Originalets titel: ‘Socialist Competition’. Publicerades ffg i Foreign Affairs, april 1952
Översättning: Martin Fahlgren
HTML: Martin Fahlgren
Socialistisk tävlan mellan arbetare förekom i Sovjet redan i början av 1920-talet, men blev särskilt viktig under Stalin-epoken.
De flesta noterna nedan har tillfogats eller kompletterats av Martin F (ofta med länkar till refererade texter). Tilläggen står inom hakparenteser [ ].
Ekonomer och teoretiker från alla socialistiska skolor är eniga i sin kritik mot den kapitalistiska konkurrensen och dess förespråkare för laissez-faire. Men bakom denna enhälliga kritik kan man skönja stora skillnader i synsätt och argumentation, skillnader som slutligen kommer till ytan när någon socialistisk skola försöker blicka bortom det kapitalistiska samhället och besvara frågan om socialismen i sig är förenlig med någon form av konkurrens. De olika svaren på denna fråga speglar bredare skillnader mellan de olika visionerna och uppfattningarna om socialismen.
Den kanske mest avgörande teoretiska kontroversen om detta ämne ägde rum mellan Marx och Proudhon för mer än ett sekel sedan. Proudhon såg socialismen i huvudsak som en ”fri sammanslutning” av små fastighetsägare, av oberoende producenter som ägde sina produktionsmedel. Det var naturligt för honom att föreställa sig den ekonomiska verksamheten i ett sådant samhälle i termer av konkurrens. Kapitalismens onda sida, hävdade Proudhon, var att den gav bankiren och industrialisten ett monopol på produktionsmedlen och därmed förnedrade den lille hantverkaren och bonden till löneslavar. Under sådana förhållanden var äkta konkurrens, som förutsatte jämlikhet och frihet för dem som deltog i den, omöjlig. Den form som konkurrensen hade antagit under kapitalismen var därför den hegelianska motsatsen till fri samverkan och samarbete. Socialismen skulle bryta det kapitalistiska monopolet på produktionsmedlen; den skulle återge individen hans arbetsredskap; och därmed skulle den också återställa konkurrensen till dess rätta roll. Från att ha varit en faktor för social störning och upplösning skulle konkurrensen bli en faktor för harmoni; och socialismen skulle representera den slutliga syntesen mellan samverkan och konkurrens. ”Konkurrens”, skrev Proudhon, ”är lika väsentlig för arbetet som arbetsdelningen... den är nödvändig för jämlikhetens uppkomst.” Den är inneboende i den mänskliga naturen, och därför ”kan det inte vara tal om att förstöra konkurrensen, något som är lika omöjligt att förstöra som friheten; vi måste bara finna dess jämvikt...” [1]
Marx tillvägagångssätt var i grunden historiskt. Han bemötte Proudhons argument med påståendet att det förkapitalistiska samhället kände till liten eller ingen konkurrenspräglad ekonomisk verksamhet. De feodala jordägarna hade varit inblandade i alla möjliga slags politiska och militära rivaliteter; men som regel hade de inte konfronterat varandra som ekonomiska konkurrenter, köpare eller säljare, eftersom deras ekonomi inte hade utvecklats i termer av marknadsrelationer. Inte heller hade livegna bönder (eller slavar i ekonomier som baserades på slavarbete) konkurrerat med varandra som arbetare. Först när marknadsförhållandena spred sig och blev universella, det vill säga under kapitalismen, fick varje form av ekonomisk verksamhet en konkurrenspräglad karaktär. Inte ens kapitalismen var alltid konkurrenspräglad. I sina merkantilistiska början var den monopolistisk. Först i och med dess tillväxt och konsolidering, och med den moderna industrins utveckling, gav monopolet vika för frihandel och konkurrens. Men genom att successivt koncentrera rikedomarna i händerna på ett fåtal, tenderade den fria konkurrensen då i sig själv mot monopol. Konkurrenspräglad ekonomisk verksamhet var således endast karakteristisk för en relativt kort period i mänsklighetens historia; och från den perioden projicerade Proudhon den på ett felaktigt sätt in i det förflutna och framtiden.
Marx ifrågasatte inte antagandet att strävan att efterlika var inneboende i den mänskliga naturen. Han insisterade bara på att denna strävan inte borde förväxlas, än mindre likställas, med ekonomisk konkurrens. ”Konkurrens är strävan efter vinst.” Eftersom han, till skillnad från Proudhon, såg socialismen som avskaffandet av egendom, inte en ny omfördelning av den, och som en fri sammanslutning av producenter som kollektivt äger sina produktionsmedel, inte som en sammanslutning av små egendomsägare, kunde Marx inte se något utrymme för vinst under socialismen och följaktligen inget utrymme för ”strävan efter vinst”. ”Socialistisk tävlan” var för honom en självmotsägelse, och han förlöjligade Proudhons syn på ”konkurrensens eviga nödvändighet”.[2]
Av särskild relevans för ämnet i denna artikel är Marx syn på konkurrens i den mån den påverkar arbetarklassen, det vill säga konkurrensen mellan arbetarna själva. I ett av sina tidigaste verk, Den tyska ideologin, skrev han: ”Konkurrensen får individer, inte bara borgare utan än mer arbetare, att bli inbördes fientliga, trots det faktum att den förenar dem. Följaktligen tar det lång tid innan dessa individer kan enas.”[3] Arbetaren infinner sig på marknaden för att sälja sin arbetskraft, som har blivit en vara. På arbetsmarknaden konkurrerar han mot andra medlemmar av sin klass; och denna konkurrens styrs av lagen om utbud och efterfrågan. När marknaden är emot honom sänker arbetaren priset på sin speciella vara, går med på att arbeta för lägre löner och längre arbetstider, och tvingar andra arbetare att göra detsamma. Konkurrensen rasar även inne i fabriken och verkstaden – konkurrens om arbetsintensitet och produktivitet; och vid arbetsbänken liksom på arbetsmarknaden beror konkurrensens brutalitet på storleken på ”reservarmén av arbetslösa”. Genom fackföreningsrörelsen kan arbetarna begränsa och dämpa sin egen konkurrens, men de kan inte avskaffa den. Hela den industriella arbetarklassens sociala och politiska utveckling är inget annat än en ständig kamp för denna klass att hålla nere sina medlemmars ekonomiska individualism och påtvinga dem solidaritet gentemot arbetsgivarna.
”De enskilda individerna bildar en klass”, fortsätter Marx, ”bara såvida de för en gemensam kamp mot en annan klass; annars är de som konkurrenter varandras fiender.”[4] Endast i den mån arbetarna övervinner sin egen konkurrensinstinkt och blir medvetna om sin djupare och bredare motsättning till kapitalistklassen börjar de agera som eine Klasse für sich, en klass för sig. Under kapitalismen kan de dock aldrig helt undkomma konkurrensens förbannelse. Oavsett hur stark deras fackförening är tenderar varje konjunkturnedgång att förstöra eller försvaga deras hårt vunna solidaritet. Och genom konjunkturcykelns alla faser pågår konkurrensen inne i fabriken och verkstaden; och varje löneform har en annan inverkan på den. Tidlön verkar vara mindre skadlig för arbetarnas solidaritet än ackordslön, för även om den kan få vissa män att arbeta längre timmar, får den dem inte att överträffa sina arbetskamrater genom större arbetsintensitet inom någon tidsgräns. Ackordslön, å andra sidan, spelar mycket starkare på arbetarens konkurrensinstinkt. ”Då arbetets kvalitet och intensitet här kontrolleras genom själva löneformen”, skriver Marx i Kapitalet, ”blir en stor del av arbetsövervakningen överflödig.” Den:
... har å ena sidan en tendens att utveckla hans individualitet och därmed också hans frihetskänsla, självständighet och självkontroll, medan å andra sidan den inbördes konkurrensen mellan arbetarna uppmuntras. Stycklönen har därför en tendens att, samtidigt som den höjer vissa individuella arbetslöner, sänka själva genomsnittslönen... ackordslönen är den löneform, som bäst passar det kapitalistiska produktionssättet.[5]
Varken Marx eller Engels, eller någon av deras framstående intellektuella lärjungar som Kautsky, Plechanov eller Lenin, har någonsin skisserat några ritningar över det framtida samhället. De har som mest härlett vissa allmänna drag hos socialismen genom att dra slutledningar från motsatsen. De antog, uttryckligen eller underförstått, att ekonomiska fenomen som de betraktade som specifika för kapitalismen skulle försvinna med kapitalismen eller i alla fall inte överleva in i den fullt utvecklade socialismens era. Löner, vinst och ränta representerade sådana sociala relationer, som var specifika för kapitalismen och otänkbara i socialismen. Detsamma gällde den moderna arbetsdelningen, särskilt separationen av intellektuellt arbete från manuellt arbete; och, sist men inte minst, konkurrensen.
Den marxistiska teorin tar för givet att medlemmarna i ett socialistiskt samhälle kommer att behöva utföra vissa funktioner som på många sätt liknar dem som deras förfäder utförde under kapitalismen eller feodalismen. I varje samhällsordning måste människor producera för att kunna leva. I varje ekonomiskt system måste det finnas en viss balans mellan produktion och konsumtion. Varje samhälle måste, om det inte ska stagnera och förfalla, producera ett överskott av varor utöver den totala summan av de varor som är nödvändiga för att försörja producenterna, underhålla och ersätta produktionsutrustning och så vidare. Men de sociala relationer inom vilka dessa funktioner utförs är så olika i olika system att det är meningslöst att söka efter gemensamma historiska och sociologiska nämnare för dem. Överskottsprodukten i en kapitalistisk ekonomi tar formen av jordränta, vinst och ränta; och detta bestämmer hela livsformen i den kapitalistiska världen. I socialismen skulle överskottsprodukten, som tillhör samhället som helhet, upphöra att vara vinst. Funktionen av detta överskott och dess inverkan på det sociala livet skulle vara helt annorlunda än vad den var under den gamla ordningen, då omfattningen och rytmen i varje nations produktiva verksamhet normalt bestämdes av huruvida denna verksamhet var lönsam eller inte för kapitalistklassen. På samma sätt skulle den tävlan som människor skulle ägna sig åt under socialismen (eller kommunismen) ha lite eller ingenting gemensamt med deras förfäders konkurrens. Under kapitalismen konkurrerar människor om vinst eller lön. Socialistisk tävlan skulle vara ekonomiskt oegennyttig.
Det är kanske viktigt att komma ihåg det huvudsakliga antagandet för detta argument. I den ursprungliga marxistiska teorin förknippas kommunismen (eller socialismen) med en utveckling av mänsklighetens produktiva resurser och kapacitet som är överlägsen den som uppnåddes under kapitalismens höjdpunkt. Marx och Engels hävdade att människan inte kan ta sitt språng ”från nödvändighet till frihet”, från ”förhistorien till historien”, eller för den delen från konkurrens till tävlan, så länge hon måste ägna den största delen av sin kreativa energi åt att tillfredsställa sina materiella behov. Till skillnad från vissa socialistiska känslosamma personer hade grundarna av den marxistiska skolan inget att invända mot den välkända uppfattningen att de största landvinningarna inom vår kultur och civilisation i huvudsak har varit ”de overksamma klassernas” verk. Men de trodde att tiden inte var långt borta då den tekniska utvecklingen skulle göra det möjligt för mänskligheten som helhet att så att säga bli en enda ”overksam klass”, förutsatt att mänskligheten med tiden kunde uppnå en ny social organisation. På Marx tid var den genomsnittliga arbetsdagen inom industrin tolv timmar, och Marx hyllade införandet av tio-timmarsdagen i England som den socialistiska principens första stora seger. För de flesta av hans samtida framstod idén om en sex- eller sju-timmarsdag lika fantastisk som idén om en två- eller tre-timmarsdag kan framstå idag. Ändå kommer åtminstone vissa amerikaner kanske att hålla med om att om USA bara skulle upprätthålla takten i sin tekniska utveckling (och under förutsättning att denna utveckling inte blir en faktor för förstörelse och självförstörelse), borde två- eller tre-timmarsdagen ligga inom det möjliga för det amerikanska folket innan detta århundrade är slut.
Vilka är konsekvenserna av en sådan hypotes? Vad skulle en två- eller tre-timmars arbetsdag innebära för det amerikanska folket? Det skulle utan tvekan revolutionera deras livsstil och deras världsbild i en nästan ofattbar utsträckning. Det skulle i ett första skede göra den nedärvda arbetsfördelningen föråldrad, särskilt separationen mellan intellektuellt arbete och manuellt arbete. Det skulle ge den fysiska arbetaren tillräckligt med fritid för att han fritt skulle kunna skaffa sig utbildning och ägna sig åt den intellektuella eller konstnärliga verksamhet som under den nuvarande arbetsfördelningen endast står öppen för den intellektuella arbetaren. Å andra sidan skulle även den mest specialiserade vetenskapsmannen och konstnären lätt kunna utföra fysiskt arbete i två eller tre timmar, utan att därigenom avledas från sin speciella intellektuella sysselsättning.
Det var ett samhälle av detta slag, detta hypotetiska amerikanska samhälle i slutet av det tjugonde eller början av det tjugoförsta århundradet, som Marx och Engels hade framför ögonen när de diskuterade de olika faserna i kommunismens utveckling. Endast i detta ljus kan man till exempel förstå följande passage, som nästan spricker av optimism, ur Engels Anti-Dühring:
I och med att samhället gör sig till herre över samtliga produktionsmedel för att planmässigt använda dem för samhällets bästa, gör det slut på människornas hittillsvarande slaveri under sina egna produktionsmedel. Samhället kan självklart inte befria sig utan att varje individ samtidigt befrias. Det gamla produktionssättet måste därför omvälvas från grunden och i synnerhet måste arbetsdelningen försvinna. I dess ställe måste det komma en organisation där ingen enskild individ kan vältra över sin andel av det produktiva arbetet, denna naturliga förutsättning för den mänskliga existensen, på andra, där det produktiva arbetet i stället för ett medel till förslavande blir ett medel för människornas befrielse genom att ge varje individ tillfälle att utbilda och utöva alla sina kroppsliga och andliga färdigheter i alla riktningar och där arbetet på angivet sätt förvandlas från en börda till en glädjekälla[6]
Endast i ett sådant samhälle, med ett modernt industriellt överflöd, förväntade sig Marx och Engels att produktivt arbete skulle kunna bli en oegennyttig, sportliknande social aktivitet och att konkurrens skulle kunna ge vika för tävlan.
För de flesta reforminriktade socialister och fackföreningsmedlemmar har dessa marxistiska framtidsvisioner alltid verkat antingen för overkliga eller för avlägset liggande för att tas på allvar. Den romantiska undertonen i marxismen har väckt genklang hos revolutionärerna, vilket Lenins Stat och revolution på ett slående sätt vittnar om. Reformisterna har mer empiriskt försökt att hitta en kompromiss mellan kapitalism och socialism; och de har tenderat att projicera den kompromissen på framtiden, åtminstone vid de sällsynta tillfällen då de inte har undvikit generaliseringar om framtiden. Således föreställde sig de engelska fabianerna att socialismen skulle ärva de flesta ekonomiska ”kategorierna” från kapitalismen och ”omforma” dem snarare än att avskaffa dem. De trodde att arbetarnas konkurrens, det vill säga deras konkurrens om materiella belöningar, skulle vara både användbar och nödvändig för en socialistisk ekonomi, vilket John Stuart Mill hade påpekat redan före fabianerna. Men medan de fabianska ideologerna teoretiskt var angelägna om att införa konkurrens i den framtida socialistiska ordningen, har fackföreningsmedlemmarna, som direkt eller indirekt hämtat inspiration från dem, främst varit upptagna av att eliminera eller mildra arbetarnas konkurrens under den befintliga ordningen. Fackföreningarna i de flesta länder har vid ett eller annat tillfälle bittert motsatt sig framstegen inom ”vetenskaplig arbetsledning och arbetsorganisation” och införandet av innovationer i industrin såsom stoppur, arbetsprestationsdiagram och så vidare. Före första världskriget fördömde American Federation of Labour (AFL) med kraft arbetsgivarnas försök att driva arbetarna in i en vetenskapligt organiserad, ”självmordsartad” konkurrens i fabriksverkstaden. AFL mobiliserade då sina anhängare för att motstå angreppet på deras klassolidaritet, ett angrepp som leddes av Frederick Winslow Taylor. Den amerikanska fackföreningsrörelsen verkar för länge sedan ha försonat sig med ”vetenskaplig ledning”, men AFL:s gamla stridsrop togs upp i Europa, och där har det ekat i årtionden. Under hela 1920- och 1930-talen var Taylor och taylorismen för den europeiska arbetaren synonymer med den värsta kapitalistiska exploateringen. I detta motstånd mot ”teknisk rationalisering” har försvaret av arbetarnas intressen och rädslan för att vetenskaplig arbetsorganisation skulle leda till en ökning av överskottsarbetskraft oundvikligen blandats med en instinktivt konservativ inställning till teknisk utveckling. Ju mer begränsade ett lands resurser är, och ju färre möjligheter det finns till ekonomisk expansion och snabb uppsugning av överskottsarbetskraft av nya industrier, desto mer akut har arbetarnas rädsla för sin egen konkurrenskraft varit.
Varje arbetarparti, marxistiskt eller icke-marxistiskt, socialdemokratiskt eller kommunistiskt, revolutionärt eller reformistiskt, finner denna traditionella inställning ohållbar så snart det tillträder regeringsmakten. I detta avseende finns det ingen större skillnad mellan Lenin och Trotskij och Attlee och Cripps. Mycket snart efter den bolsjevikiska revolutionen försökte Lenin övertyga sitt parti om den avgörande betydelsen av industriell produktivitet och om behovet av att höja disciplinen och effektiviteten i arbetet. Utan att tveka rekommenderade han sina anhängare att ”tillämpa mångt och mycket som är vetenskapligt och progressivt i Taylorsystemet om att anpassa arbetslönen till de allmänna produktionsresultaten …”.[7] Han uppmanade vidare sina anhängare att pröva effekten av ackordslön på arbetarna och deras produktivitet, även om han samtidigt, i mars 1918, föreslog att partiets nya program skulle föreskriva en ”gradvis utjämning av alla löner och arvoden inom alla yrken och kategorier”.[8] Han uppmuntrade införandet av ackordsarbete och ackordslön med viss försiktighet, som ett experiment; och han fortsatte med att insistera på regimens grundläggande åtagande att gradvis minska ojämlikheten mellan löne- och ackordstjänstemän. Han lade också stor vikt vid värdet av tävlan, som skulle utvecklas ”i mänskliga, inte i djuriska former”. Han tolkade tävlan ganska brett:
Det är om dessa frågor man måste utveckla tävlan mellan kommuner, byalag, konsumtions- och produktionsföreningar och dito sammanslutningar samt arbetar-, soldat- och bondedeputerades sovjeter …: I vilken kommun, i vilket storstadskvarter, i vilken fabrik, i vilken by finns det inga svältande, inga arbetslösa, inga rika parasiter …Var har man gjort mest för att höja arbetsproduktiviteten, för att bygga nya goda bostäder åt de fattiga, för att låta dem flytta in i de rikas bostäder, för att regelbundet förse varje barn i de fattiga familjerna med en flaska mjölk?[9]
I allt detta lades liten vikt vid konkurrens mellan enskilda arbetare om högre produktion och högre löner. Lenin återkom till idén om tävlan 1919, när han skrev om de så kallade subbotnikerna, grupper av arbetare, kommunistiska järnvägsarbetare, som under inbördeskrigets höjdpunkt frivilligt tog på sig extra arbetspass under helgerna för att hjälpa till att försörja Röda armén. Subbotnikerna inledde en ”tävlan”, och de fick och förväntade sig ingen lön alls för sina helgskift. Lenin prisade deras entusiasm och osjälviskhet och påpekade att det exempel de gav pekade framåt mot det framtida socialistiska tävlandet. Detta var snarare en händelse i uppbyggnaden av den kommunistiska moralen under inbördeskriget än ett uttalande om ekonomisk politik; och händelsen hade kanske inte varit värd att nämna om det inte vore för det faktum att den stalinistiska propagandan för den senare tidens variant av ”socialistisk tävlan” använder Lenins ord om subbotnikerna som sin text. Som vi ska se senare har ”socialistisk tävlan” under den stalinistiska eran föga gemensamt med sin påstådda föregångare.[10]
Under inbördeskriget (1918–20) och under de år som följde återupptog Lenin inte specifikt sitt förespråkande av ”sovjetisk taylorism”, och detta var ingen slump. Vetenskaplig ledning och arbetsorganisation är meningslösa om de inte tillämpas i en mer eller mindre ordnad ekonomisk miljö, där åtminstone ett jämnt flöde av råvaror och utrustning till arbetaren är säkerställt och arbetarens grundläggande behov är mer eller mindre tillfredsställda. Ingen av dessa förutsättningar fanns då. Den ryska ekonomin hade fullständigt upplösts; industrin var avskuren från råvaror; industrianläggningarna var halvt förstörda eller förfallna; och industriarbetarna svalt – i Moskva och Petrograd bestod arbetarnas dagliga matranson ofta av en åttondels pund bröd och några potatisar. Det var en extraordinär bedrift av sovjeterna att ur denna upplösta ekonomi pressa fram den ammunition, mat och kläder som Röda armén behövde. Prestationen berodde på en rad nödåtgärder som kom att rationaliseras och idealiseras till systemet med ”krigskommunism”. Det saknades inte tävlingsanda bland grupper av bolsjevikiska entusiaster; men det talades ännu knappt om socialistisk tävlingsanda. Trots alla de välbekanta illusionerna om krigskommunismen var de bolsjevikiska ledarna medvetna om att denna idealistiska tävlingsanda inte var karakteristisk för landets ekonomiska klimat. Mitt i den fruktansvärda fattigdomen under dessa år var den vanligaste formen av ”tävlan”, en form som den stora majoriteten av folket ägnade sig åt, konkurrensen på svarta marknaden.
Först mot slutet av inbördeskriget, när de sovjetiska ledarna började förbereda sig för den ekonomiska övergången till fred, gjorde de ett nytt försök att ta itu med problemet; men försöket gjordes fortfarande i termer av krigskommunism. Med tveksamt stöd från partiets centralkommitté, var Trotskij huvudförfattaren till den ekonomiska politiken under den perioden, en politik som bestod av militarisering av arbetet, arbetsarméer och ”socialistisk tävlan”. Han lade fram följande resolution för partiets nionde kongress (i mars 1920), vilken antogs:
Varje samhällsordning ... har haft sina metoder och rutiner för arbetstvång och arbetsfostran till utsugarnas fromma. Sovjetsamhällets uppgift är att i full utsträckning utveckla egna metoder för påverkan i syfte att öka arbetets intensitet och funktionalitet på basis av en socialiserad ekonomi i hela folkets intressen.
Jämsides med agitatorisk och ideologisk påverkan på de arbetande massorna och repressalier gentemot notoriska latmaskar, parasiter och desorganisatörer – är tävlan en mäktig kraft för att lyfta arbetsproduktiviteten. I det kapitalistiska samhället har tävlan karaktären av konkurrens och leder till den ena människans utsugning av den andra. I ett samhälle där produktionsmedlen har nationaliserats kan arbetstävlan – utan att alls rubba solidariteten – bara leda till att den gemensamma summan arbetsprodukter blir större.
Frågan om tävlan mellan fabriker, regioner, fabriksavdelningar, verkstäder och enskilda arbetare måste bli föremål för noggranna studier i fackliga organisationer och i de ekonomiska organen.[11]
Än i dag citeras dessa ord i Sovjetunionen, utan att författaren någonsin nämns, som en sorts Magna Carta för den stalinistiska ”socialistiska tävlan”. Trotskij var medveten om det dilemma som hans uppmaning innebar. Han insisterade på att tävlan inte skulle ”påverka arbetarnas solidaritet”, att den med andra ord inte skulle ”förfalla” till konkurrens. Men hur skulle detta uppnås? I det hypotetiska framtida kommunistiska samhället skulle motsättningen lösa sig automatiskt. Mitt i ett oerhört överflöd av varor, kollektivt producerade och ägda, skulle producenternas intresse för materiella belöningar gradvis avta. Människor skulle inte längre slita nödvändigheterna, och kanske inte ens lyxvarorna, från varandra. Först då skulle tävlan och solidaritet bli fullt förenliga. Men hur kunde de göras förenliga i de tidiga stadierna av övergången från kapitalism till kommunism, i ett land vars ekonomiska resurser då var, och skulle förbli i årtionden, kraftigt underutvecklade? Trotskij satte ett villkorat förtroende till nationaliseringen av produktionsmedlen som en säkerhetsåtgärd mot återuppblomstringen av den gamla konkurrensen bland arbetarna. Men var detta ett tillräckligt skydd? År senare konstaterade Trotskij själv med desillusionerad sarkasm att ”Hur som helst förvandlar statens ägande av produktionsmedlen inte gödsel till guld”.[12] Inte heller kunde det i sig förvandla konkurrens till tävlan.
Under det sista året av krigskommunismen framträdde Trotskij i sin tur inför de ryska arbetarna som den främste förespråkaren för sovjetisk taylorism. Han var tvungen att överväga om den ryska arbetaren kunde övertalas att acceptera taylorismen eller vad som än skulle gå under det namnet, och att inte förvänta sig särskilda materiella belöningar för individuell effektivitet. Kunde ”vetenskaplig ledning och organisation av arbetet” göra framsteg utan att använda lönepolitiken som sitt instrument? Trotskij tvekade. Omväxlande förespråkade han införandet av prestationslön och utjämning av lönerna. Lenin var snabb att påpeka Trotskijs inkonsekvens: ”Prioritet innebär företräde, och utan konsumtion är företräde ingenting”, argumenterade han, och ”Preferenser vid prioritering innebär preferenser även vid konsumtion”.[13] Men ”ojämlikhet i konsumtion” – differentierade löner – tenderade att undergräva arbetarnas solidaritet. Det ”guld” som den socialistiska tävlingen utgjorde höll på att förvandlas till den ”gödsel” som den borgerliga konkurrensen innebar.
Inför NEP var Lenin i alla fall klarsynt nog att inse att den ryska ekonomin inte kunde återuppbyggas, och att nästa steg mot socialismen inte kunde tas, utan att återinföra ett starkt inslag av vanlig borgerlig konkurrens, inklusive konkurrens mellan arbetare. Men som marxistisk teoretiker var Lenin också noggrann nog att inte kalla detta för ”socialistisk tävlan”. Således var han, som tidigt 1918 först skissat på utsikterna för socialistisk tävlan i offentliga uttalanden och mer utförligt i privata anteckningar, under senare år mer förtegen om detta ämne än nästan någon annan bolsjevikisk ledare.
Efter införandet av NEP 1921 hördes nästan ingenting om tävlan under nästan ett decennium. Under större delen av denna period tvingades den sovjetiska ekonomin brottas med omfattande industriell arbetslöshet; och varken arbetarna, fackföreningarna eller ens partiet var på humör att utarbeta en sovjetisk version av taylorismen.
Först 1929, i början av den första femårsplanen, återupptogs uppmaningen till socialistisk tävlan. Det var Stalin själv som tog upp den; och han gjorde det utan några av de teoretiska eller socio-politiska betänkligheter som hade hämmat ledarna under den tidigare perioden. Han inledde industrialiseringen av Sovjetunionen med övertygelsen att han måste främja den mest intensiva konkurrensen om produktivitet bland arbetarna och att han, tillsammans med övertalning och tvång, måste erbjuda dem lockelsen av prestationslön. Han var fast besluten att släppa loss ”borgerlig” konkurrens bland arbetarna; men han var också fast besluten att kalla det för ”socialistisk tävlan”. Med sin karakteristiska kraft och grovhet uttalade han i maj 1929:
Tävlan är den kommunistiska metoden att bygga socialismen på grundval av den yttersta aktiviteten hos miljoner arbetare... Socialistisk tävlan och konkurrens representerar två helt olika principer. Principen om konkurrens är nederlag och död för vissa konkurrenter, seger och dominans för andra. Principen för socialistisk tävlan är att de avancerade arbetarna ska ge kamratligt stöd till dem som halkar efter för att tillsammans gå framåt.[14]
Denna förenkling tjänade ett bestämt syfte. ”Principen” för konkurrens är naturligtvis inte ”några konkurrenters nederlag och död samt andras seger och dominans”, även om detta kan vara resultatet av konkurrens. Dess princip är, som Marx uttryckte det, tävlan för materiell belöning. Stalin förvisade denna enkla och obestridliga definition från det sovjetiska ekonomiska tänkandet för att det nya system som infördes inom industrin tillsammans med femårsplanerna – systemet med stötarbetare, stachanovism och kraftigt differentierade prestationslöner – skulle kunna omgärdas av en gloria av socialistisk tävlan. Vid partiets sextonde kongress (1930) gick Stalin ännu längre: ”Det enastående med denna tävlan”, förklarade han, ”är att den genomför en genomgripande omvälvning i människornas uppfattning om arbetet, ty den förvandlar arbetet från ett skamligt och tungt ok … till en hederns och ärans, en tapperhetens och hjältemodets sak.” Ju mer brutalt han flyttade sin praktiska tyngdpunkt mot materiella belöningar (och andra metoder där det varken fanns ära, stolhet eller hjältemod), desto mer beskrev Stalins ”ideologiska” propaganda hans arbetspolitik i termer av det ultimata kommunistiska idealet.[15]
Oavsett de ideologiska utsmyckningarna var den ”borgerliga” konkurrens som Stalin främjade inom den sovjetiska arbetarklassen i stor utsträckning både nödvändig och nyttig för den sovjetiska industrin. Detta är inte rätt plats att försöka sammanfatta den sovjetiska arbetsmarknadspolitiken under planekonomin – jag har nyligen försökt göra detta i en monografi om de sovjetiska fackföreningarna.[16] Det räcker här att säga, att under det sista decenniet eller så före andra världskriget expanderade den industriella arbetarklassen i Sovjetunionen så snabbt att den växte från cirka 10 till nästan 35 procent av den sovjetiska befolkningen. Denna tillväxt avbröts av kriget, men har fortsatt igen sedan 1945–46. Huvuddelen av den nya arbetskraften – 24 miljoner människor enligt femårsplanerna före kriget – har rekryterats från landsbygdsbefolkningen. Den har fått genomgå en elementär, hastig industriell utbildning, och en relativt stor del av den har fått utbildas till skickliga och effektiva arbetare. Regeringen har haft ett uppenbart intresse av att gradvis höja effektiviteten hos denna enorma och ständigt växande massa. För detta har ett omfattande och genomarbetat system med prestationslön behövts. Ackordslön, den klassiska stimulansen för konkurrens mellan arbetare, blev den dominerande betalningsformen inom den sovjetiska industrin. Redan mot slutet av 1930-talet fick omkring 75 procent av alla sovjetiska arbetare ackordslön, och deras andel har ökat sedan dess, samtidigt som lönerna har blivit allt mer differentierade. Detta ger i sig en bild av det konkurrensklimat som råder i de sovjetiska fabrikerna och verkstäderna.
1930- och 1940-talens ”socialistiska tävlan” utgjorde endast ett primitivt, om än brett, försök från den sovjetiska industrins sida att närma sig taylorismen och liknande former av vetenskaplig arbetsledning och arbetsorganisation. Utan tvekan genomförde vissa tekniskt avancerade företag och anläggningar komplexa experiment på detta område under hela denna period. Men inom de flesta sektorer av den sovjetiska industrin var takten i den tekniska utvecklingen först för långsam och sedan för ojämn och ryckig, arbetskraften för oerfaren och ledningen för mycket hämmad av politisk och byråkratisk inblandning för att någon systematisk vetenskaplig arbetsorganisation skulle kunna praktiseras under större delen av dessa år. Först nyligen har det funnits tecken på ett mer genuint försök att tillämpa sovjetisk taylorism mer eller mindre i stor skala. Specialiserade sovjetiska tidskrifter diskuterar detta försök i en ton som antyder att den sovjetiska ledningen bryter helt ny mark. Vid närmare analys verkar det som om Sovjetunionen, trots alla påståenden om originalitet, på detta område i grund och botten fortfarande befinner sig i en imitationsfas och hårt försöker anamma metoder som länge varit välbekanta på andra håll. Stoppuret och arbetstidsdiagrammet är fortfarande uppseendeväckande innovationer. De markerar utan tvekan ett viktigt steg i utvecklingen av den sovjetiska industriella produktiviteten.
Det är helt naturligt att de sovjetiska förhållandena kräver anpassningar, vilket gör den sovjetiska versionen av taylorismen delvis mindre och delvis mer effektiv än det amerikanska originalet. I stort sett konkurrerar sovjetiska arbetare fortfarande om livets nödvändigheter. Detta i sig tenderar att göra konkurrensen mycket mer brutal än den som en arbetarklass som lever i ett kapitalistiskt land men åtnjuter en högre levnadsstandard skulle vara villig att utsätta sig för. Det faktum att de sovjetiska fackföreningarna, eller de organ som existerar under det namnet, långt ifrån att dämpa konkurrensen gör sitt yttersta för att sporra den, verkar i samma riktning. Alltför hård konkurrens mellan arbetare är på intet sätt gynnsam för en vetenskaplig organisering. Inte heller stämmer den sedvanliga sovjetiska betoningen på kvantitetsproduktion, som så ofta är skadlig för kvaliteten, överens med vare sig vetenskaplig ledning eller rationell planering av arbetsprocesser.
Å andra sidan har den sovjetiska industrin vissa exceptionella fördelar av att den är offentligägd och centraliserad. Den tyngs inte av särintressen och restriktiva metoder. Det är – eller borde i alla fall vara – lätt för varje framgångsrik innovation inom vetenskaplig arbetsorganisation att spridas, utan onödig friktion eller fördröjning, till alla sektorer av industrin där den kan tillämpas. Oavsett vilka andra former av sekretess som må vara karakteristiska för Sovjetunionen, så hör interna affärshemligheter inte till dem. Inget sovjetiskt företag eller konsortium kan ha något konkret skäl att undanhålla sina erfarenheter och framgångar från andra företag; och den centrala samlingen av tekniska och organisatoriska erfarenheter är en avgörande fördel.
I ytterligare ett avseende gynnar klimatet i den sovjetiska industrin den sovjetiska taylorismen. Rädslan för arbetslöshet plågar aldrig den sovjetiske arbetaren, oavsett vilka andra farhågor som må tynga hans sinne. Begränsande yrkesmässiga sedvänjor är praktiskt taget okända för honom. Den vertikala rörligheten, för att använda det amerikanska uttrycket, är extremt hög. I ett samhälle som obevekligt driver på sin industriella revolution, utan att sätta några gränser för den, är arbetarnas möjligheter till befordran praktiskt taget obegränsade, eller begränsade endast av den rädsla för ansvar som följer med befordran. Ingenting avskräcker den skicklige arbetaren från att förmedla sin skicklighet till nybörjaren och den yngre vid arbetsbänken; och det finns mycket som uppmuntrar och till och med tvingar honom att göra det. Det är en av de karakteristiska skyldigheter som framträder tydligt i alla avtal om socialistisk tävling, att erfarenhet av effektivare ledning och användning av arbetskraft generöst ska omvandlas till gemensam egendom.
Det är ganska svårt att mäta effekten av de immateriella incitament och avskräckande åtgärder som används i stor utsträckning i den ”socialistiska konkurrensen”. Belöningarna för den effektiva arbetaren inkluderar officiella utmärkelser, smickrande publicitet och social status. Den ineffektiva arbetaren finner sitt namn på tavlan ovanför arbetsbänken. Huruvida en positiv utmärkelse eller svartlistning har den avsedda effekten beror till stor del på stämningen i den miljö där arbetaren befinner sig. Bland en missnöjd eller sur fabriksbesättning är det högst troligt att officiell beröm och hedersbetygelser isolerar stachanoviten. Men det är omöjligt att säga vad som är den rådande stämningen längst ner i den industriella pyramiden. Som regel går de moraliska belöningarna till stachanoviten tillsammans med de materiella, och båda förstärker ömsesidigt sin respektive effektivitet.
Slutligen bör ytterligare en aspekt av detta problem, en rent politisk sådan, beaktas. Vi har citerat Marx som säger att ”Konkurrensen får individer, inte bara borgare utan än mer arbetare, att bli inbördes fientliga”. Marx fortsätter:
Följaktligen tar det lång tid innan dessa individer kan enas... Följaktligen kan varje organiserad kraft som står över dessa individer, som lever under förhållanden som dagligen återskapar denna isolering, bara övervinnas efter lång kamp. Att kräva motsatsen vore liktydigt med att kräva att konkurrensen inte ska existera under denna bestämda historiska period, eller att individer ska förvisa förhållanden som de i sin isolering inte har kontroll över från sina sinnen..[17]
Konkurrensen tenderar med andra ord att splittra arbetarklassen politiskt och hindra den från att organisera sig och använda sin styrka för sina egna syften. Här finns kanske en ledtråd – visserligen bara en av många – till den sovjetiska arbetarklassens politiska formlöshet under de senaste decennierna, en formlöshet som står i skarp kontrast till de ryska arbetarnas politiska initiativkraft, vitalitet och organisationsförmåga under tsarväldet. Den nya generationen sovjetiska arbetare har med sig en kvarvarande men fortfarande stark bondeindividualism från landsbygden, över vilken den ”socialistiska konkurrensen” lägger ett nytt slags individualism. Eftersom den sovjetiske arbetaren oftast måste konkurrera hårt om livets nödvändigheter har hans konkurrensinriktade individualism utan tvekan antagit extrema former, vilket gör det svårt för honom att utveckla sin egen politiska personlighet. Den primitiva ekonomiska individualismen hos arbetaren är, paradoxalt nog, en av de väsentliga förutsättningarna för den stalinistiska kollektivistiska enformigheten, lika väsentlig som politisk terror, om inte mer.Eftersom socialistisk tävlan endast är konkurrens under ett nytt namn – alla mot alla – så gör den arbetarna ömsesidigt fientliga och ”isolerade från varandra”. De lever i relationer som dagligen reproducerar deras isolering. Deras politiskt formlösa och odifferentierade energi kan därför lätt styras in i former som drivs av ett enda parti. De arbetar och bygger nya städer och öppnar upp öknar och utkämpar världsomvälvande strider; men, liksom större delen av mänskligheten, är de fortfarande bara historiens objekt. De kan bli något mer först efter långvarig kamp. ”Att kräva motsatsen skulle vara liktydigt med att kräva att konkurrens inte skulle existera i denna historiska epok.” Eller att de sovjetiska arbetarna skulle ”förvisa från sina sinnen de relationer över vilka de i sin isolering inte har någon kontroll”.
[1] [ Pierre-Joseph Proudhon, The Philosophy of Poverty, Chapter, V. Third Period. — Competition (på MIA) ]
[2] [ Karl Marx, Filosofins elände, andra kapitlet, §3 ]
[3] [ Karl Marx and Friedrich Engels, Den tyska ideologin, s 32 not 20. På marxistarkiv.se ]
[4] [ Marx/Engels, Den tyska ideologin, a.a. s 27 ]
[5] Kursiveringen är författarens. För övrigt gjorde Marx noggrant åtskillnad mellan ”produktivitet” och ”intensitet” i arbetet. Högre produktivitet följer av förbättrade maskiner och bättre arbetsorganisation; det kan, men behöver inte, innebära ökad exploatering. Högre arbetsintensitet beror på den större fysiska ansträngning som ackordslönen sporrar arbetaren till – det innebär nästan alltid ökad exploatering. [Karl Marx, Kapitalet, volym 1, kap. 19: Stycklönen eller ackordslönen (på MIA.) ]
[6] Kursivering av författaren. [Friedrich Engels, Anti-Dühring, avsnittet Produktion.]
[7] [Sovjetmaktens närmaste uppgifter] Lenins mensjevikiska kritiker angrep honom bittert mer än en gång för att han uppmanade de ryska arbetarna att efterlikna den amerikanska kapitalismens metoder.
[8] [ V. I. Lenin, RKP(b):s sjunde, extra kongress den 6-8 mars 1918: Rough Outline Of The Draft Programme, Collected Works vol. 27, s 152-158. ]
[9] [ V. I. Lenin, Hur bör tävlan organiseras? (slutet av artikeln)]
[10] [ Se Lenin, Ett stort initiativ juni 1919, Rapport om subbotnikerna på RKP(b):s stadskonferens i Moskva 20/12 och Från den första subbotniken vid Moskva-Kazan järnvägen till den första allryska majsubbotniken maj 1920]
[11] [ De av kongressen antagna teserna: Aktuella uppgifter i det ekonomiska uppbygget] Kursiveringen är författarens.
[12] [ L. D. Trotskij, Den förrådda revolutionen om stachanovrörelsens 36-37.]
[13] [V. I. Lenin, Om fackföreningarna, om den nuvarande situationen och om kamrat Trotskijs misstag. ]
[14] [ J. V. Stalin, Emulation and Labour Enthusiasm of the Masses, Works, volym 12 (på MIA) ]
[15] [J. V. Stalin, Centralkommitténs politiska verksamhetsberättelse på SUKP(b):s sextonde kongress, s 100, Moskva 1954] Att Stalin och politbyrån hade sina skäl för att omge ”socialistisk tävlan” med ideologiska utsmyckningar är förståeligt. Detta hjälpte dem att bryta ner det ursprungliga motståndet mot tävlan inom partiet, i fackföreningarna och bland de vanliga arbetarna. Vad som är mycket märkligare är den ihärdiga godtrogenhet med vilken de ideologiska utsmyckningarna ibland accepterades av utomstående. Webbs ägnade till exempel ett helt kapitel i sin Soviet Communism åt att återge alla myter om socialistisk tävlan. De överträffade dock sig själva i följande inkonsekventa passage:
”Den behagliga spänningen i den socialistiska tävlan kom faktiskt till uttryck 1931–33 bland de tiotusentals dömda brottslingar, ’politiska’ och kulaker vilka, som vi redan har beskrivit, var sysselsatta vid de gigantiska anläggningsarbetena vid Vita havskanalen. Brigad tävlade med brigad om vilken som kunde flytta den största mängden jord, lägga den längsta sträckan järnväg eller bygga den största mängden vallar inom den föreskrivna tidsperioden – enligt uppgift vägrade de ibland att sluta arbeta när arbetstiden var slut, för att fullborda någon särskild uppgift.”
[16] Isaac Deutscher, Soviet Trade Unions: Their Place in Soviet Labour Policy (London, 1950).
[17] [ Marx/Engels, Den tyska ideologin, not s 32 ]