Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Varför överhuvudtaget ägna tid åt en marxistisk teori om subjektet och dess roll? Är inte marxismen en teori om de historiska och ekonomiska lagbundenheterna? Man skulle kunna hävda att en teori som sysslar med individen inte har någon plats i den marxistiska teoribildningen. Låt oss hävda detta. Samtidigt måste vi komma ihåg att marxismen syftar åt förändring. Dessutom är den en praktisk vetenskap. Vi måste därför om vi vill förklara möjligheten till en revolutionär praxis utgå från att klasskampen är drivkraften till förändringar. Denna tes kan dock inte appliceras på ett mekaniskt sätt på alla samhälleliga förhållanden. Det är ju människan som subjekt som åstadkommer revolutioner. Individens handlande kan vara en konsekvens av skeenden inom den egna klassen. Det kan vara en konsekvens av konfrontationen med en annan klass. Det kan vara framsprunget i en situation där individen i hög grad är isolerad och atomiserad.
Innan vi alltså tillämpar historiematerialismen[1] måste vi undersöka möjligheterna för dess förverkligande. Problemet blir då: det räcker inte med att påvisa att arbetarklassen står i ett objektivt motsatsförhållande till kapitalet. Vi måste också undersöka hur detta motsatsförhållande framstår för individerna. Uppfattar man det som ett faktum, och om inte: vilka är blockeringsmekanismerna?[1a]
Detta problem är ett problem som i mångt och mycket är detsamma som den s.k. Hannoverskolans[2] problematik. Följande skriverier hämtar därför i stor utsträckning sin inspiration från främst Krahls, Negt/Kluges, Brückners och Krovozas bidrag till socialisationsforskningen. Mycket kortfattat kan vi så här inledningsvis sammanfatta dessa bidrag: Under kapitalismen kan man tala om en från människan skild rationalitet och subjektivitet[3]; kapitalets. Vad får då denna subjektivitet och rationalitet för resultat för människan och hennes utveckling? Om människan allt mer bara blir en bärare av kapitalets abstrakta logik, finns det då livsområden och livssammanhang som är undantagna från detta underordnande? Existerar det alltså en mänsklig "egenlogik"[4], skild från kapitalets logik? Hannoverskolan svarar ja på detta och försöker hitta empiriska indicier på denna mänskliga egenlogik. Mer om detta senare.
Innan vi närmare går in på framställningen av problemen nedan är det befogat att nämna några av de mest allmänna problemen som en marxistisk teori har att brottas med.
Ur ett marxistiskt perspektiv kan man betrakta kapitalismen som en dubbelsidig utveckling.
Å ena sidan är den repressiv - människornas produktiva verksamhet bestäms utifrån ett abstrakt syfte, produktion av mervärde. Detta innebär en repression av människors eventuellt framvuxna krav på autonomi och av en önskan att bestämma produktionen utifrån önskemål att tillfredsställa vissa behov. Behovsuppfyllan blir bara en nödvändig materiell bas för den kapitalistiska produktionen och inte dess egentliga syfte. De sociala relationerna är inte underlagda en medveten produktion, de bestäms istället utifrån imperativet att vara så adekvata som möjligt för den kapitalistiska profitproduktionen. Kapitalismen sedd som repression innebär således att man främst riktar blicken mot de mellanmänskliga relationerna.
Å andra sidan är kapitalismen civilisatorisk, den har sin historiska uppgift i att utveckla produktivkrafterna. Man riktar då främst blicken mot förhållandet människa-natur.
Det är nu tesen här att en marxistisk subjektteori måste beakta båda dessa sidor i den kapitalistiska utvecklingen. Ett överdrivet fokuserande på den ena eller andra sidan får nämligen vissa konsekvenser.
En betoning av kapitalismens repressiva drag formuleras ofta utifrån en antropologi, ett antagande om att människan har vissa bestämda drifter och behov. Man bestämmer då dessa positivt ahistoriskt och menar att kapitalismen förtrycker denna ursprunglighet. Här finns många exempel: Reich, Fromm, den unge Marx etc. Ett upphöjande av de förkapitalistiska livsformerna som varande bättre ligger här nära till hands[5].
En betoning av kapitalismens civilisatoriska drag tenderar istället att enbart se människan som ett passivt bihang till produktivkrafternas utveckling. Denna position benämns i olika sammanhang som t.ex. "relativism" eller "sociologism". Människan ses som ett plastiskt väsen, möjlig att anpassa till i princip vilka förhållanden som helst[6]. Ett exempel på ett dylikt synsätt är s.k. återspeglingsteorier där människans medvetande restlöst bestämmes utifrån hennes samhälleliga vara. Det bör också nämnas att Habermas kritiserar Marx för att ha reducerat sitt praxisbegrepp till ett "tekniskt" emancipationsintresse[7].
Det återstår då att utarbeta en marxistisk teori om människans betingelser under kapitalismen som undviker båda dessa fallgropar. En teori som således undviker både den positiva antropologin och den tekniska rationalismen.
Speciellt två ansatser till en dylik teori bör här nämnas: dels Negt/Kluges begrepp om ett "emancipatoriskt minimum"[8] och dels Krovozas behandling av "hospitalism-syndromet"[9].
För att inte hemfalla åt en teknisk rationalism blir det nödvändigt med en negativ antropologi - ett antagande om att det hos människan finns vissa grundläggande strukturer som varje samhällelig utveckling lever igenom och har att ta hänsyn till. Under kapitalismen tas dessa grundstrukturer i beaktande i den mån ett nonchalerande av dessa hotar arbetskraftens reproduktion.
Redan nu har det antytts vilket problemfält vi kommer att röra oss inom och även huvuddragen i en alternativ forskningsstrategi.
För att nu övergå från dessa antydningar till själva framställningen blir den första uppgiften att titta närmare på det mest grundläggande problemet för en marxistisk subjektteori: Vilket förhållande råder mellan den av Marx, i kritiken av den politiska ekonomin, framställda kapitallogiken och det verkliga livet. D.v.s. hur får de allmänna formerna ett materiellt innehåll?
De två sidorna i den kapitalistiska verkligheten, vilkas mest elementära form är varans enhet såsom bruksvärde och bytesvärde, kommer då att diskuteras utifrån deras olika realitetsstatus. Detta för att bättre kunna belysa människans konstitution som subjekt och villkoren för mänsklig interaktion. Detta kommer att ske i nära anslutning till Krahl och Negt/Kluge i avsnittet om den tyska idealismen (Kant, Hegel m.fl.). De tyska idealisterna försökte ju att förklara förhållandet mellan den samhälleligt etablerade abstrakta logiken och människan. Speciellt Kant blir intressant, eftersom det i hans filosofi finns flera paralleller mellan människans möjligheter och en ur kapitalets synvinkel adekvat människouppfattning. Den tyska idealismens problem var borgarklassens och kapitalismens problem. De problem den ställde upp var problem som först blev möjliga att uppfatta och formulera i.o.m. kapitalismen. Alltså utsäger själva förekomsten av en kantiansk filosofi något om det samhälle den formulerades i. De problem som formulerades som kunskapsproblem hos främst Kant blev under den kapitalistiska utvecklingen historiska problem. Framför allt då hur människan skulle bli bärare av de kapitalistiska kategorierna. Det blev således frågan om en historisk socialiseringsprocess. Denna kommer att tas upp i speciell anknytning till Krovoza, Brückner och Vester. Därefter följer mer empiriskt inriktade avsnitt, som kan diskuteras både utifrån det metodologiska tillvägagångssättet och dess teoretiska relevans. Tonvikten ligger här på att exemplifiera de teoretiska utsagorna. Detta speglar också ett för marxismen angeläget problem: kan kritiken av den politiska ekonomin suppleras med ett fenomenologiskt[10] perspektiv?
Men först till det mest grundläggande problemet som uppstår när man med marxistiska utgångspunkter vill studera den subjektiva faktorns roll. Hur bärs den abstrakta kapitallogiken upp, innebär denna en formning av människan eller är det bara en formallogik, som lever m.h.a. tankeabstraktioner?
Marx har i kritiken av den politiska ekonomin gjort en framställning av kapitallogiken, de allmänna lagbundenheterna för kapitalets rörelse under dess historia, eller "kapital i allmänhet".
Vilken realitetsstatus har då "kapital i allmänhet"? Hans-Jörgen Schanz betecknar "kapital i allmänhet" som "(...) deras (de enskilda kapitalens) form för förmedling, sammanstötning och utveckling (är) bestämda av en latent liggande ordningslogik (...)"[11]. "Kapital i allmänhet" är alltså något som inte existerar i empirisk mening, men som likväl i marxistisk mening är ett överdeterminerande subjekt. Hur hänger då detta ihop?
För att börja i rätt ände måste vi först se på den logiska och historiska möjligheten för att kapitalet skall få existens. Denna möjlighet uppkommer i.o.m. varans tillblivelse. En vara är något utöver en produkt. En produkt av mänskligt arbete har enbart bruksvärde, besitter en behovsuppfyllande möjlighet. För att produkten ska kunna uppträda som vara måste den betraktas på ett annat sätt. Blicken vänds bort från själva den konkreta produkten och man ser i den enbart dess egenskap av att vara ett resultat av mänskligt arbete överhuvudtaget. Intellektet åstadkommer alltså en abstraktion, själva sinnligheten blir betydelselös när produkten betraktas på detta sätt[12]. För att olika produkter med olika mängd arbete nerlagda i dem ska kunna jämföras och bytas måste det till en kvantitativ jämförelsegrund, ett mått. Detta mått måste också vara något som är oberoende i förhållande till de olika producenterna, d.v.s. man kan inte mäta arbetet i t.ex. den eller den producentens möda och utsöndrade svettmängd. Nej, istället mäts arbetet i tiden och därmed läggs en grund för att jämföra och byta produkterna på ett rättvist sätt. När så bytesakten har blivit historia har också varan som en enhet av bruksvärde och bytesvärde blivit historia. Bytesvärdet är då värdets (mänskligt arbete i allmänhet, abstrakt arbete) framträdelseform i bytet.
Värdelogiken garanterar då på detta stadium det rättvisa bytet och denna logiks uttrycksform är tiden som ett mått på det abstrakta arbetet.
Grunden för en samhällelig organisation är således lagd, dock behärskar den än så länge bara själva bytesakten. Än så länge - på varans nivå - är värdet bara ett förhållande mellan varor och först i.o.m. penningen finner det ett eget medium att uttrycka sin abstrakta storhet i. Först i kapitalformen finner värdet sin slutgiltiga form att framträda i: värde som kan alstra mer värde. Detta mål kan först uppnås i.o.m. att den materiella arbetsprocessen underkastas värdelogiken, d.v.s. att även arbetskraften antar varuform. Denna värdets logik - att ständigt utbreda sig och bli större - är alltså en egen, abstrakt logik och har sin materiella grund i rikedomen såsom en mångfald av bruksvärden. Värdelogiken kan alltså aldrig få liv, aldrig bli en reallogik om den inte kan framträda, inte röra sig i det materiella. Denna abstrakta logik uttrycker sig alltså i det materiella, förtingsligar sig. Den lever under kapitalismen i den materiella arbetsprocessen, styr den, bestämmer dess syfte, formar den för att kunna förstora sig själv. Den materiella arbetsprocessen blir alltså inte längre begrundad i sig själv, den blir enbart ett medel, får en förfrämligad huvudkaraktär. Å andra sidan rymmer den materiella arbetsprocessen i sig däremot intet av något abstrakt - inget produceras genom det blotta funderandet eller genom en högre, andlig makt.
Å ena sidan om man tillägger värdelogiken det ontologiska primatet, att det är begreppen som är verksamma och ursprungliga, hamnar man i idealismens fålla (som Kant och Hegel). Om man således hävdar begreppets ursprunglighet och därmed dess naturalisering, återspeglas samma intresse som borgarklassens, d.v.s. den vill framhålla kapitalismen som ett evigt, naturligt produktionssätt. Denna position har också som konsekvens ett glorifierande av huvudets arbete i förhållande till handens.
Om man å andra sidan hävdar materiens 100%-iga determinationskraft hamnar man i en mekanisk-materialistisk fålla (som Feuerbach). Först med ett dialektiskt-materialistiskt betraktelsesätt[13] upphäves denna antinomi.
Å ena sidan förvandlas ting och relationer till att vara enbart framträdelseformer och å andra sidan har den materiella grundvalen sin egenlogicitet i.o.m. att den håller mänskligheten vid liv. Låt vara att tack vare kapitallogikens subsumtion så hotas mänskligheten tendensiellt att dö ut, men detta blir i så fall också kapitallogikens död.
Hur kan vi då närmare bestämma detta förhållande mellan begrepp och materia? Materian är grundval, förutsättning och rörelseform för all begreppslig verksamhet. Introducerandet av värdelogiken har ju också ett materiellt fundament - den erbjuder en möjlighet till en förnuftig, samhällelig organisering av utbytet och därmed också specialisering, skapandet av en merprodukt. Härmed uppstod också en historisk möjlighet för en klass att leva av denna merprodukt. Men samtidigt uppstår denna värdelogik som en immateriell kraft bakom ryggen på aktörerna. Denna kraft tvingar fram kapitalet som en upphöjning av motsägelserna inom kategorierna vara och penning (att dessa av sig själva inte kan alstra mer värde). Värdelogikens frammanande av kapitalet som rörelseform har sin materiella grundval i subsumtionen av arbetsprocessen, arbetskraften blir en vara[14].
För en marxistisk subjektteori ställer det här upp ungefär följande problem:
Värdelogiken har ju gjorts till föremål för grundlig vetenskaplig behandling i kritiken av den politiska ekonomin.
Detta objekt för vetenskaplighet hävdas så ibland varande det enda som kan göras till föremål för vetenskaplig penetration. Den materiella grundvalens egenlogicitet skulle då falla utanför denna vetenskaplighet[15]. Denna föreställning är bara en modern variant av Kants filosofiska grundsats, som säger att om tingen i sig själva kan vi inte få någon kunskap om överhuvudtaget, enbart om hur de är för oss. En sådan inriktning fokuserar därför de ekonomiska lagbundenheterna och härleder sin revolutionsteori ur dessa, vilket leder till en from förtröstan på sammanbrottsteorins riktighet. Att man då bemödar sig om att undersöka den subjektiva faktorn och dess roll under kapitalismen har främst en praktisk-politisk begrundan[16]. Det bygger också på en övertygelse att det inom marxismens teoretiska referensramar finns en möjlighet att utarbeta en sådan teori.
Vi kan så ställa upp följande programmatiska teser, som kommer att lysa igenom i den följande framställningen:
- Som nämndes tidigare förvandlas ting och relationer ur värdelogikens synpunkt till att vara blott framträdelseformer för denna. Människorna och deras verksamhet blir således inte begripliga utifrån sig själva - de blir "fjärrbestämda". D.v.s. utifrån de historiskt-empiriskt märkbara problemen p.g.a. denna dubbelhet, konstaterar vi att kapitallogikens genomsättande inte är någon problemfri process.
- Subsumtionen är alltså inte någon problemfri process, tvärtom framträder och uppkommer det ständigt nya problem som formuleras och artikuleras i offentlighetens ljus och åtgärdas såvitt som möjligt. Här är alltså framträdelseformen för kapitalsubsumtionen den materiella och sociala reproduktionen av kapitalismen.
- För att kunna hålla den abstrakta logiken vid liv krävs därför en viss rekonstruktion av de mänskliga grundstrukturerna[17] som tar sig olika historiska uttryck.
- Kapitalets historiska och logiska tendens är att ständigt föröka sig självt. Detta innebär att kapitalet i sin historiskt-materiella rörelse besitter en homogeniseringssträvan: Att förvandla allt till kvalitativt lika enheter för att forma verkligheten till att vara i enlighet med sitt begrepp, för att forma den materia den har att röra sig i till att vara så adekvat som möjligt för denna rörelse. Denna homogeniseringssträvan har tagit sig olika historiska uttryck[18].
- Kapitalet som överordnat subjekt följer sina egna lagar. Dessa lagar ger oss en grundläggande förståelse av den materiella produktionen och arbetsdelningen samt av de motsägelsefulla krav som härigenom ställs på individerna.
- Till att börja med, för att hitta de mest allmänna dragen i den historiska bearbetningen av de mänskliga grundstrukturerna, kan vi så titta på hur de mänskliga möjligheterna och deras förhållande till den abstrakta överordnade logiken formuleras i den filosofiska debatten från Kant till Marx. Problemet kan formuleras sålunda: vilka konsekvenser har tvåsidigheten i den kapitalistiska verkligheten för människan, hur och på vilket sätt kan den uppfattas?
I.o.m. konstitutionen av det kapitalistiska produktionssättet träder alltså ett överordnat subjekt in i historien och tenderar att lägga hela samhället under sig. En av de materiella implikationerna är dess civilisatoriska tendens[19], produktivkraftsutvecklingen: människan tar ett kvalitativt språng i naturbehärskandet. Detta får sin slutgiltiga form när maskinerna börjar tillverka maskiner. Genom detta skapas också förutsättningar för en ny människouppfattning - grunden för en kvalitativt ny filosofi läggs. Abstrakta storheter som tid och siffror får ett materiellt innehåll[20].
När den tidigare natur- och jordbundenheten således var upphävd fanns betingelserna för att uppfatta människan som ett autonomt subjekt. Precis som den borgerliga nationalekonomins formulerande av arbetsvärdeläran (Ricardo) säger något om kapitalet som nyckeln till ett begripande av den tidigare historien[21] innebar den kapitalistiska revolutionen också möjligheten till att se människan som subjekt - som "jag" - som något som låg före all perception (Fichte). Den borgerliga kunskapsteorin gav sig i kast med detta problem[22].
I det feodala samhället stod människan i ett nära, reflektionslöst och cykliskt-slutet förhållande till sin verksamhet[23]. Vad denna verksamhet, enbart med en klart uppfattbar, subjektiv begrundan i behovsuppfyllandet, egentligen fordrade av bonden var enbart ett sinnligt uppfattande. De sociala relationerna tedde sig naturbundna och klart genomskådliga, t.ex. genom dagsverken och militär makt.
När så de sociala relationerna inte längre blir synliga finns det alltså något översinnligt, och för att kunna förstå det här måste något i människan finnas som kan reflektera, inte oberoende av sinnligheten, men som ändock inte är bundet i sinnena.
Vi kan alltså konstatera en viss parallellitet: en bruksvärdeinriktad produktion har hos människan sitt fundament i sinnligheten. När så en abstrakt formlogik griper tag i bruksvärdeproduktionen och för sitt syfte får den att även fungera som en bytesvärdeproduktion får detta för människan som konsekvens att produktionens begrundande inte kan ske i sinnligheten, utan i något annat: en intellektuell reflektionsförmåga, som delas av alla individer, men som är något utöver individen: det universiella förnuftet.
Kant försöker att reda upp sambandet mellan sinnlighet och förstånd (den intellektuella förmågan som lyder under vissa lagar) genom att beskriva förmedlingen mellan dem, denna hittar han i "åskådningsformerna": det abstrakta rummet och den abstrakta tiden, d.v.s. de registrerade intrycken ordnas i tid och rum innan förståndets bearbetning. Dessa åskådningsformer är nu inte endast ett resultat av Kants privata grubblerier, t.ex. "uppfann" han inte den abstrakta tiden, utan beskrev bara något som hade fått en samhällelig signifikans. Under tidigare produktionssätt var förstås den abstrakta, lineära tiden en tänkbar abstraktion, d.v.s. en formalabstraktion, även här kunde arbetet mätas med t.ex. solur men först i.o.m. kapitalismen får detta tidsbegrepp samhällelig signifikans och transcendental[24] karaktär. Under feodalismen kunde tiden säkerligen uppfattas som oupplösligt knuten till människokroppen, trötthet och åldrande kunde förklaras med fysisk ansträngning. Förutsättningen för ett uppfattande av en tid oberoende av människan skapas först genom ett produktionssätt, vars telos inte är reducerbart till materien.
Alltså: människornas formella likställande, en reflex av ekvivalensutbytet[25], kunde endast ske genom att de behandlades som kvalitativt lika genom att de är förnuftsvarelser[26] med en förmåga att uppfatta tiden som det absoluta och överordnade, alla är alltså delar av en Allmänhet. Det individuella och särskilda, sinnligheten, blir då enbart en allmän förutsättning och förnuftet det sant mänskliga. Det är således befogat att tala om en "andra natur", förnuftet, som varande skild från den "första naturen", d.v.s. naturkausaliteten, som enbart blir grund och inte längre ram för tänkandet och verksamheten.
Men, när människan som förnuftsvarelse blivit fri, var fanns då riktlinjer och meningen för hennes handlande? Här hittade alltså Kant en kritisk gräns i sin filosofi och här sker övergången från den teoretiska till den praktiska kunskapsteorin. Gränsen och det praktiska begrundandet för våra liv kan inte finnas i den materiella omvärlden, ty om tingen i sig själva kan vi inte få någon kunskap om. Man kan tillspetsat påstå att Kants uppgivenhet inför "das Ding an sich" är en parallell till kapitalets likgiltighet gentemot materien. Kant blir alltså till sist nödgad att erkänna behovet av en moral. Denna tankerörelse motsvarar då att för att den abstrakta kapitallogiken skall få liv, sätta sig igenom via materien, är repressionen nödvändig. Kant försöker i det kategoriska imperativet, "handla så, att du eftersträvar en handlingsregel, som kan bli till en allmän naturlag genom din vilja", hitta den slutgiltiga gränsen för sin kritiska filosofi. Vilken rationalitet denna handlingsmaxim företräder stod f.ö. klart för Marx senare: kapitalrationaliteten.
Kapitalet river alltså inte bara upp en tidigare allmänhet, det inför också sin allmänhet som en transcendental kunskapsram, som "andra natur", det skapar också möjligheten till ett begripande av historien: den materiella produktionen som historiens drivkraft - hos idealisten Hegel istället Anden och de verksamma begreppen. Att den "första naturen" enbart blir till grund betydde nu i klartext en uppsplittring, en uppsplittring som den "andra naturen" p.g.a. av sin allmänhet inte kan kompensera. Fenomenologiskt betraktat: Denna kapitalistiska motsägelse, att uppsplittringen måste kompenseras av en integration ger inte svar på hur denna integration ska se ut.
I praktiken har flera olika integrationsmått prövats och flera av dem står i klar motsättning till varandra. T.ex. folkhemstanken, d.v.s. ett mål som innebär en materiellt sätt hög och "jämlik" standard, kontra idéer om "livskvalitet", d.v.s. integration avsedd att minska individernas psykiska slitage. Kort sagt en allmän motsägelse under kapitalismen: planering på kort sikt, huvudsakligen betingad av profitabilitetsbetingelserna, och på lång sikt, ett allmänt reproduktionsproblem.
Denna allmänna motsägelse kan aldrig lösas p.g.a. att lösningsförsöken har sin givna gräns i den maktkonstellation som bär upp det kapitalistiska samhället: den borgerliga offentligheten där handlingsförutsättningen alltid är att "identifikationen av eller förbindelsen mellan privata och allmänna intressen får inte gå så långt att där ställs krav till borgaren som skulle innebära att han offrade sina privatintressen."[27]
För att sammanfatta: i den tyska idealismen framkommer att människorna nu är atomiserade, kvalitativt lika individer utrustade med ett förnuft som ej är determinerat av de i naturen härskande lagarna, människorna är fria men att denna frihet har sin gräns, den rättsliga sammanfogningen är en nödvändighet, och en subjektivitet som inte är i harmoni med de i samhället "allmänna lagarna" (d.v.s. kapitalrationaliteten) är inte förnuftig. Samtidigt är människan hänvisad att röra sig inom sina egna materialitetsramar, det abstrakta rummet och tiden som åskådningsformer. Att detta var historiskt frambragt påvisades därefter av den borgerliga filosofins mest radikala tänkare - Hegel. Hegel var precis som Kant idealist, en reflex av kapitalets abstrakthet, språkets och det abstrakta arbetets primat - som det Allmänna. Hegel visade hur denna Allmänhet var en HISTORISK process och hur denna hade att röra sig i det Särskilda[28]. Varför Hegel kom att tänka i dessa för borgerligheten radikala banor beror till stor del på hans kritiska inställning till det borgerliga samhällets atomiserande av människorna: hur Förnuftet stod i motsats till Traditionen. Han försökte därför formulera något som bevarade dessa element men på ett högre plan, d.v.s. motsägelsernas upphävande genom att Anden inte längre blev främmande för sig själv. Men denna rörelse mot det fullkomliga var endast en rörelse på det begreppsliga planet - eftersom det var begreppen som var. Hegels förtjänst var alltså inte hans idealism utan påvisandet att det i verkligheten fanns en kategoriell struktur - begreppen hade liv, det fanns existerande och verkande abstraktioner, något som en traditionell materialist, t.ex. Feuerbach inte kunde se, hos honom var sinnligheten det blotta registrerandet av något yttre, något materiellt och bakom denna sinnlighet fanns inget verksamt.
Krahl lyckas på några få rader fånga förhållandet mellan Kant, Hegel och Marx:
"Kant, vars transcendentalitetsbegreppet står på cirkulations- eller rättssfärens ståndpunkt, för vilken inbegreppet av borgerlig individualitet är personens enhet som det 'jag tänker', som måtte kunna ledsaga alla mina föreställningar, får förankra denna (borgerliga individ) - och därmed själva syntesens (Synthesis) verksamhet (Vorgang), som han uppfattar som icke-processuell, från vilken alla genetiska moment är utplånade - i ett 'hiatus irrationalis' (det irrationella djupet), i den mänskliga själens outgrundliga djup. Dessa outgrundliga djup i den mänskliga själen upplöser Hegel - åtminstone tendensiellt - i samhälleliga subjekt-objektförhållanden, eftersom personens enhet överhuvudtaget först utvecklas som den konkreta relationen mellan subjekt och objekt och inte som ett innan världen existerande subjekts formal-aprioriska relation till möjliga formella föremålsbetingelser. Slutligen dechiffrerar Marx dylika outgrundliga djup i den mänskliga själen som de privategendomsmässigt organiserade produktionsförhållandena, genom vilka den borgerliga identiteten utvecklar sig"[29].
Vi har nu kommit fram till några allmänna konstateranden angående vad som blir konsekvenserna för den subjektiva faktorn när kapitallogiken introducerades. Vi kan så titta på hur denna logik närmare formar människan för att hon ska ombesörja dess syfte.
Vi har hittills inte berört frågan om hur och varför kapitallogiken sätter sig igenom historiskt, vi har bara berört några allmänna kunskapsteoretiska problem som uppkommer i.o.m. detta.
Vi ska så till att börja med titta på en av förutsättningarna för att den materiella arbetsprocessen[30] även skall fungera som en värdeförmeringsprocess: ett proletariat som var dugligt att uppfylla de fordringar som värdeförmeringstvånget lade på den konkreta arbetsprocessen.
I den kapitalistiska konstitutionsfasen, den "ursprungliga ackumulationen", visar sig denna socialiseringsprocess' våldsamhet[31]. Vi kommer att se hur denna socialiseringsprocess har sina paralleller i de ovan skisserade filosofiska problemen: hur det kvalitativt sinnliga mister i betydelse i förhållande till det allmänt kvalitativt tomma.
Vi har sett hur människan hos Kant (som förnuftsväsen) och att detta gemensamma betonades (förnuft, moral) i motsats till det särskilda: sinnligheten (styrd av naturkausaliteten, "första natur"). Denna syn var inte bara ett legitimationsvapen i den dåtida borgerliga offentligheten i dess kamp mot de feodala intressena. Detta (de kvalitativt lika individerna) hade även sin direkta grund i den kapitalistiska bytesprocessen - ekvivalensprincipen, enligt vilken allting blir bytbart: en varas värde (även arbetskraften) bestäms av den samhälleligt genomsnittliga tid det tar att tillverka den (för arbetskraften: att hålla den vid liv). Den abstrakta, lineära tiden blev det mått som användes. Häri låg alltså den första möjligheten för kapitalet att röra sig i: något helt skilt från alla individer och ett mått för att mata sig självt. Med denna mätning, för att avgöra sin egen existens som kapital, är för att ha existens tvunget att röra sig i materien - det abstrakta rummet - eftersom innehållet är likgiltigt. Det som då ger liv åt dessa abstraktioner är den mänskliga aktivitet som blir föremål för mätningen, d.v.s. bytet, arbetet eller det abstrakta arbetet. De i fabrikerna sammanförda proletärernas konkreta arbete fick därför en annan överordnad sida: att enbart utföra arbete överhuvudtaget. Det är ju i denna sida som kapitalet får existens: att genom den sociala relationsform som det implicerar producera mervärde. Denna överordnade sida i produktionsprocessen ställer också krav på sin materiella grundval, det levande arbetet, att detta i sig skall utgöras av kvalitativt lika beståndsdelar som är utbytbara och flyttbara. D.v.s. det abstrakta arbetet ställer krav på de i produktionen verksamma subjekten. Man kan också formulera det sålunda: "likgiltigheten" ur kapitalets synvinkel gentemot det levande arbetet förutsätter i själva verket en historiskt sett stor anpassning till dess krav, tydligast manifesterat i den ursprungliga ackumulationen. "Likgiltigheten" gentemot de konkreta arbetena förutsätter en mångfald av särskildheter[32]. Denna "likgiltighet" blir så småningom genom den kapitalistiska socialiseringen också en egenskap hos proletariatet[33].
För att frambringa ett lönearbetande proletariat var det nödvändigt med en socialiseringsprocess, där proletariatet skulle bibringas de förutsättningar, som krävdes för att arbetsprocessen också skulle fungera inte blott som en värdeprocess utan som en värdeförmeringsprocess. Detta benämner Krovoza som "internaliseringen av det abstrakta arbetets normer". I korthet innebar detta:
- förändring av tidsmedvetandet, övergången från årstidernas rytm till klockans,
- de förändrade objektrelationerna, "fetischering",
- avsexualisering, kroppens tillvänjning till att vara i huvudsak ett arbetsinstrument[34].
Denna process var givetvis en våldsam process. Den makthavande borgarklassen, som materiella bärare av kapitalrationaliteten, såg till att denna process blev fullbordad genom diktatoriska åtgärder på fabrikerna och så småningom, i.o.m. allmänintressenas tillväxt, också i skolor. Kapitalrationaliteten har alltså att alltid gå denna väg, via de materiella bärarna, för att bli verkliggjord. Därför kan Krovozas resonemang att det abstrakta arbetet inte bara är en realabstraktion i det att det är en förmedlingskategori i kapitallogiken utan även p.g.a. att den har sin direkta motsvarighet i arbetarklassens erfarenheter av alienation i arbetsprocessen, te sig aningen summariskt. Hos Krovoza sker en direkt koppling mellan kapitallogiken och det fenomenologiska perspektivet: "(...) den reella abstraktionsprocessen hos arbetets konkreta former är en epokgörande händelse i den mänskliga sinnlighetens naturhistoria."[35] Vad detta analyssätt har som risk är att distinktionen mellan utsugning, som har mervärdet som resultat och således är ett moment i kapitallogiken, och förtryck, det materiella och interpersonella förhållande som till syvende og sidst garanterar kapitallogikens fortlevande, går förlorad. Tillsammans utgör utsugning och förtryck den kapitalistiska historiens dialektiska enhet, men kapitallogiken som inte har materiell existens måste leva genom att dess materiella bärare verkliggör dess abstrakta logik, och häri är förtrycket en oundgänglig beståndsdel.
Å ena sidan är alltså utsugning och förtryck två icke-identiska kategorier. Å andra sidan utgör de en dialektisk enhet och två separata "diskurser" är det inte frågan om[36]. Däremot kan flera element i förtryckarapparaten till formen ha en viss egenlogik och enbart som medel brukas till att säkra en fortsatt utsugning. Detta gäller t.ex. armén och polisen, som i sina former har förkapitalistiska kännetecken, och kan skenbart tyckas att ha sin egen diskurs. Negt/Kluge förklarar detta på följande sätt: "(...) samtidigt fick borgerskapet det klart för sig att den fredliga varuproduktionen och bytessamhället behövde ett myndigt beskyddande av den privata rättsordningen. P.g.a. sin ambivalens kunde därför de borgerliga intressena, trots att de var emot förkapitalistiska former för våldsmonopol, sätta sig igenom entydigt. Även där det fanns möjlighet till det, blev de förborgerliga våldsinstrumenten upprätthållna. De borgerliga intressena försöker att sätta in dessa krafter, särskilt armé, polis, provokatörsystem, censur, i ett begränsat omfång och instrumentellt. Men sådana krafter lever efter egna, delvis icke-kapitalistiska, normsystem. Detta är den viktigaste bestämningen av den borgerliga staten: att den innehållsmässigt bara framställer ekon av produktionsintressena, men i sina former besitter en särskild egen substans - de verkställande organens egenliv."[37]
Vi kommer nu att gå in på en av anledningarna till att en del har uppfattat förtrycket och maktutövningen som en separat diskurs: hur reproduktionen av kapitallogiken frambringar materiella problem och hur dessa löses materiellt. Således kommer det att visas att flera moment i den för människorna direkt märkbara utvecklingen har sin yttersta grund i den nödvändiga reproduktionen av kapitalförhållandet.
Vi har ovan sett att det inte råder något identitetsförhållande mellan utsugning och förtryck. Inte heller i den av kapitalismen konstituerade individen är kapitallogikens genomslag restlöst. Tvärtom förutsatte kapitalismen en uppdelning av de mänskliga livssektorerna. Dessa konstitutiva drag hos kapitalismen kan vi för enkelhetens skull sammanfatta i begreppet "avgränsning". I.o.m. kapitalismens historiska förlopp sker ytterligare uppdelningar, jag försöker sammanfatta dessa i begreppet "rekonstruktion av grundstrukturen". En avgränsning som vi redan har varit inne på är konstitutionen av en uppfattning av de i samhället verkande subjekten som individer. Den i kapitallogiken innefattade likgiltigheten gentemot de kvalitativt olika individerna, t.ex. olika klasstillhörigheter och perceptionsstrukturer, framträder i den borgerliga rättsuppfattningen. Den borgerliga jag-individen i form av den abstrakte medborgaren tillerkänns bara en egenskap: att vara fri. Detta är inte blott ett legitimationsvapen för att dölja att produktionsagenterna är uppdelade i klasser utan även ett "realt sken". D.v.s. i den kapitalistiska historien sker utvecklingen genom produktionen, där individerna personifierar de ekonomiska kategorierna och därmed står i ett klassförhållande, men i den invariabla kapitallogiken existerar inte någon särbehandling gentemot de olika individerna. I värdelagen förutsattes alltings likhet (att vara produkter av mänskligt arbete) och utbytbarhet. Således är det befogat, att när uppfattningen om de kvalitativt lika individerna framträder på samhällets yta, att tala om en realabstraktion.
En annan, mer materiellt märkbar, avgränsning som uppkommer i.o.m. kapitalismen är uppdelningen av dagarna i arbetstid och fritid, där fritiden blir en negativ bestämning: den mängd icke-arbetstid som är nödvändig för att hålla arbetskraften vid liv. Inte ens i den ursprungliga ackumulationen arbetade proletärerna 24 timmar om dygnet, låt vara att det inte var mycket mindre. Denna avgränsning är alltså något konstitutivt för kapitalismen. Två helt skilda livssfärer bildades härigenom: privatsfär-yrkessfär som har sin motsvarighet i boendet, d.v.s. åtskillnaden arbetsplats-hem.
Arbetsfördelningen var en annan förutsättning för kapitalismens genombrott. Denna förstärkte också en uppdelning och polarisering i producent-konsument på livets alla områden. På arbetsplatsen ställdes allt mindre krav på arbetarens hantverksskicklighet och hemmet blev allt mer en plats för konsumtion.
Dessa avgränsningar och uppdelningar tycks alltså vara konstituerande fakta för att det ska kunna bli ett fungerande kapitalistiskt produktionssätt överhuvudtaget. Precis som de materiella bärarna av kapitalrationaliteten, borgarklassen, från början förstod att arbetarna i alla fall behövde sömn, så framkom det så småningom att de långa arbetsdagarna och den låga debutåldern för arbetskraften hotade reproduktionen av och hälsan hos arbetarklassen. Detta framkom inte via det direkta medvetandet hos kapitalrationalitetens materiella bärare utan tog sig andra, längre och mindre direkta vägar. Detta framfördes via protester i de sociala rörelser som förekom och resulterade i åtgärder när det kom upp i den offentliga debatten. Denna framvuxna borgerliga offentlighet utmärkte sig nämligen med att utestänga de privata intressena och först när ett intresse fått allmänhetsstatus blir det en del av offentligheten. Således var det som förekom på fabriksgolven och i hemmen en privat angelägenhet. Denna form för offentlighet som "(...) baserar sig på denna motsägelse - att den avgränsar substansiella livsintressen, samtidigt som den gör krav på att representera det hela."[38] är alltså en reflex av det materiella intresse, som bär upp kapitallogiken: profitintressets upprätthållande genom det privata tillägnandet[39].
Avgränsningarna var således inte enbart konstitutiva utan frambragdes genom problemformulerandet, vilket, om det ledde till ytterligare avgränsningar, ledde till en viss rekonstruktion av grundstrukturen. D.v.s. vissa av människans olika behov framstod som nödvändiga att tillfredsställa för att säkra en fortsatt kapitalackumulation. Innan vi går vidare kan vi ta ett konkret exempel på detta: uppkomsten av kategorin "barndom"[40].
Denna blev ett begrepp först när man uppfattade barndomens särskilda materialitetsstatus i förhållande till de villkor som gällde för lönearbetet. Barnarbetet var ju allmänt förekommande under kapitalismens inledningsfas och det var först efter omfattande sociala rörelser och formulerandet av barnens särskildhet i den borgerliga offentligheten genom indignerade liberala politiker som det sattes ett stopp för barnarbetet. Barnen tillerkändes därefter egna umgängesformer och rättsförhållanden. Barn betraktas härmed som "ofärdiga" och således också som inte ännu "normala" individer. "Normalitet" sätts som lika med arbetsförmåga. Barnens bortdragande från produktionen blev också möjlig genom mekaniseringen som frigjorde arbetskraft, problemets lösning måste således också ha en ekonomisk möjlighet som förutsättning.
I detta exempel kan vi utläsa något allmänt om reproduktionen av arbetarklassen och därmed kapitalet: kapitalets totaliseringstendens genom dess likgiltighet gentemot det särskilda innebär en tendens att ödelägga den materiella grundvalen för produktionen. För kapitalets fortsatta existens spelar därför problemformulerandet en viktig roll. Gången för detta kan schematiskt beskrivas som: faktumupplevelse-aktion-behandling-forskning-åtgärd-nytt faktum[41]. Tidsmässigt betraktat sträcker sig denna cykel över en lång period och vid tiden för det nya faktumet har kanske redan en viss anpassning till det gamla faktumet skett. Redan här kan vi se ett moment av en "osamtidighet", d.v.s. ett visst beteende framträder som föråldrat i förhållande till nya krav i linje med kapitalrationaliteten. Vi återkommer till detta.
Denna problemcykel, vars rot återfinnes i produktionsprocessen löses inte i denna produktionsprocess p.g.a. dess icke-offentliga karaktär, utan sker i den politiska offentligheten. Genom lagstiftningen[42] revideras och inskränks kapitalets tendens till totalisering av människornas liv. Detta faktum har gett spelrum för uppkomsten av diverse teorier där viljan får primat över de kapitalistiska lagbundenheterna. Vad dessa teorier då glömmer bort är att vad som ter sig som en viljemässig inskränkning av kapitalrationaliteten i själva verket har sin grund i intresset att garantera denna rationalitets fortsatta existens.
Dessa åtgärder via lagstiftningen leder samtidigt till en förhöjd press på produktionen. Alltså: genom det stegrade utsugningstvånget via de för detta nödvändiga repressiva åtgärderna finns en förutsättning för ännu fler problem. Denna motsägelse är olöslig under kapitalistiska produktionsförhållanden.
"Barndom", "socialisation" är naturligtvis inte de enda, på detta sätt framvuxna begreppen. I själva verket har ett flertal begrepp, som idag har naturstatus, just vuxit fram på detta sätt. Tänk bara på "livskvalitet", "familjeterapi", "asocialitet", etc. Ja dagligen lanseras nya begrepp som kan tyckas att ha sin upprinnelse i en ökande kunskap om människan och hennes liv. I själva verket har dessa sin grund i dels produktionsprocessens profitproblem och dels i de i denna uppkomna subjektiva problemen. Ett exempel från dagens Sverige: "friskvård" börjar allt mer betonas som ett angeläget problem. Man hoppas att en ökad "friskvård" ska minska de betydande kostnaderna för sjukvården. Mänskliga problem måste framträda som ekonomiska problem för att åtgärdas.
Vi har hittills diskuterat den ekonomiskt-materiella reproduktionen av kapitalismen. Den politiskt-ideologiska reproduktionen av detta produktionssätt kan sammanfattas i integrationsproblemet. D.v.s. p.g.a. det kapitalistiska produktionssättets klasskaraktär blir det nödvändigt med mekanismer som döljer detta faktum för att förhindra en våldsam urladdning som eventuellt skulle betyda slutet för kapitalismen.
Först några ytterligare ord om förhållandet mellan de i kapitallogiken inneboende kategorierna och de materiella bärarna av dessa.
Borgarklassen hade att ombesörja att den rationalitet de var agenter för lade under sig samhället. Detta skedde i kamp med feodaladeln. I denna historiska brytningsperiod uppkom kunskapsteorin som en kritisk teori (se ovan). Förnuftet blev borgarklassens främsta legitimationsvapen: man ville ett förnuftigt samhälle, man ingick förnuftsäktenskap m.m. I denna period uppkom så den borgerliga offentligheten som ett forum för utbyte av gemensamma intressen. Som en följd av de intressen man hade, det privata tillägnandet av mervärdet, utgränsades de områden som inte hade allmänhetskaraktär. I den borgerliga offentligheten konstituerades så vad Peter Brückner kallar en socialkaraktär: ett historiskt betingat mönster för hur man ska leva och agera. Under kapitalismens konstitutionsfas innefattade denna det förnuftiga och stela uppträdandet, den asketiska livsstilen, förnuftsäktenskap, m.m. Under denna period uppstod proletariatet som klass. Denna klass blev värdelogikens slutgiltiga förutsättning för att kunna förmera sig. P.g.a. de miserabla villkoren för proletariatet blev den sociala integrationen en prekär angelägenhet. Det första steget i integrationen av lönearbetarna var vad vi ovan kallade internaliseringen av det abstrakta arbetets normer. För att utsugningen skulle kunna upprätthållas var det nödvändigt med en hård repression. På fabrikerna upprätthölls således en sträng disciplin och i.o.m. barnens lösgörande från produktionen uppstod kategorin barndom. Denna kategori fick då en dubbel bestämning: dels att skona barnen från lönearbetet men även att förbereda barnen för vad som komma skulle. Skolorna växte fram som ett viktigt socialiserings- och integrationsinstrument. Även arbetarrörelsens handlande och reella handlingsmöjligheter bidrog till att integrera arbetarklassen i samhället.
Enligt Brückner inympades det "borgerliga omdömet" i proletariatets delvis genom lagstiftning, socialiseringsinstanser, men främst genom arbetarrörelsens agerande och de reella handlingsmöjligheterna. Genom den nödvändiga existenskampen som lönearbetare blev det nödvändigt med sparsamhet, renlighet och kamp mot alkoholismen, en nödvändig avgränsning mot det framväxande trasproletariatet, som inte ens dög som industriell reservarmé. Nya avgränsningskategorier hade alltså vuxit fram: "kriminella", "galna" etc. Detta motsvarar en ny epok i arbetarrörelsens historia: det postmaskinstormeriiska[43] accepterandet av det abstrakta arbetets normer och det relativa mervärdets period. "Upplysning" blev skilt från "politik" och en fragmentering av den samlade emancipationskampen ägde rum: "(...) intresserade sig en arbetare som fackföreningsmedlem inte för politiska förändringar, som partisocialist inte för ekonomiska förändringar och som föreningsmedlem endast för sin 'privata' emancipation."[44]
Denna fas i arbetarrörelsens utveckling beskrivs av Negt/Kluge i termer av proletär offentlighet:
"Detta historiska stadium av proletär offentlighet som arbetarklassens nödvärnsorganisation, i vilka individernas proletära egenskaper sammanfattas till en förtingsligad proletär karaktär, har sin huvudfunktion i att den beskyddat individerna mot direkt inflytande från borgerliga intressen och ideologier. Lika så starka som dessa organisationer förtonar sig gentemot den klassiska borgerliga offentligheten, lika så svaga är de när de ska hålla sin defensiva linje gentemot en fascistisk massrörelse eller en kapitalistisk produktion som är i stånd att organisera breda delar av de proletära livssammanhangen"[45].
Det sägs alltså här att grunden till en autonom arbetarrörelse hade lagts. Men denna organiserade inte de av den kapitalistiska strukturen avgränsade livsområdena. Nej, genom sin spegelbild av den borgerliga offentligheten blev det fritt fram för fascistiska rörelser och kapitalistiska produktionsintressena att organisera dessa livsområden. Vi kan tänka på fantasi, privatliv, utopiska perspektiv. Detta lade också grunden till en löpande assimilation till det borgerliga samhället påbjudna möjligheterna. Brückner anför med ett pessimistiskt tonfall Willhelm Reich: "(...) det småborgerliga sovrummet som proletären skaffar sig, att förtrycket av kvinnan, den fina söndagskostymen och tusentals andra småsaker vid en stadig inverkan utan jämförelse skulle ha haft ett större kontrarevolutionärt inflytande än vad tusentals församlingstal och flygblad skulle kunna gottgöra igen."[46]
Integrationens resultat - handlingsmönster, prioriteringar och normbildning - framstår emellertid som föråldrade efter ett tag. Kapitalismens utvecklingslogik ställer ständigt nya krav på människorna: "(...) med utvecklingen av produktionssättet rivs traditionella, invanda beteendemönster förvisso upp med roten, men det konstitueras inte utifrån en harmonisk kapitalistisk samtidighet nya och hållbara normer för mänskligt och socialt beteende."[47] "Osamtidighet", eller som Brückner kallar det: "tendensiell anomi", blir alltså konstitutiv för den upplevda utvecklingen under kapitalismen. Grunden för "generationsmotsättningar" och "modernt/omodernt" är därmed lagd. Redan i det lineära tidsbegreppet ligger möjligheten för en "osamtidighet": något kan framstå som "föråldrat", vilket är omöjligt om man har en cyklisk tidsuppfattning.
"Osamtidighet" är i själva verket ett stort problem, det blir speciellt uppmärksammat när barnens socialisation diskuteras. Vi återkommer därför till detta i avsnittet om kapitalistisk socialisering.
Efter denna korta rekapitulation över arbetarklassens integration i det kapitalistiska samhället ska vi så gå in på några av de blockeringsmekanismer som är specifika för senkapitalismen.
Under kapitalismen kan vi inte ta verkligheten såsom den omedelbart ter sig för given. Detta inte enbart p.g.a. att de sociala relationerna är förtingsligade och för det omedelbara iakttagandet osynliga. Även livet i övrigt är blockerat och uppsplittrat, som vi delvis redan varit inne på.
Negt/Kluge, och innan dem Habermas, har försökt formulera en samlande beteckning på det borgerliga samhällets kunskapshorisont och blockeringssammanhang i begreppet "borgerlig offentlighet". Denna offentlighetsform försvårar då bl.a. ett klassmedvetande, ett medvetande om de egna möjligheterna och de allsidiga sammanhangen, och frammanar i sig en bild av den enskilde, frie, och jämlike individen. Inte bara som en konsekvens av de fetischerade utbytesformerna i produktions- och cirkulationsprocessen manas en dylik bild fram. Även de konstitutiva och reproduktiva avgränsningarna av livssammanhangen (arbete/fritid etc.), lagarna, det "internaliserade tvånget" (Krovoza), reklam, marknad m.m. bidrar till detta och kan göra det relativt ostört så länge inte en motoffentlighet, som kan foga samman spillrorna, etableras.
I den borgerliga offentligheten framträder "nationen" som sammanfattning av de olika individerna. Just nationalismen är ju den enda möjliga sammanfattningen för den inbördes uppsplittrade borgarklassen - den framträder inte för sig själv som klass utan uppfattar sig som en del av nationen. Nationalismen utgör en ideologisk mobiliseringsbas för de borgerliga klassintressena - vid fascistiska omvälvningar talas det ju inte om borgarklassens väl utan om nationens och folkets väl.
Nationalismen är således en abstraktion som bortser från de i klasser uppdelade individerna och en konsekvens av kapitalismens organisationssätt av den mänskliga verkligheten. Sammanfogningen här är alltså en sammanfogning på ett abstrakt plan och i linje härmed blir individernas produktionsprestationer sammanfattade i ett abstrakt arbetsbegrepp[48] som till syvende og sidst innebär ett glorifierande av det andliga arbetet. Krahl beskriver detta moment hos Hegel:
"Hegel förvandlar den konkreta historien till logik; begripen historia är upphävd historia. Den är historia som har blivit till tänkandets rena rörelse, så att i tänkandets början, står det, som framkommer i slutet, nämligen det Absoluta."[49]
Ett annat konstitutivt faktum för kapitalismen är den skarpa åtskillnaden mellan arbetstid och fritid:
Under fritiden är idag den enda egentligen i systemet innefattade påbjudna praxis konsumtionen. I konsumtionen uppträder individen för sig själv just som en fri och väljande individ. I en tid av ökad fritid och ökande varuanhopning frammanas också i marknadsföring och produktionsoffentlighet en bild av den frie, enskilde konsumenten. Och just fritiden utgör ju ett sorts "samhälleligt vakuum" och ett problemområde för individen, ty fritidsproblemen uppkommer först när fritiden blir en enskild angelägenhet för individen, alla sociala kontakter måste etableras av honom själv, en social gemenskap är inte någonting självklart. Varför villabyggandet utgör en växande verksamhet ska vi inte gå in på här, men vad frammanas i denna sociala arkitektur om inte en förstärkt föreställning om atomernas oavhängighet? Detta står alltså i motsättning till den erfarenhet som görs av arbetarna i produktionsprocessen, där en erfarenhet av att det är det levande arbetet som är rikedomens bas och förutsättning i alla fall är möjlig och även sannolik vid t.ex. strejker och i kristider. Alltså en erfarenhet av att samhället består av klasser som står mot föreställningen av de oberoende, kvalitativt lika individerna.
Klassmedvetandet görs givetvis inte mer sannolikt i ett samhälle - det senkapitalistiska - med en ökande byråkrati som sitter och åtgärdar de i offentlighetens ljus frambragda problemen[50].
Som resultat av detta får vi en mängd nya yrkesgrupper av allahanda slag: familjeterapeuter, förskollärare, dramapedagoger, fritidspedagoger, etc. etc. Dessa utgör förvisso inga produktiva yrkesgrupper, tvärtom får de sin utkomst ur de offentliga utgifterna som till syvende og sidst tas från mervärdemassan och som förstärker de ekonomiska kristendenserna, men de bidrar ändå i alla fall indirekt till produktionen genom sin reproduktiva roll: att försöka lösa de mänskliga kriserna. Just genom att verka på detta plan (på lång sikt), precis som forskning och politisk-statlig planering får de ett sken av "relativ autonomi"[51]. Denna relativa autonomi bidrar också till att fortsätta att ge kapitalismen dess humanitära sken.
I politiken erbjudes olika alternativ som i olika grad svarar till den spänning som finns mellan klassmedvetandet och individualismen:
Kapitalets främsta legitimationsvapen är just föreställningen om de kvalitativt lika individerna. Kapitalfraktionernas främsta representanter - de borgerliga partierna - vill inte urholka denna legitimation[52]. Man har som politiska representanter att ombesörja att en legitimation sker av det som på kort sikt är det mest profitabla för kapitalfraktionerna.
Socialdemokratin däremot ser inte, i sin egenskap av arbetarparti, i första hand till detta legitimationsintresse. Man ser mer till dels arbetarklassens materiella säkerhet under kapitalismen - att säkra den fortsatta existensen som lönearbetare och att göra denna så dräglig som möjligt och att utjämna skillnader mellan olika inkomstgrupper. Man ser dels mer än borgarna hur arbetarklassen hotas på olika sätt (psykiska, fysiska och sociala problem) och blir därför tvungna att på olika sätt motverka den rena kapitalrationaliteten som borgarna står för och genom ökad byråkrati och lagstiftning motverka dessa problem. Genom detta erkännande - att den kapitalistiska verkligheten inte är problemfri - erkänner man halvt om halvt att människor i olika sociala grupper är kvalitativt olika, dock utan att komma så långt som till att erkänna att det levande arbetet är rikedomens källa. I alla fall inte omsätta tendenser till ett sådant erkännande i praktiken. Man har dock inte insett att kampen för jämlikare konsumtion och resultaten av denna har befrämjat en uppsplittrad syn på tillvaron hos arbetarklassen genom att speciellt under fritiden har många tillfällen till kommunikation försvunnit.
För att spetsformulera denna utveckling: Vad ska man göra på fritiden? Man kan se på TV, som inskränkte den muntliga traditionen och samtalet inom familjen. Man kan se på tvättmaskinen, som bröt samtalet med grannen i tvättstugan. Man kan gå och handla i stormarknaden, som bröt kontakten med affärsmannen. Man kan gå och sätta sig i den egna bastun och slippa att träffa personer utanför familjen. Ja kort sagt konsumtionsideologin har urholkat många möjligheter till kontakt och gemenskap, det mänskliga beteendet tenderar att reduceras till konsumtion - profitintresset i människornas vardag. Denna tendensiella atomisering och isolering blir också en bas för uppkomsten av nya problem, socialarbetare och "fritidsexperter" får en anledning till att satsa mer och mer på "uppsökande verksamhet"
Klassamhället reduceras vidare till en fråga om fördelning - t.ex. varför ska vi behöva gå till allmänna bastuar när överklassen har egna?
Denna konsumtionsideologi artikulerar också, tillsammans med kapitalfraktionernas problem med sjukfrånvaro m.m., behovet av allt det som den allsmäktiga "socialstyrelsen" framhåller i sin utåtriktade verksamhet: man bör leva på en viss kost, inte dricka, inte röka m.m. Att Sverige sedan länge är tråkighetens högborg bekommer givetvis inte denna verksamhet, som är en del av den ökande ekonomiseringen av vårt vardagsliv: olika argument för eventuella förändringar tar allt mer form av cost-benefitkalkyler[53].
Dessa problem har alltså sin yttersta grund i den för kapitalet nödvändiga utvecklingen och dess värdeförmeringstvång. Att genomskåda detta är inte något självklart främst då p.g.a. att under fritiden[54], som skulle kunna utnyttjas för politiskt erfarenhetsutbyte, blockeras denna möjlighet av den av kapitalrationaliteten satta dominerande levnadsformen:
"Den arbetsfria tiden struktureras likväl inte genom en autonom offentlighet men genom den moderna småfamiljens terrorsammanhang (...) I den grad emancipatorisk erfarenhet uppstår under dessa förutsättningar blir den strax förbrukad igen."[55]
I familjen sker alltså den blotta reproduktionen, och fritiden genomsyras av nödvändiga göromål, konsumtion och produktionsoffentligheternas exploatering. Denna till synes autonoma sfär är en del i den allmänna kapitalistiska avgränsningen och uppsplittringen. Brückner, som ser pessimistiskt på denna utveckling säger:
"Den mycket definitiva åtskillnaden hos individerna mellan på ena sidan familjen och privatsfären och arbete och offentlighet på den andra gör att systemet med alla de allsidiga avhängigheterna framträder som ogenomskådligt och oangripligt."[56]
Alla dessa blockeringars förekomst kan givetvis leda till en mycket mörk syn på utvecklingen om man inte tar fasta på dess dubbelsidighet.
Det hittills framställda har förhoppningsvis visat att grunden för en teori om den subjektiva faktorn under kapitalismen bör förankras i det för kapitalismen mest grundläggande: den verkliggjorda värdeabstraktionen. Att den är verkliggjord avspeglas då i det sätt, på vilket individerna sätts i relation till varandra och hur genomsnittet sammanfattas i den abstrakte medborgaren med både privat- och allmänintressen, eller för att tala med Negt/Kluges terminologi: den borgerliga offentlighetens erfarenhetshorisont.
Det har också visats att kapitalet i sin reella rörelse har homogenisering, uppsplittring och avgränsning som fundamentala tendenser, och hur dessa tendenser, när de framträder, blir föremål för problemformulerande för att möjliggöra systemets reproduktion. Men dessa problem formulerades i den politiska offentligheten och inte i det sammanhang, där de har sin yttersta upprinnelse: i den ekonomiska strukturen. D.v.s. p.g.a. den politiskt-statliga sfärens sken av autonomi och viljemässighetspåverkbarhet. Reproduktionen spaltar därför upp tillvaron ytterligare i olika delområden. Allt mer specialiserade yrkesområden är en framträdelseform för detta.
På vilka villkor sker då socialiseringen av de kommande produktionsagenterna?
Det yttersta villkoret för all samhällelig reproduktion är ju att det föds nya varelser. Under kapitalismen har det visat sig att detta faktum inte är tillräckligt: genom den allsidiga avhängigheten blir även frambringandet av ny arbetskraft ett problem. Det första steget var, som visats, friställandet av de arbetande barnen och uppkomsten av "barndom" som reellt begrepp[57] Men samtidigt fick barndomen, förutom att vara undantagen från lönearbetets direkta vardag, en nödvändig karaktär av förberedelse för lönearbetet.
P.g.a. de stora förändringar som kapitalismen genomgått under sin historia, vilka bestämmer lönearbetarens vardag, förändrades också kraven på vad denna förberedelse ska förmedla, ett problem som förstärkes av barnuppfostrans privata karaktär. Vidare: i en tid av snabba teknologiska förändringar kommer de samhälleliga förväntningarna på den nya individen i ett osamtidighetsförhållande till de normer o.s.v. som föräldrarna är kapabla att förmedla. I dagens verklighet har Rita Liljeström fångat en aspekt av denna "osamtidighet" eller "anomi" beträffande barnuppfostran: "(...) det stora flertalet av föräldrar som nu fostrar den nya generationen stockholmare har själva fått sina lärdomar om hur livet skall levas i en annorlunda social miljö än den de nu försöker anpassa sig till."[58]
Dock är det inte tillräckligt att reducera fenomenet "osamtidighet till en orsak av ett annat fenomen: urbaniseringen. Redan "internaliserandet av det abstrakta arbetets normer" innebar ju ett nedbrytande av ett icke-samtidigt levnadssätt. Vidare karakteriseras flera av de uppsplittrade livssektorerna idag av diametralt motsatta normer: sparsamhet på arbetet och konsumtion på fritiden, och vad som ses som nödvändigt för barndomen: spontanitet och lek blir bannlyst i yrkeslivet.
När man undersöker kapitalistisk socialisering bör man även beakta faran för att reducera alla handlingsnormer och attityder till att vara en orsak av socialisering enbart genom de olika socialiseringsagenturerna, den rent tekniskt-civilisatoriska utvecklingen spelar också in. T.ex. förklaras handlingsmönstret "självkontroll" ibland med att bara vara en effekt av det borgerliga omdömets genomsättande. Vad man då glömmer bort är att "den psykiska apparaten inställer sig i väsentlig grad på de funktioner, krav och förväntningar, som de dagliga konkreta situationerna ställer"[59]. Alltså bl.a. nödvändigheten av en större uppmärksamhet och koncentration i trafiken, produktionen m.m.
I den idag viktigaste socialiseringsagenturen - skolan - finns vidare tendenser att förberedelsesidan i barndomen får en allt mer dominerande karaktär, något som kan leda till att ett "emancipatoriskt minimum" kommer att underskridas. Redan idag kan tecken ses på detta[60]. "Tonårsproblem" o.d. visar idag en allt mer olöslig problematik: åtgärder som vidtas för att lösa sådan problem visar sig redan på förhand vara dömda till att misslyckas: detta är fullt begripligt när ungdomen idag i stort utmärkes av bara två alternativ: resignation eller destruktion eller möjligen konsumtion som ju idag rent allmänt utgör den enda makt man har: över sina kronor. Allt detta tillsammans med den ständiga omstruktureringen av den befintliga arbetskraften konstituerar fenomenen "osamtidighet" och blockering av livssammanhangen. Vi stannar upp litet här för att se hur Rita Liljeström formulerar problemen utifrån empiriska iakttagelser:
"Tidigare visste man vad som hände med människorna i ens omgivning - nu är de anonyma. (...) Det var friare förut. Stadens hårt bundna tidsschema kräver strängare planering."[61]
"Denna anonymitet och likgiltighet riskerar att ge barn en känsla av skyddslöshet och isolering så snart de befinner sig utanför den egna lägenheten utan föräldrarna. Barnets sociala erfarenhet blir en säregen kombination av anonymitet och intimitet, likgiltighet och privatisering."[62]
Här antydes också något - att genom revolutionerandet av den yttre miljön förändras också de yttre ramarna för medvetande och interaktion, även de vuxna blir utsatta för en ständig socialisering. Vi tittar därför lite närmare på de nya bostadsområdena: här manifesteras den abstrakta, innehållslösa tiden på flera sätt. "Är allt i omgivningen nytt förmedlas snarare upplevelsen att tiden står stilla."[63] Husen är idag industriprodukter i lika hög grad som allting annat. Här är det gamla hantverket utdött, färdiga massproducerade delar fogas samman. I de nya husen är alla synliga spår av mänskligt hantverk osynliga, de intetsägande husfasaderna tycks tomma och innehållslösa: de har ingen historia att berätta. Detta kan i sig passa in i det övriga mönstret med ökande konsumtion, prydande av hemmen med massvis av prylar, souvenirer, hundar, krukväxter, alltså som kompensation för bostadsområdenas historielöshet, anonymitet och sterilitet. Den inre miljön visar också upp en dubbelhet. Samtidigt som den har den beskrivna kompensatoriska effekten, fylls hem av samma Ikea-soffor m.m. Massproduktionen speglar sig således inte bara i husfasaderna utan också i bostaden.
Flera av dessa fenomen fördelar sig dock olika i de olika klasserna. För överklassen kan t.ex. storstadsmiljön innebära en behaglig anonymitet, medan för arbetarklassen kan den upplevas som en påtvungen social isolering, att en geografisk förflyttning inte upplevs lika genomgripande för en person från borgarklassen som en från arbetarklassen. Detta ter sig mer begripligt om man uppmärksammar de dominerande klasspecifika kunskapsformerna, som innebär att en arbetare har ett större moment av omedelbar erfarenhet, som gör att han upplever den konkret-sinnliga omgivningen på ett mer påtagligt sätt än en borgare med mer av medelbar erfarenhet, d.v.s. livet är mer uppknutet kring abstrakta resonemang[64]. Detta då som ett resultat av klasspecifika socialiseringsformer och respektive yrkesroll.
Vi har hittills sett på hur det kapitalistiska samhället är konstituerat och hur en för detta adekvat offentlighet ser ut.
Vi ska så ta upp några aspekter på den proletära offentligheten som är den borgerliga offentlighetens motsats i det att den försöker att åstadkomma det som är omöjligt innanför den borgerliga offentlighetens ramar och alla dess implikationer som har försökt framställas här. I en proletär offentlighet kan också en marxistisk subjektteori bli praktiskt sann för första gången.
Den till synes uppsplittrade verkligheten visar att det finns ett behov av en sammanknytande kraft för att möjliggöra en omvälvande praxis. Det är alltså långt ifrån enbart ett intellektuellt önskemål.
Denna kraft kan då inte utelämna viktiga livsområden till att organiseras av kapitalistiska profitintressen. Idag visas detta inte minst av att fenomenet osamtidighet blir en källa till profitrealiserande. Jag tänker bl.a. på marknadsföringen av hela livsstilar, ofta med ett nostalgiskt 50-talssken. Avyttrandet av egna möjligheter att producera sina egna livsbetingelser finner tydligen ett surrogat i den enda makt man idag erbjuds: att spendera sina kronor och ören.
Att stanna upp här vore dock att förfalla till ren pessimism, att bara betona de repressiva dragen i utvecklingen. Dubbelsidigheten kan man i stället lägga märke till om man betänker att önskan om ett "annorlunda liv" idag växer sig allt starkare hos olika människor. Även tendenser till ett brott med "konjunkturmedvetandet", d.v.s. kapitalets behovsreglering, kan iakttagas. Påståendet att "vi måste ha det lite sämre nu för att kunna få det bättre sen" verkar att allt mer betraktas med skepsis.
Samtidigt ställs det med tendensen till uppsplittring högre krav på en motoffentlighet. För att förändra situationen går det inte att isolera kampen till ett delområde. En kamp inom ett speciellt område blir lätt en kamp mot ett annat angeläget intresse. T.ex. stöter en kamp mot privatbilismen på patrull eftersom bilen upplevs och fungerar som en av de få "friheterna". Denna kamp kan först bli meningsfull om man samtidigt kämpar för bättre närmiljö, jobb på hemorten etc.
Likaså är angreppen på "skräpkultur" och kommersiell nöjesindustri föga verkningsfulla så länge man inte själva lyckas att organisera de behov som detta fyller i en egen social praxis.
Härmed framstår "proletär offentlighet" som det enda begrepp som försöker att fånga in det behov som verkligheten ställer för att möjliggöra en förändring.
"I motsättning till borgarklassen, vilkens tillhörande individers intressen organiseras och sättes igenom omväxlande privat och offentligt, kan arbetarnas icke-realiserade intressen bara organiseras, om de ingår i ett livssammanhang, d.v.s. en för dem specifik offentlighet. Först när de organiseras i proletär offentlighet, utvecklar de sig överhuvudtaget som intressen och föreligger inte enbart som möjligheter."[65]
Vi startade med en målsättning att bidraga till en marxistisk subjektteori som inte reduceras till antingen en positiv antropologi eller en teknisk rationalism.
Vi måste istället betrakta kapitalismen som en enhet av repression (av sinnligheten) och civilisatorik (det från naturen lösgjorda och överindividuella förnuftet). Jag försökte att beskriva denna enhets mest grundläggande form i diskussionen kring förhållandet mellan begrepp och materia.
Materian, den mänskliga faktorn, är och förblir start och slutpunkt för all produktion. Detta speglas i kapitalismens historia: nödvändigheten av vad som kallades en rekonstruktion av grundstrukturen. Denna förklarades genom att problem uppstår, uppfattas, begreppsliggörs och p.g.a. detta begreppsliggörande åtgärdas. En mängd nya icke-produktiva yrkesgrupper har härmed uppstått.
En annan konsekvens av icke-identiteten mellan ekonomiska kategorier och dess levande grundval har varit att barndomen uppstått som relativt skyddad och autonom livssfär.
Under kapitalismen har produktionen fått en icke-tingslig, begreppslig, men likväl real, överbestämning: produktion av mervärde. Detta syftes uppfyllande kan inte bestämmas utifrån materialiteten, det är ett abstrakt mått. Produktionen bestäms således inte utifrån några medvetet mänskliga mål eller behov utan utifrån något annat, till enskilda individer icke-reducerbart mål.
Därför har det blivit nödvändigt med en historisk socialisering av människan för att hon ska kunna förmedla detta mål, t.ex. ett internaliserande av det abstrakta arbetets normer hos proletariatet.
Etablerandet av det kapitalistiska produktionssättet medförde också en radikalt ny syn på förhållandet människa-natur och människa-människa. Hos Kant försöktes den nya sociala situationen att tolkas utifrån en uppfattning av människan som handlande subjekt. Vad som var historiskt frambragt genom en lång process tolkades och legitimerades utifrån människan såsom väljande och fri individ. De för människan märkbara historiska resultaten av denna process förankrades i en mänsklig självförverkligande process. Vad som sägs i den tyska idealismen blir en borgerlig kritik och sedermera legitimation. Man ser till produktivkrafternas emancipativa karaktär medan produktionsförhållandenas repressiva karaktär föreligger som en tyst förutsättning, som åskådningsform.
Kapitalismens progressiva drag har alltså repressiva förtecken. - Progressiviteten, d.v.s. produktivkraftutvecklingen, föreligger alltså aldrig rent, den är hela tiden präglad och formbestämd genom det repressiva, d.v.s. de omedvetet reproducerade sociala relationerna.
De repressiva dragen har jag så försökt att framställa: atomisering, uppsplittring, omedvetenhet om de egna förutsättningarna och möjligheterna. Med begreppet "borgerlig offentlighet" har jag försökt visa hur de av den objektiva strukturen - kapitalförhållandet - satta kraven har förverkligats i en speciell kunskapshorisont och speciella handlingsförutsättningar: åtskillnad offentligt-privat, individ-centrering etc.
Härigenom formulerades också kraven på en motoffentlighet som ett praktiskt uttryck för en marxistisk subjektteori. Det visades också att varken den reformistiska arbetarrörelsen eller Kominterntraditionen har förmått att organisera de livsområden som i den borgerliga offentligheten utgränsats som privata intressen.
Dessa traditioner har i allra högsta grad haft ett uteslutande "tekniskt" emancipationsintresse. Den motsatta polen - emancipation genom individuell terapi och civilisationsnegativism - har då förts fram av olika grupper som lägger vikten på en individuell frigörelse. De framställda tankegångarna har förhoppningsvis pekat i riktning mot en teoretisk möjlighet att undvika båda dessa positioner - en dualismupphävande position som återstår att praktiskt förverkliga.
[1] Med "historiematerialism" menar jag här en historieteori om kapitalismen och därmed en revolutionsteori.
[1a] Jfr Max Horkheimer: Geschichte und Psychologie, i "Kritische Theorie" Band I 1968 s. 19: "Den teoretiskt påstådda bestämningen av mänskligt handlande utifrån den ekonomiska processen, kan förstås i detalj först då man har vetenskapligt belyst de reaktionssätt som på en bestämd nivå är karakteristiska för det."
[2] Hit brukar räknas främst de forskare som är verksamma vid "Psychologisches Seminar" vid Hannovers universitet, t.ex. Peter Brückner, Alfred Krovoza, Thomas Leithäuser och Michael Vester. Hans-Jürgen Krahl har varit en viktig inspirationskälla och Negt/Kluges teoretiska referensramar är i stora stycken desamma som Hannoverianernas.
[3] Att vi talar om att det finns en annan subjektivitet, d.v.s. en handlingsbestämmande instans, betyder inte att det skulle finnas en metafysisk gudomlig vilja utanför människorna. Poängen är istället att människornas handlande och de sociala relationerna under kapitalismen inte blir begripliga utifrån sig själva. Kapitalet är "avyttrad subjektivitet".
[4] Termen "egenlogik" kan kanske te sig märklig, men den är helt enkelt ägnad att beskriva den icke-reducerbarhet som råder mellan den materiella grundvalen, människan, och kapitalet. I fortsättningen används termen "grundstruktur" för att beskriva detta förhållande. Jag utgår alltså ifrån att det finns ett slags mänsklig natur utan att man kan positivt beskriva denna.
[5] Detta finns som en tendens hos Krovoza. Denna inställning är explicit hos t.ex. Paul Lafargue: "Retten til dovenskab" för att inte tala om "gröna vågen" och stora delar av "flum-vänstern".
[6] Jfr Krovozas kritik av Alfred Lorenzer. Krovoza menar att Lorenzer behandlat mor-barnförhållandet som en ensidig process där barnet i princip är mottagligt för vilken uppfostran som helst. ("Produktion und Sozialisation", EVA 1976, s. 107).
[7] Se t.ex. "Knowledge and Human Interests" (Erkenntnis und Intresse), Beacon Press 1971, s. 42. Krahl kritiserar Habermas i "Konstitution og klassekamp" (Konstitution und Klassenkampf), Rhodos 1975, s. 234 ff.
[8] Med "emancipatoriskt minimum" menar Negt/Kluge att det finns en gräns för exploateringen av människan som man inte kan överskrida utan t.ex. psykisk kollaps. De säger alltså inte vad denna innebär utan konstaterar bara att det finns klara bevis för en dylik gräns, vad den än består av, att den inte kan passeras utan att det får klara, empiriskt påvisbara följder. Se "Offentlighet og erfaring", s. 23. Detta har dock inte hindrat Apel/Heidorn att i Prokla 29 rikta en kritik mot Negt för hans "antropologi". Antropologiska ansatser finns säkerligen hos Negt, utan att de får sådana konsekvenser som att Negt skulle bygga upp sin revolutionsteori utifrån biologiska postulat om människans väsen.
[9] Krovoza visar i sin bok "Produktion und Sozialisation" med hänvisning till René Spitz' analyser av "hospitalism-syndromet" att barn (på sjukhus i R.S:s undersökning) har ett behov av stadig kontakt med vuxna som präglas av kärlek och ömhet. Om inte detta behov tillgodoses så "går psykiska funktionsstörningar hand i hand med somatiska förändringar" (s. 98). Alltså: utifrån den höga barnadödligheten på sjukhus kom man slutligen fram till att det hos barn fanns vissa behov som man inte utan följdverkningar kunde underskrida. Sedan är det ett annat faktum att detta har uppmärksammats av den borgerliga vetenskapen och blivit ett accepterat faktum vid planering av barnomsorgen i samhället, men vad Krovoza vill visa är att detta "hospitalism-syndrom" pekar vidare: att lönearbetets intervention inte bara i barndomen går hand i hand med ökad psykisk och fysisk förslitning.
[10] Med "fenomenologiskt perspektiv" menar jag en analys av de omedelbara erfarenheterna och de härur uppkomna hoppen och önskningarna.
[11] Hans-Jörgen Schanz: "Til rekonstruktionen av kritikken av den politiske ekonomis omfangslogiske status", Modtryk 1973 s. 137.
[12] Denna abstraktion banar också vägen för tankemässiga abstraktioner överhuvudtaget, formallogiken är född. Denna är en ahistorisk logikform, där allt är möjligt, varje innehållslig bestämning är bortskalad. Således kan värdet te sig som en formalabstraktion, ty "Visserligen kan jag ingenstans se, höra, känna, smaka värdet, det har ingen empirisk förnimbarhet (...)", men som Krahl säger "(...) det subsumerar bruksvärdena under sig." (Tekla 1, s. 33). Värdet har alltså trots sin abstrakta karaktär realitetsstatus, det är en existerande abstraktion.
[13] Härmed avser jag inte någon sovjetmarxistisk allomfattande vetenskapsteori utan den uppfattning som Krahl, Kosík m.fl. står för, när de menar att marxismen varken är någon idealistisk, emanistisk (d.v.s. begreppen styr och frammanar de materiella rörelserna) ā la Hegel, teori, eller en mekanisk materialism (t.ex. återspeglingteorin).
[14] Resonemanget här är givetvis inte fullständigt. För ett ytterligare begripande av förhållandet begrepp-materia hänvisas till Krahls excellenta artikel i Tekla nr 1. Förhållandet kapitallogik-materiella bärare kommer närmare tas upp nedan, bl.a. angående den borgerliga offentlighetens konstitution och blockering av livssammanhangen.
[15] Schanz har en sådan syn. Se t.ex. "Antikritik", Modtryk 1977, s. 51. Han är dock medveten om problematiken och försöker nysta upp det hela m.h.a. begreppsparet förtryck-utsugning, där utsugning är det för värdelogiken relevanta och förtryck är ett materiellt förhållande. Längre än till problematiseringsstadiet kommer han dock inte. En liknande uppgivenhet inför "das Ding an sich" möter oss hos Ib Thiersen, som fr.a. betonar vetenskaplighetens applicerbarhet på det kapitalistiska produktionssättet i förhållande till andra produktionssätt. Se "Introduktion til historieteori", GMT 1976, s. 115, se även Tekla 5, s. 80 not 8.
Denna ovilja mot varje studium av andra logiciteter än kapitalets har sin bakgrund i den teoretiska uppgörelsen med 1950- och 1960-talets existentialistiskt färgade marxinterpretation, där Marx' ungdomsskrifter, speciellt de ekonomiskt-filosofiska manuskripten åtmättes stor betydelse när man ville skildra den moderna människans öde. Mot denna uppfattning hävdades då att i kritiken av den politiska ekonomin var dessa antropologiska uppfattningar upphävda. Denna kritik formulerades av såväl Althusser, som betonade det "epistemologiska brottet" mellan den unge och "mogne" Marx, där den "mogne" Marx hade konstruerat ett nytt objekt för vetenskaplighet, som den s.k. rekonstruktionsrörelsen, bl.a. då Schanz och Thiersen samt Rosdolsky, Reichelt m.fl. (Att det i mångt och mycket annat går vattentäta skott mellan dessa två nyare tendenser inom marxismen går vi inte in på här.) Uppfattningen som kommer att framföras här går dock ut på att det kan vara fruktbart och fullt möjligt för en marxistisk socialisationsforskning att behandla alienationsproblematiken m.m. inom de teoretiska referensramar som kritiken av den politiska ekonomin ställer upp.
[16] Krahl ställde en fråga som har fått stor programmatisk betydelse: "(...) varför protesterar inte lönearbetarna mot kapitalförhållandet?" Konstitution og klassekamp, s. 99.
[17] Ett exempel på en mänsklig grundstruktur: hon behöver sömn. Kapitalet sover aldrig, om det inte funnits någon mänsklig grundstruktur hade vi för länge sedan haft 24-timmars arbetsdag.
[18] Ett modernt exempel på denna homogeniseringssträvan, alltså tendensen att förvandla allting till kvantitet: jämförelsegrunden människor emellan blir mått av olika slag, jfr rekord- och idrottsraseriet idag, där allt handlar om tusen- och hundradelar.
[19] Denna betydelsefulla tendens brukar ofta underbetonas hos Hannoverskolan. I stället för att använda den som en del i förklaringen av olika fenomen, betonas istället betydelsen av psykiska processer och mänsklig interaktion.
[20] Jfr hur idag pengar (= mynt och sedlar) får en allt mindre betydelse. Kategorin penning förmedlas allt mer via siffror i telex, kreditkort, etc.
[21] Se vidare Krahl i Tekla 1 s. 23 f.
[22] Kunskapsteorin är en borgerlig teori såtillvida, att det är för borgarklassen, som perceptionen av och reflektionen över omvärlden blir ett problem: man finns i omvärlden, men man har inte som klass byggt den.
[23] Ett av antropologer omvittnat faktum är att i många bondekulturer idag i tredje världen lever folk i slutna, cykliska förhållanden. Man blickar inte framåt utan betraktar den eviga kretsgången. T.ex. förutsätter ju begreppet "utveckling", ett begrepp med nästan religiös status idag, en lineär tidsuppfattning. Jfr nedan om Kants tidsuppfattning.
[24] Med "transcendental" brukar man mena den yttre ramen för kunskap, det som är förutsatt.
[25] Genom sin egenskap av idealist utgår Kant från den mänskliga viljan och dess möjligheter och ser inte denna som en del i en historisk process, som en till viss del determinerad egenskap via bytesabstraktionen: "Det revolutionära borgerskapet försökte, genom det emfatiska begreppet 'den offentliga meningen', att sammansluta hela samhället till en enhet. Det förblev ett program. I verkligheten, men det kom inte politiskt till uttryck, tvingade värdeabstraktionen samhället samman." (Negt/Kluge: op.cit. s. 4.) Ytterligare ett uttryck för Kants "upp-och-nervändande" av den kapitalistiska verkligheten: "(...) värdeabstraktionen (...) ger förebilden och igenkännes i de statliga och offentliga verksamheternas regleringar, i lagarna. Även om den anarkiska varuproduktionen är motiverad i privatintressen, d.v.s. motpolen till den samhälleliga allmänviljan, utvecklar den mönster för den allmänna förbindligheten. Dessa mönster förväxlas och tolkas som produkter av samhälleligt 'genomsättande av en vilja (...)". (Negt/Kluge: ibid s. 11.) Jfr den här näraliggande parallellen om "socialstatsillusionen" hos Müller/Neussüs.
[26] Hos Kant är förnuftet den fria förmågan, som försöker att skåda bortom de givna mänskliga materialitetsformerna, sinnligheten och förståndet. I förnuftet sker också begrundandet av de praktiska möjligheterna. Se t.ex. Gunnar Aspelin: Tankens vägar.
[27] Negt/Kluge: "Offentlighet og erfaring", s. 16. Den borgerliga offentligheten kännetecknas bl.a. av: "Proletärt liv utgör inget sammanhang, kännetecknas tvärtom av blockering av sina verkliga sammanhang. Den samhälleliga erfarenhetshorisontens form, som inte upphäver dessa blockeringssammanhang, men befäster dem, är den borgerliga offentligheten." (ibid. s. 2)
[28] Att väsen och framträdelseform således inte är identiska får bl.a. som konsekvens att centrala begrepp får en inskränkt betydelse under kapitalismen. T.ex. får "produktion" skenet att enbart innefatta produktion av varor, medan produktionen av mänskliga relationer underordnas och blir avhängigt av varuproduktionen. Jfr Krovozas ingående diskussioner kring det "metaekonomiska produktionsbegreppet", op.cit. speciellt s. 104 ff.
[29] Krahl: "Konstitution og klassekamp", s. 246 f.
[30] Den materiella arbetsprocessen kan betraktas i sin allmänhet, såsom den ter sig under alla produktionssätt. Marx tillägger därför arbetsprocessen i allmänhet ontologiskt primat: "Arbetsprocessen, sådan vi har framställt den i dess enkla och allmänna beståndsdelar, är en ändamålsenlig verksamhet, som syftar till att frambringa bruksvärden, att omdana naturrikedomarna för att göra dem lämpade att tillfredsställa mänskliga behov. Arbetsprocessen förmedlar ämnesomsättningen mellan människa och naturen, den är livsprocessens eviga förutsättning och därför oberoende av det mänskliga livets utformning, den är snarast gemensam för alla mänskliga samhällsformer." Marx: Kapitalet, första boken, s. 159. Detta gäller således också som förutsättning för kapitallogikens genomsättande.
[31] Se mer om detta i Christensen/Poulsen: "Kapitallogik og socialisation", s. 43 ff.
[32] Se Tekla 1, s. 24 f. och Marx: Grunddragen..., s. 35.
[33] Denna attityd brukar i modern vetenskap betecknas som arbetarnas "instrumentella" attityd gentemot sitt arbete, d.v.s. arbetet i sig blir underordnat i förhållande till lönen, arbetstiderna och enbart ett medel för att kunna "förverkliga" sig på fritiden. Detta är nog ett riktigt iakttagande, vad som däremot är tveksamt är de gängse förklaringarna: att detta skulle vara en naturlig följd av "välfärdssamhället"; istället bör man beakta de enskilda arbetsuppgifternas allt mer likartade karaktär och tendensen till att arbetet allt mer blir ett passivt kontrollerande.
[34] Se Tekla 2 eller "Produktion und Sozialisation", s. 133 ff.
[35] Produktion und Sozialisation, s. 137.
[36] I olika monopolteorier, statsillusionistiska och reformistiska teorier blir det möjligt med en viljemässig påverkning av de ekonomiska lagbundenheterna. Dessa teoriers möjlighet har flera orsaker. En tycks emellertid vara den nedan beskrivna rekonstruktionen av egenlogiciteten, d.v.s. de för kapitalet nödvändiga reproduktionsbetingelserna tolkades som en möjlighet att stegvis reformera bort kapitalismen.
[37] Negt/Kluge: "Offentlighet og erfaring", s. 70.
[38] ibid., s. 3.
[39] Vi lämnar diskussionen huruvida det existerar ett statskapitalistiskt produktionssätt därhän i detta sammanhang.
[40] Se mer härom i Brückner: "Kapitalismens socialpsykologi", s. 17 f.
[41] Detta är ett försök att formalisera gången för kapitalistisk reproduktion. Den startar med något givet och denna situation upplevs på ett visst sätt. Om situationen upplevs som otillfredsställande gör man något för att försök förändra den (aktion). Denna aktion kan ta sig många former: kollektiv kamp, indignerade insändare, individuella vägranden och protester. Sådana aktioner ligger givetvis till grund för kapitalismens störtande också, men de ingår i den kapitalistiska reproduktionscykeln när denna aktion får som resultat att de reproduktiva organen sätter igång med forskning över detta "problem" efter att först ha behandlats i den offentliga debatten. Denna forskning och diskussion - problemformulerandet - ligger sedan till grund för eventuella åtgärder som orsakar en ny situation, där den ursprungliga orsaken till aktionen nu försöks att få eliminerad.
[42] I den borgerliga offentligheten är lagstiftningen den påbjudna praxisformen. Jfr Negt: "Teser til en marxistisk retsteori", i Kurasje 10, s. 77: "Rätten är abstrakt eftersom den uppfattar människorna genom kännetecken och egenskaper, som är losslitna från deras konkreta livssammanhang."
[43] Med "postmaskinstormeriiska" menar jag perioden som avlöste den tidigare perioden med maskinstormningar o.d., som var arbetarnas spontana reaktion på mekaniseringen av arbetsprocessen.
[44] Michael Vesters artikel i "Kultur & Klasse" 31, s. 23.
[45] Negt/Kluge: op.cit. s. 67 f.
[46] Brückner: op.cit. s. 144.
[47] Thomsen: Rådlöshed og revolutionär identitet, Teori og Praksis nr. 6, s. 104 f.
[48] Jfr s.k. nyttoteorier, där produktivitetsbegreppet får ge vika till förmån för ett begrepp om den allmänna "nyttan".
[49] Tekla 1, s. 36.
[50] Jfr Adornos begrepp "det förvaltande samhället".
[51] Att t.ex. forskningen åtnjuter en "relativ autonomi" kan te sig svårförståeligt med hänsyn till att kanske bara 10% av den bedrivna forskningen i efterhand visar sig ha varit direkt profitabel. Men man kan ju inte förutsäga vilka 10% som det kommer att bli frågan om.
[52] Jfr t.ex. tron på "självsanering", motstånd mot förbud för "enarmade banditer" etc.
[53] Jfr den offentliga debatten kring utbyggnaden av kärnkraft, det "orättvisa boendet", reformeringen av sjukvården, ja t.o.m. bakom bilbälteslagen låg dylika beräkningar. För individen kan detta ha relevans vid byte av jobb, val av boendeform m.m. Vidare är den kvantitativa inriktningen inom beteendevetenskaperna också en del i denna tendens, målet är väl nått när vi kan beräkna den samhällsekonomiska konsekvensen av ett dåligt humör.
[54] Medan arbetstiden har varit tiden för värdeförmeringen har det alltid funnits en relativt synlig sammankoppling dem emellan. Fritiden har däremot gått igenom vad vi kan kalla för en strukturförändring, t.ex. att fritiden under arbetarrörelsens barndom var ett medium för kommunikation och politiskt arbete, så är den idag fr.a. målet för arbetet och från kapitalets sida en expanderande möjlighet för profitrealisering.
[55] Negt/Kluge: op.cit. s. 29.
[56] Brückner: op.cit. s. 113.
[57] Med att "barndom" blir ett reellt begrepp menar jag att den blir en autonom livssfär, avskärmad och avgränsad från andra livsområden. Se även, Aričs: Centuries of Childhood, Vintage Books 1960.
[58] Rita Liljeström: "Uppväxtvillkor", s. 48.
[59] Leithäusers artikel i Leithäuser/Heinz (red.): "Produktion, arbejde, socialisation", s. 152.
[60] Se t.ex. Rosemann: "Sjokrapport - Hverdag i skolen", som visserligen handlar om förhållandena i tyska skolor, men som säkert även har relevans för svenska förhållanden. Här visas att antalet elever med olika problem - psykiska, psykosomatiska, sociala - har ökat och närmar sig astronomiskt höga siffror. Han visar samtidigt, och sätter detta i samband med varandra, hur prestationspressen ökat, hur lek betraktas som tidsspillan m.m., ja kort sagt hur förberedelsesidan i barndomen blir dominerande.
[61] Rita Liljeström: op.cit. s. 47.
[62] ibid., s. 51.
[63] Åke Daun: "Strategi för gemenskap", s. 115.
[64] "Den omedelbara erfarenheten rör sig först och främst på (...) den sinnliga kunskapsnivån, förnimmelsernas och intryckens nivå. Men den relaterar sig också till alla högre nivåer som klassmedvetandet utvecklar sig på." (Negt/Kluge: op.cit. s. 54 not 42.)
"Den medelbara erfarenheten framträder som upphopad kunskap (...). I denna medelbara erfarenhet synes 'samhället som helhet' att kunna begripas, eftersom den fjärmar sig från det realitetsmotstånd som är bundet i den subjektiva upplevelsen." (ibid., s. 54 not 43). "I dessa teoretiska formuleringar (Hegel, Marx), d.v.s. som medelbar erfarenhet, kan arbetarna tillägna sig erfarenhet bara när de redan har organiserat något av detta för sig själva." (ibid., s. 27.)
[65] Negt/Kluge: ibid., s. 27.
Last updated on: 3.25.2011