I vårt tidevarv utvecklar sig händelserna med en sådan snabbhet, att det efteråt ställer sig svårt att rekonstruera desamma i minnet, ja till och med att erinra sig dem ens i kronologisk följd. Jag har varken tidningar eller dokument till förfogande. De periodiska uppehållen i fredsunderhandlingarna skänker dock en fritid, som under nu rådande förhållanden ingalunda kan tänkas bli en beskärd så snart igen, varför jag vill göra ett försök, att enligt hågkomst rekonstruera oktoberrevolutionens händelsegång och utveckling, varvid jag dock förbehåller mig rätten, att senare med tillgång till dokument komplettera och korrigera framställningen.
Ända sedan den första revolutionsperioden leddes vårt parti av övertygelsen, att det, till följd av händelsernas egen logik, måste komma till makten. Jag skall icke uppehålla mig vid de teoretiker, som – utgående från klassförhållandena i Ryssland – långt före denna revolution, ja redan före revolutionen 1905, kommit till den slutsatsen, att under en segerrik revolution, makten obetingat måste övergå till proletariatet, stött på den fattigare bondeklassens breda massor. Grundvalen för denna förutsägelses riktighet står att söka huvudsakligen i den ryska borgerliga demokratins betydelselöshet, liksom i den ryska industrins koncentrerade karaktär och i det ryska proletariatets därav beroende stora sociala betydelse. Den borgerliga demokratins obetydliga makt har till motbetingelse proletariatets makt och betydelse. Kriget har förvisso härvidlag brakt många av den borgerliga demokratins och i synnerhet dess ledande gruppers förhoppningar på skam. Armén blev genom kriget den faktor, som spelade den avgörande rollen i revolutionshändelserna. Den gamla armén var så gott som liktydig med bondeklassen. Obetingat hade proletariatet hela tiden intagit den ledande ställningen, om revolutionen utvecklat sig mera normalt, det vill säga i fredstid, såsom den redan började år 1912. Bondemassorna skulle i allmänhet ha dragits med i proletariatets kölvatten och in i den revolutionära strömvirveln. Men kriget åvägabrakte en avgjort annan gestaltning av händelserna. Bondeklassen organiserades inom armén, men icke politiskt, utan blott militäriskt. Innan bondemassorna ännu samlats kring bestämda revolutionära fordringar och idéer, hade de blivit ordnade i regementen, divisioner, kårer och arméer. De element av småborgerlig demokrati, som fanns inströdda i denna här, och som i militäriskt och ideellt hänseende spelade huvudrollen, följde helt och hållet småborgerligt-revolutionära signaler. Massornas djupgående sociala missnöje tillspetsades och sökte sig utlopp – i synnerhet efter tarismens militära skeppsbrott. Så fort revolutionen kunde utveckla sina krafter, återupplivade proletariatets avantgarde traditionen från 1905 och samlade folkmassorna till att organisera representativa institutioner i form av deputerade-råd (sovjets). Innan arméns politiska medvetande ännu ens närmelsevis nått upp i nivå med revolutionshändelsernas utveckling, ställdes den inför uppgiften, att välja representanter in i de revolutionära organen. Vilka kunde väl soldaterna under dylika förhållanden utse till deputerade? Allenast dessa representanter för intelligensen och halvintelligensen, som dvaldes bland dem, och som ägde ett visst, om ock minimalt, förråd av politiskt vetande och förstod att ge uttryck åt detsamma. På detta isätt tycktes så den borgerliga intelligensen med ett enda slag ha höjts till ofantlig betydelse genom den vaknande arméns vilja. Läkare, ingenjörer, advokater, journalister, ettårs-frivilliga, som före krigsutbrottet prövat blott en vanlig borgartillvaro och aldrig gjort anspråk på någon ledande roll, såg sig nu plötsligt representera hela kårer och arméer och kände sig naturligtvis med detsamma som revolutionens ”ledare”. Oklarheten i deras politiska ideologi motsvarade fullständigt det formlösa i de revolutionära massornas medvetande. Vi, ”sekterister”, som framställde arbetarnas och böndernas sociala fodringar i all deras skärpa och oförsonlighet, behandlades av dessa element med det största övermod. Under den revolutionära uppkomlingens högmod dolde dock den småborgerliga demokratin det djupaste misstroende till sina egna krafter, liksom till den massa, som gett dem en så plötslig och oanat hög ställning. Intelligensen, som visserligen kallade sig socialistisk, och även ville gälla som sådan, betraktade i alla fall med illa dold vördnad den liberala bourgeoisiens politiska allmakt, dess vetande och metoder. Härur framsprang de småborgerliga ledarnas strävan, att till varje pris söka få till stånd samarbete, förbund och koalition med den liberala bourgeoisien. Socialrevolutionärernas program (som helt och fullt är uppbyggt på oklara, humanitära formler, vilka i stället för klassmetoder ger sentimentala allmänförkunnelser och moraliska konstruktioner) visade sig vara det lämpligaste andliga ornat för detta skikt av ledare ad hoc. Deras strävan, att skaffa sin andliga och politiska maktlöshet hemrätt inom den för dem så imponerande borgerliga vetenskapen och politiken, fann sitt teoretiska rättfärdigande i ”mensjevikernas” lära. Dessa förkunnade, att den nuvarande revolutionen vore en borgerlig revolution, som följaktligen icke kunde genomföras, utan att de borgerliga deltog i regeringen. Så uppstod på naturlig väg sammanslutningen mellan socialrevolutionärer och mensjeviker, vari samtidigt den borgerliga intelligensens politiska halvhet och dess vasallförhållande till den imperialistiska liberalismen fann sitt uttryck.
För oss var det fullständigt klart, att klasskampens logik förr eller senare skulle störta denna provisoriska kombination och skjuta övergångsperiodens ledare åt sidan. I grund och botten betydde den småborgerliga intelligensens hegemoni, att bondeklassen, som genom krigsapparatens betydelse helt plötsligt kallades att delta i det politiska livet, numeriskt undertryckte arbetarklassens och för en tid undanträngde densamma. Och ännu mer! I samma mån, som de småborgerliga ledarna genom massarmén höjdes till denna svindlande betydenhet, kunde icke ens proletariatet, med undantag av dess ledande minoritet, neka dem en viss politisk aktning, kunde icke underlåta att söka ett politiskt förbund med dem – då proletariatet ju annars hotades av faran att bli avskuret från bönderna. Den äldre arbetargenerationen hade dock icke glömt läxan från 1905, då proletariatet besegrades just genom att de viktiga och stora bondereserverna icke ingrep i stridens avgörande ögonblick. Men i alla fall låg orsaken till att jämväl de proletäriska massorna under den första revolutionsperioden var så mottagliga för socialrevolutionärernas och mensjevikernas politiska ideologi, just i det antydda förhållandet. Detta desto hellre som revolutionen väckte de övriga, hittills slumrande proletariska massorna och på detta sätt gjorde den formlösa, intellektuella radikalismen till en förberedelseskola för dem. Arbetar-, soldat- och bonderådens betydelse under dessa förhållanden blev därför den, att genom dem den proletariska socialismen behärskades av böndernas politiska formlöshet, men denna åter i sin tur av den intellektuella radikalismen. Att sovjetbyggnaden så snabbt höjde sig och fick betydelse, berodde i hög grad på att intelligensen med sin tekniska kunskap och sina borgerliga förbindelser spelade den ledande rollen vid uppbyggandet av sovjets. Men vi visste, att denna imponerande byggnad var rest på de djupaste inre motsägelser, och att dess fall under det följande revolutionsskedet var oundvikligt.