Detta är en samling Lenin-kommentarer till Kronstadt-upproret från perioden februari-juli 1921, dvs i anknytning till själva upproret. Det mesta är utdrag ur olika texer, källorna anges i noterna.
Översättningarna av texter som baseras på Lenins Collected Works är gjorda av Göran Källqvist.
Jag är ganska förvånad över dagens diskussion. Jag tror inte att det är rätt politiskt läge för den. Vi måste klara den nuvarande situationen, som har försämrats både inrikes- och utrikespolitiskt. Vi har fortfarande inte slutit fred med Polen, och på hemmaplan ökar banditväldet och kulakrevolterna. Vad gäller mat och bränsle har det gått från dåligt till sämre. Förra året gjorde vi slut på 15 miljoner pud[2] spannmål under första halvåret och 8 miljoner andra halvåret. I år har vi använt 25 miljoner pud under första halvåret och måste nu skära ner på brödransonerna och är inte ens säkra på att vi kommer att kunna dela ut dem regelbundet. Vårt misstag var uppenbarligen att vi på ett felaktigt sätt fördelade spannmål under det första halvåret, vi skulle inte ha ökat konsumtionen till 25 miljoner pud. På grund av att kulakrebeller har skurit av järnvägen kommer det inte längre några leveranser från Sibirien. Våra sibiriska kamrater talar om möjligheten av ett kulakuppror, men det är mycket svårt att avgöra omfattningen på det. Det är inte ett krig där det går att bedöma de inblandade styrkorna. Bönderna i Sibirien är ännu inte vana vid umbäranden, trots att de har drabbats mindre än bönderna i europeiska Ryssland, och kommunikationerna med Sibirien har nu avbrutits och leveranserna har upphört. Mellan 1 till ungefär 10 mars kommer det inte att ske några förbättringar av livsmedelssituationen. Vi har inte sparat några lager. Nu handlar det om att hålla ut, och med största möjliga fasthet uthärda den nuvarande situationen. Leveranserna från Kaukasus har förbättrats något, men det är sannolikt att saker och ting kan försämras. Uppenbarligen kommer inte upproret i Armenien att lugna ner sig, men leveranserna från Kaukasus kan på intet sätt kompensera för de upphörda leveranserna från Sibirien, trots att man har satt press på den sydöstra järnvägen att täcka förlusterna. Det är beklagliga nyheter men det kan inte hjälpas.
I banditväldet kan man känna inflytandet från socialistrevolutionärerna. Deras huvudkrafter finns utomlands. Varje vår drömmer de om att störta sovjetmakten. Tjernov skrev nyligen om detta i en rysk tidning utomlands. Socialistrevolutionärerna har kontakter med de lokala upprorsmakarna. Dessa kontakter går att se i det faktum att upproren äger rum i just de distrikt varifrån vi får vårt spannmål. Systemet med beslagtagande av överskottet stötte på oerhörda svårigheter här. Samma system tillämpas i Sibirien, men där har de fortfarande kvar lager från tidigare år.
Försämringarna har även spridit sig till bränslet. Vi har inga exakta siffror så det går inte att dra några klara slutsatser, och inte heller kan vi avgöra orsakerna till bränslekrisen.
Vi har dragit slutsatsen att det finns ett allmänt missnöje. Detta missnöje måste fångas upp underifrån, direkt via partiapparaten om det inte kan fångas upp snabbt via den administrativa apparaten.
Alla medvetna arbetare måste göra klart för sig hur skadlig och otillåtlig all fraktionsbildning är, ty även om representanter för de enskilda grupperna önskar bevara partiets enhet leder fraktionsbildning i praktiken oundvikligen till att det endräktiga arbetet försvagas och att fiender till regeringspartiet, vilka nästlat sig in i det, intensifierar sina försök att fördjupa klyvningen och utnyttja den för kontrarevolutionära ändamål.
Hur proletariatets fiender utnyttjar varje avvikelse från den strikt principfasta kommunistiska linjen framträdde måhända mest påtagligt i myteriet i Kronstadt, då den borgerliga kontrarevolutionen och vitgardisterna i alla världens länder genast visade sig vara redo att godta även paroller om sovjetsystem, bara de kunde störta proletariatets diktatur i Ryssland, och då socialistrevolutionärerna och den borgerliga kontrarevolutionen överhuvud taget i Kronstadt använde sig av paroller om uppror mot Rysslands sovjetregering under förevändning av att stödja sovjetmakten. Dylika fakta visar tillfullo, att vitgardisterna bemödar sig om och kan kamouflera sig som kommunister och rentav som extrema vänsterkommunister bara för att försvaga och störta den proletära revolutionens bålverk i Ryssland. De mensjevikiska flygblad som spreds i Petrograd just före kronstadtmyteriet visar likaså hur mensjevikerna utnyttjade meningsskiljaktigheterna och vissa ansatser till fraktionsbildning inom Rysslands kommunistiska parti för att i praktiken sporra och stödja rebellerna i Kronstadt, socialistrevolutionärerna och vitgardisterna, varvid de i ord framställde sig som motståndare till myterier och som anhängare av sovjetmakt, bara med föregivet obetydliga ändringar av den.
Nu vill jag uppehålla mig vid händelserna i Kronstadt. Jag har ännu inte fått de senaste nyheterna från Kronstadt, men jag betvivlar inte att detta uppror, som för oss avslöjade vitgardistiska generalers välkända figurer, kommer att nedkämpas inom de närmaste dagarna, om inte timmarna. Härom kan inget tvivel råda. Men vi måste göra en grundlig bedömning av denna händelses politiska och ekonomiska lärdomar.
Vad innebär den? Den politiska maktens övergång från bolsjevikerna till något slags obestämt konglomerat eller förbund av brokiga element, till synes rentav bara en aning till höger om bolsjevikerna och kanske rentav till ”vänster” om bolsjevikerna – så obestämd är den konstellation av politiska grupperingar som i Kronstadt har försökt att ta över makten. Det är otvivelaktigt att vita generaler – ni känner alla till detta -samtidigt spelade en stor roll här. Detta är helt bevisat. Två veckor före kronstadthändelserna stod det redan tryckt i paristidningarna att det var myteri i Kronstadt. Det står helt klart att det är ett verk av socialistrevolutionärerna och de utländska vitgardisterna, och samtidigt har rörelsen reducerats till en småborgerlig kontrarevolution, till småborgerlig anarkism. Detta är något nytt. Denna omständighet, ställd i samband med alla kriser, måste politiskt beaktas mycket noggrant och analyseras mycket grundligt. Här kom småborgerlig, anarkistisk verksamhet till uttryck med slagord om frihandel och alltid riktad mot proletariatets diktatur. Och dessa stämningar fick en mycket omfattande inverkan på proletariatet. De inverkade på företag i Moskva, de inverkade på företag på en hel rad orter ute i landet. Denna småborgerliga kontrarevolution är utan tvivel farligare än Denikin, Judenitj och Koltjak sammantagna, eftersom vi har att göra med ett land, där proletariatet utgör en minoritet, vi har att göra med ett land, där förödelsen har påverkat böndernas egendom, och dessutom har vi en sådan sak som arméns demobilisering, som skapat upprorselement i otrolig mängd. Hur liten eller stor den, hur man nu skall säga, maktförskjutning, som flottisterna och arbetarna i Kronstadt krävde, än var till en början – de ville korrigera bolsjevikerna i frågan om handelns frihet – och förskjutningen tycktes vara liten, som om det egentligen rörde sig om samma paroll om ”sovjetmakt”, lite förändrad eller bara korrigerad, tjänstgjorde de partilösa elementen i själva verket bara som ett underlag, ett trappsteg, en bro, på vilken vitgardisterna dök upp. Detta är politiskt oundvikligt. Vi såg de småborgerliga, anarkistiska elementen i den ryska revolutionen, vi har bekämpat dem i årtionden. Fr o m februari 1917 har vi sett dessa småborgerliga element i aktion, under den stora revolutionen, och vi har sett hur småborgerliga partier försökt deklarera, att de i sitt program föga skiljer sig från bolsjevikerna, utan endast förverkligar det med andra metoder. Vi vet detta inte bara från oktoberomvälvningens erfarenheter, vi vet det också genom erfarenheterna från randområdena, från olika landsdelar, som ingick i det tidigare Ryska imperiet, där sovjetmakten avlösts av en annan makts företrädare. Minns den demokratiska kommittén i Samara![5] Alla har de kommit med paroller om jämlikhet, frihet, konstituerande församling, och de har mer än en gång, de har många gånger visat sig vara bara ett trappsteg, en bro för övergång till vitgardistmakt.
Ur alla dessa erfarenheter måste vi dra alla de för en marxist teoretiskt ofrånkomliga slutsatserna, eftersom sovjetmakten vacklar till följd av den ekonomiska situationen. Erfarenheter från hela Europa visar i praktiken hur det slutar om man försöker sätta sig mellan två stolar. Det är just därför vi i detta sammanhang måste säga, att politiska friktioner här utgör en mycket stor fara. Vi måste ta oss en noggrann titt på denna småborgerliga kontrarevolution, som för fram paroller om fri handel. Fri handel, även om den i början inte är så kopplad till vitgardisterna som Kronstadt var, kommer dock oundvikligen att leda till detta vitgardistvälde, till seger för kapitalet, till att det återställs. Och, upprepar jag, denna politiska fara måste vi vara klart medvetna om.
Denna fara visar oss på vad jag talat om beträffande våra dispyter om plattformar; ställda inför denna fara måste vi inse att vi inte bara formellt måste upphöra med partidispyterna – det kommer vi naturligtvis att göra – men det räcker inte! Vi behöver hålla i minnet att vi måste ta frågan mer på allvar.
Vi måste inse att vi med en bondeekonomi i kris inte kan fortsätta att existera på annat sätt än genom att vädja till dessa bönder om hjälp till städerna och till landsbygden. Vi måste komma ihåg att bourgeoisin försöker resa bönderna mot arbetarna, försöker resa de småborgerliga anarkistiska elementen mot dem under arbetarparoller, vilket direkt kommer att leda till att proletariatets diktatur störtas och alltså till att kapitalismen, den gamla godsägar- och kapitalistmakten återställs. Här föreligger en politisk fara. En rad revolutioner har på det mest tydliga sätt tagit denna väg och vi har alltid påvisat att den risken finns. Denna väg har avtecknat sig klart för oss. Den kräver av det regerande kommunistpartiet och av proletariatets ledande revolutionära element en annan inställning än den vi har gett prov på under detta år. Denna fara kräver otvivelaktigt starkare sammanhållning, större disciplin och ett mer samfällt arbete! Härförutan är det omöjligt att bemästra de faror som vi fått på vår lott.
Vidare har vi de ekonomiska frågorna. Vad innebär denna paroll om fri handel som de småborgerliga elementen för fram? Den visar att det i relationerna mellan proletariatet och småjordbrukarna finns svåra problem och finns uppgifter som vi ännu inte har löst. Jag talar här om det segerrika proletariatets relationer till småägarna, när en proletär revolution utspelar sig i ett land, där proletariatet är i minoritet och majoriteten är småborgerlig. Proletariatets roll i ett sådant land består i att leda dessa småägares övergång till församhälleligat, kollektivt arbete i gemenskap. Teoretiskt råder inget tvivel om detta. Vi har berört denna övergång i en rad legislativa akter, men vi vet att saken inte gäller de legislativa akterna, utan det praktiska genomförandet, och vi vet att detta kan åstadkommas när man har en mycket stark storindustri, som förmår ge småproducenterna så mycket nyttigt att de i praktiken ser denna storhushållnings företräde.
I teorin har frågan alltid ställts på detta sätt av marxisterna och av alla socialister som har reflekterat över den sociala revolutionen och dess uppgifter. Men vi har ett primärt särdrag, just det som jag talat om och som utmärker Ryssland i maximal grad: proletariatet är inte bara i minoritet, utan i stark minoritet, och bönderna utgör en väldig majoritet. De förhållanden, under vilka vi haft att försvara revolutionen, har gjort att det visat sig vara oerhört svårt att lösa våra uppgifter. Visa storproduktionens alla företräden i praktiken har vi inte kunnat, eftersom denna storproduktion ligger i ruiner, själv måste föra en bedrövlig existens och kan återställas endast genom att just de nämnda småjordbrukarna får göra offer.
Kamrater, jag uppmanar er alla att läsa denna pamflett. Det finns inget bättre argument mot Arbetaroppositionen än kamrat Kollontajs pamflett Arbetaroppositionen. Ni kommer att förstå att det inte är rätt sätt att närma sig frågan. Vi medger alla att vi är hemsökta av byråkratism, och det är ungefär vad vi säger i vårt partiprogram. Det är väldigt lätt att kritisera den viktigaste administrationen och de ekonomiska råden, men er sorts kritik får massorna av icke partianslutna arbetare att tro att de ska upplösas. Socialistrevolutionärerna tar fasta på det. Några ukrainska kamrater sa till mig att vänstersocialistrevolutionärerna formulerade sina förslag på exakt samma sätt vid sin konferens. Och hur är det med Kronstadtresolutionerna? Har inte ni alla läst dem? Vi ska visa det för er: de säger samma sak. Jag betonar faran med Kronstadt just på grund av att det krav som ställdes synbarligen var så litet. “Bolsjevikerna måste bort... vi ska korrigera regimen lite grann.” Det är vad Kronstadtrebellerna kräver. Men det som hände i verkligheten var att Savinkov kom till Tallinn [Reval], tidningarna i Paris rapporterade om händelserna två veckor innan de faktiskt ägde rum, och en vitgardistisk general steg fram på scenen. Det är vad som faktiskt hände. Alla revolutioner har utvecklats så. Det är därför vi säger: eftersom vi står inför det här så måste vi enas, och som jag sa i mitt första tal måste vi gå mot det med gevär, oavsett hur oskyldigt det kan verka vara.
Jag tror att bara två slags regeringar är möjliga i Ryssland – en sovjetregering eller en tsaristisk regering. Några dårar eller förrädare i Kronstadt talade om en konstituerande församling, men tror någon som är vid sina sinnens fulla bruk för ett ögonblick, att en konstituerande församling i detta kritiska, abnorma stadium skulle kunna blir något annat än en polsk riksdag? Denna Kronstadt-affär är i sig själv en ganska obetydlig händelse. Den riskerar inte att bryta upp sovjetstaten mer än de irländska oroligheterna riskerar att bryta upp det brittiska imperiet.
Några människor i Amerika har kommit fram till att bolsjevikerna är en liten klick mycket ondsinta män som tyranniserar ett stort antal högst intellektuella människor som skulle bilda en förträfflig regering om sovjetregeringen störtades. Detta är ett misstag, för ingen är i stånd att ta vår plats, förutom de slaktargeneraler och hjälplösa byråkrater som redan har demonstrerat sin totala oförmåga att regera.
Om folk utomlands överdriver betydelsen av resningen i Kronstadt och stödjer den, så beror det på att världen har delat sig i två läger: kapitalismen utomlands och det kommunistiska Ryssland.
Nu när världskapitalismen har inlett sin otroligt ursinniga, hysteriska kampanj mot oss vore det särskilt olyckligt om vi skulle gripas av panik, och det finns ingen anledning till det. Genom kamrat Tjitjerins försorg fick jag igår en sammanfattning av senaste nytt i denna fråga, och jag tror att ni kommer att finna den lärorik. Det är en sammanfattning av nyheterna om förtalskampanjen om situationen I Ryssland. Aldrig tidigare, skriver kamraten som gjorde sammanfattningen, har den västeuropeiska pressen vältrat sig i en sådan orgie av lögner eller sysselsatt sig med massproduktion av fantastiska påhitt om Sovjetryssland som under de senaste två veckorna. Sedan början av mars har hela den västeuropeiska pressen vräkt ut en strid ström av fantastiska historier om uppror i Ryssland, seger för kontrarevolutionen, Lenins och Trotskijs flykt till Krim, de Vitas fana över Kreml, barrikader i Petrograd och Moskva och blod på gatorna, horder av arbetare som närmar sig Moskva från bergen för att störta Sovjetregeringen, Budjonnyjs avhopp till rebellerna, en kontrarevolutionär seger i ett antal ryska städer, en rad namn som praktiskt taget omfattade alla guberniahuvudstäder i Ryssland. Kampanjens omfattning och metoder visar att den är en långtgående plan som anammats av alla de ledande regeringarna. 2 mars förkunnade det brittiska utrikesdepartementet via Press Association att det betraktade dessa rapporter som osannolika, men omedelbart efteråt utfärdade det en egen bulletin om ett uppror i Petrograd, att Kronstadtflottan bombarderade Petrograd och att strider pågick på Moskvas gator.
2 mars publicerade alla brittiska tidningar telegram om uppror i Petrograd och Moskva: Lenin och Trotskij har flytt till Krim, 14.000 arbetare i Moskva kräver en konstituerande församling, arsenalen i Moskva och järnvägsstationen Moskva-Kursk är i händerna på de revolterande arbetarna, i Petrograd är Vasiljevskij Ostrov helt i händerna på upprorsmakarna.
Låt mig återge några radioutsändningar och telegram som kom under de följande dagarna: 3 mars telegraferade Klysjko från London att Reuters hade fått höra absurda rykten om ett uppror i Petrograd och spred dem ihärdigt.
6 mars. Berlinkorrespondenten Mayson telegraferar till New York att arbetare från Amerika spelar en viktig roll i revolutionen i Petrograd, och att Tjitjerin har skickat en order via radio till general Hanecki om att stänga gränsen för emigranter från Amerika.
6 mars. Zinovjev har flytt till Oranienbaum, Röda artilleriet bombarderar arbetarkvarteren i Moskva, Petrograd är belägrat (telegram från Wiegand).
7 mars. Klysjko telegraferar att det enligt rapporter från Tallinn har rests barrikader på Moskvas gator, i tidningarna står rapporter från Helsingfors att antibolsjevikiska trupper har intagit Tjernigov.
7 mars. Petrograd och Moskva är i händerna på upprorsmakarna, uppror i Odessa, Semjonov rycker fram i Sibirien i ledningen för 25.000 kosacker, en revolutionär kommitté i Petrograd kontrollerar fästningarna och flottan (rapporterat av Poldhuradion i England).
Nauen, 7 mars. Fabrikskvarteren i Petrograd revolterar, ett antibolsjevikiskt uppror har brutit ut i Volhynia.
Paris, 7 mars. Petrograd är i händerna på en revolutionär kommitté, Le Matin citerar rapporter från London att de vitas flagga vajar över Kreml.
Paris, 8 mars. Rebellerna har erövrat Krasnaja Gorka, regementen ur Röda armén har gjort myteri i Pskov-området, bolsjevikerna skickar basjkirer mot Petrograd.
10 mars. Klysjko telegraferar: tidningarna frågar om Petrograd har fallit eller ej. Enligt rapporter från Helsingfors befinner sig tre fjärdedelar av Petrograd i händerna på upprorsmakarna. Trotskij (eller enligt andra rapporter Zinovjev) leder operationerna och har sitt huvudkvarter i Tosna, eller annars på Peter-Paulfästningen. Enligt andra rapporter har Brusilov utsetts till överbefälhavare. Rapporter från Riga säger att Petrograd, utom järnvägsstationerna, erövrades den 9:e, Röda armén har dragit sig tillbaka till Gatjina, strejkande arbetare i Petrograd har rest parollen ”Ner med sovjeterna och kommunisterna!”. Det brittiska krigsdepartementet uppger att det är okänt om Kronstadtrebellerna har gått samman med rebellerna i Petrograd, men att Zinovjev enligt deras informationer befinner sig på Peter-Paulfästningen, där han leder sovjettrupperna.
Jag nämner bara några få exempel av alla lögner från denna period: Saratov har blivit en självständig antibolsjevikisk republik (Nauen, 11 mars). Våldsamma antikommunistiska kravaller i städer längs Volga (samma källa). Stridigheter mellan vitryska trupper och Röda armén i Minsk-området (samma källa).
Paris, 15 mars. Le Matin rapporterar att ett stort antal Kuban- och Donkosacker revolterar.
Nauen rapporterade 14 mars att Budjonnyjs kavalleri hade anslutit sig till rebellerna nära Orel. Vid olika tidpunkter rapporterades om uppror i Pskov, Odessa och andra städer.
9 mars telegraferade Krasin att Times' Washingtonkorrespondent sa att sovjetregimen var nära slutet och att USA därför dröjde med att upprätta relationer med gränsstaterna. Vid olika tillfällen citerade artiklar bankkretsar som sa att handel med Ryssland under dessa omständigheter var ett vågspel.
Den pågående lögnkampanjen genomförs otvivelaktigt inte bara med USA för ögonen, utan också den turkiska delegationen i London och folkomröstningen i Schlesien.
Kamrater, bilden är glasklar. Världspressens syndikat – därborta har de en fri press, vilket betyder att 99% av pressen är i storfinansens sold, och de styr över hundratals miljoner rubel – de har inlett en världsomfattande kampanj å imperialisternas vägnar, med det främsta syftet att störa förhandlingarna om handelsöverenskommelser med Storbritannien som Krasin har inlett, och den kommande handelsöverenskommelsen med USA, som jag redan har berättat att vi har börjat förhandla om, och vilken omnämndes på kongressen. Det visar att fienderna runt oss som inte längre kan föra sitt invasionskrig, nu hänger upp sina förhoppningar på ett uppror. Och Kronstadthändelserna avslöjade deras anknytning till den internationella borgarklassen. Dessutom ser vi att vad de utifrån det internationella kapitalets praktiska synvinkel fruktar mest av allt, är ett återupptagande av ordentliga handelsförbindelser.
Den har samlat de olika pressrapporterna om Ryssland under de senaste månaderna – om Lenins och Trotskijs flykt, om Trotskij som sköt Lenin och vice versa – och publicerat dem i en pamflett. Man kunde inte hitta ett bättre sätt att popularisera sovjetmakten. Dag efter dag samlade de rapporter om mordet på Lenin och Trotskij och visade hur många gånger var och en hade skjutits eller dödats; sådana rapporter upprepades månad efter månad. Slutligen samlades alla dessa rapporter i en broschyr och publicerades. Den amerikanska borgerliga pressen har fått ett dåligt rykte. Det är den fiende som två miljoner ryska emigranter, jordägare och kapitalister tjänar; det är den borgerliga armén som står emot oss. Låt dem försöka störa handelsförbindelserna och förringa sovjetmaktens praktiska landvinningar. Vi vet att de kommer att misslyckas. Och rapporterna från den internationella pressen, som kontrollerar hundratusentals tidningar och förser hela världen med nyheter, visar än en gång hur vi är omgivna av fiender och hur mycket svagare de är jämfört med förra året. Det, kamrater, är vad vi måste förstå….
Ni känner alla till den tredje kraften: jordkägarna och kapitalisterna. Den är inte längre så framträdande i detta land. Men en avgörande händelse, en avgörande lärdom av de senaste veckorna – Kronstadthändelserna – var som ett blixtnedslag kastade ett skarpare sken över verkligheten än något annat.
Idag finns det inget land i Europa utan vitgardistiska element. De ryska emigranterna i Europa beräknas uppgå till omkring 700.000. De är landsflyktiga kapitalister och kontorsanställda som inte kunde anpassa sig till det sovjetiska styret. Vi ser ingenting av denna tredje kraft, de har emigrerat men lever och verkar i förbund med världens kapitalister, som hjälper dem på samma sätt som de hjälpte Koltjak, Judenitj och Wrangel med pengar och på andra sätt, eftersom de har sina internationella förbindelser. Vi minns alla dessa personer. Ni måste ha lagt märke till de många utdrag ur den vitgardistiska pressen som funnits i våra tidningar under de senaste dagarna för att förklara händelserna i Kronstadt. Under de senaste dagarna har de beskrivits av Burtsov, som ger ut en tidning i Paris och uppskattas av Miljukov – ni måste ha läst allt detta. Varför har våra tidningar ägnat så mycket uppmärksamhet åt det? Var det rätt att göra det? Det var det, eftersom vi måste ha en klar bild av fienden. Utomlands är de inte så iögonenfallande, men ni kommer att upptäcka att de inte har flyttat sig så långt bort, som mest bara några tusen verst.[10] Efter att ha flyttat sig så långt har de tagit betäckning. De är vid full vigör och ligger och lurpassar. Det är därför vi måste bevaka dem noga, i synnerhet som de är mer än flyktingar. De är i själva verket agenter för världskapitalet som arbetar i maskopi med dem.
Ni måste ha lagt märke till att dessa utdrag ur de utländska vitgardistiska tidningarna publicerades sida vid sida med utdrag ur brittiska och franska tidningar. De ingår i samma kör, samma orkester. Det är sant att dessa orkestrar inte leds av någon med partitur. Det internationella kapitalet använder mindre iögonenfallande medel än en taktpinne men dessa utdrag torde klart visa att det är en och samma orkester. De har medgivit att om parollen blir ”sovjetmakt utan bolsjeviker” så kommer de att acceptera den. Miljukov förklarar detta särskilt tydligt. Han har studerat historien noga, och har tagit en repetitionskurs med förstahandsinformation om rysk historia. Han har kompletterat sina 20 års bokstudier med 20 månaders personliga erfarenheter. Han säger att han är beredd att acceptera parollen ”sovjetmakt utan bolsjeviker”. Från Paris kan han inte se om det är ett litet avsteg åt höger eller åt vänster – mot anarkisterna. Där borta kan han inte se vad som pågår i Kronstadt, men ber monarkisterna att inte ha för bråttom och förstöra det hela genom att ropa ut det högt. Han säger att han är beredd att stöda sovjetmakten mot bolsjevikerna även om det blir ett avsteg åt vänster.
Det är vad Miljukov säger, och det är alldeles rätt. När han säger att Kronstadthändelserna visar att det finns en önskan att upprätta en sovjetregim utan bolsjeviker, så visar han att har lärt sig något från den ryska historien och från godsägarna och kapitalisterna. Det är ett krav på ett litet avsteg åt höger med lite mindre obegränsad handel och lite konstituerande församling – lyssna till vilken mensjevik som helst och ni kommer att höra det, kanske till och med utan att lämna denna sal. Om parollerna från Kronstadthändelserna är ett litet avsteg åt vänster – sovjetmakt med anarkisterna, frambringad av nöd, krig, arméns demobilisering – varför är då Miljukov för den? Därför att han vet att ett avsteg antingen leder till proletariatets diktatur eller till kapitalisterna.
Den politiska makten kan inte existera på något annat sätt. Trots att vi inte kämpar vår sista strid utan en av de sista och avgörande striderna, så är det enda rätta svaret på frågan ”Mot vem ska vi föra en av dagens avgörande strider?”: ”Mot den småborgerliga anarkin på hemmaplan.” [Applåder.] Vad gäller godsägarna och kapitalisterna så besegrade vi dem under det första fälttåget, men bara under det första, det andra ska föras i internationell skala. Den moderna kapitalismen kan inte kämpa mot oss även om den skulle vara hundra gånger starkare, ty därborta i de utvecklade länderna avbröt arbetarna kriget igår och de kommer att avbryta det ännu mer verkningsfullt idag, eftersom krigets konsekvenser börjar visa sig mer och mer därborta. Vi har besegrat de småborgerliga elementen hemma, men de kommer att göra sig påminda igen. Och det tar godsägarna och kapitalisterna med i beräkningen, speciellt de intelligenta, som Miljukov, som har sagt till monarkisterna: ”Sitt still, håll tyst, annars kommer ni bara att stärka sovjetmakten.” Det har visat sig under utvecklingen av revolutioner där de arbetande med tillfälligt stöd från bönderna har upprättat kortlivade diktaturer men inte har befäst makten, så att allting efter en kort period hade en benägenhet att halka tillbaka. Det hände därför att bönderna, trälarna, småägarna inte kan ha någon egen politik och efter en period av vacklan måste slå till reträtt. Det hände under den Stora franska revolutionen och i mindre skala under alla revolutioner. Och givetvis har alla lärt sig den läxan. Våra vitgardister gick över gränsen, red iväg tre dagar bort, och ligger och väntar med uppbackning och stöd från kapitalet i Västeuropa. Det klargör proletariatets uppgifter och plikter.
Trötthet och utmattning ger upphov till vissa stämningar och leder ibland till desperation. Som vanligt har detta en benägenhet att ge näring åt anarkism bland de revolutionära elementen. Det var fallet i alla kapitalistiska länder och det äger rum i vårt eget land. De småborgerliga elementen behärskas av krisen eftersom de har haft det svårt över den senaste åren. Inte lika svårt som proletariatet hade det 1919, men trots allt svårt. Bönderna var tvungna att rädda staten genom att acceptera rekvisitionerna av överskottsspannmålet utan ersättning, men de klarar inte längre av påfrestningarna. Det är därför det är förvirring och vacklan i deras led, vilket våra kapitalistiska fiender tar med i beräkningen och säger: ”Man behöver bara knuffa till lite så kommer det att bli som en snöboll.” Det är innebörden i Kronstadthändelserna i ljuset av hur klasskrafterna i hela Ryssland och i internationell skala grupperar sig. Det är innebörden i en av våra sista och avgörande strider, ty vi har inte besegrat de småborgerliga anarkistiska elementen, och revolutionens omedelbara öde beror nu på om vi lyckas med det eller ej. Det är oundvikligt och vi får inte låta oss vilseledas av fraser och ursäkter. Vi måste göra allt vi kan för att lindra situationen för massorna och säkra proletariatets ledarskap. Om vi gör det så kommer den kommunistiska revolutionens växande rörelse i Europa att stärkas ännu mer. Det som ännu inte har ägt rum där idag kan mycket väl äga rum imorgon, eller övermorgon, men i världshistorien betyder sådana perioder, som mellan idag och imorgon, minst några år.
Det är mitt svar på frågan om vad vi kämpar för nu, under en av våra sista och avgörande strider. Det är så jag tolkar de senaste händelserna och vad klasskampen i Ryssland innebär. Det är nu uppenbart varför den har blivit så hård och varför vi har det så svårt att se att huvudfienden inte är Judenitj, Koltjak eller Denikin, utan våra egna förhållanden...
När ni alla drar lärdomarna av vår revolution och alla tidigare revolutioner måste ni inse det fulla allvaret i den nuvarande situationen. Om ni inte låter er förblindas av alla möjliga paroller som ”frihet”, ”konstituerande församling”, ”fria sovjeter” (det är så lätt att byta beteckning att till och med Miljukov har visat sig vara anhängare av Kronstadtrepublikens sovjeter), om ni inte blundar för hur klasskrafterna grupperas, så kommer ni att få en sund och fast grund för era politiska slutsatser. Då kommer ni att se vi går igenom en krisperiod där det beror på oss om den proletära revolutionen kommer att fortsätta gå framåt mot seger lika säkert som förut, eller om vacklan och tvekan kommer att leda till seger för vitgardisterna, vilket inte kommer att lindra situationen utan istället hejda revolutionen i Ryssland under flera årtionden framåt. Den enda slutsats som ni, representanter för järnvägs- och vattentransportarbetarna kan och bör dra är – låt oss stärka den proletära solidariteten och disciplinen. Kamrater, vi måste uppnå detta till varje pris och segra. [Stormande applåder.]
Jag sade redan att huvuddragen i vårt näringsliv år 1921 är desamma som de var 1918. Våren 1921 medförde – huvudsakligen till följd av missväxten och epizootin – en ytterlig skärpning av böndernas läge, som till följd av kriget och blockaden redan förut var mycket svårt. Detta resulterade i politisk vacklan, som allmänt hör samman med småproducentens ”natur’. Det mest markanta uttrycket för denna vacklan var myteriet i Kronstadt.
Mest kännetecknande för händelserna i Kronstadt var just det småborgerliga elementets vacklan. Där fanns mycket litet som var fullt utformat, klart och bestämt. Vi hörde dimmiga paroller om ”frihet”, ”fri handel”, ”frigörelse från oket”, ”sovjeter utan bolsjeviker” eller nyval till sovjeterna eller befrielse från ”partidiktaturen” osv i samma stil. Både mensjevikerna och socialistrevolutionärerna förklarade att kronstadtrörelsen var ”deras” rörelse. Viktor Tjernov sände ett ilbud till Kronstadt, på förslag av detta ilbud röstade mensjeviken Valk, en av ledarna i Kronstadt, för konstituerande församlingen. I en blink, med radiotelegrafens hastighet skulle man kunna säga, mobiliserade sig hela vitgardistföljet ”för Kronstadt”. De vitgardistiska militärspecialisterna i Kronstadt, en rad specialister och inte bara Kozlovskij, utarbetade en plan för landsättning av trupper i Oranienbaum, en plan som skrämde upp den vacklande massan av mensjeviker, socialistrevolutionärer och partilösa. Minst femtio i utlandet utkommande ryska vitgardisttidningar igångsatte en ursinnig kampanj ”för Kronstadt”. Storbankerna, alla finanskapitalets krafter anordnade insamlingar för att bistå Kronstadt. Kadeten Miljukov, bourgeoisins och godsägarnas kloke ledare, klargjorde tålmodigt för tjockskallen Viktor Tjernov direkt (och indirekt för mensjevikerna Dan och Rozjkov, som satt i fängelse i Petrograd för sin förbindelse med kronstadthändelserna), att det inte fanns någon anledning att skynda på med konstituerande församlingen, att man kunde och borde uttala sig till förmån för sovjetmakten – bara utan bolsjeviker.
Det är naturligtvis inte svårt hitt vara klokare än sådana inbilska narrar som Tjernov, hjälten av den småborgerliga frasen, eller som Martov, riddaren av den kälkborgerliga reformismen som putsats upp för att se ut som ”marxism”. Saken är egentligen inte den att Miljukov personligen är klokare, utan att storbourgeoisins partiledare på grund av sin klasställning ser och förstår tingens klassinnebörd och de politiska växelförhållandena klarare och bättre än småbourgeoisins ledare, sådana som Tjernov och Martov. Ty bourgeoisin är verkligen en klasskraft, som under kapitalismen oundvikligen härskar såväl inom monarkin som i den mest demokratiska republik och som också oundvikligen åtnjuter världsbourgeoisins stöd. Men småbourgeoisin, dvs alla dessa hjältar från Andra internationalen och ”2 ½”-internationalen, kan enligt tingens ekonomiska natur inte vara något annat än ett uttryck för klassvanmakt – därav deras vacklan, frastuggeri och hjälplöshet. År 1789 kunde småborgarna ännu vara stora revolutionärer; 1848 var de löjliga och ynkliga; 1917-21 är de, som deras handlingar faktiskt utvisar, vidriga medhjälpare och ohöljda lakejer åt reaktionen, oavsett om de heter Tjernov och Martov eller Kautsky, MacDonald osv etc.
Då Martov i sin berlintidskrift förklarar, att Kronstadt inte bara genomförde mensjevikiska paroller utan också bevisade att en antibolsjevikisk rörelse, som inte uteslutande tjänar vitgardisternas, kapitalisternas och godsägarnas intressen, är möjlig, så är han just ett exempel på en inbilsk kälkborgerlig Narcissos. Han föredrar helt enkelt att blunda för det faktum, att alla äkta vitgardister saluterade myteristerna i Kronstadt och genom bankerna samlade pengar för att bistå Kronstadt! Miljukov har rätt gentemot Tjernov, Martov & Co, ty han avslöjar den verkliga taktik som den verkliga vitgardistiska kraften, kapitalisternas och godsägarnas kraft följer, nämligen: Vi skall stödja vem som helst, t o m anarkisterna, vilken sovjetmakt som helst, bara vi kan störta bolsjevikerna, bara vi kan åstadkomma en maktförskjutning! Likgiltigt om det blir åt höger eller åt vänster, till mensjevikerna eller till anarkisterna, bara det blir en maktförskjutning bort från bolsjevikerna. Och resten skall ”vi” Miljukov, ”vi” kapitalister och godsägare ”själva” sköta om. Anarkistpluttarna, tjernovarna och martovarna skall vi ge en smäll och sparka ut, som vi gjorde med Tjernov och Majskij i Sibirien, med de ungerska tjernovarna och martovarna, med Kautsky i Tyskland och med Friedrich Adler & Co i Wien. Den verkliga, praktiska bourgeoisin har lurat hundratals av dessa kälkborgerliga narcissossar – mensjeviker, socialistrevolutionärer och partilösa – och sparkat ut dem tiotals gånger i alla revolutioner i alla länder. Det har historien bevisat. Det är bekräftat genom fakta. Narcissossarna kommer att tjattra. Miljukovarna och vitgardisterna kommer att handla.
Miljukov har alldeles rätt när han säger: ”Bara det blir en maktförskjutning bort från bolsjevikerna, likgiltigt om det blir en smula åt höger eller en smula åt vänster, så kommer resten att ordna sig.” Detta är en klassanning, som bekräftats genom revolutionernas hela historia i alla länder, genom hela den mångsekellånga epok som bildar den nya historien efter medeltiden.
Om vi bedömer de ryska socialistrevolutionärerna och mensjevikerna inte utifrån vad de säger utan vad de gör, så kommer vi att upptäcka att de inte är något annat än representanter för en småborgerlig ”ren demokrati”. Under loppet av vår revolution har de givit oss ett klassiskt exempel på vad ”ren demokrati” betyder, och de har gjort det än en gång under den nyligen inträffade krisen med Kronstadtupproret. Det var allvarlig oro bland bönderna och missnöjet var också utbrett bland arbetarna. De var trötta och utmattade. Det finns trots allt en gräns för vad människor kan uthärda. De hade svält i tre år, men man kan inte fortsätta att svälta under fyra eller fem år. Hunger har naturligtvis ett enormt inflytande på den politiska aktiviteten.
Hur betedde sig socialistrevolutionärerna och mensjevikerna? De vacklade hela tiden och stärkte på så sätt borgarklassen. Organisationen för ryska partier utomlands har avslöjat hur det står till för närvarande. Den ryska storbourgeoisins slugaste ledare sa till sig själva: ”Vi kan inte segra med en gång. Följaktligen måste vår paroll vara: 'sovjeter utan bolsjeviker'.” De konstitutionella demokraternas ledare Miljukov försvarade sovjetmakten mot angreppen från socialistrevolutionärerna. Det låter väldigt märkligt, men sådan är den praktiska dialektik som vi har studerat på ett speciellt sätt under vår revolution, utifrån de praktiska erfarenheterna under vår kamp och våra fienders kamp. De konstitutionella demokraterna försvarar ”sovjeter utan bolsjeviker” eftersom de förstår situationen mycket väl och hoppas att en del av folket ska nappa på kroken. Det är vad de smarta konstitutionella demokraterna säger. Alla konstitutionella demokrater är naturligtvis inte smarta, men en del av dem är det, och de har lärt sig något av den franska revolutionen. Den nuvarande parollen är att kämpa mot bolsjevikerna, kosta vad det kosta vill, vad som än händer. Hela borgarklassen hjälper nu mensjevikerna och socialistrevolutionärerna som nu är hela reaktionens förtrupp. Under våren fick vi en försmak av resultatet av detta kontrarevolutionära samarbete.
Det är orsaken till att vi måste fortsätta vår skoningslösa kamp mot dessa element. Diktatur är ett tillstånd av intensivt krig. Det är just det tillstånd vi befinner oss i. Det är inte någon militär invasion för närvarande, men vi är isolerade. Men å andra sidan är vi inte helt isolerade, ty hela den internationella borgarklassen är just nu förhindrade att föra ett öppet krig mot oss eftersom hela arbetarklassen, även om den ännu inte är kommunistisk är tillräckligt klassmedveten för att hindra en invasion. Borgarklassen är tvungen att ta hänsyn till stämningarna bland massorna trots att dessa fortfarande inte helt har tagit ställning för kommunismen. Det är därför borgarklassen för tillfället inte kan inleda någon offensiv mot oss, även om det aldrig är uteslutet. Tills den avgörande frågan har avgjorts kommer detta fruktansvärda krigstillstånd att fortsätta. Och vi säger: ”A la guerre comme a la guerre [ungefär ”gör vad du måste” - öa]; vi lovar ingen frihet eller någon demokrati.” Vi säger helt öppet till bönderna att de måste välja mellan borgarklassens makt och bolsjevikernas makt – och i så fall kommer vi att göra varje tänkbar eftergift inom gränsen för att behålla makten, och senare ska vi leda dem till socialismen. Allt annat är bedrägeri och ren demagogi. Vi måste förklara ett skoningslöst krig mot detta lurendrejeri och denna demagogi. Vår ståndpunkt är: för tillfället – stora eftergifter och yttersta försiktighet just på grund av att det har uppstått en viss jämvikt, just därför att vi är svagare än våra samlade fiender, och därför att vår ekonomiska grund är alltför svag och vi behöver en starkare.
Det är vad jag ville säga er, kamrater, om vår taktik, det ryska kommunistpartiets taktik. (Långvariga applåder.)
Tidsdokument: Historiska arbeten: Debatt om Kronstadt-upproret: [1] Detta är ett utdrag ur ett tal som Lenin höll vid ett mötet som hade sammankallats av det ryska kommunistpartiets Moskvakommitté. Återfinns i Collected Works, bd 42, s 272-73: Speech at a Meeting of Moscow Party Activists [2] Ryskt viktmått, ungefär 16,4 kg. [3] Lenin gjorde utkastet till en resolution om partiets enhet för partiets 10:e kongress, som hölls 8-16 mars 1921. Utdraget är ur Ursprungligt utkast till tionde RKP-kongressens resolution om partiets enhet [4] Utdrag ur Lenins Rapport den 8 mars om RKP(b):s CK:s politiska verksamhet vid 10:e partikongressen. Rapporten avgavs dagen efter att Röda arméns trupper hade inlett operationerna för att kväsa upproret på Kronstadt.. [5] Den 8 juni 1918 erövrade tjeckoslovakiska militära styrkor staden Samara, i Volga-regionen. Socialistrevolutionärerna följde i tjeckernas hälar, varefter både styrkorna upplöste sovjeterna och satte upp en konstituerande församling och igångsatte en våldsam antikommunistiska kampanj. Under namnet Kommittén av den Konstituerande församlingen satte socialistrevolutionärerna upp regeringar liknande den i Samara. Vid hösten hade dessa styrkor besegrats av Röda armén. [6] Detta upprop för partiets enhet gjorde Lenin i sitt sammanfattande tal till den tionde partikongressen 9 mars 1921. Finns i Collected Works, bd 32, s 203-4: Summing-Up Speech On The Report Of The C.C. Of The R.C.P.(B.) [7] Petrogradskaja Pravda den 26 mars 1921 tryckte denna sammanfattning av ett samtal mellan Lenin och en korrespondent från New York Herald Tribune. I Herald Tribune publicerades den 15 mars 1921. Återges i Collected Works, bd 36, s 538: On the Kronstadt Revolt [8] Slutet av Lenins avslutningstal vid den tionde partikongressen 16 mars 2021. I Collected Works, bd 32, s 267-70: Speech In Closing The Congress [9] Utdrag ur ett tal som Lenin höll inför transportarbetarnas allryska kongress 27 mars 1921. Ur Collected Works, bd 32, s 279-84: Speech Delivered at the All-Russia Congress of Transport Workers [10] En verst är ett äldre ryskt längdmått som motsvarar drygt en kilometer [11] Utdrag ur Om naturaskatten. [12] Utdrag ur Lenins rapport till Kommunistiska internationalens tredje kongress. Collected Works, bd 32, s 494-95: Report On The Tactics Of The R.C.P..
Leo Trotskij: Om Kronstadtupproret (1921-1940)
Maria Isidine: (1921)
Pierre Broué: Kapitlen 18-19 (”Revolutionen i kris” och ”Reträtten”) i Trotskij – En biografi
Louis Fischer; Lenin, kapitel 30. ”Böjligt stål”, s 269 ff
Isaac Deutscher: Kapitlet Segerns nederlag i Den väpnade profeten
Ante Ciliga: Kronstadtrevolten (1938)
Pierre Frank: Kronstadtupproret 1921 (1976).
Ida Mett: Kronstadt 1921 (1938)
Victor Serge, Kronstadt 1921 (1945)
Victor Serge m fl: Meningsutbyte om Kronstadt (på marxistarkiv.se) (1938-39)
John G Wright, Sanningen om Kronstadt
Noter