Originalets titel: Petty-Bourgeois Moralists and the Proletarian Party [73]
Översättning: Se startsida för "Till marxismens försvar"
HTML: Martin Fahlgren
Ingår i samlingen "Till marxismens försvar".
Diskussionen i Socialist Workers Party i Förenta Staterna var grundlig och demokratisk. Förberedelserna av kongressen utfördes med fullständig lojalitet. Minoriteten deltog i kongressen och erkände därmed sin lojalitet och auktoritet. Majoriteten erbjöd minoriteten alla de nödvändiga garantier som skulle tillåta den att föra en kamp för sina egna åsikter efter kongressen. Minoriteten begärde tillstånd att vända sig till massorna över partiets huvud. Majoriteten förkastade naturligtvis detta vidunderliga anspråk. Under tiden hängav sig minoriteten bakom partiets rygg åt skumma intriger och lade beslag på New International, vilken utgivits genom hela partiets och Fjärde Internationalens samlade ansträngningar. Jag borde tillägga att majoriteten hade gått med på att tillerkänna minoriteten två av de fem posterna i redaktionen för detta teoretiska organ. Men hur kan en intellektuell ”aristokrati” förbli i minoritet i ett arbetarparti? Att sätta en professor på samma nivå som en arbetare – det är ju, när allt kommer omkring, ”byråkratisk konservatism”!
I sin senaste polemiska artikel mot mig, förklarade Burnham att socialism är ett ”moraliskt ideal”. Det är faktiskt ingen större nyhet. Vid det förra seklets början tjänade moralen som grundval för den ”sanna tyska socialismen”, som Marx och Engels kritiserade alldeles i början av sin gärning. I början av vårt århundrade ställde de ryska socialrevolutionärerna det ”moraliska idealet” i motsatsställning till materialistisk socialism. Tyvärr visade sig dessa moralens väktare vara vanliga svindlare på det politiska fältet. 1917 lurade de fullständigt arbetarna i händerna på bourgeoisin och den utländska imperialismen.
En lång politisk erfarenhet har lärt mig att närhelst en småborgerlig professor eller journalist börjar att tala om höga moralnormer, är det nödvändigt att hålla en fast hand om plånboken. Så var fallet också denna gång. I det ”moraliska idealets” namn har en småborgerlig intellektuell plockat av det proletära partiet dess teoretiska organ. Här har vi ett litet levande exempel på de organisatoriska metoderna hos dessa demokratins nyskapare, moralister och förkämpar.
Vad innebär partidemokrati i en ”skolad” småborgares ögon? En regim som tillåter honom att säga och skriva vad han behagar. Vad är ”byråkratism” i en ”skolad” småborgares ögon? En regim i vilken den proletära majoriteten genom demokratiska metoder genomdriver sina beslut och disciplin. Arbetare, håll detta i minnet!
Den småborgerliga minoriteten i SWP splittrades från den proletära majoriteten på grundval av en kamp mot den revolutionära marxismen. Burnham förklarade den dialektiska materialismen vara oförenlig med hans malätna ”vetenskap”. Shachtman förklarade den revolutionära marxismen vara oviktig ur de ”praktiska uppgifternas” synvinkel. Abern skyndade sig att haka på sitt lilla stånd på det antimarxistiska blocket. Och nu ger dessa herrar den tidskrift de knep från partiet etiketten ”organ för revolutionär marxism”. Vad är detta, om inte ideologiskt humbug? Låt läsarna begära av dessa redaktörer att de publicerar minoritetens enda programmatiska arbete, nämligen Burnhams artikel ”Vetenskap och stil”. Om inte redaktörerna gjorde sig beredda att tävla med en gårdfarihandlare som säljer ruttna varor under tilltalande omslag, skulle de själva ha känt sig tvingade att publicera denna artikel. Var och en skulle då kunna göra klart för sig vilken slags ”revolutionär marxism” det här rör sig om. Men de vågar inte göra det. De skäms för att visa sina rätta ansikten. Burnham har lärt sig gömma sina alltför avslöjande artiklar och resolutioner i sin portfölj, medan Shachtman gjort en konst av att tjäna som ombud för andras åsikter i brist på egna.
De allra första ”programmatiska” artiklarna i detta snattade organ avslöjar redan fullständigt lättsinnet och ihåligheten hos denna nya anti-marxistiska gruppering, som framträder under etiketten ”Tredje lägret”. Vad är nu detta för djur? Det finns kapitalismens läger; det finns proletariatets läger. Men det kanske finns ett ”tredje läger” – en småborgerlig helgedom? Enligt sakens natur, är det ingenting annat. Men, som alltid, camouflerar småborgaren sitt ”läger” med retorikens pappersblommor. Låtom oss lyssna! Här finns ett läger: Frankrike och England. Det finns ytterligare ett läger: Hitler och Stalin. Och ett tredje läger: Burnham, med Shachtman. Fjärde Internationalen visar sig för dem befinna sig i Hitlers läger (den upptäckten gjorde Stalin för länge sedan). Och så, en ny stor paroll: Virrhjärnor och pacifister i hela världen, alla I som lida av ödets nålstyng, skynda till det ”tredje” lägret!
Men hela felet är att två krigförande läger inte på något vis uttömmer den borgerliga världen. Hur är det med de neutrala och halvneutrala länderna? Hur är det med Förenta Staterna? Till vad skall man hänföra Italien och Japan? De skandinaviska länderna? Indien? Kina? Vi åsyftar inte de revolutionära indiska eller kinesiska arbetarna utan snarare Indien och Kina som förtryckta länder. Det skolgosseaktiga schemat med tre läger utelämnar en obetydlig detalj: den koloniala världen, den större delen av mänskligheten!
Indien deltar i det imperialistiska kriget på Storbritanniens sida. Innebär detta att vår attityd gentemot Indien – inte de indiska bolsjevikerna utan Indien – är densamma som gentemot Storbritannien? Om det i denna värld bara finns – förutom Shachtman och Burnham – två imperialistiska läger, var skall vi då, tillåt mig fråga det, placera Indien? En marxist skulle säga att trots att Indien är en integrerad del av det Brittiska imperiet och att Indien deltar i det imperialistiska kriget; trots den svekfulla politiken från Gandhis och andra nationalistiska ledares sida, så är vår attityd gentemot Indien heltigenom annorlunda än vår attityd gentemot England. Vi försvarar Indien mot England. Varför kan då inte vår attityd gentemot Sovjetunionen vara annorlunda än vår attityd gentemot Tyskland, trots det faktum att Stalin är Hitlers allierade? Varför kan vi inte försvara de mer progressiva sociala former som är förmögna till utveckling – mot reaktionära former som enbart är förmögna till upplösning? Vi inte bara kan utan måste! Den stulna tidskriftens teoretiker ersätter klassanalys med en mekanistisk konstruktion som tjusar småborgerliga intellektuella tack vare sin pseudosymmetri. Liksom stalinisterna camouflerar sitt kryperi inför nationalsocialismen (nazisterna) med barska epitet riktade mot de imperialistiska demokratierna, överskyler Shachtman & co. sin kapitulation inför den amerikanska småborgerliga allmänna opinionen med det ”tredje lägrets” pompösa fraseologi. Som om detta ”tredje läger” (vad är det? ett parti? en klubb? ett förbund för övergivna förhoppningar? en folkfront?) vore befriat från tvånget att ha en riktig politik gentemot småbourgeoisin, fackföreningarna, Indien och SSSR!
Bara häromdagen refererade Shachtman till sig själv i pressen som en ”trotskist”. Om detta är trotskism, då är jag åtminstone inte trotskist. Med Shachtmans nuvarande idéer, för att inte tala om Burnhams, har jag inget gemensamt. Jag brukade aktivt samarbeta med New International, och protesterade i brev mot Shachtmans frivola attityd gentemot teori och hans principlösa eftergifter åt Burnham, den kråmande småborgerlige pedanten. Men vid den tiden hölls både Burnham och Shachtman på plats av partiet och Internationalen. Idag har trycket från den småborgerliga demokratin sprängt deras bojor. Gentemot deras nya tidskrift kan min attityd enbart vara densamma som mot alla andra småborgerliga förfalskare av marxismen. Vad det gäller deras ”organisatoriska metoder” och politiska ”moral” väcker dessa inget annat än förakt hos mig.
Om medvetna agenter för klassfienden verkat genom Shachtman, så kunde de inte ha rått honom att göra något annat än vad han själv har gjort. Han förenade sig med antimarxister för att kämpa mot marxismen. Han hjälpte till att smälta samman en småborgerlig fraktion mot arbetarna. Han avstod från att begagna sig av den interna partidemokratin och från att göra en ärlig ansträngning att övertyga den proletära majoriteten. Han fick till stånd en splittring mitt under brinnande världskrig. Och för att kröna verket draperade han splittringen i en futtig och smutsig skandal, vilken tycks speciellt ägnad att tillhandahålla ammunition åt våra fiender. Sådana är dessa ”demokrater”, sådan är deras ”moral”!
Men allt detta är till ingen nytta. De är bankrutt. Trots förräderierna från vacklande intellektuella och de billiga smädelserna från deras demokratiska kusiner, kommer Fjärde Internationalen att marschera vidare på sin väg och skapa och skola ett verkligt urval av proletära revolutionärer som kan förstå vad partiet är, vad lojaliteten mot fanan innebär, och vad den revolutionära disciplinen betyder.
Avancerade arbetare! Inte ett dyft förtroende för småbourgeoisins ”tredje front”!
23 april, 1940
[73] Denna artikel publicerades i Socialist Appeal del 4, maj 1940. Den skrevs omedelbart efter Socialist Workers Partys kongress i april 1940.