Leo Trotskij

Från Oktoberrevolutionen till Brestfreden


Innehållsförteckning


Inför våldet

Kamrater! Rysslands sovjetregering måste icke allenast driva nybyggararbete, utan också avsluta gamla räkningar samt i viss – och synnerligen hög – grad likvidera den gamla regimens skuldkonto. Härtill kommer ännu krigsskulderna, som staplats höga av det tre och ett halvt år långa kriget. Detta var en mätare på de krigförande ländernas ekonomiska kraft. Rysslands öde under ett långvarigt krig var givet på förhand, ty ett fattigt och efterblivet land kan ej prestera den nödiga uthålligheten. Den slutgiltigt avgörande faktorn, efter det krigsapparaterna börjat sitt verk, utgöres av varje lands egna förmåga att anpassa sin industri till krigsbehoven, att på kortaste tid ändra om den och i stigande mån ersätta de förintelse­verktyg, som under loppet av denna folkslaktning med starkaste snabbhet förbrukats. Varje, eller så gott som varje, land, ja, till och med det mest efterblivna, hade vid krigets början i sin ägo de mest förfullkomnade förintelseredskap, det vill säga det kunde erhålla dem utifrån. Så var förhållandet också i Ryssland. Men kriget kräver oavbruten nyanskaffning, ty alltför hastigt förbrukar det sitt döda kapital. Krigsförmågan hos varje enskilt land, som dragits med in i världsslaktningens virvel, kan mätas med förmågan att självständigt under krigets gång producera kanoner, ammunition och andra förstörelseverktyg.
Om kriget på kortaste tid hade löst problemet om de olika medverkande krafternas inbördes förhållande, så hade Ryssland haft möjlighet att hävda den plats i skyttelinjen, som till­kommer segraren. Men kriget drog alltför långt ut på tiden. Detta berodde icke på någon till­fällighet. Enbart den omständigheten, att de sista femtio årens hela internationella politik gått ut på att skapa ett så kallat europeiskt ”jämviktsläge”, tydde därpå att de fientliga härkrafterna ungefär balanserade vågen. Ensamt denna omständighet måste – då man betänker de borger­liga nationernas makt och rikedom – förläna kriget en långvarig karaktär. Detta utmattade de svagare och i ekonomiskt avseende mindre utvecklade länderna.
Kraftigast i militärt avseende stod Tyskland, tack vare sin industriella styrka och det för­hållandet, att här en modärn, ny och rationellt upprättad och driven industri samarbetade med en sedan länge föråldrad statsförfattning. Det framgick, att Frankrike med sin till stor del ännu småborgerliga hushållning blivit ofantligt efter Tyskland. Till och med ett så mäktigt kolonial­rike som England visade sig till följd av sin konservativt lagda och av rutin behärskade industri vara Tyskland underlägset i det militära kraftprovet. Da historien ställde den ryska revolutionen inför frågan om fredsunderhandlingarna, betvivlade vi icke, att vi vid dessa underhandlingar skulle tvingas att solvera räkningarna för tre och ett halvt års krig – om icke det internationella proletariatets revolutionära kraft skulle dra ett avgörande streck över dessa räkningar. Vi visste att vi i den tyska imperialismen hade en motståndare, som helt och fullt var genomträngd av medvetandet om sin kolossala kraft, vilken under detta krig så tydligt trätt i dagen.
Alla bourgeoisklickars spekulativa teorier om att vi hade varit oerhört starkare, ifall vi hade fört dessa underhandlingar gemensamt med våra förbundna, är i grund och botten felaktiga. För att kunna föra underhandlingarna vid vara förbundnas sida hade vi varit tvungna att ställa vårt hopp på en obestämd framtid och att fortsätta kriget. Men emedan landet var utpumpat och försvagat, var en krigsfortsättning mer än ett fredsslut ägnad att försvaga och utmatta Ryssland. Vi hade då stått inför eventualiteten att tvingas till att avsluta kriget under förhåll­anden, som varit ännu mer till vår ogunst. Till och med om det kommit därhän, att det läger, vari Ryssland till följd av tsarismens och bourgeoisiens internationella relationer hamnat, och i vars spets Storbritannien står – att denna maktgrupp hade utgått som segrare ur kriget – en utgång som för tillfället ter sig mindre sannolik – så hade detta långtifrån dock varit liktydigt med vår seger. Ty genom krigets vidare gång hade Ryssland stått i ententens segerrika läger ännu mer utmattat och ödelagt, än vad det redan nu är. De bestämmande mästarna i denna maktgrupp – det vill säga England och Amerika – hade då gentemot vårt land tillåtit sig att använda precis samma metoder, som de vilka Tyskland begagnade sig av under fredsförhand­lingarna. Vid uppskattningen av imperialistiska länders politik vore det en vansinnigt enfaldig barnslighet, att låta leda sig av andra hänsyn än det nakna intressets och den grova maktens. Om vi alltså i detta nu som stat står försvagade gentemot världsimperialismen, så beror vår svaghet icke därpå, att vi slitit oss ut ur krigets eldring och därigenom friat oss från de inter­nationella krigsförpliktelsernas Nessosmantel – nej, vår svaghet bottnar i tsarismens och de borgerliga klassernas politik, som vi bekämpat såsom revolutionärt parti, både före kriget och under detsamma.
Drag er till minnes, kamrater, under vilka omständigheter, vår delegation sist begav sig till Brest-Litowsk från ett av den tredje allryska sovjetkongressens sammanträden. Då avgav vi inför eder en berättelse över förhandlingarnas läge och över våra motståndares krav. Dessa krav härledde sig, som ni minnes, av maskerade, eller rättare halvmaskerade annexionsbegär, begär att annektera Litauen, Kurland, en del av Livland, Moonöarna, samt av en till hälvten beslöjad kontribution, som vi då taxerade till sex eller åtta, ja till kanske tio miljarder rubel. Under ett uppehåll i förhandlingarna, ett uppehåll om cirka tio dagar, utvecklade sig i Österrike en väldig jäsning, och arbetarsträjker kom till utbrott. Dessa sträjker betecknade det första erkännandet av våra metoder att föra fredsunderhandlingarna, det första erkännandet, som mötte oss från centralmakternas proletariat inför de annexionistiska fordringar, som den tyska militarismen presenterat. Hur ynklig ter sig icke mot denna bakgrund den borgerliga pressens påståenden, att vi behövt tvenne månaders konversation med Kühlmann, för att kunna övertyga oss om, att den tyska imperialismen framställde roffarfordringar. Det visste vi alltför väl redan på förhand. Men ”konversationen” med Kühlmann sökte vi använda som ett medel att stärka de krafter, som kämpade mot den tyska militarismen. Vi lovade icke uträtta underverk härvidlag. Men vi hävdade, att den väg vi beträtt var den enda, som återstod för den revolutionära demokratin, om den ville säkerställa sin vidare utveckling.
Man kunde ju klaga över, att andra länders proletariat och i synnerhet centralmakternas alltför långsamt vandrar mot den öppna revolutionens väg – javäl? Dess utvecklingstempo måste betraktas såsom alltför långsamt – men trots detta ägde i Österrike en rörelse rum, som bredde ut sig över hela landet och som utgjorde ett omedelbart och direkt eko till förhandlingarna i Brest-Litowsk.
Då jag begav mig härifrån fälldes yttranden därom, att vi ingen orsak hade att betrakta denna sträjkbölja, som en makt, vilken kunde undanskölja militarismen i Österrike och Tyskland. Hade vi varit övertygade om någonting dylikt, skulle vi förvisso gärna ha avgivit det löfte, som vissa personer väntade av oss – nämligen, att vi under inga omständigheter komme att sluta separatfred med Tyskland. Redan då sade jag, att vi icke kunde avge ett dylikt löfte – ty del skulle inneburit en förpliktelse att besegra den tyska militarismen. Men klaven till en sådan seger har vi icke. Och emedan vi för tillfället icke kunde ikläda oss förbindelsen att på kortaste tid förändra de internationella krafternas inbördes maktförhållande, avgav vi öppet och ärligt en förklaring, att en revolutionär regering under vissa omständigheter kunde se sig tvungen att anta en annexionsfred. Vår regerings undergång skulle ha stått för dörren, om vi hade försökt att skyla denna freds rövarkaraktär inför vårt folk – men icke nu, då vi efter kamp ser oss nödda att antaga en dylik fred.
Samtidigt hänvisade vi till att vi begav oss för att fortsätta fredsunderhandlingarna i Brest under förhållanden, som tydligt talade oss till fördel men mot våra fiender. Vi följde uppmärksamt med händelserna i Österrike-Ungern, och mångt visade – detta bekräftade också de socialdemokratiska representanterna i tyska riksdagen att jämväl Tyskland stod inför liknande tilldragelser. Fyllda av dessa förhoppningar reste vi. Redan under de första dagarna efter ankomsten till Brest brakte oss radiotelegrafen över Vilna bud om oerhörda sträjkrörelser i Berlin. I likhet med de i Österrike-Ungern stod dessa i direkt och omedelbart förhållande till underhandlingarna i Brest. Men till följd av klasskampens dialektik måste den väldiga omfattning, som denna proletariska rörelse – en liknande hade Tyskland icke förr upplevat – sammansvetsa de ägande klasserna alltmera och tvinga dem till ännu större oför­sonlighet. De tyska regerande klasserna är uppfyllda av en tillräckligt stark självbevarelse­drift, för att vara fullt på det klara med, att alla medgivanden i det läge, vari de befann sig, ansatta av sina egna folkmassor, även om dessa medgivanden voro blott partiella, betydde en kapitulation inför revolutionens idé! Under den första överraskningens period, drog Kühl­mann avsiktligt ut på förhandlingarna, fastställde inga gemensamma plena, eller lät dem mynna ut i diskussion av meningslösa eller formella frågor av andra hands vikt. Men nu, så snart sträjken likviderats och han kunnat övertyga sig om, att hans herrar för ögonblicket icke hotades av någon överhängande livsfara, lät han självsäkerheten i rikaste mått droppa in tonen, och förhandlingarna leddes därmed mot fördubblad aggressivitet.
Kief-radans deltagande i underhandlingarna komplicerade vårt läge. Dess delegation dykade upp i ett ögonblick, då radan i Ukraina bildade en tämligen stark organisation, och innan ännu kampens utgång kunde förutses. Vid denna tidpunkt framställde vi till radan ett officiellt för­slag att sluta ett bestämt fördrag med oss, varvid vi som betingelse för ingåendet av ett dylikt fördrag förutskickade att radan skulle beteckna Kaledin och Korniloff som motrevolutionärer och icke hindra oss i vår kamp mot dem. Kiefradan uppträdde i Brest just då vi hoppades i både ett och annat avseende kunna komma till enighet med denna vår motpart. Vi förklarade jämväl nu, att, så länge Ukrainas folk erkände densamma, vi ämnade betrakta den som en självständig underhandlare. Men ju mer förhållandena i Ryssland och Ukraina tillspetsades, ju djupare antagonismen mellan Ukrainas lägre samhällslager och radan blev, desto större vart radans beredvillighet att avsluta första bästa fredsfördrag med centralmakternas regeringar, och i nödfall inkalla den tyska militarismen att inblanda sig i den ryska republikens inre angelägenheter, för att stöda radan mot den ryska revolutionen.
Den 9 februari, enligt den nya tidräkningen, erfor vi, att de bakom vår rygg förda freds­under­handlingarna mellan radan och centralmakterna lett till undertecknandet av ett fredsfördrag. Den 9 februari är konung Leopolds av Bayern födelsedag, och såsom bruket i monarkiska länder föreskriver, hade denna historiska akt – om med radans medgivande eller icke, det känner jag ej till – placerats till denna högtidsdag. General Hoffman lät salutera till Leopolds av Bayern ära, efter det han hos Kiefdelegationen anhållit om tillstånd att avlossa salutskotten, då ju Brest Litowsk enligt fredsfördraget övergått till Ukraina. Men händelserna fick dock ett sådant förlopp, att Kiefradan efter avfärden från Brest Litowsk, där general Hoffman hos densamma anhållit om tillstånd att avfyra dessa kanonskott, i sin besittning icke hade stort mera än detta enda landområde. På grund av depescher, som vi erhöll från Petrograd, under­rättade vi officiellt centralmakternas delegationer, att Kief-radan icke mera existerade – en omständighet, som ingalunda bort vara utan inverkan på fredsförhandlingarnas vidare gång. Vi föreslog greve Czernin, att sända några representanter, åtföljda av våra officerare till Ukraina, för att låta honom övertyga sig om, huruvida hans vis à vis, Kief-radan, överhuvud existerade eller icke. Det såg ut, som om Czernin hade varit beredd att gå in på detta; men då vi förelade honom denna fråga, innebar detta även, att fördraget med Kiefdelegationen icke borde undertecknas, innan hans utskickade återvänt. Men han vart osäker och ville först höra åt hos Kühlmann.
Härefter lät han ge oss ett negativt svar. Detta skedde den 8 februari – den 9 måste de ha ett undertecknat fördrag – den saken tålde inget uppskov. Icke blott på grund av konung Leopolds födelsedag, utan ock på grund av ett ännu viktigare skäl, som Kühlmann otvivel­aktigt framhållit för Czernin: ”Om vi nu skulle skicka våra representanter till Ukraina, så kunde de kanske till sist verkligen övertyga sig om, att radan icke mera existerade. Då skulle vi ha enbart en allrysk delegation mot oss, och det skulle försämra våra utsikter i förhand­lingarna... Den österrikisk-ungerska deputationen meddelade oss: ”Lämna principernas mark, ställ frågorna på praktisk bas, och då skall den tyska delegationen låta tala med sig... Tyskarna kan icke fortsätta kriget blott för öarna vid Moonsundet, ifall ni framställer denna fordran konkret...” Vi svarade: ”Nåväl, vi är gärna redo, att pröva edra kollegers i den tyska delegationen medgörlighet. Tillsvidare har vi förhandlat om litauernas, polackernas, liv­ländarnas, letternas, estländarnas och andras självbestämningsrätt, och vi fastslog beträffande alla dessa, att på tysk sida inget tal om deras självbestämningsrätt nu fördes. Låt oss nu se, hur ni ställer er till ännu ett annat folks självbestämningsrätt, det ryska folkets, vilka militär-strategiska planer och avsikter, som gömmer sig bakom ert besättande av öarna vid Moon­sundet. Ty dessa öar har som en del av den oavhängiga estniska republiken eller som den ryska federativa republikens egendom en defensiv betydelse, i Tysklands händer åter får de ett offensivvärde och hotar vårt lands viktigaste centra, i synnerhet Petrograd.” Men Hoffman inlät sig naturligtvis icke på de minsta eftergifter. Då kom avgörandet. Krig kunde vi icke förklara, Vi var alltför svaga. Armén hade förlorat sitt inre sammanhang. För att rädda vårt land, för att övervinna förfallet måste vi återställa de arbetande massornas inre samman­hållning. Detta psykologiska band kan återknytas blott genom produktivt arbete på åker, i fabrik och i verkstad. Vi måste föra de arbetande massorna, som burit krigets oerhörda lidanden och katastrofala prövningar, tillbaka till deras åkrar och fabriker, där de kunde återfinna sig själva och befästa sitt arbete, och endast på så sätt skulle vi kunna upprätta inre disciplin. Detta är enda utvägen för ett land, som nu får sona tsarismens och bourgeoisiens synder. Vi är tvungna att utträda ur detta krig, och vi leder armén bort från slaktandet. Samtidigt förklarar vi emellertid i ansiktet på den tyska militarismen: Den fred, som ni påtvingat oss är en vålds- och en rovfred. Vi ämnar icke tillåta er, herrar diplomater, att säga de tyska arbetarna: ”Ni kallade våra krav erövring och annexion, men se, vi bringar er den ryska revolutionens underskrift på dessa fordringar.” – Javäl, vi är svaga, vi kan i detta nu icke föra krig, men vi har tillräcklig revolutionär kraft, till att visa, att vi icke av fri vilja tecknar under ett fördrag, som ni med svärdet på vår strupe påtvingat ett flertal levande nationer. – Vi vägrade att ge våra underskrifter! Jag tror att vi handlat rätt, kamrater!
Kamrater! Jag vill icke påstå, att ett tyskt angrepp mot oss vore uteslutet – en sådan tro vore alltför naiv, då man känner det imperialistiska partiets styrka i Tyskland. Men jag tror, att den ståndpunkt, som vi i denna fråga intagit, i hög grad försvårat den tyska militarismens angrepp. Men, om Tyskland i alla fall skulle angripa? Till den frågan kan vi nu svara blott detta enda: I vårt land, som står utmattat och brakt till ett förtvivlans tillstånd, kan man stegra de revolu­tionära och livskraftiga elementens mod och föra kampen för vår revolution blott på den grund, som lades av oss, då vi utträdde ur kriget och vägrade att underteckna fredsfördraget.


Innehållsförteckning