert folk där. Senare började de med trädgårdsodling nära Olekminsk och gjorde en bra affär av det; de blev rika... . . ”
”Ja, ja... . . Men när de fick lämna Sibirien sålde de sina trädgårdar och flyttade till Ryssland. Men det gick inte så bra där, så de åkte tillbaka, men det fanns inget för dem i Sibirien nu, de hade förlorat allt, så de kom hit för att bo hos oss. . . . ”
Runt sommarhuset står äppelträd och päronträd, och allt är mycket välplanerat. Ändå är det på något sätt tråkigt här, intetsägande och tråkigt. Det är något som saknas. Livet saknas – barn, mödrar. Männens ansikten är uppsvällda och trots all deras artighet obehagliga.
”Ta lite te – kom igen, ta lite! Vi köper Rastorgujevs te – tre rubel för ett halvt kilo. Var så vänlig och drick lite till!”
Vi fortsätter. De små hästarna springer i rask takt, på väg tillbaka till stuteriet där Kozlenko födde upp dem – han har fött upp två generationer hästar sedan han kom till Rumänien 1905.
”Obehagliga människor”, säger doktorn. ”Jag tycker inte om dem. De är inte bara tråkiga, utan också grälsjuka, avundsjuka och giriga. De har ingen känsla för medlidande och de förlåter aldrig en skada. Jag känner dem väl. I närheten av Mangalia har vi en hel by med skoptsersom heter Doomai (det betyder ”den andra maj”, vilket är rumänernas ”19 februari”). Så jag kan berätta en intressant historia som illustrerar deras sätt att arbeta. För åtta år sedan hade vi en gammal skoptservid namn Vasilij som kusk. Han hade ett märkligt förflutet. Under det rysk-turkiska kriget var han taxichaufför i Ploiești, och han följde med den ryska armén till Sofia. Prins Alexander av Battenberg, Bulgariens härskare, hade ingen diligens vid den tiden och Vasilij väntade på honom med sin taxi. Det var han som tog prinsen på hans besök i Serbien – det fanns ingen järnväg mellan Sofia och Belgrad då. 1886, efter att Battenberg hade störtats, körde Vasilij honom för sista gången ner till övergångsstället över Donau vid Lom. När de skildes åt gav Battenberg honom femtio guldnapoléoner för hans trogna tjänst, skakade hans hand och grät – det sade Vasilij. . . . Denne Vasilij hade samlat ihop 40.000 franc, som han lånade ut till en rysk officer, vars son han var gudfar till, för att denne skulle investera i husbyggen i Sofia. Men officerens affärer blomstrade inte, och 1885 blev han utvisad från Bulgarien av sin regering, tillsammans med resten av de ryska officerarna – så alla Vasilijs pengar var förlorade. Han återvände till Rumänien som en fattig man och började arbeta som kusk för olika godsägare, och tillbringade tre eller fyra år hos varje arbetsgivare. Han kom till oss 1905, då han redan var sextio år gammal. Han var en utmärkt kusk. Men han stannade inte länge hos oss – inom tre eller fyra månader drabbades han av förlamning. Jag tog honom till sjukhuset i Mangalia, där han stannade i en och en halv månad. Han blev lite bättre och de skrev ut honom, men han hade blivit helt handikappad. Myndigheterna beslöt att lämna över honom till skoptseri Doomai för vård. Men de här människorna gjorde alla möjliga invändningar: Vasilij är inte en av oss, han har ätit köttsoppa, han har avsvurit sig sin tro, och så vidare. Men myndigheterna tvingade dem ändå att ta honom. Men den gamle mannen stannade inte så länge hos dem. Efter en kort tid fick jag veta att en av ledarna för skoptser-samfundet, en man vid namn Kravtjenko, en vacker dag hade tagit Vasilij till Constanța, tror jag det var – och vad som hände med honom där vet ingen, inga spår hittades någonsin. Ryktet sade att Kravtjenko dränkte den gamle mannen i havet, med de andra skoptsernassamtycke, för att bli av med bördan. Och det var troligen precis vad som hände; personligen tvivlar jag inte på det. Den där Kravtjenko var en riktig skurk: han stod på god fot med kommunen, kände till de rumänska lagarna och, vilket är ännu viktigare, alla möjliga knep, och när han kom tillbaka till byn började han dra i trådarna. Skoptsergjorde vanligtvis sina affärer på ett samvetsgrant sätt, men Kravtjenko lärde dem hur man lurar människor genom att sälja samma sak två gånger om. Men han fick ett dåligt slut. De där affärerna tog död på honom. Han bjöd själv över någon för en väderkvarn som de hade köpt och återfanns nära kvarnen med ett hål i huvudet. . . . Vet ni, när man serhur skoptsernalever blir man med omvänd argumentering övertygad om att sex är en social princip, källan till altruism och all slags mänsklig ädelhet...”
Kozlenko, som lyssnar från sin plats, håller uppenbarligen med om detta.
”Och det är ingen bra idé, doktorn, att köpa de där hästarna av dem. De begär alldeles för mycket. Vi hittar några någon annanstans. Och deras tresura är inte heller bra, den har ingen stil, den är bara lämplig att användas som gårdsvagn.”
Vi åker söderut, längs kusten hela vägen, och doften av havet håller oss sällskap hela tiden. Vi passerar platser där leran är läkande och det finns sanatorier dit patienter kommer från hela Rumänien. Vi stannar för att vila i en stor bulgarisk by som heter Tuzla, ungefär halvvägs mellan Constanța och Mangalia, vår destination. Värdinnan, en gammal bulgar, bjuder oss på rostade kashkaval[127] med turkiskt kaffe. Till höger om oss sitter tre bulgarer från fyrkanten, som är på affärsresa till Constanța. På vår vänstra sida pratar folk ryska: det är en rysk sadelmakare som har bott här i tjugo år, och med honom är två rysk-tyskar, kolonialister som har flyttat från Ryssland till Rumänien. Dobrudzjas Babel överfaller oss på alla sidor. Vi kommer överens om att träffa männen från fyrkanten senare, i Mangalia, och klättrar tillbaka upp i tresuran.
Det börjar bli mörkt. Det luktar gräs och vägdamm, Kozlenkos rygg mörknar och det är lugnt överallt. Vi lutar oss mot varandra och slumrar till... Oj! . . . Kozlenko har stannat sina hästar på vägen och väntar tålmodigt, visslar till dem på ett meditativt sätt. Det är tyst, det pirrar i benen och det verkar som om jag är på väg på semester från stationen i Novij Bug till byn Janovka. Hoppla, Pasman!
* * *
Vi har nått Mangalia. Ett gammalt provinshus med låga dörröppningar och tak. Ägarnas familj kommer från Kotel, i hjärtat av Balkanbergen. Fadern och farfar var herdar och vallade sina hjordar på obebodd mark och flyttade längre och längre norrut från Balkanområdet. Denna process av herdekolonisering av södra Dobrudzja upphörde på 1850-talet. Den gamla damen, väktare över huset, dess seder och traditioner, är sjuttiofem. Hon tillbringade mer än halva sitt liv under det turkiska oket. Hennes man, som dog för några år sedan, var chorbadji, det vill säga en rik man, som representerade bysamhället vid dess kontakter med de turkiska myndigheterna. Detta är en familj som är välkänd i den bulgariska världen, en historisk familj. Savva Rakovskij, en berömd figur i den bulgariska nationella väckelsen, den ”galne drömmaren” som Vazov kallade honom, som fängslades tillsammans med sin far i Konstantinopel och flera gånger dömdes till döden – denna patriark för den bulgariska revolutionen, som dog i Bukarest 1867, var den gamla damens farbror. Huset innehåller ett arkiv, unikt i sitt slag, över Bulgariens kamp för nationellt oberoende.
Bokhyllor, naiva gamla oleografer, intrikat utformade spisar, otaliga hemvävda mattor, gardiner överallt där det är möjligt att ha dem, täcken – och vid fönstret doften av havet, som bara ligger femtio meter bort.
Nästa morgon ser vi oss omkring i Mangalia. Trots sin tusenåriga tradition och sin titel som ”Rumäniens andra hamn” är det en ganska liten plats med färre än två tusen invånare. Under den turkiska regimen såg Mangalia bättre dagar. Efter det rysk-turkiska kriget, när norra Dobrudzja skildes från den södra delen, det vill säga från den nuvarande ”fyrkanten”, och överlämnades till Rumänien, förlorade Mangalia sin kommersiella betydelse och det gick utför. Nu, med annekteringen av den nya provinsen, börjar staden leva upp igen. . . . I dag är det Id al-fitr.[128] Tatarer kör omkring i vagnar och skjuter med sina revolvrar. ”Id al-fitr mubarek olsun” ”Evvel Allah, evvel Allah” Från moskén mässar muezzin några obegripliga texter mot alla fyra väderstreck.
Solen skiner, det närliggande havet skimrar bländande, skonare ligger vid kajen, brunbrända romska barn plaskar i vattenbrynet. Turkiska romer i färgglada turbaner, mycket breda bälten i rött, grönt eller gult, byxor med band och slitsar vid vaden firar Id al-fitr. Skoptser, som varken tittar till höger eller vänster och ignorerar våra hälsningar, tar med sig något från marknaden tillbaka till sin by. Kozlenko återvänder hem med ett halvt kilo kashkaval och jag noterar att han har ett ankare tatuerat på sin vänstra arm.
”Så du var farligt skadad en gång, Kozlenko? Doktorn berättade det för mig.”
”Ja, så är det. Vid Feodosia sköt soldaterna mot oss från stranden när vi var på väg bort i båten. En kula gick in i sidan på mig och kom ut ur ryggen, man såg att den hade gjort en hel del skada. När läkaren kom till fartyget för första gången låg jag nästan medvetslös. Men det blev bättre. Det enda är att det gör ont i sidan om jag skrattar. Kovalev blev också sårad: senare dog han av något eller annat i Tulcea. . . . ”
Det är varmt – 32 grader [Celsius] i skuggan. Längs gatan som löper genom basaren sitter människor vid kaféborden – stadsbor och besökare, upptagna personer och dagdrivare – och gatan ser ut som en etnografisk utställning. Vid ett bord sitter en grupp lugna, skäggiga turkar. De smuttar långsamt på sitt svarta kaffe och sväljer det i små klunkar med ett pipande ljud. Vid bordet bredvid sitter några skoptserfrån grannbyn; de dricker te med citron genom sockerbitar som de håller i munnen och pratar om sina vinster med falsettröst. En grupp lokala notabiliteter – rumäner – är samlade runt två bord, kastar tärningar och spelar backgammon. De tre bulgarerna från fyrkanten som vi träffade i Tuzla – en av dem visar sig faktiskt inte vara bulgar utan gagauzer – dricker öl. Vi slår oss ner med dem och en hårig grek serverar oss turkiska läckerheter och vatten. Runt en speceriaffär samlas gammaltroende lippovaner;[129] de är fiskare, långa och lurviga (de klipper aldrig skägget) och värdiga i sitt uppträdande. Lippovanerna gör i allmänhet sin värnplikt i flottan. De semesterfirande tatarerna kör längs gatan i sina vagnar. Turkiska romer (muslimer) och rumänska romer (kristna) skiljer sig markant från varandra, och vandrar upp och ner. Med min vän som ciceron promenerar jag längs hela gatan och ser med nästan mystisk förvåning hur säkert han rör sig i detta etniska och språkliga kaos. Han tittar åt höger och vänster, tar emot och återgäldar hälsningar, växlar några ord än med det ena bordet, än med det andra, tittar in i butikerna, gör några affärsförfrågningar, bedriver i förbifarten politisk agitation, samlar information för tidningsartiklar – och allt detta på ett dussintal olika språk. Under loppet av en timme övergår han utan svårighet tio gånger från rumänska till bulgariska, ryska, turkiska, tyska (med de nyanlända kolonialisterna) och franska (med de bemärkta personerna).
”Doktorn kan alla språk”, säger Kozlenko till mig, som om han talade om något som sedan länge är fastslaget.
”Känner du till lippovanerna, Kozlenko?”
”Inte alla, men jag känner några. . . . ”
”Hur kommer skoptser överens med lippovanerna?”
”Inte alls bra. De bråkar som hund och katt…”
Innan vi börjar diskutera frågan om fyrkanten med de nya medborgarna i Rumänien bestämmer vi oss för att göra en ny resa, till Gelendzjik, en stor by med rumäner och tatarer. Kozlenko binder fast hästarnas remmar på ett lugnt sätt, men lämnar repen. Vi tar åter plats i tresuran. En ung karl närmar sig försiktigt doktorn – han är ryss, en ”lippovan”, en rumänsk undersåte som deserterat från armén – och frågar om hans framtidsutsikter och om möjligheten att en amnesti utlyses för att fira segern. . . . Vi rör oss längs en smal väg genom fälten. Majsen har redan skördats, med undantag för den majs som fortfarande mognar. Vi stannar till när vi kommer till en marknadsträdgård. Den tatariske ägarens fru har säckiga byxor, barnen har bara magar, det finns elaka hundar och bitar av vattenmelonskal med myriader av flugor på. Ägaren är bortrest i Mangalia. I trädgården gräver en tatarisk arbetare, en desertör från den bulgariska armén. Vi tre äter meloner och diskuterar farorna under koleraperioden, sedan lägger vi fler meloner i tresuran och fortsätter vår färd. Runt omkring oss finns gravhögar, precis som hemma i Nya Ryssland. [130]
”Finns det inte guld i de här gravhögarna, Kozlenko?”
”Vem skulle ha begravt den där?” svarar Kozlenko dystert.
Vi närmar oss gården.
”Den bolmar, doktorn, de måste ha fått igång den igen.”
Och mycket riktigt, ångplogen puffar iväg. Ansvarig för dess mysterier är en polack som kom hit från ett jobb på en biograf i Constanța; han pratar mycket, mest om sin livshistoria, men vet väldigt lite om maskiner. Doktorn hoppar ner från tresuran och springer, som det anstår en mästare, bakom plogen i en halvtimme, utan något särskilt syfte. Under tiden berättar Kozlenko för mig om Gelendzjik.
”Mannen där borta, som står bredvid harven, är föreståndaren här. Han är rumän, en bra man, hans bror är officer. Före honom hade vi en bulgar, men han var en tjuv. Doktorn stod ut med det länge, men till slut gav han honom sparken. Vår by är halvturkisk, halvt rumänsk, och hur fattig som helst. Det brukade vara en ganska rik plats. Men turkarna är lata, de vill inte sköta sina angelägenheter på ett affärsmässigt sätt. De säljer fem hektar av sin mark, äter upp intäkterna och säljer sedan lite till. Så till slut har de ingen mark alls. Rumänerna arbetar, men de dricker mycket. Så byn har blivit fattig...”
Läkaren ger några vattenmeloner till chefen och biografingenjören, och vi fortsätter in i Gelendzjik.
”Titta: till vänster ser du böndernas majs, förkrympt och sjuklig, och till höger ser du vår, som står som en skog. Bonden får en kolv per stjälk, men vi får två eller tre. Det är precis samma sak med vete och raps. Där ser du fördelen med småskaligt jordbruk!”
I Gelendzjik är husen täckta med järn och kakelplattor: Jag såg inga halmtak eller tegeltak. På grund av Id al-fitr var gatorna fulla av människor. Många av dem samlades där det såldes alkohol.
”De har tröskat och sålt sina grödor, nu ska de dricka ur flaskan”, förklarar Kozlenko.
Krogägaren Moisi, en stor rumän från Transsylvanien, är butiksägare, uppköpare av grödor och penningutlånare i en och samma person, och silar raps genom en sil ner på en presenning. Dessa transsylvanier är servitörer, barberare och badhusskötare i städerna; i byarna är de kapitalistiska bönder och kulaker. På vintern spelar de kort ursinnigt. Sammantaget är de ett energiskt folk, som på många sätt spelar samma roll i Rumänien som makedonierna gjorde i Bulgarien. Moisi är missnöjd med Rumäniens politik; de agerade för sent och tog för lite, tycker han. De borde redan i början av kriget ha frågat Turkiet och Bulgarien hur mycket var och en var beredd att lägga på bordet, och sedan allierat sig med den av dem som kom med det bästa erbjudandet.
Här är gården. I huset där föreståndaren bor finns ett rum med lås på dörren – det är affärsrummet. Mot fläckiga väggar staplas böcker på alla språk. Det finns ett stort ryskt bibliotek, inklusive en omfattande samling av böcker som har publicerats utomlands och publikationer från år 1905. . . .
I jakten på mat går vi till tjänstefolkets rum, där vi hittar kocken, en grekisk desertör från den turkiska armén. Doktorn träffade honom i höstas vid vägkanten, utan mössa och stövlar och i tårar. Det här är alltså den tredje desertören jag har träffat i dag: en rysk desertör från den rumänska armén, en tatar från den bulgariska armén och en grek från den turkiska armén. Kocken är barfota, men med håret omsorgsfullt uppsatt, en uppenbar kvinnokarl, och han talar lite franska. Vi ber honom laga kyckling och ris åt oss, och medan han jagar kycklingen på gården går vi fram till en låda med oliver (oliver är en nödvändighetsvara här) och förser oss direkt från denna källa.
Därefter kommer den affärsmässiga delen av programmet: checkkonton. En rumänsk ostmakare kommer in. Han har med sig en räknesticka där streck och kryss representerar hundratals och tusentals liter mjölk. Sedan kommer smeden, en rysk-moldavisk man; sedan några bulgarer som odlar raps; sedan två lokala romska kvinnor – den ena för att presentera sina räkenskaper och den andra, hennes svägerska, för att hålla ett öga på saker och ting. En lång och stilig turkisk rom erbjuder sig själv och sina lägerkamrater att skära av huvudena på majsen så att den mognar snabbare.
De lokala romerna, de rumänska, arbetar dåligt och stjäl, men många bönder anställer dem gärna eftersom de kan luras på det mest skamlösa sätt. Ofta händer det att en romsk lägergrupp arbetar i två månader men bara får betalt för, säg, 27 dagar per månad; romerna kan inte kontrollera uppgifterna. De turkiska romerna är bättre utbildade och arbetar också bättre.
När avräkningen är klar väntar kycklingen, som för inte så länge sedan sprang sorglöst omkring på gården, på oss på bordet, omgiven av ris. Kozlenko hämtar lite vin hos Moisi och vi intar vår måltid på verandan. Under tiden gör Kozlenko i ordning en annan, större tresura, sätter gummidäck på hjulen och spänner för en tredje häst.
”Det blir bekvämare nu”, säger han. ”Hoppla!”
Det är redan kväll. Tresuran gungar försiktigt, och i ett halvt sömnigt tillstånd återvänder vi till Mangalia för att återigen andas in den ruttna, salta lukten av Svarta havet.
”Simeone, Simeone!” ropar min följeslagare över torget, i riktning mot Ovidiusmonumentet, ”kom hit. . . . ”
Sedan till mig: ”Jag ska nu presentera en lokal kändis, en mycket intressant personlighet, en politisk figur i sann rumänsk stil – studera honom noga. . . . ”
”Simeone” närmar sig vårt bord. Trots sin korta kroppsbyggnad ser han mycket imponerande ut. Medan vi presenteras betraktar jag denne tjocke man i elegant sommarkostym, med svart gråstrimmig mustasch, sydlänningens listiga ögon över en köttig näsa, en alltför tjock guldkedja över magen och en alltför stor diamant på vänster hand. Simeone tar av sig hatten och jag ser hans gråsvarta lockiga hår. Ett praktexemplar av en sydlänning! Han ser ut att vara runt fyrtiofem.
”Monsieur Simeone N., président du conseil général.”
”Monsieur N.N., ryska journalister.”
”Enchanté!” säger Simeone och gör en välvillig gest på samma sätt som en grand seigneur.
Le président du Conseil général är, med våra mått mätt, ungefär som en ordförande i en zemstvo-styrelse på landsbygden. Till sin politiska inriktning är Simeone en ”takist”, det vill säga en konservativ demokrat, som stöder den nuvarande (1913) inrikesministern Take Ionescu.
”Hur står det till, Simeone?”
Saker och ting? Simeone är missnöjd med saker och ting. Han är överhuvudtaget missnöjd med den politiska situationen. Allt är helt upp och ner. I det nyligen genomförda kommunalvalet i Constanța vann liberalerna över de konservativa; samma sak kommer att hända vid departementsvalet i morgon. Liberalerna vinner för att de har energi och disciplin. När det kommer till kritan är, entre nous [mellan oss], liberalerna det enda riktiga partiet i Constanța, liksom i landet som helhet.
”Jag är takist, men jag säger er: vi kan inte överleva.”
”Åh, men du har blivit en riktig pessimist, jag känner knappt igen dig, Simeone! . . . Säg oss, apropå det, kommer zemstvon att köpa dina lampor?”
Simeone ignorerar frågan, vars poäng jag inte förstår.
”Nej, nej, det går dåligt. Liberalerna kontrollerar bankerna, prästerna, lärarna, de har allt, de gör som de vill och kommer undan med det. Och vi takister kommer att bli tvungna att slå igen butiken. Det är summan av kardemumman!”
”Kan ni, Monsieur le Président, förklara för mig varför ert parti kallas det konservativa och demokratiska partiet?”
”Det är mycket enkelt. Vi är emot dessa gamla klickar som hindrar alla andra från att komma till makten; vi är emot de monopolistiska dynastier som styr det här landets politik, både den liberala och den gamla konservativa. Vi kräver att två saker ska belönas i det politiska livet: tjänst och talang. Voilà, monsieur, nos principes [Där, sir, är våra principer]: tjänst och talang. Det är därför vi är demokrater.”
”Men i vilken mening är ni konservativa? Vad är det ni vill bevara?”
”Bevara? Vi vill ... men det är ganska enkelt: vi vill skydda vårt land ... vårt folk ... vår nationalitet.”
”Och budgeten va, Simeone?”
”Budgeten? Självklart! Que diable! [Må djävulen ta den!] Varför ska budgeten användas enbart till förmån för de gamla klickarna? Nej, även budgeten måste ta hänsyn till två nya principer: tjänst och talang.”
”Hur är det med dina lampor, Simeone?”
”Men det verkar som om du har fått mina lampor på hjärnan! Lämna dem utanför, snälla – vi pratar om politik nu.”
”Hm... hm.”
”Men, apropå det, vad tycker du om våra kvinnor?” frågar ”presidenten” mig helt plötsligt.
”Simeone, Simeone, vi pratar väl om politik?”
”Ja, ja, ja! Men tror ni då att våra kvinnor inte har något att göra med politik, med rumänsk politik? Tais-toi, mon vieux! [Tyst, min vän!] Nej, nej, säg mig, snälla, vad tycker du om våra kvinnor, va?” Samtidigt som han ställer frågan blinkar presidenten med vänster öga, och därmed också pannan, läpparna och mustaschen.
”Mes meilleurs compliments pour vos femmes, monsieur le président [Mina högsta komplimanger till era kvinnor, herr ordförande]”, svarar jag hövligt och påminner samtidigt om att nästan alla rumäner jag har träffat har ställt mig den frågan, nästan så fort vi har börjat samtala.
”Det är de som förstör Rumänien! Ja, skriv ner detta, om ni studerar vårt land. Inte storgodsen, inte budgeten, inte militarismen, utan kvinnorna! Jag frågar er – hur kan det råda ordning i ett land där det finns så många, många underbara kvinnor, underbara i ordets fullaste bemärkelse, monsieur! Där, där borta, titta – se, se, hur hon rör sig? Titta bara på henne, va? Eller hur?”
Vid denna punkt ger ordföranden i zemstvo-styrelsen några förklaringar som gör full heder åt hans sydliga fantasi.
”Men Simeone, Simeone, du är 62 år!”
”Sextiotvå?” utbrister jag, med uppriktig förvåning. ”Säkert inte?”
”Ja, monsieur, det är sant. Men, ära vare Gud, jag är inte slut än. Jag kan fortfarande göra bra ifrån mig. . . . Kom ihåg att våra kvinnor på samma gång är orsaken till och förebudet om vår kommande undergång. Varför det? Det är mycket enkelt. Jag måste berätta för er – detta är en mycket viktig faktor i hela frågan – att våra kvinnor inte kan beskrivas som otillgängliga. Nej, nej ... och varje politiker, advokat och tjänsteman här försöker skaffa sig den bästa kvinnan han kan. Det är källan till vår undergång: alla spenderar två eller tre gånger så mycket som de tjänar. Resultatet är fullständigt kaos i staten. Där har ni nyckeln till den rumänska politiken: kvinnorna leder vårt land mot katastrofen.”
”Och finns det ingen räddning, monsieur le président?”
Simeone slår ut med händerna.
”Jag ser ingen. Framtiden ser mörk ut för mig. Och under tiden håller liberalerna fältet. De vet hemligheten bakom framgång, de rackarna! Här är en lärorik jämförelse för dig. År 1878 gav liberalerna det som fanns kvar av Bessarabien till Ryssland – det var resultatet av den rumänska arméns segerrika väg mot Turkiet! – och i utbyte fick de en del av Dobrudzja, som på den tiden var ett halvslaviskt land, med en befolkning som dessutom inte var rumänsk utan bulgarisk. Och man skulle naturligtvis kunna tro att liberalerna efter detta skulle ha fallit pladask. Men så blev det inte. De behöll makten i ytterligare tio år. Och nu har vi fått en ny provins utan att lida några förluster, och vad har hänt? Tror du att det har stärkt vår position? Inte ett dugg. I höst – jag säger det här entre nous – kommer den konservativa regeringen att kastas ut. Varför det? C'est la fatalité [Det är ödet]. Vi har ingen disciplin. Hos oss kan vilken uppkomling som helst bli partiledare, minister, prefekt. Vår lokala ledare vacklar. Vår prefekt är en inkompetent intrigmakare. Vårt parti ignorerar män som har varit halvvägs runt jorden och vidgat sin horisont. . . . ”
”Aha! Berätta för oss, Simeone, om de platser där du har varit.”
”Himmel, vilka platser jag har varit på! Jag har varit i alla Europas huvudstäder. Jag har varit i Nordamerika – New York, Chicago, Boston. Jag har varit i Ryssland, i Warszawa och i Vilnius. Ja, jag har lyckats se mycket på min tid. Quand je quittais mon professorat [Närjag lämnade min professur]. . . . ”
Jag spetsade öronen: så han var alltså professor: en zemstvo-medlem från professorernas värld. . . .
”Vad för slags professor var du, Simeone?”
Simeone tittade upp mot himlen, såg snett på sin frågeställare med ena ögat och vände sig sedan tillbaka till mig.
”Moi, je suis artiste. Först var jag professor i Constanța, sedan konstnär. . . . ”
”Varför berättar du inte för honom vilken sorts konstnär du var?” pressade hans obevekliga frågeställare honom. ”Var det åtta stolar du brukade snurra runt på näsan, din gamle syndare, innan du började med politik? Eller var det ett dussin? Eller?”
Nu kan Simeone inte hålla sig längre. Han rodnar, vänder ansiktet mot sin förföljare och ger honom ett dånande svar – inte på franska, på rumänska – som uttömmer frågan helt och hållet. Även om jag bara förstår svaret i stora drag, tar det andan ur mig för ett ögonblick.
Men nu kommer Simeone ihåg att en utländsk journalist är närvarande, dricker lite sodavatten med vin, rättar till anletsdragen och fortsätter, som om ingenting hade hänt, att berätta om sitt stormiga och lärorika förflutna för mig. Ja, han var professor i Constanța – det vill säga han var gymnastiklärare på gymnasiet. Han åkte till den internationella utställningen i Paris som medlem av en trupp som hade valts ut för att visa upp nationella danser. Han jämförde sina krafter med andra artisters – och hans öde var beseglat. Under namnet Simeone Universul reste han runt halva världen som cirkusartist, gjorde stor succé överallt och tjänade upp till tusen dollar för varje framträdande. ”Se den här ringen. . . . ”
”Lägg märke till den ringen, den är vår väns värdefullaste ting, den är värd sextusen franc...”
”Sacré nom de nom [Fördömelse]!” utbrister den före detta professorn, som dock denna gång håller sig inom ramen för godmodighet. ”Han försöker fortfarande klassa ner mig: ringen är inte värd sex utan femton tusen franc, ja, femton! Den var en present från en affärsmannaklubb i Chicago. . . . ”
Vid fyrtio års ålder gav han upp sin konstnärliga karriär, bosatte sig i Dobrudzja, engagerade sig i lokala angelägenheter, valdes till borgmästare i Mangalia, ställde sig sedan ännu större uppgifter och anslöt sig till det parti som står för talangens och tjänstens rättigheter. . . .
”Eh bien!” avslutar Simeone oväntat, ”est-ce que nous ferons la noce [ska vi ta en runda]?”
”Men du är outtröttlig, Simeone; vid sextiotvå…”
”Du vet” – och nu formulerade Simeone sin korta livsfilosofi – ”i stället för att leva i två eller tre hundra år och vidta alla tråkiga försiktighetsåtgärder är det bättre att bara leva hundra år, men göra vad du vill.”
Simeone leder oss utan framgång från det ena kaféet till det andra. De är alla stängda, på order av prefekten – på grund av kolera.
”Där ser ni vår prefekts policy!” säger Simeone upprört. ”Jag skulle aldrig kunna arbeta med den mannen.”
Det finns inget att göra, vi måste bryta upp festen. Vi följer Monsieur le Président till hans hem.
* * *
Det har ingen betydelse att Simeone brukade svälja svärd och balansera stolar på näsan. Simeone är en politisk personlighet, en samhällets stöttepelare. Simeone organiserade en tidning för takisterna i Constanța. Simeone är publicist. Han hanterar en penna nästan lika självsäkert som han tidigare hanterade ett dussin stolar. ”Sunt förnuft och lite humor”, förklarar han med blygsam värdighet.
År 1908, när takisterna efter bondeupproret bröt sig loss från de renodlade konservativa, hölls ett möte här i Constanța för att bilda det nya partiet, med Take själv som talare. Mötet var på sitt sätt mycket framgångsrikt. Och Simeone skrev i sin tidning en ledande artikel om Take Ionescus tal i Constanța, en artikel som började så här: ”Jag har varit i Paris, London, Köpenhamn, Chicago, New York, Rom och andra världsstäder. Jag har hört Mazzini, Patti och Gladstone, jag har sett Franz Josef, Umberto och Félix Faure, jag har stått framför Frihetsgudinnan och framför Eiffeltornet – men ingen plats och ingen person har någonsin gjort ett sådant intryck på mig som Take Ionescu.”
Men Simeone är också en hetlevrad talare. Vid det senaste parlamentsvalet i november 1912 höll Simeone, i närvaro av en framstående gäst, en av takistledarna, den nyutnämnde ministern Badareu, ett stort valtal där han bland annat sa: ”De konservativa demokraterna har länge haft ett huvud – ta Ionescu. Men nu har de också en kropp, som är med oss i dag – Badareu. . . . När den här moldaviska örnen flög till makten”, fortsatte Simeone och pekade med sin diamant på hedersgästen, ”sa alla upprört: det här är illa, det blir ännu ett hål i statens kassa. Men jag trodde inte på det! Jag trodde inte på det, mina herrar! Med stolthet kan jag säga att jag var ensam om att inte tro på det. Och vad har hänt? Tre veckor har gått sedan dagen för detta historiska möte. Låt någon nu resa sig upp och säga att jag hade fel!” Här följde en paus, vilket innebar en triumferande utmaning till alla fiender och skeptiker både på mötet och långt utanför dess gränser. . . .
Simeone är underbar, både i lugnt väder och i stormigt väder. Och det viktigaste av allt är att han är mycket typisk för sin nation, denne président du conseil général som vill bli prefekt.
* * *
Den märklige rumänske satirikern Caragiale, som dog förra året, gjorde med sin klassiska komedi Oscrisoare pierduta (Det förlorade brevet) för de politiska sederna i Rumänien vad Gogol gjorde med Generalinspektören för den ryska byråkratins seder. Allmän och allsidig brist på principer, ordrik tomhet på idéer, lättvindigt förräderi, lekfull korruption och klumpig utpressning – detta är beståndsdelarna i den moraliska och politiska atmosfär som omger de styrande i Rumänien, så som den skildras för oss i Det förlorade brevet. Nae Catavencu, advokat, redaktör och utgivare av tidningen Roar of the Carpathians [Karpaternas rytande], grundare och ordförande för det encyklopediska kooperativet Rumäniens ekonomiska gryning, och Take Farfuridi, advokat, ledamot av det permanenta utskottet, valkommittén, skolkommittén, jordbrukskommittén och andra kommittéer och utskott – dessa två svindlare, den ena i stor och den andra i liten skala, den rumänska parlamentarismens Kreptjinskij och Raspljuev, har blivit namn som används allmänt i politiska diskussioner. Alla Rumäniens tre regeringspartier domineras av Catavencus och Farfuridis anda. Men den mest fullständiga segern för den sortens politik uppnåddes i Takistpartiet – män utan ett förflutet eller en framtid, men med stor aptit, som krävde erkännande av staten. Och vad hände? Caragiale själv, den moraliska ”takismens” skoningslösa satiriker, anslöt sig plötsligt till takisterna när det krävdes för hans världsliga intressen. Den miljön passar dig! Kort därefter träffade den gamle konservative ledaren Carp – en inbiten romantisk reaktionär, men på sitt eget sätt en hedervärd man – Caragiale, med vilken han en gång hade fört en gemensam kamp för det rumänska folkspråkets rättigheter, i Junimea-sällskapet.
”Tänk att jag fick leva”, utbrast Carp, ”för att få se dig, Caragiale, i rollen som Catavencu!”
”Kom, kom”, svarade Caragiale utan att blinka. ”Jag Catavencu? Du måste skämta! Catavencu, det är min ärade ledare, Take Ionescu. Jag är, på sin höjd, bara Farfuridi. . . . ”
Caragiale upprepade ofta denna dialog, som ägde rum på stationsplattformen i Ploiești. Och författaren lade alltid till: ”Fram till dess trodde jag att det fortfarande fanns en vis man kvar i Rumänien, och att det var Carp. Men tydligen tar även han politiken på allvar.”
Simeone är en nationell typ. Men om man översätter honom från Catavencus och Farfuridis språk till internationella termer, kan man säga att Simeone på sitt eget speciella sätt är en lycklig, harmonisk kombination av Figaro, Falstaff och Tartarin – särskilt Tartarin.[131] Han saknar inte humor, han är jovialisk och ytlig, men han är också en skarpskytt, han kan alla knep. Han avslöjar – inte utan ett personligt intresse i frågan – att Take Ionescu är överlägsen Eiffeltornet och Frihetsgudinnan. Han har en butik som säljer belysningstillbehör, och har i denna bransch en del affärer med den zemstvo som han är ordförande för; därför blir han inte glad när folk ställer frågor till honom om lampor. Den lokala polisförvaltningen har sitt kontor i hans hus, och trots att Simeone är i luven på prefekten är polisens hyra tre gånger så hög som den vanliga hyran för hans rum. Åh nej, det går inte att lura Monsieur le président du conseil général!
Mot bakgrunden av politiska svärdslukare och verbala lindansare framstår den före detta cirkusakrobaten Simeone Universul, numera en ledande provinspolitiker, med sin Chicago-diamant på ringfingret, inte som en tillfällighet utan som en symbolisk figur. Efter denna kväll i ”presidentens” trevliga sällskap blev de rumänska politiska sedvänjorna och deras målare Caragiale allt mer begripliga för mig. Quand je quittais mon professorat, säger jag till mig själv när jag börjar läsa Farfuridis huvudartiklar. Och i mitt hjärta bevarar jag ett tacksamt minne av Simeone, som försåg mig med nyckeln till Rumäniens politik.
P.S. Simeone Universul har dött sedan artikeln skrevs. Må han vila i frid. Men kollektivet Simeone – den officiella rumänska politikens värld – lever fortfarande. Förvisso är ledaren för det parti som Simeone en gång var en pelare i, den store Take Ionescu, också död – han, förkunnaren av civilisationens och demokratins principer, hataren av det sovjetiska barbariet, Frankrikes tredjerangslakej. Men den grundläggande sortens härskande klass i Rumänien är oförändrad: de olika regeringspartierna i landet är bara variationer på en och samma sort. För närvarande styrs Rumänien inte av en konservativ-demokratisk utan av en liberal ”Simeone Universul”. Det gör inte en skugga av skillnad.
12 juli 1922
Kievskaja Mysl nr 243, 245, 246, 253, 3, 5, 6 och 13 september 1913
[1] Leo Trotskij, Mitt liv – försök till en självbiografi, s 149.
[2] Isaac Deutscher, Den väpnade profeten, s 137-138.
[3] Leo Trotskij, Mitt liv – försök till en självbiografi, s 147.
[4] Varje tänkande arbetare borde uppmärksamt följa den revolutionära kampen i hela världen. För att göra det måste man framförallt med hjälp av kartor bekanta sig med läget i stater och länder. Organisationer borde i detta avseende hjälpa till genom att tillhandahålla de instruktioner som behövs. - L.T.
[Kaukasien, eller Kaukasus, är regionen mellan Svarta havet och Kaspiska havet. Den korsas av Kaukasusbergen och gränsar till Turkiet och Iran (Persien). I det nuvarande Sovjetunionen är norra Kaukasien en del av den Ryska sovjetiska förbundsrepubliken, medan södra delarna, Transkaukasien, omfattar Georgiska socialistiska sovjetrepubliken, Azerbajdzjans SSR och Armeniska SSR – engelska redaktörens not.]
[5] I Persien, som nu heter Iran, fick uppsvinget 1905 och 1906 en verklig masskaraktär. Men oppositionen mot regimen härrörde från slutet på 1800-talet, då alla klasser blev förbittrade över shahens lättsinniga överlämnande av landets finanser och resurser till brittiska och ryska kapitalister. Han gav dessa koncessionshavare monopol och rättigheter inom tobaksförsäljning, telegraflinjer, fiske, skogsbruk, ädelstensgruvor, etc. 1879 organiserades dessutom en persisk kosackbrigad under befäl av en rysk officer, och en rysk general utsågs till ”rådgivare” till tronarvingen. Det var under denna period som britterna tog över landets rika oljetillgångar och kontrollen över hela Persiska vikens kust. Denna plundring av landets rikedomar ledde till protester, inte bara från den unga persiska borgarklassen utan också från feodala och byråkratiska skikt och från prästerskapet.
Japans seger över Ryssland 1905 krossade de ryska generalernas skenbara oövervinnlighet i persernas ögon, och den ryska revolutionen samma år gav den persiska nationella rörelsen ett handlingsmönster. I den ryska oljehamnen Baku vid Kaspiska havet fanns tusentals persiska arbetare liksom persiska politiska emigranter, som genomsyrades av den utvecklade revolutionära ideologi som svepte över Ryssland. De tryckte tillkännagivanden och köpte vapen och återvände till Persien. Revolutionens första gnistor ägde rum i Teheran när ett stort antal stadsinvånare inledde basts – sittdemonstrationer i moskéer och utländska ambassader och sådana ställen, där de repressiva styrkorna tvekade att angripa dem. Oroligheter och basts följde på varandra och nådde en höjdpunkt i augusti 1906 när hela byar deltog i basts och de mest inflytelserika prästerna (mujahid) och tusentals stadsinvånare lämnade huvudstaden för en bast i staden Qum. Ett Majlis (parlament) sammankallades i oktober 1906, och det genomförde många progressiva reformer, och tvingade i september 1907 den nye shahen, Mohammed Ali, att skriva under ”ett tillägg till grundlagen” som i grund och botten var en konstitution.
Men shahen kände sig inom kort stark nog för att med utländsk hjälp inleda en motoffensiv. Den turkiske sultanen Abdul Hamid hjälpte till genom att låta sina trupper ockupera Persiens azerbajdzjanska provins. Den ryska tsarismen kunde, nu när revolution på dess territorium hade kvästs, också stöda shahen. Och Storbritannien, som av konkurrensskäl hade gynnat konstitutionalisterna, slöt 1907 en överenskommelse med Ryssland om att dela upp Persien i inflytelsesfärer, och började, åtminstone officiellt, stöda shahen. Den reaktionära trenden kulminerade 1908 med en kupp under ledning av överste Ljachov, de persiska kosackernas ryska befälhavare, som bombarderade Majlis, skingrade dess deputerade och mujahider och hängde de ”farligaste”. Ljachov utsågs till militärguvernör över Teheran med diktatorsbefogenheter.
Under det efterföljande inbördeskriget återerövrade konstitutionalisterna Teheran i augusti 1909, och shahen sökte sin tillflykt till den ryska ambassaden och så småningom i Ryssland. Majlis satte hans son, Ahmed Mirza, på tronen. Men koalitionen mellan de styrkor som utgjorde den konstitutionalistiska rörelsen föll snabbt sönder. Adeln och prästerna ansåg att revolutionen var färdig i och med att deras styre och privilegier hade återupprättats, medan städernas handelsmän och hantverkare ville gå vidare.
I slutet av 1911 kände Storbritannien och Ryssland att de kunde tvinga på den persiska regeringen utländska ”rådgivare” som de hade valt ut. Först vägrade Majlis, men efter att ryska trupper hade trängt in i landet kapitulerade det. Därefter upplöstes Majlis i två år, möten förbjöds i hela landet, och de flesta tidningar stängdes. Persien blev kvar i den brittiska och ryska imperialismens bojor fram till 1917.
[6] Duman var en lagstiftande församling som inrättades i det tsaristiska Ryssland som ett resultat av 1905 års revolution.
[7] Trotskij syftar på tsar Nikolaus II:s efternamn (Romanov). Romanov var den familj som hade den tsaristiska dynastins makt mellan 1613 och 1917.
[8] Första fredskonferensen i Haag var den internationella fredskonferensen 1899 som sammankallades av Ryssland och hölls i Haag, Nederländerna. Dess viktigaste landvinning var upprättandet av en permanent skiljedomstol, känd som Haagtribunalen. Den Andra fredskonferensen hölls 1907. En tredje konferens var planerad till 1916 men måste ställas in på grund av Första världskriget.
[9] Furst Bernhard von Bülow (1848-1929) var rikskansler i Tyskland mellan 1900 och 1909. Parvus var pseudonym för den socialdemokratiske författaren och teoretikern Alexander I Helphand.
[10] Administrativa ämbetsmän i de turkiska distrikten och deras ställföreträdare.
[11] Vladan Đorđević, Die Türkische Revolution (1908), s 4-5.
[12] Här verkar det ha blivit ett fel i översättningen från den turkiska till den ryska texten. Namnet på Enhet och framstegskommittén var Ittikhad ve Terekki. Shura i Umet (Nationellt möte) var namnet på en ungturkisk tidning som gavs ut i Paris före revolutionen 1908 och därefter i Konstantinopel.
[13] Traditionerna från 1789-1848 syftar på perioderna av borgerliga revolutioner, till att börja med den stora franska revolutionen och vidare till de demokratiska och nationalistiska revolutionerna 1848. De sistnämnda utgjorde slutet på denna period i Europa. De efterföljande revolutionerna kännetecknades av att arbetarklassen trädde in på den historiska scenen med den socialistiska revolutionens uppgifter.
[14] Bej var en furstetitel av turkiskt ursprung med den ursprungliga betydelsen ”hövding” – öa.
[15] Efter tillkännagivandet av Österrike-Ungerns annektering av Bosnien och Hercegovina i oktober 1908, organiserade ungturkarna en mycket framgångsrik bojkott av österrikiska varor.
[16] Det rysk-turkiska kriget 1877-1878 avslutades formellt med undertecknandet av Freden i San Stefano. Denna uppgörelse gav så enorma fördelar till den ryska imperialismen att Storbritannien och Österrike-Ungern krävde att den skulle revideras. När Storbritannien hotade med krig och Österrike mobiliserade, gick tsaren med på att hänvisa avtalet till en internationell konferens. Det ledde till Berlinkonferensen (1878 – inte 1879 som det står i texten), där den tyske kanslern Otto von Bismarck satt ordförande.
I kongressen deltog de europeiska stormakterna Österrike, Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Italien och Ryssland. Turkiet var närvarande men var inte någon av ”stormakterna”. Det var ursprunget (åtminstone vad gäller angelägenheterna på Balkan) till begreppen europeiska makter eller stormakter eller bara makter. Kongressen ledde fram till Berlinavtalet (1878), som praktiskt taget ogiltigförklarade Freden i San Stefano och reviderade Parisavtalet (1856) som hade avslutat Krimkriget. Avtalets nya indelning av inflytelsesfärerna i det ottomanska väldet till förmån för den brittiska och österrikisk-ungerska imperialismen utgjorde en vändpunkt i maktförhållandena och politiken på Balkan och Främre Orienten.
[17] Bondeupproret i östra Rumelien i september 1885 kulminerade med övertagandet av Filippol (Filippopolis, idag Plovdiv), där milisen gick över till bondemassorna. Östra Rumelien hade hållits åtskilt från Bulgarien av Berlinavtalet (1878). Generalguvernören Gavril Pasha – som i enlighet med avtalets villkor var kristen – erbjöd inget motstånd och vägrade kalla in turkiska trupper. Han arresterades av rebellerna, som förklarade östra Rumelien i union med Bulgarien. Bulgariens härskare, furst Alexander av Battenberg, gav motvilligt sitt samtycke. Bulgariens beskyddare, Ryssland, var mot unionen eftersom de fruktade att detta brott mot Berlinavtalet skulle utlösa ett krig i Europa. Samtliga ryska officerare drogs tillbaka från den bulgariska armén.
Serbiens kung Milan förklarade, uppmuntrad av Österrike, krig mot Bulgarien, och förväntade sig en snabb och enkel seger, eftersom den bulgariska armén utan sina officerare var samlad vid den turkiska gränsen i andra änden av landet. Men Milans uträkningar slog slint. Bulgarerna räddade sin huvudstad, besegrade den serbiska armén fullständigt och drev tillbaka den till sitt eget territorium. Bara Österrikes hot att ingripa å Serbiens vägnar tvingade bulgarerna att acceptera vapenvila. Kriget varade i två veckor. Fredsfördraget som undertecknades i Bukarest i mars 1886 är troligen det kortaste som har dokumenterats – ett enda stycke som säger: ”Freden återställs mellan det serbiska kungadömet och det bulgariska furstendömet, med början dagen för undertecknandet av detta fördrag.”
Avtalet lämnade kvar östra Rumelien under Turkiets formella överhöghet, men en bulgarisk furste skulle utnämnas till generalguvernör och utses på nytt av sultanen var femte år. Det faktiska resultatet var att östra Rumelien blev en del av Bulgarien.
[18] Innan Ryssland inledde kriget mot Turkiet var landet tvunget att få den ”mest intresserade makten” – Österrike-Ungern – att vara neutral. Det uppnåddes vid ett möte 1876 mellan tsar Alexander II och kejsar Franz Josef i staden Reichstadt i Böhmen, där de nådde en hemlig överenskommelse om att dela den europeiska delen av Turkiet i en rad små stater som var beroende av Ryssland och Österrike. Vidare kom man överens om att Österrike, under Rysslands angrepp på Turkiet skulle upprätthålla en välvillig neutralitet, och med diplomatiska medel avvärja alla försök av andra europeiska stormakter att ingripa eller medla.
[19] Sancak var en administrativ region i det ottomanska riket, ungefär motsvarande ett län – öa.
[20] Den första allslaviska kongressen samlades i Prag i juli 1908. I namn av ”kulturellt enande” deltog 250 delegater från Ryssland, Polen, Galicien, Bulgarien, Serbien, Slavonien och Kroatien.
[21] Ett folkvalt råd, mycket likt de ryska sovjeterna, som uppstod under den persiska revolutionen 1905-1909.
[22] Skrivet 1910 – L.T.
[23] Vid denna kongress fanns representanter för Serbiens, Bulgariens, Rumäniens och Turkiets socialdemokratiska partier, Österrike-Ungerns jugoslaviska socialdemokratiska partier och den lilla gruppen socialdemokrater i Montenegro – L.T.
[24] 1910 – L.T.
[25] Den andra allslaviska kongressen hölls i Sofia i juli 1910 (i texten står juni eftersom Ryssland fortfarande använde den gamla [gregorianska] kalendern). Den hade förberetts av St Petersburg-konferensen för Interslaviska verkställande kommittén som hade inrättats av den första allslaviska kongressen (se not 15). Eftersom den ryska delegationen till överväldigande delen utgjordes av anhängare till de Svarta hundra (extrema reaktionärer och antisemiter) som grevarna Bobrinskij och Tjerep-Spriridovitj, vägrade ”progressiva” ryska, såväl som polska, panslaviska anhängare att delta. I Bulgarien organiserade en speciell protestkommitté möten mot kongressen. Bland de som stödde protestorganisationen fanns Christian Rakovskij och de berömda bulgariske författarna Petko Todorov och Pentjo Slavejkov. Den bulgariska socialistiska tidningen Rabotnitjeskij Vestnik hälsade kongressens öppnande med en artikel med rubriken ”Rysk despotism bakom nyslavismens mask”. Kongressen undvek konkreta frågor och begränsade sig till dundrande deklarationer om ”slavisk enhet”.
[26] Zemstvoer var lokala regeringsorgan som infördes i det tsaristiska Ryssland 1864. De dominerades av adeln och hade bara ytterst begränsad makt. Den nya zemstvon i väst syftar på premiärminister P A Stolypins plan på att inskränka icke ryssars – främst polackers – rättigheter i Rysslands sex provinser i väst. Det fanns också ett förslag om att ta bort östra delen av distrikten Lublin och Siedlice från de västra provinsernas jurisdiktion och skapa ett ”oberoende Chelm-distrikt” under Kievs generalguvernör. Målet var att skydda de ryska invånarna i dessa distrikt från ”latiniserining” och ”poloniserande” inflytande. För att uppnå detta mål förnekades distriktets polacker och judar rätten att använda sina språk vid rättsprocesser och i skolor, förbjöds köpa mark, och så vidare. En modifierad version av lagförslaget, som först lades fram 1909, blev lag 1912.
[27] Rutenerna bodde i västra Ukraina, som innefattade Galicien, Bukovina och det karpatiska Ukraina. Den rutenska Uniate-kyrkan var knuten till den romersk-katolska kyrkan, medan den ryska ortodoxa kyrkan (i östra Ukraina) var ansluten till grekiskt ortodoxa kyrkan. I Lviv, som låg i det av Österrike styrda Galicien, krävde de rutenska studenterna ett separat universitet. Med stöd från Österrike-Ungerns myndigheter förde de polska studenterna en blodig strid mot dem, där en student dödades och flera sårades.
[28] De grekiska socialdemokraterna skickade ett hälsningstelegram – L.T.
[29] I engelska texten står ”Belgrade”, vilket är orimligt då kongressen hölls i Bulgarien – öa.
[30] 1885 arresterades Blagoev i St Petersburg för att ha organiserat arbetarcirklar och hjälpt till att ge ut tidningen Rabotjij – L.T.
[31] [ En sång som traditionellt sjungs vid begravningar av revolutionärer i Ryssland – eng red kommentar. ]
[32] 1909 – L.T.
[33] Detta citat är ur en ledare i New York Daily Tribune, 21 april 1853. Trots att ledaren inte var undertecknad, så antog Trotskij att dess författare var Marx, men i Marx/Engels, Collected Works, vol 12, tillskrivs den Engels (citatet finns ovan]. [Servia var en region i den tidigare slaviska delen av Turkiet, i västra Makedonien i nuvarande Grekland – öa.]
[34] Efter fem sekel av turkiskt herravälde upprättades 1878 en oberoende bulgarisk stat. Genom Freden i San Stefano som avslutade det rysk-turkiska kriget (se not 12), blev Bulgarien ett självstyrande furstendöme under den turkiska sultanens formella överhöghet. Fördraget ersattes av Berlinavtalet, som förvägrade Bulgarien östra Rumelien och Makedonien och på så sätt skar av dess tillgång till Egeiska havet.
[35] Diplomatisk term för ett icke undertecknat PM som fungerade som en informell påminnelse om en obesvarad fråga eller begäran.
[36] Saga (tyska).
[37] Don Bluff
[38] Artikel 23 i Berlinavtalet fastslog att den turkiska regeringen hade i uppgift att ”samvetsgrant införa en konstitution på ön Kreta med förändringar som ska anses vara rättvisa” och att dessa reformer på Kreta ska tjäna som mönster för liknande stadgar, som anpassats till lokala förhållanden och utarbetats med lokalt deltagande, i andra delar av det ottomanska imperiet i Europa, som Makedonien.
[39] Rättfärdigande av krig.
[40] Slutet för Österrike.
[41] 5 december 1912 skrev de allierade på Balkan under ett vapenstillestånd med Turkiet, och den 13 december inledde de fredsförhandlingar i London, under direkt kontroll och vägledning från de europeiska imperialistmakterna. Dessa förhandlingar avbröts den 24 januari 1913 utan att ha blivit framgångsrika, och striderna bröt åter ut.
[42] Kannitverstan syftar på en till synes allestädes närvarande person i en historia som alla tyska skolbarn fick lära sig förr i tiden. En tysk som inte kunde nederländska besökte Nederländerna. När han fick syn på ett magnifikt hus frågar han en åskådare vad ägaren heter, och fick svaret ”Kannitverstan” (jag förstår inte). Han ställde samma fråga, med samma resultat, om ett stort varuhus, båtar, och slutligen om vem som sörjs av ett långt begravningståg. När han återvände till Tyskland berättade han för sina vänner att Nederländernas rikaste man var en viss herr Kannitverstan, vars begravning han råkade bevittna.
[43] Oscar Prochaska var under det första Balkankriget Österrike-Ungerns konsul i staden Prizren. Under de serbiska truppernas ockupation av staden, sköt Prochaska och hans tjänare mot några serber. Händelsen rapporterades till Belgrad, som lät sin ambassadör i Wien utfärda en protest till det österrikiskt-ungerska utrikesdepartementet, som då bad om rätt att genomföra en undersökning på platsen. Serberna vägrade på militära grunder, och österrikarna utnyttjade då incidenten för att hota Serbien. Rykten i den österrikiska pressen påstod att Prochaska hade blivit sårad, arresterad, hölls på hemlig plats, etc., och att händelsen kunde utvidgas till ett krig mellan de två länderna och således få över Ryssland på Serbiens sida. Till sist löste Wiens liberala Neue Freie Press problemet genom att fråga den serbiska premiärministern om Prochaskas ”hälsa”. Som svar fick den ett telegram som meddelade att Prochaska var frisk och i säkerhet och att Wien inte hade varit i kontakt med honom helt enkelt därför att telegraflinjerna i Prizren hade förstörts under striderna. Det visade sig att Prochaska levde och mådde bra och hela tiden hade varit omedveten om det bråk hans regering ställde till om honom.
[44] Zürich – engelska översättarens kommentar.
[45] En traditionell byorganisation, lik den ryska mir.
[46] Obrenovićdynastin försvann när en grupp serbiska arméofficerare slutförde en militär sammansvärjning genom att mörda kung Alexander och hans hustru Draga och efteråt kasta ut deras lik från ett fönster i palatset. Den nye kungen blev Peter Karađorđević, son till furst Alexander som hade landsförvisats när familjen Obrenović kom till makten 1858.
[47] Medan franska trupper i juli 1911 ockuperade huvudstaden Fez och upprättade ett protektorat över Marocko, stävade ett tyskt krigsskepp in i Agadirs hamn i detta land för att landsätta trupper mot fransmännen. Ett tag verkade ett krig mellan de två imperialistmakterna vara överhängande, men krisen löstes slutligen i november, då Tyskland godtog att Frankrike avträdde territorium i Ekvatorialafrika och i gengäld erkände det franska protektoratet över marockanerna.
[48] Se not 21.
[49] Berlinavtalet (1878) hade placerat Bosnien och Hercegovina under österrikisk-ungersk ockupation och administration samtidigt som det erkände en fortsatt turkisk överhöghet över de två provinserna. 1908 förkunnade Wien att territorierna var annekterade.
Efter att först ha trängt in i Turkiets nordafrikanska provinser Tripoli och Cyrenaica ekonomiskt krävde Italien i september 1911 att Turkiet skulle låta dem ockupera området militärt. Turkiet, och Italien förklarade krig. I oktober 1912 avträdde Turkiet de nordafrikanska provinserna till Italien, som döpte om dem till Libyen.
[50] Zürich – engelska översättarens kommentar.
[51] Zaječarupproret var ett bondeuppror 1883 i östra Serbien (inte västra, som texten säger). Upproret förbereddes av Radikalpartiet som hade organiserats 1881 och vars medlemmar påstod sig vara anhängare till Svetozar Marković. Under ledning av Nikola Pašić vann Radikalerna en överväldigande seger vid valen till Skupstinan 1883. Kung Milan upplöste Skupstinan och inledde ett våldsamt förtryck, arresterade de flesta framstående Radikalerna och försökte avväpna befolkningen. Det gav upphov till ett väpnat uppror i distriktet Zaječar. Det krävdes halva den serbiska armén och en rad blodiga slag för att kasta ut rebellerna ur städerna Zaječar, Knjaževac och Aleksinac. Många infångade Radikaler avrättades. Partiets hela Belgradkommitté ställdes inför rätta anklagad för förräderi. Bara några få, bland dem Pašić, lyckades fly utomlands. Undantagstillstånd, kännetecknat av en våldsam terror, vidmakthölls under flera år i de upproriska distrikten.
[52] Se not 13.
[53] Det serbisk-österrikiska avtalet 1881 (inte 1882 som det står i texten) var en handelsöverenskommelse som gjorde den serbiska ekonomin farligt beroende av Österrike. Det undertecknades i april 1881 och följdes i juni av ett ännu viktigare hemligt politiskt avtal. Det övergav de nästan två miljoner serberna i Bosnien och Hercegovina – som var ockuperat och administrerades av Österrike, men ännu inte annekterat – genom att lova att förhindra intriger på serbiskt territorium mot Österrike och inte sluta avtal med andra länder utan Österrikes tillåtelse. Milans ministrar gjorde invändningar mot villkoren, som de sa skulle ställa Serbien ”i samma förhållande till Österrike-Ungern som Tunisien till Frankrike”. För att lugna sin regering återvände furst Milan till Wien och säkrade ett uttalande som ändrade förbehållet om Serbiens rätt att sluta avtal – det sas nu att Serbien hade lika stor makt att skriva under avtal men att de förband sig att inte skriva under några andra politiska avtal som skulle stå i motsättning till andan i avtalet med Österrike. Även om denna tvivelaktiga formulering tillfredsställde det Progressiva (Naprednjakernas) partiets ministrar, så visste inte de att Milan hade lurat dem genom att ge österrikarna ett brev som bekräftade att han stod fast vid avtalets ursprungliga villkor. Avtalet stipulerade också att Österrike skulle erkänna furst Milan som kung om han skulle bestämma sig för att anta den titeln, och skulle stöda Serbien om det försökte utvidga sitt territorium något söderut. I mars 1882 antog Milan titeln kung.
[54] Shakespeare, Kung Henrik den fjärde, akt IV, scen 4, C A Hagbergs översättning från 1848 – öa.
[55] 1867 löste Österrikes härskare till synes problemet med den ungerska nationalismen genom att formellt omvandla Habsburgimperiet till en dubbel monarki med två i teorin jämlika delar, var och en med sitt eget oberoende parlament och en självständig stats verktyg men förenade genom samma Habsburghärskare, som samtidigt var Österrikes kejsare och Ungerns kung. Trialister var de som förespråkade bildandet av en tredje, slavisk politisk enhet inom imperiet för att balansera Österrike och Ungern och lugna de förtryckta sydslaverna.
[56] Se not 31.
[57] Fransisco Ferrer Guardia var en spansk fritänkare och revolutionär föreläsare som avrättades som anstiftare av generalstrejken och upproret i Barcelona 1909. Den fullständigt falska anklagelsen och kränkningarna mot de mest elementära juridiska förfaranden som begicks av den militärdomstol som dömde honom, utlöste världsomfattande protester från socialister och liberaler.
[58] Ordlek med Montenegro, som betyder Svarta bergen.
[59] 1389 besegrade turkarna serberna och deras Balkanallierade på Kosovoslätten. Detta slag knäckte de bulgariska och serbiska kungarnas medeltida kungadömens makt och upprättade det ottomanska imperiets makt i regionen. Ett andra slag utkämpades där 1448, då turkarna besegrade en ungersk arme. Graçanica var ett kloster på Kosovoslätten, som restes på den plats där de som dödades av turkarna 1389, inklusive den serbiske befälhavaren, furst Lazar, begravdes.
[60] Den 13 oktober 1912 överlämnade representanter från Bulgarien, Serbien och Grekland (Montenegro hade redan brutit de diplomatiska förbindelserna och inlett militära operationer mot Turkiet) en not till den turkiska regeringen, som i själva verket var ett ultimatum. Den slog fast att Balkanländerna, trots de österrikiska och ryska deklarationerna att Europa tog sig rätten att lösa Balkanfrågan, själva hade beslutat att behandla frågan direkt med den turkiske sultanen, och nu föreslog att han omedelbart skulle genomföra de reformer som utlovades i Berlinavtalets paragraf 23 (se not 21). Till den gemensamma noten bifogades en ”förklarande lista” med nio krav från Balkanländerna, inklusive självstyre för imperiets etniska minoriteter; proportionell representation för dem i det turkiska parlamentet; regeringsposter för kristna i kristna distrikt; jämlikhet mellan kristna och muslimska skolor; garantier för att distriktens etniska karaktär inte skulle förändras genom muslimsk kolonisering av sådana distrikt; värnplikt för kristna bara i lokalt organiserade kristna militärenheter, och att inkallandet av dem skulle skjutas upp tills dess sådana enheter hade organiserats; omorganisering av polisen i det ottomanska väldets europeiska delar, med polisen under belgiska eller schweiziska befälhavare; en liknande tillsättning av schweizare eller belgare som lokala guvernörer i kristna distrikt och val till distriktsråd; inrättande av ett högsta råd av kristna och muslimer för att övervaka genomförandet av reformerna, där ministrarna i de fyra Balkanländerna skulle ha slutgiltig godkännanderätt.
[Höga porten syftar på det ottomanska väldets regering – öa.]
[61] När 1850-talet närmade sig sitt slut var Italien, trots upprepade försökt till oberoende och enhet, fortfarande splittrat och underkastat Österrike. De norra provinserna hade annekterats av detta imperium; olika små hertigdömen och Kungariket Bägge Sicilien (södra Italien och Sicilien) skyddades mot revolution av österrikiska trupper som var beredda att ingripa; samma sak med Vatikanstaten i centrala Italien, där påven också skyddades av franska trupper. Bara det lilla kungadömet Sardinien (baserat på Savojen/Piemonte) var utan österrikisk överhöghet. Under ledning av den kunnige diplomaten greve Cavour försökte den konservativa dynasti som styrde denna stat utvidga sitt territorium genom att kasta ut österrikarna. Den andra Österrike-fientliga kraften bestod av revolutionära radikaler – republikaner, demokrater, socialister – i alla de olika staterna på den italienska halvön och i landsflykt, som ville ha ett italiensk enande och frigörelse.
Cavour fick politiskt stöd från Storbritannien och Frankrike genom att få Sardinien att ansluta sig till dem under Krimkriget (1855). Genom att i hemlighet lova den franske kejsaren Napoleon III att överlämna Nizza och Savojen uppnådde han ett avtal som förpliktigade Frankrike till militärt stöd vid ett krig mellan Piemonte och Österrike. Detta krig inleddes 1859 och var startpunkten för Italiens enande. Revolter bröt ut i de olika italienska hertigdömena och Vatikanstaten, och de piemontesiska och franska trupperna vann en avgörande seger vid Solferino. Man verkade vara på väg att uppnå ett italienskt enande. Det låg inte i linje med Napoleon III:s planer, och han skrev snabbt under en vapenvila med de retirerande österrikiska arméerna, och lämnade på så sätt de piemontesiska och italienska upprorsmakarna i sticket. Den fördröjda revolutionen återupplivades sedan av upproret på Sicilien som hälsade landstigningen av Garibaldis expeditionskårer med 1.000 frivilliga i röda skjortor. Efter att ha erövrat Sicilien invaderade Garibaldis trupper södra Italien och gjorde en triumferande inmarsch i Neapel.
Cavour övertalade de brittiska och franska regeringarna att det vore ett mindre ont med ett konservativt piemontesiskt styre över ett enat Italien än den revolutionärt demokratiska regim som nu hotade att uppstå. Piemontesiska trupper marscherade därpå in på neapolitanskt territorium. Istället för att göra motstånd mot dem tog Garibaldi den 26 oktober 1860 emot den piemontesiska kungen Victor Emmanuel II och hälsade honom som ”kung av Italien”.
Kungadömet proklamerades formellt påföljande år som en måttfull konstitutionell demokrati – rösträtten begränsades genom egendomsvillkor till cirka 2% av befolkningen. Hela Italien var nu enat, förutom Venedig som Österrike behöll, och Vatikanstaten (i enlighet med ett löfte till Napoleon III att påven skulle fortsätta att härska där). 1866 förenade sig Italien med Preussen under kriget mot Österrike och fick i gengäld Venedig. Efter Frankrikes nederlag under det fransk-preussiska kriget 1871 drogs de franska trupperna bort från Rom och den italienska armén gick in i staten, och fullbordade på så sätt Italiens enande.
Angående det italiensk-turkiska kriget, se not 49.
[62] Efter det rysk-turkiska kriget 1877-1878 skapade avtalet i San Stefano ett Storbulgarien, som inrymde östra Rumelien och en stor del av Makedonien, med tillgång till både Svarta och Egeiska havet. Avtalet ersattes av Berlinavtalet (se not 12 och 21), som upphävde större delen av Bulgariens territoriella erövringar. Således uppstod aldrig ”San Stefanos Bulgarien”.
[63] Stora delar av denna artikel upprepar nästan ord för ord material i ”Observationer och generaliseringar”, artikeln i Odesskie Novostij, daterad 19 oktober 1912, som finns tidigare i denna avdelning, med början på sid 100. De upprepade delarna har utelämnats. Varje strykning anges med uteslutningstecken inom hakparenteser - […].
[64] Platta brödkakor, som tortillas – engelska redaktörens not.
[65] De sefardiska judar som drevs ut från Spanien och Portugal av inkvisitionen slog sig i stort antal ner i de europeiska delarna av det ottomanska imperiet. Deras språk var ladinska, en spansk dialekt.
[66] Ungefär 3,7x2,7 meter. En arsjin är ungefär 0,7 m.
[67] I december 1911 respektive augusti 1912 ägde det rum turkiska massakrer på makedonska och bulgariska civila i de makedonska städerna Štip och Kočani.
[68] Myrmidonerna var en krigarstam som enligt Iliaden följde Akilles i det trojanska kriget – öa.
[69] Det första citatet är från en artikel av Marx med titeln ”Turkey”, som publicerades i New York Daily Tribune den 7 april 1853, och finns i Marx/Engels, Collected Works, vol 12, s 3-12 (citatet finns på s 6). De övriga citaten (som börjar med ”Vi har sett….” och ”Faktum är….”, är från artikeln ”What is to become of Turkey in Europe?” (Se not 33.)
[70] Det makedonska upproret 1903 inleddes under ledning av Yané Sandanskys Inre makedonska revolutionära organisation (IMRO) med sprängningen av Ottomanska banken i Thessaloniki, följt av andra bombningar, och kulminerade i augusti med hela Makedonien i kaos. De turkiska styrkorna tvingades till en början ta sin tillflykt till städerna, men fick förstärkning och det följde hårda repressalier. Det rapporterades att 200 byar brändes ner och 70.000 bönder gjordes hemlösa. Den mot Ryssland (som då hade ganska goda relationer till Turkiet) underdåniga bulgariska regeringen föll på grund av folkets missnöje med dess ljumma stöd till de hårt ansatta bulgariska bönderna i Makedonien. Den nya stambulovitiska regeringen hotade i september Turkiet med fientligheter. Det orsakade påtryckningar på Bulgarien från Österrike och Ryssland, som samtidigt uppmanade Turkiet att genomföra en rad reformer i Makedonien. Utan stöd utifrån dog upproret ut under vintern 1903.
[71] Efter att ha förändrat sin Turkietpolitik träffades Storbritanniens kung Edward VII och Rysslands tsar Nikolaj II i juni 1908 i Tallinn och enades om ett program som innehöll krav på ytterligare reformer i Makedonien. Detta program skulle ändra eller ersätta Murtzegprogrammet som 1903 hade lagts fram av Nikolaj och den österrikiske kejsaren Franz Josef efter mötet i slottet Murtzeg utanför Wien. makedonska politiker såg Tallinnprogrammet som en seger för tjetnikernas rörelse, men i själva verket motiverades det av en förändring av Englands och Rysslands politik gentemot Turkiet som svar på det ökade tyska inflytandet i landet. Det engelsk-ryska avtal som slöts i Tallinn var en viktig stimulus för ungturkarnas framväxt, som såg avtalet som ett allvarligt hot för utländsk inblandning eller uppdelning av Turkiet.
[72] 19 april 1909 mördade trupper i Konstantinopel, som av sultanens agenter hade lurats att tro att ungturkarna bröt mot islams lagar, några av sina officerare och krävde att regeringen skulle avgå och att de ungturkiska ”avfällingarna” skulle landsförvisas. (Ungturkarnas revolution 1908 hade återinfört 1876 års konstitution men lämnade kvar Abdul Hamid på tronen.) Sultanens kontrarevolutionära kupp fick hemligt stöd från (det liberala) Agrarpartiet, som anklagade Ungturkisk enhet och Framstegskommittén för jakobinism och militärstyre. Ungturkarna fick hela den makedonska armén på fötter, och de tidigare bulgariska och grekiska tjetnikerna anslöt sig och beslutade sig för att strida tillsammans med ungturkarna för hurriyah (frihet). Den 26 april trängde ungturkiska styrkor in i Konstantinopel, och efter en dags gatustrider avsatte de Abdul Hamid och ersatte honom med hans bror Muhammad V.
[73] Under 1800-talets andra hälft var den ”sjuke mannen” ett populärt namn i Europa och Amerika på det ottomanska riket, som omväxlande kallades ”den sjuke mannen vid Bosporen”, ”den sjuke mannen i öster” och ”Europas sjuke man”. Frasen påstås ha använts första gången 1852 av tsar Nikolaus I i ett samtal med den brittiske ambassadören Seymour. I dåtidens litteratur användes också begreppet direkt på sultan Abdul Hamid I.
[74] Sultan Abdul Hamid använde kurdiska ledare och deras stammedlemmar organiserade i Hamidiska kavalleriregementen, som inte kunde kontrolleras av civila lagar, för att övervaka och belägra de armeniska distrikten. 1894 inleddes händelserna i Samsundistriktet (i vilâyeten [ett administrativt område i det ottomanska riket] Bitlis i östra Turkiet) när bybor vägrade betala de orimliga skatter som de kurdiska överherrarna krävde. Väpnade sammandrabbningar följde och reguljära turkiska trupper kom för att hjälpa kurderna att kväsa upproret. 24 armeniska byar förstördes och invånarna slaktades. Sultanen hade bestämt sig för att eliminera den armeniska frågan genom att eliminera armenierna. Ämbetsmän skickades till de områden som beboddes av armenier för att kalla samman muslimerna där till moskéerna, där de fick veta att de nu var bemyndigade att överta sina armeniska grannars egendomar med våld, och om de gjorde motstånd döda dem. Det var inte vädjan till religiös fanatism utan till girighet, även om mullorna bara i några få fall invände på grund av att koranen inte rättfärdigade sådana handlingar. 1895 och 1896 ägde fler regeringsinspirerade pogromer rum. Det beräknas att 100.000 armenier dukade under, antingen direkt av våldet eller indirekt av den svält och de sjukdomar som följde.
30 september 1895 hölls en protestdemonstration av de armeniska organisationerna i Konstantinopel, främst riktad till de utländska ambassaderna, som hade fått kännedom om den på förhand. Syftet var ”att tvinga de utländska makterna att beakta den armeniska frågan och väcka korstågens anda”. En provokation – en turkisk officer sköts – blev förevändning för att skingra demonstrationen och det följdes av en tre dagar lång massaker på armenier i Konstantinopel, och efter ett kort uppehåll ytterligare två dagar en vecka senare. De armeniska organisationerna var maktlösa, och stormakterna reagerade inte med några effektiva aktioner. Den armeniska organisationens enda måttligt framgångsrika aktion var att 26 av dess medlemmar lyckades inta Ottomanska banken i Konstantinopel och hålla hundratals anställda som gisslan i några timmar. Banken omringades snabbt av trupper, och armenierna kapitulerade efter löften om immunitet. Beskyddade av diplomatkåren sattes de på ett tåg och skickades till Frankrike. Denna ”ottomanska bankaffär” ledde till brutala repressalier mot stadens armeniska delar, där mobbar dödade och plundrade: antalet offer på båda sidor uppgick till 6.000 Det var den sista händelsen under pogromerna 1894-1896.
[75] Adana var den största staden i vilâyeten med samma namn i södra Turkiet. De fredliga förhållandena mellan turkar och armenier i detta distrikt hade inte störts av massakrerna 1894-1896. Men 1909, under andra dagen på Abdul Hamids kortlivade kontrarevolution, bröt det ut en 4 dagar lång pogrom mot armenierna i Adana.
[76] För Artikel 23, se not 21.
Artikel 61 i Berlinavtalet lyder delvis: ”den turkiska regeringen lovar att utan ytterligare dröjsmål genomföra de förbättringar och reformer som krävs av lokala behov i de provinser som bebos av armenierna, och garantera deras säkerhet mot tjerkesser och kurder. Den ska periodvis tillkännage de åtgärder som har vidtagits i denna riktning till stormakterna, som kommer att övervaka deras genomförande.”
Frånsett de angivna kraven var denna klausul samma som i Artikel 16 i San Stefanoavtalet (se not 12, 20 och 39). I själva verket fruktade Storbritannien att San Stefanoavtalet skulle tillåta Ryssland att omvandla de armeniska delarna av Turkiet till protektorat, och slöt i juni 1878 (före Berlinkongressen) ett avtal med Turkiet, som sa att ”om Ryssland någonsin skulle försöka erövra någon annan del av Hans höghet sultanens territorium i Asien … förbinder sig Storbritannien att förena sig med Hans höghet sultanen för att med vapen försvara de angivna territorierna.” I utbyte lovade sultanen att han skulle införa reformer för sina armenier och andra kristna undersåtar, och överlämnade ön Cypern till britterna.
Således gjorde Berlinavtalets förändringar av San Stefanoavtalet både Ryssland och Storbritannien förmodat intresserade av reformer åt armenierna, men krävde inte att sultanen specifikt skulle rapportera till någondera av dem utan bara till stormakterna som skrev under Berlinavtalet.
[77] I maj lade de europeiska stormakterna fram ett ”PM” om den armeniska frågan till Turkiet. Det föranleddes av massakrerna som hade påbörjats 1894 och grundade sig på Berlinavtalets Artikel 61 (se föregående not). Bland de reformer som PM-et krävde fanns att valet av en vali (guvernör) skulle kontrolleras av stormakterna; en exakt definition av skatter; att polisstyrkorna skulle rekryteras bland befolkningens alla nationaliteter; att kurderna skulle begränsas till sina egna territorier med väldefinierade gränser och kontroll av kurdernas rörelser. Ett motförslag från sultanen godtogs inte av stormakterna, varvid han avslutade förhandlingarna genom att utfärda ett påbud som innehöll ett antal ”garantier” för armenierna. Men det lyckades inte lösa den ”armeniska frågan”, och massakrerna fortsatte till våren 1896.
[78] Geografiskt inexakt: Anatolien [Mindre Asien] är det landområde som skjuter ut västerut från det egentliga Asien, och i norr begränsas av Svarta havet, i söder av Medelhavet och i väster av Egeiska havet. I praktiken motsvarar det dagens turkiska Anatolien. Armenien och Kilikien ligger i Anatolien, men de andra uppräknade områdena – Mesopotamien, Syrien och Arabien – ligger i det egentliga Asien.
[79] Under reaktionen som följde på krossandet av revolutionen i Ryssland 1905 utsattes de armeniska dashnakerna, som hade lett ett antal uppror och andra aktioner i Kaukasien, för regeringsförföljelser. En särskilt ryktbar rättegång var ”De 159:s fall”, som varade från januari-mars 1912. Den blev känd som ”Lyzjinrättegången” efter den ledande tsaristiska utredaren, som för att använda ett så stort nät som möjligt och hitta komprometterande bevis, begick ett antal förfalskningar och bedrägerier som avslöjades under rättegångens förlopp. Tio åtalade hade gått under jorden, domstolen tvingades frikänna 94 och resten förklarades skyldiga.
[80] En mössa som är typisk för Central- och Sydasien och oftast tillverkas av får eller lammskinn – öa.
[81] En grovkalibrig, kortpipig revolver.
[82] Under det fransk-preussiska kriget (1870-71) försökte Marie Edmé Patrice de MacMahon, marskalk av Frankrike, och kejsar Louis Napoleon rädda marskalk Bazaines armé, som belägrades vid Metz av preussarna under ledning av sin stabschef, greve Helmuth Karl Bernhard von Moltke. Det ledde till det katastrofala franska nederlaget vid Sedan, där kejsaren och 100.000 soldater – större delen av den återstående franska armén – tillfångatogs. Nederlaget utlöste en revolt i Paris som gjorde slut på det andra kejsardömet, gav upphov till Pariskommunen och ledde till bildandet av den tredje republiken. MacMahon deltog i krossandet av kommunen och blev republikens president. Moltke var preussisk generalstabschef från 1858 till 1888.
[83] En ordlek med skobel, en sorts kniv, och general Skobelev, en av de mer driftiga befälhavarna i Rysslands segerrika krig mot Turkiet 1877-78.
[84] Kievskaja Mysl nr. 332, 30 november 1912.
[85] Kievskaja Mysl nr. 334, 2 december 1912.
[86] Egocentrism är när människor inbillar sig att de är universums nav. Det är en sjukdom som är särskilt karakteristisk för upplysta liberaler. - L.T.
[87] Basji-bosuker var turkiska irreguljära milissoldater utan sammanhang med reguljära armén och utan uniform som användes av myndigheterna både i krig och för polistjänst (ur Wikipedia) – öa.
[88] Biskopen i ett kyrkligt distrikt.
[89] Bokstavligen ”Jag anklagar”; titeln på ett berömt öppet brev som 1898 skrevs av den franske romanförfattaren Emile Zola, och avslöjade den antisemitiska komplotten mot Alfred Dreyfus, en officer i den franska armén som dömts av en krigsrätt för spioneri och förräderi.
[90] Fullständigt hyckleri; efter den ärkehycklare som spelar titelrollen i Molières komedi Tartuffe.
[91] Chauvinism innebär en demonstrativt krigisk ”patriotism”, som alltid riktar sig mot både yttre och inre fiender, särskilt minoritetsfolk. Chauvinismen kan anta en mordisk form som skapar pogromer, som våra Svarta hundraden. Vid sidan av detta finns det också ”liberal” chauvinism, såsom den agitation som våra kadeter bedrev mot tyskarna. – L.T.
[92] Imperialism är en politik som syftar till att erövra externa marknader med vapenmakt. Alla partier i Ryssland är genomsyrade av imperialismens anda utom socialdemokraterna och, kanske än så länge, trudovikerna. – L.T.
[93] I noterna till den sovjetiska upplagan (1926) skrev redaktören om detta dokument: ”På vår förfrågan om denna appell kunde författaren bara informera oss om att han hade fått den från B. Polisdepartementets arkiv. Det råder inget tvivel om att författaren är L.D. Trotskij.” ”B.” står tydligen för bulgariska.
[94] Dardanellerna och Bosporen – öa.
[95] Dekretet från den 9 november 1906 och efterföljande dekret kallades för ”Stolypins jordbruksreform”. Den var i huvudsak ett försök att skapa ett skikt av ”starka” bondejordägare som, genom att försvara sin egen äganderätt också skulle försvara adelns och aristokratins jordegendomar. Det underlättade och uppmuntrade de rikare bönderna (kulakerna) att ta över delar av bondekommunernas gemensamma mark. Det var till nackdel för bykommunernas fattigaste bönder, som i allt högre grad fungerade som arbetskraftsreserv för den ryska industrin.
[96] Bej är en furstetitel av turkiskt ursprung med ursprunglig betydelse ”hövding” (Wikipedia) – öa.
[97] Se not 17.
[98] Fyrkanten var en militär zon som försvarades av fyra ömsesidigt stödjande fästningar vid Ruse, Silistrien, Shumla [Shumen] och Varna. Denna zon var en viktig del av det turkiska försvaret under det rysk-turkiska kriget 1877-78. Det mesta av territoriet i fyrkanten låg i södra Dobrudzja, som Bulgarien tvingades avstå till Rumänien under det andra Balkankriget.
[99] En nations eller regerings politik som syftar till att återta förlorat territorium.
[100] Europas synvilla [Stockholm : Norstedt, 1910] var en kraftfull antikrigsbok som 1910 skrevs av Norman Angell, en brittisk ekonom. Den översattes till många språk. År 1933, när krigsmolnen åter syntes vid horisonten, trycktes en reviderad upplaga och författaren fick Nobels fredspris. Den är känd för senare generationer nästan enbart genom titeln på den franska översättningen, La Grande Elusion [Den stora illusionen], som filmregissören Jean Renoir använde för sin antikrigsklassiker från 1937.
[101] Med stormakterna som medlare slutade det första Balkankriget med Londonfördraget som undertecknades den 30 maj 1913. De allierade på Balkan vägrade dock att demobilisera förrän deras tvister om fördelningen av de territorier som erövrats från Turkiet hade lösts. Den 30 juni inledde Bulgarien en överraskande attack mot de serbiska och grekiska arméerna. Inom tre veckor var den bulgariska armén helt krossad och det territorium som Bulgarien hade hållit ockuperades av turkiska, serbiska och rumänska trupper, med grekiska trupper vid gränsen. Förhandlingar inleddes den 30 juli och freden i Bukarest undertecknades den 10 augusti. Den berövade Bulgarien de flesta frukterna av segern i det första Balkankriget: stora delar av Makedonien gick till serber och greker, och Rumänien fick den södra delen av Dobrudzja. Bulgarien tvingades riva sina fästningar vid den rumänska gränsen och minska sin armé till fredstida storlek – ockupationstrupper på bulgariskt territorium skulle inte dra sig tillbaka förrän dessa villkor hade uppfyllts. Londonfördraget hade accepterat att Bulgarien erövrade Thrakien och Adrianopel, men under andra Balkankriget återbesatte turkiska styrkor dessa områden. Den brittiske utrikesministern Sir Edward Grey rådde turkarna att evakuera dessa områden, men det gjorde de inte och bulgarerna, som inte hade tillräckligt stöd bland stormakterna, var tvungna att acceptera situationen och sluta fred med turkarna i ett fördrag som undertecknades den 29 september i Konstantinopel.
[102] Tovarijtji betyder kamrater; vojna betyder krig; nemilostivij betyder allvarlig; och razboj betyder rövarband – allt på ryska.
[103] Skoptser var en rysk sekt vars lära förespråkade att det var nödvändigt att döda könsdriften genom kastrering och genom att skära bort kvinnobrösten för att få salighet – öa.
[104] Bondeupproret 1907 bröt plötsligt ut den 15 mars. Efter den ryska revolutionens nederlag 1905 hade reaktionen segrat även i grannlandet Rumänien, och bojarerna hade ökat sina utmätningar av bönderna, som led under ett halvt liveget system. Upproret var till en början antisemitiskt men riktade sig snart mot stora arrendebönder och frånvarande godsägare. Det spred sig över hela Moldavien och sedan till Valakiet och slutligen till de centrala bergsområdena. Den konservative premiärministern Cantacuzino kunde inte återställa ordningen och avgick den 25 mars, och kungen kallade in liberalerna, ledda av Dmitrie Sturdza, för att bilda regering. De gav den nye krigsministern, general Averescu, ansvaret för förtrycket. I början av april mobiliserades 120.000 soldater för att slå ned revolten, och en ring av soldater försvarade Bukarest. Överallt där bönderna vägrade att lägga ned sina vapen – i de flesta fall lie, yxa och några få hagelgevär – vidtogs repressalier, och deras byar förstördes ofta av artillerield. Det uppskattades att mer än 10.000 bönder dödades under en tredagarsperiod och hela byar raserades. Upproret begränsades till landsbygden och nådde inte städerna. Den revolutionära arbetarrörelsen i Rumänien var ännu inte tillräckligt utvecklad för att ge ledarskap åt bönderna, som utan detta var dömda att misslyckas.
[105] Lägre adel (på polska).
[106] Tack vare modet är korsetter inte längre ... etc.
[107] Men det fanns en annan fråga som de inte glömde bort. Under konferensen väntade de på kung Karl för att be honom om en enda tjänst – att den nya rumänsk-bulgariska gränsen inte skulle inkräkta på kung Ferdinands personliga egendomar. Deras begäran beviljades. – L.T.
[108] Exarken var den högsta metropoliten [biskopen] i den ortodoxa kyrkan i Bulgarien. Kallas numera patriark – öa.
[109] Se not 39.
[110] Baksheesh = dricks; pengar som ges som en tjänst eller belöning.
[111] Skrivet 1913. – L.T.
[112] Efter det imperialistiska kriget antogs en jordbrukslag, som i huvudsak gick ut på att endast 8% av jordegendomen skulle förbli i godsägarnas händer, medan 92% skulle kunna köpas av bönderna. Men 1) reformen gällde bara det gamla Rumänien, 2) standardstorleken på jordbruken var bedrövligt liten och 3) priset var mycket högt – 20 års hyra. Det finns dock skäl att tro att genomförandet av även denna reform kommer att dra ut på tiden. – L.T.
[113] Aus dem Leben König Karls von Rumänien, vol. IV, s. 412.
[114] Ibid, vol. IV, s. 410.
[115] Den nyligen bildade ”Unionen av rumänska judar” – den judiska borgarklassens första ynkliga försök att åtminstone bland de rumänska judarna väcka något intresse för sin egen brist på rättigheter. Se nedan angående denna ”union”, i artikeln om den judiska frågan. – L.T.
[116] Luzzatti var en italiensk akademiker och politiker. I början av 1890-talet var han finansminister – Italiens första judiska minister. – L.T.
[117] I den tryckta versionen av sin dagbok talar kungen alltid om sig själv i tredje person. – L.T.
[118] Se not 62.
[119] Valerian Andrejevitj Osinskij var en av de första ryska narodnik-terroristerna. Han avrättades i maj 1879 anklagad för väpnat motstånd och för att ha tillhört ett terroristparti. – L.T.
[120] I oktober 1877 började en särskild session i regeringssenaten i S:t Petersburg att pröva målet för 193 revolutionärer som redan hade suttit fängslade i fyra år anklagade för en kriminell sammansvärjning för att störta regeringen. Från första början använde de åtalade rättssalen som ett forum för agitation. De protesterade mot beslutet att ställa dem inför rätta i grupper om 17 personer, och en majoritet av dem förklarade att de inte skulle erkänna domstolen och krävde att få ställas inför rätta i sin frånvaro – ”kvarlämnade i fängelsecellerna där vi har väntat i så många år på att åtminstone få en anständig rättegång”. Ett tal av den anklagade Mysjkin gjorde ett djupt intryck på hela Ryssland. Förutom att han kritiserade domstolen för dess sätt att genomföra rättegången, beskrev han böndernas och arbetarnas levnadsförhållanden, samhällsordningen under tsarismen och revolutionärernas mål. 36 av de åtalade dömdes till exil i Sibirien, 94 frikändes och de återstående skickades till påtvingad vistelse i bosättningar i olika delar av Ryssland. Den politiska exilbosättningen i Mezen, dit Gherea skickades och från vilken han flydde, låg vid Norra ishavet, norr om Archangelsk.
[121] Artikel 44 i Berlinfördraget (1878) lyder: ”I Rumänien kan skillnader i religiös tro och trosbekännelse inte tjäna som orsak till att utesluta någon eller att inte erkänna någons kapacitet i något som rör åtnjutandet av medborgerliga och politiska rättigheter till tillgång till offentliga ämbeten, officiella yrken och tjänster, eller till utövandet av de olika fria yrkena och branscherna på någon ort som helst.
”Frihet och det öppna utövandet av all sorts gudstjänst garanteras både för de infödda i den rumänska staten och utlänningar, och ingen form av tvång får användas i de olika kommunernas hierarkier och i deras relationer med sina andliga ledare.
”Medborgarna i alla de makter som är engagerade i handel och andra frågor kommer att åtnjuta full jämlikhet i Rumänien, oavsett religiösa preferenser.”
[122] Parisfördraget (1856) avslutade Krimkriget mellan Ryssland på den ena sidan och Turkiet, Storbritannien, Frankrike och Sardinien på den andra. I artikel 46 fastslogs att ”den Höga porten lovar att i dessa furstendömen [Valakiet och Moldavien – det som senare blev Rumänien] upprätta oberoende och nationella regeringsförvaltningar och likaså full frihet – religiös, juridisk, kommersiell och sjöfartsmässig”. Parisfördraget var fram till Berlinfördraget 1878 det viktigaste diplomatiska dokument som omfattade det turkiska imperiet och Balkan.
[123] Bokstavligen, rör mig inte; en varning att inte blanda sig i.
[124] Dmitrie Sturdza är en rumänsk författare och statsman. Han deltog i störtandet av prins Cuza [1866]. Sedan 1870-talet har han ofta innehaft ministerposter, upp till och inklusive premiärministerposten. Han är en framträdande ledare för det nationalliberala partiet. – L.T. [Sturdza (1833-1914) var premiärminister i Rumänien fyra gånger mellan 1895 och 1909].
[125] Författare till Guide to the Near East.
[126] En hästdragen vagn med fällbart tak över baksätet och ett framåtvänt framsäte.
[127] Bokstavligen ett hjul, i detta fall tydligen av bröd.
[128] Muslimsk festival som hålls efter Ramadan.
[129] Lippovaner härstammar från ”gammaltroende” ryssar som under slutet av 1600-talet bröt med den ortodoxa kyrkan. (Wikipedia.)
[130] Samlingsnamn för de tre ryska provinserna Cherson, Taurien och Jekaterinoslav.
[131] Figaro är den listige, påhittige och jovialiske betjänten i Beaumarchais komedi Barberaren i Sevilla; Falstaff är Shakespeares odödlige komiske riddare i Henrik IV och De glada fruarna i Windsor, en oförskämd, kvick frossare och skurk; Tartarin är en skrytsam och okunnig lantlig dumbom, hjälten i Alphonse Daudets komiska roman Tartarin från Tarascon.