David Rjazanov (1870-1938), en framstående revolutionär och ledande forskare om marxism i det tidiga Sovjetunionen
Originalets titel: October 23, 1923 Letter from Leon Trotsky to the CC and the CCC of the RCP.
Källa: World Socialist Web Site
Översättning: Göran Källqvist
Original: På ryska i tidskriften Izvestija TsK KPSS nr 10 (oktober) 1990, s. 167-182
HTML/Redigering: Martin Fahlgren
En kort utdrag ur detta brev publicerades 1975 i Leon Trotsky, The Challenge of the Left Opposition 1923-25, s. 59-62. 1990 kom en ny, komplett rysk utgåva, som 1993 översattes till engelska och publicerades i International Workers Bulletin och senare (2023) World Socialist Web Site.
Det finns även en komplett översättning av brevet på tyska, Zweiter Brief an das ZK und die ZKK der KPR, i Leo Trotzki, Schriften 3. Linke Opposition und IV Internationale Band 3.1 (1923-1926) (1997), s. 171-208. (Den tyska utgåvan innehåller en betydligt utförligare notapparat)
Vid svenska översättningen utgick vi från den i The Challenge..., som sedan har kompletterats och korrigerats med hjälp av den nya versionen. De flesta noterna har vi hämtat från WSWS-versionen, som i sin tur till stor del använt noterna i det ryskspråkiga orginalet. Vi har även bearbetat dessa noter och kompletterat med egna.
Den följande inledningen är översatt från WSWS.
Vi publicerar här det brev som Leo Trotskij skickade till medlemmar i Ryska kommunistpartiets centralkommitté (CK) och den centrala kontrollkommissionen (CKK) den 23 oktober 1923. Det nådde sekretariatet, som leddes av Stalin, den 24 oktober 1923. Trotskij, som var sjuk och sängliggande, tvingades skriva brevet som svar på ett brev från ”medlemmar i politbyrån” den 19 oktober, som var ett svar på hans brev från 8 oktober till CK och CKK,[2] där han hade skisserat sina programmatiska motsättningar med politbyråns majoritet. Svaret var undertecknat av Nikolaj Bucharin, Grigorij Zinovjev, Michail Kalinin, Lev Kamenev, Vjatjeslav Molotov, Alexej Rykov, Josef Stalin och Michail Tomskij – dvs. alla fullvärdiga och kandidatmedlemmar i politbyrån utom Trotskij och den mycket sjuke Lenin.
I sitt brev anklagade politbyråmajoriteten Trotskij för att fungera ”som ledare för en kamp mot CK, som initiativtagare som anger parollen för att gå på offensiven mot CK under ett svårt läge i den internationella situationen. Med tanke på detta har politbyrån inte rätt att avstå från att besvara kamrat Trotskijs brev.” En stor del av politbyråmajoritetens brev riktade in sig på att felaktigt hävda att det hade funnits grundläggande och långvariga meningsmotsättningar mellan Lenin och Trotskij i frågor om den ekonomiska politiken. Indirekt svarade brevet också på ”De 46’ plattform”, från gammalbolsjeviker, som en vecka innan, 15 oktober, hade förklarat sig politiskt överens med Trotskijs ståndpunkt. [Se not nedan.] Brevet från politbyråns majoritet misstolkade också meningsskiljaktigheterna kring frågorna om utrikespolitiken, den tyska revolutionen, det statliga monopolet på försäljning av vodka och den interna situationen i partiet. Det föregrep alla de bedrägliga antitrotskistiska lögner och förvanskningar som under de kommande månaderna och åren skulle utvecklas under kampen mot oppositionen. Målet var att felaktigt framställa Trotskij som en långvarig antagonist till Lenin och någon som var främmande för bolsjevismen och det brevet kallade den ”bolsjevikiska miljön”.
Trotskijs svar är det första omfattande dokumentet i den interna partikampen, i vilket han i detalj tvingades svara på inte bara politiska angrepp utan också förvanskningar av bolsjevikpartiets och oktoberrevolutionens historia. Under de kommande månaderna och åren skulle försvaret av den historiska sanningen om konflikterna i bolsjevikpartiet och historien om revolutionen själv bli en central beståndsdel i Vänsteroppositionens kamp mot stalinismen. Av särskild betydelse i denna kamp var den sanna redogörelsen för det som nu kallas ”Lenins sista strid”.[3] Trotskij citerar utförligt från dokument som Lenin skrev under de sista månaderna av sitt aktiva politiska liv, då han tog initiativet till en kamp mot Stalin och sovjetbyråkratin. I många decennier var flera av dessa och många andra dokument om revolutionens, bolsjevikpartiets och oppositionens historia tillgängliga bara tack vare Trotskijs personliga arkiv, som finns på Houghton-biblioteket på Harvard-universitetet.
Detta brev publicerades första gången i sin helhet i oktober 1990 i den sovjetiska tidskriften Izvestija TsK KPSS sidorna 167-182. Den första engelska översättningen av detta dokument publicerades i Workers Leagues (USA) publikation International Workers Bulletin, 8 och 15 november 1993, som en del av firandet av Vänsteroppositionens 70-årsjubileum. Vi publicerar här en redigerad version av denna översättning med mer omfattande noter och referenser till de citerade dokumenten. Trotskijs användning av nummer för att räkna upp punkter var inkonsekvent. Denna inkonsekvens behölls i översättningen.
Till plenarmötet
23 oktober 2023
Svaret [19 oktober] från politbyråns medlemmar på mitt brev [från 8 oktober] antyder att brevets författare ansåg behovet och möjligheten av verkliga förändringar av den nuvarande parti- och ekonomiska politiken är uteslutet; det verkar som om de fullständigt har avfärdat tanken att skapa normala förhållanden av ett hälsosamt gemensamt arbete i partiets ledande organ. Och denna omständighet orsakar den största oro.
1. För det första flyttar dokumentet hela frågan om partiets kris till att rikta formella anklagelser om att skapa en plattform, om fraktionalism osv. Men en sådan anklagelse är ett uppenbart missbruk av den tionde kongressens resolution. Det finns absolut ingen oenighet om att existensen av en fraktion, dvs. organiserade grupper av anhängare i partiet, utgör en utomordentlig fara. Men det är fortfarande långt från att kalla alla försök av enskilda partimedlemmar eller grupper av partimedlemmar att rikta centralkommitténs uppmärksamhet på fel och misstag i deras politik för en fraktion. Det finns inget farligare än att ta resolutionen som förbjuder skapandet av fraktionella organisationer i partiet till en byråkratisk absurditet. Det går i själva verket bara att vidmakthålla en verkligt icke fraktionell regim i partiet om partiet från topp till tå förblir ett aktivt och oberoende kollektiv, om utvecklingen av partiuppfattningarna inte stöter på överdrivet konstgjorda hinder, om de ledande organen inte själva bedriver en politik av hemlig fraktionalism, och om de lysssnar med största uppmärksamhet till den interna partikritiken, utan att försöka underttrycka allt självständig tänkande iinom genom stt stämpla det som fraktionsbildning..
2. Vid politbyråns möte den 11 oktober [som diskuterade Trotskijs brev från 11 oktober], beskyllde Dzerzjinskij Moskvakommittén för omständigheter där basmedlemmar i Moskvaorganisationen upplever att de inte öppet kan uttrycka sina åsikter inom partiorganisationens ramar, utan gör det bakom dess rygg. Sekreteraren i Moskvas provinskommitté, kamrat Zelenskij, svarade på detta bokstavligen: ”Du säger att det inte finns något liv i particellerna, att alla håller tyst. Men var det inte på precis samma sätt på partikonferensen om händelserna i Tyskland? Även där höll alla tyst.”
När kamrat Bucharin talade mot förslaget att utfärda en ny resolution från politbyrån som förpliktigar partimedlemmar att informera om grupperingar i partiet sa han följande: ”Det skulle bara vara skadligt. Det skulle tolkas som ett övermått av polisliknande åtgärder, och vi har redan nog med det som det är. Vi måste skarpt vrida på ratten i riktning mot partidemokrati.” Kamrat Molotov förkunnade att han för sin del inte skulle invända, och när jag frågade vad han inte skulle invända mot, svarade kamrat Molotov att han inte skulle invända mot ”de grundläggande sanningar som kamrat Bucharin formulerade”, dvs. angående behovet att göra en skarp sväng i riktning mot partidemokrati. Alla meningar har givits ordagrant, eftersom jag med tanke frågans utomordentliga betydelse omedelbart skrev ner alla de viktigaste formuleringarna. Ingen invände mot uttalandet att vi inte fick fortsätta med ytterligare hot, förtryck, nedslag, eller som kamrat Bucharin sa, genom att utvidga de polisliknande åtgärderna, utan genom att skarpt vrida på ratten i riktning mot partidemokrati.
Men i politbyråmedlemmarnas brev finns det inte ens en antydan om en sådan diskussion om problemet. Partiets interna regim förklaras vara normal. Brevet talar detaljerat om partiets skolande arbete, om att förbereda nya partiarbetare, och så vidare. Utan tvekan har partiapparaten vuxit enormt, och det är förstås en stor framgång. Men detta faktum utesluter eller bestrider ingalunda den extrema minskningen av partiets politiska och kritiska arbete, försvagningen av dess inre liv som parti, och den samtidiga tillväxten av rent mekaniska, organisatoriska åtgärder för att garantera linjen i partiets ledande organ.
3. Min hänvisning till de ohälsosamma metoder som användes under perioden av förberedelser inför den tolfte kongressen [i april 1923] för att ställa en del av de ledande kamraterna mot en annan [4] – utan tillräckliga eller hursomhelst klart uttryckta ideologiska grunder – gav upphov till ett svar från gruppen av författare som återigen är en i grund och botten ogrundad, formell anklagelse för att jag ”svartmålar” den tolfte kongressens korrekta sammansättning. I mitt brev fanns inte ens en antydan om detta. Att ställa en formell fråga om den tolfte kongressens kompetens eller auktoritet är åtminstone otillbörligt. Men det är helt på sin plats och korrekt att ställa frågan om behovet att garantera en partiregim där partiet från dag till dag kan bilda sig en uppfattning om viktiga frågor, och på så sätt via sina kongresser på bästa sätt avgöra sin vilja.
4. ”Svaret” från politbyråns medlemmar tillskriver mig ett krav på någon sorts absolut, ”fullständig” demokrati, och frågar mig om jag kräver att alla partiresolutioner som begränsar användningen av ”fullständigt” demokratiska metoder ska upphävas. I själva verket säger mitt brev att många tal till försvar för arbetardemokrati för mig en gång (under den tionde kongressen [i mars 1921]) verkade överdrivna och demagogiska ”med tanke på att en fullt utvecklad arbetardemokrati är oförenlig med regimen i en diktatur”. Således är alla argument i detta avseende i ”svaret” ett fullständigt missförstånd. Jag krävde inte ens att vi ska ”vrida skarpt på ratten i riktning mot partidemokrati”, vilket kamrat Bucharin gjorde den 11 oktober vid ett möte med politbyrån, utan att någon invände. Det vore helt tillräckligt om vändningen var uppriktig och noggrann, om den bara inte vore skarp utan försiktig – vilket situationen kräver. Bara en sådan förändring vore verkligt produktiv. De begränsningar som partiet satte upp måste bevaras tills erfarenheterna har visat att de är felaktiga. Men inom ramen för dessa begränsningar måste partiet leva en ledande och härskande organisations verkliga liv och inte förbli tyst. Det är frågans huvudinnehåll.
5. Att mjasnikovismen [5] inte är något nytt fenomen är – som ”svaret” påpekar – obestridligt. Men det var politbyrån själv som fullständigt legitimt slog larm om mjasnikovismens tillväxt, om utbredningen av olagliga celler i partiet, att partimedlemmar deltar i strejker, och att många partimedlemmar som inte tillhör de olagliga cellerna har en passiv hållning till många av dessa fenomen. Det var huvudtanken i de slutsatser som kamrat Dzerzjinskijs kommission [6] kom fram till. Det är problemets kärna. Det förefaller som om situationen inte var något mysterium för någon.
Utifrån just denna punkt krävde kamrat Dzerzjinskij en omorganisering av Moskvakommittén, eftersom den för att använda hans uttryck var alltför byråkratisk. Det var just av denna anledning som kamrat Bucharin krävde en skarp sväng i riktning mot partidemokrati, och kamrat Molotov medgav att det var ”grundläggande sanningar”. Nu förklaras allt detta vara icke existerande, allting inskränks till den uteslutne Mjasnikov och … till kamrat Rjazanov.[7] En så slående och ingalunda principiell omvärdering av gårdagens slutsatser utgör i sig själv den allra största fara och hotar att skärpa de motsättningar som har samlats i partiet.
David Rjazanov (1870-1938), en framstående revolutionär och ledande forskare om marxism i det tidiga Sovjetunionen
Brevet från politbyråns medlemmar försöker dra in kamrat Lenins namn i de nuvarande debatterna, som om å ena sidan kamrat Lenins politik fortsätter och å den andra det förs en kamp mot denna politik. Det har mer än en gång gjorts försök att beskriva dispyten på ett sådant sätt, om än på ett försiktigare och förtäckt sätt både under förberedelseperioden inför och i synnerhet efter den tolfte kongressen. Just på grund av att dessa försök tog formen av insinuationer och indirekta syftningar, var det omöjligt att svara på dem. Och de gjordes som insinuationer just därför att man räknade med tystnad från min sida. Dagens ”svar” från politbyråns medlemmar försöker göra anspelningarna lite mer konkreta, men som vi ska se avslöjar de av samma anledning hur totalt ogrundade antydningarna är, och ger oss på samma gång en möjlighet att tillbakavisa dem klart och entydigt. Jag kommer att undersöka de omtvistade frågorna punkt för punkt, och ge exakta citat och referenser till dokument som är lätt tillgängliga för bekräftelse.
1) En av de centrala problemen på ekonomins område har varit och är fortfarande frågan om ledarskapets roll under planeringen, dvs. den systematiska samordningen av den statligt styrda ekonomins grundläggande sektorer under processen att anpassa dem till den växande marknaden. Jag har varit och är fortfarande av åsikten att en av de viktigaste orsakerna till våra ekonomiska kriser, och speciellt hur svåra och destruktiva de är, är avsaknaden av en korrekt och enhetlig reglering av ekonomin uppifrån. Det är helt riktigt att jag hade meningsmotsättningar med kamrat Lenin i frågan om organiseringen av planeringens hantering. Lenins auktoritet har betytt lika mycket för mig som för andra medlemmar i centralkommittén. Men jag ansåg och anser fortfarande att partiet väljer medlemmar till centralkommittén för att de i centralkommittén ska försvara det de anser vara riktigt i varje enskilt fall. Hur löste kamrat Lenin själv detta problem? Den 2 juni i år fick politbyrån ett speciellt PM från Nadezjda Konstantinovna Krupskaja [Lenins hustru], ”Om att tillerkänna Statsplanekommissionen lagstiftande funktioner”, som Lenin hade skrivit och dikterat den 27 december 1922. Lenin skriver följande:
Denna tanke framfördes om jag inte missminner mig för rätt länge sedan av kamrat Trotskij. Jag gick emot den, emedan jag ansåg att samordningen inom systemet av våra lagstiftande institutioner i så fall avsevärt skulle rubbas. Men efter ingående granskning av saken finner jag att tanken egentligen har en sund basis, nämligen: Statsplanekommissionen står en smula på sidan om våra lagstiftande institutioner trots att den, såsom varande en samling sakkunniga personer, experter, forskare och tekniker, egentligen besitter de största förutsättningarna för att kunna bedöma saker och ting riktigt…
I detta avseende tror jag att man kan och bör gå kamrat Trotskij tillmötes, men inte ifråga om att ordförandeposten i Statsplanekommissionen skall innehas antingen av någon särskild person bland våra politiska ledare eller av ordföranden i högsta folkhushållningsrådet osv.” [Lenin, Brev till kongressen m m.]
Som avslutning opponerade sig Lenin mot den sorts arbete som Gosplan utförde, där den sistnämnda granskar enskilda anvisade uppgifter, och talade för en typ av arbete där Gosplan ”systematiskt … kunde lösa hela komplexet av de frågor som tillhör dess verksamhetsfält.” (Ibid, s 6). Som vi ser framställs problemet här tillräckligt klart och fullständigt.
Frågan om att kombinera rollen som ordförande för folkekonomins högsta sovjet med rollen som ordförande för Gosplan är en underordnad, teknisk fråga. Genom centralkommitténs resolution har vi nu kombinerat rollen som vice ordförande för arbets- och försvarsrådet med rollen som ordförande för folkekonomins högsta sovjet, som går mycket längre än mina förslag i denna riktning. Mer än en gång talade jag med och skrev jag till centralkommittén att den här sortens kombinationer givetvis är villkorade, och att de inte är det viktiga i frågan. Det viktiga är behovet att skapa en auktoritativ ekonomisk generalstab, som kommer att granska varenda ekonomisk fråga. Fram till nu, medan kamrat Lenin stod i ledningen för det ekonomiska arbetet, var han i stor omfattning sin egen generalstab, och frågan om Gosplans roll kunde inte få den avgörande betydelse som den fick efter att kamrat Lenin blev sjuk.
Och medan kamrat Lenin här utvärderar ekonomins ledarskap som det utvecklades efter att han tvingades bort från arbetet, förkunnar han att mitt grundläggande förslag var en god idé. Kamrat Lenins långvariga frånvaro från arbetet i ledningen kan i viss omfattning bara kompenseras genom att arrangera skötseln av ekonomin på ett organisatorisk korrekt sätt.
Snarare än att ta ett steg framåt har vi under tiden tagit ett steg bakåt i denna fråga. Ekonomiska frågor beslutas mer än någonsin tidigare förhastat och genom improvisationer, och inte genom ett systematiskt ledarskap.
2) En annan ekonomisk fråga där det fanns meningsmotsättningar vid centralkommitténs möte strax innan den tolfte kongressen, och i vilka kamrat Lenin deltog, rörde monopolet på utrikeshandeln, dvs. en fråga som jag – utan några invändningar från någon – på den tolfte kongressen kallade en av den socialistiska diktaturens grundpelare under förhållanden av kapitalistisk omringning. Jag har en ganska omfattande brevväxling med Lenin angående denna fråga. Jag ska här bara citera ett brev i sin helhet från Lenin den 13 december 1922. Det visar tydligt hur han såg på problemet.
Kamrat Trotskij:
Jag fick dina synpunkter på Krestinskijs brev och Avanesovs planer. Jag tror att vi är helt överens, och jag tror att frågan om Statsplanekommissionen i nuvarande situation utesluter (eller skjuter upp) diskussionen om den är i behov av administrativa rättigheter.
Under alla förhållanden ber jag dig enträget att ta på dig att vid det kommande plenarmötet försvara vår gemensamma uppfattning om det ovillkorliga behovet att bevara och stärka monopolet på utrikeshandeln. Såtillvida som det förra plenarmötet fattade ett beslut som går tvärs emot monopolet på utrikeshandeln, och eftersom det inte går att vika sig i denna fråga, anser jag, som jag sade i mitt brev till Frumkin och Stomonjakov, att vi, i händelse att vi lider nederlag, måste föra frågan vidare till partikongressen. För detta ändamål kommer vi att behöva göra en kort genomgång av våra avvikande uppfattningar inför partifraktionen till den kommande sovjetkongressen. Jag skall försöka skriva en, och jag skulle bli mycket glad om du kunde göra detsamma. All vacklan i denna fråga kommer att åsamka oss oändlig skada. Argumenten mot monopolet är en anklagelse om att vår apparat är otillräcklig. Men vår apparat har brister här och där, och att förkasta monopolet på grund av apparatens otillräcklighet vore att kasta ut barnet med badvattnet.
Lenin,
13 december 1922[8]
I en av de viktigaste frågorna om vår ekonomiska politik krävde således kamrat Lenin, att om inte plenarmötet drog tillbaka sin uppenbart felaktiga resolution skulle jag öppet tala om meningsmotsättningarna inom fraktionen till sovjetkongressen. Det visar för det första ganska tydligt vilken vikt kamrat Lenin tillskrev plenarmötets misstag, och för det andra att han, ganska bra kan man tänka, förstod betydelsen av formell disciplin och i det aktuella fallet satte innehåll högre än form.
3) Den viktigaste meningsskiljaktigheten förra året – med kamrat Lenins deltagande – handlade om den nationella frågan. Här finns återigen alla fakta och dokument till hands. Den betydelse kamrat Lenin gav den nationella frågan och misstag i den är ganska uppenbara från hans brev (från 30 december 1922), som börjar med orden: ”Jag tror att jag svårt försyndat mig mot Rysslands arbetare genom att jag inte tillräckligt energiskt och beslutsamt har ingripit …”[9] Efter att ha hört från någon annan vilken uppfattning jag hade försvarat angående den nationella frågan vid centralkommitténs plenarmöte, skickade kamrat Lenin följande not till mig:
Ytterst hemligt
Personligt
Käre Kamrat Trotskij,
Jag ber dig enträget att åtaga dig försvaret av den georgiska affären i partiets Centralkommitté. Denna affär är just nu utsatt för Stalins och Dzerzjinskijs "förföljelse" och jag kan inte lita på deras opartiskhet. Snarare tvärtom. Om du samtycker till att åtaga dig försvaret kommer jag att känna mig lugn. Om du av någon orsak inte samtycker, skicka då tillbaka dossiern till mig och jag kommer att betrakta detta som ett avböjande.
Med de bästa kamratliga hälsningar,
Lenin
[Den 5 mars 1923].
Nettecknat av M.V.
Verifierat av M Voloditjeva[10]
När jag via hans sekreterare (kamrat Lenin var då mycket sjuk och hade inte tillåtelse att träffa personer) föreslog för kamrat Lenin att visa denna not och hans brev från 30 december, som skickats till mig i hemlighet, för medlemmar i politbyrån, för att på minst smärtsamt sätt få till stånd en förändring av linjen i den nationella frågan, vägrade kamrat Lenin formellt låta mig göra detta. Han sa det jag redan har tvingats rapportera vid ett möte med den tolfte kongressens presidium: ”Det kommer överhuvudtaget inte på fråga”, svarade Lenin via sin sekreterare.”Han [detta syftar på Kamenev, som skickades till Georgien] skulle visa brevet för Stalin, och denne skulle göra en rutten kompromiss och sedan lura dig.”
Jag kan inte låta bli att här notera att kamrat Lenins brev, som enligt Äldres råd[11] vid den tolfte kongressen självklart skulle publiceras (kanske bara efter att, som andra föreslog, de personliga aspekterna, som var alltför hårda, hade avlägsnats), än idag inte har publicerats.[12]
4)[13] En av de centrala frågorna är den som Lenin ställde rörande omorganiseringen av arbetar- och bondeinspektionen (Rabkrin) och CKK. Det är anmärkningsvärt att till och med denna fråga har framställts och fortsätter att framställas som en tvistefråga mellan Lenin och mig, när denna fråga, precis som den nationella frågan, i själva verket kastar ett helt annat ljus över grupperingarna i politbyrån. Det är helt riktigt att jag hade en mycket negativ inställning till den gamla Rabkrin. Men i sin artikel ”Hellre mindre än bättre” gjorde Lenin en mer förödande bedömning av arbetar- och bondeinspektionen än jag skulle bestämt mig att göra: ”Sanningen att säga åtnjuter folkkommissariatet för Arbetar- och bondeinspektionen för närvarande inte ens skuggan av auktoritet. Alla vet att det inte finns några sämre organiserade institutioner än Arbetar- och bondeinspektionen och att man under nuvarande förhållanden inte heller kan begära något av detta folkkommissariat.”.[14] Om vi erinrar oss vem som stod i ledningen för Rabkrin under längst tid [Josef Stalin], så är det inte svårt att förstå mot vem denna beskrivning, liksom artikeln om den nationella frågan, riktade sig.
Men hur reagerade politbyrån på Lenins förslag att omorganisera arbetar- och bondeinspektionen? Bucharin kunde inte förmå sig att publicera artikeln, medan Lenin å sin sida envist krävde att den skulle publiceras omedelbart.
Nadezjda Konstantinovna Krupskaja [Lenins hustru] informerade mig om artikeln på telefon och bad mig ingripa för att få den tryckt snarast möjligt.[15] Vid det politbyråmöte som genast sammankallades på min begäran, var alla närvarande – kamraterna Stalin, Molotov, Kujbysjev, Rykov, Kalinin, och Bucharin – inte bara mot kamrat Lenins plan utan till och med mot att publicera hans artikel. Invändningarna från sekretariatets medlemmar var särskilt hårda och kategoriska. I ljuset av kamrat Lenins envisa krav att få se artikeln i tryck föreslog kamrat Kujbysjev, Rabkrins framtida folkkommissarie, vid samma möte med politbyrån att det skulle tryckas ett enda exemplar av ett enda nummer av Pravda med kamrat Lenins artikel för att blidka honom, och samtidigt dölja artikeln från partiet i sin helhet. Jag försökte visa att den radikala reform som kamrat Lenin föreslog var progressiv – givetvis under förutsättning att den genomfördes på rätt sätt – men även om det gjordes en negativ bedömning av förslaget så vore det absurt och löjligt att undanhålla partiet kamrat Lenins förslag. Jag besvarades med argument som var genomsyrade av en formalistisk anda: ”Vi är centralkommittén. Vi kommer att ta vårt ansvar. Vi skall besluta.” Jag stöddes bara av kamrat Kamenev, som kom till politbyråns möte nästan en timme försenad. Det främsta argumentet för att trycka artikeln var att en artikel av Lenin hursomhelst inte ska döljas för partiet.
I händerna på de som inte ville trycka det behandlades brevet senare som om det var en speciell paroll i ett försök att vända det … mot mig. Kamrat Kujbysjev, en tidigare medlem i sekretariatet, placerades i ledningen för den centrala kontrollkommissionen. Istället för att bekämpa Lenins plan beslutade man sig för att ”dra ut tänderna” på den. Vi behöver knappast gå in på om detta innebar att den centrala kontrollkommissionen antog karaktären av en självständig, opartisk institution som försvarar och befäster partiets rättigheter och enhet mot all form av administrativa överdrifter – svaret är ändå självklart.
5) Sådana är de mest lärorika episoderna på senare tid angående min ”kamp” mot Lenins politik. Är det inte slående att ”svaret” från politbyråns medlemmar förbigår dessa fakta från förra året, som är fullkomligt klara och obestridliga, och anser det nödvändigt att föra fram kamrat Lenins förslag från 1921 (!) att skicka mig till Ukraina som ”befullmäktigad Narkomprod [folkkommissarie för livsmedel]”. Men detta faktum presenteras felaktigt och förklaras på ett vinklat sätt. På hösten 1921 oroade sig kamrat Lenin för att ukrainarna inte var tillräckligt energiska för att samla in skatt in natura (vid den tidpunkten var denna fråga mycket viktig) och föreslog att skicka mig (inte på Narkomprods vägnar utan centralkommitténs) för att utöva motsvarande ”påtryckningar”. Under de första tre eller fyra åren gjorde jag mer än en sådan resa: inte bara till fronten utan också till Donetsbäckenet, till Uralbergen (två gånger) och till Petrograd. Ingen av dessa resor hade något med de interna meningsskiljaktigheterna i politbyrån att göra, utan var ett svar på affärsfrågor som inte kunde skjutas upp. Eftersom en tidigare resa till Ukraina hade övertygat mig om att de ukrainska kamraterna själva kunde göra vad som krävdes, tyckte jag att min resa var onödig. Oenigheten var rent praktisk till sin natur. Kamrat Lenins förslag antogs. Då förslog jag att jag, för att undvika en sammanblandning av våra relationer, tillfälligt (i 4-6 veckor) skulle utses till Narkomprod för Ukraina. Även detta accepterades (givetvis utan att befria mig från andra plikter). Men efter att ha fått mer uppmuntrande information från Charkov kom Lenin påföljande dag för att besöka mig på militärkommissariatet, och föreslog att vi skulle upphäva gårdagens beslut, vilket jag givetvis mottog med glädje, eftersom jag ansåg att den antagna resolutionen var meningslös.[16] Således har hela denna obetydliga händelse ingenting att göra med de problem som nu oroar partiet. Att dra in denna futtiga och sedan länge bortglömda episod är i sig själv ett tydligt tecken på att det för att livnära och understödja legenden om min praktiskt taget ”antileninistiska” linje inte finns några fakta eller material som är mer övertygande eller av bättre kvalité. Det finns det inte och kan det inte finnas. Ty även om en illvillig legend får ett ihärdigt stöd så är det ändå en legend.
En av de mest fantastiska ”anklagelser”, som flera gånger har gjorts i förbigående eller bakom min rygg, men nu formuleras öppet, är min påstådda ”underskattning” av bönderna roll i vår revolution. Brevets författare gör inte minsta försök att bevisa detta uttalande, ty det kan inte finnas några sådana bevis. Det vore helt malplacerat att här göra en genomgång av de motsättningar som fanns om bedömningen av revolutionens inre krafter under, låt oss säga, perioden 1905-1914. Sedan den tiden har vi alla lärt oss alltför mycket för att på ett rent formellt sätt kunna härleda dagens analyser från den tidens meningsmotsättningar. Jag gav för länge sedan ut mina mest principfasta verk på detta område (Resultat och framtidsutsikter och ”Våra meningsskiljaktigheter”[17]) på nytt. Oavsett vilka misstag som fanns i mina åsikter på den tiden, så medgav och pekade jag ut dem för länge sedan, både i ord och handling. Men hursomhelst hindrade mina gamla uppfattningar mig inte, utan hjälpte mig tvärtom, att acceptera kamrat Lenins Aprilteser (1917), från vilka så många som själv kallade sig ”leninister” ryggade tillbaka.[18] Och ännu viktigare var att de inte hindrade mig från att gå sida vid sida med Lenin genom perioden före oktober och sedan genom oktoberrevolutionen. Om en analys av krafter och bedömning av klasser någonsin utsätts för ett yttersta test, så är det just under en stor revolution. Det är därför jag inte anser det nödvändigt – åtminstone inte inom ramen för detta brev – att återvända till perioden före oktober.
Var uttrycks då min ”underskattning” av bönderna efter oktober? Under revolutionens första tre år var jag nästan uteslutande upptagen med att bilda bondeförband med hjälp av avancerade arbetare. Detta arbete vore mer än nog för att tvinga vem som helst att förstå böndernas roll och förhållandet mellan de grundläggande klasserna i vår revolution. Det var just mina militära erfarenheter som tvingade mig att alltid vara på vakt avseende allt som rörde bönderna. För att bevisa detta – i den mån något bevis behövs – ska jag anföra några fakta av varierande betydelse, men som är lika övertygande avseende den aktuella frågan.
a. Efter Y M Sverdlovs död [1919], då kamrat Lenin förde fram tanken att utnämna kamrat Kamenev till ordförande för VtsIK [allryska centrala exekutivkommittén], talade jag för att på denna post placera en person som skulle kunna tilltala bönderna. När kamrat Lenin, följd av politbyrån, accepterade denna plan nominerade jag kamrat Kalinin.
b. I en rapport till centralkommittén i mars 1919 försvarade jag behovet att rikta in oss på mellanbönderna på ett principiellt sätt. Jag talade mot den ouppmärksamma eller ytliga attityd som fortfarande kunde observeras i partiet om denna fråga. I rapporten, som var direkt inspirerad av en diskussion som jag hade haft med organisationen i Sengilejevskij,[19] skrev jag: ”Den tillfälliga politiska situationen – kanske är det trots allt fråga om en längre period – är likväl en betydligt mer djupgående samhällsekonomisk realitet, ty även om den proletära revolutionen segrar i Väst, kommer vi vid förverkligandet av socialismen i stor utsträckning att tvingas basera oss på mellanbonden och dra in honom i den socialistiska ekonomin.” [20]
Michail Kalinin (1875-1946), medlem i politbyrån 1923.
Liksom Molotov slöt han konsekvent upp på Stalins sida under den interna partikampen och lyckades överleva den Stora terrorn.
c. Under inflytande från stämningar i armén och erfarenheterna jag hade gjort vid ett ekonomiskt besök till Uralbergen, skrev jag till centralkommittén i februari 1920: ”Den nuvarande politiken med rekvisition efter bestämda konsumtionsnormer, kollektivt ansvar för leveransen av produkter och för en jämn fördelning av industriprodukter, framkallar en tilltagande nedgång i jordbruksproduktionen, en atomisering av industriproletariatet och hotar att fullständigt upplösa landets ekonomiska liv.”
Som en grundläggande praktisk åtgärd föreslog jag: ”Ersätt överskottsrekvisitionerna med en mot produktionskvantiteten svarande avgift (en form av progressiv skatt på jordbruksinkomsten) och så beskaffad att det ändå blir mer fördelaktigt att öka utsädesarealen eller effektivisera odlingen.”[21]
Man kan förstås säga att detta förslag var förhastat 1920, men det kan hursomhelst inte tolkas som att vara otillräckligt uppmärksam mot böndernas roll och betydelse.
d. Kärnan i de diskussioner som strax innan kongressen ägde rum i centralkommittén angående frågan om ”smytjkan” [alliansen mellan arbetarklassen och bönderna] bestod av det faktum att jag, i fullständig enighet med hela innebörden i kamrat Lenins huvudanförande vid den elfte kongressen, visade att smytjkan nu i grund och botten hade blivit en fråga om förhållandet mellan priser (saxen), och att nyckeln till denna smytjka inte är agitatoriska formuleringar, och inte politiska skenmanövrer, utan att sänka den statliga produktionens kostnader med hjälp av en riktig organisering. Även om denna tanke hade varit felaktig, så innehåller den ingen ”underskattning” av böndernas roll. Men tanken visade sig vara helt riktig. Vi har nu stött på problemet med priser med full kraft.[22]
e. Vid den tolfte kongressen bekräftade kamrat Kamenev att det var jag som tog initiativet till att diskutera frågan om korrekta inköp och korrekt export av spannmål. Detta faktum kan utan svårighet bevisas med välvalda dokument.[23]
Således kan jag avfärda de ogrundade och helt klart långsökta påståendena om min på något sätt felaktiga linje avseende bönderna som en konstgjort skapad legend för att rättfärdiga de murar som har rests i partiet.
Ett annat lika ogrundat påhitt är påståendet att jag förment försöker försvaga statsapparatens beroende av partiet. I själva verket har alla mina ansträngningar riktats in på och riktas fortfarande in på att garantera partiets verkliga, äkta och sanna ledarskap i alla grundläggande frågor, och inte bara tillfälliga ingripanden då och då. För att underbygga det jag säger, ska jag här lägga fram ett utdrag (ett av många) från mitt brev till centralkommitténs medlemmar 22 mars i år:
1. Karakteriseringen av vår statsapparat som socialt heterogen, helt igenom instabil och ytterst mottaglig för fientligt inflytande. Under NEP:s förhållanden [finns det] en enorm risk för detta.
2. Statsapparaten har utvecklats till sin nuvarande form under dessa fem år, trots att hela den föregående perioden var fylld av försök från partiorganisationer, grupper och celler att omedelbart leda regeringsarbetet under hela den femåriga perioden. Skälet till detta är de till övervägande delen primitiva och kortvariga metoder och medel som partiet använde för att påverka apparaten. Vi behöver en radikal förändring i detta avseende. Denna förändring måste börja med centralkommitténs och dess politbyrås arbete.
3. Politbyrån måste tillsammans med sina ministerier på ett planerat sätt utröna de grundläggande problemen i sitt arbete, dvs. [utarbeta] ett program för deras verksamhet på lång sikt, och i samband med det upprätta en grundläggande kärna av personal.
4. Politbyrån måste periodvis se över sina ministeriers rapporter och redogörelser, och kontrollera att de faktiskt har genomfört programmet.
5. Genom ständiga påtryckningar och kontroller måste politbyrån inrätta planerade metoder för att omplacera eller skola personal på alla ministerier. Politbyrån måste avstå från att undersöka de oräkneliga konflikterna i och mellan ministerierna, eller finansiella överklaganden. Det arbetet måste överlämnas till sovjetmyndigheter.
6. Politbyrån och organisationsbyrån måste förkasta det system som nu är dominerande, nämligen det system som ersätter partiets ledarskap och partiuppgifter med sekreterarnas småaktighet och trakasserier.
Jag kan idag inte lägga till något av större vikt till detta utdrag, som ganska övertygande tillbakavisar den absurda legenden.
Efter den tolfte kongressen ville politbyrån till synes göra ett försök att anta den linje jag hade föreslagit. Den antog en speciell resolution om att planera politbyråns arbete. Men denna resolution genomfördes aldrig. Som tidigare identifieras partiets diktatur med en kaotisk regim för att lösa frågor. Strävan att införa en plan eller ett system i partidiktaturens metoder och former fördöms för att det sägs skaka om själva denna diktaturs grundvalar.
Vi såg redan ovan hur kamrat Lenin ställde frågan om att leda ekonomins planering i sin not om Gosplan. Brevets författare upprepar flera gången att snabba framgångar är otänkbara på ekonomins område, att vi inte får stressa, vara nervösa, osv.. Men alla dessa överväganden är helt utan mening när ställs inför det faktum att vi nu befinner oss i en djup kris, där en av de viktigaste orsakerna, både enligt min bedömning och de flesta ekonomiska specialisters uttalanden, är bristen på samordning mellan vår ekonomins grundläggande beståndsdelar, i första hand mellan finanserna å ena sidan, och industrin och handeln å den andra. Om det är sant att det är omöjligt med snabba framgångar på ekonomins område, så är det lika sant att snabba misslyckanden, kriser, flaskhalsar och enstaka katastrofer är fullt möjliga med tanke på frånvaron av försiktighet och ledningen av planeringen. Redan i mitt brev åberopade jag uttalandet från Rykov och Pjatakov nyligen, som lyder: ”flera av politbyråns beslut tvingar oss att rikta uppmärksamheten på det faktum att förvaltningen av de statliga industrier som har anförtrotts oss, under existerande omständigheter har blivit synnerligen svår.” Kamrat Rykovs signatur under ”svaret” försvagar inte, utan ökar tvärtom betydelsen av hans signatur under de citerade orden. Kamrat Pjatakov, en medlem i centralkommittén som utnämnd av politbyrån först arbetade i Gosplan och sedan ledde folkekonomins högsta sovjet, skrev under en not som pekar på avsaknaden av planerad ledning av ekonomin som ett av de viktigaste skälen till våra kriser och driftavbrott.
Den 11 oktober skrev representanter från de viktigaste syndikaten under en not, vars viktigaste slutsatser lyder: ”Arbetet i de olika regeringsorganen måste samordnas, vilket skapar de viktigaste förhållandena för industrins arbete och har ett enormt, ibland överväldigande inflytande på priserna för dess produkter, och även avgör deras egen självständiga politik och deras egen ’kostnadsredovisning’, utan att helt rikta in sig på varucirkulationen och handeln i landet.”
I ett brev avsänt den 14 oktober, säger en av industrins mest inflytelserika ledare, kamrat Bogdanov: ”Den sorts saker som äger rum nu, när de kreditrestriktioner som infördes av statsbanken i juli var helt okända för industrin, är otillåtna och kommer bara att leda till panik och störningar på marknaden.”
Antalet sådana helt obestridliga exempel skulle med lätthet kunna upprepas i all oändlighet. Och allt detta har ägt rum inom 7 månader efter den tolfte kongressen. Frånvaron av verklig skötsel av planeringen leder oundvikligen till improvisationer och tillfälliga beslut, och är det främsta gisslet. Inför detta absolut odiskutabla faktum förkunnar samtidigt politbyråmedlemmarnas ”svar” att tal om ”manövrerbar, flexibel reglering av planeringen” saknar verkligt innehåll, består av ”fraser” (!) och bara förtjänar ”löje” (!).
Här måste jag slå fast att brevets författare raderade den tolfte kongressens resolutioner ur sitt minne. Där står det, ordagrant: ”planeringen under NEP skiljer sig i omfattning bara en aning från planeringen under krigskommunismen. Men den skiljer sig mycket radikalt i sina metoder. Administration från centrala direktorat ersätts av ekonomiskt manövrerande.”[24] När jag pekar på behovet av en manövrerbar, flexibel reglering av planeringen, så upprepar jag bara texten i partikongressens resolution. Och resolutioner från partikongressen ska inte ”förlöjligas” utan genomföras.
Samma resolution från kongressen fortsätter: ”Gosplan måste få en tydligare ställning, fastare organisation, klarare och odiskutabla rättigheter och i synnerhet plikter. Det måste slås fast som en orubblig princip att inte en enda fråga om statens ekonomi kommer att beslutas i republikens högre organ utan att Gosplan blir inblandad.” Har detta gjorts? Inte alls.
Och slutligen: ”Vi måste med Gosplan som mellanhand”, sa den tolfte kongressen, ”kämpa mot att det skapas alla möjliga sorters tillfälliga och kortlivade kommissioner som undersöker, leder, bekräftar, förbereder osv.. Detta är den största bristen i vårt statliga arbete. Vi måste garantera ett korrekt arbete via normala, permanenta organ. Bara på detta sätt kommer det att bli möjligt att förbättra dessa organ och utveckla den nödvändiga flexibiliteten i dem – genom att de grundligt anpassar sig till de arbetsuppgifter de får och på basis av kontinuerliga erfarenheter.”[25]
Detta sista citat från den tolfte kongressens resolution är särskilt tydligt och övertygande i ljuset av den senaste informationen, i synnerhet avseende skapandet av ett antal speciella kommissioner om löner, priser osv.. ”Kampen för att sänka priserna har redan börjat”, säger politbyråmedlemmarnas brev, som om det handlade om någon sorts oberoende och isolerad arbetsuppgift. Priserna är ett resultat av hela vårt ekonomiska arbete, inklusive dess planerade, manövrerbara, flexibla reglering. Själva det faktum att det bildas en speciell kommission för att sänka priserna visar att de normalt befintliga organens arbete är inkorrekt, och enligt den tolfte kongressen ”den största bristen i vårt statliga arbete”.
Vi måste till varje pris genomföra den tolfte kongressens resolution angående Gosplan. Vi måste förvandla den till ekonomins generalstab. Vi måste garantera Gosplans rättigheter i enlighet med de förslag från kamrat Lenin som citerades ovan.
1. ”Svaret” ger en i grund och botten felaktig beskrivning av hur de diplomatiska förhandlingarna i samband med Curzons ultimatum förlöpte.[26] Här litade brevets författare synbarligen på sitt minne, och ingen av undertecknarna kontrollerade några dokument. För att rätta till de uppenbart felaktiga påståenden som samlats på bara några rader i ”svaret” skulle jag bli tvungen att överlasta detta brev med hänvisningar och citat. Om det blir nödvändigt är jag beredde att göra detta, varhelst och närhelst det passar. Nu begränsar jag mig till att kommentera, att av de fyra noter som hänger samman med ultimatumet skrevs den första av kamrat Litvinov, den andra av mig, den tredje av kamrat Tjitjerin och den fjärde av mig.
2. Vår politik avseende Polen behöver idag ingen kommentar. Den förändring av politiken som jag insisterade på för en månad sedan har i grund och botten gjorts. Relationerna med Polen placeras äntligen inte längre på samma nivå som tredje eller tionde gradens formella frågor, utan på samma nivå som förhandlingar om transiteringsrätt och militär icke-inblandning. Det är det enda riktiga, realistiska, affärsmässiga sättet att ställa frågan, som kan säkra vissa, kanske till och med avsevärda, praktiska resultat och på samma gång ge oss en klar ställning inför vårt lands folkmassor. Under den givna perioden är frågan därmed uttömd.
Jag vet absolut inte varför och av vilken orsak politbyrån har valt att ta kamrat Tjitjerin under sitt beskydd från mina förmodat ”olämpliga” angrepp. Jag har kritiserat det ena eller andra förslag som han har lagt fram, precis som jag har gjort med politbyråmajoritetens politik, i den mån jag ansåg den felaktig. Det finns inte och har inte funnits några ”olämpliga” angrepp.
Meningsmotsättningarna i frågan om den tyska revolutionen framställs felaktigt och på ett ensidigt sätt. Jag upplever att dessa oenigheter i grund och botten har undanröjts av de resolutioner som antogs efter en mycket allvarlig och mycket hård kamp, och sedan de praktiska lösningar som antogs. Kampen fördes om tre frågor: 1) om det var viktigt eller oviktigt att bestämma ett datum, 2) råd av deputerade visavi industriråd (fabrikskommittéer) och 3) förhållandet mellan det tyska kommunistpartiets centralkommittés respektive Berlins ståndpunkter. Vi antog en resolution där vi (efter att ha gått igenom en allvarlig intern strid) poängterade att den största faran för den tyska revolutionen vore en otillräckligt beslutsam linje inom det tyska partiets styrande kretsar gentemot ett väpnat uppror, som förutsätter en plan och en tidsgräns. Det räcker att erinra om våra egna erfarenheter före oktober för att inse mycket det krävs en tydlig och väldefinierad ståndpunkt här. Huvudinnehållet i de meningsskiljaktigheter som uppstod skisseras i min artikel om att göra ”[revolution] enligt tidtabell”, som publicerades i Pravda.[27] När jag föreslog resolutionen, kämpade jag så bestämt jag kunde mot den pseudomarxistiska visdomen som säger att ”en revolution” (i själva verket maktövertagandet) inte kan göras enligt en tidtabell, etc.. Utan en klar och exakt diskussion om dessa frågor skulle vi ställas inför den allra största fara för att händelserna i Tyskland utvecklas på samma sätt som de gjorde i Bulgarien. Enligt all information, och i synnerhet enligt rapporterna från Kominterns officiella representant, kamrat Miljutin, förlorade vi revolutionen i Bulgarien just på grund av att vi inte behandlade upproret som en konst när vi borde ha gjort det.[28] Vi går nu in i en period av mäktiga militära och revolutionära omvälvningar, och den helt konkreta frågan om upproret blir en av den kommunistiska politikens allra viktigaste frågor.
Angående den andra frågan gjordes ett försök att ge det tyska partiet i uppgift att skapa ett råd av deputerade jämte de redan existerande industriråden.[29] Efter en mycket hård kamp övergavs denna plan, som kunde ha stått det tyska kommunistpartiet dyrt.
Påståendet att jag talade föraktfullt om den tyska centralkommittén är en fruktansvärd lögn. Tvärtom har jag i hela mitt arbete – och inte bara under en månad – tryckt på behovet att bestämt stöda den tyska centralkommittén mot Berlinvänsterns lättsinniga ledare. Men jag dolde aldrig för hela den tyska delegationen att dess avvaktande inställning till upproret innebar en övergripande fara. Här behövs den mest beslutsamma hjälp och inflytande. Här är minsta blunder eller brist på förberedelser absolut otillåtna. Sedan tiden för det senaste plenarmötet har väldigt mycket gjorts på det sätt som anvisades.
I ”svaret” finns ett antal personliga delar och anklagelser som jag gärna skulle ignorera om det hade varit möjligt. Men att göra det vore likvärdigt med att tyst förlika mig med det faktum att brevets författare verkar vilja göra kollektivt arbete omöjligt på principiell basis. Jag varken vill eller kan hålla med om det. Jag anser det därför nödvändigt att visa att brevets författare har i grunden fel när de försöker göra personliga tvistefrågor till bas för att inte kunna arbeta på ett riktigt och hälsosamt sätt, vilket verkligen vore fullt möjligt om den nuvarande parti- och ekonomiska regimens helt klart felaktiga och skadliga sidor rättades till. Innebörden i motsvarande stycken i ”svaret” kan begränsas till att mina uppfattningar om hur planeringens roll hanteras, om partiapparatens byråkratisering och så vidare är varken mer eller mindre ett resultat av personliga ambitioner. ”Vi deklarerar”, skriver brevets författare, ”att precis som tidigare kan politbyrån inte ta ansvar för kamrat Trotskijs anspråk på att bli diktator över ekonomin, utöver de maktbefogenheter han redan har som ordförande för det militärrevolutionära rådet. Det är vår plikt att säga: vi kan inte ta ansvar för ett riskfyllt experiment på detta område.”[30]
I ljuset av tidigare fakta är denna beskrivning av frågan helt otrolig. Jag ska föra fram de mest ovedersägliga och uppenbara av dessa. Den 6 januari i år föreslog Stalin i ett speciellt brev till alla medlemmar i centralkommittén följande åtgärder, bland ett antal andra:
… 3) Att utse kamrat Pjatakov till ledare för folkekonomins högsta sovjet [VSNCh] och som en av hans ställföreträdare tilldela honom kamrat Bogdanov (för mig är det tydligt att kamrat Bogdanov inte har lyckats och inte kommer att kunna få in alla de utspridda trusterna under sin ledning).
4) Att utse kamrat Trotskij till vice ordförande för folkkommissariernas råd (kamrat Lenins förslag), och ge honom folkekonomins högsta sovjet som sitt speciella intresse.
5) Jag tror att dessa förändringar kan underlätta vårt arbete att undanröja ”kaoset”.
Det är helt klart att kamrat Stalin inte ställde dessa förslag utan politbyråns övriga medlemmars kunskap.
Den 17 januari skriver kamrat Stalin ännu ett cirkulärbrev: ”Jag skulle inte invända mot att kamrat Trotskij samtidigt utses till antingen vice ordförande för folkkommissariernas råd och ordförande för folkekonomins högsta sovjet [VSNCh], eller vice ordförande för folkkommissariernas råd och ordförande för Gosplan.” Mina muntliga och skriftliga rent affärsmässiga invändningar mot dessa förslag var delvis organisatoriska och delvis personliga till sin natur. Det finns inget behov av att upprepa dem nu. Dessutom finns denna korrespondens tillgänglig för granskning. Det var jag som försökte bevisa att det var en alltför svår uppgift att kombinera det militära arbetet med arbetet som ordförande för folkekonomins högsta sovjet. Kamrat Stalin försökte visa att det var möjligt. Hur som helst låg, som vi kan se, saker och ting ingalunda till så här: å ena sidan ”personliga anspråk” på att överta posten som ordförande för VSNCh, etc., och å den andra politbyråns vägran att ta ansvar för detta ”riskfyllda experiment”. I själva verket föreslog kamrat Stalin, utan tvekan i samförstånd med politbyråns övriga medlemmar, envist detta experiment, och ansåg att det kunde hjälpa till att ”undanröja kaoset”. Jag undvek det ytterligare ansvaret, bland allt annat av rädsla för resultaten av att försöka göra för mycket och den negativa sidan av att ha mer än ett arbete. Vid den tolfte partikongressen ansåg kamrat Stalin det till och med nödvändigt att offentligt säga att jag inte var benägen att göra mer omfångsrikt arbete.[31] Hur i all världen kan vi förlika alla dessa fakta och uttalanden med det som nu tillskrivs mig i ”svaret”, dvs. att jag påstås försöka bli ordförande för folkekonomins högsta sovjet?
Samtidigt är min önskan så stark att det är den enda orsaken till att jag ställer det ena eller andra principiella eller organisatoriska förslaget. Är inte detta i sanning vidunderligt!
Efter den tolfte kongressen (25 april 1923), skrev kamrat Rykov, som vägrade ta posten som ordförande för VSNCh, till politbyrån:
I ett av sina förslag som har skickats till centralkommitténs medlemmar erbjöd kamrat Stalin ledningen för VSNCh till kamrat Trotskij. Jag ser ingen anledning till att avslå detta, eftersom kamrat Trotskij under de senaste åren flera gånger har återvänt till en studie av industri och ekonomin och är mycket välbekant både med den nuvarande ekonomiska praktikens viktigaste problem och med apparaten som leder industrin.
Den utomordentliga framgång som kamrat Trotskijs rapport åtnjöt vid kongressen är en fullständig garanti för att partiet helt och fullt kommer att godkänna hans utnämning.
Kamrat Trotskijs arbete vid VSNCh måste knytas till hans deltagande i regeringens allmänna arbete, med hjälp av den omorganisering av arbets- och försvarsrådet som kamrat Stalin föreslog i sitt brev.
Hur i all världen, frågar jag nu, kan hela historien om det som har ägt rum ändras i efterhand? Hur kan vi förlika kamrat Stalins citerade förslag med hans namnteckning under det senaste ”svaret”? Hur kan vi kombinera kamrat Rykovs uttalande med hans nuvarande förkastande av mina påstådda anspråk på att ta över VSNCh? Varifrån kommer allt detta? Vad är det till för? Jag vägrar förstå det.
Och är det inte i sanning vidunderligt att hävda att flera dussin gamla, oklanderliga partiarbetare uttrycker sina åsikter och krav i ett brev till centralkommittén bara för att … säkerställa att jag ska få posten som ordförande för VSNCh? Och när görs det? Just när att kombinera militärt och ekonomiskt arbete är minst genomförbart ur både ekonomisk och militär synvinkel.
2. Jag måste beskriva ännu en episod som visar hur historia görs och hur den skrivs. Vid politbyråmötet som arbetade med den kommande tolfte kongressens dagordning förslog kamrat Stalin, med stöd från kamrat Kamenev, kamrat Kalinin, och om jag inte missminner mig kamrat Tomskij (kamrat Zinovjev var inte närvarande), att jag skulle ta på mig centralkommitténs rapport. Diskussionen i frågan hölls i politbyrån i mycket lugn och affärsmässig ton. Jag svarade, att om någon skulle hålla en fullständig politisk rapport så skulle det bara öka den nedstämdhet i partiet som Vladimir Iljitjs sjukdom hade orsakat. Det vore därför bättre att vi begränsade oss till en kortare politisk rapport, som kamrat Stalin kunde kombinera med sin organisatoriska rapport. De grundläggande frågorna kunde då gås igenom i motsvarande punkter på dagordningen. ”Dessutom”, tillade jag, ”har vi fortfarande betydande meningsskiljaktigheter om ekonomiska frågor.” Kamrat Kalinin invände mot den sista kommentaren och sa: ”De flesta av dina förslag har antagits av politbyrån, och du har ingen anledning att vägra att hålla den politiska rapporten.” Men jag fortsatte att vidhålla mitt förslag. Frågan beslutade inte vid detta möte, och som vi alla vet fick hela frågan sedan en helt ny vändning. Men är det inte helt uppenbart att det faktum som jag just anförde, och som givetvis inte kan raderas ur minnet på de som deltog vid det politbyråmötet, står i bjärt kontrast till den övergripande bild som nu i efterhand ges i politbyråmedlemmarnas ”svar” för att förklara och rättfärdiga ett system av konstgjorda murar i partiet?
3. Anklagelsen att jag under de senaste åren har ”lagt helt otillräcklig uppmärksamhet på armén” är helt obegriplig. Jag vet inte hur denna anklagelse ska tolkas: innebär det att min arbetsdag är för kort, eller att jag fyller den med andra frågor? När jag har genomfört ett oräkneligt antal uppgifter från centralkommittén har jag mer än en gång tvingats påpeka att de sliter bort mig från det militära arbetet. Att förbereda rapporten och teserna om industrin tog mig till exempel omkring två månaders intensivt arbete.
Trotskij i Moskva med soldater från Röda armén, 1922.
Att delta i Kominterns [Kommunistiska internationalens] arbete tar mycket lång tid. Det enda arbete jag utför utan att ha tilldelats det från politbyrån är att delta i Moskust (Moskvas kombinerade grupp),[32] men det tar inte mer än 2-3 timmar per månad. I ”svaret” antyds visserligen ”arbete i frågor om litteratur, konst, vardagsliv, och så vidare” som ett skäl till otillräcklig uppmärksamhet mot armén. Men denna antydan gjordes förtäckt, just på grund av att, som författarna vet, jag arbetade med dessa frågor under min medicinska behandling, då jag var förbjuden att ta itu med något stressigt intellektuellt arbete. Jag ser knappast någon anledning att rättfärdiga mig inför partiet för att ha skrivit böcker om litteratur och vardagsliv.[33] Jag kan bara uttrycka överraskning att de försöker vända detta faktum till en anklagelse.[34]
Men det är helt sant att det nästan inte gjordes något kreativt arbete på arméns område på grund av arméns extremt svåra materiella situation, att budgeten var fullständigt instabil, de ständiga nedskärningarna och omorganiseringen av staberna, och de väldigt ofta förekommande utnämningarna och avskeden av personal, som enligt min uppfattning är helt meningslösa utifrån sakens intressen. Allt detta har skapat ytterst besvärliga förhållanden för arbetet, utöver att det uppifrån har införts en speciell ”politik” i armén, som majoriteten av ansvarig personal i armén och partiet nu är väl bekanta med exempel på. ”Svaret” från politbyråns medlemmar är den yttersta utvecklingen av denna politik, vars innebörd är helt uppenbar.
Den allvarligaste anklagelsen, om den inte vore så ytlig, är när jag anklagas för att inte ha någon tilltro till partiet, och att jag inte är förmögen att förstå det. Att jag någonstans och någon gång använde uttrycket ”provinskommittéernas oblomovism” förs fram som bevis, utan att förklara i vilken mening och i vilket sammanhang dessa ord yttrades. Slutligen bedömer ”svaret” mitt uttalande att jag, med hänsyn till de extremt ansvarsfulla förhållandena, anser mig förpliktigad att sätta frågans innehåll högre än dess form och uppmärksamma de viktigaste partiarbetarna på den situation som har skapats, så här: ”Vi upplever att detta är ett uttalande utan motstycke i vår bolsjevikiska miljö.”
I detta stycke är meningen med och tonen i ”svaret” bara alltför uppenbart. Det några få av undertecknarna – till de andras ilska – tidigare har antytt, sägs här ganska tydligt: bristen på kunskap om partiet, bristande tilltro till dess styrka och till dess lokalorganisationers styrka, och slutligen uttalanden och åtgärder ”utan motstycke i vår bolsjevikiska miljö”. Jag skulle vilja föreslå att flera av politbyråns medlemmar borde vara försiktiga med att tala om åtgärder och uttalanden ”utan motstycke i vår bolsjevikiska miljö”. Mitt uttalande hade och har som enda mål att förmå centralkommittén att skynda på den kursförändring som är en oåterkallelig konsekvens av hela situationen. Samtidigt har det funnits tillfällen då, på randen till avgörande slag, och medan de ägde rum – detta var i oktober 1917 – de mest ansvarsfulla posterna övergavs, med appeller till partiet mot centralkommittén – rakt framför icke partianslutna element och fiender.[35] Jag tycker att tilltro eller brist på tilltro till partiets och dess kreativa styrka visar sig allra mest pålitligt och sant under dagar med de största prövningar, såsom de vi gick igenom i varenda hörn av landet. Det finns knappt en provinskommitté som jag inte har arbetat hand i hand med under inbördeskrigets svåraste timmar, och bland de misstag jag begick fanns inte kriminell brist på tilltro till partiets och arbetarklassens kreativa kraft. Jag kastar bort dessa falska anklagelser med alla sina medvetna oegentligheter.
* * *
Detta är alltså mina förklaringar angående de viktigaste punkterna i brevet från politbyråns medlemmar. Det enda sättet att hitta den minst smärtsamma och kortaste utvägen – jag upprepar det på nytt – är om det finns en allvarlig och bestämd önskan från centralkommitténs härskande grupps sida att undanskaffa de konstgjorda murar som har rests i partiet, mer uppmärksamt svara på kraven att förändra partiets linje, som inte går att skjuta upp, och på så sätt hjälpa partiet att återfå sitt oberoende, sin aggressivitet och sin enhet. Om centralkommittén skulle slå in på denna väg, så skulle den få det mest aktiva stöd från partimedlemmarnas överväldigande majoritet – och de frågor som nu verkar vara, eller framställs som, personliga frågor skulle försvinna av sig själva.
[1] Den 15 oktober, innan politbyrån hade besvarat Trotskij brev från 8 oktober, utfärdade 46 framstående partimedlemmar ett uttalande till stöd för hans kritik [se: De fyrtiosex plattform ], och krävde en konferens med CK och de ”mest framstående och aktiva partifunktionärerna” som hade uttryckt opposition mot CKs linje. I sitt svar på Trotskijs brev anklagade politbyrån honom för att ”uppvigla till kamp mot CK” och begå ett antal misstag som skulle kunna ”ge upphov till en verklig kris i partiet och en brytning mellan partiet och arbetarklassen”. Utan att besvara ett enda av hans argument hävdade den att hans ekonomiska förslag motiverades av hans otålighet att bli ”diktator över ekonomiska och militära angelägenheter”. Och i ett tidigt försök att förvanska historien för fraktionella syften anspelade politbyrån slutligen på Lenins tidigare meningsmotsättningar med Trotskij, inte som ett svar på något av Trotskijs förslag utan för att misskreditera hans idéer genom att förtala hans förflutna. Utdrag från både politbyråns brev och Trotskijs andra brev till CK från 23 oktober 1923 publicerades i Sotsialistitjeskij Vestnik, 28 maj 1924.
[2] L Trotskij, Brev till centralkommittén, 8 oktober 1923.
[3] Se Lenins kamp mot stalinismen, och Lenins sista strid av M Lewin.
[4] Trotskij syftar på det faktum att man vid många partikonferenser på landsbygden strax innan RKP(b):s tolfte kongress valde delegater till kongressen i enlighet med rekommendationer från provinskommittéernas sekreterare, vilka i sin tur från och med sommaren 1922 valdes i linje med centralkommitténs rekommendationer, dvs. i själva verket utsågs av centralkommitténs sekretariat, som leddes av Josef Stalin.
[5] Detta syftar på ”Arbetarnas sanning” och ”Arbetarnas grupp i RKP”. ”Arbetarnas sanning” var en illegal grupp i RKP(b) som bildades på våren 1921. Deltagarna i den tyckte att RKP(b) i och med övergången till NEP ”än mer oåterkalleligt förlorade sina band och kontakter med proletariatet”. ”Arbetarnas sanning” antog målet att ”föra in klassklarhet i arbetarklassens led”. I några få av sina illegala publikationer satte de sig uppgiften att bilda ett nytt arbetarparti. ”Arbetarnas grupp RKP” bildades på våren och sommaren 1923 av G Mjasnikov och N Kuznetsov, tidigare medlemmar i ”arbetaroppositionen” som hade uteslutits ur partiet. Flera gammelbolsjeviker anslöt sig till gruppen eftersom de inte ville underkasta sig besluten vid RKP(b):s tionde och elfte kongresser angående förbudet mot inre grupperingar i partiet. ”Arbetarnas grupp RKP” ansåg att det var nödvändigt att bilda arbetardeputerades sovjeter (råd) på alla fabriker och verkstäder; att välja direktörer för truster och syndikat vid sovjetkongresserna; och följa den ”proletära demokratins” principer för att leda industrin; att göra fackföreningarna till kontrollorgan; att avskaffa folkkommissariernas råd; och ”avsätta den härskande gruppen i partiet”, som ”slutgiltigt hade brutit med arbetarklassen”. Plenarmötet med RKP(b):s centralkommitté i september (1923) bestämde att ”Arbetarnas sanning” och ”Arbetarnas grupp RKP” genomförde ”antikommunistiskt och antisovjetiskt arbete”, och förklarade att deltagande i dem var oförenligt med medlemskap i RKP(b). Efter beslut av CKK i december 1923 uteslöts aktiva medlemmar i dessa grupper från partiet.
[6] Detta syftar på kommissionen som bestod av F. E. Dzerzjinskij, G. E. Zinovjev, V. M. Molotov, A. I. Rykov, I. V. Stalin och M.P. Tomskij, som hade bildats för att analysera situationen i ekonomin och partiet, enligt en resolution från politbyrån och CK den 18 september 1923. Trotskij utsågs i början av november till medlem i kommissionen men tvingades avgå 14 november efter att inte ha kunnat delta vid något av dess möten pga. sjukdom och överbelastning av arbete i andra kommissioner. I brevet som förklarar att han drar sig tillbaka från kommissionen anmärkte han att den ofta möttes med kort varsel, vilket gjorde det ”fysiskt omöjligt” för honom att delta. Politbyrån hade tidigare gjort aktivt deltagande i mötena obligatoriskt för dess medlemmar. Rossiiskij Gosudarstvennji Archiv Sotsialno-polititjeskoj istorij (RGASPI), f. 17, op. 171, delo 33, list 142.
[7] David Rjazanov (1870-1938) var en framstående person i den ryska marxistiska rörelsen. Under inbördeskriget sympatiserade han med grupper som var mot centralkommittén, och ett kort tag övervägde man att han skulle uteslutas. Han utsågs till chef för det nybildade Marx-Engels-institutet, där han hade en ledande roll för publiceringen av Marx och Engels Samlade verk, inklusive många tidigare okända och outgivna manuskript, som Engels Naturens dialektik och Marx’ Ekonomiska manuskript. Han arresterades i mars 1931, och hans institut, där många tidigare och aktiva vänsteroppositionella arbetade, rensades ut. Rjazanov mördades under den Stora terrorn 1938. Angående Rjazanovs roll i det tidiga sovjetsamhället, se även: Clara Weiss, ”The People Immortal: Soviet writer Vasily Grossman’s first novel about World War II”, World Socialist Web Site, 14 oktober 2022.
[8] Lenin, Collected Works, band 45, s 601-602. [I engelska översättningen har ordet ”enträget” inte tagits med, utan det står ”very much”, men i det ryska originalet är ordet ”enträget” – öa.] Detta brev ingår i samlingen Lenins kamp mot stalinismen s. 70 ff.
[9] Lenin, ”Till frågan om nationaliteterna eller om ’autonomisering’”, i Brev till kongressen m m.
[10] Detta brev ingår i samlingen Lenins sista brev.
[11] De ”Äldres råd” var ett organ som skapades inom två dagar efter öppnandet av RKP(b):s tolfte kongress, enligt en resolution från partiets centralkommittés plenarmöte i april 1923. Stenografitjeskij otchet 12-ogo s’ezda RKP/b v Moskve, [Stenografiskt protokoll från RKP(b):s tolfte partikongress] Moskva 1968, s 768, 821.
[12] Lenins brev publicerades i Sovjetunionen först 1956.
[13] Denna punkt från Trotskijs brev publicerades första gången i tidskriften Izvestija TsK KPSS, 1989, nr 11, s 180-181.
[14] Lenin, Hellre mindre men bättre.
[15] För dokument förknippade med publiceringen av Lenins arbete ”Hur vi bör omorganisera arbetar- och bondeinspektionen (Ett förslag till partiets 12:e kongress)”, se Izvestija TsK KPSS, 1989, nr 11, s 179-192. I den första publiceringen av denna artikel i Pravda 25 januari 1923 utelämnades följande understrukna ord: ”… måste se till att ingens auktoritet — vare sig generalsekreterarens eller någon annan CK-medlems — skall kunna hindra dem att göra förfrågningar, pröva dokument och överhuvud taget uppnå obetingad information och strängaste korrekthet i fråga om ärendenas behandling.” Hur vi bör omorganisera Arbetar- och bondeinspektionen
[16] Enligt dokument i de centrala partiarkiven, som nu är inhysta i RGASPI i Moskva, ägde följande rum: ett politbyråmöte den 16 juli 1921 tog Lenins förslag att utse Trotskij till Narkomprod för Ukraina i övervägande. Förslaget antogs, men med tanke på Trotskijs protester gick politbyrån med på att skjuta upp genomförandet av beslutet tills dess RKP(b):s centralkommitté sammanträdde. Centralkommitténs plenarmöte den 9 augusti 1921 upphävde politbyråns resolution och beslutade att ”kamrat Trotskij i samband med skärpningen av den internationella situationen ska ägna mer uppmärksamhet åt militärt arbete”.
[17] Ingår som kapitel 25 i Trotskijs Året 1905
[18] Trotskij syftar på att Lenin vid sin återkomst till Ryssland i april 1917 de facto antog hans perspektiv på en permanent revolution. Lenins Aprilteser orsakade ett bittert motstånd inom ett skikt gammalbolsjeviker i ledningen, inklusive Kamenev, Zinovjev och Stalin, som hade anpassat sig efter mensjevikerna och envist vidhöll perspektivet att upprätta en ”proletariatets och böndernas diktatur”, som under de givna omständigheterna innebar att man avvisade att arbetarklassen skulle gripa statsmakten. Denna historia om kampen i partiet skulle bli ämne för ytterst flagranta och skandalösa förfalskningar från Stalinfraktionens sida, speciellt från och med 1924. För mer om den inre partikampen, se: Alexander Rabinowitch, Bolsjevikerna kommer till makten (på marxistarkiv.se), och Leo Trotskij, Oktoberrevolutionens lärdomar,.
[19] Det var en del av partiets provinsorganisation i Simbirsk. Trotskij syftar på missnöje och oroligheter bland bönderna längs Volga på våren 1919.
[20] Citeras i Den nya kursen, kapitel 6.
[21] Ibid, s 27. [engelska översättningen skiljer sig något utan att ändra innebörden – öa.]
[22] Under perioden som föregick den 12:e kongressen, där Trotskij höll talet om den ekonomiska situationen, var det ett hetsigt meningsutbyte mellan politbyråns majoritet runt Zinovjev, Kamenev och Stalin, och Trotskij. ”Triumviratet” anklagade Trotskij för att ”underskatta” böndernas roll i sina teser och tvingade honom att göra förändringar i sin rapport. Diskussionen är delvis dokumenterad i: Stenografitjeskij otchet 12-ogo sjezda RKP/b v Moskve, Moskva 1968, s 810-820. E.H. Carr skrev om detta i Mellan Lenin och Stalin.
[23] Stenografitjeskij otchet 12-ogo sjezda RKP/b v Moskve, Moskva 1968, s 447-448.
[24] Ibid., s 678.
[25] Ibid., s 678, 679. Citerat inexakt men utan att förvanska innebörden.
[26] Detta syftar på det PM från den brittiska regeringen som skrevs av utrikesminister G.N. Curzon. Det överlämnades till den sovjetiska regeringen den 8 maj 1923 och innehöll följande krav: att kalla hem sovjetiska diplomater från Iran och Afghanistan och be om ursäkt för deras påstått opassande aktioner mot det brittiska imperier; minska den sovjetiska asylzonen till 5 kilometer längs Kolahalvöns norra strand, etc.. Den brittiska regeringen hotade att avbryta den engelsk-sovjetiska handelsöverenskommelsen från 1921. Som svar avvisade den sovjetiska regeringen dessa krav, samtidigt som den gick med på att tillfredsställa flera sekundära önskningar som britterna hade uttryckt. I juni 1923 tillkännagav båda sidor att de ansåg konflikten vara avslutad.
[27] Trotskijs artikel Kan en kontrarevolution eller en revolution utföras enligt tidtabell? publicerades den 23 september 1923.
[28] Trotskij syftar på upproret i september 1923 mot den monarkistiska och fascistiska regeringen. De som revolterade erövrade ett antal städer, där arbetar-och bondemakt utropades. Upproret krossades brutalt.
[29] Se Pierre Broué, Den tyska revolutionen 1923
[30] Av någon anledning dras namnet på kamrat Kolegajev in i frågan om mina anspråk på att bli diktator över ekonomin. Jag kan absolut inte förstå vad detta kommer från och vad det är för. – Leo Trotskij
[31] Stenografitjeskij otchet 12-ogo sjezda RKP/b v Moskve, Moskva 1968, s 198-199.
[32] Moskvas kombinerade grupp bildades i början av NEP för att kontrollera den ekonomiska verksamheten.
[33] Trotskij syftar på sina arbeten Litteratur och revolution och Vardagslivets problem.
[34] För övrigt krävde kamrat Lenin, med vilken jag diskuterade de artiklar jag har nämnt som ägnades åt ”proletär kultur”, för ett och ett halvt år sedan att jag skyndade på med detta arbete. Jag blev klar med det först i somras – Leo Trotskij.
[35] Trotskij syftar återigen på G E Zinovjevs och L B Kamenevs politiska ståndpunkter på randen till oktoberrevolutionen 1917, då de orubbligt motsatte sig att erövra makten.