Originalets titel: Trade unions and factory committees
Översättning: Peter Sahlberg
HTML: Martin Fahlgren
Annan version: Finns i pdf-format på www.marxistarkiv.se – direktlänk (till hela övergångsprogrammet).
Utdrag ur ”Kapitalismens dödskamp och IV Internationalens uppgifter”, det s k Övergångsprogrammet från 1938
I kampen för de partiella kraven, och för övergångskraven, har arbetarna mer än någonsin behov av massorganisationer, i synnerhet fackföreningar. Den fackliga rörelsens tillväxt i Frankrike och USA är det bästa svaret till den passiva, doktrinära ultravänster som förkunnar att fackföreningarna har "gjort sitt".
I kampens alla former står bolsjevik-leninisterna i frontlinjen, även när kampen inskränker sig till att gälla arbetarklassens mest blygsamma materiella intressen eller demokratiska rättigheter. De deltar aktivt i de fackliga massrörelserna – för att stärka dem och för att höja deras kampanda. De för en kompromisslös kamp mot varje försök att ställa den fackliga rörelsen under den borgerliga statens kontroll och att binda proletariatet vid "obligatorisk skiljedom" och andra former av polisiära ingrepp – inte bara "fascistiska" utan även "demokratiska". Det är endast på basis av detta arbete som det inom den fackliga rörelsen är möjligt att effektivt bekämpa den reformistiska byråkratin, inklusive stalinisterna. De sekteristiska försöken att bilda eller upprätthålla små "revolutionära" fackföreningar som en andra upplaga av partiet, uttrycker egentligen ett förnekande av kampen om arbetarklassens ledning. Det är här nödvändigt att fastställa en orubblig princip: en kapitulationistisk självisolering utanför de fackliga massorganisationerna – liktydig med förräderi mot revolutionen – är oförenlig med medlemskap i IV Internationalen.
Samtidigt tillbakavisar och fördömer IV Internationalen med bestämdhet varje form av facklig fetischism, vilken kännetecknar såväl trade-unionister som syndikalister.
(a) Fackföreningar erbjuder inte, och kan i linje med sina uppgifter, sammansättning och former för rekrytering, inte erbjuda ett fullständigt revolutionärt program; därför kan de inte heller ersätta partiet. Bildandet av nationella revolutionära partier som sektioner av IV Internationalen, är den centrala uppgiften under övergångsperioden.
(b) Fackföreningar, även de starkaste, omfattar inte mer än 20-25 % av arbetarklassen, och dessa procent utgöres dessutom av arbetarklassens mest kvalificerade och högst betalda skikt. Den mer förtryckta majoriteten av arbetarklassen dras endast sporadiskt in i kampen, och detta under stunder av exceptionellt uppsving för arbetarrörelsen. I dessa situationer är det nödvändigt att skapa organisationer ad hoc, som omfattar hela den kämpande massan: STREJKKOMMITTÉER, FABRIKSKOMMITTÉER och slutligen SOVJETER.
(c) Såsom organisationer för proletariatets toppskikt, utvecklar fackföreningarna starka tendenser till en kompromisspolitik gentemot den borgerligt demokratiska regimen. Om detta vittnar all historisk erfarenhet, inklusive det färska exemplet med de anarkosyndikalistiska fackföreningarna i Spanien. I perioder av skärpt klasskamp försöker de fackliga ledarapparaterna göra sig till herrar över massrörelsen för att tämja den. Detta inträffar redan vid mindre strejker men i synnerhet vid masstrejker med ockupation av fabriker, vilka rubbar den borgerliga äganderättens principer. Vid krig eller revolution, då bourgeoisins situation blir speciellt svår, tillträder vanligen de fackliga ledarna borgerliga ministerposter.
Därför bör IV Internationalens sektioner alltid sträva efter att inte bara förnya de fackliga apparaterna – genom att i kritiska situationer djärvt och beslutsamt föra fram nya militanta ledare, som istället för rutinfunktionärer och karriärister tar upp kampen – utan också att i varje möjligt fall skapa oberoende kamporganisationer, som bättre svarar mot uppgifterna under masskampen mot det borgerliga samhället, och även, om det är nödvändigt, utan att låta sig hejdas inför en öppen brytning med fackföreningarnas konservativa apparater. Om det är brottsligt att vända ryggen ät massorganisationerna för att i stället ägna sig åt sekteristiska påhitt, sa är det inte mindre brottsligt att stillatigande betrakta hur massornas revolutionära rörelse ställs under kontroll av de öppet reaktionära eller maskerat konservativa ("progressiva") byråkratiska klickarna. Fackföreningen är inget mäl i sig – den är bara ett av medlen att utnyttja på vägen mot den proletära revolutionen.
Arbetarrörelsen utvecklas under övergångsperioden inte regelbundet och likformigt utan feberaktigt och explosivt. Paroller såväl som organisationsformer bör underordnas denna karaktär hos rörelsen. Ledningen bör sky rutinen som pesten och uppmärksamt följa massornas egna initiativ.
Strejker med fabriksockupationer, en av dessa initiativs senaste manifestationer, överskrider den normala kapitalistiska regimens gränser. Oberoende av de strejkandes krav riktar företagsockupationen ett slag mot den kapitalistiska äganderätten. Varje strejk med ockupation ställer i praktiken frågan om vem som är herre över fabriken: kapitalisten eller arbetarna.
Om ockupationen ställer denna fråga tillfälligt, så ger FABRIKSKOMMITTÉN ett organiserat uttryck åt samma fråga. Vald av alla arbetare och tjänstemän i företaget skapar fabrikskommittén omedelbart en motvikt mot administrationens vilja.
Mot den kritik, som reformisterna riktar mot företagare av den s.k. "patriarkaliska" sorten – sådana som Ford och vilka man skiljer från "bra" och "demokratiska" exploatörer – ställer vi parollen om fabrikskommittéer som centra för kampen mot såväl den första som den andra sorten.
Fackföreningsbyråkraterna kommer, som en allmän regel, att opponera sig mot skapandet av fabrikskommittéer, lika väl som de opponerar sig mot varje djärvt steg som tas i riktning mot massornas mobilisering. Men ju större omfattning rörelsen får, desto lättare blir det att bryta ner byråkraternas motstånd. Vid företag där samtliga arbetare redan i "lugna tider" omfattas av ett fackligt organ (closed shop), kommer Kommittén att formellt sammanfalla med detta men samtidigt förändra dess sammansättning och utvidga dess funktioner. Men kommittéernas största betydelse ligger däri att de kommer att utgöra den främsta samlande kraften för de skikt bland arbetarna som fackföreningarna i allmänhet inte når. Det är just ur dessa de hårdast exploaterade skikten, som revolutionens mest hängivna trupper stiger fram.
Från den stund då fabrikskommittén framträder etableras i själva verket en MAKTDUALISM. Till själva sitt väsen är denna av övergångskaraktär, ty den innefattar två oförenliga regimer: den kapitalistiska och den proletära. Fabrikskommittéernas grundläggande betydelse ligger just däri att de inleder en förrevolutionär – om inte direkt revolutionär – övergångsperiod mellan den borgerliga och den proletära regimen. Att propagandan för fabrikskommittéer varken är förhastad eller artificiell framgår bäst av den våg av fabriksockupationer som svept över ett antal länder. Nya vågor av detta slag är oundvikliga inom en nära framtid. Det är nödvändigt att i tid starta en kampanj för fabrikskommittéer för att inte låta sig överrumplas.