Leo Trotskij

Från Oktoberrevolutionen till Brestfreden


Innehållsförteckning


Konflikten kring Petrograds garnison

Men långt innan ännu de nordliga trakternas sovjets sammankommit till kongress, inträffade en händelse, som fick ett stort inflytande på den följande politiska kampen. I början av oktober infann sig till Petrograds exekutiva kommittés sammanträde sovjetrepresentanten vid generalstaben för Petrograds militärdistrikt och meddelade, att generalstaben fordrade det två tredjedelar av Petrograds garnison skulle sändas till fronten. Varför? För att skydda Petro­grad? – Transporten skulle icke försiggå genast, men förberedelserna för densamma borde omedelbart vidtagas. Generalstaben önskade att Petrograds sovjet godkände denna åtgärd.
Vi spetsade öronen. I slutet av augusti hade man från Petrograd delvis eller helt och hållet avlägsnat fem revolutionära regementen. Detta skedde på order av dåvarande generalstabs­chefen, Korniloff, som just vid denna tid planerade den kaukasiska divisionens anfall på Petrograd, för att så på on gång göra upp räkningen med revolutionens huvudstad. Härigenom hade vi redan varnats för dessa politiska truppförflyttningar under militäroperativ täckmantel. I förväg tillåter jag mig att påpeka, att man efter oktoberrevolutionen klart och tydligt på grund av funna dokument kunde konstatera, att den beramade transporten av Petrograds garnison intet hade att skaffa med militära operationer, och att den påträngts överbefäl­havaren, Duhonin, mot hans vilja, och detta av ingen annan än Kerenski, som ville befria huvudstaden från de mest revolutionära, det vill säga från de mot honom mest fientligt sinnade soldaterna. Men då, i början av oktober, förorsakade vår uttalade misstanke en storm av patriotisk förbittring. Generalstaben var envis, och Kerenski ville icke vänta längre. Marken började bränna under hans fötter. – Vi läto inte länge vänta på vårt svar. Huvudstaden hotades av en överhängande fara, och för oss stod frågan om Petrograds försvar levande i hela dess oerhörda betydelse. För resten, efter Korniloff-affärens erfarenheter, efter Rodsjankos uttalande om välsignelsen av en tysk erövring – vad skulle så i en hast ha kunnat bibrakt en den övertygelsen, att här icke förelåg en kupp att med öppna ögon överlämna Petrograd åt tyskarna, för att bestraffa staden för dess upproriska anda. Exekutivkommittén vägrade blint godkänna att två tredjedelar av garnisonen avlägsnades. Vi måste först pröva – förklarade vi – om denna åtgärd faktiskt förestavades av militära skäl, och därför syntes det nödvändigt att tillsätta ett kontrollorgan. Så uppkom tanken, att vid sidan av sovjets soldatsektion, det vill säga garnisonens politiska representantskap, skapa ett rent verkställande organ i form av den revolutionära militärkommittén, som senare vann en ofantlig makt och i själva verket blev verktyget för oktoberomvälvningen. Det behöver inte underligga något tvivel, att vi, i samma ögonblick, som vi sköt idén om tillsättandet av ett sådant organ i förgrunden, ett organ, som i sig skulle förena alla trådarna i den militära ledningen av Petrograds garnison, var fullständigt medvetna därom, att just detta organ kunde komma att bli ett oskattbart revolutionärt instrument... Tiden var inne för vårt medvetna, organisatoriska förberedande av upproret, och fullt öppet gick vi fram mot detta mål.
Den 25 oktober skulle, som sagt, den allryska sovjetkongressen gå av stapeln. Det rådde inget tvivel, att icke kongressen skulle uttala sig för regeringsmaktens överflyttande till sovjets. Men ett dylikt beslut måste utan dröjsmål förverkligas, annars betydde det blott en värdelös platonisk demonstration. Tingens logik krävde att vi satte dagen för upproret till den 25 oktober. Precis så uppfattade den borgerliga pressen saken. Men kongressens öde berodde i första hand av Petrograd-garnisonen – skulle nu garnisonen låta det bli möjligt för Kerenski att omringa sovjetkongressen och upplösa densamma med tillhjälp av några hundra, eller tusen fänrikar, underofficerare och korpraler? Tydde icke redan försöket att avlägsna garnisonen på, att regeringen förberedde sig att upplösa sovjetkongressen? Det hade även varit besynnerligt, om regeringen icke skulle gjort detta, då den såg oss öppet, i hela landets åsyn, mobilisera sovjetkrafterna för att ge dödsstöten åt koalitionsregeringen.
På detta sätt utvecklade sig denna konflikt i Petrograd till att bli en fråga om garnisonens öde. Främst rörde frågan på det livligaste alla soldater. Men även arbetarna hyste det mest levande intresse för denna sak, emedan de fruktade att de efter det garnisonen avlägsnats skulle komma att bli tillintetgjorda av fänrikarna och kosackerna. Härigenom förlänades konflikten en synnerligen skarp karaktär och avspelades på en plattform, som var särdeles till Kerenskis nackdel.
Parallellt härmed pågick den redan ovan karaktäriserade kampen om inkallandet av den allryska sovjetkongressen. Härvid proklamerade vi öppet i Petrograds sovjet och den nordiska provinskongressens namn, att den andra sovjetkongressen måste komma att störta Kerenskis regering och bli Rysslands enda herre. Upproret var faktiskt redan i gång. Det utvecklade sig i all öppenhet inför hela landet.
Under oktober spelade frågan om upproret en stor roll i vårt partis inre liv. Lenin, som höll sig dold i Finland, krävde ihärdigt i otaliga brev en mera resolut taktik. I de undre lagren kokade det, och missnöjet tilltog, missnöjet med bolsjevikerna, majoritetspartiet på Petrograd­kongressen, som inga praktiska följder drog av sina egna paroller. Den 10 oktober ägde i Lenins närvaro ett hemligt sammanträde av vårt partis centralkommitté rum. På dagordningen stod frågan om resningen. Med en majoritet av alla röster mot två fattades en resolution, att det enda medlet, som mera kunde rädda revolutionen och landet från totalt förfall, var ett uppror, som lade hela regeringsmakten i sovjets händer.


Innehållsförteckning