Originalets titel: “Science and Style”
Översättning: Se startsida för "Till marxismens försvar"
HTML: Martin Fahlgren
Ingår i samlingen "Till marxismens försvar".
23 februari, 1940
Kära kamrater,
Jag mottog Burnhams ”Vetenskap och stil”.[61] Bölden är öppen och det är en viktig politisk fördel. Den teoretiska efterblivenheten hos den amerikanska ”radikala” opinionen uttrycks i det faktum att Burnham bara upprepar – med några ”moderniserade” illustrationer – vad Struve skrev i Ryssland för mer än fyrtio år sedan, och i stor utsträckning vad Dühring försökte lära tyska socialdemokrater för ett trekvartssekel sedan. Så långt vad den ”vetenskapliga” synpunkten anbelangar. När det gäller ”stil”, föredrar jag uppriktigt sagt Eastman.
Dokumentets intresse är inte alls av teoretisk karaktär: det tusende och första professorsförnekandet av dialektiken har inte större värde det än alla sina föregångare. Men ur politisk synvinkel är dokumentets betydelse obestridligt. Det visar att oppositionens teoretiska inspiratör inte alls står den vetenskapliga socialismen närmare än vad Muste, Aberns forna bundsförvant, gjorde. Shachtman nämnde Bogdanovs filosofi. Men det är absolut omöjligt att föreställa sig Bogdanovs signatur under ett sådant dokument, t.o.m. efter hans definitiva brytning med bolsjevismen. Jag anser att partiet borde fråga kamraterna Abern och Shachtman, liksom jag gör i detta ögonblick: Vad anser ni om Burnhams ”vetenskap” och om Burnhams ”stil”? Finlandsfrågan är viktig men den är till syvende och sist bara en episod, och den internationella situations förändring, som blottar de verkliga förhållandena i det som händer, kan genast skingra meningsskiljaktigheterna i denna konkreta fråga. Men kan kamraterna Abern och Shachtman nu, efter framträdandet av ”Vetenskap och stil”, fortsätta att bära det minsta ansvar, inte för det stackars dokumentet som sådant, utan för hela Burnhams uppfattning om vetenskap, marxism, politik och ”moral”. De minoritetsmänniskor som förberedde sig för en splittring borde betänka, att de inte för en vecka och inte under det sovjet-finska krigets gång, utan i åratal skulle sättas i samband med en ledare som till hela sin uppfattning inte har något som helst gemensamt med den proletära revolutionen.
Bölden är öppen. Abern och Shachtman kan inte längre upprepa att de enbart vill diskutera Finland och Cannon en smula. De kan inte längre leka blindbock med marxismen och Fjärde Internationalen. Borde Socialist Workers Party kvarstå i Marx’, Engels’, Franz Mehrings, Lenins och Rosa Luxemburgs tradition – en tradition som Burnham håller för ”reaktionär” – eller borde det acceptera Burnhams uppfattningar, vilka bara är en sentida reproduktion av den förmarxistiska småborgerliga socialismen?
Vi vet alltför väl vad en sådan revisionism betydde politiskt i gångna tider. Nu, under det borgerliga samhällets dödskamp, skulle de politiska konsekvenserna av burnhamismen vara ojämförligt mer omedelbar och antirevolutionära. Kamraterna Abern och Shachtman, ni har ordet!
LEO TROTSKIJ
Coyoacán, D.F.
[61] Se Burnham: Vetenskap och stil