Originalets titel: Behind the Stalin-Hitler Pact. Artikelserie publicerad i Socialist Appeal, vol. III nr 65-67, september 1939.
Översättning: Martin Fahlgren
Digitalisering/HTML: Martin Fahlgren
Denna artikel skrevs efter undertecknandet av Molotov-Ribbentrop-pakten (23 augusti 1939) och publicerades som en följetong (5-9 september) i tidningen Socialist Appeal, innan Tyskland invaderade Polen (17 september). [1]
Hitler-Stalin-pakten är den mest sensationella nyhet som kommit från Moskva på många år.
Fram till i går var den allmänna uppfattningen att Stalin satte himmel och jord i rörelse i ett allvarligt försök att upprätta en ”fredsfront” av ”demokratier” mot de ”fascistiska angriparna”, särskilt mot det fascistiska Tyskland. De flesta trodde att Stalins enda klagomål mot statsmän som Chamberlain och Daladier var att de föredrog förhandlingar och pakter med Hitler i stället för att förena sig med Ryssland i en kompromisslös och stridbar front mot nazisterna. Stalinregimens vänner och anhängare upprepade detta gång på gång, i mycket tydliga ordalag.
Plötsligt, mitt under de anglo-fransk-ryska militära diskussionerna i Moskva, kom nyheten att Hitler och Stalin hade slutit ett mycket viktigt handelsavtal. Och innan förvåningen över detta tillkännagivande hade nått sin höjdpunkt, kom nyheten att en ”icke-aggressionspakt” hade förhandlats fram mellan de två länderna. Fyrtioåtta timmar senare hade den nazistiske utrikesministern och upphovsmannen till Antikominternpakten [Ribbentrop] flugit till Moskva, där han hälsades med hakkorsflaggor, och pakten undertecknades omedelbart.
Tidningarna som rapporterade att pakten hade ”omskakat”, ”chockat” och ”lamslagit” större delen av världen överdrev inte det minsta. Mest förbluffade och chockade av alla var kommunistpartiets medlemmar och sympatisörer, som nyheten träffade i huvudet som en spikklubba. Samma dag som rapporten kom var Daily Worker, Stalins och kommunistpartiets officiella röst i detta land, så förvånad att den vägrade trycka nyheten eller ens nämna den med ett enda ord. Partiets ledare och talesmän gick inte ens att få tag på för en intervju. Trots de officiella förklaringar som gavs i Daily Worker efter att tidningen fått besked från Moskva, vet de flesta partimedlemmar fortfarande inte vad de ska säga eller hur de ska förklara vad som hänt.
Men en organisation blev inte tagen på sängen och chockad av nyheten om Stalin-nazi-pakten – Socialist Workers Party och Fjärde Internationalen som det är anslutet till, den så kallade trotskistiska rörelsen. Detta är helt enkelt ett faktum, och det sägs inte i skrytsam anda. Vår rörelse förutspådde alliansen och förutsåg den redan för ett år sedan.
I Socialist Appeal den 8 oktober 1938 skrev Leo Trotskij: ”Vi kan nu med säkerhet förvänta oss att den sovjetiska diplomatin kommer att försöka närma sig Hitler till priset av nya reträtter och kapitulationer som i sin tur bara kan föra den stalinistiska oligarkins sammanbrott närmare.” [2]
I samma tidning den 17 mars 1939 sade författaren till dessa rader:
Den ”demokratiska front” som all stalinistisk utrikespolitik byggde på – ”demokratiernas enade front mot de fascistiska aggressorerna och krigshetsarna” – har Stalin kastat överbord utan ett plask. I dess ställe finns något så ”nytt” att det måste ha haft en chockerande effekt på stalinistiska papegojor över hela världen. Stalin sträcker ut en olivkvist till de fascistiska makterna, främst till Tyskland.[3]
Vår framsynthet var inte ett resultat av spådomar, utan av en marxistisk politisk analys. Medan andra lät sig luras av den skickligt inspirerade propaganda från Moskva, Berlin och London, fortsatte vi vår kritiska granskning av sovjetiska och internationella realiteter. Den ”föråldrade” marxismen har än en gång visat sin oöverträffade överlägsenhet som samhälls- och statsvetenskap! Våra tydliga och i rättan tid gjorda förutsägelser borde medföra att man uppmärksamt lyssnar på vad vi har att säga om vad pakten är och vad den inte är.
Om vi först gör oss av med det sistnämnda, kommer vi att ha rensat bort den skräphög under vilken paktens verkliga betydelse ligger. Och det bästa sättet att ta itu med skräprensningen är att bemöta med de argument för Stalin-nazipakten som har framförts av kommunistpartiets talesmän, som till slut bröt sin generade tystnad i Daily Worker.
”Jag tror”, sade kommunistpartiets sekreterare Earl Browder i en intervju i Daily Worker den 24 augusti 1939,
att det som är mest slående i tidningsdebatten om tillkännagivandet av förhandlingarna om ett icke-angreppsavtal mellan Sovjetunionen och Tyskland, är den entusiasm med vilken detta tillkännagivande emottogs, trots att dess genomförande – som nu befinner sig i de inledande stadierna – ligger i linje med en sedan länge deklarerad och etablerad politik som alla som ville kunde vara fullt bekanta med.[4]
Ingenting ovanligt! Ingenting utöver det vanliga! Inget att förvånas över eller bli upphetsad över! Browder var för detta hela tiden, eftersom det motsvarar den ”sedan länge deklarerade och etablerade politiken” i Sovjetunionen.
Nu kan man förklara reaktionerna från de styrande kretsarna i Paris, London och Washington med att de bara låtsas vara förvånade. Bra! Men hur är det med de folkliga massorna över hela världen? Den stalinistiska pressen försäkrade oss om att ”miljontals arbetare, bönder och medelklassmänniskor” förstod och entusiastiskt stödde den stalinistiska ”fredspolitiken” och inte ville ha något att göra med Chamberlain och Daladier, eftergiftspolitikerna i München. Uppenbarligen måste de ha ”förstått och stött” något helt annat, för det var massorna som blev mest chockade av nyheten om pakten. Det var därför det inte blev något spontant massfirande av pakten, utan snarare spontana massfördömanden och lika spontana massutträden ur kommunistpartierna!
För det andra, om pakten var resultatet av ”en sedan länge deklarerad och etablerad politik”, varför krävde då inte stalinisterna öppet och ihärdigt en Hitler-Stalin-pakt under det senaste året eller ännu tidigare? När de sa att deras politik var en ”fredsfront” mellan England, Frankrike och Sovjetunionen, agiterade de för full hals för ett avtal mellan dessa tre makter. De lade fram resolutioner till förmån för en sådan allians i alla fackföreningar, i alla organisationer. Deras talesmän i de europeiska parlamenten krävde det oavbrutet. Varför lade de då inte fram resolutioner till förmån för en sovjetisk-tysk pakt? Varför agiterade de inte öppet för det? Varför fördömde de inte Hitler för att han inte förhandlade fram en sådan pakt?
Och framför allt, varför fördömde de som baktalare trotskisterna och alla andra som för ett år sedan, en månad sedan eller så sent som för två veckor sedan antydde att Stalin och Hitler skulle komma överens? I en bok som publicerades för bara en kort tid sedan skrev Browder;
Reaktionärerna spekulerar öppet i att Sovjetunionen kan försöka slå Chamberlain i hans eget spel genom att gå samman med Hitler. Men inte ens de som hatar socialismens land kan tro det, när de ser att Sovjetunionen spårar upp Hitlers förrädiska agenter i sitt eget land och ser till att de inte kan fortsätta med sin skadegörelse, spioneriverksamhet och diversionsdåd till fascismens fromma. (Fighting for Peace, s. 183-184.[5])
Den 13 maj 1939 citerade Daily Worker med redaktionellt godkännande en depesch som löd: ”De snabbt spridda rykten om en förestående tysk-sovjetisk försoning, som cirkulerar med den tyska regeringens uppenbara samtycke, betraktades i kväll som ett nazistiskt försök att omintetgöra en 'fredsfront'.”
Den 13 mars 1939 skrev Harry Gannes, kolumnist på Daily Worker: ”Pressen som försvarar Münchenförräderiet kommer med smutsiga insinuationer om att Sovjetunionen ’överväger’ ett närmande till fascisterna.” Åtta dagar senare kallade Gannes en liknande rapport för ”ett av de slemmigaste exemplen på en utdragen ondskefull kampanj”.
Enligt Browder är nu den ”utdragna ondskefulla kampanjen” plus Münchenförrädarnas ”smutsiga insinuationer” plus ”reaktionärernas öppna spekulationer” varken mer eller mindre än stalinismens ”sedan länge deklarerade och etablerade politik”!
Vad var egentligen Kremls ”sedan länge deklarerade och etablerade politik”? Den uttrycktes i otvetydiga ordalag av Sovjetunionens officiella representant i Nationernas Förbund, utrikeskommissarie Maxim Litvinov. I sitt tal vid Nationernas förbunds möte den 21 september 1938, för bara ett år sedan, förklarade Litvinov vad som var och vad som inte var hans regerings ”sedan länge deklarerade och etablerade politik”. Läsaren får ursäkta det långa citatet, men kommer säkert att känna sig belönad av det faktum att det på ett så förödande sätt avslöjar det fullständiga bedrägeriet och hyckleriet i det nuvarande stalinistiska stödet för pakten:
Inom och utom Förbundet finns det två tendenser, två uppfattningar om hur man bäst bevarar freden. Det finns en åsikt att när någon stat tillkännager en utrikespolitik som bygger på aggression, kränkning av andra folks gränser, våldsam annektering av andra folks ägodelar, förslavning av andra nationer, dominans över hela kontinenter, har Nationernas Förbund inte bara rätten utan också skyldigheten att högt och tydligt förklara att det har upprättats för att bevara världsfreden; att det inte kommer att tillåta genomförandet av ett sådant program; och att det kommer att bekämpa detta program med alla medel som står till dess förfogande. Inom ramen för sådana förklaringar kan och måste enskilda medlemmar av Nationernas Förbundet bilda särskilda grupper för gemensamt försvar av enskilda sektorer av den hotade världsfreden.
Det antas att stater som öppet fördömer de principer som ligger till grund för Nationernas Förbunds stadga[6] och Briand-Kellog-pakten[7], och som hyllar aggression och förlöjligar internationella förpliktelser, är omöjligas att övertyga eller resonera med – förutom med våldets argument – och att det inte finns något utrymme för förhandlingar eller kompromisser med dem. De kan endast hindras från att genomföra sina onda planer genom att visa vilken kraft som de kommer att möta om de försöker.
Denna politik – Stalins – kräver därför inga meningslösa försök att övertala eller förhandla med angriparen – som Tyskland – utan förespråkar ”våldets argument”. Litvinov fortsätter sedan:
Men det finns en annan uppfattning, som under täckmantel av fiktiv pacifism rekommenderar som höjden av mänsklig visdom att angriparen ska behandlas med hänsyn och att hans fåfänga inte ska såras. Den rekommenderar att man ska föra samtal och förhandlingar med honom, att man försäkrar honom att inga kollektiva åtgärder kommer att vidtas mot honom och att inga grupper eller block kommer att bildas mot honom – även om han själv ingår i aggressiva block med andra angripare – att man ingår kompromissavtal med honom och ser mellan fingrarna med brott mot just dessa avtal, att hans krav, även de mest olagliga, uppfylls; att resor vid behov görs, för att ta emot hans diktat och ultimatum; att den ena eller andra statens vitala intressen offras för honom; och att, om möjligt, ingen fråga om hans verksamhet tas upp i Nationernas förbund – eftersom angriparen inte gillar det, tar illa upp och blir sur. Tyvärr är detta just den politik som hittills har förts gentemot angriparna, och den har lett till tre krig och hotar att drabba oss med ett fjärde. Fyra nationer har redan offrats, och en femte står näst på tur. (Against Aggression, s. 121-122) [8]
Denna andra politik var förmodligen Chamberlains och Daladiers, Halifax och Bonnets – eftergiftspolitikernas i München – politik. Den var raka motsatsen till Stalins, Litvinovs och Browders ”sedan länge deklarerade och etablerade politik”. Men den är exakt identisk med den politik som resulterade i Stalin-nazipakten! Och de argument som framfördes till dess försvar skiljer sig inte på något avgörande sätt från Chamberlains självrättfärdigande tal efter München.
”Det är ett stort bidrag till världsfreden”, säger [den amerikanske kommunistledaren Earl] Browder nu. Den hjälper demokratins sak och Demokratiska fronten! Den hjälper Polen! Låt oss nu se.
För ett år sedan, när Chamberlain hävdade att Münchenöverenskommelsen var ett ”stort bidrag till världsfreden”, svarade Browder eftertryckligt: ”Att det var en direkt lögn att Münchenpakten var ett framsteg för freden blev uppenbart, när alla regeringar direkt efteråt tillkännagav stora utökningar av sina väpnade styrkor som sitt första svar.” (Fighting for Peace, s. 203)
Vad hände direkt efter Stalin-Hitler-pakten? Inte bara en enorm utökning av alla regeringars väpnade styrkor, utan också mobilisering av trupper och marschorder i en omfattning som inte har skådats sedan Första världskriget bröt ut 1914. Moskva-Berlin-pakten är raka motsatsen till ett bidrag till fredens sak.
Om pakten är till så avgörande hjälp för Polen, varför fördömde då stalinisterna Chamberlain och Co. för att ha agerat på i stort sett samma sätt för ett år sedan, när Tjeckoslovakien stod på tur på stupstocken? Och varför slöt inte Stalin en pakt med Hitler för ett år sedan och ”räddade” det hotade Tjeckoslovakien på samma sätt som han nu ”räddar” Polen? Om Stalin kunde ”tvinga” fram sin pakt med Hitler 1939 därför att Führern var så svag och rädd för Sovjetunionens makt, varför ”tvingade” han inte fram en liknande pakt med Hitler 1938, när nazisterna var ännu svagare, innan de hade slukat Tjeckoslovakien? Inte heller detta argument håller.
Men hur står det till med ”undantagsklausulen”? Garanterar inte den att Sovjetunionen kommer att säga upp pakten och komma till Polens undsättning om Tyskland begår en aggressionshandling? ”Det måste betonas”, hette det i Daily Workers allra första ledare om pakten, den 23 augusti 1939, ”att det i varje icke-angreppspakt som Sovjetunionen ingår finns en grundläggande klausul i den sovjetiska fredspolitiken som föreskriver att om en av parterna i pakten invaderar eller begår en aggressionshandling mot en tredje nation, så är den andra parten (Sovjetunionen) inte bunden av fördraget, utan är fri att agera till försvar för freden.”
Det är mer eller mindre sant. I 1932 års icke-angreppspakt mellan Ryssland och Finland från 1932 föreskrivs följande i artikel 2:
2. Skulle någon av de höga fördragsslutande parterna tillgripa aggression mot en tredje makt, kan den andra höga fördragsslutande parten säga upp detta fördrag utan förvarning.
I det rysk-lettiska fördraget från 1932 föreskrivs följande:
Var och en av de höga fördragsslutande parterna har rätt att säga upp fördraget genom att meddela det sex månader före utgången av denna period, eller utan att föregående meddelande om den andra fördragsslutande parten begår aggression mot en tredje stat.
Liknande uttryckliga ”undantagsklausuler” finns i ett antal andra fördrag som undertecknats av Sovjetunionen, som i fallet med Polen, Estland och Frankrike.
MEN INGEN SÅDAN KLAUSUL, ELLER NÅGOT LIKNANDE, FINNS I DE SJU ARTIKLARNA I STALIN-HITLER-PAKTEN!
Till skillnad från det sovjetiska fördraget med Finland, Frankrike, Lettland, Polen eller Estland kan Hitler enligt Stalin-hitlerpakten ”begå ett angrepp på vilken tredje stat som helst” efter eget gottfinnande – några invändningar från Kreml kommer inte att göras. Och detta för oss rakt in i paktens kärna:
I utbyte mot ett löfte från Hitler att inte angripa Sovjetunionen har Stalin gett Hitler fria händer i Polen! Polen har hänsynslöst offrats för Nazitysklands brutala imperialistiska ambitioner i hopp om att rädda Kremls envåldshärskares skinn.
Det kan inte råda minsta tvivel om detta. Varför undertecknades pakten just i detta ögonblick – just när Hitler på det mest oförskämda sätt hade förklarat att han krävde att Polen skulle införlivas med nazidömet, just när Frankrike och England hotade att vidta väpnade åtgärder mot Tyskland? Var det bara en ”rutinmässig” icke-angreppspakt, som Moskva så att säga undertecknar varje dag i veckan? En icke-angreppspakt mellan Tyskland och Sovjetunionen har funnits i 13 år och undertecknades 1926 av utrikesminister Gustav Stresemann och den sovjetiske ambassadören Nikolaj Krestinskij. Denna pakt är fortfarande formellt i kraft. Den har aldrig sagts upp av Stalin. Den har inte heller någon gång under Hitlers sexåriga maktinnehav sagts upp av Hitler, som t.ex. för en kort tid sedan sade upp den tysk-polska pakten. Varför var det nödvändigt att ha ytterligare en ”icke-angreppspakt” just vid denna tidpunkt?
För att utdela ett demonstrativt slag mot Polen! För att så offentligt, så sensationellt och så grundligt som möjligt spränga alla polska förhoppningar om att en hitleristisk invasion inte bara skulle möta den polska armén utan även Englands och Frankrikes gemensamma väpnade motstånd på ena sidan och Sovjetunionens på den andra.
Offentligt har de stalinistiska patrioterna från Moskva till New York och tillbaka igen skrikit efter en enad militär front mellan England, Frankrike och Sovjetunionen mot Tyskland och axelmakterna. Inte med Tyskland, upprepar vi, utan mot Tyskland. De insisterade på att det nu, efter den tragiska tjeckoslovakiska erfarenheten, var mer angeläget än någonsin att rädda Polen. Nu, när klockan börjar slå tolv för Polen, förklarar Stalin offentligt i artikel IV i sin pakt med Hitler:
Ingen av parterna skall ansluta sig till någon gruppering av makter som direkt eller indirekt riktas mot den andra parten.
Om Hitler invaderar Polen och Polen därefter inleder en väpnad, militär kamp, antingen offensiv eller defensiv, mot Tyskland, har Stalin offentligt och i förväg i artikel II i sin pakt med Hitler förklarat följande:
Skulle en av de parter som ingår avtalet [Tyskland, till exempel – M.S.] bli målet för krigsaktioner från en tredje makt [Polen, till exempel – M.S.], skall den andra parten [Ryssland, i detta fall – M.S.]i avtalet under inga former ge sitt stöd till den tredje makten [Polen].[9]
Läs på nytt Litvinovs citerade angrepp på Chamberlains uppfattning igen, i ljuset av denna pakt.
Den rekommenderar att man ska föra samtal och förhandlingar med honom [det vill säga med ”angriparen”], att man försäkrar honom att inga kollektiva åtgärder kommer att vidtas mot honom och att inga grupper eller block kommer att bildas mot honom – även om han själv ingår i aggressiva block med andra angripare … att den ena eller andra statens vitala intressen offras för honom; och att, om möjligt, ingen fråga om hans verksamhet tas upp i Nationernas Förbund...
Är inte detta en perfekt beskrivning av Stalins München?
Vi trotskister, liksom revolutionära socialister överallt, instämde aldrig i stalinisternas chauvinistiska kampanj för ”försvaret av det stackars lilla Polen”. Deras agitation innebar i själva verket att det begicks två brott: rekryteringen av kanonmat till ett gäng imperialistiska banditer (de slavägande ”demokratierna” England och Frankrike) mot ett annat, och den polska arbetarklassens, böndernas och de nationella minoriteternas ödmjuka underkastelse under det reaktionära polska enväldets styre. De polska massornas främsta och viktigaste uppgift var och förblir att störta den klick av generaler och överstar som styr landet, som slår ned arbetarna, pressar bönderna ända in i på bara skinnet, håller ukrainarna och andra nationella minoriteter i ett inferno av förföljelse och diskriminering, och utövar en ondskefull antisemitism som bara överträffas av Hitlers. De är alltid beredda att sälja sitt folk till nazisternas slaveri om de kan rädda sina egna dyrbara skinn eller, ännu bättre, om de får behålla lite av sin makt och sitt välstånd under ett hitleristiskt ”protektorat”.
Men även om vi inte deltog i stalinisternas krigspropaganda var och är vi inte likgiltiga för det polska folkets eller ens den polska nationens öde – och vi menar den polska nationen, inte det polska imperiet där den gamla och uppkomna polska aristokratin med militärmakt härskar över miljontals människor av andra nationaliteter.
Det hopp om hjälp som de polska massorna som hotades av nazisternas underkastelse med rätta och inte i onödan kunde sätta till en revolutionär arbetarregering, om en sådan hade funnits i Ryssland i dag, förråddes av det perfida bonapartistiska gänget i Kreml när det kapitulerade för Hitler.
Kapitulerade Stalin inför Hitler? Ja, precis! Och det leder oss till frågan om varför Stalin kände sig tvungen att underteckna den skamliga pakten.
Den förvirring som skapas bland människor av den sovjetiska politikens vändningar kan lättast undanröjas om de först befriar sig från några mycket populära illusioner och missuppfattningar som den stalinistiska pressen har varit särskilt ivrig att sprida. Den första är att Stalinregimen är stark och populär bland massorna, och blir starkare för varje dag, både i sin inhemska och internationella position. Hur stor illusion detta är kommer att visa sig efter några ögonblicks eftertanke.
En gång tidigare tvingades en regering i sovjetrepubliken att kapitulera inför den tyska imperialismen. Det var 1918, när Lenin uppmanade till att underteckna Brest-Litovskfördraget med den tyska kejsarens regering, och slutligen undertecknade det. Ryssland tvingades svälja det förödmjukande ”fredsfördraget” och överlämna stora territorier till fienden, eftersom landet var fruktansvärt svagt och inte hade någon möjlighet att fortsätta kriget. Den unga republiken var omgiven av många och mäktiga reaktionära fiender, både inom och utanför landets gränser. Massorna var utmattade efter fyra års förödande krig.
Men Lenin, som var en ärlig och rakryggad revolutionär, försökte inte lura någon. Han kallade inte nederlaget en seger för Ryssland eller för freden; han kallade inte kapitulationen ett tecken på rysk styrka och makt; han uppmanade inte arbetarna att hylla fördraget. Han sade: ”Vi har vunnit en andningspaus till ett högt pris. Vi kommer att använda den till att stärka våra styrkor och de revolutionära styrkorna utomlands, och när vi är tillräckligt starka kommer det ökända fördrag som har påtvingats oss att upphävas. Mindre än ett år senare slog revolutionens blixt ned i kejsardynastin, och Sovjetryssland sparkade ner det vidriga fördraget i avloppet där det hörde hemma.
Men idag är Sovjetrepubliken mycket starkare än den var 1918. Det är otvivelaktigt sant, i mer än en bemärkelse. Men Stalins regim är mycket svagare.
Lenin-Trotskijs regim 1917-1918 befann sig då i början av en uppåtgående kurva i sin historia. Den hade ett brett stöd bland entusiastiska massor, som växte med stormsteg varje månad. Den hade stöd utomlands av en snabbt växande och mycket stridbar revolutionär rörelse. Ett år efter bolsjevikrevolutionen stod denna regim inför en kapitalistisk värld i revolutionens grepp, förlamad, demoraliserad och i upplösning.
Stalinregimen åtnjuter endast de sovjetiska massornas bittra hat. Dess bas fortsätter att krympa för varje dag. Den har stöd av de högsta byråkraterna, de inflytelserika fabrikscheferna, arbetararistokraterna, de rika bönderna, polisens och arméns funktionärer och tjänstemän; alla dessa tillsammans utgör en liten andel av befolkningen, och även bland dem finns det en växande fientlighet mot den högsta Kreml-oligarkin. Utomlands är de officiella kommunistpartierna döda eller döende, undergrävda, splittrade eller dömda till undergång av Stalins maskineri i spetsen för Kommunistiska internationalen. Och till stor del tack vare stalinismens kriminella politik, är den kapitalistiska världen mycket säkrare på sig själv när den står inför arbetarklassen 1939 än den var 1919.
Kort sagt, skrapa på ytan av de optimistiska sagor som berättas i den stalinistiska pressen och du kommer att finna att Sovjetunionen under Stalins styre befinner sig i ett avancerat stadium av förfall. Stalins klick är på samma gång resultatet och orsaken till detta förfall.
Nu är vi i stånd att ta itu med frågan: Vilken av de två parterna i Stalin-nazi-pakten var den starkaste, vilken har bäst förutsättningar att dra nytta av pakten?
Det är en bitter sanning för oss att konstatera, men vi får inte blunda för att Hitler under de senaste sex åren inte bara har konsoliderat sin makt utan också kraftigt utökat den. Detta har inte skett därför att han är ett geni, och han kan inte fortsätta så här i all evighet; men hans framgångar kan inte ignoreras. Han tog makten i Tyskland utan att möta det minsta motstånd från socialdemokraterna eller stalinisterna (1933 markerade Stalins första kapitulation inför Hitler!). Han sade upp Versaillesfördragets begränsningar av den tyska upprustningen 1935, och ingen stoppade honom. Han återinförde värnplikten utan motstånd. Han militariserade Rhenlandet på nytt och ingen stoppade honom. Han vann Saarområdet i en folkomröstning. Han lyckades krossa hela arbetarrörelsen och den revolutionära rörelsen. I mars 1938 annekterade han Österrike utan att avlossa ett skott. Sex månader senare var det Tjeckoslovakiens tur. Ytterligare sex månader gick, och han tog Memel, utan strid. Han vann sin kamp i Spanien. När detta skrivs kan han ha Danzig [Gdansk] och korridoren, om inte hela Polen.
Mot denna obestridliga förstärkning av den nazistiska regimen har Stalin bara nederlag att redovisa. Han förlorade de tyska och tjeckoslovakiska kommunistpartierna – vart och ett med hundratusentals medlemmar – i två hitleritiska slag. Det polska kommunistpartiet undertryckte han själv medan han uppvaktade de polska överstarna. Trots Litvinovs tårfyllda vädjanden till Nationernas Förbund, föll Etiopien till Mussolini, vars flygplan flög med rysk olja och vars soldater livnärde sig på ryskt vete. Hela hans politik i Spanien gick i kras. Tjeckoslovakien likaså. Hans politik i Orienten kostade honom den kinesiska östra järnvägen och slutar med att hans ”allierade” Chiang Kai-shek drivs allt längre in i landet. Hans stora ”folkfront” i Frankrike drog sin sista suck när den producerade Daladier och Bonnet, som valdes till ämbetet av kommunistpartiet. Stalins hela utrikespolitik har visat sig vara bankrutt; alla hans utländska företag har lidit skeppsbrott.
På hemmaplan är hans ställning inte bättre. Under framför allt de senaste sex åren har Stalins styre befunnit sig i ett tillstånd av nästan oavbruten kris, där varje konvulsion har varit våldsammare än den föregående. Den överväldigande majoriteten av folket – de enkla människorna, de små människorna, de arbetande människorna – hatar Stalin lika bittert som tsar Nikolaj den blodige hatades, och med lika goda skäl. Hur kan man annars förklara de ständiga utrensningarna, fängelserna, utvisningarna, avrättningarna, den ändlösa massterrorn? Vilken verkligt folklig regering har någonsin behövt tillgripa något liknande utanför en period av inbördeskrig? Och det är precis vad Stalin är engagerad i: ett inbördeskrig mellan den byråkratiska kasten och folkets massor.
Stalin har utplånat hela det gamla gardet i den ryska revolutionen, utom Trotskij, som har jagats av mer än en GPU-mördares kulor. Fängelserna, de gudsförgätna exilskrymslena, de väldiga koncentrationslägren är proppfulla av Stalins offer. I vissa provinser finns det idag fler politiska fångar än det fanns i hela imperiet under tsaren. Byråkratin har avskaffat alla de friheter som arbetarna vann med sitt blod och vapen under revolutionen. Arbetaren är bunden till sitt arbete och kan inte byta till ett annat jobb eller en annan stad utan tillstånd, som vederbörligen har registreras i det interna pass som han måste bära. Skillnaden mellan lågavlönade arbetares och överklassens löner är enorm och ökar ständigt. Detsamma gäller skillnaden mellan de fattiga böndernas inkomster och villkor och cheferna för de ”kollektiva” jordbruken. Vetenskap, konst och kultur vanäras till förmån för maktintressena hos det trångsynta gänget som sitter vid makten. Förhållandena i de icke-ryska nationella republikerna – Ukraina, Georgien, Vitryssland, Uzbekistan osv. – är en kopia av de relationer som fanns mellan de tsarryska imperialisterna i Moskva och de nationella minoriteterna i imperiets utkanter. Den hemliga polisen (GPU) och armén håller Stalin vid makten med hjälp av fängelsenycklar, pistoler och bajonetter.
Stalin styr och kan bara styra med hjälp av terror. Ju mer landet närmar sig det monstrum som han felaktigt kallar ”socialism” ökar utrensningarna och terrorn i intensitet. Överallt omkring sig ser Stalin komplotter och sammansvärjningar, verkliga och påstådda, mot hans herravälde. Terrorväldet under vilket miljoner, bokstavligen miljontals, antingen har deporterats, fängslats eller mördats, är Stalins eget erkännande av sin enorma impopularitet. Terrorväldet innebär att Stalin och den byråkrati som han personifierar själva är livrädda. Vad fruktar de? Krig! Rädslan för krig, är i detta fall, liksom i så många andra, rädslan för mobilisering. Rädslan för mobilisering är rädslan för att beväpna massorna. Rädslan för att beväpna massorna är rädslan för revolution.
Orsakerna bakom Stalin-nazi-pakten kan dock inte förstås fullt ut om inte läsaren förstår Kreml-regimens grundläggande ståndpunkt, och dessutom förstår att den står i oförsonlig motsättning till den ursprungliga Lenin-Trotskij-regimens grundläggande ståndpunkt, som Stalin och Co. slutligen lyckades störta under loppet av en kamp som inleddes redan 1923.
Lenin, Trotskij och det verkliga bolsjevikpartiet ledde massorna till seger 1917 på grundval av tesen att den ryska revolutionen endast var en del av en internationell arbetarklassrevolution. Bolsjevikledarna upprepade tusentals gånger för de ryska massorna och världens massor att det röda Ryssland inte kunde upprätta socialismen på egen hand, med sina egna krafter och utan hjälp av de segerrika arbetarna i andra, mer avancerade länder. Detta var inte bara i överensstämmelse med den marxistiska teorin utan också med den moderna världens realiteter. Ryssland kunde hålla ut en tid och till och med lägga grunden till socialismen, men det kunde inte fortsätta under en längre tid utan hjälp från revolutionära stater i andra länder. Att uppnå ett klasslöst socialistiskt samhälle, med trygghet och överflöd för alla, var helt uteslutet om det revolutionära Ryssland förblev isolerat i en kapitalistisk värld.
Men år 1924, då den europeiska revolutionära vågen hade avtagit, myntade Stalin teorin om ”socialism i ett enda land”. Ryssland, menade han, kunde upprätta socialismen på egen hand, förutsatt att det inte förekom någon väpnad intervention från utlandet.
Men denna teori, som var skadlig för den ryska och den internationella revolutionens intressen, passade perfekt för den växande sovjetiska byråkratins intressen. Tjänstemännen – korrumperade gamlingar och uppkomlingar – hade förlorat all tro på att världens arbetarklass skulle kunna befria sig från kapitalismens vanstyre – åtminstone inte på hundra år till! Under tiden, hävdade de, låt oss hålla fast vid det vi har i Ryssland.
Det lät rimligt för många människor, särskilt för dem som hade blivit trötta och modfällda och inte såg att nya och stormigare revolutionsvågor skulle bryta fram över hela världen under de kommande åren. Men tjänstemännen menade egentligen: Låt oss hålla fast vid det VI har i Ryssland – och vid det VI kan få. När det gäller resten av världen begränsades arbetarklassens uppgift i första hand (senare blev det uteslutande) till att förhindra utländsk intervention. Med andra ord, i stället för att koncentrera sig på att bli av med sina egna kapitalistiska despoter hemma, skulle arbetarna i andra länder begränsa sig till att fungera som gränsvakter åt den sovjetiska byråkratin.
Om vi för ögonblicket bortser från de teoretiska aspekterna av frågan, var de praktiska resultaten av denna politik katastrofala både för den officiella Kommunistiska Internationalen och den del av arbetarrörelsen som följde den, och för Sovjetunionen självt. Allt som en arbetarskojare eller kapitalistisk politisk skojare behövde göra för att få den kommunistiska rörelsens oreserverade stöd för något skumt företag eller en regelrätt utförsäljning, var att svära en billig ed till förmån för att ”försvara” Sovjetunionen. I takt med att stalinismen gick från dåligt till sämre och Kreml gick in för supersmarta diplomatiska uppgörelser med imperialistiska makter, förvandlades den officiella Kommunistiska internationalen, från vilken alla kritiska, ärliga revolutionärer uteslöts, från en militant kämpe mot världskapitalismen till ett antirevolutionärt instrument, en billig bricka i händerna på Stalins utrikesdepartement.
På Lenins tid slöt den sovjetiska regeringen mer än ett diplomatiskt eller kommersiellt avtal med kapitalistiska länder. Det var oundvikligt då, och förblir oundvikligt så länge en arbetarregering är omgiven av en fientlig värld. Men om Lenin slöt ett diplomatiskt avtal med Tyskland eller Frankrike tvingade han inte den revolutionära rörelsen i dessa länder att sluta kämpa mot sin egen kapitalistklass och regering.
Stalin förändrade allt detta. Medan han sökte en allians med England, Frankrike och USA, särskilt under de senaste fyra åren, försökte kommunistpartierna i dessa länder med alla krafter ingå en allians med den inhemska kapitalistiska regeringen och uppmanade arbetarrörelsen som helhet att följa efter. Där kommunistpartierna en gång hade varit förkämpar för arbetarnas oberoende och kampvilja, omvandlade Stalin dem till förkämpar för arbetarnas underordning och foglighet gentemot kapitalismen.
I praktiken innebar därför ”socialism i ett land”, särskilt under de senaste åren, att Stalin bytte ut kommunistpartiets stöd mot stöd från vilken regering som helst, oavsett hur reaktionär den var, oavsett hur många miljoner koloniala slavar den förtryckte, så länge den lovade att vara en ”allierad” i skyddet av sovjetbyråkratin.
I praktiken innebar Stalins ryska nationalism också att den ryska revolutionens öde lades i händerna på cyniska imperialistiska diplomater som för ett ögonblick låtsades vara vänligt sinnade, i stället för där det hör hemma – i händerna på den ryska och internationella arbetarklassen.
I praktiken blev denna arbetarklass förvirrad, demoraliserad och tvingad under sina fienders ok.
Således har den härskande byråkratins intressen i Ryssland hamnat i en allt skarpare och slutligen oförsonlig konflikt med de ryska massornas, Sovjetunionens och den internationella arbetarklassens intressen. För att behålla sin alltmer prekära ställning är denna byråkrati beredd att offra det sovjetiska folkets och arbetarrörelsens intressen över hela världen. Och det var så det kom sig att man undertecknade pakten med Hitler.
Det kan sägas att förhandlingarna om pakten med Hitler måste ha pågått i hemlighet under en lång tid. Det är utan tvekan sant. Den tidigare chefen för Sovjets militära underrättelsetjänst i Västeuropa, Walter Krivitskij, avslöjade att Stalin för en tid sedan skickade ett särskilt sändebud, Kandelaki, till Berlin för att pressa Hitler till en allians. Hur ska man då förklara de offentliga ansträngningar som gjordes under samma period för att bilda en allians med de ”demokratiska” makterna, Frankrike och England?
Förklaringen avslöjar den reaktionära dubbla politik som Stalin har bedrivit. Det har redan påpekats att Stalin fruktar krig. Men han fruktar särskilt ett sådant krig som Sovjetunionen och dess byråkrati är inblandade i, för det skulle med all sannolikhet innebära hans undergång.
Det vore emellertid fel att dra den förhastade slutsatsen att Stalin är en verklig fredsfrämjare. Samma skäl som dikterar hans längtan efter fred för Ryssland, dikterar en krigshetsande politik i alla andra viktiga länder i världen!
Sovjetunionen är omedelbart och direkt hotat från två håll: från Japan i öster och från Tyskland i väster. Varken de japanska makthavarna eller Hitler har någonsin gjort någon hemlighet av sin ambition att stycka upp det sovjetiska landet. I sig självt är Japan inte något allvarligt hot mot Ryssland, särskilt inte nu när en så stor del av dess styrka används för att bevara erövrat kinesiskt territorium. Sovjets huvudfiende blir därmed Hitler. Det har därför varit Stalins grundläggande politik, sedan nazisterna kom till makten 1933, att ”blidka” Hitler, komma överens med honom, ingå en allians med honom. Ryssland skulle då relativt enkelt kunna hantera Japan i öst.
Om man håller denna grundläggande punkt i åtanke blir mycket av det som var dunkelt i den stalinistiska politiken tydligt. Det blir till exempel lättare att förstå varför den stalinistiska pressen i Frankrike, i stället för att solidarisera sig med den desperata unge juden Herschel Grynzspan, som försökte protestera mot Hitlers antisemitism genom att skjuta von Rath, fördömde honom som en nazistisk eller trotskistisk spion! För att förstå den skamliga tystnaden från sovjetiskt officiellt håll i samband med Hitlers barbariska pogromer mot judarna. För att förstå varför judiska flyktingar inte kunde finna någon fristad i Sovjetunionen. För att förstå vad Walter Duranty menade när han telegraferade till New York Times att Stalin trots allt har dödat lika många judar som Hitler gjorde. För att förstå varför Litvinov rensades ut (hur kunde en känslig ”arier” som von Ribbentrop skaka hand med en judisk utrikeskommissarie?) Och kanske till och med för att förstå varför ledaren för det spanska kommunistpartiet, general Miaja, anslöt sig till den ökända försvarsjuntan i Madrid som nådigt överlämnade makten till Francos Hitlerstödda trupper!
Fokuseringen på att göra upp med Hitler har ofta avbrutits, så att säga, av två skäl: för det första av hoppet om att ingå en allians med ”demokratierna” för att pressa in Hitler i ett hörn och hindra honom från att angripa Ryssland, och för det andra av hoppet att förhandlingarna med ”demokratierna” skulle skrämma Hitler till att påskynda en överenskommelse med Stalin.
Det första hoppet, som från början var illusoriskt och utopiskt, krossades fullständigt i München. De ”demokratiska” imperialisterna visade att de mycket hellre skulle ge Hitler fria tyglar i hans framfart österut, det vill säga mot Ryssland, än att de skulle ingå en allians med Ryssland för att krossa Hitler och Mussolini. Särskilt när de insåg, att det efter att fascismen hade brutit samman i Tyskland och Italien skulle bryta ut revolutioner, som snabbt skulle sprida sig till Frankrike, England och Gud vet var annars!
Stalin var därför tvungen att komma överens med Hitler. Och Hitler valde att tillkännage pakten vid en tidpunkt som skulle ge honom det bästa utgångsläget för att påbörja sin nästa erövring, Polen.
Men även om han kapitulerade inför Hitler, så följer av detta inte att Stalin har våldsamma invändningar mot att ett nytt världskrig bryter ut, där ”demokratierna” kämpar mot de ”fascistiska angriparna” och Sovjetunionen håller sig utanför kriget så länge som möjligt. Snarare tvärtom! Stalin fortsätter att driva på i just den riktningen. Även om han, som vi ska se längre fram, har slutit fred med Hitler för en kort tid, fortsätter han att uppmuntra till krig som han inte kommer att delta i. Medan han är en ”pacifist av rädsla” hemma, är han en krigshetsare utomlands.
Detta förklarar de till synes motsägelsefulla uttalandena från de olika kommunistpartierna i frågan om Hitler-Stalin-pakten, som har förbryllat många. Samtidigt som de amerikanska, brittiska och franska kommunistpartierna entusiastiskt stöder Stalins eftergiftspolitik gentemot Hitler, kräver de i samma andetag att Chamberlain, Daladier och Roosevelt skall ”stå emot angriparen” – det vill säga gå i krig mot Hitler. Men de två förvirrande och till synes motstridiga ståndpunkterna bildar en harmonisk enhet när vi förstår den desperata sovjetiska byråkratins grundläggande övervägande:
Håll oss själva kvar i sadeln, bevara oss med alla medel, och allt annat – arbetarrörelsen, Kommunistiska internationalen, kolonialfolken, tramset om ”demokrati” och ”fred” – kan dra åt helvete!
Kommer byråkratin att lyckas hålla sig kvar i den sovjetiska sadeln? Man kan utan minsta tvekan svara kategoriskt: NEJ! Den enda fråga som återstår att lösa är denna: kommer den avskyvärda stalinistiska klicken i ett senare skede att krossas av hitlerismen, i vilket fall en ny era av reaktion kommer att inledas, från vilken världen kanske inte kommer att kunna ta sig ur på mycket, mycket lång tid; eller kommer den att sopas bort av en återuppstånden revolutionär rörelse av arbetare och bönder inom själva Sovjetunionen. Alla våra förhoppningar och all vår energi måste riktas mot den senare lösningen på den dödliga kris som den ryska revolutionen genomgår.
Kommer Hitler verkligen att angripa Sovjetunionen? Den som undersöker situationen på ett intelligent sätt måste svara: Ja! De svaga stalinistiska argumenten att ”pakten har försvagat axelmakterna” är bara nonsens, och dessutom farligt nonsens.
Vad Stalin gav bort i pakten har vi redan sett. Vad gav Hitler upp? Sina planer på Ryssland, särskilt på Ukrainas kornbod och Urals mineralrikedomar? Inte för ett ögonblick! Sin idé om att omedelbart anfalla Sovjetunionen? Han behövde inte ge upp den idén, av det enkla skälet att han inte övervägde en sådan attack just nu. Hans mål är för närvarande mer blygsamt – att erövra Polen – och Stalin gav honom ovärderlig hjälp att nå sitt mål.
Han övergav Japan, det råder det ingen tvekan om. Och den stalinistiska pressen framställer detta som en enorm seger. Men den lurar som vanligt bara sig själv och sina anhängare. Hitler övergav ett mycket försvagat Japan, som redan hade tjänat hans syften i det aktuella skedet av utvecklingen. Hitler övergav Japan för stunden, och endast för stunden, i utbyte mot en mycket starkare allierad.
Och han övergav den så kallade ”Antikominternpakten”. En liten tröst! ”Kampen mot den Kommunistiska internationalen” var lika mycket ett bedrägeri för Hitler som ”kampen för demokrati” var för Stalin. HITLER HAR I ÅRATAL VETAT ATT STALIN SJÄLV LIKVIDERADE DEN KOMMUNISTISKA INTERNATIONALEN. Hitler har i åratal vetat att den Stalinkontrollerade internationalen är ungefär lika revolutionär, lika mycket ett hot mot det kapitalistiska samhället, som Frälsningsarmén. Hitleristerna vet vad stalinismen representerar; de vet varifrån det verkliga hotet om en arbetarklassrevolution kommer.
New York Times Berlin-korrespondent Otto D. Tolischus, som vet vad nazisterna tänker, skrev en mycket betydelsefull kommentar om hitleristernas reaktioner på pakten. På tal om den ”revolutionära” förändring som har skett av de sovjetiska angelägenheterna sade han den 27 augusti 1939:
En sådan revolution inom bolsjevismen är precis vad tyskarna utgår från i sina beräkningar. Stalin, menar de, har svängt höger och den internationella bolsjevismen har blivit nationell bolsjevism, vilket eliminerar hotet från en internationell kommunism med stöd från av Moskva. Om detta är sant har den döde marskalk Tuchatjevskij segrat över Georgi Dimitrov, med det paradoxala resultatet att kommunistpartierna i flera andra länder har lämnats i sticket. Men enligt den tyska uppfattningen har de i Moskva ändå betraktats som ”trotskister”, vilket framgick under den spanska konflikten, som här betraktas som en vändpunkt i bolsjevismens utveckling. Man förväntar sig därför att de ska anta Leo Trotskij som sin ledare och kanske till och med starta en revolutionär kampanj mot ”stalinismen” i Ryssland, vilket skulle fullborda den revolutionära cirkeln.
Sett med en något förvrängda ögon är rapporten ändå i allt väsentligt korrekt.
Det är inte den stalinistiska diplomatins misskrediterade bricka, Kommunistiska internationalen, som fascismen fruktar. Som banérförare för arbetarklassens revolution, för revolutionen för socialism, ser den ”trotskisterna” – Fjärde Internationalen. Och det har den rätt i, för Fjärde internationalen är fascismens, imperialismens i allmänhet och det kapitalistiska förtryckets dödliga, oförsonliga fiende och som deras fiende kommer den att segra!
Det är därför Socialist Workers Party uppmanar alla stridbara arbetare som är medvetna om sina klassintressen och genomsyrade av internationalismens sanna anda, att samlas under dess stora fana och kämpa för den stora saken. Vår uppmaning riktar sig särskilt till medlemmarna i kommunistpartiet och Kommunistiska ungdomsförbundet och deras sympatisörer.
Sovjetunionen är inte befriat från hotet om angrepp; hotet har förvärrats. För inte så länge sedan hade Hitler en icke-angreppspakt med Polen. Men så snart han hade landet väl inringat, sade han under någon förevändning upp pakten och förberedde sig för att införliva landet i Stortyskland. Stalins politik underlättar den kommande attacken mot Ryssland, eftersom han genom att ge Hitler fria händer i Polen ger honom en mycket viktig strategisk bas för operationer mot Sovjetunionen. I morgon eller övermorgon kommer Hitler att försöka återgälda Stalin för pakten med ännu mer klingande mynt än han återgäldar Polen. Varje arbetare, varje kommunistisk arbetare, måste förstå det.
Varje arbetare måste nu också vara klart medveten om det monstruösa brott som Stalin begick i sin serie av ”rättegångar” och utrensningar. Hur många tusen revolutionärer har han inte skickat i döden under de senaste åren, anklagade för att vara ”trotskistiska agenter för Hitler”! Vi kallade rättegångarna för komplotter, och nu, genom att underteckna pakten med Hitler, understryker Stalin vår anklagelse med svart penna. Medan han satte dit och mördade alla motståndare, alla kritiker – tidigare, nuvarande eller potentiella – med anklagelsen ”Hitleragenter”, var han fullt upptagen med att bli Hitlers främsta agent! Moskvarättegångarna, de fruktansvärda utrensningarna, terrorns mardröm – allt detta var en del av förberedelserna för en allians med Adolf Hitler och hans banditer..
Tillsammans med Ribbentrop undertecknade Molotov och Stalin de kommunistiska partiernas dödsdom. Stalin har för länge sedan tömt dem på revolutionärt blod. Nu krossar han dem kroppsligen. Deras organisatoriska sönderfall sker i en rasande takt framför våra ögon.
Vart kommer de uppriktiga och hängivna arbetare som nu överger kommunistpartierna i tusental i England, Frankrike och USA att ta vägen?
Vi vet vart byråkraterna kommer att ta vägen. De kommer att förbli Kreml-despotens betalda lakejer och skribenter, eller så kommer de att bli fullfjädrade tjänare till sina egna imperialistiska överherrar.
Men de kommunistiska arbetarna? Kommer de att gå över till kapitalismen? Kommer de att bli duperade av det fantastiska bedrägeri som i det kapitalistiska samhället kallas ”demokrati”? Kommer de att överge klasskampen helt och hållet och bli fogliga livegna åt industrins och finansvärldens härskare, villig kanonmat i det kommande kriget?
Det stalinistiska partiet är slut, och ingen kommer att sörja vid dess begravning. Ingen kommer att försöka försvara Stalin-nazipakten i en seriös fackförening, i en judisk organisation, eller för den delen varhelst intelligenta arbetare samlas. Vad händer då?
Vi säger: det finns ett behov, större än någonsin i dag, av att kämpa mot reaktionen, mot den kapitalistiska offensiven, för socialism och frihet, för fred och överflöd. Det finns också en väg till kamp. Den vägen stakades ut i stora drag av arbetarrörelsens stora lärare, Marx och Lenin. Den vägen måste arbetarna ta om de ska kunna överleva som människor, om de ska nå nya höjder av mänsklig värdighet.
Den vägen är den revolutionära kampen för socialism!
Alla de professionella ”demokrater” och ”socialdemokrater” och ”liberala intellektuella” som så sent som i går godkände Moskvas komplotter eller täckte över dem, och som framställde Stalin som en ädel, värdig allierad till de stora demokratierna, vänder nu på klacken och flyr som råttor. Nu förklarar de inte längre att ”sovjetdemokrati” och borgerlig demokrati är praktiskt taget samma sak och utgör naturliga allierade; nu förklarar de den nya visdomen att ”kommunism” och ”fascism” är samma sak och utgör naturliga allierade.
Deras slutsats? Deras väg? Mot ett nytt krig för att göra världen säker för demokrati? Till skyttegravarna! Länge leve den moderna mänsklighetens gudomliga mål – slagfältets kyrkogård!
Vår väg var aldrig deras. Vår väg leder till det stora socialistiska samhället. Våra metoder är den stridbara och kompromisslösa klasskampens metoder mot all exploatering och orättvisa. Stalin har bara lyckats med att misskreditera stalinismen. Den revolutionära kampens fana, Fjärde internationalens fana, fortsätter att vaja utan en enda skamfläck.
Framåt mot socialism och frihet!
Tidsdokument:
Max Shachtman: Stalin erbjuder Hitler en olivkvist (mars 1939 ) och In This Corner (om Stalin-Hitler-pakten 29 augusti 1939).
Trotskij om andra världskriget.
Kommunisterna och Andra världskriget 1939-40 (samling)
Historiska arbeten:
Nikita Chrusjtjov; Förspel till kriget (utdrag ur Chrusjtjov minns)
Winston Churchill om Molotov-Ribbentrop-pakten och dess förspel (utdrag ur Churchills stora arbete om 2:a världskriget)
Yvonne Hirdman: Sveriges Kommunistiska Parti och 2:a världskrigets första år
Roger Moorhouse; Brittiska kommunistpartiet och Molotov-Ribbentrop-pakten (på marxistarkiv.se)
Jean-Jacques Marie; Samarbetet Stalin-Hitler. Om Molotov-Ribbbentrop-pakten och dess följder (på marxistarkiv.se)
[1] Innan denna artikel hade Shachtman bl a skrivit ett upprop om pakten som publicerades i Socialist Appeal 29 augusti: National Committee Issues Call to Party on Stalin-Hitler Pact! Uppropet inleddes med orden: ”Hitler-Stalin-pakten och faran för ett världskrig ökar både vårt partis uppgifter och möjligheter enormt.” Med ”vårt parti” syftar Shachtman på amerikanska Socialist Workers Party (SWP).
[2] Efter Tjeckoslovakiens sammanbrott kommer Stalin att försöka nå en överenskommelse med Hitler
[3] Stalin erbjuder Hitler en olivkvist
[4] Hela intervjun finns här: Non-Aggression Pact Weapon for Peace, Open to All Nations, Says Browder
[5] Fighting for Peace (juni 1939). Browder syftar bl a på Moskvarättegångarna (1936-38).
[6] Antogs 28 juni 1919 och bestod av 26 artiklar, se The Covenant of the League of Nations
[7] Briand-Kelloggpakten, som undertecknades i augusti 1928, var en internationell icke-angreppspakt, uppkallad efter Frankrikes och USA:s utrikesministrar Aristide Briand och Frank Kellogg
[8] Boken Against Agression (s. 117-134) publicerades 1939 av brittiska kommunistpartiets förlag Lawrence & Wishart och finns i PDF-version på nätet (länken här är till denna).
[9] Avtalstexten återges i Molotov–Ribbentrop-pakten (på svenska Wikipedia-avd.)