Leo Trotskij

1930

Ryska revolutionens historia III


Originalets titel: The History of the Russian Revolution
Översättning: Jan-Christer Hamberg och Per-Olof Mattsson (© Bokförlaget Röda Rummet 1991)
Redigering: Martin Fahlgren
HTML: Martin Fahlgren
Annan version: Finns i pdf-format på marxistarkiv.sedirektlänk


Innehållsförteckning

Anmärkning: I slutet av första och tredje delen ingick tidigare en kronologi, samt kortfattade beskrivningar av personer, politiska partier m m. Dessa delar ingår nu enbart i del 1. – Red

Tredje delen

Sovjeternas triumf

Kapitel I: Bönderna före oktober

Civilisationen har gjort bönderna till sin packåsna. Bourgeoisien har i det långa loppet bara ändrat bördans form. Bonden tolereras med nöd och näppe på tröskeln till det nationella livet och står i grund och botten utanför vetenskapens tröskel. Historikern är vanligtvis lika lite intresserad av honom som teaterkritikern är av de gråa figurer som sköter scenbytena, bär himlen och jorden på sina ryggar och skurar skådespelarnas omklädningsloger. Den roll som spelats av bönderna i tidigare revolutioner har ännu knappast klargjorts.

”Den franska bourgeoisien började med att befria bönderna”, skrev Marx 1848. ”Med böndernas hjälp erövrade den Europa. Den preussiska bourgeoisien var så förblindad av sina egna inskränkta och näraliggande intressen att den förlorade även denna bundsförvant, och förvandlade den till ett vapen i händerna på den feodala kontrarevolutionen.” Det som hänför sig till den tyska bourgeoisien i denna kontrast är sant; men påståendet att ”den franska bourgeoisien började med att befria bönderna” är ett eko av den officiella legend som på sin tid även utövade inflytande på Marx. I verkligheten motsatte sig bourgeoisien bonderevolutionen, i termens strikta betydelse, med all makt som den förfogade över. Det tredje ståndets lokala ledare kastade till och med ut de viktigaste och djärvaste kraven ur 1789 års föreskrifter för landsbygden under förevändning av en redigering. Det berömda beslutet från den 4 augusti, som antogs av nationalförsamlingen mitt i glöden av omfattande landsbygdsbränder, förblev länge en patetisk formel utan innehåll. De bönder som inte ville förlika sig med detta bedrägeri uppmanades av den konstituerande församlingen att ”återvända till uppfyllandet av sina plikter och ha den vederbörliga respekten för [feodal!] egendom”. Civilgardet försökte mer än en gång slå ner landets bönder, men stadens arbetare tog parti för de revolterande och mötte de borgerliga straffexpeditionerna med stenar och trasiga tegelpannor.

Under fem år reste sig de franska bönderna vid varje kritiskt ögonblick i revolutionen och förhindrade en uppgörelse mellan feodala och borgerliga egenomsinnehavare. De parisiska sansculotterna utgöt sitt blod för republiken och befriade bonden från hans feodala bojor. Den franska republiken 1792 markerade en ny social regim – till skillnad från den tyska republiken 1918 eller den spanska republiken 1931, som bara innebar den gamla regimen minus dynastin. I botten på denna skillnad är det inte svårt att hitta den agrara frågan.

Den franske bonden tänkte inte omedelbart på en republik; han ville kasta av sig godsägaren. De parisiska republikanerna glömde vanligtvis landsbygden helt och hållet, men det var bara bondetrycket mot godsägaren som garanterade skapandet av en republik och röjde undan de feodala hindren på vägen. En republik med en adel är inte en republik. Detta förstod den gamle Machiavelli alldeles utmärkt när han i sin florentinska exil, 400 år före Eberts presi­dentperiod, mellan fågeljakt och brädspel med slaktaren generaliserade erfarenheten av demokratiska revolutioner. ”Den som vill grunda en republik i ett land där det finns många adelsmän, kan endast göra det om han inledningsvis utrotar dem alla.” De ryska musjikerna hade i grund och botten samma uppfattning och erkände det öppet utan någon ”machiavellism”.

Medan Petrograd och Moskva spelade huvudrollen i arbetarnas och böndernas rörelse, måste den främsta platsen i bonderörelsen tilldelas det efterblivna storryska jordbrukscentrat och Volgas mittenregion. Här hade livegenskapens kvarlevor särskilt djupa rötter, adelsmännens äganderätt till marken var ytterst parasitär till karaktären, differentieringen av bönderna låg långt efter och byarnas fattigdom var därför mer uppenbar och naken. Rörelsen i denna region bröt ut så tidigt som i mars och hade omedelbart utsmyckats med terrorhandlingar. Genom de dominerande partiernas ansträngningar överfördes den emellertid snart till kompromiss­politikens kanaler.

I det industriellt efterblivna Ukraina hade jordbruket, som bedrevs för export, förvärvat en betydligt mer progressiv natur och i konsekvens därmed uppnått en mer kapitalistisk karaktär. Här hade stratifieringen av bönderna gått avsevärt längre än i Storryssland. Kampen för nationell frigörelse försenade dessutom oundvikligen, åtminstone för tillfället, andra former av social kamp, men variationen i regionala och till och med nationella förhållanden tog sig i det långa loppet endast uttryck i skillnader vad angår datum. Till hösten hade bondekampens territorium blivit lika med nästan hela landet. Av de 624 grevskap som utgjorde det gamla Ryssland var 482 eller 77 procent indragna i rörelsen. Undantaget gränsområdena, som utmärktes genom speciella jordbruksförhållanden – de norra distrikten, Transkaukasien, stäppregionen och Sibirien – var 439 eller 91 procent av 481 grevskap indragna i bonderevolten.

Kampmetoderna skiftar i enlighet med om det är fråga om uppodlad jord, skog, betesmark, arrendatorer eller anställd arbetskraft. Kampen förändrade också sina former och metoder under olika stadier av revolutionen, men i allmänhet genomgick rörelsen i byarna samma två huvudstadier som rörelsen i städerna även om det var med oundvikliga förseningar. I det första stadiet anpassade sig bönderna fortfarande till den nya regimen och försökte lösa sina problem med hjälp av de nya institutionerna, men även i det här fallet var det snarare fråga om formen än innehållet. Den liberala tidningen i Moskva – före revolutionen anstruken med en nyans av narodnikernas tankar – uttryckte med beundransvärd omedelbarhet sinnes­stämningen inom godsägarkretsar under sommaren 1917. ”Musjiken tittar sig omkring, han gör inget ännu, men titta i hans ögon – hans ögon kommer att säga dig, att all jord som ligger runt honom är hans.” En perfekt nyckel till böndernas ”fredliga” politik är ett telegram skickat i april från en av Tombovbyarna till den provisoriska regeringen: ”Vi önskar hålla fred på grund av den vunna friheten, men förbjud av den orsaken försäljning av all godsägarjord fram till den konstituerande församlingen. Om inte kommer vi att gjuta blod, men vi kommer inte att låta någon annan plöja jorden.”

Musjiken fann det lätt att behålla en ton av respektfullt hot, eftersom han inte alls behövde komma i direkt konflikt med staten för att låta sina påtryckningar mot historiska rättigheter bli påtagliga. Organ för regeringsmakten saknades i byarna. Bykommittéerna kontrollerade milisen, domstolarna var desorganiserade och de lokala kommissarierna var maktlösa. ”Vi valde er”, röt bönderna åt dem, ”och vi kommer att sparka ut er.”

Under sommaren kom bönderna, genom att utveckla de föregående månadernas kamp, närmare och närmare inbördeskrig och deras vänsterflygel klev till och med över dess tröskel. Enligt en rapport från jordägarna i Taganrogdistriktet lade bönderna beslag på höskörden, tog jorden i besittning, hindrade plöjningen, satte godtyckliga arrenden och förflyttade jordägare och uppsyningsmän. Enligt en rapport från Nisjegorodkommissarien mångdubblades våldshandlingar och jord- och skogsbeslag i hans provins. Grevskapskommissarierna var rädda för att inför bönderna framstå som storgodsägarnas försvarare. Landsbygdsmilisen gick inte att lita på. ”Det har förekommit fall där officerare i milisen deltog i våldshandlingar tillsammans med mobben.” I grevskapet Schlüsselburg förhindrade en lokal kommitté godsägarna från att hugga ner sin egen skog. Böndernas tanke var enkel: Ingen konstituerande församling kan återuppliva de träd som huggs ner. Kommissarien för hovministeriet klagar över tillgreppen av hö: Vi har varit tvungna att köpa hö till hovets hästar! I Kurskprovinsen delade bönderna upp Teresjtjenkos gödslade trädesåker mellan sig. Ägaren var utrikes­minister. Bönderna förklarade för hästuppfödaren Schneider i Orlovprovinsen att de inte bara skulle slå klöver på hans gods, utan kanske också ”skicka [honom] till armén”. Bykommittén befallde uppsyningsmannen på Rodziankos gods att överlämna höet till bönderna: ”Om du inte lyssnar till denna jordkommitté, kommer du att behandlas annorlunda, du kommer att arresteras … ”. Signerat och förseglat.

Från alla hörn av landet strömmade klagomål och jämmer in – från offer, lokala myndigheter och finkänsliga observatörer. Jordägarnas telegram utgör den mest glansfulla dementi av klasskampens grova teori. Dessa adelsmän med titlar, ägare till storgods, andliga och världs­liga härskare, oroar sig enbart för den allmänna välfärden. Deras fiender är inte bönderna utan bolsjevikerna – ibland anarkisterna. Deras egen egendom väcker godsägarnas intresse uteslutande ur aspekten av fosterlandets välgång. Trehundra medlemmar av kadetpartiet i Tjernigovprovinsen förklarar att bönderna, som uppviglats av bolsjevikerna, förflyttar krigsfångar från arbetet och skördar själva på eget bevåg. Som ett resultat, klagar de, hotas vi av ”oförmåga att betala skatterna”. Själva meningen med tillvaron låg för dessa liberala godsägare i att understödja den nationella kassan. Riksbankens lokalkontor i Podolsk klagar över godtyckliga handlingar från bykommittéerna, ”vars ordförande ofta är österrikiska fångar”. Här är det den sårade patriotismen som talar. I Vladimirprovinsen släpade bönderna på registratorn Odintsovs herrgård bort byggnadsmaterial, som hade ”gjorts i ordning åt filantropiska institutioner”. Offentliga tjänstemän lever bara för sin människokärlek! En biskop från Podolsk rapporterar det godtyckliga beslagtagandet av en skog som tillhörde ärkebiskopens hus. Prokuratorn klagar över tillgreppet av ängsmark från Alexander Nevskij­klostret. Abbedissan vid Kisljarskklostret nedkallar eld och lågor över medlemmarna i den lokala kommittén: De blandar sig i klostrets angelägenheter, konfiskerar arrenden för eget bruk och ”uppviglar nunnorna mot deras överordnade”. Greve Tolstoj, en av Leo Tolstojs söner, rapporterar, i namn av jordbrukarförbundet i Ufimskprovinsen, att överförandet av jord till de lokala kommittéerna, ”utan att invänta beslut av den konstituerande församlingen … förorsakar ett utbrott av otillfredsställelse … bland de självägande bönderna, av vilka det finns mer än 200 000 i provinsen.” Godsägaren som ärvt sina egendomar oroar sig ute­slutande för sina mindre bröder. Senator Belgardt, jordägare i Tverprovinsen, är beredd att försona sig med uthuggningar i skogen men är bedrövad och sårad över att bönderna ”inte vill underkasta sig den borgerliga regeringen”. Godsägaren Veljaminov i Tombov kräver räddandet av två gods som ”tillgodoser arméns behov”. Av en händelse råkade de två godsen tillhöra honom själv. För idealismens filosofi är dessa godsägartelegram från 1917 sanner­ligen en skatt. En materialist vill snarare se en uppvisning av egoismens olika varianter. Han kanske vill tillägga att stora revolutioner till och med berövar egendomsägarna den upphöjda skenhelighetens privilegium.

Offrens vädjanden till grevskaps- och provinsmyndigheterna, inrikesministern eller ord­föranden i ministerrådet gav i allmänhet inget resultat. Från vem skall vi då begära hjälp? Från ordföranden i riksduman, Rodzianko! Mellan julidagarna och Kornilovresningen kände sig kammarherren åter som en inflytelserik gestalt: En hel del utfördes med hjälp av en signal från hans telefon.

Inrikesministeriets funktionärer skickar ut cirkulär till orterna om att ställa de skyldiga inför rätta. De burdusa godsägarna i Samara telegraferar till svar: ”Cirkulär utan den socialistiske ministerns signatur har ingen verkan.” Socialismens funktion avslöjas på så sätt. Tsereteli tvingas komma över sin försagdhet. Den 18 juli skickar han ut en långrandig instruktion om att vidta ”snabba och bestämda åtgärder”. I likhet med godsägarna själva oroar sig Tsereteli uteslutande för armén och staten. Det förefaller emellertid bönderna som om Tsereteli skyddar godsägarna.

Det inträdde en plötslig förändring i regeringens metoder för att lugna bönderna. Fram till juli hade den övervägande metoden varit att prata dem tillrätta. Även om militärenheter också skickades ut till orterna var det bara i egenskap av vaktstyrka åt regeringstalaren. Efter segern över Petrogradarbetarna och -soldaterna ställde sig emellertid kavalleritrupper – nu utan övertalare – direkt till godsägarnas disposition. I Kasanprovinsen, som var en av de mest tumultartade, lyckades de – för att citera den unge historikern Jugov – ”bara med hjälp av arresteringar, genom att skicka in beväpnade trupper i byarna och till och med återuppliva användningen av prygel… för att tvinga bönderna till underkastelse.” Även på andra platser var dessa repressiva åtgärder inte utan effekt. Antalet skadade godsägaregendomar föll något i juli: från 516 till 503. I augusti nådde regeringen ännu fler framgångar: Antalet otill­fredsställande grevskap föll från 325 till 288 – dvs. 11 procent; antalet egendomar som var indragna i rörelsen minskade till och med 33 procent.

Vissa distrikt, som förut varit de mest rastlösa, lugnar nu ner sig och drar sig tillbaka till andra plats. Å andra sidan kommer nu distrikt som igår var pålitliga in i kampen. Bara en månad tidigare målade Pentsakommissarien upp en lugnande bild: ”Landet är upptaget med att bärga skörden… Förberedelser är på gång för valen till byarnas zemstvoförsamlingar. Perioden för regeringskrisen passerade i tysthet. Bildandet av den nya regeringen hälsades med stor tillfredställelse.” I augusti finns inte ett spår kvar av denna idyll. ”Massplundringar av fruktträdgårdar och nedhuggning av skogar … För att kväsa oroligheterna har vi varit tvungna att tillgripa vapenmakt!”

Till sin allmänna karaktär hör denna sommarrörelse fortfarande till den ”fredliga” perioden. Symptom på radikalisering kan emellertid redan omisskännligt observeras, även om de verkligen är svaga. Medan fall av direkta anfall på godsägarnas herrgårdar minskade under de fyra första månaderna, börjar de åter öka från juli. Forskare har upprättat följande allmänna klassificering av julikonflikterna, arrangerade i fallande skala och börjande med de talrikaste: tillgrepp av ängsmark, skördar, livsmedel och foder, plöjda fält, redskap, konflikter om anställningsförhållanden och förstörelse av herrgårdar. I augusti är ordningen följande: tillgrepp av skördar, reservproviant och foder, ängar och hö, jord och skog och jordterror.

I början av september utfärdade Kerenskij, i egenskap av överbefälhavare, en särskild order, som upprepade argument och hot från hans föregångare Kornilov, mot ”våldshandlingar” från böndernas sida. Några dagar senare skrev Lenin: ”Antingen… all jord till bönderna omedel­bart… eller också kommer godsägarna och kapitalisterna… föra saker och ting till punkten för en ändlöst våldsam bonderevolt.” Under de följande månaderna blev detta ett faktum.

Antalet egendomar som berördes av jordkonflikter steg i september med 30 procent jämfört med augusti; i oktober 43 procent över antalet i september. I september och de tre första veckorna i oktober ägde det rum mer än en tredjedel så många jordkonflikter som alla de som registrerats sedan mars. Deras beslutsamhet tilltog emellertid ojämförligt fortare än deras antal. Under de första månaderna antog till och med direkta tillgrepp av olika tillhörigheter karaktären av köpslagan, som mildrades och kamouflerades av kompromissinstitutionerna. Nu faller den legala masken av. Varje avdelning av rörelsen antar en djärvare karaktär. Bönderna övergår nu från olika former och grader av påtryckningar till våldsamma tillgrepp av olika delar av godsägarens verksamhet, utrotande av adelns nästen, nedbrännande av herrgårdar och till och med mördande av jordägare och uppsyningsmän.

Kampen för en förändring i arrendeförhållandena, som i juni översteg den destruktiva rörelsen i antal, faller i oktober till en fyrtiondedel. Dessutom ändrar arrenderörelsen själv karaktär och blir endast ytterligare ett sätt att driva ut godsägaren. Vetot mot köp och försäljning av jord och skog ger plats åt direkta tillgrepp. Vedhuggning och bete i massomfattning antar karaktären av avsiktlig förstörelse av godsägarens ägodelar. I september registreras 279 fall av öppen förstörelse av egendom; de utgör nu mer än en åttondel av alla konflikter. Över 42 procent av alla fall av förstörelse som registrerats av milisen mellan februari- och oktoberrevolutionen ägde rum i oktober månad.

Kampen om skogarna var särskilt bitter. Hela byar brändes ofta ned till grunden. Timret vaktades noga och betingade ett högt pris; musjiken var utsvulten på timmer; dessutom hade tiden kommit för att stapla ved inför vintern. Klagomål kom från Moskva-, Nisjegorod-, Petrograd-, Orel- och Volynprovinserna – från alla hörn av landet – om förstörelse av skogar och tillgrepp av reserverna med staplad och huggen ved. ”Bönderna hugger egenmäktigt och skoningslöst ned skogen. Två hundra desjatiner av godsägarnas skog har bränts av bönderna.” ”Bönderna i grevskapen Klimovitjeskij och Tjerikovskij förstör skogarna och ödelägger vintervetet…”. Skogvaktarna är på flykt, godsägarnas skogar jämrar sig, flisor och spån flyger ut över hela landet. Hela den hösten markerade musjikens yxa feberaktigt revolutionens tideräkning.

I de distrikt som importerade säd försämrades livsmedelssituationen i byarna snabbare än i städerna. Inte bara mat saknades utan också utsäde. I exportregionerna var situationen bara något bättre, i enlighet med en fördubblad utpumpning av livsmedelsresurser. Höjningen av det fasta sädpriset slog mot de fattiga. I ett antal provinser ägde det rum hungerupplopp, plundring av spannmålsmagasin och angrepp på livsmedelsadministrationens institutioner. Befolkningen tillgrep substitut för bröd. Rapporter inkom om fall av skörbjugg, tyfus och självmord av förtvivlan. Hunger och dess annalkande skugga gjorde grannskapet med överflöd och lyx särskilt outhärdligt. De mer utblottade skikten i byarna förflyttade sig till kampens främsta led.

Dessa vågor av bittra känslor förde upp inte så lite gyttja från botten. I Kostromaprovinsen ”observeras antijudisk agitation av de svarta hundradenas typ. Kriminaliteten är i till­tagande… Ett minskande intresse för landets politiska liv är märkbart.” Den senare frasen i kommissariens rapport betyder: De bildade klasserna vänder ryggen åt revolutionen. Svarthundramonarkism ljuder plötsligt i Podolskprovinsen: kommittén i byn Demidovka erkänner inte den provisoriska regeringen och anser att tsar Nikolaj Aleksandrovitj är ”den mest lojale ledaren för det ryska folket. Om den provisoriska regeringen inte drar sig tillbaka kommer vi att ansluta oss till tyskarna.” Sådana djärva erkännanden är emellertid unika. Monarkisterna bland bönderna har för länge sedan ändrat färg och följt godsägarnas exempel. På några platser – exempelvis i samma Podolskprovins – invaderar militära enheter vinkällarna tillsammans med bönderna. Kommissarien rapporterar om anarki. ”Byarna och folket förgås; revolutionen förgås.” Nej, revolutionen är långt ifrån att förgås. Den gräver sig en djupare kanal. Det rasande vattnet är nära deras munnar.

En natt kring den 8 september gick bönderna i byn Sytjevka i Tombovprovinsen från dörr till dörr, beväpnade med klubbor och högafflar och kallade ut alla, små som stora, för att plundra godsägaren Romanov. På ett bymöte föreslog en grupp att man skulle ta godset på ett ordnat sätt, dela upp egendomen bland befolkningen och behålla byggnaden för kulturella ändamål. De fattiga krävde att man skulle bränna godset och inte lämna sten på sten. De fattiga var i majoritet. Den natten svalde en ocean av eld hela områdets gods. Allt brännbart brändes, till och med experimentfälten. Avelsboskapen slaktades. ”De var druckna till vansinne.” Flammorna hoppade från område till område. De lantliga krigarna var nu inte längre nöjda med den patriarkala lien och högaffeln. En provinskommissarie telegraferade: ”Bönder och okända personer beväpnade med revolvrar och handgranater plundrar herrgårdarna i grevskapen Ranenburg och Rjasjskij.” Det var kriget som introducerade denna avancerade teknik i bonderevolten. Jordägarförbundet rapporterade att 24 gods brändes på tre dagar. ”De lokala myndigheterna var utan makt att återställa ordningen.” Efter en viss försening anlände trupper som skickats av distriktsbefälhavaren. Undantagstillstånd deklarerades, möten förbjöds och anstiftarna arresterades. Raviner var fyllda av godsägarnas ägodelar och en stor del av bytet sänktes i floden.

Pentsabonden Begisjev berättar: ”I september red alla ut för att plundra Logvin [han plundrades 1905 också]. En trupp med hästspann och vagnar strömmade ut till hans gods och tillbaka, hundratals musjiker och pigor började driva bort hans boskap, förde bort hans säd etc.” En truppstyrka som kallats ut av jordadministrationen försökte få tillbaka en del av bytet, men musjikerna och pigorna samlades 500 stycken i byn och styrkan skingrades. Soldaterna var uppenbarligen inte alls angelägna att upprätta godsägarens nedtrampade rättigheter. I Tauridprovinsen började bönderna, med början de sista dagarna i september, enligt bonden Gaponenkos minnesbilder, ”plundra byggnaderna, driva ut uppsyningsmännen, ta arbets­djuren, maskiner och säden från spannmålslagren… De slet till och med av rullgardinerna från fönstren, dörrarna från deras karmar, golven ur rummen och zinktaken och bar bort dem… ”. ”Till att börja med kom de bara till fots, tog vad de kunde och släpade bort det”, meddelar Minskbonden Grunko, ”men efteråt drog de upp hästarna, vem som än hade några, och förde bort hela vagnslaster med saker. Det fanns inget utrymme kvar för att passera. De bara släpade och bar bort saker med början klockan tolv på dagen under två dagar och nätter utan uppehåll. Under dessa fyrtioåtta timmar gjorde de rent hus.” Tillgreppen av egendom rättfärdigades enligt Moskvabonden Kuzmitjev på följande sätt: ”Godsägaren var vår, vi arbetade för honom och den egendom han hade borde tillhöra enbart oss.” En gång i tiden brukade godsägaren säga till den livegne: ‘”Du är min och det som är ditt är mitt.” Nu gav bönderna sitt svar: ”Han var vår herre och alla hans ägodelar är våra.”

”På flera platser började de klå upp godsägarna under natten”, minns Novikov, en annan Minskbonde. ”Allt oftare brände de godsägarens herrgård.” Turen kom till storhertigen och förre överbefälhavaren Nikolaj Nikolajevitjs gods. ”När de hade tagit bort allt de kunde få tag i, började de bryta upp kakelugnarna, ta bort rökkanalsluckorna, riva upp golv och brädor och släpa hem alltihop… ”.

Bakom dessa destruktiva handlingar stod den sekelgamla, tusenåriga strategin för alla bondekrig: att jämna fiendens befästa positioner med marken. Lämna honom ingenstans att ta skydd. ”De mer förnuftiga”, minns Kurskbonden Tzygankov, ”sade ‘Vi ska inte bränna ner byggnaderna – vi kommer att ha användning för dem som skolor och sjukhus’, men majoriteten var av det slaget som skriker ‘Vi måste förstöra allting, så vår fiende inte har någonstans att gömma sig i fall något händer’.” ”Bönderna lade beslag på hela godsägarens egendom”, meddelar Orelbonden Savtjenko, ”drev ut godsägarna från godsen, krossade fönster, dörrar, innertak och golv i godsägarnas hus… Soldaterna sade ‘om ni förstör vargarnas tillhåll måste ni också strypa vargarna’. Under sådana hot gömde sig de största och betydelsefullaste godsägarna och av den anledningen ägde inga mord rum på godsägare.”

I byn Zalesje i Vitebskprovinsen brände de lador fulla med säd och hö på det gods som tillhörde fransmannen Barnard. Eftersom många av godsägarna i hast hade fört över sin jord på privilegierade utlänningar var musjikerna ännu mindre benägna att undersöka frågor om nationalitet. ”Den franska ambassaden kräver att åtgärder vidtas… ”. I frontregionerna var det vid mitten av oktober svårt att vidta ”åtgärder”, till och med för den franska ambassadens räkning.

Förstörelsen av de stora godsen nära Rjasan fortsatte i fyra dagar. ”Till och med barn tog del i plundringen.” Förbundet för jordägare gjorde ministrarna uppmärksamma på att ”lynchnings­lagar, svält och inbördeskrig kommer att bryta ut” om inte åtgärder vidtas. Det är svårt att förstå varför godsägarna fortfarande talade om inbördeskrig i framtida tidsform. Vid en kongress med kooperativen i början av september sade Berkenheim, en av ledarna för de starka bönder som bedrev handel: ”Jag är övertygad om att inte hela Ryssland ännu har blivit ett dårhus och att det än så länge till största delen är befolkningen i storstäderna som har blivit galen.” Denna självbelåtna röst från den solida och konservativa delen av bönderna var hopplöst efter. Det var just under denna månad som byarna fullständigt bröt sig loss från förnuftets alla band och våldsamheten i deras kamp lämnade städernas ”dårhus” långt efter sig.

I april hade Lenin fortfarande ansett det möjligt att de patriotiska kooperatörerna och kulaker­na skulle dra böndernas huvudmassa efter sig längs vägen mot kompromiss med bourgeoisien och godsägaren. Av den anledningen insisterade han så oförtröttligt på bildandet av särskilda sovjeter för lantarbetardeputerade och självständiga organisationer för de fattigaste bönderna. Månad för månad blev det emellertid tydligt att denna del av bolsjevikpolitiken inte skulle slå rot. Med undantag för Baltikum fanns det inga lantarbetarsovjeter. Fattigbönderna miss­lyckades också med att finna självständiga organisationsformer. Att förklara detta huvudsak­ligen med efterblivenheten bland lantarbetarna och byarnas fattigaste skikt skulle vara att förbigå sakens kärna. Huvudorsaken låg i själva den historiska uppgiftens innehåll – en demokratisk jordrevolution.

På grundval av de två huvudfrågorna, arrende och hyrd arbetskraft, framstår det med över­tygande tydlighet hur de allmänna intressena i en kamp mot livegenskapens kvarlevor skar av vägen till en självständig politik inte bara för de fattigaste bönderna, utan också för lant­arbetarna. Bönderna arrenderade 27 miljoner desjatiner från godsägarna i det europeiska Ryssland – omkring 60 procent av all privatägd jord – och de betalade en årlig tribut på 400 miljoner rubel. Kampen mot svåra arrendeförhållanden blev bonderörelsens huvudelement efter februarirevolutionen. En mindre, men ändå mycket viktig plats upptogs av löne­arbetarnas kamp på landsbygden, som inte bara satte dem i motsättning till godsägaren utan också till utsugarna bland bönderna. Arrendatorn kämpade för lindring av arrendevillkoren och arbetaren för förbättringar av arbetsvillkoren. Båda två började var och en på sitt sätt med att igenkänna godsägaren som egendomsinnehavare och herre, men så snart möjligheten öppnade sig att föra saken till sitt slut – dvs. ta jorden och inneha den själv – slutade de fattiga bönderna att vara intresserade av frågor om arrendet och fackföreningen började förlora sin dragningskraft på lantarbetaren. Det var dessa lantarbetare och fattigarrendatorer som genom sin anslutning till den allmänna rörelsen gav bondekriget dess slutgiltiga bestämning och gjorde det oåterkalleligt.

Kampanjen mot godsägaren drog dock inte helt och hållet in byns motsatta pol. Så länge det inte kom till öppen revolt spelade böndernas övre skikt en framträdande roll i rörelsen, ibland en ledande roll. Under höstperioden betraktade de välbeställda musjikerna emellertid bonde­krigets spridning med ständigt ökande misstro. De visste inte hur detta skulle sluta, de hade något att förlora, de stod vid sidan, men de lyckades inte hålla sig undan helt och hållet: byn skulle inte tillåta det.

De små jordägare som stod utanför kommunen var mer reserverade och fientliga än ”våra egna” kommunala kulaker. I hela landet fanns det 600 000 bondgårdar med bönder som ägde jordplättar på upp till 50 desjatiner. På många platser utgjorde de kooperativens ryggrad och rörde sig särskilt i söder mot den konservativa bondeföreningen, som blivit en bro till kadeterna. ”Utbrytarna[1] och rika bönder stödde”, enligt Minskbonden Gulis, ”godsägarna och försökte lugna bönderna med argument.” På några platser antog kampen bland bönderna, under inflytande av lokala förhållanden, en våldsam karaktär till och med före oktober­revolutionen. Utbrytarna led grymmast i denna kamp. ”Nästan alla deras gårdsbyggnader brändes”, säger Nisjegorodbonden Kuzmitjev. ”Deras egendom utplånades delvis och beslagtogs delvis av bönderna.” Utbrytaren var ”godsägarens tjänare och betrodd med flera av godsägarens skogsområden; han var polisens, gendarmeriets och de härskandes favorit”. De rikaste bönderna och köpmännen i flera byar i grevskapet Nisjegorod försvann under hösten och återvände först efter två eller tre år till sina hemtrakter.

I de flesta delar av landet var dock det inbördes förhållandet mellan bönderna långt ifrån att nå en sådan bitterhet. Kulakerna uppförde sig diplomatiskt, slog till bromsarna och gjorde motstånd, men försökte att inte ställa sig för skarpt mot ”miren”[2]. Den vanlige bybon vaktade för sin del svartsjukt kulakerna och tillät dem inte att förena sig med godsägarna. Kampen mellan adeln och bönderna om inflytandet över kulaken fortsatte under hela år 1917 i diverse olika former, från ”vänskapliga” påtryckningar till våldsam terrorism.

Medan herrarna över storgodsen inställsamt slog upp huvudingången till adelns församlingar för storbönderna, drog sig småbönderna demonstrativt från adeln för att inte gå under tillsammans med den. Inom politiken fann detta sitt uttryck i det faktum att godsägarna, som före revolutionen hade tillhört det extrema högerpartiet, nu klädde om sig i liberalismens färger och plockade upp dem ur minnet som en skyddsfärg, medan storbönderna, som ofta i det förgångna stött kadeterna, nu vände sig åt vänster.

En kongress för småbönder i Permprovinsen hölls i september och skilde sig med eftertryck från Moskvakongressen för jordägare i vars spets stod ”grevar, hertigar och baroner”. En ägare till 50 desjatiner sade: ”Kadeterna bar aldrig armjaki och lapti [3] och kommer därför aldrig att försvara våra intressen.” Den arbetande bonden rörde sig bort från liberalerna och såg sig om efter sådana ”socialister” som företrädde rätten till egendom. En av delegaterna uppträdde för socialdemokratin. ”Arbetaren?” sade han. ”Ge honom jord och han kommer att komma till byn och sluta spotta blod. Socialdemokraterna kommer inte att ta ifrån oss jorden.” Han talade naturligtvis om mensjevikerna. ”Vi kommer inte att ge bort vår jord till någon. De som fick jorden lättvindigt kommer att skiljas från den lättvindigt, till exempel godsägaren, men bonden hade svårt att skaffa sig jorden.”

Under den här höstperioden kämpade byarna med kulakerna och körde inte bort dem, utan tvingade dem att ansluta sig till den allmänna rörelsen och försvara den mot angrepp från höger. Det förekom även fall där vägran att delta i plundring straffades med den skyldiges död. Kulaken manövrerade så länge han kunde, men i sista stund spände han, kliande sig i bakhuvudet, än en gång de välnärda hästarna för den järnskodda vagnen och gav sig ut efter sin andel. Det var ofta lejonparten. ”De välbärgade fick ut det mesta av det”, säger Pentsa­bonden Begisjev, ”de som hade hästar och anställda.” Savtjenko från Orel uttryckte sig med nästan samma ord: ”Kulakerna fick det bästa utav det, eftersom de var välnärda och hade något att dra virket i.”

Enligt Vermenitjevs beräkningar var det förutom 4 954 jordkonflikter med godsägare mellan februari och oktober 324 konflikter med bondebourgeoisien. Ett extraordinärt tydligt samband! Detta ensamt fastställer i grunden det faktum att bonderörelsen 1917 i sina sociala grundvalar inte riktade sig mot kapitalismen utan mot livegenskapens kvarlevor. Kampen mot storbondeväldet utvecklades senare 1918 efter det slutliga likviderandet av godsägaren.

Denna bonderörelses rent demokratiska karaktär skulle, förefaller det, ha givit den officiella demokratin en oövervinnelig makt men avslöjade faktiskt fullständigt dess ruttenhet. Om vi betraktar saken ovanifrån leddes bönderna helt och hållet av socialistrevolutionärerna, valde dem, följde dem och sammansmälte nästan med dem. I valen till exekutivkommittén vid bondesovjeternas majkongress erhöll Tjernov 810 röster, Kerenskij 804 medan Lenin allt som allt fick 20 röster. Det var inte för inte som Tjernov dubbade sig själv till landsbygdsminister! Det var dock inte heller för inte som byarnas strategi bryskt avvek från Tjernovs. Isoleringen i deras arbete gör bönderna, som är så målmedvetna i kampen mot en konkret godsägare, kraftlösa inför den allmänne godsägare som staten inkarnerar. Därur följer musjikernas organiska behov att förlita sig på någon stat ur legenderna gentemot den verkliga staten. I äldre tider skapade de tronpretendenter, enades kring ett imaginärt gyllene påbud från tsaren eller legenden om en rättfärdig värld. Efter februarirevolutionen enades de kring den socialistrevolutionära fanan med ”Jord och frihet” och sökte hjälp däri mot den liberale godsägaren, som hade blivit regeringskommissarie. Narodnikprogrammet hade samma förhållande till Kerenskijs regering som tsarens imaginära påbud till den verklige envåldshärskaren.

I socialistrevolutionärernas program fanns det alltid mycket som var utopiskt. De hoppades kunna skapa socialism på grundval av en ekonomi bestående av småhandel, men grundvalen för deras program var revolutionärt demokratisk: att ta jorden från godsägaren. När partiet konfronterades med nödvändigheten att genomföra sitt program trasslade det in sig i en koalition. Inte bara godsägarna reste sig mot konfiskeringen av jorden, utan också kadet­bankirerna. Bankerna hade lånat ut fyra miljarder rubel mot den fasta egendomen som säkerhet. Socialistrevolutionärerna avsåg att schackra med godsägarna i den konstituerande församlingen beträffande priserna men avsluta saker och ting på ett vänskapligt sätt och höll fanatiskt musjiken borta från jorden. De föll därför inte sönder på grund av den utopiska karaktären av sin socialism, utan på grund av sin demokratiska inkonsekvens. Det skulle kanske ha tagit åratal att genom erfarenheter pröva deras utopism. Deras förräderi mot jorddemokratin stod klart efter ett par månader. Under en regering av socialistrevolutionärer blev bönderna tvungna att välja upprorets väg för att genomföra det socialistrevolutionära programmet.

När regeringen i juli slog ned på byarna med repressiva åtgärder, sprang bönderna i häftig brådska till samma socialistrevolutionärer för försvar. De appellerade till Pilatus den äldre mot Pontius den yngre. Månaden för den största försvagningen av bolsjevikerna i städerna var också månaden för socialistrevolutionärernas expansion i landet. Den organisatoriska omfattningens maximum sammanföll, vilket är särskilt vanligt i en revolutionär epok, med inledningen till en politisk nedgång. Bönderna tog skydd bakom socialistrevolutionärer mot slag från en socialistrevolutionär regering och förlorade stadigt förtroende både för regeringen och för partiet. Således blev uppsvällningen av de socialistrevolutionära organisationerna i byarna ödesdiger för det allomfattande partiet, som i botten gjorde revolt men i toppen återställde ordningen.

Vid ett möte med militärorganisationen i Moskva den 30 juli sade en delegat från fronten, som själv var socialistrevolutionär: Även om bönderna fortfarande anser sig vara socialist­revolutionärer, har en klyfta uppstått mellan dem och partiet. Soldaterna bekräftade detta: Under inflytande av socialistrevolutionär agitation är bönderna fortfarande fientliga till bolsjevikerna, men i praktiken avgör de frågorna om jord och makt på ett bolsjevikiskt sätt. Bolsjeviken Povolzjskij arbetade i Volgaregionen och vittnar om att de mest respekterade socialistrevolutionärerna, de som tagit del i rörelsen 1905, mer och mer kände sig åsidosatta: ”Musjikerna kallade dem ‘gamlingar’ och underkastade sig till det yttre, men röstade på sitt eget sätt.” Det var arbetarna och soldaterna som hade lärt byarna att rösta och handla ”på sitt eget sätt”. Det är omöjligt att uppskatta de revolutionära arbetarnas inflytande på bönderna. Det var fortlöpande, molekylärt, trängde in överallt och är därför inte möjligt att mäta. Ett ömsesidigt genomträngande underlättades av det faktum att ett betydande antal industri­anläggningar var belägna i landsbygdsdistrikt, men till och med arbetarna i Petrograd, den mest europeiska staden, upprätthöll nära förbindelser med sina hembyar. Arbetslösheten ökade under sommarmånaderna och företagarnas lockouter kastade tillbaka många arbetare till byarna. En majoritet av dem blev agitatorer och ledare.

Från maj till juni bildades det i Petrograd hembygdsklubbar som motsvarade olika provinser, grevskap och till och med byar. Hela spalter i arbetarpressen ägnades åt tillkännagivanden av möten med hembygdsklubbar, där rapporter om resor till byarna kunde höras, instruktioner dras upp för delegater och pengar insamlas för agitation. Inte långt före resningen förenades dessa klubbar kring en särskild centralbyrå under bolsjevikernas ledning. Denna rörelse med hembygdsklubbar spred sig snart till Moskva, Tver och antagligen till ytterligare ett antal industristäder.

Soldaterna var emellertid ännu viktigare när det gäller direkt inflytande över byarna. Det var endast under frontens eller stadsbarackens artificiella förhållanden som de unga bönderna till viss del övervann sin isolering och ställdes ansikte mot ansikte med problem av nationell omfattning. Även här var emellertid deras politiska beroende kännbart. Medan bönderna ständigt föll under ledning av patriotiska och konservativa intellektuella och sedan strävade efter att frigöra sig från dem, försökte de inom armén organisera sig åtskilt från andra sociala grupper. Myndigheterna såg med ovilja på denna benägenhet, krigsministeriet motsatte sig och socialistrevolutionärerna välkomnade det inte. Bondedeputerades sovjeter slog bara svaga rötter i armén. Även under de mest fördelaktiga omständigheter är bonden oförmögen att omvandla sin överväldigande kvantitet till en politisk kvalitet! Endast i de stora revolutions­centrumen lyckades bondesoldaternas sovjeter, under arbetarnas direkta inflytande, utveckla något betydelsefullt arbete. På så sätt skickade bondesovjeten i Petrograd mellan april 1917 och den 1 januari 1918 1 395 agitatorer med särskilda mandat till byarna; och ungefär samma antal gav sig iväg utan mandat. Dessa delegater täckte 65 provinser. I Kronstadt bildades efter arbetarnas exempel hembygdsklubbar bland matroserna och soldaterna som försåg sina delegater med rekommendationsbrev som gav dem ”rätten” till fri resa på järnvägar och ångbåtar. De privata linjerna accepterade dessa papper utan ett ljud. Konflikter uppstod däremot på regeringslinjerna.

Dessa officiella organisationsdelegater var emellertid bara droppar i bondeoceanen. Ett oändligt större arbete utfördes av dessa hundratusentals och miljoner soldater som på eget bevåg lämnade fronten och garnisonerna bakom fronten med de starka parollerna från massmötenas tal ringande i öronen. De som hade suttit tysta vid fronten blev talträngda hemma i byarna. De fann ingen brist på giriga lyssnare. ”Bland bönderna kring Moskva”, säger Moskvabolsjeviken Muralov, ”ägde det rum en oerhörd vändning till vänster… Byarna och städerna i Moskvaprovinsen svärmade av desertörer från fronten. De fick också besök av stadsproletärer som ännu inte hade klippt av förbindelserna med landsbygden.” De drömska och efterblivna byarna i Kalugaprovinsen väcktes, enligt bonden Naumtjenkov, ”av soldater som av olika anledningar kom hem från fronten under juni och juli”. Nisjegorodkommissarien rapporterar, att ”allt lagbryteri och all laglöshet är förknippad med uppträdandet inom provin­sens gränser av desertörer, soldater på permission eller delegater från regementskommittéer.” Uppsyningsmannen för prinsessan Barjatinskijs egendomar i grevskapet Zolotonojzkij klagar i augusti över godtyckligt handlande från jordkommittén, vars ordförande är Kronstadt­matrosen Gatran. ”Soldater och matroser på permission”, rapporterar kommissarien i grevskapet Bugulminsk, ”bedriver agitation med avsikt att skapa anarki och pogrom­stämningar.” ”I grevskapet Mglinsk, i byn Bielogosj, förbjöd en anländande matros på eget bevåg iordningställandet och exporten av ved och järnvägsslipers från skogen.” När det inte var soldaterna som började kampen, var det dem som slutförde den. I grevskapet Nisjegorod plundrade musjikerna ett kloster, slog ängsgräset, bröt ner staketen och störde nunnorna. Abbedissan vägrade ge efter och milisen förde bort musjikerna och straffade dem. ”Så fortsatte det”, skriver bonden Arbekov, ”tills soldaterna anlände. Pojkarna tog omedelbart tjuren vid hornen… ”. Klostret rensades. I Moghilijevprovinsen var, enligt bonden Bobkov, ”hernkomna soldater från fronten de första ledarna i kommittén och regisserade utkastandet av godsägarna.”

Männen från fronten förde in den starka målmedvetenheten hos människor som var vana att handskas med sina medmänniskor med hjälp av gevär och bajonett. Även soldathustrurna greps av sina mäns kampanda. Pentsabonden Begisjev säger: ”I september fanns det en stark rörelse av soldathustrur som på möten talade till förmån för plundringsräder.” Samma sak observerades i andra provinser. Också i städerna var soldathustrurna ofta jästen i degen.

De fall i vilka soldater tog ledningen i bondeoroligheter utgjorde i mars, enligt Vermenitjevs beräkningar, l procent, i april 8, i september 12 och i oktober 17 procent. Dessa siffror kan inte göra anspråk på att vara korrekta, men de visar omisskännligt den allmänna tendensen. Den döende ledningen av socialistrevolutionära lärare, tjänstemän och funktionärer gav plats åt en ledning bestående av soldater som inte ryggade tillbaka för någonting.

Den på sin tid framstående marxiserande tyske författaren Parvus, som under kriget lyckades förvärva rikedom och förlora både principer och djup, har jämfört de ryska soldaterna med medeltidens legosoldater, rövare och rånare. För att göra det är det nödvändigt att blunda inför det faktum att de ryska soldaterna i all sin laglöshet bara förblev det verkställande organet för historiens största agrarrevolution.

Så länge rörelsen inte hade brutit med legaliteten bevarade utskickandet av trupper till byarna en symbolisk karaktär. I praktiken var det nästan enbart kosackerna som kunde användas som bestraffningstrupper. ”Fyrahundra kosacker skickades till grevskapet Serdobskij… denna åtgärd hade en lugnande effekt; bönderna förklarade att de skulle invänta den konstituerande församlingen”, säger den liberala tidningen Russkoje Selo den 11 oktober. Fyrahundra kosacker är säkerligen ett argument för den konstituerande församlingen, men det fanns inte tillräckligt många kosacker och dessutom var även dem osäkra. Under tiden var regeringen allt oftare tvungen att ”vidta bestämda åtgärder”. Under revolutionens fyra första månader räknar Vermenitjev till 17 fall i vilka väpnade styrkor skickades mot bönderna, i juli och augusti 39 fall och i september och oktober 105 fall.

Att slå ner bönderna med vapenmakt var bara att gjuta olja på elden. I majoriteten av fall gick soldaterna över till bönderna. En grevskapskommissarie i Podolskprovinsen rapporterar: ”Arméorganisationerna och till och med enstaka enheter avgör sociala och ekonomiska frågor, tvingar [?] bönderna att genomföra tillgrepp och hugga ned skogen och stundtals tar de själva i vissa områden del i plundringen. De lokala militärenheterna vägrar att delta i nedslåendet av våldshandlingar… ”. Således lossade landsbygdsrevolten de sista bultarna i armén. Det fanns inte den ringaste möjlighet att armén under ett bondekrigs förhållanden, anfört av bönderna, skulle låta sig kastas in mot upproret i städerna.

Från arbetarna och soldaterna lärde sig bönderna för första gången något nytt – och något annat än vad socialistrevolutionärerna hade sagt dem – om bolsjevikerna. Lenins paroller och namn trängde in i byarna. De ständigt ökande klagomålen mot bolsjeviker var emellertid i många fall påhittade eller överdrivna. Godsägarna hoppades att på det sättet försäkra sig om att få hjälp. ”I Ostrovskijgrevskapet härskar fullständig anarki, en konsekvens av bolsjevik­propaganda.” Från Ufaprovinsen kommer nyheterna: ”En medlem av en bondekommitté, Vasilijev, distribuerar bolsjevikernas propaganda och förklarar öppet att godsägarna bör hängas.” När han söker ”skydd mot rån”, glömmer inte Novgorodgodsägaren Polonnik att tillägga: ”Exekutivkommittéerna är bräddfulla med bolsjeviker.” Det betyder att de är ofördel­aktiga för godsägaren. ”I augusti började arbetaren”, minns Simbirskbonden Sumorin, ”åka runt i byarna, agitera för bolsjevikpartiet och berätta om dess program.” En undersökare av grevskapet Sebesj berättar om ankomsten från Petrograd av väverskan Tatjana Michajlova, 26 år gammal, som ”uppmanade invånarna i sin by att störta den provisoriska regeringen och prisade Lenins taktik”. ”Vi började”, enligt vad bonden Kotov berättar om Smolensk­provinsen mot slutet av augusti, ”intressera oss för Lenin och började lyssna till hans röst… ”. I byns zemstvoförsamling valde de emellertid fortfarande en överväldigande majoritet av socialistrevolutionärer.

Bolsjevikpartiet försökte komma närmare bonden. Den 10 september krävde Nevskij att Petrogradkommittén skulle ta itu med utgivningen av en bondetidning. ”Vi måste ordna saker och ting för att vi inte skall få dela den franska kommunens erfarenhet, där bonden inte för­stod Paris och Paris inte bonden.” Tidningen Bjednota kom snart ut, men ändå förblev det rena partiarbetet obetydligt bland bönderna. Bolsjevikpartiets styrka låg inte i tekniska resurser eller maskiner utan i en korrekt politik. Liksom luftströmmar bär frön, spred revolutionens stormvindar Lenins idéer.

”I september började inte bara soldaterna”, minns Tverbonden Vorobjev, ”utan fattigbönderna själva oftare och bestämdare att modigt uppträda till bolsjevikernas försvar på möten… ”. Det bekräftas av Simbirskbonden Sumorin: ”Bland de fattiga och en del av mellanbönderna var Lenins namn på allas läppar; man pratade bara om Lenin.” Novgorodbonden Grigorjev berättar hur en socialistrevolutionär i byn kallade bolsjevikerna ”usurpatorer” och ”förrädare” och hur bönderna dundrade: ”Ner med den hunden! Stena honom! Berätta inga mer sagor för oss. Var är jorden? Vi vill inte höra mer från dig! Ge oss bolsjevikerna!” Det är förresten möjligt att denna episod – och det fanns många liknande – härrör från perioden efter oktober­revolutionen. Fakta är starka i en bondes minne, men hans kronologi är svag.

Soldaten Tjinenov kom tillbaka till sitt hem i Orelprovinsen med kofferten full av bolsjevik­litteratur och välkomnades inte i hembyn. Det är antagligen tyskt guld, sade man, men i oktober har ”bycellen 700 medlemmar och många gevär och kommer alltid ut till sovjet­maktens försvar”. Bolsjeviken Vratjev berättar om hur bönderna i den rent agrara provinsen Voronesj ”vaknade upp från effekterna av de socialistrevolutionära utdunstningarna och började intressera sig för vårt parti. Tack vare detta hade vi redan ett antal by- och områdes­avdelningar och prenumeranter på våra tidningar och mottog många bra pojkar i vår kommittés lilla högkvarter.” I Smolenskprovinsen var, enligt Ivanovs minnesanteckningar, ”bolsjeviker mycket sällsynta i byarna. Det fanns mycket få av dem i grevskapen. Det fanns inga bolsjeviktidningar. Flygblad utgavs mycket sällan … och ändå svängde byarna alltmer över till bolsjevikerna ju närmare oktoberrevolutionen kom.”

”I de grevskap där det fanns ett bolsjevikinflytande i sovjeten före oktoberrevolutionen”, skriver återigen Ivanov, ”uppträdde antingen inte alls inslaget med räder mot godsägarens gods eller bara i mycket liten utsträckning.” I detta avseende var det emellertid inte likadant överallt. ”Bolsjevikkravet på överförande av jorden till bönderna”, säger till exempel Tadeusj, ”togs upp med extraordinär snabbhet av böndernas massa i grevskapet Moghilijev och godsen ödelades och i vissa fall brände man dem och beslagtog skördarna och skogen.” Egentligen finns det ingen motsättning mellan dessa två vittnesmål. Bolsjevikernas allmänna agitation närde otvetydigt inbördeskriget på landsbygden, men överallt där bolsjevikerna hade lyckats slå ordentliga rötter försökte de naturligtvis reglera formerna och graden av förstörelse i böndernas angrepp, utan att försvaga dem.

Jordfrågan stod inte för sig själv. Bonden led både som säljare och köpare, särskilt under den sista perioden av kriget. Säd togs ifrån honom till ett fastställt pris och industrins produkter blev mer och mer oanskaffbara. Problemet med den ekonomiska samordningen mellan lands­bygden och staden, bestämd att senare under beteckningen ”saxen” bli sovjetekonomins centrala problem, visade redan sitt hotfulla ansikte. Bolsjevikerna sade till bönderna: Sovjeterna måste ta makten, ge er jorden, avsluta kriget, upprätta arbetarkontroll över produktionen och reglera prisförhållandena mellan industriella och agrara produkter. Hur summariskt det svaret än kan ha varit, antydde det vägen. ”Skiljemuren mellan oss och bönderna”, sade Trotskij den 10 oktober på en konferens med fabrikskommittéer, ”är Avksentievs små rådgivare. Vi måste bryta igenom den muren. Vi måste förklara för byn att alla arbetarens försök att hjälpa bonden genom att förse byn med jordbruksredskap inte kommer att ge något resultat innan arbetarkontroll över den organiserade produktionen är upprättad.” Konferensen utsände ett manifest till bönderna i den andan.

Petrogradarbetarna skapade under dessa dagar särskilda kommissioner vid fabrikerna, vilka skulle samla ihop metaller, skadade delar och fragment för användning vid ett speciellt centrum, benämnt ”Arbetare till bonde”. Det här järnskrotet användes för att tillverka de enklaste jordbruksredskap och reservdelar. Arbetarnas första planerade inträde i produk­tionsprocessen – fortfarande litet till omfattningen och med agitatoriska mål dominerande över ekonomiska – öppnade ändå en utsikt för den närmaste framtiden. Böndernas exekutiv­kommitté blev uppskrämd av bolsjevikernas inträde i byns förbjudna sfär och gjorde ett försök att lägga beslag på det nya företaget, men de skröpliga kompromissmakarna var inte alls längre i stånd att konkurrera med bolsjevikerna på stadsarenan när marken i byarna redan gled iväg under deras fötter.

Bolsjevikagitationens ekon ”reste fattigbönderna så till den grad”, skriver Tverbonden Vorobjev, ”att vi definitivt kan säga: Om oktoberrevolutionen inte hade kommit i oktober skulle den ha kommit i november”. Den här färgrika beskrivningen av bolsjevikernas politiska styrka motsäger inte dess faktiska organisatoriska svaghet. Bara genom sådana slående disproportioner bryter sig en revolution väg. Det är, för att tala sanning, av denna anledning som dess rörelse inte kan tvingas in i den formella demokratins ramar. För att uppnå jordrevolutionen, vare sig i oktober eller i november, hade bönderna ingen annan väg än att använda sig av den upprepade väven från samma socialistrevolutionära parti. Dess vänsterelement bildade hastigt och osystematiskt en grupp under bonderevoltens tryck – följde bolsjevikerna och konkurrerade med dem. Under de kommande månaderna kommer böndernas politiska omslag huvudsakligen äga rum under vänstersocialistrevolutionärernas glänsande banér. Detta kortlivade parti kommer att bli en återspegling och en ostadig form av landsbygdsbolsjevism, en temporär brygga från bondekriget till den proletära revolutionen.

Jordrevolutionen var tvungen att ha sina egna lokala institutioner. Hur såg de ut? Det existerade flera slags organisationer i byn: statliga institutioner, som distriktets exekutiv­kommitté och jord- och livsmedelskommittéerna, sociala institutioner, som sovjeterna, rent politiska institutioner, som partierna, och slutligen organ för självstyre, exemplifierade av städernas zemstvoförsamlingar. Bondesovjeterna hade ännu bara utvecklats i provins- och i viss utsträckning grevskapsskala. Det fanns få stadssovjeter. Städernas zemstvoförsamlingar hade varit långsamma med att slå rot. Jord- och exekutivkommittéerna blev å andra sidan, även om de var statsorgan till utformningen – hur underligt det än kan tyckas vid första ögonkastet, bonderevolutionens organ.

Huvudjordkommittén bestod av regeringsfunktionärer, godsägare, professorer, vetenskapliga jordbrukare, socialistrevolutionära politiker och en tillsats av tvivelaktiga bönder och blev i allt väsentligt jordrevolutionens huvudbroms. Provinskommissarierna upphörde aldrig med att vara regeringspolitikens transmissionsremmar. Grevskapskommissarierna pendlade mellan bönderna och männen högre upp. Stadskommittéerna som var valda av bönderna och verksamma mitt inför ögonen på byn blev emellertid den agrara rörelsens instrument. Omständligheten att medlemmarna i dessa kommittéer vanligen registrerade sig som socialistrevolutionärer gjorde ingen skillnad. De höll jämna steg med böndernas kojor och inte med godsägarnas herrgårdar. Bönderna värdesatte särskilt statskaraktären på sina jordkommittéer och såg i detta ett slags patenträtt för inbördeskrig.

”Bönderna säger att de inte erkänner något förutom distriktskommittén”, klagar en av cheferna för milisen i grevskapet Saranskij så tidigt som i maj. ”Alla grevskaps- och storstadskommittéer, säger de, arbetar för godsägarna.” Enligt en Nisjegorodkommissarie ”slutar vissa distriktskommittéers försök att motsätta sig böndernas självständiga handlande nästan alltid i misslyckande och medför en förändring av medlemmarna i kommittén”. Enligt Pskovbonden Denisov ”var kommittéerna alltid på bonderörelsens sida gentemot godsägaren, därför att den mest revolutionära delen av bönderna och soldater från fronten valdes till dem”.

Grevskaps- och alldeles särskilt provinskommittéerna leddes av ”funktionärsintelligentsian”, som försökte upprätthålla fredliga förbindelser med godsägaren. ”Bönderna såg”, skriver Moskvabonden Jurkov, ”att detta var samma rock, bara vänd ut och in, samma makt men med ett annat namn.” ”En ansträngning är på gång”, rapporterar Kurskkommissarien, ”för att få till stånd nya val till grevskapskommittéerna, som överallt utför den provisoriska regeringens direktiv.” Det var emellertid mycket svårt för bönderna att komma in i grevskaps­kommittéerna. Socialistrevolutionärerna höll fast i de politiska banden mellan byarna och distrikten och bönderna var på så sätt tvungna att handla genom ett parti vars huvuduppgift bestod i att vända den gamla rocken ut och in.

Böndernas kallsinnighet gentemot februarisovjeterna, som vid första ögonkastet kan tyckas förvånande, hade faktiskt mycket djupa orsaker. Sovjeten var inte en särskild organisation i likhet med jordkommittén, utan ett universellt organ för revolutionen. Inom den allmänna politikens sfär kan inte bonden ta något steg utan ledning. Den enda frågan är var det skall komma ifrån. Bondesovjeterna i provinserna och grevskapen skapades på initiativ av och i betydande utsträckning på bekostnad av kooperativen, men inte som organ för en bonde­revolution utan som organ för en konservativ vakthållning över bönderna. Byborna tolererade dessa högersocialistrevolutionära sovjeter, som stod över dem som ett skydd mot myndig­heterna, men hemma för sig själva föredrog de jordkommittéerna.

För att hindra byn från att stänga in sig i en cirkel av ”rena bondeintressen” skyndade sig regeringen att skapa demokratiska zemstvoförsamlingar. Enbart detta var nog för att musjiken skulle vara på sin vakt. Det var ofta nödvändigt att framtvinga val. ”Det förekom fall av laglöshet”, rapporterar Pentsakommissarien, ”som resulterade i avbrytande av valen.” I Minskprovinsen arresterade bönderna ordföranden i stadens valkommitté prins Drutskoj-Ljubetskoj och beskyllde honom för att fiffla med listorna. Det var inte lätt för musjikerna att komma överens med honom om den demokratiska lösningen på deras urgamla träta. Grev­skapskommissarien i Bugulminsk rapporterade: ”Valen till distriktens zemstvoförsamlingar i grevskapet har inte ägt rum riktigt enligt planerna… Valmanskåren består uteslutande av bönder. Det finns ett påtagligt främlingskap gentemot den lokala intelligentsian och särskilt jordägarna.” I den här formen var zemstvoförsamlingen inte mycket annorlunda än kommittén. ”Bondemassornas inställning till intelligentsian och särskilt jordägarna är fientlig”, klagar kommissarien i grevskapet Minsk. I en Moghilijevtidning läser vi den 23 september: ”Kulturellt arbete i grevskapet är förknippat med en viss risk, om man inte kategoriskt lovar att medverka i det omedelbara överförandet av all jord till bönderna.” Där överenskommelser och till och med beblandning mellan befolkningens grundläggande klasser blir omöjligt försvinner grunden för demokratiska institutioner. Att distriktens zemstvo­församlingar var dödfödda förutspådde omisskännligt den konstituerande församlingens sammanbrott.

”De lokala bönderna”, rapporterar Nisjegorodkommissarien, ”har fått en orubblig uppfattning att alla civila lagar har förlorat sin kraft och att alla juridiska förhållanden nu borde regleras av bondeorganisationerna.” I vissa områden fick distriktskommittéerna kontroll över milisen och stiftade lokala lagar, fastställde arrenden, reglerade löner, satte dit sina egna uppsynings­män på gods, tog över jorden, skördarna, timret, skogarna, verktygen, tog ifrån godsägarna deras maskiner och genomförde husundersökningar och arresteringar. Århundradenas röst och revolutionens färska erfarenhet sade båda till musjiken att jordfrågan är en maktfråga. Agrarrevolutionen behövde en bondediktaturs organ. Musjiken kände ännu inte till det latinska ordet, men visste vad han ville. Den ”anarki” som godsägarna, de liberala kommissarierna och kompromisspolitikerna klagade över var i verkligheten den revolutionära diktaturens första stadium i byn.

Nödvändigheten att skapa särskilda och rena bondeorgan för jordrevolutionen på lokal nivå hade försvarats av Lenin under händelserna 1905–06. ”De revolutionära bondekommittéerna erbjuder”, hävdade han vid partikongressen i Stockholm, ”den enda väg längs vilken bonde­rörelsen kan färdas.” Musjikerna hade inte läst Lenin, men Lenin visste hur man läser musjikernas tankar.

Byarna ändrade sin inställning till sovjeterna först under hösten, när sovjeterna själva ändrade sin politiska kurs. De bolsjevikiska och vänstersocialistrevolutionära sovjeterna i grevskaps- eller provinsstäderna höll nu inte längre tillbaka bönderna, utan knuffade dem tvärtom framåt. Medan byarna under de första månaderna hade sett kompromissovjeterna som ett legalt skydd, för att senare komma i fientlig konflikt med dem, började de först nu finna en verklig ledning i de revolutionära sovjeterna. Saratovbönderna skrev i september: ”All makt över hela Ryssland borde övergå… till arbetar-, bonde- och soldatdeputerades sovjeter. Det blir säkrare.” Först under hösten började bönderna koppla ihop sitt jordprogram med parollen om makten till sovjeterna, men inte heller här visste de av vem eller hur dessa sovjeter borde ledas.

Agrara oroligheter i Ryssland hade sina stora ärofulla traditioner, sitt enkla men tydliga program och sina lokala martyrer och hjältar. De kolossala erfarenheterna från 1905 hade inte obemärkt gått förbi byarna och till detta måste vi lägga verkan av de sekteristiska[4] idéer som hade gripit miljoner bönder. ”Jag kände många bönder”, skriver en välinformerad författare, ”vilka accepterade… oktoberrevolutionen som det omedelbara förverkligandet av deras religiösa förhoppningar.” Av alla i historien kända bonderevolter var de ryska böndernas rörelse 1917 otvivelaktigt den som var mest närd av politiska idéer. Om de ändå visade sig oförmögna att skapa en självständig ledning och ta makten i sina egna händer kan orsakerna återfinnas i den organiska karaktären hos en isolerad, småskalig och rutinmässig verksamhet. Medan den sög all must ur musjiken, gav hans ekonomiska ställning i gengäld inte förmågan att generalisera.

En bondes politiska frihet betyder i praktiken möjligheten att välja mellan olika stadspartier, men inte ens det valet görs a priori. Bönderna knuffade bolsjevikerna mot makten med sin revolt, men bara efter att ha erövrat makten kunde bolsjevikerna vinna över bönderna och omvandla deras jordrevolution till en arbetarstats lagar.

En grupp forskare under ledning av Jakovlev har gjort en extremt värdefull klassificering av materialet och karaktäriserat jordrörelsens utveckling från februari till oktober. Under förut­sättning att antalet oorganiserade aktioner var 100 varje månad, har dessa forskare beräknat att det ägde rum 33 organiserade konflikter i april, 86 i juni och 120 i juli. Juli var tidpunkten för de socialistrevolutionära organisationernas största framgångar i landet. I augusti var det 62 organiserade på 100 oorganiserade och i oktober 14. Ur dessa siffror – underbart instruktiva, även om de är av begränsad betydelse – drar Jakovlev en fullständigt oväntad slutsats: ”Medan rörelsen fram till augusti”, säger han, ”ständigt hade blivit mer organiserad; antog den under hösten en alltmer ‘spontan’[5] karaktär.” En annan forskare, Vermenitjev, kommer fram till samma formel: ”Minskningen av siffran för organiserade rörelser under perioden för vågorna innan oktoberrevolutionen vittnar om spontaniteten i rörelsen under dessa månader.” Om det spontana kontrasteras mot det medvetna, som blindhet mot syn – och det är den enda vetenskapliga kontrasten så måste vi komma till slutsatsen att bonderörelsens medvetenhet ökade fram till augusti och sedan började minska så snabbt att den fullständigt försvann vid tidpunkten för oktoberupproret, men det ville våra forskare uppenbarligen inte säga. Genom att inta en något reflekterande attityd till frågan är det inte svårt att exempelvis förstå att bondevalen till den konstituerande församlingen, trots sin till det yttre ”organiserade” karak­tär, var ojämförligt mer ”spontana” – dvs. tanklösa, fåraktiga, blinda – än de ”organiserade” bondekampanjer mot godsägaren där varje bonde mycket väl visste vad han ville.

Under höstkrisen övergav inte bönderna medveten handling för spontanitet, utan övergav kompromissmakarnas ledning för inbördeskriget. Nedgången i organiseringen var verkligen ett ytfenomen: kompromissorganisationerna föll bort, men det som lämnades kvar var långt ifrån ett tomrum. Bönderna gav sig ut längs den nya vägen under direkt ledning av de mest revolutionära elementen: soldaterna, matroserna och arbetarna. När de gav sig in i avgörande handlingar sammankallade bönderna ganska ofta ett massmöte och gjorde sig till och med besvär med att den resolution som antagits skulle signeras av alla som bodde i samma by. ”Under bonderörelsens höstperiod, med dess plundringsformer”, skriver en tredje forskare, Sjestakov, ”är det den ‘gamla bondeförsamlingen’ som oftast uppträder på scenen… Genom församlingen delar bönderna de tillgripna varorna, för förhandlingar med godsägaren, uppsyningsmännen, grevskapskommissarier och straffexpeditioner av alla slag.”

Frågan om varför stadskommittéerna, som lett bönderna ända fram till inbördeskriget, nu försvinner från scenen finner inget direkt svar i detta material, men förklaringen ger sig själv. En revolution sliter mycket snabbt ut sina organ och verktyg. Tack vare det faktum att jord­kommittéerna hade utfört halvt fredliga aktiviteter, var de med nödvändighet till liten användning vid direkta angrepp och denna allmänna orsak är tillfogad av särskilda orsaker av inte mindre vikt. Genom att välja det öppna krigets väg mot godsägaren visste bönderna mer än väl vad som väntade dem i fall av nederlag. Dessutom var ett antal jordkommittéer under Kerenskijs lås och bom. Att sprida ansvaret blev ett taktiskt behov. ”Miren” erbjöd den mest lämpliga formen för detta. Det vanemässiga och ömsesidiga misstroendet bönderna emellan verkade otvivelaktigt i samma riktning. Det var nu fråga om det direkta beslagtagandet och uppdelandet av godsägarnas tillhörigheter; var och en ville själv ta del i detta och inte anförtro sin rätt till någon. På så sätt ledde kampens högsta spänning till ett temporärt tillbakadragande av de representativa organen till förmån för en primitiv bondedemokrati i form av församlingen och det kommunala dekretet.

Detta grova misstag i definierandet av bonderörelsens karaktär kan tyckas särskilt förvånande ur bolsjevikiska forskares pennor, men vi får inte glömma att detta är bolsjeviker av det nya slaget. Tankens byråkratisering har oundvikligen lett till ett övervärderande av de organisationsformer som tvingades på bönderna ovanifrån och ett undervärderande av de som bönderna själva tog i anspråk. Den bildade funktionären ser i den liberale professorns efterföljd på sociala processer ur administrationens synvinkel. I sin ställning som folkkommissarie för jordbruket visade Jakovlev senare samma byråkratiska attityd till bönderna men inom en oändligt bredare och mer ansvarsfull sfär – nämligen sfären för införandet av ”fullständig kollektivisering”. Teoretisk ytlighet tar en grym hämnd när det kommer till praktisk handling i stor skala!

Vi befinner oss dock fortfarande gott och väl tretton år före den fullständiga kollektivi­seringens misstag. Det är nu endast fråga om exproprieringen av jordgodsen. Hundra­trettiofyra tusen godsägare darrar fortfarande för sina 18 miljoner desjatiner. Mest hotfull är situationen för dem som befinner sig i toppen, det gamla Rysslands 30 000 herrar, som äger 70 miljoner desjatiner – över 2 000 i genomsnitt per person. Herremannen Boborykin skriver till kanslern Rodzianko: ”Jag är godsägare och på något sätt går det inte in i mitt huvud att jag skall berövas min jord och detta för ett ytterst osannolikt syfte – ett experimentellt prövande av socialistiska läror”, men det är revolutionens uppgift att uppnå just de saker som inte vill gå in i den härskande klassens huvuden.

De mer förutseende godsägarna kan emellertid inte låta bli att inse att de inte kommer att kunna behålla sina gods. De försöker inte ens längre. Ju förr vi blir av med vår jord, säger de, desto bättre. Den konstituerande församlingen framträder primärt för dem som en stor avräkningsanstalt, där staten inte bara kommer att kompensera dem för jorden utan också för deras bekymmer.

De jordägande bönderna anslöt sig från vänster till detta program. De var inte ovilliga att få ett slut på den parasitära adeln men var rädda för att rubba begreppet jordegendom. Staten är tillräckligt rik, förklarade de på sina möten, för att betala godsägarna si så där 12 miljarder rubel. I egenskap av ”bönder” räknade de med att kunna använda sig av dessa adelsgods på fördelaktiga villkor, när de väl hade betalats av folket.

Egendomsägarna förstod att graden av gottgörelse var en politisk storhet, som avgjordes av styrkeförhållandet vid betalningsögonblicket. Fram till slutet av augusti återstod hoppet att den konstituerande församlingen, sammankallad à la Kornilov, skulle följa en linje för jordreformen som låg mitt emellan Rodzianko och Miljukov. Kornilovs sammanbrott innebar att de besuttna klasserna hade förlorat spelet.

Under september och oktober inväntade de besuttna klasserna utgången som en hopplöst sjuk inväntar döden. För musjikerna är hösten tiden för politik. Fälten är slagna, illusioner skingrade och tålamodet uttömt. Tid för att slutföra saker och ting! Rörelsen svämmar nu över sina bräddar, invaderar alla distrikt, utplånar lokala särdrag, drar in alla byns skikt, sköljer bort alla överväganden om lagar och försiktighet, blir aggressiv, obändig, rasande, en natur­kraft, beväpnar sig med stål och eld, revolver och handgranater, river ned och bränner upp godsens bostäder, driver ut godsägaren, sopar jorden ren och vattnar den med blod på en del platser.

Borta är de adelsbon som lovsjungits av Pusjkin, Turgenjev och Tolstoj. Det gamla Ryssland har gått upp i rök. Den liberala pressen är en samling av stön och utrop över utplånandet av engelska trädgårdar, målningar av livegnas penslar, ärvda bibliotek, Tombovs tempel, rid­hästarna, de forntida inskriptionerna och avelstjurarna. Borgerliga historiker har försökt lägga ansvaret på bolsjevikerna för ”vandalismen” i böndernas sätt att göra upp räkningen med sina herrars ”kultur”. I verkligheten fullföljde den ryske musjiken en verksamhet som inletts många århundraden innan bolsjevikerna uppträdde. Han fullföljde sin progressiva historiska uppgift med de enda medel som stod till hans förfogande. Med revolutionärt barbari utplånade han medeltidens barbari. Dessutom upplevde vare sig han själv, hans farfar eller farfars far före honom någon nåd eller skonsamhet!

När de feodala godsägarna fick känna på den röda hanen fyra och ett halvt århundrade före befrielsen av de franska bönderna, skrev en from munk i sin krönika: ”De gjorde landet så mycket ont att engelsmännens ankomst inte behövdes för att utplåna kungadömet; de kunde aldrig ha åstadkommit det som Frankrikes adelsmän åstadkom.” Endast bourgeoisien visade sig – i maj 1871 – förmögen att överträffa de franska adelsmännen i grymhet. De ryska bönderna undvek – tack vare arbetarnas ledning – och de ryska arbetarna tack vare böndernas stöd – att lära sig denna tvåfaldiga läxa av kulturens och mänsklighetens försvarare.

Det inbördes förhållandet mellan Rysslands grundläggande klasser reproducerades i stort sett i byn. Liksom arbetarna och soldaterna gav sig in i en strid med monarkin, helt i motsättning till bourgeoisiens planer, reste sig fattigbönderna modigast av alla mot godsägaren och brydde sig inte om kulakens varningar. Liksom kompromissmakarna trodde att revolutionen skulle stå säker på benen enbart från det ögonblick när den erkändes av Miljukov, föreställde sig mellanbönderna, som sneglade till höger och vänster, att kulakens signatur skulle legitimera tillgreppen och slutligen på ett liknande sätt som bourgeoisien, även om den var fientlig till revolutionen, inte tvekade att tillskansa sig makten, vägrade inte kulakerna, efter att ha motsatt sig plundringarna, att njuta dess frukter. Makten förblev inte länge i bourgeoisiens händer och inte heller godsägarens boskap i kulakernas händer – av liknande orsaker.

Styrkan i den agrardemokratiska och väsentligen borgerliga revolutionen manifesterades i det faktum att den för en tid överbryggade byns klassmotsättningar: lantarbetaren hjälpte kulaken i plundrandet av godsägaren. Den ryska historiens 1600-, 1700- och 1800-tal klev upp på 1900-talets skuldror och böjde det till marken. Svagheten i den försenade borgerliga revolutionen manifesterades i det faktum att bondekriget inte manade de borgerliga revolutionärerna framåt, utan slutgiltigt kastade dem tillbaka in i reaktionens läger. Gårdagens straffarbetsfånge Tsereteli försvarade godsägarnas gods mot anarki! Bonderevolutionen, som således avvisats av bourgeoisien, gjorde gemensam sak med industriproletariatet. På det här viset gick inte bara 1900-talet fritt från de gångna århundradena, som hängde över det, utan klättrade på deras skuldror till en ny historisk nivå. För att bonden skulle kunna röja och inhägna sin jord måste arbetaren stå i ledningen för staten: det är den enklaste formeln för oktoberrevolutionen.

Kapitel II: Nationalitetsproblemet

Språket är det viktigaste instrumentet för mänsklig kommunikation och följaktligen för industrin. Det blir nationellt tillsammans med segern för det varuutbyte som integrerar nationer. På denna grundval reses nationalstaten som den mest lämpliga, profitabla och normala arenan för de kapitalistiska förhållandenas spel. I Västeuropa inleddes epoken med bildandet av borgerliga nationer, om vi utelämnar Nederländernas kamp för självständighet och öriket Englands öde, med den stora franska revolutionen och var i allt väsentligt fullbordad ungefär hundra år senare i och med bildandet av det tyska riket.

Under den period när nationalstaten i Europa inte längre kunde inrymma produktivkrafterna och växte över i den imperialistiska staten, hade dock de nationaldemokratiska revolu­tionernas era i Östern – i Persien, på Balkanhalvön, i Kina och i Indien – bara börjat efter impulserna från den ryska revolutionen 1905. Balkankriget 1912 markerade fullbordandet av nationalstaternas bildande i sydöstra Europa. Det därpå följande imperialistiska kriget fullbordade i förbigående de nationella revolutionernas oavslutade arbete i Europa och ledde till sönderslitandet av Österrike-Ungern, upprättandet av ett självständigt Polen och självständiga randstater som avstyckats från tsarernas imperium.

Ryssland bildades inte som en nationalstat, utan som en stat bestående av nationaliteter. Detta överensstämde med dess försenade karaktär. Handelskapitalet utvecklades på djupet på grundval av extensivt jordbruk och hemindustri, inte genom att omvandla produktionen utan på bredden genom att öka radien för sin verksamhet. Handelsmannen, godsägaren och regeringstjänstemannen avancerade från centrum mot periferin och följde nybyggarbönderna, som i sökandet efter obruten mark och frihet från plundring penetrerade nya territorier som beboddes av ännu mer efterblivna stammar. Statens expansion var i grunden en expansion av jordbruket, som med all sin primitivitet uppvisade en viss överlägsenhet gentemot nomaderna i söder och öster. Den byråkratiska kaststat som utformades på denna enorma och ständigt utvidgade grund blev tillräckligt stark för att underkuva vissa nationer i väster, som besatt en högre kultur men tack vare sin lilla befolkning eller förhållanden av inre kris var oförmögna att försvara sin självständighet (Polen, Litauen, de baltiska staterna och Finland).

Till de sjuttio miljonerna storryssar, som utgjorde den stora massan i landet, tillfogades gradvis omkring nittio miljoner ”utlänningar” som var skarpt uppdelade i två grupper: de västra folken, som överträffade Ryssland med sin kultur, och de östra, som stod på en lägre nivå. På så sätt skapades ett imperium vars härskande nationalitet bara utgjorde 43 procent av befolkningen. De återstående 57 procenten var nationaliteter av varierande kulturnivå och underkastelse och inkluderade 17 procent ukrainare, 6 procent polacker och 4,5 procent vitryssar.

Statens glupska krav och knappheten i de härskande klassernas bondegrund gav upphov till de bittraste former av utsugning. Nationellt förtryck i Ryssland var ojämförligt råare än i grann­staterna, inte bara vid den västra utan till och med vid den östra gränsen. Det stora antalet av dessa nationaliteter som berövats sina rättigheter, och hårdheten i berövandet, gav det nationella problemet i Tsarryssland en oerhört explosiv kraft.

Medan de borgerliga revolutionerna i nationellt homogena stater utvecklade kraftfulla centripetala tendenser, och som i Frankrike anslöt sig till idén om att övervinna särdrag, eller som i Italien och Tyskland övervinna nationell splittring – frigjorde den försenade borgerliga revolutionen i nationellt heterogena stater som Turkiet, Ryssland och Österrike-Ungern tvärtom centrifugala krafter. Trots den uppenbara motsatsen i dessa processer när de uttrycks i mekaniska termer var deras historiska funktion densamma. I båda fallen var det fråga om att använda den nationella enheten som en grundläggande industriell reservoar. Tyskland måste av det skälet förenas och Österrike-Ungern delas.

Lenin lärde sig tidigt oundvikligheten i utvecklingen av centrifugala nationella rörelser i Ryssland och kämpade hårdnackat under många år alldeles särskilt mot Rosa Luxemburg – för den berömda nionde paragrafen i det gamla partiprogrammet, som formulerade nationernas rätt till självbestämmande – dvs. fullständigt avskiljande som stater. Därmed gick inte bolsjevikpartiet i borgen för avskiljandets evangelium. Det åtog sig enbart att oförsonligt kämpa mot varje form av nationellt förtryck, inklusive kvarhållandet med våld av den ena eller andra nationaliteten inom statens gränser. Bara på detta sätt kunde det ryska proletariatet vinna de förtryckta nationaliteternas förtroende.

Det var dock bara den ena sidan av saken. Bolsjevismens politik på det nationella området hade också en annan sida som till synes stod i motsättning till den första, men som i verklig­heten kompletterade den. Inom partiets och arbetarorganisationernas ramar insisterade bolsjevismen på en sträng centralism och förde oförsonligt krig mot varje stänk av nationalism, som skulle kunna ställa arbetarna mot varandra, eller splittra dem. Medan bolsjevismen helt och hållet förvägrade de borgerliga staterna rätten att påtvinga en nationell minoritet obligatoriskt medborgarskap, eller till och med ett statsspråk, gjorde den samtidigt det närmast möjliga förenandet av arbetarna av olika nationaliteter med hjälp av frivillig klassdisciplin till en verkligt helig uppgift. Därför avvisade bolsjevismen den nationellt federala principen i byggandet av partiet. En revolutionär organisation är inte prototypen för den framtida staten, utan bara instrumentet för dess skapande. Ett instrument bör vara anpassat till att utforma produkten; det bör inte innefatta produkten. Således kan en centraliserad organisation garantera framgång för en revolutionär kamp – till och med där uppgiften består i att krossa det centraliserade förtrycket av nationaliteterna.

För Rysslands förtryckta nationer betydde monarkins störtande oundvikligen också deras egen nationella revolution. I det här avseendet observerar vi emellertid samma sak som i februari­regimens alla andra avdelningar: Den officiella demokratin hölls i koppel av sitt politiska beroende av den imperialistiska bourgeoisien och var fullständigt oförmögen att bryta de gamla bojorna. Den uppfattade sin rätt att avgöra alla andra nationers öde som okränkbar och fortsatte svartsjukt att vakta de källor till välstånd, makt och inflytande som hade givit den storryska bourgeoisien dess dominerande ställning. Kompromissdemokratin översatte bara den tsaristiska nationalitetspolitikens traditioner till den frihetliga retorikens språk: Det är nu fråga om att försvara revolutionens enhet, men den styrande koalitionen hade också ett annat och skarpare argument – krigstidens läglighet. Det innebar att enskilda nationaliteters strävanden mot frihet måste framställas som det österrikisk-tyska högkvarterets verk. Även här spelade kadeterna första- och kompromissmakarna andrafiolen.

Den nya regeringen kunde naturligtvis inte helt och hållet lämna det avskyvärda legala trasslet, utlänningars komplicerade medeltida vrångbild, orört. Men den hoppades och ansträngde sig att stanna vid enbart annullerandet av de exceptionella lagarna mot enskilda nationer – dvs. att upprätta en renodlad jämlikhet inför den storryska statsbyråkratin för befolkningens alla delar.

Denna formella jämlikhet gav judarna mest av alla, eftersom lagarna som begränsade deras rättigheter hade nått antalet 650. Dessutom kunde inte judarna, som var stadsinvånare och den mest utspridda av alla nationaliteterna, göra anspråk på vare sig statlig självständighet eller ens territoriell autonomi. Vad gäller projektet med så kallad ”nationellt kulturell autonomi”, som skulle förena judarna över hela landet kring skolor och andra institutioner, smalt denna reaktionära utopi, som lånats från den österrikiske teoretikern Otto Bauer av vissa judiska grupper, under dessa första dagar av frihet som vax under solens strålar.

En revolution är dock en revolution av den anledningen att den inte är tillfredsställd med understöd eller uppskjutna betalningar. Avskaffandet av de mest skamliga nationella inskränkningarna upprättade en formell jämlikhet mellan medborgare oavsett deras nationalitet, men avslöjade bara desto skarpare nationaliteternas ojämlika ställning som sådan och lämnade huvuddelen av dem i ställningen som den storryska statens styv- eller fosterbarn.

Proklamerandet av lika rättigheter betydde särskilt för finnarna ingenting, eftersom de inte åtrådde jämlikhet med ryssarna utan självständighet från Ryssland. Det gav inte ukrainarna någonting, eftersom deras rättigheter hade varit jämlika innan på grund av tvångsprokla­merandet av att de var ryssar. Det förändrade ingenting i letternas eller esternas situation som förtryckta av den tyske godsägarens herrgård och den rysk-tyska staden. Det gjorde inte alls ödet lättare för Centralasiens efterblivna folk och stammar, som inte hade tryckts ned av juridiska begränsningar utan av ekonomiska och kulturella klot och kedjor. Alla dessa frågor vägrade liberalernas och kompromissmakarnas koalition att ens ta upp. Den demokratiska staten förblev den storryske funktionärens samma gamla stat och han tänkte inte ge upp sin plats åt någon annan.

Ju djupare revolutionen trängde ned i gränsområdenas massor, desto klarare framstod det att det ryska statsspråket här var de besuttna klassernas språk. Den formella demokratins regim med sin press- och församlingsfrihet gjorde bara de efterblivna och förtryckta nationaliteterna desto mer smärtsamt medvetna om i vilken utsträckning de var berövade den kulturella utvecklingens mest elementära medel: egna skolor, domstolar och tjänstemän. Hänvisningar till en framtida konstituerande församling irriterade dem bara. De visste mer än väl att samma parti som hade skapat den provisoriska regeringen också skulle dominera denna församling, och det fortsatte att försvara russifieringens traditioner och klargjorde med svartsjuk snikenhet den punkt utöver vilken de härskande klasserna inte tänkte gå.

Finland blev från första början en nagel i ögat på februariregimen. Tack vare jordfrågans bitterhet, i Finland en fråga om ”torpare” – dvs. små förslavade arrendatorer, drog industri­arbetarna, även om de bara utgjorde 14 procent av befolkningen, med sig landsbygds­befolkningen. Den finska sejmen var det enda parlamentet i världen där socialdemokraterna fick majoritet: 103 platser utav 200. Efter att ha förklarat sejmen för en suverän makt, förutom i krig och utrikespolitik, genom sin lag den 5 juni vädjade de finska socialdemokraterna ”till broderpartiet i Ryssland” om stöd, men deras vädjan skickades, som det visade sig, till alldeles fel adress. Den provisoriska regeringen steg först åt sidan och lät ”broderpartiet” handla. En rådgivande delegation under Tjcheidzes ledning åkte till Helsingfors och återvände tomhänt. De socialistiska ministrarna i Petrograd – Kerenskij, Tjernov, Skobelev och Tsereteli beslutade sig då för att med våld upplösa den socialistiska regeringen i Helsingfors. Befäl­havaren över högkvartersstaben, monarkisten Lukomskij, varnade de civila myndigheterna och befolkningen i Finland för att ”deras städer och först och främst Helsingfors skulle ödeläggas” i fall åtgärder riktades mot den ryska armén. Efter denna förberedelse utsände regeringen ett högtidligt manifest – ett plagiat från monarkin även i sin litterära stil – som upplöste sejmen. Under offensivens första dag placerades ryska soldater, som dragits tillbaka från fronten, vid ingångarna till det finska parlamentet. Därigenom fick Rysslands revolu­tionära massor – på sin väg mot oktoberrevolutionen – en god läxa i den privilegierade plats som demokratins principer intog i kampen mellan klasskrafter.

Inför denna ohämmade nationalism hos de härskande klasserna intog de revolutionära trupperna i Finland en värdig inställning. En regional sovjetkongress som hölls i Helsingfors tidigt i september tillkännagav: ”Om den finska demokratin finner det tillrådligt att återuppta sejmens sammanträden kommer varje försök att förhindra detta av sovjetkongressen att betraktas som en kontrarevolutionär handling.” Det var ett direkt erbjudande om militär hjälp, men den finska demokratin, i vilken kompromisstendenser övervägde, var inte redo att slå in på upprorets väg. Nya val hölls under hotet av ny upplösning och gav en majoritet på 108 utav 200 till de borgerliga partier med vars samförstånd regeringen hade upplöst sejmen.

Här kom dock inhemska frågor i förgrunden, frågor som i detta Nordens Schweiz, ett land med granitberg och giriga egendomsägare, oundvikligen skulle leda till inbördeskrig. Den finska bourgeoisien förberedde halvt öppet sina militära kadrer. Hemliga kärnor av röda garden bildades samtidigt. Bourgeoisien vände sig till Sverige och Tyskland för vapen och instruktörer. Arbetarna fann stöd hos de ryska trupperna. Under tiden utvecklades i borgerliga kretsar – som igår fortfarande var benägna att hålla med Petrograd – en rörelse för fullständigt avskiljande från Ryssland. Deras ledande tidning Hufvudstadsbladet skrev: ”Det ryska folket är besatt av ett anarkistiskt vansinne… Borde vi inte under dessa omständigheter… avskilja oss så långt som möjligt från detta kaos?” Den provisoriska regeringen fann sig tvingad att göra eftergifter utan att invänta den konstituerande församlingen. Den 23 oktober antogs ett dekret som ”i princip” erkände Finlands självständighet, med undantag för frågor som rörde militära och utrikes affärer. ”Självständighet” ur Kerenskijs hand var dock inte mycket värd: Det vår nu bara två dagar kvar till hans fall.

En andra och mycket större nagel i ögat var Ukraina. Tidigt i juli förbjöd Kerenskij en soldatkongress som sammankallats av radan. Ukrainarna gav inte efter. För att rädda sin regerings ansikte legaliserade Kerenskij kongressen ex post facto och skickade ett deklamatoriskt telegram, som de församlade deputeradena hälsade med respektlöst skratt. Denna bittra läxa hindrade inte Kerenskij från att tre veckor senare förbjuda en muslimsk militärkongress i Moskva. Den demokratiska regeringen verkade angelägen att klargöra för de missnöjda nationerna: Ni kommer bara att få det som ni själva tar.

I sin första ”universal”, som utfärdades den 10 juni, anklagade radan Petrograd för att motsätta sig nationell självständighet och förklarade: ”Hädanefter kommer vi att bygga vårt eget liv.” Kadeterna fördömde de ukrainska ledarna som tyska agenter, kompromissmakarna vände sig till dem med sentimentala tillrättavisningar och den provisoriska regeringen skickade en delegation till Kiev. I den upphettade atmosfären i Ukraina kände sig Kerenskij, Tsereteli och Teresjtjenko tvungna att gå radan till mötes några steg. Efter juliräderna mot arbetarna och soldaterna girade dock regeringen till höger också i den ukrainska frågan. Den 5 augusti anklagade radan med överväldigande majoritet regeringen för att, ”besjälad av den ryska bourgeoisiens imperialistiska tendenser”, ha brutit överenskommelsen från den 3 juli. ”När tiden kom för regeringen att inlösa sin förbindelse”, förklarade den ukrainska regeringens överhuvud Vinnitjenko, ”visade det sig att den provisoriska regeringen… är en småbedragare, som hoppas bli av med ett stort historiskt problem genom svindleri.” Detta otvetydiga språk förmedlar en adekvat idé om regeringens auktoritet, till och med i kretsar som politiskt borde stå den ganska nära. I det långa loppet skilde sig den ukrainske kompromissmakaren Vinnitjenko från Kerenskij bara som en medioker romanförfattare från en medioker advokat.

Det är sant att regeringen i september slutligen utgav ett dekret som erkände ”rätten till självbestämmande” – inom ramar som skulle avgöras av den konstituerande församlingen – för alla Rysslands nationaliteter. Det fullständigt garantilösa och självmotsägande löftet inför framtiden – som var extremt vagt i allt utom sina inskränkningar – ingav dock inget förtroende hos någon. Den provisoriska regeringens handlingar stod redan i alltför bjärt kontrast till dekretet.

Den 2 september beslutade senaten – samma organ som vägrade släppa in nya medlemmar utan den gamla uniformen – att vägra publicera instruktioner som formulerats för det ukrainska generalsekretariatet – dvs. för regeringskabinettet i Kiev – och som bekräftats av regeringen. Anledningen: Ingen lag tillåter detta sekretariat och det är omöjligt att utge instruktioner för en illegal institution. De upphöjda juristerna dolde inte heller det faktum att själva den överenskommelse som ingåtts mellan regeringen och radan gjorde våld på den konstituerande församlingens rättigheter – dessa tsaristiska senatorer hade nu blivit den rena demokratins mest orubbliga anhängare. I denna uppvisning av mod riskerade dessa oppositionella från höger ingenting: De visste att deras opposition stod i överensstämmelse med de härskande klassernas hjärtan. Även om den ryska bourgeoisien hade svalt ett visst mått av självständighet för Finland – förenat med Ryssland som det var med svaga ekonomiska band – kunde den inte gärna gå med på ”autonomi” för den ukrainska säden, Donetskolet och Krivorogs malm.

Den 19 oktober skickade Kerenskij en telegrafisk order till Ukrainas generalsekreterare ”att skyndsamt bege sig till Petrograd för personliga förklaringar” beträffande kriminell agitation som satts igång till förmån för en ukrainsk konstituerande församling. Samtidigt instruerades distriktsåklagaren i Kiev att inleda en undersökning av radan, men dessa hot skrämde Ukraina lika lite som benådningar hade berett Finland någon glädje.

De ukrainska kompromissmakarna kände sig vid den här tiden oändligt säkrare än sina äldre kusiner i Petrograd. Bortsett från den optimistiska atmosfär som omgav deras kamp för nationella rättigheter, hade de jämförelsevis stabila småborgerliga partierna i Ukraina – liksom i en del andra förtryckta nationer – ekonomiska och sociala rötter som kan beskrivas med det enda ordet efterblivenhet. Trots den snabba industriella utvecklingen i Donets- och Krivorogbassängerna fortsatte Ukraina som helhet att sacka efter Storryssland. Det ukrainska proletariatet var mindre homogent och mindre härdat. Bolsjevikpartiet var svagt både till antal och till kvalitet. De var långsamma i att bryta med mensjevikerna och drogs med stora brister i den politiska och särskilt nationella situationen. Till och med i de industriella östra delarna av Ukraina uppvisade en regional sovjetkongress så sent som i mitten av oktober en knapp kompromissmajoritet!

Den ukrainska bourgeoisien var fortfarande jämförelsevis svag. En av anledningarna till den ryska bourgeoisiens sociala instabilitet som helhet var, som vi minns, det faktum att dess mäktigaste del bestod av utlänningar som inte ens var bosatta i Ryssland. I gränsområdena kompletterades detta faktum av ett annat inte mindre betydelsefullt faktum: Deras egen inhemska bourgeoisie tillhörde inte samma nation som huvuddelen av folket.

Befolkningen i dessa randområdens städer var fullständigt annorlunda i sina nationella beståndsdelar än befolkningen i det övriga landet. I Ukraina och Vitryssland var godsägaren, kapitalisten, advokaten och journalisten storryss, polack, jude, utlänning; hela landsbygds­befolkningen var ukrainsk och vitrysk. I de baltiska staterna var städerna tillflyktsorter för den tyska, ryska och judiska bourgeoisien; landet i övrigt var helt och hållet lettiskt respektive estniskt. I Georgiens städer övervägde den ryska och armeniska befolkningen, liksom i det turkiska Azerbajdzjan, och var inte bara åtskild från folkets grundläggande massa genom nivån på sitt liv och sin kultur utan också, som engelsmännen i Indien, genom språket. Genom att stå i skuld till det byråkratiska maskineriet för beskyddet av sina ägodelar och inkomster, och nära bundna till de härskande klasserna i alla andra länder, samlade godsägarna, före­tagarna och köpmännen i dessa gränsområden en snäv krets av ryska funktionärer, tjänstemän, lärare, läkare, advokater, journalister och i viss utsträckning arbetare kring sig och omvand­lade städerna till centrum för russifiering och kolonisering.

Det var möjligt att ignorera byarna så länge som de förblev tysta. När de allt otåligare började höja sina röster, gjorde städerna emellertid motstånd och fortsatte hårdnackat att motsätta sig och försvarade sin privilegierade ställning. Funktionären, köpmannen och advokaten lärde sig snart att förklä sin kamp för att behålla sina höga positioner inom industri och kultur i form av högdragna fördömanden av den tilltagande ”chauvinismen”. En härskande nations önskan att behålla status quo draperar sig ofta i överlägsenhet gentemot ”nationalism”, liksom segrarnationens önskan att behålla sitt byte lätt tar formen av pacifism. Således känner sig MacDonald inför Gandhi som om han var internationalist. På samma sätt förefaller det Poincaré som om österrikarnas vändning mot Tyskland var en förolämpning mot den franska pacifismen.

”Människor som lever i Ukrainas städer” – så skrev en delegation från radan till den provisoriska regeringen i maj – ”ser framför sig dessa städers russifierade gator… och glömmer fullständigt att de här städerna bara är små öar i det ukrainska folkhavet.” När Rosa Luxemburg i sin postuma polemik mot oktoberrevolutionens program påstod att den ukrainska nationalismen på konstgjord väg hade rests av jästen i den bolsjevikiska formeln om självbestämmande, efter att tidigare enbart ha varit ett nöje för den slätstrukna småborgerliga intelligentsian, begick hon trots sin lysande hjärna ett mycket allvarligt historiskt fel. De ukrainska bönderna hade i det förgångna inte rest nationella krav på grund av att de i allmänhet inte hade höjt sig till politiska varelser. Februarirevolutionens största förtjänst – kanske dess enda förtjänst, men den var tillräckligt omfattande – låg just i att den äntligen gav Rysslands förtryckta klasser och nationer ett tillfälle att höja sina röster. Böndernas politiska uppvaknande kunde emellertid inte ha ägt rum på något annat sätt än genom deras eget inhemska språk – med alla tillhörande konsekvenser beträffande skolor, domstolar och egen administration. Att motsätta sig detta skulle ha varit att försöka driva bönderna tillbaka till icke-existensen.

Skillnaden i nationalitet mellan städerna och byarna var smärtsamt kännbar även i sovjeterna, vilka till övervägande del var stadsorganisationer. Under kompromisspartiernas ledning ignorerade sovjeterna ofta urbefolkningens nationella intressen. Det var en orsak till sovjeternas svaghet i Ukraina. Sovjeterna i Riga och Reval glömde bort letternas och esternas intressen. Kompromissovjeten i Baku föraktade den turkomanska urbefolkningen. Under en falsk internationalistisk fana förde sovjeterna ofta kamp mot ukrainarnas eller muslimernas defensiva nationalism och tillhandahöll en projektion av städernas förtryckande russifierings­rörelse. En kort tid därefter började sovjeterna i dessa gränsområden, under bolsjevikernas ledning, tala byarnas språk.

De avlägsna sibirierna tilläts inte av sin allmänna ekonomiska och kulturella primitivitet – nedtryckta av både naturen och utsugningen att ens resa sig till den nivå där nationella strävanden börjar. Vodka, skatter och påtvingad ortodoxi var här från urminnes tider stats­maktens huvudsakliga instrument. Den sjukdom som italienarna kallar den franska sjukan och fransmännen den neapolitanska, kallades av de sibiriska folken för den ”ryska”. Det visar ur vilken källa civilisationens frön kom. Februarirevolutionen nådde inte så långt. Polar­viddernas jägare och renskötare måste fortfarande vänta länge på sin gryning.

Folken och stammarna längs Volga, i norra Kaukasien och i Centralasien, som för första gången väckts ur sin förhistoriska existens av februarirevolutionen, hade ännu inte vare sig en nationell bourgeoisie eller ett nationellt proletariat. Över massan av bönder och herdar hade ett tunt lager avskilt sig från dess översta skikt och utgjorde en intelligentsia. Här hade kampen ännu inte nått programmet för nationell självadministration och rörde sig kring saker som rätten att ha sitt eget alfabet, egna lärare och ibland till och med egna präster. På det här viset tvingades de mest förtryckta att lära sig av bitter erfarenhet att statens bildade herrar inte frivilligt skulle tillåta dem att resa sig. De mest efterblivna bland de efterblivna tvingades således söka den mest revolutionära klassen som sin allierade. Genom sina vänsterelement i den unga intelligentsian började votjakerna, tjuvasjerna, syrianer och stammarna i Dagestan och Turkestan finna vägen till bolsjevikerna.

De koloniala besittningarnas öde, särskilt i Centralasien, förändrades tillsammans med centrats industriella utveckling och övergick från direkt och öppet röveri, inberäknat handelsröveri, till de mer beslöjade metoder som omvandlade de asiatiska bönderna till leverantörer av industriella råvaror, huvudsakligen bomull. En hierarkiskt organiserad utsugning, som kombinerade kapitalismens barbari med det patriarkala livets barbari, höll framgångsrikt de asiatiska folken nere i nationell förnedring, och här lämnade februariregimen allt som det var.

Den bästa jorden hade erövrats från basjkirerna, burjaterna, kirgiserna och andra nomad­stammar under tsarismen och fortsatte att tillhöra godsägarna och välbärgade ryska bönder, vilka var utspridda bland den inhemska befolkningen i koloniseringsoaser. Den nationella självständighetsandans uppvaknande innebar här först av allt kamp mot dessa kolonisatörer, som hade skapat ett konstgjort, randigt system för jordägande och dömt nomaderna till hunger och gradvis utplåning. Kolonisatörerna försvarade å sin sida ursinnigt Rysslands enhet – dvs. okränkbarheten för deras rofferi – mot asiaternas ”separatism”. Kolonisatörernas hat mot de inhemska rörelserna antog djuriska former i Transbajkal. Pogromer mot burjaterna var i full gång under ledning av socialistrevolutionärer från mars, vilka rekryterats bland bytjänstemän och underbefäl som återvände från fronten.

I sin iver att bevara den gamla ordningen så länge som möjligt, åberopade alla utsugare och inkräktare i de koloniserade regionerna hädanefter den konstituerande församlingens suveräna rättigheter. Denna fraseologi försågs de med av den provisoriska regeringen, som här hade funnit sitt säkraste bålverk. Å andra sidan åkallade de förtryckta folkens privilegierade övre kretsar allt oftare den konstituerande församlingens namn. Till och med det muslimska prästerskapet, som höjde den muslimska gröna fanan över de uppvaknande bergsfolken och stammarna i norra Kaukasien, sköt nu upp frågan ”till den konstituerande församlingen” så fort trycket underifrån gjorde deras ställning besvärlig. Det blev konservatismens, reaktionens, särintressenas och privilegiernas paroll över hela landet. Att hänvisa till den konstituerande församlingen innebar att skjuta upp och vinna tid. Att skjuta upp betydde: Samla era krafter och stryp revolutionen.

Ledningen föll emellertid till att börja med bara bland de efterblivna folken i händerna på prästerskapet eller feodalherrarna – och nästan enbart bland muslimerna. I allmänhet leddes den nationella rörelsen i byarna på ett självklart sätt av landsbygdslärare, bytjänstemän, funktionärer och underofficerare och i viss utsträckning köpmän. Vid sidan av den ryska eller russifierade intelligentsian, som bestod av de mer respektabla och välsituerade elementen, bildades i gränsområdenas städer ett annat och yngre skikt som var nära sammanbundet med sitt byursprung och saknade tillträde till kapitalets bankett och detta skikt tog naturligt på sig uppgiften att politiskt representera de stora bondemassornas nationella och sociala intressen.

Även om de var fientligt inställda till de ryska kompromissmakarna på grund av dessa nationella strävanden, tillhörde gränsområdenas kompromissmakare samma grundtyp och uppträdde för det mesta under samma namn. De ukrainska socialistrevolutionärerna och socialdemokraterna, de georgiska och lettiska mensjevikerna och de litauiska ”trudovikerna” försökte liksom sina storryska motsvarigheter begränsa revolutionen inom den borgerliga regimens ramar. Den inhemska bourgeoisiens extrema svaghet tvingade dock mensjevikerna och socialistrevolutionärerna att ta statsmakten i egna händer. Dessa gränsområdenas kompromissmakare tvingades gå längre i jordbruks- och arbetarfrågor än den centrala regeringen och hade också den stora fördelen att kunna uppträda som opponenter till den provisoriska koalitionsregeringen inför armén och landet. Allt detta var inte tillräckligt för att skapa olika öden för kompromissmakarna i Ryssland och gränsområdena, men det kunde åtminstone ge deras uppgång och fall olika tempo.

De georgiska socialdemokraterna hade inte bara Georgiens fattigbönder bakom sig, utan gjorde också anspråk – och inte utan framgång – på att leda den ”revolutionära demokratins” rörelse i hela Ryssland. Under revolutionens första månader betraktade inte den georgiska intelligentsians ledare Georgien som ett nationellt fosterland utan som en Gironde – en välsignad provins som var kallad att förse hela landet med ledare. Vid rikskonferensen i Moskva skröt den prominente georgiske mensjeviken Tjenkeli om att georgierna alltid och även under tsarismen i vått och torrt hade sagt: ”Ryssland, det enda fosterlandet”. ”Vad skall vi säga om den georgiska nationen?” skrek samme Tjenkeli en månad senare vid den demokratiska konferensen. ”Den står helt i den storryska revolutionens tjänst.” Det är också verkligen sant att de georgiska kompromissmakarna, liksom de judiska, alltid stod i den storryska byråkratins ”tjänst” när det var nödvändigt att lugna ner eller slå till bromsarna på enskilda regioners nationella anspråk.

Det fortsatte emellertid bara så länge som de georgiska socialdemokraterna fortfarande hoppades på att inskränka revolutionen till den borgerliga demokratins ramar. I proportion till att faran för massornas seger under bolsjevikernas ledning uppträdde, lossade de georgiska socialdemokraterna på sina band med de ryska kompromissmakarna och förenade sig nära med Georgiens egna reaktionära element. I det ögonblick när sovjeterna var segerrika blev dessa georgiska anhängare av ett enda Ryssland avskiljandets trumpetare och visade Transkaukasiens andra folk den egna chauvinismens gula huggtänder.

Det här oundvikliga nationella beslöjandet av sociala motsättningar – i regel mindre utvecklat i gränsområdena – förklarar på ett adekvat sätt varför oktoberrevolutionen var destinerad att möta mer opposition i de flesta förtryckta nationer än i centrala Ryssland. Men å andra sidan skakade nationalitetskonflikterna genom själva sin karaktär februariregimen och skapade tillräckligt gynnsamma omgivningar för revolutionen i centrum.

Under dessa förhållanden blev de nationella motsättningarna särskilt heta så snart de samman­föll med klassmotsättningarna. Den urgamla fiendskapen mellan de lettiska bönderna och de tyska baronerna drev många tusen arbetande letter att bli frivilliga vid krigsutbrottet. De skarpskjutande regementena med lettiska lantarbetare och bönder tillhörde de bästa trupperna vid fronten. Så tidigt som i maj hade de emellertid redan kommit ut för en sovjetregering. Deras nationalism var bara det yttre skalet på en omogen bolsjevism. En liknande process ägde rum i Estland.

I Vitryssland, med dess polska eller förpolskade godsägare, sin judiska befolkning i stora och små städer och sina ryska tjänstemän, hade de två- och trefaldigt förtryckta bönderna, under inflytande av den närliggande fronten, en tid innan oktoberrevolutionen styrt in sitt nationella och sociala missnöje i bolsjevismens fåra. I valen till den konstituerande församlingen skulle den överväldigande massan av vitryssar lägga sin röst för bolsjevikerna.

Alla dessa processer genom vilka en uppvaknande nationell stolthet sammanlänkades med socialt missnöje, och som omväxlande höll den tillbaka eller knuffade den framåt, tog sig extremt skarpa uttryck i armén. Här fanns en veritabel feber att skapa nationella regementen och dessa omväxlande beskyddades, tolererades eller bestraffades av centralregeringen, alltefter deras inställning till kriget och bolsjevikerna. Men i allmänhet blev de alltmer fientliga till Petrograd.

Lenin höll en fast hand på revolutionens ”nationella” puls. I den berömda artikeln ”Krisen har mognat”, som skrevs mot slutet av september, påpekade han enträget att den nationella kurian vid den demokratiska konferensen ”står på andra plats i fråga om radikalism: procentuellt i fråga om de röster, som avgavs mot koalitionen (40 av 55), står den ‘nationella’ gruppen endast efter fackföreningarna och överträffar den grupp som representerar arbetar- och soldatdeputerades sovjeter.” Det innebar att de förtryckta folken inte längre hoppades på några eftergifter från den storryska bourgeoisien. De försökte i ökad utsträckning få sina rättigheter genom självständig handling och en munsbit i taget i form av revolutionära erövringar.

På en oktoberkongress för burjater i det fjärran Verchnejudinsk förklarade en talare att ”februarirevolutionen införde inget nytt” i de fjärran folkens ställning. Hans summering av situationen fick det att se ut som om det ännu inte var nödvändigt att ta bolsjevikernas sida, men att åtminstone iaktta en inställning av allt vänligare neutralitet gentemot dem.

En allukrainsk soldatkongress sammanträdde under själva dagarna för Petrogradupproret och antog en resolution om att kämpa mot överförandet av makten till den ukrainska sovjeten, men den vägrade samtidigt att betrakta de storryska bolsjevikernas uppror som en ”antidemokratisk handling” och lovade vidta alla åtgärder för att hindra att soldaterna skickades för att slå ner upproret. Denna tvetydighet som utmärkt karaktäriserar den nationella kampens småborgerliga stadium, underlättade den proletariatets revolution som hade för avsikt att göra slut på alla tvetydigheter.

Å andra sidan gav sig nu de borgerliga kretsarna i gränsområdena, som hittills alltid och utan undantag hade graviterat mot centralmakten, in i en separatism som i många fall inte hade ett uns nationell grund. Den baltiska bourgeoisien hade så sent som igår följt de tyska baronerna, romanovarnas främsta bålverk, och intog i ett tillstånd av hurrapatriotism sin plats i kampen mot det bolsjevikiska Ryssland och sina egna massor under separatismens fana. Ännu underligare fenomen uppträdde längs den här vägen. Den 20 oktober lades grunden till den nya statsbildningen ”Sydöstra unionen för kosacktrupper, kaukasiska bergsbor och stäppernas fria folk”. Här förvandlades ledarna för kosackerna i Don, Kuban, Tjer och Astrachan, huvudbålverket för imperiets centralism, under loppet av några få månader till passionerade försvarare av den federala principen och förenade sig på denna grund med ledarna för de muslimska bergsborna och stäppinvånarna. Den federativa strukturens gränser skulle tjäna som barriär mot bolsjevikfaran från norr. Innan denna kontrarevolutionära separatism skapade det huvudsakliga övningsfältet för inbördeskriget mot bolsjevikerna, gick den direkt mot den styrande koalitionen och demoraliserade och försvagade den.

Således uppvisade det nationella problemet, tillsammans med alla andra, ett Medusahuvud mot den provisoriska regeringen på vilket varje hårstrå med förhoppningar från mars och april hade förvandlats till en orm av hat och missnöje.

Ytterligare not om nationalitetsproblemet

Bolsjevikpartiet antog inte på något vis den inställning i den nationella frågan som i det långa loppet garanterade dess seger omedelbart efter februarirevolutionen. Detta var sant inte bara i randländerna med deras svaga och oerfarna partiorganisationer utan också i centrat i Petrograd. Under kriget hade partiet försvagats och den teoretiska och politiska nivån hos dess kadrer hade sjunkit, så att dess officiella ledare även i den nationella frågan intog en extremt förvirrad och halvgången inställning fram till Lenins ankomst.

I enlighet med sina traditioner försvarade bolsjevikerna visserligen nationernas rätt till självbestämmande, men mensjevikerna anslöt sig också i ord till den formeln. De två programmens texter förblev identiska. Det var frågan om makten som var avgörande och partiets tillfälliga ledare visade sig helt oförmögna att förstå den oförsonliga motsättningen mellan bolsjevikparollerna i den nationella frågan liksom jordfrågan och bevarandet av en borgerligt imperialistisk regim, även om den var beslöjad i demokratiska former.

Den demokratiska ståndpunkten fick sitt krassaste uttryck av Stalins penna. Den 25 mars försökte Stalin i en artikel, som behandlade ett regeringsdekret om avskaffandet av nationella begränsningar, formulera den nationella frågan i historisk skala. ”Den sociala grunden för nationellt förtryck”, skriver han, ”och den makt som inspirerar den är en jordaristokrati i förfall”. Det faktum att nationellt förtryck utvecklades utan motstycke under kapitalismens epok förefaller gå utöver den demokratiske författarens horisont. ”I England”, fortsätter han, ”där jordägararistokratin delar makten med bourgeoisien och där denna aristokratis obegränsade makt för länge sedan upphörde att existera, är det nationella förtrycket mildare och mindre omänskligt – naturligtvis bortsett från den omständigheten att det nationella förtrycket under krigets gång, när makten hade övergått i godsägarnas [?] händer stärktes betydligt (undertryckande av Irland och Indien)”. De som är skyldiga till förtrycket av Irland och Indien är godsägarna som – uppenbarligen i Lloyd Georges person – har erövrat makten tack vare kriget. ”I Schweiz och Nordamerika”, fortsätter Stalin, ”där det inte finns och aldrig har funnits [?] något godsägarvälde, och där makten odelat ligger i bourgeoisiens händer, har nationaliteterna utvecklats fritt. Nationellt förtryck finner allmänt talat ingen plats… ”. Författaren glömmer fullständigt neger-, indian-, immigrant- och kolonialproblemen i Förenta staterna.

Ur denna hopplöst provinsiella analys, som bara kommer fram till ett förvirrat kontrasterande av feodalism mot demokrati, dras rent liberala politiska slutsatser. ”Att avföra feodal­aristokratin från den politiska scenen och rycka makten från den – det är precis samma sak som att göra slut på nationellt förtryck och skapa de verkliga och nödvändiga förutsätt­ningarna för nationell frihet. I den utsträckning som den ryska revolutionen har segrat”, skriver Stalin, ”har den verkligen skapat dessa förutsättningar… ”. Vi har här kanske en mer principiell apologi för den imperialistiska ”demokratin” än allt som mensjevikerna har skrivit i detta ämne. Liksom Stalin tillsammans med Kamenev i utrikespolitiken hoppades uppnå en demokratisk fred med hjälp av en arbetsfördelning med den provisoriska regeringen, fann han i inrikespolitiken de ”verkliga förutsättningarna” för nationell frihet i prins Lvovs demokrati.

Det var faktiskt först monarkins fall som helt avslöjade det faktum att inte bara de reaktionära godsägarna utan också hela den liberala bourgeoisien, och i dess efterföljd hela den små­borgerliga demokratin tillsammans med arbetarklassens övre patriotiska skikt, var oförsonligt fientlig till en genuin jämlikhet i nationella rättigheter – dvs. ett avskaffande av den dominerande nationens privilegier. Hela deras program visade sig bara handla om att mildra, stryka på kulturell fernissa och demokratiskt beslöja det storryska herraväldet.

På aprilkonferensen utgår Stalin, i sitt försvar av Lenins resolution om den nationella frågan, formellt från tesen att ”nationellt förtryck är det system… de åtgärder som antas av de imperialistiska kretsarna”. Men han viker med detsamma och oundvikligen av från detta spår och går tillbaka till sin ståndpunkt i mars. ”Ju mer demokratiskt ett land är, desto svagare är dess nationella förtryck och vice versa.” Sådan är talarens egen summering och inte den som han lånade från Lenin. Det faktum att det demokratiska England förtrycker det feodala och av kastsystemet plågade Indien försvinner liksom tidigare ur hans begränsade blickfält. Till skillnad från Ryssland, där ”en gammal jordaristokrati” har dominerat – fortsätter Stalin – ”har det nationella förtrycket i England och Österrike-Ungern aldrig antagit formen av pogromer”. Som om en jordaristokrati ”aldrig” dominerade i England och som om den till denna dag inte dominerade i Ungern! Den historiska utvecklingens sammansatta karaktär, som förenar ”demokrati” med strypandet av svaga nationer, hade förblivit en förseglad bok för Stalin.

Att Ryssland tog form som en stat bestående av nationaliteter är resultatet av landets historiska försening. Men försening är ett komplext begrepp, som oundvikligen är mot­sägelsefullt. Det efterblivna landet följer inte i det framskridnas spår och tillryggalägger inte samma avstånd. I en epok med en världsomspännande ekonomi hoppar de efterblivna nationerna över hela rader med mellanliggande stadier efter att ha dragits in i den allmänna utvecklingskedjan under trycket från de framskridna. Dessutom gör frånvaron av fast upprättade sociala former och traditioner det efterblivna landet – åtminstone inom vissa gränser – extremt gästfritt för det senaste inom internationell teknik och internationellt tänkande. Efterblivenhet upphör emellertid av denna anledning inte att vara efterblivenhet. Hela utvecklingen får en motsägelsefull och sammansatt karaktär. En övervikt för historiska extremer hör till en försenad nations sociala struktur – övervikt för de efterblivna bönderna och de framskridna arbetarna gentemot bourgeoisiens mellanliggande formationer. En klass uppgifter lämpas över på en annan. Även inom den nationella sfären faller lotten att rycka upp medeltida kvarlevor på proletariatet.

Ingenting karaktäriserar så tydligt den historiska förseningen i Ryssland uppfattat som ett europeiskt land som det faktum att landet under 1900-talet var tvunget att likvidera tvångs­jordräntan och inhägnaden – dessa tvillingbarbarier, träldomen och ghettot. När Ryssland utförde dessa uppgifter använde det sig dock, just på grund av sin försenade utveckling, av nya och ytterst moderna klasser, partier och program. För att göra slut på Rasputins idéer och metoder behövde det Marx idéer och metoder.

Den politiska praktiken förblev naturligtvis betydligt primitivare än den politiska teorin, eftersom ting är svårare att förändra än idéer. Teorin förde dock ändå bara den praktiska handlingens krav till sin slutpunkt. För att uppnå frigörelse och kulturell resning tvingades de förtryckta nationerna att sammanlänka sitt öde med arbetarklassens, och därför måste de frigöra sig från de egna borgerliga och småborgerliga partiernas ledning – de måste göra en lång rusning framåt, dvs. på den historiska utvecklingens väg.

Underordnandet av de nationella rörelserna under revolutionens grundläggande process, proletariatets kamp för makten, uppnåddes inte med en gång, utan i flera stadier – och dessutom på olika sätt i olika regioner. De ukrainska, vitryska och tartariska arbetare, bönder och soldater som var fientliga till Kerenskij, kriget och russifieringen blev därigenom, trots sin kompromissledning, allierade till det proletära upproret. Från att vara ett objektivt stöd till bolsjevikerna blev de i ett senare skede förpliktigade att också medvetet gå över till den bolsjevikiska vägen. I Finland, Litauen och Estland och i mindre utsträckning i Ukraina hade den nationella rörelsens differentiering antagit så skarpa former i oktober att endast främmande truppers inblandning kunde hindra den proletära revolutionens framgång. I den asiatiska Östern, där det nationella uppvaknandet ägde rum i mer primitiva former, kunde det endast gradvis och med betydande eftersläpning komma under proletariatets ledning – faktiskt endast efter det att proletariatet hade erövrat makten. Om man tar denna komplicerade och motsägelsefulla process i sin helhet är slutsatsen uppenbar: Den nationella strömmen var liksom den agrara på väg in i oktoberrevolutionens fåra.

Massornas oåterkalleliga och oemotståndliga övergång från de mest rudimentära frågorna om politisk, agrar och nationell frigörelse och avskaffande av träldomen till parollen om proletärt styre var inte resultatet av ”demagogisk” agitation, i förväg uppställda scheman eller teorin om den permanenta revolutionen, som liberalerna och kompromissmakarna tänkte, utan Rysslands sociala struktur och världssituationens villkor. Teorin om den permanenta revolutionen formulerade bara den sammansatta utvecklingen i denna process.

Det är här inte bara fråga om enbart Ryssland. Detta underordnande av försenade nationella revolutioner under proletariatets revolution följer en lag som är giltig världen över. Medan krigens och revolutionernas grundläggande problem under 1800-talet fortfarande var att garantera en nationell marknad för produktivkrafterna, är vårt århundrades problem att befria dem från de nationella gränser som har blivit deras bojor. I bred historisk bemärkelse är Österns nationella revolutioner bara stadier i proletariatets världsrevolution, på samma sätt som Rysslands nationella rörelser blev språngbrädor till sovjetdiktaturen.

Lenin uppfattade med beundransvärt djupsinne den inneboende revolutionära kraften i de förtryckta nationaliteternas utveckling, både i Ryssland och i resten av världen. Den hycklande ”pacifism” som på samma sätt ”fördömer” Japans krig mot Kina med avsikt att förslava det och Kinas krig mot Japan för sin egen befrielse bemöttes av inget annat än förakt från Lenin. För honom var ett nationellt befrielsekrig, i kontrast till krig för imperialistiskt förtryck, bara en annan form av den nationella revolution som i sin tur inträder som en nödvändig länk i den internationella arbetarklassens frigörelsekamp.

Denna bedömning av nationella krig och revolutioner medför emellertid inte på något vis att bourgeoisien i de koloniala och halvkoloniala nationerna har en revolutionär uppgift. Tvärtom växer denna bourgeoisie i efterblivna länder från späd ålder upp som en agentur för utländskt kapital och har trots sitt avundsjuka hat mot utländskt kapital alltid hamnat och kommer alltid i varje avgörande situation att hamna i samma läger. Den kinesiska kompradorbourgeoisien är den koloniala bourgeoisiens klassiska form och Kuomintang dess klassiska parti. Små­bourgeoisiens övre kretsar, inklusive intelligentsian, kan ta aktiv och ibland mycket högröstad del i den nationella kampen, men de är fullständigt oförmögna att spela en självständig roll. Endast arbetarklassen i spetsen för nationen kan föra antingen en nationell eller agrar revolution till slutet.

Epigonernas och framför allt Stalins ödesdigra misstag ligger i att de ur Lenins lära om den progressivt historiska betydelsen av de förtryckta nationernas kamp har dragit slutsatsen att bourgeoisien i de koloniala länderna har en revolutionär uppgift. Misslyckandet med att förstå revolutionens permanenta karaktär i en imperialistisk epok, en pedantisk schematisering av utvecklingens gång, uppstyckandet av den levande och sammansatta processen i döda stadier, som med nödvändighet föreställs vara åtskilda i tiden – alla dessa misstag har fört Stalin till en vulgär idealisering av demokratin eller en ”demokratisk diktatur”, något som i verkligheten inte kan vara något annat än antingen en imperialistisk eller proletär diktatur. Steg för steg har Stalins grupper fortskridit längs denna väg till en fullständig brytning med Lenins ståndpunkt i den nationella frågan och deras katastrofala politik i Kina.

I augusti 1927 sade Stalin, i konflikt med oppositionen (Trotskij, Rakovskij och andra), vid ett plenarsammanträde med bolsjevikernas centralkommitté: ”En revolution i de imperialistiska länderna är en sak, där är bourgeoisien… kontrarevolutionär vid varje stadie av revolutionen… En revolution i koloniala och beroende länder är något annat… där kan den nationella bourgeoisien vid ett givet stadium och datum stödja sitt lands revolutionära rörelse mot imperialismen.”

Med sidokommentarer och nedtoningar, som bara beror på hans brist på självförtroende, överför Stalin till den koloniala bourgeoisien samma drag som han utsmyckade den ryska bourgeoisien med i mars. Genom att följa sin djupt organiska natur finner Stalins opportunism vägen genom vilka som helst kanaler och alltid i samma riktning, som om den tvingades av någon gravitationslag. Valet av teoretiska argument blir här en ren tillfällighet.

Ur denna överföring av sin marsbedömning av den provisoriska regeringen till Kinas ”nationella” regering uppstod Stalins treåriga samarbete med Kuomintang. En politik som ledde fram till ett av den moderna historiens mest upprörande fakta. I egenskap av lojal vapendragare åtföljde epigonernas bolsjevism den kinesiska bourgeoisien ända fram till den 11 april 1927, dagen för dess blodiga massaker på Shanghaiproletariatet. ”Oppositionens grundläggande misstag” – så försökte Stalin rättfärdiga sitt vapenbrödraskap med Chiang Kai-shek – ”ligger i det faktum att den identifierar revolutionen i Ryssland 1905 – i ett imperialistiskt land som förtyckte andra folk – med revolutionen i Kina, ett förtryckt land”. Det är förvånande, till och med hos Stalin, att han aldrig har kommit på tanken att betrakta revolutionen i Ryssland, inte från utgångspunkten av nationen som ”förtrycker andra folk”, utan från utgångspunkten av erfarenheterna från dessa ”andra folk” i Ryssland, som inte har lidit av mindre förtryck än det kinesiska folket.

I det gigantiska erfarenhetsområde som representeras av Ryssland under dess tre revolutioner kan man finna varje variant av nationell kamp och klasskamp utom en: Den i vilken bourgeoisien i någon förtryckt nation spelade en befriande roll i förhållande till sitt eget folk. Vid varje stadium av sin utveckling var varje gränsområdes bourgeoisie, oberoende av i vilka färger den uppträdde, oundvikligen beroende av de centrala bankerna, trusterna och kommersiella institutionerna, som i allt väsentligt var agenter för hela det ryska kapitalet. Dessa underkastade bourgeoisien russifieringsrörelsen och underkastade breda kretsar av den liberala och demokratiska intelligentsian bourgeoisien. Ju ”mognare” en bourgeoisie i gränsområdena var, desto närmare var den bunden till det allmänna statsmaskineriet. Tagen som helhet spelade bourgeoisien i den förtryckta nationen samma roll i förhållande till den härskande bourgeoisien som den senare spelade i förhållande till det internationella finanskapitalet. Den komplexa hierarkin med motsättningar och beroendeförhållanden tog inte under en enda dag bort de tres grundläggande solidaritet i kampen mot de upproriska massorna.

Under kontrarevolutionens period (1907–17), när ledningen för de nationella rörelserna var i händerna på den inhemska bourgeoisien, var de till och med ännu mer frispråkiga än de ryska liberalerna i att söka överenskommelser med den ryska monarkin. Den polska, baltiska, tartariska, ukrainska och judiska bourgeoisien tävlade med varandra i att uppvisa imperia­listisk patriotism. Efter februarirevolutionen gömde de sig bakom ryggen på kadeterna – eller i likhet med kadeterna bakom ryggen på sina egna nationella kompromissmakare. Bour­geoisien i randnationerna slog in på separatismens väg under hösten 1917, inte i kamp mot nationellt förtryck utan i kamp mot den framskridande proletära revolutionen. I slut­summeringen manifesterade de förtryckta nationernas bourgeoisie inte mindre fientlighet gentemot revolutionen än den storryska bourgeoisien.

Denna gigantiska historiska lärdom från tre revolutioner har emellertid inte lämnat ett spår i medvetandet hos många av dem som tog del i händelserna – framför allt inte i Stalins med­vetande. Kompromissmakarnas – dvs. den småborgerliga – uppfattning av sambandet mellan klasserna i koloniala nationer, den uppfattning som tog livet av den kinesiska revolutionen 1925–27, har av epigonerna till och med förts in i Kommunistiska Internationalens program och omvandlat denna del av programmet till enbart en fälla för Österns förtryckta folk.

För att förstå den verkliga karaktären av Lenins politik i den nationella frågan är det en god idé – i enlighet med kontrasternas metod – att jämföra den med de österrikiska social­demokraternas politik. Bolsjevismen baserade sig på antagandet om ett utbrott av nationella revolutioner som skulle fortsätta under decennier och skolade de avancerade arbetarna i denna anda. Den österrikiska socialdemokratin anpassade sig tvärtom underdånigt till de härskande klassernas politik; den försvarade det tvångsmässiga samexisterandet av tio nationer i den österrikisk-ungerska monarkin och stängde samtidigt in dem med vertikala uppdelningar i partiet och fackföreningarna, och var fullständigt oförmögen att uppnå en revolutionär enhet mellan de olika nationaliteternas arbetare. Karl Renner var en bildad Habsburgsfunktionär, som aldrig förtröttades i att tränga ned i austromarxismens bläckhorn i sökandet efter något sätt att föryngra habsburgarnas välde – tills han en dag fann sig själv som den österrikisk-ungerska monarkins ende teoretiker. När de två centrala imperierna var krossade försökte Habsburgsdynastin åter resa fanan för en federation med autonoma nationer under dess spira. Den österrikiska socialdemokratins officiella program var grundat på antagandet om en fredlig utveckling inom monarkins ramar och blev nu på ett ögonblick monarkins eget program, insvept i den blodiga smutsen från dess fyra krigsår. Det rostiga rullband som hade sammanbundit tio nationer flög i bitar. Österrike-Ungern föll sönder som resultatet av inre centrifugala tendenser, vilka förstärktes av Versailles kirurgi. Nya stater bildades och gamla återuppbyggdes. De österrikiska tyskarna hängde över en avgrund. Deras problem var inte längre att bevara sin dominans över andra nationer, utan undvika att själva falla under ett främmande ok. Otto Bauer representerade ”vänsterflygeln” inom den österrikiska socialdemokratin och ansåg detta vara ett lämpligt ögonblick att föra fram formeln om nationellt självbestämmande. Det program som skulle ha inspirerat proletariatets kamp mot habsburgarna och den härskande bourgeoisien under de föregående decennierna fördes nu fram som ett instrument för den nations självbevarande som hade dominerat igår, men som idag befann sig i fara från de befriade slaviska folkens sida. På samma sätt som den österrikiska socialdemokratins reformistiska program på ett ögonblick hade blivit det strå som den drunknande monarkin försökte gripa tag i, skulle nu självbestämmandets formel, som stympats av dessa austromarxister, bli räddningsplankan för den tysk-österrikiska bourgeoisien.

Den 3 oktober 1918, när saken inte längre på minsta sätt var beroende av dem, ”erkände” de socialdemokratiska deputeradena i riksrådet storsint rätten till självbestämmande för folken i det tidigare imperiet. Den 4 oktober antog också de borgerliga partierna självbestämmandets program. Efter att på detta sätt ha överträffat de tysk-österrikiska imperialisterna med en dag återtog socialdemokraterna omedelbart sin avvaktande politik, eftersom det fortfarande var osäkert vilken vändning saker och ting skulle ta och vad Wilson skulle säga. Först den 13 oktober, när arméns och monarkins slutgiltiga sammanbrott hade skapat – med Otto Bauers ord – ”den revolutionära situation för vilken vårt nationella program var utformat”, reste austromarxisterna frågan om självbestämmande i praktisk form. De hade nu sannerligen inget att förlora. ”Med sammanbrottet för dess härskande över andra nationer”, förklarar Bauer helt öppet, ”ansåg den tyska nationella bourgeoisien att dess historiska uppdrag var slutfört, för vars skull de frivilligt hade genomlidit separationen från det tyska fosterlandet”. Således sattes nu det nya programmet i omlopp, eftersom det hade upphört att vara farligt för förtryckarna och inte för att det var behövligt för de förtryckta. De besuttna klasserna hade historiskt sett drivits in i ett hörn och fann sig förpliktade att juridiskt erkänna den nationella revolutionen, och austromarxisterna fann det vara ett passande tillfälle att legitimera den teoretiskt. Det här var en mogen revolution, sade dem, läglig och historiskt förberedd – hur som helst är allt redan över. Socialdemokratins själ ligger här framför oss, som om den vore en öppen hand!

Det var helt annorlunda med den sociala revolutionen, som inte kunde hoppas på något erkännande från de besuttna klasserna. Den måste uppskjutas, schackras med och berövas all glans. Eftersom imperiet hade splittrats upp längs de svagaste, dvs. de nationella sömmarna, drog Otto Bauer följande slutsats om revolutionens karaktär: ”Det var inte alls någon social utan en nationell revolution.” I verkligheten hade rörelsen från allra första början haft ett djupt socialrevolutionärt innehåll. Dess ”rent nationella” karaktär illustreras tämligen väl av det faktum att Österrikes besuttna klasser öppet inbjöd ententen att ta hela armén som fångar. Den tyska bourgeoisien bönföll den italienske generalen att erövra Wien med italienska trupper!

Detta vulgära och pedantiska åtskiljande av den nationella formen från det sociala innehållet i den revolutionära processen, som om de utgjorde två självständiga historiska stadier – vi ser här hur nära Stalin Otto Bauer hamnar! – hade ett extremt nyttigt ändamål. Dess syfte var att rättfärdiga socialdemokratins samarbete med bourgeoisien i dess kamp mot faran för en social revolution.

Om man använder Marx formel om att revolutionen är historiens lokomotiv, intar austro­marxismen ställningen som broms. Till och med efter monarkins faktiska sammanbrott var socialdemokratin, som kallats att delta i regeringen, fortfarande oförmögen att besluta sig för ett brott med den gamla Habsburgsministären. Den ”nationella revolutionen” begränsade sig till att förstärka de gamla ministrarna med statssekreterare. Först efter den 9 oktober, då den tyska revolutionen hade kastat ut hohenzollrarna, föreslog de österrikiska socialdemokraterna riksrådet att utropa en republik och skrämde in sina borgerliga bundsförvanter i beslutet med massornas rörelse, inför vilken de själva redan skälvde in i märgen. ”De kristna socialisterna”, säger Otto Bauer med fräck ironi, ”som den 9 och 10 november fortfarande stod på monarkins sida, bestämde sig den 11 november för att upphöra med sitt motstånd… ”. Under två hela dagar befann sig socialdemokratin framför svarthundramonarkins parti! Alla mänsklighetens heroiska legender bleknar inför denna revolutionära djärvhet.

Mot sin vilja intog den österrikiska socialdemokratin automatiskt från revolutionens början sin plats i spetsen för staten, liksom de ryska mensjevikerna och socialistrevolutionärerna hade gjort. I likhet med dem fruktade den över allt annat sin egen makt. I koalitionsregeringen försökte socialdemokraterna uppta en så liten plats som möjligt. Otto Bauer förklarar det på följande sätt: ”Det faktum att socialdemokraterna i början bara krävde ett blygsamt deltagande i regeringen korresponderade främst med revolutionens rent nationella karaktär.” Dessa människor avgjorde inte frågan om makten på grundval av det verkliga styrkeförhållandet, de revolutionära rörelsernas styrka, de härskande klassernas bankrutt och partiets politiska inflytande, utan genom en pedantisk liten etikett med ”rent nationell revolution”, som några snusförnuftiga knappologer klistrat på de faktiska händelserna.

Karl Renner väntade ut stormen i ställningen som riksrådets förste sekreterare. De andra socialdemokratiska ledarna omvandlade sig till assistenter åt de borgerliga ministrarna. Med andra ord gömde sig socialdemokraterna under skrivborden. Massorna var emellertid inte tillfredsställda med att föda sig med det nationella skalet på den nöt vars sociala kött austro­marxisterna räddade undan åt bourgeoisien. Arbetarna och soldaterna knuffade ut de borgerliga ministrarna och tvingade socialdemokraterna att komma fram ur sina gömställen. Den oersättlige teoretikern Otto Bauer förklarar också detta: ”Enbart de följande dagarnas händelser, som drev över den nationella revolutionen till den sociala revolutionens sida, ökade vår tyngd i regeringen.” Översatt till ett begripligt språk: Under massornas anstormning tvingades socialdemokraterna att krypa fram under skrivborden.

Detta förändrade dock inte för ett ögonblick deras funktion. De tog makten men bara för att inleda ett krig mot romantik och äventyrligheter, med vilka benämningar dessa sykofanter nu betecknade samma sociala revolution som hade ”ökat deras tyngd i regeringen”. Om dessa austromarxister 1918 framgångsrikt uppfyllde sin historiska mission, som änglavakter för att skydda Wiens Kreditanstalt från proletariatets revolutionära romantik, är det endast därför att de inte mötte något hinder från ett verkligt revolutionärt parti.

De två stater som var sammansatta av nationaliteter, Ryssland och Österrike-Ungern, har med sina allra senaste öden förseglat skillnaderna mellan bolsjevism och austromarxism. Under ett och ett halvt decennium predikade Lenin, i oförsonlig konflikt med alla schatteringar av stor­rysk chauvinism, rätten för alla förtryckta nationer att avskilja sig från tsarernas imperium. Bolsjevikerna beskylldes för att eftersträva Rysslands upplösning, men denna djärvt revolu­tionära formulering av det nationella problemet vann åt bolsjevikpartiet det oförstörbara förtroendet från de små och förtryckta folken i Tsarryssland. I april 1917 sade Lenin: ”Om ukrainarna ser att vi har en sovjetrepublik kommer de inte att avskilja sig, men om vi har en Miljukovrepublik kommer de att göra det.” I detta fick han rätt. Historien har tillhandahållit en ojämförlig undersökning av de två politiska ståndpunkterna i den nationella frågan. Medan Österrike-Ungern, vars proletariat var skolat i andan av en feg halvgången politik, helt gick i bitar under en formidabel omskakning, och dessutom togs initiativet i den här processen huvudsakligen av det socialdemokratiska partiets nationella avdelningar, bildades i Ryssland på tsarismens ruiner en ny stat bestående av nationaliteter, som av bolsjevikpartiet har sammansvetsats både ekonomiskt och politiskt.

Vad som än blir Sovjetunionens vidare öden – och den är fortfarande långt ifrån en lugn hamn – kommer Lenins nationella politik att finna sin plats bland mänsklighetens eviga skatter.

Kapitel III: Tillbakadragande från förparlamentet och kampen för sovjetkongressen

Varje ytterligare dag med krig upplöste fronten, försvagade regeringen och skadade landets internationella ställning. I början av oktober igångsatte den tyska marinen och flyget aktiva operationer i Finska viken. De baltiska matroserna kämpade modigt för att försöka skydda vägen till Petrograd. Men de förstod tydligare och grundligare än någon annan frontenhet den djupa motsättningen i deras ställning som förtrupper i en revolution och ofrivilliga deltagare i ett imperialistiskt krig och de sände via radiostationerna på sina skepp ut ett rop på internationell revolutionär hjälp till alla fyra väderstrecken. ”Angripna av överlägsna tyska styrkor kommer vår flotta att gå under i ojämn kamp. Inget av våra skepp kommer att dra sig ur striden. Den förtalade och baktalade flottan kommer att göra sin plikt… men inte på order av en ynklig rysk Bonaparte, som styr genom revolutionens tålmodiga uthärdande… inte i namn av våra härskares fördrag med de allierade, som lägger bojor på den ryska frihetens händer…”. Nej, men i namn av försvaret av inloppen till revolutionens eldhärd Petrograd. ”I den stund när Östersjöns vågor färgas av våra bröders blod, medan vattnet sluter sig kring deras kroppar, höjer vi vår röst: Förtryckta folk över hela världen! Res revoltens fana!”

Dessa ord om strider och offer var inte tomma. Eskadern hade förlorat skeppet Slava och retirerade efter striden. Tyskarna hade intagit Moonsundsarkipelagen. Ännu ett blad i krigets bok hade vänts. Regeringen beslutade sig för att använda det nya militära nederlaget som förevändning att flytta huvudstaden. Denna gamla idé dök upp vid varje lämpligt tillfälle. Det var inte för att de härskande kretsarna hyste någon särskild tillgivenhet för Moskva, men de hatade Petrograd. Den monarkistiska reaktionen, liberalerna och demokratin – alla strävade i tur och ordning efter att degradera huvudstaden, få den på knä och slå ner den. De mest extrema patrioterna hatade nu Petrograd med ett mycket bittrare hat än vad de kände för Berlin.

Frågan om att evakuera huvudstaden togs upp som något som måste genomföras med extra­ordinär brådska. Bara två veckor avsattes för överförandet av regeringen, tillsammans med förparlamentet. Det beslutades också att under kortast möjliga tid evakuera de fabriker som arbetade för försvaret. Den centrala exekutivkommittén skulle som ”privatinstitution” få reda sig bäst den kunde.

Planens anstiftare bland kadeterna förstod att bara en förflyttning av regeringen inte skulle lösa deras problem, men de räknade med att efteråt inta den revolutionära smittans säte med hunger, sjukdom och utmattning. En inre blockad av Petrograd var redan i full gång. Fabrikerna berövades beställningar, bränsletillförseln hade skurits ned med tre fjärdedelar, livsmedelsministeriet hejdade boskap som var på väg till huvudstaden och frakter hade stoppats längs Marinskijbanan.

Den stridslystne Rodzianko, som var ordförande i den riksduma som slutligen hade upplösts av regeringen i början av oktober, talade helt öppet i den liberala Moskvatidningen Utro Rossij om den militära fara som hotade huvudstaden. ”Jag säger till mig själv, Gud hjälpe henne, Gud hjälpe Petrograd… En farhåga uttrycktes i Petersburg för att de centrala institutionerna [dvs. sovjeterna etc.] skulle krossas. På det svarade jag att det skulle glädja mig mycket om dessa institutioner krossades, eftersom de inte har fört något annat än ont med sig för Ryssland.” Visserligen skulle också den baltiska flottan krossas genom intagandet av Petrograd, men Rodzianko hade inget att anföra mot det heller: ”Skeppen där är fullständigt fördärvade.” Tack vare att kammarherren inte kunde hålla tunga för tand fick folket denna chans att få reda på det ädla och borgerliga Rysslands innersta tankar.

Rysslands charge d’affaires rapporterade från London att det brittiska marinhögkvarteret, trots alla uppmaningar, inte ansåg det möjligt att underlätta situationen för sin allierade i Östersjön. Det var inte bara bolsjevikerna som tolkade detta svar som att de allierade, tillsammans med de patriotiska övre kretsarna i själva Ryssland, bara såg fördelar för den gemensamma saken i ett tyskt slag mot Petrograd. Arbetarna och soldaterna betvivlade inte – särskilt inte efter Rodziankos bekännelse – att regeringen medvetet förberedde sig för att skicka dem till Ludendorff och Hoffmann för att lära sig en läxa.

Den 6 oktober antog soldatsektionen, med en dittills inte skådad enhällighet, den resolution som framlagts av Trotskij: ”Om den provisoriska regeringen är oförmögen att försvara Petrograd, måste den antingen mäkla fred eller ge plats åt en annan regering.” Arbetarna var inte mindre oförsonliga. De betraktade Petrograd som sin fästning. Deras revolutionära förhoppningar var sammanbundna med staden. De hade inte för avsikt att ge upp Petrograd. Kompromissmakarna var å sin sida skrämda av den militära faran, evakueringen, soldaternas och arbetarnas missnöje och hela befolkningens upphetsning och blåste till alarm: Vi får inte överlämna Petrograd åt ödets nycker. Regeringen började dra sig tillbaka, övertygad om att ett försök till evakuering skulle möta motstånd från alla håll: Vi var inte så oroade, förstår ni, för vår egen säkerhet som över frågan om en mötesplats för den framtida konstituerande för­samlingen. Inte heller denna ståndpunkt kunde de behålla. Inom loppet av mindre än en vecka tvingades regeringen tillkännage att den själv inte bara avsåg att stanna i Vinterpalatset, utan som tidigare föreslog att sammankalla den konstituerande församlingen i Tauriska palatset. Detta tillkännagivande förändrade inget i den militära och politiska situationen, men det avslöjade ännu en gång den politiska makten hos Petrograd, som ansåg sig kallat att göra slut på Kerenskijs regering och inte skulle låta denna regering fly utanför dess murar. Det var endast bolsjevikerna som senare vågade överföra huvudstaden till Moskva. De genomförde det utan minsta svårighet därför att det för dem verkligen var en strategisk förflyttning. De kunde inte ha något politiskt skäl att fly från Petrograd.

Den ångerfulla deklarationen om huvudstadens försvar gjordes av regeringen efter krav från kompromissmajoriteten i en kommission inom ryska republikens råd eller ”förparlamentet”. Denna underbara institution hade lyckats bli född. Plechanov, som älskade skämt och visste hur man skämtade, kallade detta kraftlösa och kortlivade republikens råd för ”det lilla huset på kycklingfötter”.[6] Politiskt är denna definition inte alls felaktig. Det är bara nödvändigt att tillägga att förparlamentet, för att vara ett litet hus, försåg sig med en ganska bra framsida: Det magnifika Marinskijpalatset, som tidigare hade skyddat rikets ministerråd, ställdes till dess förfogande. Kontrasten mellan detta eleganta palats och Smolnijinstitutet, som var nedgånget och genompyrt av soldatdunster, gjorde ett stort intryck på Suchanov: ”Mitt ibland detta magnifika”, bekänner han, ”ville man vila, glömma arbete och strid, hunger och krig, ruin och anarki, landet och revolutionen”. Det fanns dock mycket lite tid kvar för vila och glömska.

Den så kallade ”demokratiska” majoriteten i förparlamentet bestod av 308 män: 120 socialist­revolutionärer, bland dem ungefär 20 vänstersocialistrevolutionärer, 60 mensjeviker av olika schatteringar och 66 bolsjeviker; därefter kom kooperatörerna, delegaterna från böndernas exekutivkommitté etc. De besuttna klasserna tilldelades 156 platser, av vilka kadeterna besatte nästan hälften. Tillsammans med kooperatörerna, kosackerna och de tämligen konservativa medlemmarna i Kerenskijs exekutivkommitté, kom högerflygeln nära att bli en majoritet i ett antal frågor. Fördelningen av platser i det lilla bekväma huset på kycklingben stod således i flagrant motsättning till alla de avgörande uttryck för folkets vilja som hade förekommit i städerna eller på landsbygden. Dessutom samlade Marinskijpalatset, i mot­sättning till den tråkiga och gråa representation som återfanns i sovjeterna och på andra håll, ”nationens blomma” inom sina väggar. I den utsträckning som förparlamentets medlemmar inte var beroende av valkonkurrensens tillfälligheter, lokala inflytanden och provinsiella preferenser, hade varje socialgrupp och parti skickat sina mest framstående ledare. Den personliga sammansättningen var, för att citera Suchanov, ”utomordentligt briljant”. När förparlamentet samlades till sin första session lyftes en tyngd, säger Miljukov, från många skeptikers hjärtan: ”Det skulle vara bra om den konstituerande församlingen inte var sämre än så här.” Nationens blomma såg på sig själv i palatsspeglarna med stor tillfredställelse och försummade att lägga märke till att den var oförmögen att bära frukt.

När Kerenskij öppnade detta republikens råd den 7 oktober förbigick han inte tillfället att påpeka, att även om regeringen besatt ”den fullständiga makten”, var den inte desto mindre beredd att lyssna på ”varje verkligt värdefullt råd”. Det betydde att även om regeringen var absolut, hade den inte upphört att vara kultiverad. I presidiet, som bestod av fem medlemmar med Avksentiev som ordförande, erbjöds en plats åt bolsjevikerna: Den förblev obesatt. Regissörerna för denna ömkliga och olyckliga komedi var hjärtängsliga. Hela intresset under dess trista öppnande, en grå och regnig dag, koncentrerades till bolsjevikernas kommande handlingar. I Marinskijpalatsets korridorer var, enligt Suchanov, ett ”sensationellt rykte” i luften: ”Trotskij har vunnit med en majoritet på två eller tre röster… och bolsjevikerna kommer med en gång att dra sig tillbaka från förparlamentet.” I verkligheten antogs beslutet om att demonstrativt dra sig tillbaka från Marinskijpalatset den 5 oktober vid ett möte med bolsjevikfraktionen med alla röster utom en. Så stor hade vändningen till vänster varit under de föregående två veckorna! Enbart Kamenev förblev trogen sin ursprungliga ståndpunkt – eller snarare han ensam vågade försvara den. I en särskild deklaration, adresserad till centralkommittén, beskrev Kamenev öppet den kurs som antagits som ”mycket farlig för partiet”. Osäkerheten om bolsjevikernas avsikter orsakade en viss oro i förparlamentet. Det var inte så mycket ett sammanbrott för regimen man befarade utan en ”skandal” inför ögonen på de allierade diplomaterna, som majoriteten just hade hälsat med ett lämpligt smatter av patriotiska applåder. Suchanov återger hur man skickade iväg en officiell person – Avksentiev själv – till bolsjevikerna för att i förväg ta reda på: Vad kommer att hända? ”Knappast någonting”, svarade Trotskij, ”knappast någonting, bara ett litet skott från en pistol”. Efter sammanträdets öppnande erbjöds Trotskij, på grundval av stadgar som övertagits från riksduman, tio minuter för ett särskilt tillkännagivande i bolsjevikfraktionens namn. En spänd tystnad rådde i salen. Deklarationen började med att fastslå att regeringen för närvarande var lika lite legitim som den hade varit före den demokratiska konferensen, som hade förutsatts vara sammankallad för att tygla Kerenskij, och att representanterna för de besuttna klasserna var närvarande i detta provisoriska råd till ett antal som de inte hade någon som helst rätt till. Om bourgeoisien verkligen förberedde för att en konstituerande församling skulle mötas om en och en halv månad, skulle deras ledare för närvarande inte ha någon anledning att så vildsint försvara regeringens brist på legitimitet även inför denna förfalskade representation. ”Kärnan i det hela är att de borgerliga klasserna har beslutat sig för att annullera den konstituerande församlingen.” Slaget var välriktat och högerflygeln protesterade desto högljuddare. Utan att avvika från deklarationens text fördömde talaren industri-, jordbruks- och livsmedelspolitiken. Det skulle vara omöjligt att anta någon annan politik, även om man medvetet föresatte sig som mål att driva massorna till uppror. ”Idén om att uppge den revolutionära huvudstaden till de tyska trupperna… accepterar vi som en naturlig länk i en allmän politik, som är utformad för att främja… en kontrarevolutionär sammansvärjning.” Här övergick protesten i en storm. Rop om Berlin, tyskt guld och det förseglade tåget – och mot denna allmänna bakgrund, som bitar av en trasig flaska i gyttjan, förolämpningar i form av svordomar. Något liknande hördes aldrig under de mest passionerade konflikterna i Smolnij, trots att det var smutsigt, nedgånget och överallt nedspottat av soldater. ”Vi behöver bara ge oss in bland det fina sällskapet i Marinskijpalaset”, skriver Suchanov, ”för att med en gång återuppliva den atmosfär av tredje klassens krog som övervägde i riksduman med dess inskränkta medborgarskap”.

Efter att ha funnit sin väg genom dessa explosioner av hat, som växlade med stunder av tystnad, avslutade talaren: ”Nej, bolsjevikfraktionen tillkännager att vi har ingenting alls gemensamt med denna mot folket förrädiska regering och detta råd för tyst medgivande åt kontrarevolutionen… När vi drar oss tillbaka från detta provisoriska råd, manar vi arbetarna, soldaterna och bönderna i hela Ryssland att vara på sin vakt och förbli modiga. Petrograd är i fara! Revolutionen är i fara! Folket är i fara!… Vi vänder oss till folket. All makt till sovjeterna!” När talaren steg ned från tribunen lämnade de få grupperna av bolsjeviker hallen ackompanjerade av förbannelser. Efter en upprörd stund drog majoriteten en suck av lättnad. Bara bolsjevikerna gick ut. Nationens blomma förblev på sina poster. Kompromissmakarnas vänster hukade sig lite under ett slag som inte tycktes vara riktat mot dem själva. ”Vi, bolsjevikernas närmaste grannar”, bekänner Suchanov, ”satt där fullständigt förskräckta av allt som hade hänt”. Dessa obefläckade riddare av ordet kände att ordens tid hade passerat.

Utrikesministern Teresjtjenko informerade i ett hemligt telegram de ryska ambassadörerna om öppnandet av förparlamentet: ”Det första sammanträdet förgick händelselöst med undantag för en skandal som skapades av bolsjevikerna.” Den historiska brytningen mellan proletariatet och bourgeoisiens statsmekanism uppfattades av dessa människor enbart som en ”skandal”. Den borgerliga pressen missade inte tillfället att sporra regeringen genom hänvisningar till bolsjevikernas beslutsamhet: De vördnadsvärda ministrarna kommer bara att kunna leda landet ut ur anarkin, när de ”förvärvar så mycket beslutsamhet och handlingsvilja som återfinns hos kamrat Trotskij”. Som om det vore en fråga om enskilda människors beslutsamhet och vilja och inte klassers historiska öden! Som om utsållandet av människor och karaktärer försiggår oberoende av historiska uppgifter. ”De talade och handlade”, skrev Miljukov om bolsjevikernas tillbakadragande från förparlamentet, ”som människor vilka kände en makt bakom sig och visste att morgondagen tillhörde dem”.

Förlusten av Moonsundsöarna, den växande faran för Petrograd och bolsjevikernas tillbaka­dragande från förparlamentet och ut till gatan, tvingade kompromissmakarna att tänka efter beträffande krigets fortsatta utveckling. Efter tre dagars diskussion, där krigs- och marin­ministern och arméorganisationens kommissarier och delegater deltog, kom den centrala exekutivkommittén slutligen till ett räddande beslut: ”Att insistera på att representanter för den ryska demokratin tillåts närvara vid dem allierades Pariskonferens.” Efter förnyade ansträngningar utsåg man Skobelev till delegat. Detaljerade instruktioner drogs upp: Fred utan annektioner eller skadestånd, neutralisering av sund och kanaler, inklusive Suez- och Panama­kanalerna – geografiskt hade kompromissmakarna en vidare utblick än politiskt, avskaffande av hemlig diplomati och gradvis nedrustning. Den centrala exekutivkommittén förklarade att syftet med dess delegat till Pariskonferensen var ”att utöva tryck på de allierade”. Tryck från Skobelev på Frankrike, Storbritannien och Förenta Staterna! Kadettidningen ställde en förgiftad fråga: ”Vad kommer Skobelev att göra om de allierade utan vidare ceremonier avvisar hans villkor? Kommer han att hota dem med ännu en appell till hela världens folk?” Kompromissmakarna hade länge rodnat över den där gamla appellen.

Medan den centrala exekutivkommittén hade för avsikt att påtvinga Förenta Staterna neutralisering av Panamakanalen, visade den sig i verkligheten till och med vara oförmögen att utöva tryck på Vinterpalatset. Den 12 oktober skickade Kerenskij ett utförligt brev till Lloyd George, vilket var fullt av vänliga förebråelser, sorgesamma klagomål och glödande löften. Fronten är, sade han, ”i ett bättre tillstånd än den var förra våren”. Naturligtvis har den defaitistiska propagandan – på detta sätt klagar den ryske premiärministern inför en britt gentemot de ryska bolsjevikerna – förhindrat utförandet av alla uppgjorda planer, men det kan inte vara tal om fred. Regeringen känner bara till en fråga: ”Hur ska kriget fortsättas!” Det behöver inte tilläggas att som handpenning för sin patriotism bad Kerenskij om krediter.

Efter att förparlamentet hade blivit av med bolsjevikerna förlorade de inte heller någon tid för att återuppta kriget. Den 10 oktober öppnades debatten om hur man skulle förbättra arméns stridsförmåga. Dialogen upptog tre modlösa sammanträden och utvecklades enligt ett variationslöst schema. Vi måste övertyga armén om att den kämpar för fred och demokrati, sade vänstern. Vi måste inte övertyga utan tvinga, sade högern. Ni har inget att tvinga med; för att kunna tvinga måste ni först åtminstone delvis övertyga, svarade kompromissmakarna. I fråga om att övertyga är bolsjevikerna starkare än ni, svarade kadeterna. Båda sidor hade rätt, men en drunknande man har också rätt när han ger ifrån sig ett skrik innan han sjunker.

Den 18 oktober kom den avgörande stund som enligt sakernas natur inget i världen kunde ändra. Socialistrevolutionärernas formulering fick 95 röster mot 127, med 50 nedlagda. Högerns formulering fick 135 röster mot 139. Förvåning! Det fanns ingen majoritet! I hela hallen rådde, enligt tidningsredogörelserna, allmän rörelse och förvirring. Trots sin enighet kring målet visade sig nationens blomma vara oförmögen att till och med fatta ett platonskt beslut om den mest brådskande frågan för det nationella livet. Det var ingen tillfällighet. Samma sak upprepades dag för dag i kommissionerna och plenarsammanträdena kring alla andra frågor. Åsiktsfragmenten kunde fogas samman. Alla grupperna levde på bedrägliga skuggbilder av politiska tankar: själva tänkandet var frånvarande. Kanske hade det följt med bolsjevikerna ut på gatan?… Förparlamentets återvändsgränd var hela regimens återvändsgränd.

Att åter övertyga armén var svårt, men att tvinga den var också omöjligt. Efter ett nytt utfall från Kerenskij mot Östersjöflottan, som just hade gått igenom en strid och gjort förluster, skickade en matroskongress ett krav till den centrala exekutivkommittén att de skulle avlägsna ”en person som vanärar och förstör den stora revolutionen med sitt skamlösa politiska mässande” från den provisoriska regeringens stab. Det var första gången som Kerenskij hade hört ett sådant språk från matroserna. Regionalkommittén för armén, flottan och ryska arbetare i Finland fungerade som en suverän makt och försenade regeringens godstransporter. Kerenskij hotade sovjetkommissarierna med arrestering. Svaret blev: Regionalkommittén antar lugnt den provisoriska regeringens utmaning. Kerenskij svarade inte. Egentligen befann sig Östersjöflottan redan i ett tillstånd av uppror. På fronten till lands hade saker och ting ännu inte gått så långt, men de rörde sig i samma riktning. Livsmedels­situationen försämrades snabbt under oktober. Befälhavaren för den norra fronten rappor­terade att hunger ”är huvudorsaken till arméns moraliska upplösning”. Samtidigt som kompromissmakarnas övre kretsar fortsatte att försäkra – nu visserligen bara bakom ryggen på soldaterna – att arméns stridsförmåga förbättrades, förde de lägre skikten, regemente för regemente, fram krav på publicering av de hemliga fördragen och ett omedelbart freds­erbjudande. Kommissarien för den västra fronten, Zjdanov, rapporterade under de första dagarna i oktober: ”Stämningen är extremt alarmerande, med tanke på det kommande kalla vädret och försämringen av livsmedlen… Bolsjevikerna noterar definitivt framgångar.”

Regeringsinstitutionerna vid fronten hängde i luften. Kommissarien för den andra armén rapporterade att militärdomstolarna inte fungerade därför att soldatvittnena vägrade att framträda och vittna. ”De ömsesidiga förbindelserna mellan befälsstaben och soldaterna är förbittrade. Officerarna beskylls för att dra ut på kriget.” Soldaternas fientlighet gentemot regeringen och befälsstaben hade för länge sedan utsträckts också till armékommittéerna, som inte hade förnyats sedan revolutionens början. Över huvudet på kommittéerna skickade regementena delegater till Petrograd, till sovjeten, för att klaga över den ohållbara situationen i skyttegravarna, där de levde utan bröd, kläder och tro på kriget. Vid den rumänska fronten, där bolsjevikerna var mycket svaga, vägrade hela regementen att skjuta. ”Inom två eller tre veckor kommer soldaterna själva att deklarera vapenvila och lägga ned sina vapen.” Delegaterna från en av divisionerna rapporterade: ”Soldaterna har beslutat sig för att bege sig hem med den första snön.” Delegaterna för den 133 armékåren framförde följande hot vid ett plenarsammanträde med Petrogradsovjeten: ”Om det inte blir någon verklig kamp för fred kommer soldaterna själva att ta makten och deklarera vapenvila.” Kommissarien för den andra armén rapporterade till krigsministern: ”Det är inte så lite tal om att de i och med det kalla vädrets ankomst kommer att överge sina ställningar.”

Fraterniseringen, som i det närmaste hade upphört efter julidagarna, började åter och ökade snabbt. Inte bara tillfällen när soldaterna arresterade officerare utan också mördandet av de mer hatade började mångdubblas. Detta utfördes nästan offentligt inför ögonen på soldaterna. Ingen ingrep: majoriteten ville inte och den lilla minoriteten vågade inte. Mördaren lyckades alltid gömma sig: Han drunknade och försvann i soldatmassan. En av generalerna skrev: ”Vi griper krampaktigt efter det ena eller det andra, ber om något slags mirakel, men majoriteten av oss förstår att det redan är ute med allt hopp om räddning.”

Genom att blanda slughet med dumhet fortsatte de patriotiska tidningarna att skriva om ett fortsättande av kriget, en offensiv och seger. Generalerna skakade sina huvuden; några av dem stämde tvetydigt in. ”Bara fullständigt galna människor”, skrev baron Budberg, befälhavare för en kår nära Dvinsk, den 7 oktober, ”kan för närvarande drömma om en offensiv”. Redan nästa dag tvingades han skriva i samma dagbok: ”Häpen och förskräckt över att motta order om en offensiv inte senare än den 20 oktober.” Högkvarteret trodde inte på något och ryckte på axlarna åt allt, men gjorde upp planer för en ny operation. Det fanns inte så få generaler som såg det sista hoppet om räddning i en upprepning i stor skala av Kornilovs experiment med Riga: Dra in armén i strid och försök nedbringa ett nederlag i huvudet på revolutionen.

På initiativ av krigsministern Verchovskij beslutades att överföra de äldsta årsklasserna till reserven. Järnvägarna kved under bördan av dessa återvändande soldater. I de överfulla vagnarna brast fjädrarna och golven föll igenom. Det förbättrade inte stämningen bland dem som lämnats kvar. ”Skyttegravarna bryter samman”, skriver Budberg, ”kommunikationsskyttegravarna är översvämmade; det är avfall och exkrement överallt… Soldaterna vägrar rätt och slätt att arbeta med att städa skyttegravarna… Det är avskyvärt att tänka på vart detta kommer att leda när våren kommer och allt börjar ruttna och upplösas.” I ett tillstånd av förbittrad overksamhet vägrade soldaterna i klungor till och med att genomgå preventiv vaccinering. Även det blev ett slags kamp mot kriget.

Efter fåfänga försök att höja arméns stridsförmåga genom att minska dess numerär, kom Verchovskij plötsligt till slutsatsen att enbart fred kunde rädda landet. Vid en privat konferens med kadetledarna, vilka denne unge och naive minister föreställde sig kunna få över på sin sida, tecknade Verchovskij en bild av arméns materiella och andliga sammanbrott: ”Varje försök att förlänga kriget kan bara medföra en katastrof”. Kadeterna kunde inte förstå det, men medan de andra förblev tysta ryckte Miljukov föraktfullt på axlarna: ”Rysslands ära”, ”lojalitet mot de allierade”… Bourgeoisiens ledare, som inte trodde på ett enda av dessa ord, strävade envist efter att begrava revolutionen under de ruiner och likstaplar som kriget skulle efterlämna. Verchovskij avslöjade ett visst mått av politisk djärvhet. Utan att informera eller varna regeringen framträdde han den 20 oktober inför förparlamentets kommission och tillkännagav nödvändigheten av en omedelbar fred, med eller utan de allierades medgivande. Han angreps vid privata samtal ursinnigt av alla de som var oense med honom. Den patriotiska pressen skrev att krigsministern ”hade hoppat upp på fotsteget till kamrat Trotskijs vagn”. Burtsev antydde förekomsten av tyskt guld. Verchovskij skickades iväg på semester. Vid öppenhjärtiga samtal sade patrioterna: Egentligen har han rätt. Budberg var tvungen att även tala försiktigt i sin dagbok: ”Ur aspekten att hålla vårt ord”, skrev han, ”är förslaget naturligtvis besvärligt, men utifrån Rysslands egoistiska intressen är det kanske det enda som erbjuder ett hopp om en räddande utväg”. I förbifarten bekände baronen sin avund inför de tyska generalerna, som ”ödet har givit den stora turen att bli upphovsmän till segrar”. Han förutsåg inte att det skulle bli de tyska generalernas tur nästa gång. Inte ens de skickligaste bland dessa människor förutsåg något. Bolsjevikerna förutsåg mycket och detta var deras styrka.

Tillbakadragandet från förparlamentet brände i folkets ögon de sista broar som förband upprorets parti med det officiella samhället. Med förnyad energi – målets närhet fördubblar styrkan – bedrev bolsjevikerna sin agitation, en agitation som kallades demagogi av fienden därför att den förde ut det som de själva gömde i kanslierna och privatkontoren i det fria. Övertygelseförmågan i detta oförtröttliga evangelium växte fram ur det faktum att bolsjevikerna förstod den objektiva utvecklingens gång, underordnade sin politik under den, inte var rädda för massorna och obetingat trodde på sin egen sanning och seger. Folket tröttnade aldrig på att höra dem. Massorna kände ett behov av att stå nära tillsammans. Var och en ville pröva sig själv genom andra och alla fortsatte att spänt och uppmärksamt iaktta hur en och samma tanke kunde utvecklas i deras skiftande medvetanden, med sina olika nyanser och särdrag. Otaliga folksamlingar stod kring cirkusar och andra stora byggnader, där de mer populära bolsjevikerna vände sig till dem med de senaste argumenten och uppmaningarna.

Antalet ledande agitatorer hade minskat kraftigt i oktober. Först och främst saknades Lenin – både som agitator och ännu mer som omedelbar daglig inspiration. Hans enkla och djupa generaliseringar, som så varaktigt infogades i massornas medvetande, hans tydliga sätt att tala, som uppsnappats från folket och sedan återfördes, saknades sorgligt nog. Den först­klassige agitatorn Zinovjev saknades. Efter att ha hållit sig undan från straff för åtal om ”uppror” i juli, vände han sig bestämt mot oktoberupproret och drog sig följaktligen tillbaka från de praktiska handlingarna under hela den kritiska perioden. Den oersättlige propagandisten Kamenev, partiets erfarne politiske instruktör, fördömde upprorspolitiken, trodde inte på seger, såg katastrofer framför sig och drog sig dystert tillbaka in i skuggorna. Sverdlov var av naturen organisatör snarare än agitator och uppträdde ofta på massmöten, där hans jämna, kraftiga och oförtröttliga basröst ingöt lugnt förtroende. Stalin var varken agitator eller talare. Han uppträdde aldrig som talesman vid partikonferenser, men uppträdde han så mycket som en enda gång vid revolutionens massmöten? I dokumenten och memoarerna har inget vittnesbörd bevarats.

En lysande agitation utfördes av Volodarskij, Lasjevitj, Kollontaj, Tjudnovskij och efter dem av tjogtals agitatorer av lägre kaliber. Människor lyssnade med intresse och sympati – och de mogna också men med en viss nedlåtenhet – till Lunatjarskij, en skicklig talare som visste hur man framställer fakta och generaliseringar, patos och skämt, men som inte gjorde anspråk på att leda någon. Han behövde själv ledas. Allt eftersom revolutionen närmade sig bleknade Lunatjarskij snabbt och förlorade sina färgrika effekter.

Suchanov säger om Petrogradsovjetens president[7]: ”Slitande sig från arbetet i det revolu­tionära högkvarteret for han från Obuchovskijfabriken till Trubotjenij, från Putilovverken till Östersjövarven, från ridakademien till kasernerna och tycktes tala samtidigt på alla platser. Varje Petrogradarbetare och -soldat kände till honom och hörde honom personligen. Hans inflytande – både bland massorna och vid högkvarteret var överväldigande. Han var centralgestalten under dessa dagar och huvudhjälten i detta remarkabla blad i historien.”

Ojämförligt mer effektiv under den här sista perioden före upproret var dock den molekylära agitation som bedrevs av namnlösa arbetare, matroser och soldater, som vann anhängare en efter en, bröt ned de sista tvivlen och övervann de sista tvekandena. Dessa månader med feberaktigt politiskt liv hade skapat otaliga kadrer i de lägre skikten och skolat hundra- och tusentals oslipade diamanter som var vana att betrakta politiken under- och inte ovanifrån och av just denna anledning bedömde fakta och människor med en skärpa som inte alltid var tillgänglig för talare av den akademiska typen. Petersburgsarbetarna stod i främsta ledet – födda proletärer som hade producerat en typ av agitatorer och organisatörer med extraordinärt revolutionärt lynne och en hög politisk kultur, självständiga i tänkande, ord och handling. Snickare, montörer, smeder, fackföreningarnas och fabrikernas lärare, hade redan kring sig sin skola och sina elever, de framtida uppbyggarna av sovjetrepubliken. Östersjömatroserna, nära stridskamrater till Petersburgsarbetarna – som i betydande utsträckning utgick ur deras mitt – förde fram en brigad av agitatorer som med storm tog de efterblivna regementena, grevskapsstäderna och musjikernas byar. En generaliserande formel som kastats ut i Cirque Moderne av någon av de revolutionära ledarna antog kött och blod i hundratals tänkande huvuden och fördes på så sätt runt hela landet.

Massan kunde inte längre tåla de vacklande, tvivelaktiga och neutrala i sin mitt. Den strävade efter att få tag på alla för att attrahera, övertyga och erövra. Fabrikerna slog sig ihop med regementena för att skicka delegater till fronten. Kasernerna kom i förbindelse med arbetarna och bönderna i omgivningen. I städerna längs fronten förekom en ändlös rad av möten, konferenser och konsultationer, vid vilka soldaterna och matroserna förde sina aktiviteter i samklang med arbetarnas och böndernas. Det var på detta sätt som den efterblivna vitryska fronten vanns över till bolsjevismen.

På platser där den lokala partiledningen var obeslutsam och benägen att vänta, som exempelvis i Kiev, Voronesj och vid många andra punkter, föll massorna inte sällan in i ett passivt tillstånd. För att rättfärdiga sin politik pekade ledarna på den depressiva stämning som de själva hade skapat. Å andra sidan: ”Ju mer bestämda och modiga hans maningar till uppror var”, skriver Povolzjskij, en av Kasanagitatorerna, ”desto mer förtroendefull och hjärtlig blev soldatmassans inställning till talaren”.

Petrograds och Moskvas fabriker och regementen knackade nu mer enträget på byarnas trä­portar. Arbetarna slog sig samman för att skicka delegater till sina hemprovinser. Regemen­tena antog resolutioner som manade bönderna att stödja bolsjevikerna. Arbetarna vid fabriker inne i staden företog pilgrimsfärder till de omgivande byarna, distribuerade tidningar och lade grunden till bolsjevikceller. Från dessa rundturer återkom de med en återspegling av bonde­krigets flammor i sina ögon.

Bolsjevismen tog landet i besittning. Bolsjevikerna blev en obetvinglig kraft. Folket var med dem. Stadsdumorna i Kronstadt, Tsaritsyn, Kostroma och Sjuja, som valts med allmän rösträtt, var helt i händerna på bolsjevikerna. Bolsjevikerna erhöll 52 procent av rösterna vid ett val till Moskvas distriktsdumor. I det fjärran och stillsamma Tomsk, liksom i det helt industrilösa Samara, dominerade bolsjevikerna i duman. Av fyra medlemmar i grevskapet Schlüsselburgs zemstvoförsamling var tre bolsjeviker. I zemstvoförsamlingen i grevskapet Ligovskij fick bolsjevikerna 50 procent av rösterna. Det var inte lika gynnsamt överallt, men på alla håll förändrades det i samma riktning. Bolsjevikpartiets relativa vikt var i snabb tillväxt.

Massornas bolsjevisering visade sig emellertid bra mycket tydligare i klassorganisationerna. Fackföreningarna i huvudstaden omfattade över en halv miljon arbetare. Mensjevikerna kände själva att de var en kvarleva från flydda dagar, även om de fortfarande innehade administrationen av vissa fackföreningar. Oavsett vilka delar av proletariatet som bildar en organisation och oavsett vilka dess omedelbara syften var kom den oundvikligen fram till bolsjevikiska slutsatser. Det var ingen tillfållighet: Fackföreningarna, fabrikskommittéerna, arbetarklassens ekonomiska och kulturella föreningar, både permanenta och tillfälliga, tvingades av hela situationen och vid varje individuellt problem som uppstod att resa en och samma fråga: Vem är herre i huset?

Arbetarna i artillerifabrikerna, som sammankallats till konferens för att reglera sina förbindelser med administrationen, beslutade att de bäst kunde reglera dem genom en sovjetregering. Det var inte längre bara en formel utan ett program för ekonomisk räddning. När de nalkades makten, nalkades arbetarna också allt konkretare industrins problem. Artillerikonferensen upprättade även ett centrum för studiet av metoder för övergång från ammunitionsfabriker till fredlig produktion.

Moskvakonferensen för fabriks- och verkstadskommittéer förklarade att den lokala sovjeten i framtiden skulle avgöra alla strejkkonflikter genom dekret, med sin egen auktoritet öppna de anläggningar som stängts av lockouterna och genom att sända sina egna delegater till Sibirien och Donetsbäckenet garantera kol och säd till fabrikerna. Petrogradkonferensen för fabriks- och verkstadskommittéer ägnade sin uppmärksamhet åt jordfrågan och drog efter en rapport av Trotskij upp ett manifest till bönderna: Proletariatet känner sig inte bara vara en särskild klass, utan också som folkets ledare.

Den allryska konferensen för fabriks- och verkstadskommittéer, som möttes under andra hälften av oktober, reste frågan om arbetarkontroll som ett nationellt problem: ”Arbetarna är mer intresserade än ägarna av anläggningarnas korrekta och oavbrutna verksamhet.” Arbetarkontroll ”är i hela landets intresse och bör stödjas av de revolutionära bönderna och den revolutionära armén”. Denna resolution, som öppnade dörren till en ny ekonomisk ordning, antogs av representanter för alla industriföretag i Ryssland, med bara fem röster mot och nio nedlagda. De få individer som avstod var gamla mensjeviker som inte längre var förmögna att följa sitt eget parti, men ännu saknade mod att öppet resa sina händer för den bolsjevikiska revolutionen. I morgon kommer de att göra det.

De demokratiska kommunstyrelserna, som nyligen skapats, dog bort tillsammans med regeringsmaktens organ. De viktigaste uppgifterna, som att garantera vatten, ljus, bränsle och livsmedel till städerna, föll alltmer på sovjeterna och andra arbetarorganisationer. Fabrikskommittén vid elverket i Petrograd rusade runt staden och omgivningarna för att ena gången jaga fram kol och den andra olja till turbinerna och fick fram detta genom kommittéer vid andra anläggningar som handlade i motsättning till ägare och administration.

Nej, sovjeternas regering var inte en chimär, en godtycklig konstruktion eller ett påhitt av partiteoretiker. Den växte oemotståndligt fram underifrån ur industrins sönderfall, ägarnas oförmåga och massornas behov. Sovjeterna hade i verkligheten blivit en regering. För arbetarna, soldaterna och bönderna fanns ingen annan väg. Det fanns ingen tid kvar för att argumentera och spekulera om en sovjetregering: den måste förverkligas.

Vid den första sovjetkongressen i juni hade det beslutats att sammankalla kongressen var tredje månad. Den centrala exekutivkommittén hade emellertid inte bara misslyckats med att sammankalla den andra konferensen i tid, utan hade visat en benägenhet att inte alls sammankalla den för att undvika att konfronteras med en fientlig majoritet. Den demokratiska konferensens huvuduppgift hade varit att tränga ut sovjeterna och ersätta dem med organ för ”demokratin”. Detta hade dock inte varit så enkelt. Sovjeterna hade inte för avsikt att bereda plats för någon.

Den 21 september, vid den demokratiska konferensens avslutning, höjde Petrogradsovjeten sin röst för det skyndsamma sammankallandet av en sovjetkongress. En resolution i denna anda antogs efter rapport av Trotskij och en gäst från Moskva, Bucharin, formellt grundad på nödvändigheten att göra sig beredd för ”en ny våg av kontrarevolution”. Deras plan för en defensiv, som skulle staka ut vägen för den kommande offensiven, litade till sovjeterna som de enda organisationer som var förmögna att föra kampen. Resolutionen krävde att sovjeterna skulle stärka sin ställning bland massorna. Där makten de facto redan är i deras händer, ska de inte i något fall låta den glida iväg. De revolutionära kommittéer som skapades under Kornilovdagarna måste förbli beredda till handling. ”För att förena och samordna alla sovjeters handlingar i deras kamp mot den framskridande faran och avgöra den revolutionära maktens organisationsproblem är det omedelbara sammankallandet av en sovjetkongress nödvändigt.” Således för oss en resolution om självförsvar direkt till nödvändigheten att störta regeringen. Agitationen kommer från och med nu och ända fram till upprorets ögonblick att bedrivas kring denna politiska grundtanke.

Delegaterna från sovjeterna till den demokratiska konferensen reste nästa dag frågan om en sovjetkongress inför den centrala exekutivkommittén. Bolsjevikerna krävde att kongressen skulle sammankallas inom två veckor och föreslog, eller snarare hotade, att för detta ändamål skapa ett särskilt organ som vilade på Petersburgs- och Moskvasovjeterna. Egentligen föredrog de att kongressen sammankallades av den gamla centrala exekutivkommittén. Det skulle undanröja bråk om kongressens legitimitet och göra det möjligt att störta kompromiss­makarna med deras egen medverkan. Bolsjevikernas halvt kamouflerade hot var verknings­fullt. Ledarna för den centrala exekutivkommittén ville ännu inte riskera att bryta med sovjetlegaliteten, utan förklarade att de inte skulle anförtro någon att uppfylla deras plikter. Kongressen sammankallades till den 20 oktober – inom mindre än en månad.

Provinsdelegaterna hade emellertid inte mer än avrest förrän ledarna för den centrala exekutivkommittén plötsligt fick upp ögonen för det faktum att kongressen skulle vara oläglig – den skulle dra bort lokala partiarbetare från valkampanjen och därmed skada den konstituerande församlingen. Deras verkliga rädsla var att kongressen skulle visa sig som en mäktig maktpretendent, men de bevarade en diplomatisk tystnad om detta. Den 26 september skyndade sig Dan att framlägga ett förslag om att uppskjuta kongressen till den centrala exekutivkommitténs byrå, utan att bekymra sig om de nödvändiga förberedelserna.

Dessa patentdemokrater var minst av allt bekymrade över demokratins elementära principer. De hade precis lyckats annullera resolutionen från en demokratisk konferens, vilken de själva hade förordat, som avvisade en koalition med kadeterna. Nu visade de upp sitt suveräna förakt för sovjeterna med början i Petrogradsovjeten, på vars skuldror de hade lyfts upp till sina taburetter. Hur skulle de, när allt kom omkring, utan att överge sitt förbund med bourgeoisien, kunna ta någon notis om förhoppningarna och kraven från de tiotals miljoner arbetare, soldater och bönder som tog parti för sovjeterna?

Trotskij besvarade Dans förslag genom att fastslå att kongressen skulle sammankallas ändå, om inte med stadgeenliga så med revolutionära medel. Den vanligtvis så underdåniga byrån vägrade den här gången att följa med längs vägen till en statskupp i sovjeterna, men detta lilla nederlag tvingade långt ifrån konspiratörerna att lägga ned sina vapen. Tvärtom tycktes det driva dem vidare. Dan fann ett inflytelserikt stöd i den centrala exekutivkommitténs militärsektion, som beslutade att ”tillfråga” organisationerna vid fronten om huruvida en kongress skulle sammankallas eller ej – dvs. huruvida de skulle genomföra ett beslut som två gånger antagits av det högsta sovjetorganet. Under tiden öppnade kompromissmakarnas press en kampanj mot kongressen. I detta var socialistrevolutionärerna särskilt ursinniga. ”Skall en kongress inkallas eller inte?” skrev Djelo Naroda. ”Den kan inte ha något att säga om lösningen av maktfrågan… Kerenskijs regering kommer hur som helt inte att underkasta sig.” Vad kommer den inte att underkasta sig? frågade Lenin. ”Sovjeternas makt, arbetarnas och böndernas makt, som Djelo Naroda, för att hålla jämna steg med progrommakarna och antisemiterna, monarkisterna och kadeterna, kallar Trotskijs och Lenins makt.”

Böndernas exekutivkommitté förklarade å sin sida att sammankallandet av kongressen var ”farligt och icke önskvärt”. En förvirring grundad på illvilja övervägde således i sovjeternas övre kretsar. Delegater från kompromisspartierna reste runt i landet och mobiliserade de lokala organisationerna mot en kongress som officiellt hade sammankallats av det högsta sovjetorganet. Den centrala exekutivkommitténs officiella organ tryckte dag efter dag resolutioner mot kongressen som antagits på befallning av de ledande kompromissmakarna – som visserligen bar mycket imponerande namn men som var helt och hållet inspirerade av det gamla februarispöket. Izvestija begravde sovjeterna i en ledarartikel och förklarade att de var temporära barrikader, som borde förflyttas så snart den konstituerande församlingen kröner ”den nya strukturens byggnad”.

Bolsjevikerna togs minst av alla på sängen av denna agitation mot kongressen. Den 24 september hade partiets centralkommitté beslutat, utan att förlita sig på något handlande från den centrala exekutivkommittén, att sätta igång en kampanj för kongressen underifrån genom de lokala sovjeterna och frontorganisationerna. Bolsjevikerna delegerade Sverdlov till att sitta i den centrala exekutivkommitténs officiella kommission om sammankallandet – eller snarare sabotaget – av kongressen. Under hans ledning mobiliserades partiets lokalorganisationer och genom dem också sovjeterna. Den 27 september krävde alla revolutionära institutioner i Reval att förparlamentet omedelbart skulle upplösas och en sovjetkonferens omedelbart sammankallas för bildandet av en regering; de lovade dessutom högtidligt att stödja den ”med alla styrkor och all materiel som återfinns i fästningen”. Många lokala sovjeter, med början i Moskvadistrikten, föreslog att uppgiften att sammankalla kongressen skulle dras tillbaka ur den centrala exekutivkommitténs händer. Gentemot resolutionerna från de armékommittéer som motsatte sig kongressen flöt krav på dess inkallande in från bataljoner, regementen, kårer och lokala garnisoner. ”Sovjetkongressen måste gripa makten och inte väja för något”, säger ett massmöte med soldater i Kysjtin i Ural. Soldaterna i Novgorodprovinsen uppmanade bönderna att ta del i kongressen och inte bry sig om resolutionen från böndernas exekutivkommitté. Provinssovjeter, grevskapssovjeter – även de i de mest avlägsna hörn av landet – fabriker, gruvor, regementen, slagskepp, jagare, krigssjukhus, möten, en bilavdelning i Petrograd, en ambulanspatrull i Moskva – alla krävde de regeringens avgång och maktens överförande till sovjeterna.

Bolsjevikerna nöjde sig inte med denna agitationskampanj, utan skapade en viktig organisatorisk grund genom att sammankalla en kongress för sovjeterna i den norra regionen, bestående av 150 delegater från 23 platser. Det var ett välberäknat slag! Den centrala exekutivkommittén förklarade under ledning av sina stora mästare i småaffärer denna norra kongress för en privatkonferens. En handfull mensjevikiska delegater vägrade att delta i kongressens arbete och stannade enbart ”för informationssyfte”. Som om det med en bråkdel kunde förminska betydelsen av en kongress vid vilken sovjeterna i Petrograd och dess förstäder, Moskva, Kronstadt, Helsingfors och Reval var representerade – dvs. båda huvudstäderna, marinbefästningarna, Östersjöflottan och de garnisoner som omgav Petrograd. Kongressen – vilken avsiktligt gavs en militär anstrykning – öppnades av Antonov och ägde rum under ordförandeskap av fänrik Krylenko, partiets bäste agitator vid fronten och den framtida bolsjevikiske överbefälhavaren. I centrum för den av Trotskij avgivna politiska rapporten stod frågan om regeringens nya försök att förflytta de revolutionära regementena från Petrograd: Kongressen kommer inte att tillåta ”Petrograds avväpning och strypandet av sovjeten”. Frågan om Petrogradgarnisonen är ett element i den grundläggande frågan om makten. ”Hela folket röstar för bolsjevikerna; folket litar på oss och ger oss tillstånd att gripa makten.” Den resolution som föreslogs av Trotskij löd: ”Stunden har kommit när frågan om centralregeringen… enbart kan avgöras av ett beslutsamt och enhälligt uppträdande av alla sovjeter.” Denna nära på osminkade uppmaning till uppror antogs med alla röster och tre nedlagda.

Lasjevitj manade de andra sovjeterna att följa Petrograds exempel och skaffa sig kontroll över lokalgarnisonerna. Den lettiske delegaten Peterson utlovade fyrtiotusen lettiska skarpskyttar för försvaret av sovjeternas kongress. Detta tillkännagivande av Peterson, som hälsades med hänförelse, var ingen tom fras. Bara några dagar senare tillkännagav de lettiska regementenas sovjet: ”Endast ett folkligt uppror… kan möjliggöra överförandet av makten till sovjeterna.” Den 13 oktober utsände krigsskeppens radiostationer över hela landet maningen från den norra kongressen att förbereda en allrysk sovjetkongress. ”Soldater, matroser, bönder, arbetare! Det är er plikt att övervinna alla hinder… ”.

Partiets centralkommitté föreslog bolsjevikdelegaterna till den norra kongressen, att de med hänsyn till den stundande sovjetkongressen inte skulle lämna Petrograd. Enskilda delegater begav sig, efter direktiv från en byrå som valts av kongressen, till arméorganisationerna och lokalsovjeterna för att avlägga rapport – med andra ord förbereda provinserna för uppror. Den centrala exekutivkommittén såg en mäktig apparat växa upp bredvid sig som vilade på Petro­grad och Moskva och samtalade med landet genom slagskeppens radiostationer och som var redo att i varje ögonblick ersätta det skröpliga högsta sovjetorganet i fråga om samman­kallandet av kongressen. Småaktiga organisatoriska knep kunde här inte vara kompromiss­makarna till någon hjälp.

Denna kamp för och emot kongressen gav i många områden den sista impulsen till sovjeter­nas bolsjevisering. I en rad efterblivna provinser, exempelvis Smolensk, fick bolsjevikerna, antingen ensamma eller tillsammans med vänstersocialistrevolutionärerna, sin första majoritet först under den här kampanjen för kongressen eller vid valen av delegater. Till och med vid den sibiriska sovjetkongressen lyckades bolsjevikerna i mitten av oktober att med vänster­socialistrevolutionärerna skapa en permanent majoritet, som med lätthet satte sin prägel på de lokala sovjeterna. Den 15 oktober erkände Kievsovjeten, med 159 röster mot 28, med 3 nedlagda, den kommande sovjetkongressen som ”det suveräna maktorganet”. Den 16 oktober förklarade sovjetkongressen för den nordvästra regionen i Minsk – dvs. vid västfrontens centrum – sammankallandet av kongressen som omöjligt att uppskjuta. Den 18 oktober höll Petrogradsovjeten val till den kommande kongressen: 443 röster avgavs för bolsjeviklistan (Trotskij, Kamenev, Volodarskij, Jurenev och Lasjevitj), för socialistrevolutionärerna 162 – alla vänstersocialistrevolutionärer, som lutade åt bolsjevikerna, och för mensjevikerna 44. Under Krestinskijs ordförandeskap krävde en sovjetkongress i Ural, där 80 av 110 delegater var bolsjeviker, i 223 900 organiserade arbetares namn att sovjetkongressen skulle samman­kallas på utsatt datum. Samma dag, den 19 oktober, kom en allrysk konferens för fabriks- och verkstadskommittéer, den mest direkta och otvivelaktiga representationen för hela landets proletariat, ut för ett omedelbart överförande av makten till sovjeterna. Den 20 oktober förklarade Ivanovo-Voznesensk att alla sovjeter i provinsen befann sig ”i ett tillstånd av öppen och skoningslös kamp mot den provisoriska regeringen” och manade dem att själv­ständigt lösa sina områdens industriella och administrativa problem. Bara en röst höjdes mot denna resolution, som innebar störtandet av de lokala myndigheterna, med en nedlagd. Den 22 oktober publicerade bolsjevikpressen en ny lista med 56 organisationer som krävde ett överförande av makten till sovjeterna. De bestod alla av folkets genuina massor, i betydande utsträckning beväpnade massor.

Denna allsmäktiga bemanningslista över den kommande revolutionens avdelningar hindrade inte Dan från att rapportera till den centrala exekutivkommitténs byrå, att utav 917 existerande sovjetorganisationer hade bara 50 gått med på att skicka delegater och de hade gjort det ”utan någon entusiasm”. Det är lätt att förstå att de få sovjeter som fortfarande ansåg det nödvändigt att rapportera sina känslor till den centrala exekutivkommittén betraktade kongressen utan entusiasm. En överväldigande majoritet av de lokala sovjeterna och armékommittéerna hade helt enkelt struntat i den centrala exekutivkommittén.

Även om kompromissmakarna hade avslöjats och komprometterat sig med dessa försök att sabotera kongressen, vågade de inte slutföra arbetet. När det stod fullständigt klart att de inte kunde undvika en kongress, gjorde de en abrupt helomvändning och manade alla lokal­organisationer att välja delegater till kongressen för att inte ge bolsjevikerna en majoritet. Den centrala exekutivkommittén hade emellertid vaknat upp för sent och fann sig själv tvingad att endast två eller tre dagar före utsatt datum uppskjuta kongressen till den 25 oktober.

Tack vare denna sista manöver från kompromissmakarna erhöll februariregimen och det borgerliga samhället en oväntad period av nåd – vilken de emellertid inte längre var kapabla att utvinna några betydelsefulla fördelar av. Dessa ytterligare fem dagar blev till stor nytta för bolsjevikerna. Fienden erkände detta senare. ”Uppskjutandet av framträdandet”, säger Miljukov, ”togs till vara av bolsjevikerna, först och främst till att förstärka deras ställning bland Petersburgsarbetarna och -soldaterna. Trotskij uppträdde vid möten i Petrograd­garnisonens olika enheter. Den stämning som skapades av honom exemplifieras av det faktum att de medlemmar i exekutivkommittén, Skobelev och Gotz, som framträdde efter honom i Semenovskijregementet inte tilläts tala.”

Denna vändning i Semenovskijregementet, vars namn hade skrivits med illavarslande bok­stäver i revolutionens historia, hade ett slags symbolisk innebörd. I december 1905 var det semenovtsij som utförde huvudarbetet med att slå ned upproret i Moskva. Regementets befälhavare general Min gav ordern: ”Tag inga fångar.” Vid järnvägssektionen Moskva-Golutvino sköt semenovtsij 150 arbetare och tjänstemän. General Min smickrades av tsaren för sin heroiska gärning och dödades under hösten 1906 av den socialistrevolutionära kvinnan Konopliannikova. Insnärjda i dessa gamla traditioner hade Semenovskijregementet hållit stånd längre än majoriteten av gardets enheter. Dess rykte om ”pålitlighet” var så starkt att regeringen, trots Skobelevs och Gotz sorgliga misslyckande, envist fortsatte att räkna med semenovtsij ända fram till dagen för upproret och till och med efteråt.

Frågan om sovjetkongressen förblev den centrala politiska frågan under de fem veckor som åtskilde den demokratiska konferensen från oktoberupproret. Vid själva konferensen hade bolsjevikernas deklaration proklamerat den kommande sovjetkongressen som landets högsta organ. ”Endast sådana beslut och förslag från den nuvarande kongressen… kan finna vägen till att förverkligas, som ratificeras av den allryska kongressen för arbetar-, bonde- och soldatdeputerade.” Den resolution som förordade en bojkott av förparlamentet, vilken stöddes av den ena hälften av medlemmarna i centralkommittén mot den andra hälften, förklarade: ”Vi gör frågan om vårt partis deltagande i förparlamentet direkt avhängigt de åtgärder som den allryska sovjetkongressen kommer att vidta för att skapa en revolutionär regering.” Detta åberopande av sovjetkongressen genomströmmar nästan utan undantag alla bolsjevik­dokument under den här perioden.

Med bondekrigets uppblossande, de allt bittrare nationella rörelserna, det allt djupare samman­brottet, fronten i sönderfall och regeringen i upplösning, var sovjeterna på väg att bli de skapande krafternas enda stöd. Varje fråga förvandlades till en fråga om makten och maktproblemet ledde direkt till sovjetkongressen. Denna kongress måste ge svar på alla frågor och bland dem frågan om den konstituerande församlingen.

Inte ett enda parti hade dragit tillbaka parollen om den konstituerande församlingen och detta innefattar också bolsjevikerna. Nästan omärkligt under revolutionens gång hade denna demokratiska huvudparoll, som under ett och ett halvt årtionde hade givit färg åt massornas hjältemodiga kamp, blivit blek och vissnad, på något sätt malts mellan kvarnstenar, blivit ett tomt skal, en naken form utan innehåll, en tradition och inte en framtidsutsikt. Det fanns inget mystiskt i denna process. Revolutionens utveckling hade nått punkten för en direkt strid mellan bourgeoisien och proletariatet, de två grundläggande klasserna i samhället. En konstituerande församling kunde inte ge vare sig den ena eller andra något. Småbourgeoisien i städerna och på landet kunde bara spela en understödjande och sekundär roll i denna konflikt. De var hur som helst oförmögna att själva gripa makten. Om de föregående månaderna hade bevisat något var det detta. Ändå kunde småbourgeoisien fortfarande vinna majoritet i en konstituerande församling – och de vann faktiskt en majoritet, som det visade sig. Till vilket syfte? Endast för syftet att inte veta vad de skulle göra med den. Det avslöjar den formella demokratins bankrutt under en djup historisk kris. Det visar emellertid traditionernas styrka; till och med på tröskeln till den sista striden hade inget av lägren ännu avsvurit sig den konstituerande församlingen. Bourgeoisien hade i verkligheten appellerat till Kornilov från den konstituerande församlingen och bolsjevikerna till sovjetkongressen.

Det kan med säkerhet antas att tämligen breda sektorer av folket och även ett tunt skikt av bolsjevikpartiet närde vissa egna konstitutionella illusioner beträffande sovjetkongressen – dvs. de förknippade därmed idén om ett automatiskt och smärtfritt överförande av makten ur koalitionens händer till sovjeten. I verkligheten skulle det bli nödvändigt att ta makten med våld; det var omöjligt att göra det genom röstning. Enbart ett väpnat uppror kunde avgöra frågan.

Av alla de illusioner som åtföljer stora folkliga rörelser, även de mest realistiska, som en oundviklig förutsättning, var denna illusion om ”sovjetparlamentarism” i alla samverkande omständigheter den minst farliga. Sovjeterna kämpade i realiteten för makten, de litade i allt högre grad till väpnat våld, de var på väg att bli regeringar i olika områden och de var på väg att vinna sin egen kongress genom en strid. Således återstod det litet plats för konstitutionella illusioner och de få som överlevde sköljdes bort i stridens process.

I samordnandet av arbetarnas och soldaternas revolutionära ansträngningar i hela landet, att ge dem ett enda mål, enhetlighet i syfte och ett datum för handling, gjorde parollen om sovjetkongressen det samtidigt möjligt att framställa det halvkonspirativa och halvoffentliga förberedandet av ett uppror med upprepade appeller till arbetarnas, soldaternas och böndernas legala representation. Efter att på detta sätt ha främjat samlandet av revolutionens krafter, skulle sovjetkongressen efteråt sanktionera dess resultat och ge den nya regeringen en form som var oantastlig i folkets ögon.

Kapitel IV: Den revolutionära militärkommittén

Trots den förändring i stämningarna som ägde rum mot slutet av juli dominerade socialist­revolutionärerna och mensjevikerna den reorganiserade Petrogradgarnisonen under hela augusti. Proletariatet var avväpnat; det röda gardet hade endast behållit några tusen gevär. Under dessa omständigheter, och oavsett det faktum att massorna åter var på väg över till bolsjevikerna, kunde ett uppror sluta i ett grymt nederlag.

Situationen förändrades emellertid hela tiden under september. Efter generalernas revolt förlorade kompromissmakarna snabbt sitt inflytande i garnisonen. Misstro mot bolsjevikerna ersattes av sympati eller i värsta fall vaksam neutralitet. Sympatin var dock inte aktiv. Garnisonen förblev i politisk bemärkelse ytterst vacklande och – som musjikerna – miss­tänksam. Kommer inte bolsjevikerna att lura oss? Kommer de verkligen att ge oss fred och jord? Majoriteten av soldaterna hade ännu inte någon idé om att kämpa för dessa mål under bolsjevikernas fana och eftersom det återstod en nästan fullständigt oassimilerad minoritet, som var fientlig till bolsjevikerna inom garnisonen – fem eller sex tusen junkrar, tre kosack­regementen, en cykelbataljon och en pansarbilsdivision – föreföll utgången av en konflikt i september tveksam. För att hjälpa saker och ting på traven förde händelseutvecklingen med sig ännu en avsiktlig lärdom, genom vilken Petrogradsoldaternas öde visade sig vara oskilj­aktigt förbundet med revolutionens och bolsjevikernas öde.

Rätten att kontrollera grupper av beväpnade män är en av statsmaktens grundläggande rättig­heter. Den första provisoriska regeringen, som lurades på folket av exekutivkommittén, gav ett löfte att inte avväpna och inte förflytta de militära enheter som hade deltagit i februari­omvälvningen från Petrograd. Det var inledningen till en militär dualism, som till sin kärna var oskiljaktig från den dubbla högsta makten. De huvudsakliga politiska störningarna under de följande månaderna – aprildemonstrationen, julidagarna, Kornilovupprorets förberedelse och likvidering – konfronterades alla oundvikligen med frågan om Petrogradgarnisonens underkastelse. Konflikter mellan regeringen och kompromissmakarna kring detta ämne var dock, när allt kom omkring, en familjeangelägenhet och upphörde i all vänskap. I och med garnisonens bolsjevisering tog saker och ting en annan vändning. Soldaterna började nu själva återkalla det löfte som givits exekutivkommittén av regeringen i mars och som den förrädiskt brutit. Den 8 september framförde sovjetens soldatsektion ett krav på att de regementen som överförts till fronten i samband med julihändelserna skulle återföras till Petrograd. Detta ägde rum samtidigt som koalitionsmedlemmarna slet sitt hår över hur man skulle bli av med de återstående regementena.

I ett antal provinsstäder stod saker och ting på samma sätt som i huvudstaden. Under juli och augusti genomgick de lokala garnisonerna en patriotisk rekonstruktion; under augusti och september genomgick de rekonstruerade garnisonerna en bolsjeviseringsprocess. Det var då nödvändigt att börja från början – dvs. än en gång ta itu med förflyttningar och rekonstruk­tioner. När regeringen förberedde sitt slag mot Petrograd började den med provinserna. Dess politiska motiv var omsorgsfullt dolda under strategiska förevändningar. Den 27 september antog ett gemensamt sammanträde med Revals sovjeter – den i staden och den i fästningen – följande resolution i fråga om förflyttningar: Att betrakta en omgruppering av styrkor som tillåtlig enbart när den i förväg godkänts av respektive sovjeter. Ledarna för Vladimirsovjeten frågade Moskva huruvida de skulle åtlyda en order från Kerenskij om att förflytta hela garnisonen. Bolsjevikernas regionala byrå i Moskva noterade att ”order av detta slag håller på att bli systematiska i förhållande till de revolutionärt sinnade garnisonerna”. Innan den provisoriska regeringen gav upp alla sina rättigheter, försökte den få grepp om varje regerings grundläggande rättighet – rätten att fritt disponera beväpnade grupper av män.

Reorganiseringen av Petrogradgarnisonen var på väg att bli desto mer brådskande, eftersom den kommande sovjetkongressen var förutbestämd att på ett eller annat sätt föra frågan om kampen om makten till ett beslut. Den borgerliga pressen, anförd av kadetorganet Retj, hävdade varje morgon att vi inte får ”låta bolsjevikerna välja ögonblicket för att förklara inbördeskrig”. Det innebar: Vi måste slå till i tid mot bolsjevikerna. Försöket att preliminärt förändra styrkeförhållandena i garnisonen följde oundvikligen ur denna premiss. Argument utifrån strategiska överväganden föreföll tillräckligt imponerande efter Rigas fall och förlusten av Moonsundsöarna. Distriktshögkvarteret utfärdade en order om reorganisering av Petrogradenheterna som förberedelse för en offensiv. Samtidigt togs saken på kompromissmakarnas initiativ upp i sovjetens soldatsektion. Här var fiendens plan inte så illa: Framställa ett avgörande strategiskt krav till sovjeten, dra undan bolsjevikernas militära stöd under deras fötter, eller, i fall sovjeten gjorde motstånd, provocera fram en skarp konflikt mellan Petrogradgarnisonen och fronten, som var i behov av förstärkningar och ersättningar.

Sovjetens ledare, väl medvetna om den fälla som gillrats för dem, beslutade sig för att var­samt utforska terrängen innan de tog något oåterkalleligt steg. En blank vägran att uppfylla ordern var bara möjlig om de var säkra på att motivet till vägran skulle uppfattas på rätt sätt av fronten. I annat fall skulle det kunna vara mer fördelaktigt att genom en överenskommelse med kasernerna genomföra ett ersättande av vissa enheter inom garnisonen med revolutionära enheter från fronten, som var i behov av vila. Det var i den senare riktningen som Revalsovjeten, vilket vi har visat ovan, redan hade talat.

Soldaterna närmade sig frågan på ett bryskare sätt. Ta till offensiv vid fronten nu, mitt under hösten? Förlika sig med en ny vinterkampanj? Nej, de hade helt enkelt ingen plats i sina huvuden för den idén. Den patriotiska pressen öppnade omedelbart eld mot garnisonen: Petrogradregementena, som blivit tjocka av sysslolöshet, förråder fronten. Arbetarna tog soldaternas parti. Putilovmännen var de första att protestera mot förflyttningen av regementena. Från och med då var frågan aldrig frånvarande från dagordningen, vare sig i kasern eller i fabrik. Detta drog samman sovjetens två sektioner. Regementena började helhjärtat stöda kravet på att arbetarna skulle beväpnas.

För att försöka underblåsa massornas patriotism, och hota med förlusten av Petrograd, lade kompromissmakarna fram en motion i sovjeten den 9 oktober om att bilda en ”revolutionär försvarskommitté”, vars uppgift skulle vara att med arbetarnas aktiva medverkan delta i försvaret av huvudstaden. Medan man vägrade ta ansvar för ”den provisoriska regeringens så kallade strategi och särskilt förflyttningen av trupper från Petrograd”, hade sovjeten ändå inte gjort sig någon brådska med att uttala sig om innehållet i den order som förflyttade soldaterna, men den hade ändå beslutat att pröva dess motiv och de fakta på vilka den var grundad. Mensjevikerna hade protesterat: Det är inte tillåtet att blanda sig i befälsstabens operativa order. Men det var bara en och en halv månad sedan de hade talat på samma vis om Kornilovs konspiratoriska order, och de blev påminda om detta. För att kunna avgöra frågan om huruvida förflyttningen av trupperna dikterades av militära eller politiska överväganden krävdes ett kompetent organ. Till kompromissmakarnas utomordentliga förvåning godtog bolsjevikerna idén om en ”försvarskommitté”. Denna kommitté skulle samla in alla data som hade med huvudstadens försvar att göra. Detta var ett betydelsefullt steg. Efter att ha ryckt åt sig detta farliga vapen ur fiendens händer förblev sovjeten i en position att vända beslutet om att förflytta trupperna åt det ena eller andra hållet beroende på omständigheterna – men hur som helst gentemot regeringen och kompromissmakarna.

Bolsjevikerna grep helt naturligt tag i detta mensjevikiska projekt med en militärkommitté eftersom det hade förekommit samtal ofta nog i deras egna led om nödvändigheten att i god tid bilda en auktoritativ sovjetkommitté för att leda det kommande upproret. I partiets militärorganisation hade man till och med gjort upp planer för ett sådant organ. Den enda svårighet som de ännu inte hade övervunnit var att förlika ett instrument för uppror med en vald och öppet fungerande sovjet, på vars bänkar dessutom satt representanter för de fientliga partierna. Mensjevikernas patriotiska förslag kom därför ytterst lägligt och precis i tid för att medverka i bildandet av ett revolutionärt högkvarter – ett organ som snart omdöptes till ”revolutionära militärkommittén” och som skulle bli revolutionens huvudsakliga hävstång.

Två år efter de händelser som beskrivits ovan skrev författaren till denna bok, i en artikel tillägnad oktoberrevolutionen: ”Så snart ordern för truppernas förflyttning överlämnades från högkvarteret till Petrogradsovjetens exekutivkommitté… stod det klart att denna fråga i sin fortsatta utveckling skulle få avgörande politisk betydelse.” Idén om ett uppror började från denna stund ta form. Det var inte längre nödvändigt att hitta på ett sovjetorgan. Den framtida kommitténs verkliga mål uttalades otvetydigt när Trotskij under samma sammanträde avslutade sin rapport om bolsjevikernas tillbakadragande från förparlamentet med utropet: ”Länge leve den direkta och öppna kampen för en revolutionär makt över hela landet!” Det var en översättning till sovjetlegalitetens språk av parollen: ”Länge leve det väpnade upproret!”

Redan nästa dag, den 10 oktober, antog bolsjevikernas centralkommitté Lenins resolution vid ett hemligt sammanträde, vilken framställde väpnat uppror som de kommande dagarnas prak­tiska uppgift. Från detta ögonblick antog partiet en tydlig och imponerande stridsformering. Försvarskommittén inkluderades i dess planer för en direkt kamp för makten.

Regeringen och dess allierade ringade in garnisonen med koncentriska cirklar. Den 11 oktober rapporterade befälhavaren för den norra fronten, general Tjeremisov, en begäran från armékommittéerna till krigsministeriet om att uttröttade frontenheter skulle ersättas av Petersburgsenheter ur eftertruppen. I detta yrkande var högkvarteret bara en överförings­mekanism mellan kompromissmakarna i armékommittéerna och deras Petrogradledare, som strävade efter att skapa ett brett skydd för Kerenskijs planer. Koalitionspressen ackompan­jerade denna inringningsoperation med en symfoni av patriotiska fraser. Dagliga möten med regementena och fabrikerna demonstrerade emellertid att denna de härskande sfärernas musik inte gjorde något som helst intryck på de lägre skikten. Den 12 oktober lämnade ett massmöte med arbetarna i en av huvudstadens mest revolutionära fabriker (Gamla Parviainen) följande svar på bourgeoisiens angrepp: ”Vi förklarar att vi kommer att gå ut på gatorna när vi anser det tillrådligt. Vi är inte rädda för den annalkande kampen och tror med tillförsikt att vi kommer att gå segrande ur den.”

När Petrogradsovjetens exekutivkommitté bildade en kommission för att dra upp stadgar för ”försvarskommittén” angav den för det framtida militärorganet sådana uppgifter som: komma i kontakt med den norra fronten och Petrograddistriktets högkvarter, Centrobalt och regionalsovjeten i Finland för att försäkra sig om den militära situationen och vidta de nödvändiga åtgärderna, göra en rundfråga om den personliga sammansättningen i garnisonen i Petrograd och dess omgivningar och även ammunitions- och militärförråd, vidta åtgärder för bevarandet av disciplinen bland soldat- och arbetarmassorna. Formeln inneslöt allt och var samtidigt tvetydig: de balanserade alla på den tunna linjen mellan försvar av huvudstaden och väpnat uppror. Dessa två uppgifter, som tidigare uteslöt varandra, var nu emellertid på väg att växa ihop till en. Efter att ha erövrat makten skulle sovjeten bli tvingad att ta itu med det militära försvaret av Petrograd. Inslaget av försvarskamouflage drogs därför inte in på något våldsamt sätt, utan följde i viss utsträckning ur de förhållanden som föregick upproret.

Med samma kamouflagesyfte sattes en socialistrevolutionär och inte en bolsjevik i spetsen för kommissionen för ”försvarskommittén”. Det var en ung och blygsam intendent, Latsimir, en av dessa vänstersocialistrevolutionärer som följde bolsjevikerna redan innan upproret – även om han visserligen inte alltid förutsåg vart kursen skulle leda. Latsimirs preliminära råutkast redigerades av Trotskij i två riktningar: De praktiska planer som hängde samman med garnisonens erövring definierades skarpare och det allmänna revolutionära målet fick ännu mer glasyr över sig. Utkastet som godkändes av exekutivkommittén, gentemot protester från två mensjeviker, inkluderade i den revolutionära militärkommitténs stab presidierna i sovjeten och soldatsektionen, representanter för flottan, regionalkommittén i Finland, järnvägsfack­föreningarna, fabrikskommittéerna, fackföreningarna, partiernas militärorganisationer, det röda gardet etc. Den organisatoriska grunden var densamma som i många andra fall, men kommitténs personliga sammansättning bestämdes av dess nya uppgifter. Det förutsattes att organisationerna skulle skicka representanter som var bekanta med militära angelägenheter eller stod garnisonen nära. Karaktären på ett organ bör bestämmas av dess funktion.

En annan ny formering under denna period var inte mindre viktig. Under ledning av den revolutionära militärkommittén bildades en permanent konferens för garnisonen. Soldatsektionen representerade garnisonen politiskt och deputeradena valdes under partisymbolerna. Garnisonskonferensen skulle emellertid bestå av de regementskommittéer som vägledde sina enheters dagliga liv och således utgjorde en mer direkt och praktisk ”skrårepresentation”. Analogin mellan regements- och fabrikskommittéerna är uppenbar. Genom förmedling av sovjetens arbetarsektion var bolsjevikerna förmögna att i stora politiska frågor med förtroende lita på arbetarna. Men för att kunna bli herrar i fabrikerna hade det varit nödvändigt att upprätthålla fabriks- och verkstadskommittéerna. Soldatsektionens sammansättning garanterade bolsjevikerna den politiska sympatin från garnisonens majoritet. Men för att kunna disponera militärenheterna praktiskt var det nödvändigt att direkt lita till regementskommittéerna. Detta förklarar varför garnisonskonferensen under den period som föregick upproret naturligt trängde ut soldatsektionen och klev fram på scenens mitt. De mer framstående deputeradena i sektionen var också, i förbigående sagt, medlemmar av konferensen.

I en artikel skriven inte långt före dessa dagar – ”Krisen har mognat” – hade Lenin före­brående frågat: ”Vad har partiet gjort för att studera truppernas placering, osv.?” Trots militärorganisationens hängivna arbete var Lenins förebråelse rättvis. En strikt militär undersökning av styrkorna och materielen var svår att genomföra för partiet: vanan och metoden saknades. Denna situation förändrades i det ögonblick som garnisonskonferensen uppträdde på scenen. Hädanefter passerade ett levande panorama av garnisonen – inte bara i huvudstaden utan också i den militärring som omgav den – inför ledarnas ögon.

Den 12 oktober behandlade exekutivkommittén de föreskrifter som framarbetats av Latsimirs kommission. Trots att sammanträdena var hemliga fördes debatten i viss utsträckning med ett tvetydigt språk. ”Här sade de en sak och avsåg en annan”, skriver Suchanov inte utan orsak. Föreskrifterna gav utrymme för upprättandet under kommittén av avdelningar för försvar, underhåll, kommunikationer, underrättelseverksamhet, etc. detta var ett högkvarter eller motkvarter. De förklarade det som konferensens mål att höja garnisonens stridsförmåga; detta var helt sant, men stridsförmåga kan användas på olika sätt. Mensjevikerna iakttog med hjälplös indignation hur en idé som framförts av dem, för patriotiska syften, omvandlades till ett skydd för förberedandet av ett uppror. Kamouflaget var inte på något sätt ogenomträngligt – alla förstod vad talet handlade om – men samtidigt kunde det inte genombrytas. Hade inte kompromissmakarna själva betett sig på precis samma vis i det förflutna: grupperat garnisonen kring sig vid kritiska ögonblick och bildat suveräna organ som var parallella med regeringens? Bolsjevikerna följde bara, så att säga, dubbelmaktens traditioner. Men de förde in ett nytt innehåll i dessa gamla former. Vad som tidigare hade tjänat kompromissandets syften ledde nu till inbördeskrig. Mensjevikerna krävde att det skulle tas till protokollet att de var emot företaget i sin helhet. Denna platonska begäran beviljades.

Nästa dag behandlades frågan om den revolutionära militärkommittén och garnisons­konferensen av soldatsektionen, som inte långt tidigare hade utgjort kompromissmakarnas livgarde. Huvudrollen vid detta mycket betydelsefulla sammanträde upptogs med rätta av Centrobalts ordförande matrosen Dybenko, en svartskäggig jätte, en man som aldrig behövde leta efter orden. Helsingforsgästens tal slog ned i garnisonens stagnerande atmosfär som en vass och frisk havsvind. Dybenko talade om flottans slutgiltiga brytning med regeringen och deras nya inställning till befälet. Innan de senaste flottoperationerna inleddes, sade han, riktade amiralen en fråga till den matroskongress som sammanträdde: Kommer ni att utföra militära order? Vi svarade: ”Det kommer vi att göra – under överinseende från vår sida. Men… om vi ser att flottan hotas av utplåning, kommer befälsstaben bli de första att hänga från masttopparna.” För Petrogradgarnisonen var detta ett nytt språk. Även i flottan hade det börjat användas först under de allra senaste dagarna. Det var upprorets språk. Den lilla gruppen mensjeviker muttrade förvirrat i ett hörn. Presidiet tittade med en viss upprördhet ut på denna kompakta massa av gråa soldatkappor. Inte en enda protesterande röst från deras led! Ögonen brände som kol i deras upphetsade ansikten. En anda av trots låg i luften.

Sammanfattningsvis utropade Dybenko, stimulerad av den allmänna sympatin, självsäkert: ”De talar om behovet att föra ut Petrogradgarnisonen för försvaret av tillfartsvägarna till Petrograd och särskilt Reval. Tro inte ett ord av detta. Vi kommer att försvara Reval själva. Stanna här och försvara revolutionens intressen … När vi behöver ert stöd kommer vi själva att säga det, och jag är övertygad om att ni kommer att stödja oss.” Denna utmaning, som precis passade soldaternas stämning, framkallade en veritabel stormvirvel av ärlig entusiasm, i vilken protesterna från några få individuella mensjeviker fullständigt dränktes. Frågan om att förflytta regementena var från denna stund avgjord.

Föreskrifterna som föreslagits av Latsimir antogs med en majoritet på 283 röster mot 1, med 23 nedlagda. Dessa siffror, oväntade även för bolsjevikerna, gav ett mått på de revolutionära massornas tryck. Omröstningen innebar att soldatsektionen öppet och officiellt hade överfört garnisonens administration från högkvarteret till den revolutionära militärkommittén. De kommande dagarna skulle visa att detta inte var någon tom gest.

Samma dag offentliggjorde Petrogradsovjetens exekutivkommitté bildandet av en speciell avdelning inom det röda gardet under dess överinseende. Beväpnandet av arbetarna, som försummats under kompromissmakarna och till och med motarbetats av dem, hade blivit en av bolsjeviksovjetens viktigaste uppgifter. Soldaternas misstänksamma inställning till det röda gardet tillhörde redan det förflutna. Tvärtom innehöll nästan alla regementens resolutioner kravet på arbetarnas beväpning. Från och med nu står det röda gardet och garnisonen sida vid sida. Snart kommer de att bli ännu närmare förenade genom att gemensamt underordna sig den revolutionära militärkommittén.

Regeringen var bekymrad. På morgonen den 14 oktober godkände en konferens på Kerenskijs ämbetsrum med ministrarna de åtgärder som vidtagits av högkvarteret gentemot den ”väpnade demonstration” som var under förberedande. De styrande försökte gissa: Kommer det den här gången att stanna vid en väpnad demonstration eller kommer det att gå till punkten för ett uppror? Distriktets befälhavare sade till pressens representanter: ”I varje fall är vi beredda.” De som är dömda till döden erfar inte sällan ett tillflöde av livskraft precis innan slutet.

Vid ett gemensamt sammanträde med exekutivkommittéerna krävde Dan, som imiterade junitonfallet hos Tsereteli, som nu hade tagit sin tillflykt till Kaukasus, ett svar av bolsje­vikerna på frågan: Har de för avsikt att göra en väpnad demonstration, och i sådana fall, när? Ur Rjazanovs svar drog mensjeviken Bogdanov den inte oberättigade slutsatsen att bolsje­vikerna förberedde ett uppror och skulle stå i spetsen för det. Mensjeviktidningen skrev: ”Bolsjevikerna förlitar sig uppenbarligen i sina planer för ett kommande ‘maktövertagande’ på att garnisonen stannar här.” Men i denna kommentar befann sig frasen ”maktövertagande” inom citationstecken. Kompromissmakarna trodde ännu inte riktigt på faran. De fruktade inte bolsjevikernas seger så mycket som kontrarevolutionens triumf som ett resultat av nya inbördes konflikter.

Efter att ha påtagit sig att beväpna arbetarna måste sovjeten finna vägen till vapnen. Det skedde inte med en gång. Även här föreslogs varje praktiskt steg framåt av massorna. Det var bara nödvändigt att lyssna uppmärksamt på deras förslag. Fyra år efter händelsen berättade Trotskij, vid en afton som ägnades åt minnesbilder av oktoberrevolutionen, följande historia: ”När en delegation kom till mig från arbetarna och sade att de behövde vapen, svarade jag: ‘Men arsenalerna, förstår ni, är inte i våra händer.’ De svarade: ‘Vi har varit till Sestroretsks vapenfabrik.’ ‘Jaha, och vad hände?’ ‘De sade att om sovjeten beordrade skulle de leverera.’ Jag gav en order på fem tusen gevär, och de fick dem samma dag. Det var ett inledande experiment.” Den fientliga pressen höjde genast ett skrik mot levererandet av vapen från en regeringsfabrik efter en order från en person som var anklagad för högförräderi och endast frigiven ur fängelset mot borgen. Regeringen förblev orörlig, men demokratins högsta organ framträdde med en strikt befallning. Vapen skulle inte ges till någon utan dess tillåtelse – dvs. tillåtelse från sovjeternas centrala exekutivkommitté. Det kan tyckas som om Dan och Gotz i fråga om vapenleveranser var lika lite i position att förbjuda som Trotskij att tillåta eller ge order. Fabrikerna och arsenalerna skulle stå under regeringens administration. Men ignorerandet av de officiella myndigheterna i varje allvarlig stund hade blivit en tradition för den centrala exekutivkommittén och hade, i enlighet med sakernas tillstånd, blivit en permanent del av regeringens egna vanor. Brytandet av traditioner och vanor kom emellertid från en annan riktning. Efter att ha upphört med att skilja mellan dundrandet från den centrala exekutivkommittén och Kerenskijs blixtar fäste arbetarna och soldaterna inget avseende vid någon av dem.

Det var bekvämare att kräva överförandet av Petrogradregementena i frontens namn än i namn av eftertruppens kanslier. Av den anledningen underställde Kerenskij Petrograd­garnisonen den norra frontens befälhavare Tjeremisov. Medan Kerenskij uteslöt huvudstaden i militärt avseende från sin egen administration som regeringsöverhuvud, tröstade han sig med tanken att han skulle underställa den sig själv som arméns överbefälhavare. För sin del sökte general Tjeremisov, som skulle få en mycket hård nöt att knäcka, hjälp från kommissarierna och kommittémännen. Med gemensamma ansträngningar drogs en plan upp för framtida aktiviteter. Den 17 oktober skulle fronthögkvarteret, tillsammans med arméorganisationerna, sammankalla representanter för Petrogradsovjeten till Pskov för att i skyttegravarnas närvaro förelägga dem ett bryskt krav.

Det fanns inget annat för Petrogradsovjeten att göra än att anta utmaningen. En delegation bestående av ett tjugotal, som utsetts vid sammanträdet den 16 oktober – varav omkring hälften var medlemmar av sovjeten och hälften representanter för regementena – leddes av ordföranden i arbetarsektionen Feodorov och ledare för soldatsektionen och bolsjevikernas militärorganisation – Lasjevitj, Sadovskij, Mechonosjin, Dasjkevitj och andra. Några få vänstersocialistrevolutionärer och mensjevikinternationalister, som ingick i delegationen, lovade att försvara sovjetens politik. Vid en konferens med delegaterna, som hölls före deras avresa, antogs utkastet till en deklaration som föreslagits av Sverdlov.

Samma sammanträde med sovjeten behandlade den revolutionära militärkommitténs stadgar. Denna institution hade knappt börjat existera, när den i fiendens ögon antog former som för varje dag blev alltmer förhatliga. ”Bolsjevikerna svarar inte”, utbrast en av oppositionens talare, ”på den direkta frågan: Förbereder de ett angrepp? Detta är antingen feghet eller brist på förtroende för deras styrkor.” Mötet hälsade denna anmärkning med hjärtligt skratt: Representanten för regeringspartiet krävde att upprorets parti skulle öppna sitt hjärtas hemlig­heter för honom. Den nya kommittén, fortsatte talaren, är inget annat än ”ett revolutionärt högkvarter för gripandet av makten”. De, mensjevikerna, skulle inte ingå i den. ”Hur många finns det av er?”, utbrast en röst från bänkarna: Det fanns verkligen bara några få mensjeviker i sovjeten, femtio allt som allt. Men ändå tycktes det som om de från auktoritativt håll visste att ”massorna inte är för att gå ut”. I sitt svar förnekade inte Trotskij att bolsjevikerna förberedde ett gripande av makten: ”Vi gör ingen hemlighet av det.” Men för närvarande, sade han, är det inte det som är frågan nu. Regeringen har begärt förflyttning av de revolutionära trupperna från Petrograd och till det ”måste vi svara ja eller nej”. De stadgar som utarbetats av Latsimir antogs med en överväldigande majoritet. Ordföranden föreslog den revolutionära militärkommittén att börja arbeta följande dag. Således togs ännu ett steg framåt.

Distriktets befälhavare, Polkovnikov, hade den dagen ännu en gång rapporterat till regeringen att bolsjevikerna förberedde en aktion. Rapporten var avfattad på ett djärvt språk: Garnisonen som helhet befinner sig på regeringens sida och officersskolorna har mottagit en order om att vara beredda. I ett upprop till befolkningen lovade Polkovnikov att vidta ”de mest extrema åtgärder” om det blev nödvändigt. Borgmästaren Schreider, socialistrevolutionär, tillfogade för sin del en bön att ”inga oroligheter skall anstiftas så att vi kan undvika verklig svält i huvudstaden”. Hotande och besvärjande, ömsom djärv och ömsom blygsam, höjde sig pressen under tiden till en allt högre ton.

För att imponera på delegater från Petrogradsovjeten arrangerades en militärteateruppsättning för mottagandet i Pskov. I högkvarterets kontor, kring bord täckta med imponerande kartor, stod framstående generaler, höga kommissarier, med Vojtinskij i spetsen, och representanter för armékommittéerna. Departementscheferna läste rapporter om den militära situationen till lands och sjöss. Alla rapporter kom till en och samma slutsats: Det är nödvändigt att kalla ut Petrogradgarnisonen omedelbart för försvaret av huvudstadens tillfarter. Kommissarierna och kommittémännen tillbakavisade indignerat alla misstankar om dolda politiska motiv: Hela operationen, förklarade de, har dikterats av strategiska behov. Delegaterna hade inga direkta bevis på motsatsen: i detta slags affärer växer inte bevis på varje träd. Men hela situationen var ett tillbakavisande. Fronten hade ingen brist på män. Vad den saknade var stridsvilja. Stämningarna i Petrogradgarnisonen var knappast sådana att de skulle förstärka en så skakad front. Dessutom fanns lärdomarna av Kornilovdagarna fortfarande i allas minne. Delegationen motstod, helt och hållet övertygad om deras riktighet, med lätthet högkvarterets anslag och återvände till Petrograd mer enhällig än när de hade givit sig iväg.

Dessa direkta bevis, som deltagarna saknade vid den tiden, står nu till historikernas för­fogande. Den hemliga militärkorrespondensen visar att det inte var fronten som begärt Petrogradregementena, utan att Kerenskij hade påtvingat fronten dem. Befälhavaren för den norra fronten svarade på ett telegram från sin krigsminister via direktlinjen: ”Hemligt. 17 X. Initiativet till att skicka Petrogradgarnisonens trupper till fronten var ert och inte mitt… När det stod klart att Petrogradgarnisonens trupper inte ville bege sig till fronten, dvs. att de inte är förmögna att strida, sade jag i ett privat samtal med er officersrepresentant att… vi har redan fullt upp med sådana trupper vid fronten; men med tanke på det önskemål som ni uttryckt att skicka dem till fronten avvisade jag dem inte och jag avvisar dem inte heller nu, om ni, liksom tidigare, anser deras förflyttning från Petrograd nödvändig.” Den halvt stridslystna tonen i detta telegram förklaras av det faktum att Tjeremisov, en general med smak för högre politik, som hade betraktats som ”röd” i tsarens armé, och efter att senare ha blivit, enligt Miljukovs uttryck, ”den revolutionära demokratins favorit”, uppenbarligen hade kommit till slutsatsen att det skulle vara bättre att dra sig undan i god tid från regeringen och dess konflikt med bolsjevikerna. Tjeremisovs uppträdande under revolutionsdagarna bekräftar till fullo detta antagande.

Kampen om garnisonen sammanflätades med kampen om sovjetkongressen. Endast fyra eller fem dagar återstod till det datum som ursprungligen fastställts. En ”väpnad demonstration” väntades i samband med kongressen. Det antogs att rörelsen liksom under julidagarna skulle utvecklas på grundval av samma slags massdemonstration och gatustrider. Högermensjeviken Potresov, som uppenbarligen förlitade sig på fakta som tillhandahållits av underrättelse­tjänsten, eller av den franska krigsbeskickningen – alltid djärv i framställandet av förfalskade dokument – utvecklade i den borgerliga pressen planen för en bolsjevikaktion som skulle äga rum natten den 17 oktober. De sinnrika författarna till planen glömde inte att förutsäga att bolsjevikerna skulle plocka upp ”skumma element” vid en av stadsportarna. Soldaterna i gardesregementena var lika bra på att skratta som Homeros gudar. Smolnijs vita pelare och ljuskronor skakade av bullrande salvor när Potresovs artikel lästes vid ett möte med sovjeten. Men den allvisa regeringen, som alltid var oförmögen att se vad som ägde rum inför ögonen på den, blev allvarligt uppskrämd av denna pinsamma förfalskning och samlades i all hast klockan två på morgonen för att hålla dessa ”skumma element” ifrån sig. Efter förnyade konferenser mellan Kerenskij och militärmyndigheterna vidtogs de nödvändiga åtgärderna. Vinterpalatsets och riksbankens vakter förstärktes, två militärskolor kallades in från Oranien­baum och till och med ett pansartåg från den rumänska fronten. ”I sista stund”, skriver Miljukov, ”återkallade bolsjevikerna sina förberedelser. Varför de gjorde detta är inte klart.” Även flera år efter händelsen föredrar den lärde historikern fortfarande att tro på ett påhitt som innehöll sitt eget förnekande.

Myndigheterna beordrade milisen att undersöka stadens omgivningar för att se om de kunde finna tecken på några förberedelser för en väpnad demonstration. Milisens rapporter var en kombination av levande observationer och polisdumhet. I Alexander Nevskijområdet, som innehåller ett antal stora fabriker, fann undersökarna fullständigt lugn. I Viborgdistriktet predikades nödvändigheten att störta regeringen öppet, men ”utåt sett” var allt tyst. I Vasilij Ostrovdistriktet var stämningen hög, men inte heller här kunde ”yttre” tecken på en aktion iakttas. På Narvasidan pågick en fördubblad agitation till förmån för en aktion, men det var omöjligt att få ett svar från någon på frågan om när. Antingen hölls dagen och timmen strikt hemliga eller också var de verkligen okända för alla. Beslut: förstärk patrullerna i förstäderna och se till att milisens kommissarier inspekterar vaktposterna oftare.

En del korrespondenser till den liberala Moskvapressen är inga dåliga tillägg till milisens rapporter: ”I förstäderna, vid Petersburgsfabrikerna, Nevskij, Obuchovskij och Putilov, är bolsjevikagitation till förmån för en väpnad demonstration överallt under utveckling. Arbetarna är beredda att börja röra sig vilket ögonblick som helst. Under de senaste dagarna har det i Petrograd observerats ett inflöde utan motstycke av desertörer… Vid Warszawa­stationen kan man inte ta sig igenom för alla soldater med deras misstänksamma uppsyn, deras brinnande ögon i upphetsade ansikten… Det finns information om närvaron i Petrograd av hela gäng med tjuvar som har fått vittring på sitt byte. De mörka krafterna organiseras och tillhåll och lunchserveringar är bräddfulla av dem… ”. Kälkborgerlig rädsla och polisrykten sammanvävs här med ett visst mått av kärva fakta. Den revolutionära krisen rörde, när den närmade sig klimax, upp de sociala djupen ända från botten. Desertörer, rövarband och ogärningarnas nästen flöt verkligen alla upp med mullret från den annalkande jordbävningen. Samhällets ledare stirrade med fysisk skräck på den egna regimens lössläppta krafter, dess skamfläckar och laster. Revolutionen hade inte skapat utan bara avtäckt dem.

Vid högkvarteret för en kår i Dvinsk skrev under dessa dagar baron Budberg, en man som vi redan känner till, en argsint reaktionär, men som inte saknade iakttagelseförmåga och ett eget slags djup: ”Kadeterna, kadetoiderna, oktobristerna och de mångskiftande revolutionärerna från gamla tider och marsformationen, känner att deras slut närmar sig och kvittrar och pladdrar på alla håll, och påminner en om muslimen som försökte stoppa en månförmörkelse med en skallra.”

Garnisonskonferensen sammankallades först den 18 oktober. Det telefonmeddelande som skickades till militärenheterna uppmanade dem att avstå från aktioner på eget initiativ och bara uppfylla de order från högkvarteret som kontrasignerades av soldatsektionen. På det sättet gjorde sovjeten ett avgörande och öppet försök att ta kontroll över garnisonen. Telefonmeddelandet var till sitt väsen inget annat än en uppmaning att störta de existerande myndigheterna. Men det kunde tolkas, om man så önskade, som en fredlig handling för att ersätta kompromissmakarna med bolsjeviker i dubbelmaktens mekanism. Praktiskt sett blev det samma resultat, men den flexiblare tolkningen lämnade utrymme för illusioner. Den centrala exekutivkommitténs presidium, som ansåg sig vara herre över Smolnij, gjorde ett försök att stoppa utsändandet av telefonmeddelandet. Den komprometterade bara sig själv ännu en gång. Samlingen av representanter för regements- och kompanikommittéerna i Petrograd och omgivningarna ägde rum på det utsatta klockslaget och visade sig vara utomordentligt stor.

Tack vare den atmosfär som skapats av fienden koncentrerades automatiskt rapporterna från deltagarna i garnisonskonferensen till frågan om den förväntade ”väpnade demonstrationen”. Det ägde rum en betydelsefull mönstring av styrkorna som ledarna på eget initiativ själva knappast skulle ha vågat sig på. De som var emot aktionen var militärskolorna i Peterhof och det nionde kavalleriregementet. Gardeskavalleriets skvadroner var benägna till neutralitet. Militärskolan i Oranienbaum skulle bara underkasta sig den centrala exekutivkommitténs befäl. Detta uttömde de fientliga eller neutrala rösterna. De regementen som förklarade sin beredskap att komma ut efter ett ord från Petrogradsovjeten var följande: Jegerskij, Moskva, Volijnskij, Pavlovskij, Keksgolmskij, Semenovskij, Izmajlovskij, första skarpskytte- och tredje reservregementet, den andra Östersjöbesättningen, den elektrotekniska bataljonen och gardets artilleridivision; grenadjärregementet skulle bara gå ut på uppmaning av sovjet­kongressen. Det var tillräckligt. De mindre viktiga enheterna följde majoritetens ledning. Representanterna för den centrala exekutivkommittén, som för inte så länge sedan med rätta hade betraktat Petrogradgarnisonen som källan till sin makt, förvägrades nu nästan enhälligt ordet. I ett tillstånd av kraftlös förbittring lämnade de den ”oauktoriserade” församlingen, som omedelbart därefter på ordförandens förslag förklarade: Ingen order är giltig utan sovjetens kontrasignatur.

Det som hade förberetts i garnisonens medvetande under de sista månaderna, och särskilt veckorna, utkristalliserades nu. Regeringen visade sig vara mer betydelselös än vad som hade varit möjligt att föreställa sig. Medan staden surrade av rykten om en väpnad demonstration och blodiga strider gjorde regementskommittéernas konferens, som uppvisade en över­väldigande övervikt av bolsjeviker, både demonstrationer och masstrider i grunden onödiga. Garnisonen skred självsäkert framåt mot revolutionen, såg den inte som ett uppror, utan som ett förverkligande av sovjetens oavvisliga rätt att avgöra landets öde. Denna rörelse besatt en ojämförlig makt men samtidigt en viss klumpighet. Partiet var tvunget att anpassa sin aktivitet till regementenas politiska kliv, bland vilka en majoritet inväntade en maning från Petrograd­sovjeten och några från sovjetkongressen.

För att avvärja till och med en temporär inblandning i offensivens utveckling var det nöd­vändigt att besvara en fråga som störde inte bara fiender utan också vänner: Kommer inte ett uppror att bryta ut spontant vilken dag som helst? På spårvagnarna, på gatorna och i affärerna talades inte om något annat än en förväntat väpnad demonstration. På Palatstorget, framför Vinterpalatset och generalstaben, erbjöd långa köer av officerare regeringen sina tjänster och erhöll revolvrar i utbyte: I farans stund skulle varken revolvrarna eller deras ägare visa sig för en enda sekund. Ledarartiklarna i alla tidningar ägnades åt frågan om upproret. Gorkij krävde av bolsjevikerna att såvida de inte var ”hjälplösa leksaker för den rasande folkmassan”, skulle de dementera dessa rykten. Detta ovisshetens alarm trängde till och med in i arbetardistrikten och ännu mer i regementena. För dem började det också tyckas som om en väpnad demonstra­tion förbereddes utan dem. Av vem? Varför var Smolnij tyst? Sovjetens självmotsägande ställning som ett offentligt parlament och samtidigt revolutionärt högkvarter skapade stora svårigheter under dessa sista stunder. Det blev omöjligt att längre förbli tyst.

”Under de sista dagarna”, förklarade Trotskij mot slutet av ett kvällssammanträde i sovjeten, ”har pressen varit full av meddelanden, rykten och artiklar om en överhängande aktion… Petrogradsovjetens beslut offentliggörs och görs kända för alla. Sovjeten är en vald institution, och… kan inte fatta ett beslut som inte skulle bli känt för arbetarna och soldaterna… Jag förklarar i sovjetens namn att ingen väpnad aktion har beslutats av oss, men om sovjeten under händelsernas gång skulle tvingas att fastställa datum för en väpnad demonstration, skulle arbetarna och soldaterna till sista man gå ut på dess uppmaning. De säger att jag undertecknade en order om fem tusen gevär … Ja, jag signerade den… Sovjeten kommer att fortsätta att organisera och beväpna arbetarnas garde.” Delegaterna förstod: striden var nära, men utan dem och över deras huvuden skulle signalen inte ges.

Vid sidan av en lugnande förklaring måste massorna ha ett klart revolutionärt perspektiv. För detta syfte förenade talaren de två frågorna: garnisonens förflyttning och den kommande sovjetkongressen. ”Vi befinner oss i konflikt med regeringen i en fråga som kan komma att bli utomordentligt skarp… Vi kommer inte att tillåta dem… att beröva Petrograd dess revolutionära garnison.” Denna konflikt är i sin tur underordnad en annan, som närmar sig. ”Det är känt för bourgeoisien att Petrogradsovjeten kommer att föreslå sovjetkongressen att den griper makten… De borgerliga klasserna försöker, förutseende en oundviklig strid, avväpna Petrograd.” Revolutionens politiska hållning gavs först i detta tal sin fullständiga definition: Vi förväntar oss att gripa makten, vi behöver garnisonen och vi kommer inte att ge upp den. ”Vid det första försöket från kontrarevolutionen att bryta upp kongressen, kommer vi att svara med en motoffensiv som kommer att vara skoningslös, och som vi kommer att föra till slutet.” Även här tillkännagavs en avgörande politisk offensiv under formeln för militärt försvar.

Suchanov visade sig på detta möte med en hopplös plan om att dra in sovjeten i firandet av Gorkijs femtioårsdag, men gjorde senare en lämplig kommentar om den revolutionära knut som här knöts. För Smolnij, sade han, är frågan om garnisonen en fråga om uppror; för soldaterna är det en fråga om deras eget öde. ”Det skulle vara svårt att tänka sig en mer lyckosam startpunkt för politiken under dessa dagar.” Detta hindrade inte Suchanov från att betrakta bolsjevikernas politik i dess helhet som förödande. Tillsammans med Gorkij och tusentals radikala intellektuella fruktade han över allt annat den så kallade ”rasande folkmassan”, som med beundransvärd behärskning dag för dag utvecklade sin offensiv.

Sovjeten var tillräckligt mäktig för att öppet tillkännage sitt program för statsrevolution och även fastställa datum. Samtidigt – ända fram till det datum som den själv fastställt för den fullständiga segern – var sovjeten maktlös i tusentals stora och små frågor. Kerenskij, som politiskt redan var reducerad till noll, utfärdade fortfarande dekret i Vinterpalatset. Lenin, inspiratören till massornas ojämförliga rörelse, höll sig gömd och justitieministern Maljan­tovitj hade vid denna tid förnyat sina instruktioner till distriktsåklagaren att få till stånd Lenins arrestering. Till och med i Smolnij, på dess eget territorium, tycktes den allsmäktiga Petro­gradsovjeten leva på myndigheternas nåd. Administrationen av byggnaden, kassaskrinet, depeschrummet, bilarna och telefonerna – allt var ännu i händerna på den centrala exekutivkommittén, som själv bara hängde kvar med den tunna tråden av en abstrakt successionsrätt.

Suchanov berättar hur han efter mötet kom ut på Smolnijtorget i nattens tjocka, i svart mörker med skyfall. Hela gruppen med delegater vankade hopplöst kring ett par rykande och stinkande bilar, som hade tilldelats bolsjeviksovjeten ur den centrala exekutivkommitténs överflödande garage. ”Ordföranden, Trotskij, skulle också gå fram till bilen”, återger denna allestädes närvarande observatör. ”Men efter att ha stannat och betraktat det hela under en minut, skrockade han och försvann i mörkret, plaskande genom vattenpölarna.” På spårvagnens plattform sprang Suchanov på en okänd kortvuxen karl med blygsamt yttre och svart pipskägg. Den okände försökte trösta Suchanov under den långa resans obekvämligheter. Vem är det?, frågade Suchanov sin bolsjevikiske följeslagare. ”En gammal partiarbetare, Sverdlov.” Inom mindre än två veckor kommer denne lille man med det lilla svarta pipskägget att vara ordförande i den centrala exekutivkommittén, sovjetrepublikens högsta regeringsmakt. Det kan vara så att Sverdlov tröstade sin reskamrat utifrån en känsla av tacksamhet: Åtta dagar tidigare hade i Suchanovs lägenhet – visserligen utan hans vetskap – det möte med den bolsjevikiska centralkommittén ägt rum som ställde det väpnade upproret på dagordningen.

Följande morgon gjorde den centrala exekutivkommittén ett försök att rulla händelserna bakåt. Presidiet sammankallade en ”laglig” sammankomst med garnisonen och drog också in de efterblivna kommittéer som för länge sedan skulle ha omvalts, och som inte hade varit närvarande dagen innan. Denna ytterligare prövning av garnisonen bekräftade, även om den gav en del nytt, på ett tydligare sätt gårdagens bild. Den här gången var de som motsatte sig den väpnade demonstrationen: en majoritet av kommittéerna för de trupper som var inkvarterade i Peter Paulfästningen och pansarbilsdivisionernas kommittéer. De tillkännagav båda sin underkastelse under den centrala exekutivkommittén. Denna information kunde inte ignoreras.

Belägen på en ö som sköljdes av Neva och dess kanal, mellan stadens centrum och två utan­förliggande distrikt, dominerar denna fästning de närliggande broarna och skyddar – eller, om ni så vill, blottlägger från flodsidan tillfartsvägarna till Vinterpalatset där regeringen har sitt säte. Även om den är berövad militär betydelse i storskaliga operationer, kan fästningen göra sig hörd med kraftfulla ord i en gatustrid. Dessutom – och det är kanske betydelsefullare – gränsar fästningen till den välförsedda Kronverkskijarsenalen. Arbetarna var i behov av gevär – ja, och de mest revolutionära regementena var nästan avväpnade. Betydelsen av pansarbilar i en gatustrid kräver ingen förklaring. På regeringssidan skulle de kunna orsaka många fruktlösa offer; på upprorsmännens sida skulle de förkorta vägen till segern. Under de dagar som närmar sig skulle bolsjevikerna bli tvingade att visa fästningen och pansarbilsdivisionen särskild uppmärksamhet. För de övriga visade sig styrkeförhållandet vid denna nya konferens vara detsamma som föregående dag. Den centrala exekutivkommitténs försök att få igenom sin egen mycket försiktiga resolution tillbakavisades kyligt av en överväldigande majoritet. Eftersom den inte hade sammankallats av Petrogradsovjeten, noterades det, ansåg sig inte konferensen vara befullmäktigad att fatta beslut. Kompromissledarna hade själva bett om detta ytterligare slag i ansiktet.

Efter att ha funnit ingångarna till regementena barrikaderade nedtill försökte den centrala exekutivkommittén få grepp om garnisonen ovanifrån. Genom en överenskommelse med staben, utsåg de kapten Malevskij, socialistrevolutionär, huvudkommissarie för hela distriktet, och tillkännagav sin villighet att erkänna sovjetens kommissarier på villkor att de underkastade sig huvudkommissarien. Detta försök att gränsla bolsjevikgarnisonen med hjälp av en kapten som var okänd för alla var uppenbart hopplöst. Efter att ha avvisat det, avbröt sovjeten förhandlingarna.

Det uppror som avslöjats av Potresov hade inte inträffat. Fienden pekade nu självsäkert ut ett annat datum: den 20 oktober. Den dagen skulle, som vi vet, sovjetkongressen ursprungligen ha öppnats, och upproret följde denna kongress som dess egen skugga. Visserligen hade kongressen redan uppskjutit sitt öppnande fem dagar. Strunt i det: objektet hade flyttat på sig, men skuggan fanns kvar. Även denna gång vidtogs alla nödvändiga åtgärder av regeringen för att hindra en ”väpnad demonstration”. Förstärkta vaktposter placerades i förstäderna, kosack­patruller red genom arbetardistrikten natten lång, kavallerireserver doldes på olika punkter i staden, milisen gjordes beredd till handling och hälften av dess medlemmar gjorde kontinuer­lig tjänst i kommissariaten. Pansarbilar, lätt artilleri och maskingevär sattes upp nära Vinter­palatset. Tillfartsvägarna till palatset vaktades av patruller.

Ännu en gång ägde inte det uppror som ingen förberedde, och ingen hade uppmanat till, rum. Dagen förgick fredligare än många andra; arbetet i verkstäder och fabriker upphörde aldrig. Izvestija, som redigerades av Dan, jublade över denna seger över bolsjevikerna: ”Deras äventyrligheter med väpnade demonstrationer i Petrograd är nu nära på slut.” Bolsjevikerna har krossats av blotta indignationen från den förenade demokratin: ”De kapitulerar redan.” Man kan bokstavligen tro att fienden hade tappat huvudet och med avsikt försökte, med oläglig fruktan och ännu mindre lägliga trumpetanden om seger, vilseleda den ”allmänna opinionen” och dölja bolsjevikernas verkliga planer.

Beslutet att skapa en militärrevolutionär kommitté, som först framförts den 9 oktober, röstades igenom vid ett plenarsammanträde med sovjeten endast en vecka senare. Sovjeten är inte ett parti, dess maskineri är tungrott. Fyra dagar till krävdes för att bilda kommittén. Dessa tio dagar förgick emellertid inte spårlöst: Erövrandet av garnisonen var i full gång, kon­ferensen med regementskommittéerna hade demonstrerat dess livsduglighet och beväpnandet av arbetarna framskred. Således fann den revolutionära militärkommittén, även om den började arbeta först den 20 oktober, fem dagar innan upproret, en tillräckligt välorganiserad makt i sina händer. Eftersom kommittén bojkottades av kompromissmakarna, innehöll dess stab enbart bolsjeviker och vänstersocialistrevolutionärer: det underlättade och förenklade uppgiften. Av socialistrevolutionärerna utförde bara Latsimir något arbete, och han sattes till och med i spetsen för byrån för att betona det faktum att kommittén var en sovjet- och inte en partiinstitution. I allt väsentligt förlitade sig kommittén, vars ordförande var Trotskij, och dess viktigaste medlemmar Podvojskij, Antonov-Ovsejenko, Lasjevitj, Sadovskij och Mechono­sjin, emellertid uteslutande på bolsjeviker. Kommittén samlades knappast en enda gång till plenarsammanträde med delegater närvarande från alla de institutioner som fanns upptagna i dess stadgar. Arbetet utfördes genom byrån under ledning av ordföranden, med Sverdlov inkallad i alla viktiga frågor. Detta var upprorets generalstab.

Kommitténs bulletin registrerar blygsamt dess första steg: Kommissarier tillsattes i garnisonens stridande enheter och i vissa institutioner och förråd ”för observation och ledning”. Detta innebar att sovjeten, efter att ha vunnit garnisonen politiskt, nu började få organisatorisk kontroll över den. Den dominerande rollen i urvalet av dessa kommissarier spelades av bolsjevikernas militärorganisation. Bland dess Petrogradmedlemmar, omkring ett tusental, fanns det ett inte så litet antal beslutsamma soldater och unga officerare som var revolutionen ytterst hängivna och som sedan julidagarna hade härdats i Kerenskijs fängelser. De kommissarier som rekryterades ur deras mitt fann i garnisonens trupper en väl bearbetad jord. Garnisonen betraktade dem som sina egna och underkastade sig deras order med fullständig beredvillighet.

Initiativet i övertagandet av institutioner kom i de flesta fall underifrån. Arbetarna och de kontorsanställda i den arsenal som gränsade till Peter Paulfästningen reste själva frågan om nödvändigheten att upprätta kontroll över utdelningen av vapen. En kommissarie som skickats dit lyckades stoppa ett ytterligare beväpnande av junkrarna, drog tillbaka 10 000 gevär på deras väg till Donregionen och mindre tilldelningar till ett antal misstänkta organisationer och personer. Denna kontroll utsträcktes snart till andra arsenaler och även till privata vapen­handlare. Det behövdes bara en vädjan till soldaternas, arbetarnas eller de kontorsanställdas kommitté vid den givna institutionen eller förrådet och administrationens motstånd bröts omedelbart. Vapen delades hädanefter bara ut på order av kommissarierna.

Typograferna riktade, genom sin fackförening, kommitténs uppmärksamhet på en ökning av flygblad och broschyrer från svarta hundradena. Det beslutades att typografernas fackförening i alla misstänkta fall skulle vända sig till den revolutionära militärkommittén för instruktioner. Denna kontroll genom typograferna var den mest effektiva av alla former av kontroll över kontrarevolutionens tryckta propaganda.

Sovjeten var inte tillfredsställd med sitt formella förnekande av ryktet om ett uppror och fastställde öppet söndagen den 22 oktober som dagen för en fredlig mönstring av sina styrkor – emellertid inte i form av gatuprocessioner, utan genom möten i fabrikerna, kasernerna och alla Petrograds större institutioner. Med det uppenbara målet att provocera fram blodiga störningar fastställde några mystiska tillbedjare samma dag för en kyrkoprocession genom huvudstadens gator. Deras uppmaning, utfärdad i någon okänd kosacks namn, inbjöd medborgarna att ta del i en religiös procession ”till minne av Moskvas räddning undan fienden 1812”. Denna historiska förevändning var inte alltför genuin, men bortsett från detta föreslog organisationerna den allsmäktige att nedbringa en välsignelse över de kosackvapen som ”står på vakt mot den ryska jordens fiender”, ett förslag som tydligt anknöt till året 1917.

Det fanns ingen anledning att befara någon allvarlig kontrarevolutionär manifestation. Prästerskapet hade ingen makt bland Petrogradmassorna; de kunde under kyrkofanor bara resa ynkliga rester av svarthundragängen mot sovjeten. Men med hjälp från de erfarna provokatörerna i underrättelsetjänsten och kosackofficerare var blodiga sammanstötningar inte uteslutna. Som en preventiv åtgärd företog sig den revolutionära militärkommittén att i första hand stärka sitt inflytande över kosackregementena; en striktare regim infördes också i den byggnad som innehades av den revolutionära staben. ”Det var inte längre lätt att komma in” i Smolnij, skriver John Reed. ”Pass utdelades och passystemet ändrades flera gånger om dagen eftersom det vimlade av spioner.” Vid ett möte med garnisonskonferensen den 21 oktober, som ägnades åt en diskussion om den ”sovjetdag” som skulle följa, föreslog talesmannen en rad åtgärder för förhindrandet av tänkbara gatusammandrabbningar. Det fjärde kosackregementet, som stod längst till vänster, tillkännagav genom sina delegater att det inte skulle delta i den religiösa processionen. Det fjortonde kosackregementet tillkännagav att det med all kraft skulle kämpa mot kontrarevolutionens försök, men att det samtidigt betraktade en väpnad demonstration för maktövertagandet som ”oläglig”. Av de tre kosack­regementena var bara ett frånvarande – Uralskij – det mest efterblivna regementet, som förts till Petrograd i juli för krossandet av bolsjevikerna.

På Trotskijs förslag antog konferensen tre korta resolutioner: (1) ”Garnisonen för Petrograd och dess omgivningar lovar den revolutionära militärkommittén fullt stöd vid alla dess steg…”. (2) Den 22 oktober skall bli en dag som ägnas åt en fredlig mönstring av styrkorna… Garnisonen vädjar till kosackerna: ”Vi inbjuder er till våra möten i morgon. Ni är välkomna, kosackbröder!” (3) ”Den allryska sovjetkongressen måste ta makten i sina händer och garan­tera folket fred, jord och bröd.” Garnisonen lovar högtidligt att ställa alla sina krafter till sovjetkongressens förfogande. ”Lita på oss, befullmäktigade representanter för soldaterna, arbetarna och bönderna. Vi står alla på våra poster beredda att segra eller dö.” Hundratals händer höjdes för denna resolution, som förseglade upprorets program. Femtiosju man avstod. Detta var de ”neutrala” – dvs. den vacklande fienden. Inte en hand höjdes mot resolutionen. Snaran kring februariregimens hals drogs åt med en pålitlig knut.

Under dagens lopp blev det känt att de mystiska initiativtagarna till den religiösa processionen hade givit upp sin demonstration ”på inrådan av distriktets överbefälhavare”. Denna viktiga moraliska framgång, ett utmärkt mått på garnisonskonferensens sociala tryck, tillät en själv­säker förutsägelse om att fienden följande dag, allmänt sett, inte skulle våga sticka ut sina huvuden på gatorna.

Den revolutionära militärkommittén utsåg tre kommissarier till distriktshögkvarteret – Sadovskij, Mechonosjin och Latsimir. Order från befälhavaren skulle vara giltiga enbart om de kontrasignerats av en av dessa tre. Efter en telefonpåringning från Smolnij skickade staben en bil för delegationen – dubbelmaktens vanor var fortfarande i funktion – men tvärtemot förväntningarna antydde inte denna extrema artighet från staben en beredvillighet att göra eftergifter.

Efter att ha lyssnat till Sadovskijs deklaration förklarade Polkovnikov att han inte erkände några kommissarier och inte hade behov av någon vägledning. På en antydan från delegationen att högkvarteret längs denna väg kunde möta motstånd från truppernas sida, svarade Polkovnikov torrt att garnisonen var i hans händer och att dess underkastelse var säkrad. ”Hans försäkran var ärlig”, skriver Mechonosjin i sina memoarer. ”Vi lade inte märke till någon tillgjordhet i det.” För tillbakaresan till Smolnij erhöll inte delegaterna någon officiell bil.

Ett särskilt sammanträde på konferensen, till vilket Trotskij och Sverdlov kallades, antog ett beslut: Att betrakta brytningen med högkvarteret som ett faktum, och göra det till utgångspunkten för en vidare offensiv. Den första förutsättningen för framgång: Distrikten måste hållas i förbindelse med kampens alla stadier och episoder. Fienden får inte tillåtas att överraska massorna. Genom distriktssovjeterna och partikommittéerna skickades information till alla delar av staden. Regementena informerades omedelbart om vad som hade hänt. Instruktionerna bekräftades: Utför bara de order som är kontrasignerade av kommissarierna. Det föreslogs att man bara skulle skicka ut de pålitligaste soldaterna på patrulltjänst.

Men högkvarteret beslutade sig också för att vidta åtgärder. Polkovnikov sammankallade, uppenbarligen sporrad av sina kompromissallierade, klockan ett på eftermiddagen sin egen garnisonskonferens, med representanter för den centrala exekutivkommittén närvarande. Den revolutionära militärkommittén, som förutsåg detta drag från fienden, sammankallade en brådskande konferens med regementskommittéerna klockan elva, och här beslutades att formulera brytningen med högkvarteret. Den appell till trupperna i Petrograd och omgiv­ningarna som drogs upp på detta möte talar krigsförklaringens språk. ”Efter att ha brutit med huvudstadens organiserade garnison, är högkvarteret ett direkt verktyg för de kontra­revolutionära krafterna.” Den revolutionära militärkommittén avsvär sig allt ansvar för högkvarterets aktiviteter och tar själv, i spetsen för garnisonen, på sig ”försvaret av den revolutionära ordningen gentemot kontrarevolutionära försök”.

Detta var ett avgörande steg på vägen mot upproret. Eller var det kanske bara nästa konflikt i den dubbelmaktsmekanism som är så full av konflikter? Högkvarteret försökte åtminstone, för att trösta sig själv, tolka det så – efter att ha konfererat med representanterna för de enheter som inte i god tid hade erhållit den revolutionära militärkommitténs maning. En delegation som skickats från Smolnij, under ledning av bolsjevikfänriken Dasjkevitj, redogjorde kortfattat inför högkvarteret för garnisonskonferensens resolutioner. De få närvarande representanterna för trupperna återbekräftade sin lojalitet med sovjeten, men de vägrade att fatta ett beslut och skingrades. ”Efter ett utdraget meningsbyte” – pressen citerade hög­kvarterets ord på detta sätt – ”fattades inget definitivt beslut; det ansågs nödvändigt att invänta en lösning på konflikten mellan den centrala exekutivkommittén och Petrogradsovjeten.” Högkvarteret föreställde sig sitt eget fall som ett gräl mellan två sovjetinstitutioner om vilken som skulle kontrollera dess verksamhet. Denna politik med frivillig blindhet hade den fördelen att den befriade dem från nödvändigheten att förklara krig mot Smolnij, för vilket de härskande saknade tillräckliga styrkor. Således inneslöts den revolutionära konflikten, som redan var på väg att bryta ut, ännu en gång, med regeringsorganens hjälp, inom dubbel­maktens legala ramar. I högkvarteret var man rädd för att se verkligheten i ögonen, men man medverkade desto mer lojalt i att kamouflera upproret. Men var inte detta lättsinniga uppträdande från de styrande bara ett kamouflage för deras egna verkliga syften? Hade inte högkvarteret för avsikt att, under skydd av denna byråkratiska naivitet utdela ett oväntat slag mot den revolutionära militärkommittén? Ett sådant försök från den provisoriska regeringens förvirrade och demoraliserade organ ansågs högst osannolikt i Smolnij. Den revolutionära militärkommittén vidtog emellertid de enklaste försiktighetsåtgärder: I de intilliggande kasernerna hölls kompanier under vapen natt och dag, beredda att vid första signalen komma till Smolnijs hjälp.

Trots inställandet av den religiösa processionen förutspådde den borgerliga pressen på söndagen blodsutgjutelser. Kompromisstidningarna tillkännagav i sina morgonupplagor: ”Idag väntar sig myndigheterna, med större sannolikhet än den 20, en väpnad demonstration.” Således hade denna olydiga pojke för tredje gången under en vecka – den 17, den 20 och den 22 – bedragit folket med ett falskt skrik om att ”vargen kommer!” Den fjärde gången, om vi ska tro den gamla fabeln, kommer pojken att falla i vargens käftar. Bolsjevikpressen talade, när den manade massorna att besöka mötena, om en fredlig uppskattning av revolutionära styrkor på tröskeln till sovjetkongressen. Detta sammanföll helt med den revolutionära militärkommitténs plan: att genomföra en gigantisk mönstring utan sammandrabbningar, utan att använda vapen och till och med utan att visa dem. De ville visa massorna deras eget antal, deras egen styrka och beslutsamhet. De ville med enhetlighet och antal tvinga fienden att gömma sig, hålla sig ur sikte och stanna inomhus. Genom att avslöja bourgeoisiens kraftlöshet bredvid sina egna massor ville de ur massornas medvetande sudda ut de sista hindrande hågkomsterna av julidagarna – för att se till att massorna, efter att ha skådat sig själva, skulle säga: Inget och ingen kan längre motsätta sig oss.

”Den skrämda befolkningen”, skrev Miljukov fem år senare, ”stannade hemma eller stod vid sidan av.” Det var bourgeoisien som stannade hemma och de hade verkligen skrämts av sin egen press. Hela den övriga befolkningen myllrade ut till möten från tidigt på morgonen till natten – unga och gamla, män och kvinnor, pojkar och flickor och mödrar med barn i sina armar. Inga möten av detta slag hade skådats tidigare under revolutionen. Hela Petrograd, med undantag för dess övre skikt, var ett enda massivt möte. I dessa ständigt fullsatta auditorier förnyades åhörarna helt och hållet under loppet av några få timmar. Nya och ständigt nya vågor av arbetare, soldater och matroser vällde fram mot byggnaderna och fyllde dem till bristningsgränsen. Stadens småbourgeoisie började också röra på sig, uppväckt av dessa vågor och de varningar som antogs skulle skrämma dem. Tiotusentals översvämmade den ofantliga byggnad som är känd som Folkets hus. De fyllde alla teatrarna, teatrarnas auditorier, rökrum, byfféer och foajéer – fyllde dem med en massiv och upphetsad och på samma gång disciplinerad massa. Från järnkolonner och övervåningsfönster hängde mänskliga huvuden, ben och armar i girlander och klasar. Det fanns den där elektriska spänningen i luften som förebådar ett kommande utbrott. Ned med Kerenskij! Ned med kriget! Makten åt sovjeterna! Ingen av kompromissmakarna vågade längre uppträda inför dessa glödheta folksamlingar med argument eller varningar. Bolsjevikerna hade ordet. Alla partiets talarkrafter, inklusive delegater till kongressen, som började anlända från provinserna, sattes in. Tillfälligtvis talade vänstersocialistrevolutionärer – på några platser anarkister – men de försökte båda så lite som möjligt att skilja sig från bolsjevikerna.

Folket i slummen, från vindar och källare, stod stilla i timmar i luggslitna rockar eller gråa uniformer, fortfarande med mössor eller stora sjalar på sina huvuden, med skorna genomdränkta av gatans smuts och en hösthosta som gripit dem i strupen. De stod där skuldra vid skuldra och trängdes samman ännu mer för att göra plats åt fler, göra plats för alla, lyssnande oförtröttligt, hungrigt, lidelsefullt, krävande och rädda för att missa ett ord av det som är nödvändigt att förstå, assimilera och utföra. Det hade förefallit som om allt hade sagts under de gångna månaderna, veckorna – åtminstone under de allra sista dagarna. Men nej! Åtminstone idag har dessa ord en annan klang. Massorna upplever dem på ett nytt sätt, inte som ett evangelium utan som en förpliktelse att handla. Erfarenheterna av revolutionen, kriget och en hel livstids tunga kamp reste sig ur minnets djup hos var och en av dessa män och kvinnor som drivits till fattigdom, och uttryckte sig i enkla och tvingande tankar: Längs den här vägen kan vi inte komma längre, vi måste bryta en väg in i framtiden.

Var och en som deltog i de händelser som här beskrivits har senare blickat tillbaka på denna enkla och underbara dag, som så klart lyser mot revolutionens bakgrund – livfull även därförutan. Bilden av denna inspirerade mänskliga flod – inspirerad och ändå behärskad i sin oövervinneliga makt – graverades för alltid in i minnet på dem som såg den. ”Petrograd­sovjetens dag”, skriver vänstersocialistrevolutionären Mstislavskij, ”firades på otaliga möten med enorm entusiasm.” Bolsjeviken Testkovskij, som talade på två fabriker i Vasilij-Ostrovdistriktet, säger: ”Vi talade rakt på sak till massorna om vårt kommande makt­övertagande, och hörde ingenting annat än uppmuntrande ord.” ”Kring mig”, säger Suchanov, när han beskriver ett möte i Folkets hus, ”fanns en stämning som var nära extas … Trotskij hade formulerat någon kortfattad allmän resolution … De som är för… Tusen och åter tusen höjde som en man sina händer. Jag betraktade de höjda händerna och brinnande ögonen hos män, kvinnor, pojkar, arbetare, soldater, bönder och även typiskt småborgerliga karaktärer… Trotskij fortsatte att tala. Massan fortsatte att hålla sina händer i luften. Trotskij mejslade ut vartenda ord: Låt denna er röst bli er ed… Massan höll sina händer högt. De instämde. De ingick eden.” Bolsjeviken Popov berättar om en hänförd ed som svurits av massorna: ”Att skynda sig ut vid första ord från sovjeten.” Mstislavskij berättar om en elektrifierad folk­samling som ingick en lojalitetsed till sovjeten. Samma scen kunde observeras i mindre skala i alla delar av staden, från centrum till förstäderna. Hundratusentals människor höjde, vid en och samma tidpunkt, sina händer och gav ett löfte att föra kampen till slutet. Sovjetens, soldatsektionens, garnisonskonferensens och fabriks- och verkstads­kommittéernas dagliga möten hade ingivit en stor grupp ledare en inre solidaritet, separata massmöten hade förenat fabrikerna och regementena, men denna dag, den 22 oktober, sammansvetsades de verkliga folkmassorna till en enda gigantisk kittel och under hög temperatur. Massorna såg sig själva och sina ledare; ledarna såg och lyssnade till massorna. Båda sidor var nöjda med varandra. Ledarna var övertygade: Vi kan inte dröja längre! Massorna sade till sig själva: Den här gången kommer det att genomföras!

Framgången för denna söndagens styrkemönstring av bolsjevikerna slog sönder Polkovnikovs och hans överbefäls självförtroende. Efter en överenskommelse med regeringen och den centrala exekutivkommittén gjorde högkvarteret ett försök att komma överens med Smolnij. Varför inte när allt kommer omkring återupprätta de vänskapliga kontakt- och kompromiss­förbindelserna? Den revolutionära militärkommittén vägrade inte att skicka emissarier för ett meningsutbyte: ett bättre tillfälle för rekognoscering kunde knappast önskas. ”Förhandlingar­na var korta”, minns Sadovskij. ”Högkvarterets representanter gick i förväg med på alla villkor som framställdes av sovjeten… i utbyte skulle den revolutionära militärkommitténs order från den 22 oktober annulleras.” Detta refererade till det dokument som förklarade högkvarteret vara ett verktyg för kontrarevolutionära krafter. Samma emissarier, som Polkovnikov så ohövligt hade skickat hem för två dagar sedan, krävde nu och erhöll för sin rapport till Smolnij utkastet till en överenskommelse som undertecknats av högkvarteret. På söndagen skulle dessa villkor för en halvt ärofull kapitulation ha accepterats. Idag, på måndagen, var det redan för sent. Högkvarteret väntade på ett svar som aldrig kom.

Den revolutionära militärkommittén vände sig med ett upprop till Petrograds befolkning och förklarade utnämningen av kommissarier i militärenheterna och de viktigaste punkterna i huvudstaden och dess omgivningar. ”Kommissarierna är som representanter för sovjeten oantastliga. Motstånd mot kommissarierna är motstånd mot arbetar- och soldatdeputerades sovjet.” Medborgarna uppmanades att i fall av anstiftan till oro vädja till närmaste kommissarie att kalla ut väpnade styrkor. Detta var regerandets språk. Men fortfarande gav inte kommittén signalen till öppet uppror. Suchanov frågar: ”Uppträder Smolnij idiotiskt, eller leker det med Vinterpalatset som en katt med musen och försöker framprovocera ett angrepp?” Varken det ena eller det andra. Kommittén tränger ut regeringen med massornas tryck, med garnisonens tyngd. Den tar allt vad den kan utan strid. Den flyttar fram sina ställningar utan att öppna eld och integrerar och förstärker armén längs vägen. Den mäter sitt eget tryck mot fiendens motståndsförmåga, utan att för en enda sekund ta ögonen från honom. Varje nytt steg framåt förändrar styrkeförhållandena till Smolnijs fördel. Arbetarna och garnisonen mognar för upproret. Vem som kommer att bli först med att kalla till vapen kommer att bli känt under denna offensiv, detta utträngande. Det är nu bara en fråga om timmar. Om regeringen i sista stund finner modet, eller förtvivlan, att ge signal till striden, kommer ansvaret för detta att ligga på Vinterpalatset. Men initiativet kommer likväl att ha tagits av Smolnij. Dess förklaring från den 23 oktober hade inneburit maktens störtande innan regeringen själv störtades. Den revolutionära militärkommittén bakband fienderegimens armar och ben, innan den slog honom i huvudet. Det var möjligt att tillämpa denna taktik med ”fredligt inträngande”, att legalt bryta fiendens ben och hypnotiskt förlama återstoden av hans vilja, enbart på grund av en otvetydig överlägsenhet i styrka från kommitténs sida och därför att denna ökade för varje timme.

Kommittén hade dag för dag studerat med garnisonens karta uppslagen framför sig. Den visste temperaturen i varje regemente och följde varje skiftning i kasernernas åsikter och sympatier. En överraskning från detta håll var omöjlig. Det återstod emellertid några mörka skuggor på kartan. Ett försök måste göras att utrota, eller åtminstone minska, dem. Det hade stått klart den 19 oktober att majoriteten av kommittéerna i Peterpaulfästningen var ogynn­samt eller åtminstone tveksamt inställda. Nu när hela garnisonen är för kommittén och fästningen är fångad i en ring, åtminstone politiskt, är det tid att vidta avgörande åtgärder för dess erövring. Korpral Blagonravov, den kommissarie som utsetts för fästningen, hade stött på motstånd. Fästningens regeringskommendant hade vägrat att erkänna denna bolsjevikiska övervakning; det fanns även rykten om att han skröt med att han skulle arrestera den unge övervakaren. Det var nödvändigt att göra något och göra det snabbt. Antonov erbjöd sig att ta in en pålitlig bataljon ur Pavlovskijregementet i fästningen och avväpna de fientliga en­heterna. Men det var en alltför drastisk åtgärd som skulle kunna användas av officerarna för att ställa till blodsutgjutelse och bryta garnisonens enhet. Var det verkligen nödvändigt att ta till sådana extrema åtgärder? Antonov säger i sina memoarer: ”Trotskij kallades in för att bedöma denna fråga… Trotskij spelade då den avgörande rollen. Det råd han gav oss var en produkt av hans revolutionära intuition: att vi erövrar fästningen inifrån. ‘Det kan inte vara så att trupperna där inte är sympatiskt inställda’, sade han. Han hade rätt. Trotskij och Lasjevitj begav sig till ett möte i fästningen.” Resultatet av detta företag, som föreföll riskabelt, inväntades med största upphetsning i Smolnij. Trotskij skrev senare: ”Den 23 begav jag mig till fästningen omkring klockan två på eftermiddagen. Ett möte pågick på gården. Höger­flygelns talare var i högsta grad försiktiga och undvikande… Soldaterna lyssnade på oss och de kom till oss.” På tredje våningen i Smolnij drog man ett djupt andetag när telefonen förmedlade denna glädjande nyhet: Peterpauls garnison har högtidligt lovat att hädanefter bara ta order från den revolutionära militärkommittén.

Denna förändring i fästningstruppernas stämning var naturligtvis inte resultatet av ett eller annat tal. Det hade tidigare förberetts väl. Soldaterna visade sig stå långt till vänster om sina kommittéer. Det var bara den gamla disciplinens spräckta skal som höll ut lite längre bakom fästningsmurarna än i stadskasernerna. En knackning var tillräckligt för att bryta sönder det.

Blagonravov kunde nu med självförtroende installera sig själv i fästningen, organisera sitt lilla högkvarter och sätta upp förbindelser med det intilliggande distriktets bolsjeviksovjet och de närmaste kasernernas kommittéer. Under tiden anlände delegationer från fabrikerna och militärenheter för att se vad de kunde göra beträffande anskaffning av vapen. En obeskrivlig livlighet övervägde nu i fästningen. ”Telefonen ringde oupphörligt och förmedlade nyheter om våra nya framgångar vid samlingar och massmöten.” Tillfälligtvis tillkännagav en obekant röst ankomsten av bestraffningsavdelningar från fronten till någon järnvägsstation. Omedel­bara undersökningar avslöjade att detta var ett påhitt som satts i cirkulation av fienden.

Denna dag utmärkte sig sovjetens eftermiddagssammanträde genom det ovanliga antal som var närvarande och den exalterade stämningen. Ockupationen av Peterpaulfästningen och erövringen av Kronverkskijarsenalen, som innehöll 100 000 gevär – detta var ingen liten garanti för framgång. Den revolutionära militärkommitténs talesman var Antonov. Han målade upp en bild av regeringsorganens utträngande steg för steg av den revolutionära militärkommitténs ombud. Dessa ombud, sade han, bemöts överallt som naturliga auktoriteter; de åtlyds inte av rädsla utan av princip. ”Från alla sidor kommer krav på utnämning av kommissarier.” De efterblivna enheterna skyndar sig att hinna ikapp de framskridna. Preobrazjenskijregementet, som i juli hade varit det första att falla för förtalet om tyskt guld, hade nu genom sin kommissarie Tjudnovskij utfärdat en våldsam protest mot ryktet att Preobrazjentsimännen är för regeringen. Blotta idén betraktas som en elak skymf!… Visserligen utförs fortfarande den sedvanliga patrulleringstjänsten, berättar Antonov, men detta görs med kommitténs medgivande. Order från högkvarteret om leveranser av vapen och bilar utförs inte. Högkvarteret hade således rikliga tillfällen att ta reda på vem som är huvudstadens herre.

På frågan: ”Känner kommittén till flyttningen av regeringstrupper från fronten och de omgivande distrikten, och vilka åtgärder har vidtagits gentemot detta?”, svarade talesmannen: ”Kavallerienheter skickades från den rumänska fronten, men de har stoppats vid Pskov; den 17 infanteridivisionen, som på vägen fick reda på var och varför de hade skickats, vägrade att röra sig; vid Venden motsatte sig två regementen framgångsrikt försöket att skicka dem gentemot Petrograd; vi har ännu inga nyheter om de kosacker och junkrar som påstås ha skickats från Kiev, eller de chocktrupper som kallats från Tsarskoje Selo. De vågar inte och de kommer inte att våga röra den revolutionära militärkommittén.” Dessa ord lät riktigt bra i Smolnijs vita sal. När Antonov läste sin rapport, fick man intrycket att upprorets högkvarter arbetade med vidöppna dörrar. Smolnij hade faktiskt nästan inget att dölja. Revolutionens politiska uppställning var så fördelaktig att uppriktighet i sig själv blev ett slags kamouflage: Det är väl inte så här man gör uppror? Detta ord, ”uppror”, uttalades emellertid inte av någon av ledarna. Det var inte helt och hållet en formell försiktighetsåtgärd, eftersom termen inte passade den verkliga situationen. Det överlämnades, skulle man kunna säga, åt Kerenskijs regering att göra uppror. I redogörelsen i Izvestija sägs det verkligen att Trotskij vid samman­trädet den 23 oktober först tillkännagav att den revolutionära militärkommitténs mål var ett maktövertagande. Det är obestridligt sant att den ursprungliga inställningen, när kommitténs uppgift hade förklarats vara ett prövande av Tjeremisovs strategiska argument, för länge sedan hade övergivits. Förflyttningen av regementena var sannerligen allt annat än glömd. Men den 23 oktober talades det ännu inte om uppror, utan om ”försvaret” av den kommande sovjetkongressen – om nödvändigt med väpnade styrkor. Det var fortfarande i den andan som resolutionen om Antonovs rapport antogs.

Hur bedömdes dessa händelser i de övre regeringskretsarna? När Kerenskij, natten till den 22 oktober, till chefen för stabshögkvarteret Duchonin meddelade nyheten om den revolutionära militärkommitténs försök att dra bort regementena från befälet, tillade han: ”Jag tror att vi lätt kan klara av detta.” Hans egen avfärd till högkvarteret fördröjdes, sade han, inte alls av något slags rädsla för uppror: ”Den saken skulle kunna regleras utan mig, eftersom allt är organiserat.” Till sina oroliga ministrar förklarade Kerenskij lugnande att han personligen, till skillnad från dem, var mycket glad över den kommande attacken eftersom det skulle ge honom tillfälle att ”en gång för alla göra upp med bolsjevikerna”. ”Jag skulle vara beredd att offra en bön”, säger regeringens överhuvud till kadeten Nabokov, en ofta sedd gäst i Vinterpalatset, ”om att en sådan attack skall inträffa.” ”Men är ni säker på att ni kommer att kunna klara av dem?” ”Jag har mer krafter än vad jag behöver. De kommer att krossas för gott.”

I sitt senare förlöjligande av Kerenskijs optimistiska lättsinnighet, har kadeterna uppenbar­ligen varit något glömska. I verkligheten såg Kerenskij på dessa händelser genom deras egna ögon. Den 21 oktober skrev Miljukovs tidning, att om bolsjevikerna, sönderfrätta som de är av en djupgående inre kris, vågar komma fram, kommer de omedelbart och utan svårigheter att slås ned. En annan kadettidning tillade: ”En storm kommer, men den kommer kanske att rensa luften.” Dan vittnar om att kadeterna, och de som grupperats kring dem, i förparla­mentets korridorer talade högt om sin önskan att bolsjevikerna skulle komma fram så fort som möjligt: ”I en öppen strid kommer de att besegras till sista man.” Prominenta kadeter sade till John Reed: Efter att ha besegrats i ett uppror, kommer inte bolsjevikerna att våga lyfta sina huvuden i den konstituerande församlingen.

Under den 22 och 23 oktober höll Kerenskij rådplägning, än med den centrala exekutiv­kommitténs ledare, än med högkvarteret. Skulle det inte vara tillrådligt att arrestera den revolutionära militärkommittén? Kompromissmakarna förordade det inte: de skulle själva försöka reglera frågan om kommissarier. Polkovnikov ansåg också att det knappast skulle vara värt att skynda på med arresteringarna: De militära styrkorna är ”mer än tillräckliga” om behov uppstår. Kerenskij lyssnade på Polkovnikov, men ännu mer på sina vänner kompro­missmakarna. Han räknade självsäkert med att i fall av fara skulle den centrala exekutiv­kommittén, trots alla missförstånd inom familjen, i tid komma till hans hjälp. Det var så i juli och i augusti. Varför skulle det inte fortsätta att vara så?

Men nu är det inte längre juli och inte längre augusti. Det är oktober. Kalla och råa Östersjö­vindar blåser i riktning från Kronstadt över torgen och längs kajerna i Petrograd. Junkrar i långa rockar som räcker ända ned till hälarna patrullerar gatorna och dränker sin oro i triumfsånger. Den beridna polisen rider fram och tillbaka, kråmar sig, med sina revolvrar i splitternya hölster. Nej. Makten ser fortfarande nog så imponerande ut! Eller är detta kanske en optisk illusion? I ett hörn av Nevskij köper John Reed, en amerikan med naiva och intelligenta ögon, en broschyr av Lenin med titeln Kommer bolsjevikerna att kunna behålla statsmakten? och betalar för den med ett av dessa frimärken som nu cirkulerar i stället för pengar.

Kapitel V: Lenin manar till uppror

Vid sidan av fabrikerna, kasernerna, byarna, fronten och sovjeterna hade revolutionen ytterligare ett laboratorium: Lenins hjärna. Eftersom Lenin hade drivits under jorden, var han tvungen att under hundraelva dagar – från den 6 juli till den 25 oktober – inskränka sina möten med medlemmarna i centralkommittén. Utan något direkt samröre med massorna, och berövad kontakter med varje organisation, koncentrerade han sina tankar desto mer beslutsamt på revolutionens grundläggande problem och reducerade dem – vilket var hans vana och nödvändigt för hans karaktär – till marxismens nyckelproblem.

Huvudargumentet från demokraterna, även de som stod längst till vänster, mot att gripa makten, var att de arbetande var oförmögna att behärska statsmaskineriet. Även opportu­nistiska element inom bolsjevikpartiet hyste samma farhågor. ”Statsmaskineriet!” Varje småborgare uppfostras till att avguda denna mystiska princip, som upphöjts över människor och klasser, och den bildade filistern har ända in i benmärgen samma respektfulla fruktan som hans fader, farbror, affärsinnehavaren, den välbeställde bonden hade inför dessa allsmäktiga institutioner där frågor om krig och fred avgörs, kommersiella patent utfärdas, varifrån skatternas piska utgår, där de bestraffar och ibland även benådar, legitimerar äktenskap och födslar och där döden själv respektfullt måste stå i kö för att invänta erkännande. Stats­maskineriet! Småborgaren tar i fantasin inte bara av sig hatten utan också skorna och kommer gående på tå i strumplästen in i avgudens tempel – det spelar ingen roll vad han heter, Kerenskij, Laval, MacDonald eller Hilferding – det är på detta sätt han anländer när personlig tur eller omständigheterna gör honom till minister. En sådan barmhärtig nedlåtenhet kan han bara besvara med en ödmjuk underkastelse inför ”statsmaskineriet”. Den ryska radikala intelligentsian, som aldrig hade vågat krypa upp på maktens säte ens under revolutionen, förutom bakom ryggen på godsägare med titlar och stora affärsmän, sneglade med fruktan och indignation på bolsjevikerna. Dessa gatuagitatorer, dessa demagoger, tror att de kan behärska statsmaskineriet!

Efter det att sovjeten, konfronterad med den officiella demokratins ryggradslösa kraftlöshet, hade räddat revolutionen i kampen mot Kornilov, skrev Lenin: ”Låt de klentrogna lära av detta exempel. Skam över dem som säger, ‘Vi har inget maskineri att ersätta det gamla med, som obevekligt lutar åt bourgeoisiens försvar.’ För vi har ett maskineri och det är sovjeterna. Frukta inte massornas initiativ och självständighet. Förlita er på massornas revolutionära organisationer och ni kommer att se samma makt inom alla statslivets områden, arbetarnas och böndernas majestät och obetvingliga vilja, vilken de har visat i sin solidaritet och entusiasm gentemot kornilovismen.”

Under de första månaderna av sitt underjordiska liv skrev Lenin boken Staten och revolutionen, till vilken han hade samlat huvudmaterialet utomlands under kriget. Med samma noggranna omsorg som han ägnade åt att tänka ut de praktiska problemen för dagen, undersöker han här statens teoretiska problem. Han kan inte göra annorlunda: för honom är teorin i verkligheten en vägledning till handling. I detta arbete har inte Lenin för en enda minut föreslagit att införa något nytt i den politiska teorin. Tvärtom ger han sitt arbete en utomordentligt blygsam utformning och understryker sin ställning som lärjunge. Hans uppgift, säger han, är att återuppliva marxismens verkliga ”lära om staten”.

Med sitt skrupulöst noggranna urval av citat och sina detaljerade polemiska tolkningar kan boken tyckas pedantisk – för verkliga pedanter som är oförmögna att under textens analys känna hjärnans och viljans mäktiga pulserande. Enbart genom ett återställande av klassteorin om staten på en ny och högre historisk grund ger Lenin ny konkretion och därmed ny betydelse åt Marx idéer. Detta arbete om staten erhåller sin omätliga betydelse framför allt ur det faktum att det utgjorde den vetenskapliga inledningen till historiens största revolution. Denne ”kommentator” till Marx förberedde sitt parti för det revolutionära erövrandet av en sjättedel av jordens beboeliga yta.

Om staten helt enkelt kunde anpassa sig till kraven från en ny historisk regim skulle revolutioner aldrig uppstå. Bourgeoisien själv har emellertid ännu aldrig kommit till makten annat än genom revolution. Nu är det arbetarnas tur. Även i den här frågan återupprättade Lenin marxismens betydelse som den proletära revolutionens teoretiska vapen. Ni säger att arbetarna inte kan behärska statsmaskineriet? Det är dock inte fråga om – undervisar Lenin – att ta det gamla maskineriet i besittning och använda det för nya mål: det är en reaktionär utopi. Urvalet av människor i det gamla maskineriet, deras utbildning och ömsesidiga förbindelser, står alla i konflikt med proletariatets historiska uppgifter. Vår uppgift efter att ha erövrat makten är inte att omskola det gamla maskineriet, utan att slå sönder det i småbitar. Vad skall det då ersättas med? Med sovjeterna. Från att vara de revolutionära massornas ledare, verktyg för undervisning, kommer sovjeterna att bli organ för den nya statsordningen.

I revolutionens strömvirvlar kommer detta arbete att finna få läsare; det kommer också att publiceras först efter erövrandet av makten. Lenin arbetar sig igenom statens problem först och främst för sitt eget inre självförtroendes och framtidens skull. Ett av hans ständiga bekymmer var bevarandet av idéernas succession. I juli skriver han till Kamenev: ”Entre nous. Om de knuffar av mig, ber jag dig att publicera min lilla anteckningsbok Marxismen om staten (strandsatt i Stockholm). Bunden i ett blått omslag. Alla citaten är samlade från Marx och Engels, likaså från Kautsky gentemot Pannekoek. Det finns en hel rad med noter och kommentarer. Formulera det. Jag tror att du kan publicera den efter en veckas arbete. Jag anser att det är betydelsefullt, för det är inte bara Plechanov och Kautsky som har kommit på villovägar. Mina villkor: allt detta skall vara fullständigt entre nous.” Den revolutionäre ledaren, som är förföljd som agent för en fientlig stat, och som spekulerar om möjligheten av mordförsök från fienden, bekymrar sig över publiceringen av en ”blå” anteckningsbok med citat från Marx och Engels. Det skulle bli hans hemliga sista vilja och testamente. Frasen ”knuffar av mig”[8] skulle tjänstgöra som ett motgift mot det patos som han hatade, eftersom uppdraget är patetiskt till sin kärna.

Men medan Lenin inväntade detta slag bakifrån, gjorde han sig själv redo att utdela ett slag framifrån. Medan han gjorde i ordning sin dyrbara anteckningsbok – äntligen anländ från Stockholm – samtidigt som han läste tidningarna och skrev instruktionsbrev, stod inte livet stilla. Timmen närmade sig när frågan om staten skulle avgöras i praktisk handling.

Medan han ännu var kvar i Schweiz, omedelbart efter monarkins störtande, skrev Lenin: ”Vi är inte blanquister, inte förespråkare för maktens erövrande genom en minoritet… ”. Samma tanke utvecklade han vid sin ankomst till Ryssland: ”Vi är nu i minoritet – massorna litar ännu inte på oss. Vi vet hur man väntar… De kommer att svänga över till vår sida och efter att ha förklarat styrkeförhållandena, kommer vi då att säga till dem: Vår dag har kommit.” Frågan om makterövrandet framställdes under dessa första månader som en fråga om att vinna majoritet i sovjeterna.

Efter juliräderna förklarade Lenin: ”Makten kan hädanefter bara erövras genom ett väpnat uppror; vi måste i denna operation uppenbart inte lita till sovjeterna, som demoraliserats av kompromissmakarna, utan till fabrikskommittéerna; sovjeterna som maktorgan måste skapas på nytt efter segern.” Bara två månader efter detta hade bolsjevikerna faktiskt vunnit över sovjeterna från kompromissmakarna. Karaktären av Lenins misstag i denna fråga är i hög grad karaktäristiskt för hans strategiska geni: För de djärvaste planer grundade han sina kalkyler på de minst fördelaktiga förutsättningarna. När han anlände till Ryssland genom Tyskland i april, räknade han således med att gå raka vägen till fängelset från stationen. Den 5 juli sade han således: ”De kommer antagligen att skjuta oss allihop.” Nu räknade han ut: Kompromissmakarna kommer inte att låta oss få majoritet i sovjeterna.

”Det finns ingen mer räddhågad man än jag, när jag utarbetar en militär plan”, skrev Napoleon till general Berthier. ”Jag överdriver alla faror och alla möjliga olyckor… När mitt beslut är fattat glöms allt bort förutom det som kan försäkra dess framgång.” Förutom det poserande som ingår i det olämpliga ordet räddhågad, gäller det väsentligaste i denna tanke helt och fullt för Lenin. När han skulle besluta om ett strategiskt problem, började han med att förse fienden med sin egen beslutsamhet och sitt eget förutseende. Lenins taktiska misstag var till största delen biprodukter av hans strategiska styrka. I det aktuella tillfället är det knappast möjligt att använda ordet misstag. När en diagnostiker kommer fram till definitionen av en sjukdom genom en metod med successiva uteslutningar, är hans hypotetiska antaganden, med början i de värsta tänkbara, inte misstag utan metoder för analys. Så snart bolsjevikerna hade fått kontroll över sovjeterna i de två huvudstäderna, sade Lenin: ”Vår stund har kommit.” I april och juli hade han slagit till bromsarna, i augusti förberedde han teoretiskt det nya steget, från mitten av september skyndade han på och manade framåt med all sin kraft. Faran låg nu inte i att handla för tidigt, utan i att släntra efter. ”I denna sak är det nu omöjligt att vara för tidig.”

I sina artiklar och brev riktade till centralkommittén analyserade Lenin situationen och betonade alltid främst av allt de internationella förhållandena. Det uppvaknande europeiska proletariatet som symptom och faktum är för honom, mot bakgrund av kriget, obestridliga bevis för att det direkta hotet mot den ryska revolutionen från den utländska imperialismens sida gradvis kommer att minska. Arresterandet av socialister i Italien, och ännu mer upproren i den tyska flottan, fick honom att tillkännage en övergripande förändring i hela världs­situationen: ”Vi befinner oss i förgården till den världsomfattande proletära revolutionen.”

Epigonhistorikerna har föredragit att tysta ned denna utgångspunkt för Lenins tankegång – både därför att Lenins kalkyl har tillbakavisats av händelserna och därför att den ryska revolutionen enligt de allra senaste teorierna under alla förhållanden bör vara sig själv nog. Lenins bedömning av den internationella situationen var faktiskt allt annat än illusorisk. De symptom som han iakttog i alla länder genom militärcensurens avskärmning förebådade verkligen annalkandet av en revolutionär storm. Inom ett år skakade den de centraleuropeiska imperiernas gamla byggnad i själva dess grundvalar. Men även i segrarländerna, England och Frankrike för att inte tala om Italien – berövade den länge de härskande klasserna deras handlingsfrihet. Den proletära revolutionen i Ryssland, isolerad och ännu inte befäst, kunde inte ha hållit ut ens under några månader mot ett starkt, konservativt och självsäkert kapitalistiskt Europa. Men detta Europa existerade inte längre. Revolutionen i väst placerade visserligen inte proletariatet vid makten – reformisterna lyckades rädda den borgerliga regimen – men ändå visade den sig mäktig nog för att försvara sovjetrepubliken under den första och mest farofyllda perioden i dess liv.

Lenins djupa internationalism kom inte bara till uttryck i det faktum att han i sin bedömning alltid gav främsta platsen åt den internationella situationen. Han betraktade primärt själva makterövrandet i Ryssland som impulsen till en europeisk revolution, något som, vilket han ofta upprepade, skulle komma att få ojämförligt större betydelse för mänsklighetens öde än revolutionen i det efterblivna Ryssland. Med vilken sarkasm han läxade upp de bolsjeviker som inte förstod sin internationella plikt. ”Låt oss anta en sympatiresolution för de tyska upprorsmännen”, hånar han, ”och avvisa upproret i Ryssland. Det skulle vara en verkligt rimlig internationalism!”

Under den demokratiska konferensens dagar skrev Lenin till centralkommittén: ”Efter att ha fått majoritet i sovjeterna i båda huvudstäderna kan och bör bolsjevikerna gripa statsmakten i sina händer… ”. Det faktum att en majoritet av bondedelegaterna till den överfulla demo­kratiska konferensen röstade mot en koalition med kadeterna, hade för honom en avgörande betydelse: För den musjik som inte vill ha en förening med bourgeoisien återstår inget annat än att stödja bolsjevikerna. ”Folket är trötta på mensjevikernas och socialistrevolutionärernas vacklan. Endast vår seger i huvudstäderna kommer att föra över bönderna till oss.” Partiets uppgift är: ”Att sätta väpnat uppror i Petersburg och Moskva, maktens erövrande, regeringens störtande… på dagordningen.” Innan dess hade ingen ställt upprorets uppgift så oförsonligt och naket.

Lenin följde mycket flitigt alla val och omröstningar i landet och samlade noggrant ihop de siffror som skulle kasta ljus över det aktuella styrkeförhållandet. Den halvanarkistiska likgiltigheten inför valstatistik fick inget annat än förakt från honom. Samtidigt identifierade aldrig Lenin parlamentarismens index med de verkliga styrkeförhållandena. Han införde alltid en korrigering till förmån för direkt handling. ”Styrkan hos ett revolutionärt proletariat”, förklarade han, ”är, ur aspekten av dess påverkan på massorna och att dra in dessa i kampen, oändligt större i en utomparlamentarisk än i en parlamentarisk strid. Detta är en mycket viktig iakttagelse när det kommer till frågan om inbördeskrig.”

Lenin var med sitt skarpa öga den förste att notera att den agrara rörelsen hade gått in i en avgörande fas, och han drog omedelbart alla slutsatser. Musjiken, liksom soldaten, vill inte vänta längre. ”Med ett sådant faktum som bondeupproret för ögonen”, skriver Lenin i slutet av september, ”skulle alla övriga politiska symptom, även om de stod i motsättning till den mognande, allmänt nationella krisen, inte ha den allra ringaste betydelse.” Den agrara frågan är revolutionens grundval. En seger för regeringen över bonderevolten skulle vara ”revolutionens slutgiltiga begravning”. Vi kan inte hoppas på fördelaktigare förhållanden. Handlingens timme är kommen. ”Krisen har mognat… Hela framtiden för den internationella arbetarrevolutionen för socialismen står på spel. Krisen har mognat… ”.

Lenin manar till uppror. I varje enkel, prosaisk och ibland kantig rad känner man lidelsens högsta spänning. ”Det är slut med revolutionen”, skriver han tidigt i oktober till parti­konferensen i Petrograd, ”om Kerenskijs regering inte störtas av proletärer och soldater i den närmaste framtiden… Vi måste mobilisera alla krafter för att pränta in i arbetarna och soldaterna den ovillkorliga nödvändigheten av en desperat, sista och bestämd kamp för att störta Kerenskijs regering.”

Lenin hade mer än en gång sagt att massorna står till vänster om partiet. Han visste att partiet stod till vänster om sitt eget övre skikt av ”gammelbolsjeviker”. Han var alltför välbekant med de inre grupperingarna och stämningarna i centralkommittén för att därifrån hoppas på något riskfyllt steg över huvud taget. Å andra sidan var han ytterst rädd för överdriven försiktighet, fabianism, att låta en av dessa historiska situationer, som det tar årtionden att förbereda, glida ur händerna. Lenin litade inte på centralkommittén – utan Lenin. Däri ligger nyckeln till hans brev från underjorden. Lenin hade inte heller så fel i sitt misstroende.

Lenin tvingades att i flertalet fall uttrycka sig efter det att beslut redan hade fattats i Petrograd och kritiserade oupphörligt centralkommitténs politik från vänster. Hans opposition ut­vecklades med frågan om upproret som bakgrund. Men det var inte begränsat till detta. Lenin trodde att centralkommittén ägnade för mycket uppmärksamhet åt den kompromissvilliga exekutivkommittén, den demokratiska konferensen och parlamentariska angelägenheter i allmänhet i de övre sovjetkretsarna. Han motsatte sig skarpt bolsjevikernas förslag om ett koalitionspresidium i Petrogradsovjeten. Han brännmärkte beslutet att delta i förparlamentet som ”skamligt”. Han var upprörd över listan med bolsjevikkandidater till den konstituerande församlingen, vilken publicerades i slutet av september. För många intellektuella och inte tillräckligt många arbetare. ”Att proppa konstituerande församlingen med talare och litteratörer innebär att färdas längs opportunismens och chauvinismens utslitna väg. Detta är ovärdigt den tredje internationalen.” Dessutom är det för många nya namn bland kandi­daterna, medlemmar av partiet som inte prövats i kampen! Här anser Lenin det nödvändigt att göra ett undantag: ”Det behöver inte påpekas att… ingen kommer att bråka om en sådan kandidatur som till exempel L. D. Trotskijs, därför att Trotskij för det första intog en internationalistisk ståndpunkt omedelbart efter sin ankomst; för det andra, kämpade han bland mezjrajontsij för sammanslagning; för det tredje, under de svåra julidagarna stod han på höjdpunkten av uppgiften och visade sig som en hängiven förkämpe för det revolutionära proletariatets parti. Det står klart att detta inte kan sägas om majoriteten av gårdagens partimedlemmar som har förts in på denna lista… ”.

Det kan tyckas som om aprildagarna hade återkommit – Lenin återigen i opposition till centralkommittén. Frågorna står annorlunda, men den allmänna andan i hans opposition är densamma: Centralkommittén är alltför passiv, alltför känslig för den sociala opinionen i de intellektuella kretsarna, alltför kompromissvillig i sin inställning till kompromissmakarna och framför allt alltför ointresserad, fatalistisk och angriper inte det väpnade upprorets problem på ett bolsjevikiskt sätt.

Det är tid att övergå från ord till handling: ”Vårt parti har nu på den demokratiska kon­ferensen praktiskt taget sin egen kongress, och den kongressen måste (vare sig den vill eller inte) besluta revolutionens öde.” Endast ett beslut är tänkbart: väpnat störtande. I detta första brev om uppror gör Lenin ytterligare ett undantag: ”Det är inte fråga om ‘dagen’ för upproret, inte heller ‘ögonblicket’ i snävare bemärkelse. Det kan bara avgöras av den allmänna rösten hos dem som står i kontakt med arbetarna och soldaterna, med massorna.” Men endast två eller tre dagar senare (brev var under dessa dagar vanligtvis inte daterade – av konspirativa skäl och inte av glömska) insisterar Lenin, uppenbart imponerad av den demokratiska konferensens sönderfall, på direkt handling och för omedelbart fram en praktisk plan.

”Vi bör på en gång stärka bolsjevikfraktionen på konferensen, inte sträva efter antal… Vi måste avfatta en kort deklaration av bolsjevikerna… skicka ut hela vår fraktion till fabrikerna och kasernerna… måste vi samtidigt, utan att förlora en minut, organisera en stab för upprorstrupperna, fördela styrkorna, placera pålitliga regementen på de viktigaste punkterna, omringa Alexandrateatern [den teater där den demokratiska konferensen sammanträdde], besätta Peterpaulfästningen, häkta generalstaben och regeringen samt mot officersaspiranterna skicka sådana trupper, som är beredda att offra livet hellre än att låta fienden tränga in i stadens centra; vi måste mobilisera de väpnade arbetarna, kalla dem till den sista förtvivlade striden; vi måste genast besätta telegrafen och telefonen, placera vår upprorsstab vid den centrala telefonstationen och sätta alla fabriker, alla regementen, alla punkter där väpnad kamp pågår osv. i telefonförbindelse med den.” Frågan om datum är inte längre avhängig den ”allmänna rösten hos dem som står i kontakt med massorna”. Lenin föreslog en omedelbar handling: Att lämna Alexandrinskijteatem med ett ultimatum och återvända dit i spetsen för de beväpnade massorna. Ett förödande slag ska utdelas inte bara mot regeringen, utan samtidigt också mot kompromissmakarnas högsta organ.

”Lenin som i privata brev krävde arrestering av den demokratiska konferensen” – sådan är Suchanovs anklagelse – ”föreslog, som vi vet, i pressen en ‘kompromiss’: Låt mensjevikerna och socialistrevolutionärerna överta hela makten och sedan invänta vad sovjetkongressen säger… Samma idé försvarades envist av Trotskij på och kring den demokratiska konferensen.” Suchanov ser dubbelspel där det inte fanns den minsta antydan till detta. Lenin föreslog kompromissmakarna en överenskommelse omedelbart efter segern över Kornilov – under de första dagarna i september. Kompromissmakarna avvisade det med en axelryckning. De var sysselsatta med att omvandla den demokratiska konferensen till ett kamouflage för en ny koalition med kadeterna gentemot bolsjevikerna. Därmed bortföll fullständigt möjligheten till en överenskommelse. Maktfrågan kunde hädanefter avgöras enbart i öppen kamp. Suchanov blandar ihop två stadier, varav ett föregick det andra med två veckor och politiskt bestämde detta.

Men även om upproret obevekligt följde av den nya koalitionen, tog ändå det tvära i Lenins frontförändring till och med ledarna i hans eget parti med överraskning. Att ena bolsjevikfraktionen vid konferensen på grundval av hans brev var, även om man ”strävade efter antal”, klart omöjligt. Stämningarna i fraktionen var sådana att den med sjuttio röster mot femtio avvisade förslaget att bojkotta förparlamentet – dvs. det första steget på vägen till upproret. I själva centralkommittén fann Lenins plan inget som helst stöd. Bucharin gav fyra år senare vid en kväll med minnesbilder, med karaktäristiska överdrifter och vitsigheter, en sann redogörelse för denna episod. ”Brevet [Lenins] skrevs med utomordentlig kraft och hotade oss med alla slags straff. Vi kippade alla efter andan. Ingen hade ännu ställt frågan så oförmedlat… Först blev alla förbryllade. Efteråt, efter att ha pratat igenom det, fattade vi ett beslut. Kanske var det det enda fallet i vårt partis historia när centralkommittén enhälligt beslutade att bränna ett brev från Lenin… Även om vi villkorslöst trodde att vi skulle lyckas gripa makten i Petersburg och Moskva, antog vi att vi ännu inte kunde hålla stånd i provinserna, att vi efter att ha gripit makten och upplöst den demokratiska konferensen inte kunde befästa oss själva i resten av Ryssland.”

Brännandet av flera kopior av detta farliga brev, utifrån konspirativa hänsyn, beslutades emellertid inte enhälligt, utan med sex röster mot fyra och med sex nedlagda. En kopia bevarades, till lycka för historien. Men det är sant, som Bucharin berättar, att alla central­kommitténs medlemmar, även om det var av olika anledningar, avvisade förslaget. Några motsatte sig upproret i allmänhet, andra trodde att ögonblicket för konferensen var det minst fördelaktiga av alla och andra vacklade helt enkelt och intog en avvaktande attityd.

Efter att ha stött på detta direkta motstånd ingick Lenin ett slags konspiration med Smilga, som också var i Finland och som höll en aktningsvärd mängd verklig makt i sina händer som ordförande i sovjeternas regionalkommitté. Smilga befann sig 1917 i partiets extrema vänsterflygel och hade redan i juli varit böjd att föra kampen till slutet. Vid vändpunkter i sin politik fann Lenin alltid någon att lita till. Den 27 september skrev Lenin ett omfångsrikt brev till Smilga: ”Vad håller vi på med? Bara antar resolutioner? Vi förlorar tid, vi fastställer ‘datum’ (20 oktober – sovjetkongressen – Är det inte löjligt att uppskjuta på det här sättet?). Bolsjevikerna utför inte ett systematiskt arbete för att förbereda sina väpnade styrkor för störtandet av Kerenskij… Vi måste agitera inom partiet för en seriös inställning till väpnat uppror… Vidare, vad beträffar din roll…: Att bilda en hemlig kommitté med de mest lojala militärmännen, tala igenom saken från alla håll med dem, samla (och själv bekräfta) den mest exakta information om sammansättningen och positionen för trupperna i och kring Petrograd, om transporterandet av trupper från Finland till Petrograd, om flottans rörelser, etc.” Lenin krävde ”en systematisk propaganda bland kosackerna som är förlagda här i Finland… Vi måste studera all information om kosackernas inställning och organisera ett utsändande av agitatoriska avdelningar från våra bästa matros- och soldatstyrkor i Finland.” Slutligen: ”För ett riktigt förberedande av medvetandet måste vi omedelbart börja cirkulera en paroll av det här slaget: Makten måste omedelbart övergå till Petrogradsovjeten, som kommer att överlämna den till sovjetkongressen. Varför ska vi uthärda tre veckor till med krig och kornilovistiska förberedelser från Kerenskij?”

I detta brev har vi en ny upprorsplan: En hemlig kommitté med de betydelsefulla militärerna i Helsingfors som kampstab och de ryska trupperna som är förlagda i Finland som strids­styrkor. ”Det tycks som om de enda som vi helt kan kontrollera och som kommer att spela en verkligt militär roll är trupperna i Finland och Östersjöflottan.” Således ser vi att Lenin räknade med att utdela huvudslaget mot regeringen utanför Petrograd. Samtidigt är ”riktigt förberedande av medvetandet” nödvändigt, så att ett störtande av regeringen med militära styrkor från Finland inte oväntat ska falla på Petrogradsovjeten, som fram till sovjet­kongressen skulle bli innehavare av makten.

Detta nya utkast till en plan, liksom den föregående, förverkligades inte. Men den gick inte förbi utan effekt. Agitationen bland kosackdivisionerna gav snart resultat: vi har hört om detta från Dybenko. Östersjömatrosernas deltagande i huvudslaget mot regeringen ingick också i den plan som senare antogs. Men detta var inte huvudsaken: Med sitt extremt skarpa sätt att ställa frågan tillät inte Lenin någon att vika undan eller manövrera. Vad som föreföll olämpligt som ett direkt taktiskt förslag blev passande som ett prov på attityder inom centralkommittén, ett stöd till de beslutsamma mot de vacklande, en kompletterande knuff åt vänster.

Med alla de medel som stod honom till buds, i underjordisk isolering, försökte Lenin få partiets kadrer att känna situationens allvar och styrkan i trycket från massorna. Han kallade individuella bolsjeviker till sitt gömställe, lät dem genomgå ensidiga korsförhör, prövade ledarnas ord och handlingar, använde indirekta vägar för att få in sina paroller i partiet – djupt in i det – för att tvinga centralkommittén att handla inför nödvändigheten och genomföra det hela.

En dag efter sitt brev till Smilga, skrev Lenin det ovan citerade dokumentet Krisen har mognat, och avslutade det med något som liknade en krigsförklaring mot centralkommittén. ”Man måste… erkänna sanningen, att det i vår CK och bland partiledarna finns en strömning eller en mening, som är för att man bör invänta sovjetkongressen, som är mot ett omedelbart maktövertagande, mot ett omedelbart uppror.” Denna tendens måste vi övervinna till varje pris. ”Slå först ned Kerenskij och kalla sedan in kongressen.” Att förlora tid med att vänta på sovjetkongressen är ”fulländad idioti och ett fulländat förräderi.” Det återstår mer än tolv dagar till kongressen, som fastställts till den 20: ”nu är det veckor och t.o.m. dagar som avgör allt.” Att uppskjuta avgörandet innebär att fegt avsäga sig upproret, eftersom ett makt­över­tagande under kongressen kommer att bli omöjligt: ”kosacker kommer att mobiliseras till den enfaldigt ‘fastställda’ dagen för upproret.”

Enbart tonen i brevet visar hur ödesdiger Petrogradledningens passivitet tycktes Lenin. Men denna gång är han inte nöjd med ursinnig kritik; som en protest avgår han ur central­kommittén. Han ger sina skäl: Centralkommittén har inte givit något svar sedan konferensens början på hans insisterande när det gäller maktövertagandet, partiorganets redaktion (Stalin) trycker hans artiklar med avsiktliga förseningar, utesluter ur dem hans antydningar om sådana ”himmelsskriande fel av bolsjevikerna, som det skamliga beslutet att delta i förparlamentet” etc. Detta förfarande anser inte Lenin möjligt att dölja för partiet: ”Jag ser mig tvungen att anhålla om utträde ur CK, vilket jag härmed gör, samt förbehålla mig friheten att agitera bland gemene man i partiet och på partikongressen.”

Dokumenten visar inte vilka vidare formella åtgärder som vidtogs i denna sak. Lenin drog sig i varje fall inte tillbaka från centralkommittén. Genom att tillkännage sin avgång, en handling som för honom omöjligt kunde vara frukten av stundens irritation, ville Lenin uppenbarligen göra det möjligt att om nödvändigt frigöra sig från centralkommitténs disciplin. Han kunde vara alldeles säker på att en direkt appell till de lägre skikten, liksom i april, skulle försäkra honom segern. Men det öppna myteriets väg mot centralkommittén krävde förberedandet av ett speciellt sammanträde; det krävde tid, och tid var precis vad som saknades. Genom att hålla detta tillkännagivande om sin avgång i reserv, utan att helt och hållet dra sig ur partilegalitetens ramar, fortsatte nu Lenin med större frihet att utveckla sin offensiv längs interna linjer. Brevet till centralkommittén skickade han inte bara till Petrograd- och Moskvakommittéerna, utan han såg också till att kopior föll i händerna på de mer pålitliga partiarbetarna i distriktsavdelningarna. Tidigt i oktober – och nu över huvudet på centralkommittén – skrev Lenin direkt till Petrograd- och Moskvakommittéerna: ”Bolsjevikerna har ingen rätt att vänta på sovjetkongressen, de måste ta makten genast… Att dröja är en förbrytelse. Att vänta på sovjetkongressen är en barnslig lek med formaliteter, en skamlig lek med formaliteter och ett förräderi mot revolutionen.” Från utgångspunkten med hierarkiska attityder till handling var Lenin inte på något sätt klanderfri, men här var det fråga om något större än överväganden om formell disciplin.

En av medlemmarna i Viborgs distriktskommitté, Svesjnikov, minns: ”Iljitj skrev och skrev oförtröttligt från underjorden, och Nadesjda Konstantinovna [Krupskaja] läste ofta dessa manuskript för oss i distriktskommittén… Jag minns, som om det var i går, Nadesjda Konstantinovnas böjda gestalt i ett av distriktsadministrationens rum, där maskin­skriver­skorna arbetade, noggrant jämförande kopian med originalet, och vid sidan stod Onkel och Gene och krävde varsin kopia.” ”Onkel” och ”Gene” var gamla konspirativa pseudonymer för två av distriktets ledare. ‘”För inte så länge sedan”, berättar distriktsarbetaren Naumov, ”fick vi ett brev från Iljitj för vidarebefordran till centralkommittén… Vi läste brevet och drog efter andan. Det tycks som om Lenin för länge sedan hade ställt frågan om upproret inför centralkommittén. Vi ställde till bråk. Vi började sätta press på dem.” Det var just detta som behövdes.

Under de första dagarna i oktober vädjade Lenin till en partikonferens i Petrograd att säga ett bestämt ord till förmån för ett uppror. På hans initiativ ”begär” konferensen ”enträget att centralkommittén vidtar alla åtgärder för ledningen av arbetarnas, soldaternas och böndernas oundvikliga uppror.” I enbart denna fras finns det två slags kamouflage, juridiskt och diplomatiskt: Det talar om ledningen av ett ”oundvikligt uppror” i stället för det direkta förberedandet av upproret, för att inte sätta trumfkort i händerna på distriktsåklagaren, och det ”begär att centralkommittén” – det kräver inte, och det protesterar inte – detta är en uppenbar underkastelse under prestigen hos partiets högsta institution. Men i en annan resolution, också skriven av Lenin, talas det mer rakt på sak: ”I de övre kretsarna inom partiet kan ett visst vacklande observeras, ett slags skräck inför kampen för makten och en benägenhet att ersätta denna kamp med resolutioner, protester och konferenser.” Detta är redan nästan ett direkt uppviglande av partiet mot centralkommittén. Lenin fattade inte lätt beslut om sådana steg. Men det var fråga om revolutionens öde, och då bortföll alla andra hänsynstaganden.

Den 8 oktober vände sig Lenin till bolsjevikdelegaterna till den kommande norra regionskongressen: ”Man får ej vänta på den allryska sovjetkongressen, som centrala exekutivkommittén kan förhala ända till november, man får ej dröja och ge Kerenskij tid att föra fram mera kornilovtrupper.” Denna regionala kongress, vid vilken Finland, flottan och Reval var representerade, kan ”genast… marschera till Petrograd”. Den direkta uppmaningen till omedelbart uppror riktades denna gång till representanterna för tjogtals sovjeter. Uppmaningen kom från Lenin personligen. Det fanns inget partibeslut; partiets högre instanser hade ännu inte uttalat sig.

Det fordrades ett mäktigt förtroende för proletariatet, för partiet, men också en mycket allvarlig misstro mot centralkommittén, för att över dess huvud, på sitt personliga ansvar, från illegaliteten och med hjälp av några små tättskrivna blad med anteckningspapper, sätta igång en agitation för en väpnad revolution, för ett väpnat störtande av regeringen. Hur kan det komma sig att Lenin, som vi i början av april fann isolerad bland sitt eget partis ledare, åter fann sig ensam inom samma grupp i september och början av oktober? Detta kan inte förstås om man tror på de obegåvade legender, som framställer bolsjevismens historia som ett utflöde av den rena revolutionära idén. I verkligheten utvecklades bolsjevismen i en bestämd social miljö och genomgick dess heterogena inflytanden, och bland dem inflytandet från en småborgerlig omgivning och kulturell efterblivenhet. Partiet anpassade sig till varje ny situation enbart genom en inre kris.

För att den skarpa kampen inom de övre bolsjevikkretsarna före oktober skall framstå för oss i ett riktigt ljus, är det än en gång nödvändigt att blicka tillbaka på de processer inom partiet som vi talade om i den första volymen. Detta är desto mer nödvändigt som Stalins fraktion för närvarande gör ansträngningar utan motstycke, och det också i internationell skala, för att ur det historiska minnet utplåna varje hågkomst om hur oktoberrevolutionen i verkligheten förbereddes och genomfördes.

Under åren före kriget hade bolsjevikerna beskrivit sig själva i den legala pressen som ”konsekventa demokrater”. Denna pseudonym valdes inte av en tillfällighet. Bara bolsjevismen ensam förde den revolutionära demokratins paroller till deras logiska slutsatser. Men i sin prognos för revolutionen gick den inte utöver detta. Kriget knöt oskiljaktigt samman de borgerliga demokraterna med imperialismen och visade slutgiltigt att den ”konsekventa demokratins” program inte kunde genomföras på något annat sätt än genom en proletär revolution. Varje bolsjevik, som inte kriget gjorde detta klart för, var oundvikligen förutbestämd att överrumplas av revolutionen, och förvandlas till en vänstermedlöpare åt den borgerliga demokratin.

En noggrann studie av det material som karaktäriserar partilivet under kriget och revolutionens början, trots detta materials extrema och exempellösa knapphet – och sedan, med början 1923, deras tilltagande falskhet – avslöjar emellertid för varje dag den oerhörda intellektuella tillbakagången inom bolsjevikernas övre skikt under kriget, när partiets egentliga liv praktiskt taget upphörde. Orsaken till denna tillbakagång är tvåfaldig: isolering från massorna och isolering från dem som var utomlands – dvs. främst från Lenin. Resultatet var ett drunknande i isolering och provinsialism.

Inte en enda av de gamla bolsjevikerna i Ryssland, var och en lämnad åt sig själv, formulerade genom hela kriget ett dokument som skulle kunna betraktas som ens det svagaste fyrsken på vägen från den andra till den tredje internationalen. ”Fredens problem, den kommande revolutionens karaktär, partiets roll i en framtida provisorisk regering etc.” – så skriver en av de gamla partimedlemmarna, Antonov-Saratovskij, för några år sedan – ”uppfattades mycket vagt av oss, eller kom över huvud taget inte alls i vårt blickfält”. Fram tills nu har inte en enda artikel publicerats, inte en sida ur en dagbok, inte ett brev, i vilket Stalin, Molotov eller någon annan av de nuvarande ledarna, ens indirekt, till och med i förbifarten, formulerade sina åsikter om krigets och revolutionens perspektiv. Detta innebär naturligtvis inte att ”gammelbolsjevikerna” inte skrev någonting om dessa frågor under åren för kriget, socialdemokratins sammanbrott och förberedandet av den ryska revolutionen. Dessa historiska händelser krävde alltför enträget ett svar; fängelse och exil gav dessutom ordentligt med ledig tid för begrundan och korrespondens. Men bland allt det som skrevs om dessa ämnen har inte ens något framkommit som skulle kunna tänjas till att tolkas som ett närmande till oktoberrevolutionens idéer. Det räcker med att komma ihåg att institutet för partiets historia har förbjudits att trycka en enda rad från Stalins penna från åren 1914–17 och har tvingats att noggrant gömma undan de viktigaste dokumenten från mars 1917. I de officiella politiska biografierna över det nuvarande härskande skiktet upptar krigsåren ett tomrum. Detta är den osminkade sanningen.

En av de senaste unga historikerna, Bajevskij, särskilt utsedd till att uppvisa hur partiets övre kretsar utvecklades i riktning mot den proletära revolutionen under kriget, var oförmögen, trots sitt påtagligt flexibla vetenskapliga samvete, att krama ur materialet något annat än följande magra uttalande: ”Det är omöjligt att följa gången i denna process, men vissa dokument och memoarer visar otvetydigt att det i partimedvetandet förekom underjordiska strävanden i riktning mot Lenins aprilteser… ”. Som om det vore fråga om underjordiska strävanden och inte vetenskapliga bedömningar och politiska prognoser!

Det var möjligt att a priori komma fram till oktoberrevolutionens idéer, inte i Sibirien, inte i Moskva, och inte ens i Petrograd, utan endast där världshistoriens vägar korsar varandra. En försenad borgerlig revolutions uppgifter måste ses som samverkande med perspektiven för en världsomfattande proletär revolution, innan det kunde förefalla möjligt att föra fram ett program för proletariatets diktatur i Ryssland. En högre utsiktsplats var nödvändig – inte en nationell utan en internationell horisont – för att inte nämna en mer seriös beväpning än vad som innehades av de så kallade ryska ”praktikerna” i partiet.

I deras ögon skulle monarkins störtande öppna det ”fria” republikanska Rysslands tidsålder, i vilken de hade för avsikt, genom att följa västländernas exempel, att börja striden för socialismen. Tre gamla bolsjeviker, Rykov, Skvortsov och Vegman, skickade, ”på uppdrag av socialdemokraterna i Narymdistriktet, som befriats av revolutionen”, ett telegram i mars från Tomsk: ”Vi skickar en hälsning till den återuppståndna Pravda, som så framgångsrikt har förberett de revolutionära kadrerna för den politiska frihetens erövrande. Vi uttrycker vår djupa övertygelse att den kommer att lyckas förena alla kring sin fana för den vidare kampen i den nationella revolutionens namn.” En hel världsåskådning framträder ur detta kollektiva telegram. En avgrund skiljer detta från Lenins aprilteser. Februarirevolutionen omvandlade omgående partiets ledande skikt, med Kamenev, Rykov och Stalin i spetsen, till demokratiska försvarsvänner – som dessutom rörde sig åt höger, i riktning mot ett närmande till mensje­vikerna. Partiets framtida historiker, Jaroslavskij, den framtida chefen för den centrala kontrollkommissionen, Ordzjonikidze, och den framtida ordföranden i den ukrainska centrala exekutivkommittén, Petrovskij, publicerade i mars i Jakutsk, i nära förening med mensje­vikerna, en tidning som kallades Socialdemokrat, som befann sig i gränslandet mellan patriotisk reformism och liberalism. På senare år har denna publikations utgåvor noggrant samlats in och förstörts.

Pravda i Petersburg försökte i revolutionens början inta en internationalistisk ståndpunkt – förvisso en mycket motsägelsefull sådan, eftersom den inte överskred den borgerliga demokratins ramar. De auktoritativa bolsjeviker som anlände från exilen förlänade omgående centralorganet en demokratiskt patriotisk politik. Kalinin återkallade, när han försvarade sig själv den 30 maj mot en anklagelse för opportunism, detta faktum: ”Ta till exempel Pravda. I början hade Pravda en politik. Så kom Stalin, Muranov och Kamenev och vände Pravdas roder åt andra hållet.”

”Vi måste öppenhjärtigt erkänna”, skrev Angarskij, en medlem av detta skikt, när det fort­farande var tillåtet att skriva sådana saker, ”att ett mycket stort antal av de gamla bolsje­vikerna höll, fram till partikonferensen i april, fast vid de gamla bolsjevikåsikterna från 1905 om karaktären av revolutionen 1917, och att deras övervinnande inte uppnåddes alltför lätt.” Det bör tilläggas att dessa idéer från 1905, som hade överlevt sig själva, 1917 hade upphört att vara ”gamla bolsjevikåsikter” och blivit den patriotiska reformismens idéer.

”Lenins aprilteser”, säger en officiell historisk publikation, ”hade just inte någon lycka med sig i Petrogradkommittén. Bara två gentemot tretton röstade för dessa teser, som var epok­görande, och en avstod från att rösta.” ”Lenins argument tycktes alltför djärva, även för hans mest hänförda anhängare”, skriver Podvojskij. Lenins tal – enligt Petrogradkommitténs och militärorganisationens åsikt – ”isolerade bolsjevikernas parti, och skadade följaktligen, vilket inte behöver sägas, till det yttersta proletariatets och partiets ställning”.

”Vi måste öppenhjärtigt säga”, skrev Molotov för några år sedan: ”Partiet saknade den klarhet och beslutsamhet som det revolutionära ögonblicket krävde … Agitationen och hela det revolutionära partiarbetet i allmänhet hade ingen fast grundval, eftersom våra tankar ännu inte hade nått fram till den djärva slutsatsen beträffande nödvändigheten av en omedelbar kamp för socialismen och den socialistiska revolutionen.” Brytningen ägde rum först under revolutionens andra månad. ”Från tidpunkten för Lenins ankomst till Ryssland i april 1917” – på detta sätt vittnar Molotov – ”kände vårt parti fast mark under sina fötter… Fram till detta ögonblick fann partiet bara bräckligt och utan självtillit sin väg.”

Stalin hade mot slutet av mars talat till förmån för militärt försvar, villkorligt stöd till den provisoriska regeringen och Suchanovs pacifistiska manifest och samgående med Tseretelis parti. ”Denna felaktiga ståndpunkt”, erkände Stalin själv i efterhand, ”delade jag då med andra partikamrater, och jag avvisade den helt först mot mitten av april när jag anslöt mig till Lenins teser. En ny inriktning var nödvändig. Lenin gav partiet denna nya inriktning i sina hyllade aprilteser.”

Till och med i slutet av april stod Kalinin för ett röstblock med mensjevikerna. Vid partiets stadskonferens i Petrograd sade Lenin: ”Jag motsätter mig skarpt Kalinin, eftersom ett block med… chauvinister är otänkbart… Det är förräderi mot socialismen.” Kalinins inställning var även i Petrograd inget undantag. Det sades vid konferensen: ”Under Lenins inflytande skingras sammansmältningens rök.”

I provinserna varade motståndet mot Lenins teser betydligt längre – i ett antal provinser nästan till oktober. Enligt Kievarbetaren Sivtsov, ”Accepterades inte de idéer som fram­ställdes i teserna [Lenins] omedelbart av hela bolsjevikorganisationen i Kiev. Ett antal kamrater, inklusive G. Pjatakov, var oense med teserna… ”. En järnvägsarbetare i Charkov, Morgunov, säger: ”De gamla bolsjevikerna åtnjöt stort inflytande bland alla järnvägs­arbetarna… Många av de gamla bolsjevikerna förblev utanför vår fraktion. Efter februari­revolutionen registrerade sig ett antal av dem av misstag som mensjeviker, något som de själva efteråt skrattade åt, undrande hur det kunde ha hänt.” Det finns ingen brist på sådana och liknande vittnesmål.

Trots allt detta betraktas enbart omnämnandet av en upprustning av partiet, som genomfördes av Lenin i april, som blasfemi av de nuvarande officiella historikerna. Dessa de allra senaste historikerna har ersatt det historiska kriteriet med kriteriet hela partiets ära. I detta ämne är de till och med berövade rätten att citera Stalin själv, som var tvungen att erkänna april­förändringens stora djup. ”Lenins berömda aprilteser var nödvändiga”, skriver han, ”för att partiet med ett djärvt steg skulle kunna komma ut på en ny väg.” ”En ny inriktning”, ”en ny väg” – det innebär upprustning av partiet. Sex år senare fördömdes Jaroslavskij, som i sin egenskap av historiker vågade återkalla det faktum att Stalin i början av revolutionen hade intagit ”en felaktig ståndpunkt i grundläggande frågor”, rasande från alla håll. Prestigens avgud är det glupskaste av alla monster!

Partiets revolutionära tradition, arbetarnas tryck underifrån och Lenins kritik ovanifrån, tvingade under månaderna april och maj – för att använda Stalins ord – det övre skiktet ”att komma ut på en ny väg”. Men man skulle behöva vara helt okunnig om politisk fysiologi för att föreställa sig att blotta röstandet på Lenins teser innebar ett verkligt och fullständigt avstående från ”den felaktiga ståndpunkten i grundläggande frågor”. I verkligheten anpassade sig dessa grovt demokratiska åsikter bara till det nya programmet och förblev i tyst opposition.

Den 6 augusti talade Kamenev, tvärt emot beslutet från bolsjevikernas aprilkonferens, i exekutivkommittén till förmån för att delta i socialpatrioternas Stockholmskonferens, som då förbereddes. Kamenevs tal mötte inget motstånd från partiets centralorgan: Lenin skrev en skoningslös artikel, som emellertid trycktes först tio dagar efter Kamenevs tal. Det beslut­samma insisterandet från Lenin själv och andra medlemmar i centralkommittén krävdes för att förmå redaktionen, med Stalin i spetsen, att publicera den protesterande artikeln.

Konvulsioner av tvivel gick genom partiet efter julidagarna. Det proletära avantgardets isolering skrämde många ledare, särskilt i provinserna. Under Kornilovdagarna försökte dessa uppskrämda ledare komma i kontakt med kompromissmakarna, vilket återigen framkallade ett varningsskrik från Lenin.

Den 20 augusti tryckte Stalin, som redaktör för Pravda, utan kommentar en artikel av Zinovjev med titeln ”Vad som inte bör göras”, en artikel riktad mot förberedandet av ett uppror. ”Vi måste se sanningen i ansiktet: I Petrograd finns nu åtskilliga förhållanden som är gynnsamma för utbrottet av ett uppror av samma slag som Pariskommunen 1871…”. Den 3 september – i ett annat sammanhang och utdelande ett indirekt slag mot Zinovjev, utan att namnge honom – skrev Lenin: ”Hänvisningen till Kommunen är mycket ytlig och rent av dum. Ty för det första har bolsjevikerna likväl lärt en del sedan 1871, de skulle inte ha underlåtit att ta hand om bankerna, de skulle inte ha avstått från offensiven mot Versailles, och under sådana omständigheter hade t.o.m. Kommunen kunnat segra. Dessutom kunde inte Kommunen genast bjuda folket det, som bolsjevikerna kan bjuda, om de kommer till makten, nämligen: jorden åt bönderna, omedelbart förslag om fred… ”. Detta var en namnlös men otvetydig varning inte bara till Zinovjev, utan också till redaktören för Pravda, Stalin.

Frågan om förparlamentet splittrade centralkommittén mitt itu. Beslutet från konferensens bolsjevikfraktion för deltagande i förparlamentet undertecknades om inte av majoriteten så av många lokalkommittéer. Så var det exempelvis i Kiev. ”I fråga om… att ingå i för­parla­mentet”, säger J. Bosh i sina memoarer, ”röstade majoriteten av kommittén för deltagande och valde Pjatakov som sin delegat.” I många fall – exempelvis Kamenev, Rykov, Pjatakov och andra – är det möjligt att spåra en rad av vacklanden: mot Lenins teser i april, mot bojkotten av förparlamentet i september och mot upproret i oktober. Å andra sidan accepterade det näst högsta skiktet bland bolsjevikerna, som stod närmare massorna och som var mer friska politiskt, med lätthet parollen om bojkott och tvingade kommittéerna, inklusive central­kommittén själv, att göra en helomvändning. Under inflytande av brev från Lenin röstade stadskonferensen i Kiev med en överväldigande majoritet mot sin kommitté. På ett liknande sätt förlitade sig Lenin vid nästan alla skarpa politiska vändpunkter på partimaskineriets lägre skikt mot det högre, eller på partimassan mot maskineriet som helhet.

Under dessa omständigheter kunde vacklanden före oktober minst av allt överraska Lenin. Han var i förväg beväpnad med en skarpögd misstänksamhet, höll utkik efter alarmerande symptom och gjorde de värsta tänkbara antaganden; och han betraktade det som ändamåls­enligare att utöva överdrivet tryck än att vara eftergiven.

Det var otvivelaktigt på Lenins förslag som Moskvas regionala byrå i slutet av september antog en bitter resolution mot centralkommittén, beskyllde den för obeslutsamhet, vacklan och för att införa förvirring i partiets led, och krävde att den ”slår in på en klar och bestämd kurs mot uppror”. I Moskvabyråns namn rapporterade Lomov den 3 oktober detta beslut till centralkommittén. Protokollet anmärker: ”Det beslutades att inte diskutera frågan.” Central­kommittén fortsatte ännu att undvika frågan om vad som borde göras. Men Lenins tryck, utövat genom Moskva, fick resultat: Efter två dagar beslutade centralkommittén att dra sig ur förparlamentet.

Att detta steg innebar att slå in på vägen till uppror stod klart för fiender och motståndare. ”Trotskij styrde, när han ledde sin armé ut ur förparlamentet”, skriver Suchanov, ”definitivt in på en kurs mot våldsam revolution.” Petrogradsovjetens rapport om tillbakadragande från förparlamentet slutade med utbrottet: ”Länge leve den direkta och öppna kampen för revolutionär makt i landet!” Detta var den 9 oktober.

Följande dag ägde, på Lenins begäran, det berömda sammanträdet med centralkommittén rum där frågan om uppror ställdes direkt. Lenin gjorde från början av detta sammanträde sin vidare politik avhängig utgången: antingen genom centralkommittén eller mot den. ”O nya gyckel från historiens glada musa!”, skriver Suchanov. ”Detta betydelsefulla och avgörande sammanträde hölls i min lägenhet, fortfarande på samma Karpovkagatan (32, lägenhet 31). Men allt detta ägde rum utan min vetskap.” Mensjeviken Suchanovs hustru var bolsjevik. ”Den gången vidtogs särskilda åtgärder för att garantera att jag sov utanför huset: Åtminstone min fru försäkrade sig nogsamt om mina avsikter, och gav mig vänskapliga och opartiska råd – att inte trötta ut mig efter mitt arbete med den långa resan hem. I varje fall var denna upphöjda församling fullständigt säker för något som helst intrång från mig.” Den visade sig, vilket var betydelsefullare, säker för invasioner från Kerenskijs polis.

Tolv av de tjugoen medlemmarna i centralkommittén var närvarande. Lenin kom i peruk och glasögon och utan skägg. Sammanträdet varade ungefär tio timmar – långt in på natten. I pauserna fanns det te med bröd och korv som förstärkning. Förstärkning behövdes: det var fråga om att gripa makten i tsarernas forna imperium. Sammanträdet började, som alltid, med en organisatorisk rapport av Sverdlov. Denna gång var hans meddelande ägnat åt fronten – och uppenbarligen efter föregående överenskommelse med Lenin, för att ge honom stöd för de nödvändiga slutsatserna. Detta var helt i enlighet med Lenins metoder. Representanter för den norra frontens armé varnade genom Sverdlov för det kontrarevolutionära befälets förberedelser för något slags ”skum sammansvärjning, som inkluderar ett tillbakadragande av trupper inåt landet”; från Minsk, den västra frontens högkvarter, rapporterades det att ett nytt Kornilovuppror var under förberedelse; med tanke på den lokala garnisonens revolutionära karaktär, hade högkvarteret omringat staden med kosacktrupper. ”Något slags förhandlingar av tvivelaktig karaktär pågår mellan högkvarteret och generalstaben”; det är helt möjligt att erövra högkvarteret i Minsk: den lokala garnisonen är beredd att avväpna kosackringen; de är också i position att skicka en revolutionär kår från Minsk till Petrograd; stämningen vid fronten är för bolsjevikerna; de kommer att gå mot Kerenskij. – Sådan var Sverdlovs rapport. Den var inte i varje del tillräckligt definitiv, men den var helt och hållet uppmuntrande till sin karaktär.

Lenin tog omedelbart till offensiven: ”från början av september har en viss likgiltighet förmärkts till frågan om upproret”. Hänvisningar görs till massornas kallsinnighet och besvikelse. Inte undra på. Massorna har blivit ”uttröttade av ord och resolutioner”. Vi måste ta situationen som helhet. Händelserna i staden äger nu rum mot bakgrund av en gigantisk bonderörelse. Regeringen skulle behöva enorma styrkor för att kuva agrarupproret. ”Det politiska läget är sålunda förberett. Man måste tala om den tekniska aspekten. Det är stötestenen. Icke desto mindre är vi, liksom försvarsvännerna, böjda för att betrakta den systematiska förberedelsen av ett uppror som något slags politisk synd.” Talaren behärskade sig uppenbarligen: Han hade alltför många känslor samlade inom sig. ”Områdeskongressen (den norra) och förslaget från Minsk måste användas för inledningen av beslutsamma aktioner.”

Den norra kongressen öppnades samma dag som detta sammanträde i centralkommittén och skulle avslutas efter två eller tre dagar. Lenin framställde inledandet av ”beslutsamma aktioner” som uppgiften för de följande dagarna. Vi får inte vänta. Vi får inte skjuta upp. Vid fronten förbereder de – som vi har hört från Sverdlov – en omvälvning. Kommer sovjet­kongressen någonsin att hållas? Vi vet inte. Vi måste gripa makten omedelbart och inte vänta på någon kongress. ”Den allmänna andan i dessa spända, lidelsefulla och oförberedda tal”, skrev Trotskij flera år senare, ”som aldrig skulle meddelas eller återges, genomsyrades av en önskan att bibringa de som hade invändningar, de vacklande, de tvivlande, hans egen tanke, vilja, självförtroende, mod… ”.

Lenin väntade sig starkt motstånd, men hans farhågor skingrades snart. Den enhällighet med vilken centralkommittén hade avvisat förslaget om omedelbart uppror i september hade varit episodisk. Vänsterflygeln hade av tillfälliga orsaker varit mot ”omringandet av Alexandra­teatern”, högern av allmänna strategiska skäl, trots att dessa ännu inte var ordentligt genomtänkta. Under de tre följande veckorna hade det ägt rum en betydande svängning åt vänster i centralkommittén. Tio mot två röstade för upproret. Det var en stor seger!

Kort tid efter revolutionen, vid ett nytt stadium i den inre partikampen, återkallade Lenin, under en debatt i Petrogradkommittén, hur han fram till detta sammanträde med central­kommittén, ”hade farhågor om opportunism från internationalisternas [mezjrajontsij] sida, men de skingrades. I vårt parti instämde emellertid inte vissa medlemmar (i central­kommittén). Detta smärtade mig djupt.” Bortsett från Trotskij, som Lenin knappast kunde ha i åtanke, var de enda ”internationalisterna” i centralkommittén Joffe, den framtida ambassa­dören i Berlin, Uritskij, den framtida chefen för tjekan i Petrograd, och Sokolnikov, den framtida uppfinnaren av tjervonetsen.[9] Alla tre tog Lenins parti. Lenins motståndare var två gamla bolsjeviker, som i sitt tidigare arbete hade stått honom närmast: Zinovjev och Kamenev. Det var till dem han hänvisat när han sade, ”detta smärtade mig djupt”. Detta sammanträde den 10 oktober reducerades nästan helt och hållet till en lidelsefull polemik mot Zinovjev och Kamenev. Lenin ledde angreppet, och de övriga anslöt sig den ena efter den andra.

Resolutionen skrevs i all hast av Lenin med den avgnagda änden av en penna på ett blad ur ett barns rutade anteckningsbok och var mycket osymmetrisk till sin uppbyggnad, men gav ändå grundligt stöd till kursen mot uppror. ”Centralkommittén anser, att såväl den ryska revolutionens internationella läge (upproret i den tyska flottan som den högsta yttringen av den i hela Europa framväxande socialistiska världsrevolutionen, dessutom hotet om att imperialisterna skall ingå fred för att kväva revolutionen i Ryssland) som det militära läget (det otvivelaktiga beslutet av den ryska bourgeoisien jämte Kerenskij & Co. att utlämna Petrograd åt tyskarna)… – allt detta i samband med bondeupproret och att folkets förtroende svängt om till vårt parti (valen i Moskva) och slutligen det öppna förberedandet av en andra korniloviad (bortdragandet av trupper från Petrograd, dirigeringen av kosacker till Petrograd, Minsks omringande med kosacker osv.) – allt detta ställer det väpnade upproret på dag­ordningen. I det centralkommittén sålunda anser, att det väpnade upproret är oundvikligt och har fullständigt mognat, föreslår den alla partiorganisationer att låta sig ledas härav och ur denna synpunkt behandla och avgöra alla praktiska frågor (Norra områdets sovjetkongress, truppernas bortdragande från Petrograd, moskvabornas och minskbornas aktioner osv.).”

En sak som är anmärkningsvärd här, vilket både karaktäriserar ögonblicket och författaren, är själva den ordning i vilka upprorets förhållanden räknas upp. Först kommer världs­revolutionens mognande; upproret i Ryssland betraktas bara som länken i en allmän kedja. Detta var Lenins ständiga utgångspunkt, hans huvudsakliga premiss: han kunde inte resonera annorlunda. Upprorets uppgift framställde han direkt som partiets uppgift. Den svåra frågan om att föra dess förberedande i samklang med sovjeterna berörs inte ännu. Den allryska sovjetkongressen får inte ett enda ord. Till den norra regionskongressen och ”moskvabornas och minskbornas aktioner”, som stödpunkter för upproret, tillfogades på Trotskijs begäran, ”bortdragandet av trupper från Petrograd”. Detta var den enda antydningen om den upprorsplan som sedan dikterades av händelsernas gång i huvudstaden. Ingen föreslog några taktiska tillägg till resolutionen, som bara definierade den strategiska startpunkten för upproret, mot Zinovjev och Kamenev, som avvisade själva nödvändigheten av upproret.

Försöket från officiella historiker på senare tid att framställa denna sak som om hela det ledande skiktet i partiet, förutom Zinovjev och Kamenev, stod för upproret, faller i bitar när det konfronteras med fakta och dokument. Bortsett från det faktum att de som röstade för uppror en stor del av tiden var benägna att skjuta på det till en obestämd framtid, var de öppna fienderna till upproret, Zinovjev och Kamenev, inte ens ensamma i centralkommittén. Rykov och Nogin, som var frånvarande vid sammanträdet den 10 oktober, stod helt på deras sida, och Miljutin stod dem nära. ”I partiets övre kretsar kan en vacklan iakttas, ett slags leda vid kampen för makten” – sådant är Lenins eget vittnesmål. Enligt Antonov-Saratovskij ”berättade” Miljutin, när han anlände till Saratov efter den 10 oktober, ”om Iljitjs brev som krävde att vi skulle ‘börja’, centralkommitténs vacklan, det inledande misslyckandet för Lenins förslag, hans eget missnöje och slutligen hur kursen vändes mot uppror.” Bolsjeviken Sadovskij skrev senare om ”en viss vaghet och avsaknad av förtroende som övervägde vid den tiden. Till och med inom vår centralkommitté ägde det, vilket är välkänt, under dessa dagar rum debatter och konflikter om hur vi skulle börja och om vi över huvud taget skulle börja.”

Sadovskij var själv under denna period en av ledarna för sovjetens militärsektion och bolsje­vikernas militärorganisation. Men det var precis dessa medlemmar i militär­organisationen – vilket framgår av talrika memoarer – som i oktober var alldeles utom­ordentligt ogynnsamt inställda mot upprorsidén. Organisationens specifika karaktär gjorde dess ledare benägna att undervärdera de politiska förutsättningarna och övervärdera de tekniska. Den 16 oktober rapporterade Krylenko: ”Större delen av byrån [militärorganisationen] anser att vi ska forcera frågan praktiskt, men minoriteten anser att vi kan ta initiativet.” Den 18 oktober sade Lasjevitj, en annan framträdande medlem av militärorganisationen: ”Bör vi inte gripa makten omedelbart? Jag anser inte att vi bör skynda på händelsernas gång… Det finns ingen garanti för att vi kommer att lyckas behålla makten… Den strategiska plan som föreslogs av Lenin haltar på alla fyra ben.” Antonov-Ovsejenko berättar om ett möte mellan de viktigaste militärarbetarna och Lenin: ”Podvojskij gav uttryck för tvivel, Nevskij sekunderade honom först, men föll sedan in i Iljitjs självsäkra ton. Jag beskrev situationen i Finland… Lenins självsäkerhet och fasthet hade en uppmuntrande effekt på mig och muntrade upp Nevskij, men Podvojskij förblev hårdnackat tvivlande.” Vi får inte glömma att i alla hågkomster av detta slag är tvivlen imålade med vattenfärger och självsäkerheten med tjock olja.

Tjudnovskij talade bestämt mot upproret. Den skeptiske Manuilskij försäkrade varnande att ”fronten är inte med oss”. Tomskij var emot upproret. Volodarskij stödde Zinovjev och Kamenev. Dessutom talade långt ifrån alla motståndarna till upproret öppet. Vid ett sammanträde med Petrogradkommittén den 15 sade Kalinin: ”Centralkommitténs resolution var en av de bästa resolutioner som någonsin antagits av centralkommittén… Vi närmar oss praktiskt det väpnade upproret. Men när det kommer att bli möjligt – kanske ett år från nu – är okänt.” Detta slags ”instämmande” med centralkommittén var, även om det är helt och hållet karaktäristiskt för Kalinin, inte säreget för honom. Många anslöt sig till resolutionen för att på det sättet försäkra sin kamp mot upproret.

I Moskva var det minst av allt enhällighet bland ledarna. Regionalbyrån stödde Lenin. I Moskvakommittén fanns det en mycket betydande tveksamhet; den övervägande stämningen var för dröjsmål. Provinskommittén intog en obestämd ståndpunkt, men i regionalbyrån trodde de, enligt Jakovleva, att provinskommittén i den avgörande stunden skulle svänga över till upprorets motståndare.

Lebedev från Saratov berättar hur han vid ett besök i Moskva inte långt före revolutionen tog en promenad med Rykov, och hur den senare, pekande mot stenhusen, de rikliga förråden och den affärsliknande upphetsningen kring dem, klagade över svårigheterna med den kommande uppgiften. ”Här i själva centrum för det borgerliga Moskva förefaller vi verkligen vara pygméer, som tror sig kunna förflytta ett berg.”

I varje partiorganisation och i varenda provinskommitté fanns det människor med samma stämning som Zinovjev och Kamenev. I många kommittéer utgjorde de majoriteten. Till och med i det proletära Ivanovo-Voznesensk, där bolsjevikerna styrde ensamma, antog oenigheten inom de styrande kretsarna en utomordentligt skarp form. En gammal arbetarbolsjevik, Kiselev, skrev 1925, när memoarer redan hade anpassat sig till den nya kursens krav: ”Arbetardelen av partiet, med undantag för vissa individer, gick med Lenin. Mot Lenin stod emellertid en liten grupp partiintellektuella och ensamma arbetare.” I offentliga diskussioner upprepade upprorets motståndare samma argument som Zinovjev och Kamenev. ”Men i privata samtal”, skriver Kiselev, ”antog polemiken en mer akut och frispråkig form, och här gick de så långt som att säga att ‘Lenin är en galen man, han knuffar arbetarklassen mot säker ruin. Av detta väpnade uppror kommer vi inte att få någonting, de kommer att skingra oss, utrota partiet och arbetarklassen och det kommer att skjuta upp revolutionen i åratal etc.’”, Sådan var inställningen särskilt hos Frunze, en man med stort personligt mod men inte kännetecknad av någon vidsyn.

Inte ens upprorets seger i Petrograd kunde överallt bryta den avvaktande politikens tröghet och högerflygelns direkta motstånd. Ledarnas vacklan ledde sedan nästan till skeppsbrott för upproret i Moskva. I Kiev, den kommitté som leddes av Pjatakov, som hade bedrivit en rent defensiv politik, överlämnade i det långa loppet initiativet – och efteråt också makten – till radan. ”Vår partiorganisation i Voronesj”, säger Vratjev, ”vacklade betydligt. Den verkliga omvälvningen i Voronesj… genomfördes inte av en partikommitté, utan av dess aktiva minoritet med Mojsejev i spetsen.” I en hel rad provinsstäder bildade bolsjevikerna i oktober ett block med kompromissmakarna ”mot kontrarevolutionen”. Som om kompromissmakarna inte vid denna tidpunkt var ett av dess viktigaste stöd! Nästan överallt krävdes en knuff både ovan- och underifrån för att skingra den lokala kommitténs sista obeslutsamhet, och tvinga den att bryta med kompromissmakarna och leda rörelsen. ”Slutet av oktober och början av november var sannerligen ‘den stora oredans’ dagar i våra partikretsar. Många gav snabbt efter för stämningar.” Så rapporterar Sjljapnikov, som själv inte lämnade så få bidrag till denna vacklan.

Alla de element som, i likhet med Charkovbolsjevikerna, hade funnit sig själva i mensjevik­lägret vid revolutionens början och själva efteråt undrade ”hur det kunde ha gått till”, fann i allmänhet ingen plats alls åt sig själva under oktoberdagarna, utan bara vacklade och väntade. Dessa människor har nu desto mer självsäkert framfört sina anspråk som ”gamla bolsjeviker” under den intellektuella reaktionsperioden. Trots det omfattande arbete som har utförts på senare år för att dölja dessa fakta, och även utan de hemliga arkiv som nu är oåtkomliga för forskaren, har en hel del vittnesmål bevarats i tidningar, memoarer och historiska tidskrifter från denna tid, för att bevisa att till och med detta ytterst revolutionära partis officiella maskineri gjorde stort motstånd på tröskeln till omvälvningen. Konservatismen hittar oundvikligen sina säten i en byråkrati. Maskineriet kan uppfylla en revolutionär funktion enbart så länge som det förblir ett instrument i partiets tjänst, så länge som det förblir underordnat en idé och kontrolleras av massan.

Resolutionen från den 10 oktober blev ofantligt betydelsefull. Det placerade de verkliga förespråkarna för uppror ordentligt på partilegalitetens fasta mark. I alla partiorganisationerna, i alla deras kärnor, började de mest beslutsamma elementen föras fram till ansvariga poster. Partiorganisationerna, med början i Petrograd, tog sig samman, gjorde en inventering av sina styrkor och materiella resurser, stärkte sina kommunikationer och gav en mer samlad karaktär åt kampanjen för omvälvningen.

Men resolutionen satte inte stopp för oenigheten inom centralkommittén. Tvärtemot formulerade den dem bara och förde upp dem till ytan. Zinovjev och Kamenev, som så sent som igår hade känt sig omringade av en atmosfär med sympati från en viss del av de ledande kretsarna, iakttog med skräck hur snabbt saker och ting svängde till vänster. De bestämde sig för att inte förlora mer tid och distribuerade redan nästa dag ett utförligt upprop till parti­medlemmarna. ”Inför historien, inför det internationella proletariatet, inför den ryska revolutionen och den ryska arbetarklassen”, skrev de, ”har vi ingen rätt att i det nuvarande ögonblicket sätta hela framtiden på det väpnade upprorets kort.”

Deras plan var att som ett starkt oppositionsparti inträda i den konstituerande församlingen, som ”i sitt revolutionära arbete enbart kan förlita sig på sovjeterna.” Därav deras formel: ”konstituerande församling och sovjeter – det är den kombinerade typ av statsinstitution mot vilken vi rör oss.” Den konstituerande församlingen, där bolsjevikerna, antogs det, skulle vara en minoritet, och sovjeterna, där bolsjevikerna skulle vara en majoritet – dvs. bourgeoisiens och proletariatets organ – skulle ”kombineras” i ett fredligt dubbelmaktssystem. Det hade inte ens lyckats under kompromissmakarnas ledning. Hur skulle det kunna lyckas när sovjeterna var bolsjevikiska?

”Det är ett grundläggande historiskt fel”, avslutade Zinovjev och Kamenev, ”att ställa frågan om maktens överförande till det proletära partiet – vare sig nu eller någonsin. Nej, prole­tariatets parti kommer att växa, dess program kommer att bli tydligare för allt bredare massor.”

Detta hopp om en vidare och oavbruten tillväxt av bolsjevismen oberoende av klass­konflikternas verkliga gång, stötte direkt samman med Lenins ledmotiv under dessa dagar: ”Den ryska revolutionens och världsrevolutionens framgång är avhängiga två eller tre dagars kamp.”

Det är knappast nödvändigt att förklara att sanningen i denna dramatiska dialog var helt och hållet på Lenins sida. En revolutionär situation kan inte bevaras med vilja. Om bolsjevikerna inte hade gripit makten i oktober och november, skulle de troligtvis inte alls ha gripit den. Istället för fast ledning skulle massorna bland bolsjevikerna ha funnit samma åtskillnad mellan ord och handling som de redan var utleda på, och de skulle ha dragit sig tillbaka under loppet av två eller tre månader från detta parti som hade svikit deras förhoppningar, precis som de nyligen hade dragit sig tillbaka från socialistrevolutionärerna och mensjevikerna. En del av arbetarna skulle ha fallit ned i likgiltighet, en annan del skulle ha bränt sina krafter i konvulsiviska rörelser, anarkistiska uppflammanden, gerillaskärmytslingar och i en terror som dikterats av hämnd och förtvivlan. Det andrum som på så sätt skulle ha erbjudits, skulle ha använts av bourgeoisien för att sluta separatfred med Hohenzollern och krossa de revolutionära organisationerna. Ryssland skulle åter ha inkluderats i de kapitalistiska staternas krets, som ett halvimperialistiskt och halvkolonialt land. Den proletära revolutionen skulle ha uppskjutits till en obestämd framtid. Det var Lenins genomträngande förståelse av dessa framtidsutsikter som inspirerade honom till detta varningsskri: ”Den ryska revolutionens och världsrevolutionens framgång är avhängiga två eller tre dagars kamp.”

Men nu, sedan den 10 i månaden, hade situationen i partiet förändrats radikalt. Lenin var inte längre en isolerad ”oppositionell”, vars förslag åsidosattes av centralkommittén. Det var högerflygeln som var isolerad. Lenin behövde inte längre tillkämpa sig rätten till fri agitation till priset av att avgå ur centralkommittén. Partilegaliteten var på hans sida. Zinovjev och Kamenev, å sin sida, som cirkulerade sitt dokument, som angrep ett beslut fattat av central­kommitténs majoritet, var nu de som bröt mot disciplinen. Lenin lämnade heller aldrig i en strid fiendens förbiseenden obestraffade – även betydligt mindre förbiseenden än detta!

Vid sammanträdet den 10 oktober valdes, på Dzerzjinskijs förslag, en politisk byrå på sju personer: Lenin, Trotskij, Zinovjev, Kamenev, Stalin, Sokolnikov och Bubnov. Denna nya institution visade sig emellertid vara fullständigt opraktisk. Lenin och Zinovjev höll sig ännu gömda; Zinovjev fortsatte dessutom att föra kamp mot upproret, liksom Kamenev. Den politiska byrån med sina oktobermedlemmar samlades inte en enda gång och den glömdes snart helt enkelt bort – liksom andra organisationer som skapats ad hoc i händelsernas stormvind.

Ingen praktisk upprorsplan, inte ens preliminär, skisserades vid sammanträdet den 10 oktober. Men utan att föra in detta faktum i resolutionen var det överenskommet att upproret skulle föregå sovjetkongressen och om möjligt inte börja senare än den 15 oktober. Inte alla instämde med iver i detta datum. Det var uppenbart alldeles för kort tid för den planerade starten i Petrograd. Men att insistera på ett uppskov skulle ha varit ett stöd till högerflygeln och skulle ha blandat bort korten. Dessutom är det aldrig för sent att skjuta upp!

Det faktum att datumet preliminärt fastställdes till den 15 oktober offentliggjordes först 1924, sju år efter händelsen, i Trotskijs minnen av Lenin. Uttalandet ifrågasattes snart av Stalin och frågan har blivit en akut fråga i den ryska historiska litteraturen. Upproret inträffade i verklig­heten inte, som bekant är, förrän den 25 oktober och följaktligen höll man sig inte till det datum som ursprungligen fastställts. Epigonhistorikerna betraktar det som omöjligt att det skulle ha funnits ett misstag i centralkommitténs politik, eller ens en försening i fråga om ett datum. ”Därur skulle följa”, skriver Stalin om detta ämne, ”att centralkommittén fastställde upprorets datum till den 15 oktober och efteråt själv bröt [!] mot denna resolution, uppsköt upprorsdatumet till den 25 oktober. Är detta sant? Nej, det är inte sant.” Stalin kommer till slutsatsen att ”Trotskijs minne har svikit honom”. För att bevisa detta citerar han resolutionen från den 10 oktober som inte fastställde något datum.

Denna omdebatterade fråga om upprorets kronologi är mycket betydelsefull för att förstå händelsernas rytm och kräver ett klargörande. Att resolutionen från den 10 oktober inte innehöll något datum är alldeles riktigt. Men denna allmänna resolution behandlade ett uppror över hela landet och var avsedd för hundra- och tusentals ledande partiarbetare. Att i den inkludera det konspirativa datumet för ett uppror som skulle genomföras under de närmaste dagarna i Petrograd, skulle ha varit utomordentligt oförsvarligt. Vi måste komma ihåg att Lenin av försiktighet under dessa dagar inte ens satte ut datum på sina brev. I det givna fallet var det fråga om ett så betydelsefullt beslut, och tillika enkelt, att ingen av deltagarna skulle ha haft någon som helst svårighet att komma ihåg det – särskilt som det var fråga om några dagar. Stalins hänvisning till resolutionens text uppvisar således ett fullständigt misslyckande med att förstå detta.

Vi är emellertid beredda att medge att en av deltagarnas hänvisning till sitt eget minne, speciellt när hans uttalande bestrids av en annan deltagare, inte är tillräckligt för den historiske forskaren. Lyckligtvis avgörs frågan utom allt rimligt tvivel på en annan nivå – en analys av förhållanden och dokument.

Sovjetkongressen skulle öppnas den 20 oktober. Mellan centralkommitténs sammanträde och datumet för kongressen, återstod en intervall på tio dagar. Kongressen skulle inte agitera till förmån för makten till sovjeterna, utan gripa den. Några hundra delegater var emellertid i sig själva maktlösa att erövra makten; det var nödvändigt att gripa den åt kongressen och innan kongressen. ”Slå först ned Kerenskij och inkalla sedan kongressen” – denna tanke hade stått i centrum för hela Lenins agitation sedan mitten av september. Alla de som stod för gripandet av makten i allmänhet instämde i princip med den. Följaktligen kunde inte centralkommittén undvika att föresätta sig uppgiften att försöka genomföra ett uppror mellan den 10 och den 20 oktober. Eftersom det var omöjligt att förutse hur många dagar kampen skulle vara, fast­ställdes upprorets inledning till den 15 oktober. ”Kring det faktiska datumet”, skrev Trotskij i sina minnen av Lenin, ”förekom det, som jag minns det, knappast någon debatt. Alla förstod att datumet var ungefärligt och fastställt, skulle man kunna säga, huvudsakligen för oriente­ringssyften, och att det kunde flyttas framåt eller bakåt i enlighet med händelserna. Men detta kunde bara vara en fråga om dagar och inte mer. Nödvändigheten av ett datum, och därtill ett näraliggande, var alldeles uppenbar.”

Den politiska logikens vittnesmål uttömmer i allt väsentligt frågan. Men det råder ingen brist på ytterligare bevis. Lenin föreslog enträget och ofta att partiet skulle utnyttja den norra regionens sovjetkongress för inledandet av militära aktiviteter. Centralkommitténs resolution antog denna idé. Men regionskongressen, som hade öppnats den 10 oktober, skulle avslutas precis innan den 15 oktober.

Vid konferensen den 16 oktober ställde Zinovjev, samtidigt som han insisterade på åter­kallande av den resolution som antagits sex dagar tidigare, detta krav: ”Vi måste öppet säga till oss själva att under de närmaste fem dagarna kommer vi inte att göra uppror.” Han refererade till de fem dagar som ännu återstod innan sovjetkongressen. Kamenev, som vid samma konferens hävdade att ”fastställandet av ett uppror är äventyrligheter”, påminde konferensen om att ”det sades innan att aktionen borde komma före den 21”. Ingen invände mot detta uttalande och ingen kunde invända. Det var själva förseningen av upproret som Kamenev tolkade som ett misslyckande för Lenins resolution. Enligt hans ord ”har inget gjorts under denna vecka” i riktning mot uppror. Detta är uppenbart en överdrift. Fast­ställandet av datumet hade tvingat alla att göra sina planer striktare och påskynda tempot i sitt arbete. Men det är otvivelaktigt att den intervall på fem dagar som antytts vid sammanträdet den 10 oktober hade visat sig vara för kort. Uppskjutandet var redan ett faktum. Det var först den 17 oktober som den centrala exekutivkommittén förflyttade sovjetkongressens öppnande till den 25 oktober. Denna försening var så läglig som något kunde vara.

I Lenins isolering framträdde dessa inre hinder och friktioner oundvikligt i överdriven form, förseningen oroade honom och han insisterade på sammankallandet av ett nytt central­kommittémöte med representanter för de viktigaste avdelningarna inom partiarbetet i huvud­staden. Det var på denna konferens, som hölls den 16 oktober i utkanterna av staden, i Lesnoj, som Zinovjev och Kamenev framförde argumenten, som citerats ovan, för återtagande av det gamla datumet och mot att ange ett nytt.

Debatten öppnades åter med mångdubblad kraft. Miljutins uppfattning var: ”Vi är inte redo att utdela det första slaget… En annan framtidsutsikt öppnar sig: Väpnad konflikt… Den växer och dess möjlighet närmar sig. Vi borde vara beredda på denna konflikt. Men denna framtids­utsikt är något annat än uppror.” Miljutin intog den defensiva ståndpunkt som mer bestämt försvarades av Zinovjev och Kamenev. Schotman, en gammal Petrogradarbetare som genom­levde partiets hela historia, har försäkrat att vid denna stadskonferens var stämningen, både i partikommittén och i den revolutionära militärkommittén, betydligt mindre militant än i centralkommittén. ”Vi kan inte gå ut men vi borde göra oss beredda.” Lenin angrep Miljutin och Schotman för deras pessimistiska uppskattningar av styrkeförhållandena: ”det [är] inte… en fråga om väpnade styrkor, att det inte är en fråga om strid mot trupperna utan om en del truppers strid mot en annan… Fakta bevisar att vi har övervikt gentemot fienden. Varför kan inte centralkommittén börja?”

Trotskij var inte närvarande vid detta möte. Under precis dessa timmar fick han igenom resolutionen om den revolutionära militärkommittén i sovjeten. Men den synpunkt som orubbligt hade utkristalliserats i Smolnij under de senaste dagarna försvarades av Krylenko, som hand i hand med Trotskij och Antonov-Ovsejenko hade lett den norra regionens sovjetkongress. Krylenko hyste inget tvivel om att ”vattnet kokar tillräckligt hårt”. Att ta tillbaka resolutionen till förmån för uppror ”vore det största tänkbara misstaget”. Han var emellertid oense med Lenin ”i frågan om vem som skall inleda det och hur det skall börja?” Att definitivt fastställa upprorets datum nu är ännu olämpligt. ”Men frågan om truppernas förflyttning är precis den stridsfråga som kampen äger rum kring… Angreppet mot oss är således redan ett faktum och detta kan vi använda oss av… Det är inte nödvändigt att bekymra sig för vem som skall börja, därför att det hela har redan börjat.” Krylenko utvecklade och försvarade den politik som fastslagits av den revolutionära militärkommittén och garnisonskonferensen. Det var längs denna väg som upproret fortsatte att utvecklas.

Lenin svarade inte på Krylenkos ord. Den levande bilden av de senaste sex dagarna i Petrograd hade inte passerat inför hans ögon. Lenin fruktade försening. Hans uppmärksamhet var fixerad på upprorets uttalade motståndare. Alla sidoanmärkningar, villkorliga formu­leringar och otillräckligt kategoriska svar var han benägen att tolka som ett indirekt stöd till Zinovjev och Kamenev, som motsatte sig honom med beslutsamheten hos människor som har bränt broarna bakom sig. ”Veckans resultat”, hävdade Kamenev, ”vittnar om att datumet för ett uppror nu saknas. Vi har inget maskineri för uppror. Fiendens maskineri är för starkt och har antagligen vuxit ytterligare under denna vecka… Två taktiska inriktningar befinner sig här i konflikt: konspirationens taktik och taktiken med tilltro till den ryska revolutionens drivkrafter.” Opportunister tror alltid på dessa drivkrafter närhelst det blir nödvändigt att kämpa.

Lenin svarade: ”Om man säger att upproret har mognat, så passar det inte att tala om sammansvärjningar. Om upproret är politiskt oundvikligt, måste man förhålla sig till upproret som till en konst.” Det var längs den här linjen som den grundläggande och verkligt princi­piella debatten i partiet ägde rum – debatten på vars beslut, och avgörande i den ena eller andra riktningen, revolutionens öde berodde. Inom de allmänna ramarna för Lenins formel, som förenade majoriteten av centralkommittén, uppstod det emellertid underordnade men mycket viktiga frågor: Hur ska vi på grundval av den mognande politiska situationen närma oss upproret? Hur ska vi finna en bro från politiken till revolutionens teknik? Hur ska vi sedan leda massorna över denna bro?

Joffe, som tillhörde vänsterflygeln, hade stött resolutionen från den 10 oktober. Men han motsatte sig Lenin på en punkt: ”Det är inte sant att frågan nu är rent teknisk. Nu måste även tidpunkten för upproret betraktas ur politisk synvinkel?” Den sista veckan har visat att upproret ännu inte har blivit blott en fråga om teknik för partiet, sovjeten och massorna. Av den anledningen misslyckades vi att hålla det fastställda datumet den 10 oktober.

Lenins nya resolution, som manade ”alla organisationer, alla arbetare och soldater att göra allsidiga och energiska förberedelser för ett väpnat uppror”, antogs av 20 röster mot 2, Zinovjev och Kamenev, med 3 nedlagda. De officiella historikerna citerar dessa siffror som bevis på oppositionens fullständiga obetydlighet. Men de förenklar saken. Svängningen till vänster i partiets djup var redan så stark att motståndarna till uppror, som inte vågade komma ut öppet, kände det vara i sitt intresse att förflytta varje principiellt hinder mellan de två lägren. Om omvälvningen, trots det datum som tidigare fastställts, inte har förverkligats den 16 oktober, kan vi kanske också i framtiden se till att det hela kommer att inskränkas till en platonsk ”kurs mot uppror”? Att Kalinin inte var så helt ensam avslöjades mycket tydligt under samma sammanträde. Zinovjevs resolution, med den verkan att ”varje aktion före en konferens med bolsjeviksektionen i sovjetkongressen är otillåten”, avvisades med 15 röster mot 6, med 3 nedlagda. Det är här man finner det verkliga provet på åsikter. Några av resolutionens ”försvarare” i centralkommittén ville verkligen skjuta upp beslutet till sovjet­kongressen och till en ny konferens med bolsjevikerna från provinserna, som till sin majoritet var mer moderata. Av dessa ”försvarare”, inberäknat också de som avstod, fanns det 9 av 24 – dvs. mer än en tredjedel. Detta är naturligtvis fortfarande en minoritet, men som högkvarter ett ganska viktigt sådant. Högkvarterets hopplösa svaghet låg i det faktum att det inte hade något stöd i partiets eller arbetarklassens lägre skikt.

Nästa dag gav Kamenev, i endräkt med Zinovjev, en förklaring till Gorkijs tidning, som angrep det beslut som antagits kvällen innan. ”Inte bara Zinovjev och jag, utan också ett antal praktiska kamrater” – så skrev Kamenev – ”anser att det är ett otillåtet steg i nuvarande ögonblick att ta initiativet till ett väpnat uppror, med de givna sociala styrkeförhållandena, oberoende av och flera dagar före sovjetkongressen, som skulle ruinera proletariatet och revolutionen… Att satsa allting… på upprorskortet under de kommande dagarna skulle vara en förtvivlad handling. Vårt parti är också alltför starkt, det har en alldeles för stor framtid framför sig, för att ta ett sådant steg… ”. Opportunister känner sig alltid ”för starka” för att ge sig in i en strid.

Kamenevs brev var en direkt krigsförklaring mot centralkommittén och detta också i en fråga som ingen skojade om. Situationen blev omedelbart utomordentligt akut. Den komplicerades av flera andra personliga episoder som har en gemensam politisk källa. Vid ett sammanträde med Petrogradsovjeten den 18 oktober förklarade Trotskij, som svar på en fråga som rests av fienden, att sovjeten inte hade fastställt datumet för ett uppror under de kommande dagarna, men att om det blev nödvändigt att fastställa ett, skulle arbetarna och soldaterna gå ut som en man. Kamenev, som satt bredvid Trotskij i presidiet, reste sig omedelbart för ett kort uttalande: Han ville med sitt namn skriva under på allt som Trotskij sagt. Det var en slug list. Medan Trotskij juridiskt skylde en angreppspolitik med en förskönad defensiv formel, försökte Kamenev använda sig av Trotskijs formel – som han var radikalt oenig med – för att skyla en direkt motsatt politik.

För att upphäva effekten av Kamenevs manöver, sade Trotskij samma dag i ett tal till den allryska konferensen med fabriks- och verkstadskommittéer: ”Ett inbördeskrig är oundvikligt. Vi måste bara organisera det så smärtfritt som möjligt. Vi kan inte uppnå detta genom vacklan och tvekan, utan bara genom en hårdnackad och modig kamp för makten.” Alla förstod att dessa ord om vacklan var riktade mot Zinovjev, Kamenev och deras kolleger.

Vid sidan av detta hänvisade Trotskij frågan om Kamenevs tal i sovjeten för undersökning till centralkommitténs nästa sammanträde. I intervallen avgick Kamenev ur centralkommittén för att kunna frigöra sina händer för agitation mot upproret. Frågan togs upp i hans frånvaro. Trotskij insisterade på att ”den situation som skapats är fullständigt outhärdlig” och föreslog att Kamenevs avskedsansökan skulle accepteras.[10]

Sverdlov, som stödde Trotskijs förslag, läste upp ett brev från Lenin som brännmärkte Zinovjev och Kamenev som strejkbrytare på grund av deras förklaring i Gorkijs tidning, och krävde deras uteslutning ur partiet. ”Kamenevs undanflykter på Petrogradsovjetens sammanträde”, skriver Lenin, ”är verkligen någonting simpelt, han är fullt ense med Trotskij, förstår ni. Men är det då svårt att inse att Trotskij inte kunde, inte hade rätt, inte fick säga mer inför fienderna än han sagt? Är det då svårt att inse att… beslut (om nödvändigheten av att gå till väpnat uppror, om att detta är fullt moget, om en allsidig förberedelse osv.… förpliktar partiet att i offentliga uttalanden inte endast vältra’ skulden’, utan även initiativet på motståndaren… Kamenevs undanflykt är helt enkelt en bluff.”

När Lenin skickade sin indignerade protest genom Sverdlov, kunde han ännu inte veta att Zinovjev, i ett brev till redaktörerna för centralorganet, hade tillkännagivit att hans åsikter ”är mycket långt ifrån de som Lenin bekämpar”, och att han ”skriver under på gårdagens deklaration från Trotskij i Petrogradsovjeten.” Lunatjarskij, en tredje motståndare till uppror, gick ut i pressen med samma verkan. För att fullständiga den elakartade förvirringen, åtföljdes ett brev från Zinovjev, som trycktes i centralorganet samma dag som centralkommitténs sammanträde, den 20 oktober, av en sympatisk anmärkning från redaktörerna: ”Vi för vår del uttrycker förhoppningen, att med den förklaring som gjorts av Zinovjev (och även Kamenevs förklaring i sovjeten) kan frågan betraktas som avgjord. Den skarpa tonen i Lenins artikel förändrar inte det faktum att vi i grunden förblir av samma uppfattning.” Detta var ett nytt slag i ryggen och dessutom från ett håll från vilket ingen väntade detta. Vid den tidpunkt när Zinovjev och Kamenev gick ut i den fientliga pressen med öppen agitation mot central­kommitténs beslut till förmån för uppror, fördömer partiets centralorgan Lenins ”skarpa ton” och registrerar sin solidaritet ”i grunden” med Zinovjev och Kamenev. Som om det i detta ögonblick kunde finnas någon mer grundläggande fråga än frågan om upproret! Enligt det kortfattade protokollet förklarade Trotskij vid centralkommitténs sammanträde: ”Zinovjevs och Lunatjarskijs brev till centralorganet och även redaktörernas anmärkning är oacceptabla.” Sverdlov stödde protesten.

Redaktörerna vid denna tidpunkt var Stalin och Sokolnikov. Protokollet lyder: ”Sokolnikov uttalar att han inte hade någon del i redaktörernas förklaring i fråga om Zinovjevs brev och anser denna förklaring vara ett misstag.” Det blev således känt att Stalin personligen och ensam mot den andre medlemmen i redaktionen och en majoritet av centralkommittén – stödde Kamenev och Zinovjev i det mest kritiska ögonblicket, fyra dagar innan upprorets början, med en sympatiskt inställd förklaring. Indignationen över detta var stor.

Stalin talade mot godkännande av Kamenevs utträde och hävdade att ”hela vår situation är självmotsägande”, dvs. han tog själv på sig försvaret av denna förvirring som de medlemmar som gått ut mot upproret hade infört i folks medvetande. Kamenevs utträde accepterades med fem röster mot tre. Med sex röster, återigen med Stalin mot, antogs ett beslut som förbjöd Kamenev och Zinovjev att föra kamp mot centralkommitténs politik. Protokollet lyder: ”Stalin tillkännager att han drar sig tillbaka från redaktionen.” Centralkommittén vägrade, för att inte ytterligare komplicera en redan besvärlig situation, att godkänna Stalins avgång.

Detta uppträdande från Stalins sida kan tyckas oförklarligt i ljuset av den legend som har skapats kring honom. I verkligheten överensstämmer det helt med hans andliga utformning och politiska metoder. Inför stora problem retirerar Stalin alltid – inte på grund av brist på karaktär, som i Kamenevs fall, utan på grund av sin smala horisont och brist på skapande föreställningsförmåga. Hans misstänksamma försiktighet tvingar honom nästan organiskt att i stunder av stora avgöranden och djupa meningsskiljaktigheter dra sig tillbaka in i skuggorna, vänta och om möjligt försäkra sig mot båda utgångarna. Stalin röstade med Lenin för upproret, Zinovjev och Kamenev kämpade öppet mot upproret. Men ändå – bortsett från ”den skarpa tonen” i Lenins kritik, ”förblir vi i grunden av samma åsikt”. Stalin gjorde inte på något sätt denna redaktionella kommentar av lättsinnighet. Tvärtom övervägde han noga omständigheterna och ordvalet. Men den 20 oktober ansåg han det inte vara tillrådligt att oåterkalleligt bränna sina broar till upprorsfiendernas läger.

Detta protokolls vittnesmål, som vi tvingas citera, inte ur originalet, utan från den officiella texten som den sammanställts av Stalins sekretariat, uppvisar inte bara de verkliga ståndpunkterna hos medlemmarna i den bolsjevikiska centralkommittén, utan utbreder också, trots dess knapphet och torrhet, ett autentiskt panorama över partiledningen som den existerade i verkligheten, med alla dess inre motsättningar och oundvikliga personliga vacklanden. Inte bara historien i sin helhet, utan också dess djärvaste vändningar, genomförs av människor för vilka inget mänskligt är främmande. Men förminskar detta, när allt kommer omkring, betydelsen av det som uppnås?

Om vi skulle förevisa Napoleons briljantaste segrar på en duk, skulle filmen, sida vid sida med genialitet, omfång, uppfinningsrikedom och heroism, även visa obeslutsamheten hos enskilda marskalkar, förvirringen hos generaler som är oförmögna att läsa kartan, officerares dumhet och hela avdelningars panik och ända ned till inälvor som slaknat av skräck. Detta realistiska dokument skulle endast vittna om att Napoleons armé inte bestod av legendens automater, utan av levande fransmän som fötts och vuxit upp i brytningen mellan två epoker. Bilden av mänskliga svagheter skulle endast framhäva storheten i det hela.

Det är lättare att teoretisera om en revolution efteråt än att absorbera den i sitt eget kött och blod innan den äger rum. Annalkandet av ett uppror har oundvikligen framkallat, och kommer alltid att framkalla, kriser i de upproriska partierna. Detta demonstreras av erfarenheterna från det mest härdade och revolutionära parti som historien fram tills nu har känt till. Det räcker med att Lenin några dagar innan striden fann sig tvingad att kräva uteslutning ur partiet av sina två närmaste och mest framstående lärjungar. De senaste försöken att reducera denna konflikt till ”olyckor” av personlig karaktär har dikterats av en rent religiös idealisering av partiets förflutna. Liksom Lenin fullständigare och mer resolut än andra under hösten 1917 uttryckte det objektiva behovet av ett uppror, och massornas vilja till revolution, för­kroppsligade Zinovjev och Kamenev mer öppenhjärtigt än andra partiets blockerande tendenser, obeslutsamhetens stämningar, inflytandet från småborgerliga förbindelser och trycket från de härskande klasserna.

Om bara alla de konferenser, debatter och personliga gräl som ägde rum i bolsjevikpartiets övre skikt under oktober hade nedtecknats av en stenograf, skulle eftervärlden kunna övertyga sig om vilken intensiv inre kamp som den för omvälvningen nödvändiga beslutsamheten utkristalliserade bland ledarna i partiet. Den stenografiska rapporten skulle på samma gång visa hur stort behov ett revolutionärt parti har av intern demokrati. Viljan att kämpa är inte upplagrad i förväg, och dirigeras inte ovanifrån – den måste vid varje tillfälle självständigt förnyas och härdas.

När han citerar påståendet av författaren till denna bok att ”partiet är den proletära revolutionens grundläggande verktyg”, frågade Stalin 1924: ”Hur kunde vår revolution segra om dess ‘grundläggande verktyg’ inte var bra?” Hans ironi dolde inte den primitiva falskheten i hans invändning. Mellan helgonen som kyrkan framställer dem och djävlarna som kandidaterna till heligheten avbildar dem, kan man finna levande människor. Det är dem som gör historien. Bolsjevikpartiets höga grad av härdning kom inte till uttryck i frånvaron av meningsskiljaktigheter, vacklan och till och med skälvningar, utan i det faktum att det i de svåraste omständigheter samlade sig i god tid genom inre kriser och tog tillvara tillfället att beslutsamt ingripa i händelsernas gång. Det innebär att partiet som helhet var ett helt adekvat instrument för revolutionen.

I praktiken betraktar ett reformistiskt parti grundvalarna till det som det avser att reformera som orubbliga. Det ger således oundvikligen efter för den härskande klassens idéer och moral. Efter att ha stigit upp på proletariatets rygg blev socialdemokraterna endast ett borgerligt parti av andra rangen. Bolsjevismen skapade det slags autentiska revolutionär som underordnar sin personliga tillvaro, sina idéer och sitt moraliska omdöme under historiska mål som är oförenliga med det nuvarande samhället. Det nödvändiga avståndet till den borgerliga ideologin upprätthölls i partiet genom en vaksam oförsonlighet, vars inspiratör var Lenin. Lenin förtröttades aldrig i arbetet med sin lansett och skar av de band som en småborgerlig omgivning skapar mellan partiet och den allmänna opinionen. Samtidigt lärde Lenin partiet att skapa sin egen opinion, som vilade på den uppåtstigande klassens tankar och känslor. Således skapade bolsjevikpartiet genom en urvals- och skolningsprocess, och i ständig kamp, inte bara ett eget politiskt utan också ett moraliskt medium, som var oberoende av den borgerliga opinionen och oförsonligt stod i motsättning till denna. Endast detta tillät bolsjevikerna att övervinna vacklandet i sina egna led och i handling uppvisa den modiga beslutsamhet utan vilken oktobersegern skulle ha varit omöjlig.

Kapitel VI: Upprorets konst

Människor är inte mer angelägna om att göra revolution än att föra krig. Det finns emellertid den skillnaden att tvång spelar en avgörande roll i krig och att det i revolutionen inte finns något annat tvång än omständigheterna. En revolution äger bara rum när det inte finns någon annan utväg och upproret, som reser sig över revolutionen som en topp i händelsernas bergskedja, kan lika lite som revolutionen i sin helhet framkallas med viljan. Massorna går framåt och slår till reträtt flera gånger innan de bestämmer sig för det avgörande angreppet.

Konspiration ställs vanligtvis i kontrast till uppror som minoritetens avsiktliga företag i förhållande till majoritetens spontana rörelse. Det är också sant att ett segerrikt uppror, som bara kan genomföras av en klass som är kallad att stå i nationens ledning, är vitt skilt både i metod och i historisk betydelse från en regeringsomvälvning genomförd av konspiratörer, som handlar i avskildhet från massorna.

I varje klassamhälle finns det tillräckligt med motsättningar för att en konspiration ska kunna slå rot i dess sprickor. Den historiska erfarenheten bevisar emellertid att en viss grad av sociala sjukdomar är nödvändiga – som till exempel i Spanien, Portugal eller Sydamerika – för att tillhandahålla kontinuerlig näring för en konspirationsregim. En ren konspiration kan, även om den är segerrik, bara ersätta en klick i samma härskande klass med en annan – eller ännu mindre, enbart ändra regeringsmedlemmarna. Enbart ett massuppror har någonsin medfört seger för en social regim över en annan. Periodiska konspirationer är vanligtvis uttryck för social stagnation och förfall, men folkliga uppror kommer tvärtemot vanligen som resultat av någon snabb tillväxt som har brutit ned nationens gamla jämvikt. De syd­amerikanska republikernas kroniska ”revolutioner” har ingenting gemensamt med den permanenta revolutionen; de är på sätt och vis raka motsatsen.

Det betyder emellertid inte att folkliga uppror och konspirationer under alla omständigheter ömsesidigt utesluter varandra. Ett element av konspiration inträder nästan alltid i någon mån i varje uppror. Ett massuppror bestäms historiskt av ett visst stadium i revolutionens framväxt och är aldrig rent spontant. Även när det flammar upp oväntat för en majoritet av sina deltagare, har det närts av de idéer i vilka upprorsmännen ser en utväg ur tillvarons svårig­heter. Ett massuppror kan dock förutses och förberedas. Det kan organiseras i förväg. I det fallet är konspirationen underordnad upproret, tjänar det, underlättar dess väg och påskyndar dess seger. Ju högre den politiska nivån är i en revolutionär rörelse och ju allvarligare dess ledning, desto större kommer den plats att bli som konspirationen upptar i ett folkligt uppror.

Det är alldeles nödvändigt att förstå förhållandet mellan uppror och konspiration, både hur de motsäger och kompletterar varandra. Det är särskilt nödvändigt eftersom användningen av uttrycket konspiration, också i marxistisk litteratur, innehåller en ytlig motsättning tack vare det faktum att den ibland inbegriper ett självständigt företag igångsatt av minoriteten, och vid andra tillfållen en förberedelse från minoritetens sida av ett majoritetsuppror.

Historien vittnar visserligen om att ett folkligt uppror under vissa förhållanden kan bli segerrikt även utan en konspiration. Ett uppror som uppstår ”spontant” ur det allmänna missnöjet, de utspridda protesterna, demonstrationerna, strejkerna och gatustriderna kan dra in en del av armén, paralysera fiendens styrkor och störta den gamla makten. I viss utsträckning är det vad som hände i Ryssland i februari 1917. Ungefär samma bild erbjuder utvecklingen av de tyska och österrikisk-ungerska revolutionerna under hösten 1918. Eftersom det i dessa händelser inte fanns något parti i spetsen för upprorsmännen, som helt igenom var genomsyrat av upprorets mål och intressen, måste dess seger oundvikligen överföra makten till de partier som fram till det sista ögonblicket hade motsatt sig upproret.

Att störta den gamla makten är en sak, att ta makten i egna händer är en annan. Bourgeoisien kan inte vinna makten i en revolution därför att den är revolutionär, utan därför att den är borgerlig. Den besitter egendom, bildning, pressen, ett nätverk av strategiska positioner och en hierarki av institutioner. Helt annorlunda är det med proletariatet. Ett upproriskt proletariat, som enligt sakernas natur är berövat alla sociala fördelar, kan bara räkna med sitt antal, sin solidaritet, sina kadrer och sin officiella stab.

På samma sätt som en smed inte kan gripa tag i det glödheta järnet med sin nakna hand, kan inte proletariatet gripa makten direkt; det måste ha en organisation som är anpassad till denna uppgift. Samordningen av massupproret med konspirationen, konspirationens underordnande under upproret och upprorets organisering genom konspirationen utgör den sammansatta och ansvarsfulla avdelning inom den revolutionära politiken som Marx och Engels kallade ”upprorets konst”. Det förutsätter en korrekt allmän ledning för massorna, en flexibel inriktning under föränderliga förhållanden, en uttänkt angreppsplan, försiktighet i de tekniska förberedelserna och ett djärvt slag.

Historiker och politiker ger vanligtvis namnet spontant uppror åt en rörelse bland massorna som förenas av gemensam fientlighet mot den gamla regimen men som ännu inte har ett klart mål, noga övervägda kampmetoder eller en ledning som medvetet visar vägen till seger. Detta spontana uppror erkänns nedlåtande av officiella historiker – åtminstone de med ett demo­kratiskt sinnelag – som ett nödvändigt ont och något som den gamla regimen bär ansvaret för. Den verkliga orsaken till deras generösa inställning är att ”spontana” uppror inte kan överskrida den borgerliga regimens ramar.

Socialdemokraterna intar en liknande ståndpunkt. De avvisar inte revolutionen helt och hållet, som en social katastrof, i större utsträckning än de avvisar jordbävningar, vulkanutbrott, solförmörkelser och pestepidemier. Vad de däremot avvisar – och kallar för ”blanquism”, eller ännu värre bolsjevism – är det medvetna förberedandet av en omvälvning, planen och konspirationen. Med andra ord är socialdemokraterna beredda att tillstyrka – och det enbart ex post facto – de omvälvningar som överlämnar makten till bourgeoisien, men de fördömer oförsonligt de metoder som skulle kunna ge proletariatet makten. Under denna låtsade objektivism döljer de en politik med försvar av det kapitalistiska samhället.

Ur sina observationer av och reflektioner över misslyckandet för alla de uppror som han bevittnade eller deltog i, härledde Auguste Blanqui ett antal taktiska regler som om man gjorde våld på dem kommer att göra segern utomordentligt svår, om inte omöjlig för varje uppror. Blanqui krävde följande: ett lägligt bildande av riktiga revolutionära avdelningar, deras centraliserade ledning och adekvata utrustning, en välkalkylerad utplacering av barrikader, deras beslutsamma resande och ett systematiskt, inte bara episodiskt, försvar av dem. Alla dessa regler, härledda ur upprorets militära problem, måste naturligtvis förändras med de sociala förhållandena och militärtekniken, men i sig själva är de inte på något vis ”blanquism” i den betydelse som närmar detta ord till det tyska ”putschism” eller revolutionär äventyrlighet.

Upproret är en konst och liksom all konst har den sina lagar. Blanquis regler var kraven från en militärrevolutionär realism. Blanquis misstag låg inte i hans direkta teorem utan i det omvända. Ur det faktum att taktiska svagheter dömer ett uppror till nederlag, drog Blanqui slutsatsen att ett iakttagande av reglerna för upprorstaktik i sig självt skulle garantera segern. Endast utifrån den punkten är det legitimt att kontrastera blanquismen med marxismen. Konspirationen tar inte upprorets plats. En aktiv minoritet av proletariatet, hur välorganiserad den än är, kan inte erövra makten oavsett de allmänna förhållandena i landet. På den punkten har historien dömt blanquismen. Men endast på denna punkt. Hans positiva teorem bevarar all sin kraft. För att erövra makten behöver proletariatet mer än ett spontant uppror. Det behöver en lämplig organisation, en plan och en konspiration. Sådan är den leninistiska åsikten i denna fråga.

Engels kritik av fetischdyrkandet av barrikaden grundades på den militära och allmänna teknikens utveckling. Blanquismens upprorstaktik korresponderade med det gamla Paris karaktär, det halvt hantverksmässiga proletariatet, de trånga gatorna och Louis Philippes militära system. Blanquis misstag var att i princip identifiera uppror med barrikaden. Den marxistiska kritiken har riktats mot båda dessa misstag. Även om han var helt ense med blanquismen i att betrakta upproret som en konst, upptäckte Engels inte bara den under­ordnade roll som upproret spelar i en revolution, utan också barrikadens minskande roll i ett uppror. Engels kritik hade inget gemensamt med att avsvära sig de revolutionära metoderna till förmån för ren parlamentarism, som den tyska socialdemokratins kälkborgare i samarbete med Hohenzollerncensuren på sin tid försökte påstå. För Engels förblev frågan om barrikader en fråga om ett av de tekniska inslagen i ett uppror. Reformisterna har försökt att härleda ett avvisande av revolutionärt våld i allmänhet ur hans avvisande av barrikadens avgörande be­tydelse. Det är ungefär samma sak som att härleda militarismens utplånande ur överväganden om den troliga minskningen av skyttegravarnas betydelse i framtida krigföring.

Sovjeterna är den organisation med vars hjälp proletariatet både kan störta den gamla makten och ersätta den. Efteråt blev detta en fråga om historisk erfarenhet, men fram till oktober­revolutionen var det en teoretisk prognos – som förvisso vilade på den preliminära erfaren­heten från 1905. Sovjeterna är organ för förberedandet av massorna för uppror, organ för uppror och efter segern organ för regerandet.

Sovjeterna i sig själva avgör emellertid inte frågan. De kan tjäna olika syften i enlighet med programmet och ledningen. Sovjeterna erhåller sitt program från partiet. Medan sovjeterna under revolutionära förhållanden – och avskilda från revolutionen är de omöjliga – omfattar hela klassen med undantag för dess helt efterblivna, tröga eller demoraliserade skikt, representerar det revolutionära partiet klassens hjärna. Problemet med erövringen av makten kan bara lösas genom en bestämd kombination av partiet med sovjeterna – eller med andra organisationer som är mer eller mindre likvärdiga med sovjeter.

När sovjeten har ett revolutionärt parti i sin spets, strävar den medvetet och i god tid mot ett makterövrande. Genom att anpassa sig till förändringar i den politiska situationen och massornas stämningar, gör den upprorets militära baser beredda, förenar chocktrupperna kring ett enda handlingsschema och utarbetar en plan för offensiven och det slutliga angreppet. Det innebär att föra in en organiserad konspiration i massupproret.

Bolsjevikerna tvingades mer än en gång, och långt innan oktoberrevolutionen, att tillbakavisa beskyllningar om konspiration och blanquism som riktades mot dem av deras fiender. Dessutom förde ingen en mer oförsonlig kamp mot systemet med rena konspirationer än Lenin. Den internationella socialdemokratins opportunister försvarade mer än en gång den gamla socialistrevolutionära taktiken med individuell terror riktad mot tsarismens agenter, när denna taktik kritiserades skoningslöst av bolsjevikerna med deras insisterande på massuppror i motsats till intelligentsians individuella äventyrligheter. Men i tillbakavisandet av alla varianter av blanquism och anarkism, böjde sig Lenin inte för ett ögonblick för någon ”helig” spontanitet hos massorna. Han tänkte före någon annan, och djupare, ut sambandet mellan de objektiva och subjektiva faktorerna i en revolution, den spontana rörelsen och partiets politik, de folkliga massorna och den progressiva klassen, proletariatet och dess avantgarde, sovjeterna och partiet och upproret och konspirationen.

Men om det är sant att ett uppror inte kan framkallas med vilja, och att det ändå måste organiseras i förväg för att vinna, ställs de revolutionära ledarna inför uppgiften med en korrekt diagnos. De måste i god tid känna det framväxande upproret och komplettera det med en konspiration. Barnmorskans ingripande under värkarna – hur missbrukad denna bild än har blivit – förblir den tydligaste illustrationen av detta medvetna inkräktande i en elementär process. Herzen anklagade en gång sin vän Bakunin för att alltid i sina revolutionära företag ta den andra månaden i havandeskapet för den nionde. Herzen var själv benägen att till och med i den nionde månaden förneka förekomsten av havandeskap. I februari uppstod knappast alls frågan om att bestämma dagen för födelsen eftersom upproret flammade upp oväntat utan centraliserad ledning. Men just av denna anledning gick inte makten till dem som hade genomfört upproret, utan till dem som hade slagit till bromsarna. Det var helt annorlunda med det andra upproret. Det förbereddes medvetet av bolsjevikpartiet. Problemet med att korrekt gripa ögonblicket för att ge signalen för angrepp lades således på bolsjevikstaben.

Ögonblicket bör här inte tas alltför bokstavligt i betydelsen en bestämd dag och timme. Fysiska födslar uppvisar också en avsevärd period med osäkerhet – deras begränsningar är inte bara av intresse för barnmorskans konst, utan också för arvsdomstolens sofismer. Mellan det ögonblick när ett försök att mana till uppror oundvikligen måste visa sig för tidigt och leda till ett revolutionärt missfall, och det ögonblick när en fördelaktig situation måste anses hopp­löst missat, existerar det en viss period – den kan mätas i veckor och ibland i några månader – under vars lopp ett uppror kan genomföras med mer eller mindre chans till framgång. Att välja ut denna jämförelsevis korta period och sedan avgöra det definitiva ögonblicket – nu mer exakt i betydelsen själva dagen och timmen för det sista slaget, utgör de revolutionära ledarnas mest ansvarsfulla uppgift. Det kan med full rättvisa kallas nyckelproblemet, därför att det förenar revolutionär politik med upprorets teknik – och det behöver inte tilläggas att uppror, liksom krig, är en fortsättning av politiken med andra medel.

Intuition och erfarenhet är nödvändiga för revolutionärt ledarskap, precis som för alla andra slag av skapande aktivitet. Men mycket mer än det behövs. Trollkarlens konst kan också förlita sig på intuition och erfarenheter. Politiskt trolleri är emellertid tillräckligt bara i epoker och perioder när rutinen överväger. En epok med kraftfulla historiska omvälvningar har ingen användning för häxdoktorer. Här är erfarenheter, till och med belysta av intuition, inte tillräckliga. Här måste man ha en syntetisk doktrin som omfattar samspelet mellan de historiska huvudkrafterna. Här måste man ha en materialistisk metod som tillåter en att upptäcka sociala krafters verkliga rörelser bakom programmens och parollernas rörliga skuggor.

En revolutions grundläggande premiss är att den existerande sociala strukturen har blivit oförmögen att lösa nationens brådskande utvecklingsproblem. En revolution blir emellertid möjlig enbart i fall samhället innesluter en ny klass, som är kapabel att ta ledningen i lösandet av de problem som historien framställer. Processen med att förbereda en revolution består i att se till att de objektiva problem som är involverade i industrins och klassernas motsättningar hittar vägen in i medvetandet hos levande mänskliga massor, förändra detta medvetande och skapa nya ömsesidiga förhållanden mellan mänskliga krafter.

De härskande klasserna förlorar, som ett resultat av sin praktiskt manifesterade oförmåga att leda landet ut ur dess återvändsgränd, tron på sig själva; de gamla partierna faller i bitar, en bitter kamp mellan grupper och klickar överväger och hopp sätts till mirakler eller mirakel­makare. Allt detta utgör en av de politiska förutsättningarna för en revolution, en mycket betydelsefull men passiv sådan.

En bitter fientlighet mot den rådande ordningen och en beredskap att inlåta sig på de mest heroiska ansträngningar och offer för att föra ut landet på en uppåtgående väg – detta är den revolutionära klassens nya politiska medvetande och utgör den viktigaste aktiva förutsättningen för en revolution.

Dessa två grundläggande läger – de stora egendomsinnehavarna och proletariatet – uttömmer emellertid inte ett lands befolkning. Mellan dem befinner sig breda lager av småbourgeoisien, som uppvisar den ekonomiska och politiska regnbågens alla färger. Missnöjet inom dessa mellanliggande lager, deras besvikelse med den härskande klassens politik, otålighet och indignation och beredvillighet att stödja ett djärvt revolutionärt initiativ från proletariatets sida, konstituerar den tredje politiska förutsättningen för en revolution. Den är delvis passiv – i det att den neutraliserar småbourgeoisiens övre skikt – men delvis också aktiv, därför att den direkt driver in de lägre skikten i kampen sida vid sida med arbetarna.

Att dessa förutsättningar betingar varandra är uppenbart. Ju mer beslutsamt och självsäkert proletariatet handlar, desto bättre kommer det att lyckas med att dra det mellanliggande skiktet efter sig, desto mer isolerad kommer den härskande klassen att bli och desto akutare dess demoralisering. Å andra sidan kommer demoraliseringen av härskarna att hälla vatten på den revolutionära klassens kvarn.

Proletariatet kan bara bli genomsyrat av det självförtroende som är nödvändigt för en regeringsomstörtning om ett klart perspektiv öppnar sig, bara om det har haft tillfälle att i handling pröva ett styrkeförhållande som förändras till dess fördel, bara om det ovanför sig känner ett förutseende, fast och självsäkert ledarskap. Detta för oss till den sista förutsätt­ningen – inte på något vis den sista i betydelse – för makterövrandet: det revolutionära partiet som klassens fast sammansvetsade och härdade avantgarde.

Tack vare en fördelaktig kombination av historiska förhållanden, både in- och utrikes, leddes det ryska proletariatet av ett parti med extraordinär politisk klarhet och ojämförlig revolu­tionär härdning. Endast detta tillät denna lilla och unga klass att genomföra en historisk uppgift av exempellösa proportioner. Det är verkligen historiens allmänna vittnesmål – Pariskommunen, de tyska och österrikiska revolutionerna 1918, rådsrevolutionerna i Ungern och Bayern, den italienska revolutionen 1919, den tyska krisen 1923, den kinesiska revolu­tionen 1925–27 och den spanska revolutionen 1931 – att fram till idag har den svagaste länken i kedjan av nödvändiga förutsättningar varit partiet. Det svåraste av allt för arbetar­klassen är att skapa en revolutionär organisation som är kapabel att höja sig i nivå med sin historiska uppgift. I de äldre och mer civiliserade länderna arbetar mäktiga krafter för att försvaga och demoralisera det revolutionära avantgardet. En viktig beståndsdel i detta arbete är socialdemokraternas kamp mot ”blanquism”, med vars namn de betecknar marxismens revolutionära kärna.

Trots antalet stora sociala och politiska kriser har än så länge ett sammanfallande av alla förhållanden som är nödvändiga för en segerrik och stabil proletär revolution uppträtt endast en gång i historien: i Ryssland i oktober 1917. En revolutionär situation är inte långlivad. Den minst stabila av förutsättningarna för en revolution är småbourgeoisiens stämning. Under en tid av nationell kris följer småbourgeoisien den klass som inger förtroende inte bara i ord utan i handling. Även om småbourgeoisien är förmögen till impulsiv entusiasm och till och med revolutionärt raseri, saknar den uthållighet, förlorar lätt modet under motgångar och övergår från upprymt hopp till modlöshet. Dessa skarpa och snabba förändringar i småbourgeoisiens stämningar förlänar varje revolutionär situation dess instabilitet. Om det proletära partiet inte är tillräckligt beslutsamt för att i god tid omvandla de folkliga massornas hopp och förväntningar till revolutionär handling, följs flodvågen snabbt av ebb: Det mellanliggande skiktet vänder sina ögon från revolutionen och söker en räddare i det motsatta lägret. Liksom proletariatet vid flod drar småbourgeoisien efter sig, drar småbourgeoisien vid ebb efter sig betydande skikt av proletariatet. Sådan är dialektiken i de kommunistiska och fascistiska vågor som kan observeras i Europas utveckling sedan kriget.

Genom att försöka basera sig på Marx påstående att ingen regim drar sig tillbaka från historiens scen innan den har uttömt alla sina möjligheter, förnekade mensjevikerna legitimiteten i en kamp för proletär diktatur i det efterblivna Ryssland där kapitalismen långt ifrån hade uttömt sina möjligheter. Detta argument innehöll två misstag, båda ödesdigra. Kapitalismen är inte ett nationellt utan ett världsomfattande system. Det imperialistiska kriget och dess konsekvenser demonstrerade att det kapitalistiska systemet hade uttömt sig i världsskala. Revolutionen i Ryssland bröt den svagaste länken i den världsomfattande kapitalismens system.

Men falskheten i denna mensjevikiska föreställning framträder också ur nationell synvinkel. Ur den ekonomiska abstraktionens ståndpunkt är det verkligen möjligt att bekräfta att kapitalismen i Ryssland inte har uttömt sina möjligheter. Men ekonomiska processer äger inte rum i luften, utan i ett konkret historiskt medium. Kapitalismen är inte en abstraktion utan ett levande system med klassförhållanden som framför allt kräver en statsmakt. Att monarkin, under vars beskydd den ryska kapitalismen utvecklades, hade uttömt sina möjligheter, förnekas inte ens av mensjevikerna. Februarirevolutionen försökte bygga upp en mellanliggande statsregim. Vi har följt dess historia: under loppet av åtta månader uttömde den sig fullständigt. Vilket slags statsordning kunde under dessa förhållanden garantera den ryska kapitalismens vidare utveckling?

”Den borgerliga republiken, enbart försvarad av moderata socialister, utan att längre kunna finna något stöd bland massorna… kunde inte bevara sig själv. Dess hela väsen hade dunstat bort. Det återstod bara ett yttre skal.” Denna exakta definition tillhör Miljukov. Detta bortdunstade systems öde var nödvändigtvis, enligt hans ord, samma som den tsaristiska monarkins: ”Båda förberedde marken för en revolution och på revolutionsdagen kunde ingen av dem finna en enda försvarare.”

Så tidigt som i juli och augusti hade Miljukov karaktäriserat situationen genom att uppställa ett val mellan två namn: Kornilov eller Lenin? Men Kornilov hade nu utfört sitt experiment och det hade slutat i ett bedrövligt misslyckande. För Kerenskijs regim återstod det sannerligen ingen plats. Med alla skiftningar i stämning, säger Suchanov, ”var hatet gentemot Kerenskijregimen det enda som förenade alla”. Precis som den tsaristiska monarkin mot slutet hade blivit omöjlig i ögonen på de övre adelskretsarna och till och med storhertigarna, så blev Kerenskijs regering motbjudande till och med för de direkta inspiratörerna till hans regim, ”storhertigarna” i kompromissmakarnas övre skikt. I denna universella otillfredsställelse, denna skarpa politiska nervspänning i alla klasser, har vi ett av symptomen på en mognad revolutionär situation. På samma sätt är varje muskel, nerv och fiber i en organism outhärdligt spänd precis innan en böld brister.

Resolutionen från bolsjevikernas julikongress hade, medan den varnade arbetarna för för tidiga sammandrabbningar, samtidigt utpekat att striden måste inledas ”när den allmänna nationella krisen och den djupa massentusiasmen har skapat förhållanden som är fördelaktiga för övergången av städernas och landsbygdens fattiga till arbetarnas sida.” Denna situation inträdde i september och oktober.

Upproret var hädanefter förmöget att tro på sin egen framgång eftersom det kunde förlita sig på en genuin majoritet av folket. Detta ska naturligtvis inte uppfattas på ett formellt sätt. Om en folkomröstning kunde ha ägt rum i frågan om upproret, skulle den ha givit extremt motsägelsefulla och osäkra resultat. En inre beredskap att stödja en revolution är långt ifrån identisk med förmågan att tydligt formulera dess nödvändighet. Dessutom skulle svaret i hög grad ha varit avhängigt det sätt på vilket frågan framställdes, den institution som utförde omröstningen – eller, för att uttrycka det enklare, vilken klass som innehade makten.

Det finns en begränsning för tillämpningen av demokratiska metoder. Man kan fråga alla passagerare om vilken typ av vagn de tycker om att åka i, men det är omöjligt att fråga dem om bromsarna ska slås till när tåget är i full fart och olyckor hotar. Om den räddande operationen utförs skickligt, och i tid, är emellertid passagerarnas instämmande garanterat i förväg.

Parlamentariska konsultationer av folket genomförs i ett enda ögonblick, medan de olika befolkningsskikten under en revolution når fram till samma slutsats det ena efter det andra och med oundvikliga intervaller, även om de ibland är korta. I den stund som de framskridna avdelningarna brinner av revolutionär otålighet, har de efterblivna skikten endast börjat röra sig. I Petrograd och Moskva befann sig alla massorganisationerna under bolsjevikernas ledning. I Tambovprovinsen, som har över tre miljoner i befolkning – dvs. något mindre än de båda huvudstäderna tillsammans – framträdde en bolsjevikfraktion i sovjeten först kort tid innan oktoberrevolutionen.

Den objektiva utvecklingens slutledningar är långt ifrån att sammanfalla – dag för dag – med slutledningarna i massornas tankeprocess. När ett stort praktiskt beslut blir omöjligt att uppskjuta under händelsernas gång, är det själva det ögonblick när en folkomröstning är omöjlig. Skillnaden i nivå och stämning inom olika folkskikt övervinns i handling. De framskridna folklagren drar med sig de osäkra och isolerar de som motsätter sig. Majoriteten räknas inte, utan vinns över. Upproret inträffar precis i det ögonblick när endast direkt handling erbjuder en utväg ur motsättningarna.

Även om de saknade kraften att själva dra de nödvändiga politiska slutledningarna av sitt krig mot godsägarna, hade bönderna genom det agrara upprorets själva faktum redan anslutit sig till städernas uppror, frammanat och krävt det. De uttryckte inte sin vilja genom den vita röstsedeln, utan med den röda hanen – en allvarligare omröstning. Inom de ramar där stödet från bönderna var nödvändigt för upprättandet av en sovjetdiktatur, var stödet redan för handen. ”Diktaturen” – som Lenin svarade tvivlarna – ”kommer att ge jord till bönderna och all makt till bondekommittéerna i varje område. Hur kan ni vid era sinnens fulla bruk tvivla på att bonden skulle stödja denna diktatur?” För att soldaterna, bönderna och de förtryckta nationaliteterna, plumsande omkring i snöstormen av valsedlar, skulle känna igen bolsjevikerna i handling, var det nödvändigt att bolsjevikerna grep makten.

Men vilka styrkeförhållanden var nödvändiga för att proletariatet skulle kunna gripa makten? ”Att i det avgörande ögonblicket, vid den avgörande punkten, ha en överväldigande överlägsenhet i styrka”, skrev Lenin senare, när han tolkade oktoberrevolutionen, ”– denna lag för militär framgång är också lagen för politisk framgång, särskilt i detta sjudande och bittra klasskrig som kallas revolution. Huvudstäderna, eller allmänt talat, de största centra för handel och industri… avgör i betydande utsträckning folkets politiska öde – naturligtvis under villkor att dessa centra understöds av tillräckliga lokala krafter på landsbygden, även om detta stöd inte behöver vara omedelbart.” Det var i denna dynamiska bemärkelse som Lenin talade om folkets majoritet, och det var den enda verkliga innebörden av begreppet majoritet.

De demokratiska fienderna tröstade sig själva med tanken att det folk som följde bolsjevikerna bara var råmaterial, bara historisk lera. Krukmakarna skulle fortfarande vara samma demokrater som handlade i samarbete med den bildade bourgeoisien. ”Kan inte dessa människor se”, frågade en mensjeviktidning, ”att proletariatet och garnisonen i Petrograd aldrig tidigare har varit så isolerade från alla andra sociala skikt?” Proletariatets och garnisonens olycka var att de var ”isolerade” från de klasser vilka de hade för avsikt att ta makten ifrån!

Men var det verkligen möjligt att förlita sig på sympatin och stödet från de mörka massorna i provinserna och vid fronten? ”Deras bolsjevism”, skrev Suchanov föraktfullt, ”var inget annat än hat gentemot koalitionen och längtan efter jord och fred.” Som om det vore så litet! Hat gentemot koalitionen innebar en önskan att ta makten från bourgeoisien. Längtan efter jord och fred var det oerhörda program som bonden och soldaten hade för avsikt att genomföra under arbetarnas ledning. Demokraternas obetydlighet, även de som stod längst till vänster, var ett resultat av denna misstro – ”bildade” skeptikers misstro – mot de mörka massor som fattar tag i ett fenomen i stor skala, utan att bekymra sig om detaljer och nyanser. Denna intellektuella, pseudoaristokratiska och överkänsliga inställning till folket var bolsjevismen främmande, fientlig till själva dess väsen. Bolsjevikerna var inte finlemmade, inga litterära folkvänner, inga pedanter. De var inte rädda för dessa efterblivna skikt, som nu för första gången lyfte sig själva ur dyn. Bolsjevikerna tog folket som den föregående historien hade format det och som det var när de kallades att genomföra revolutionen. Bolsjevikerna såg det som sin mission att stå i spetsen för detta folk. De som var emot upproret var ”alla” – förutom bolsjevikerna. Men bolsjevikerna var folket.

Oktoberrevolutionens grundläggande politiska kraft var proletariatet och den första platsen i dess led upptogs av arbetarna i Petrograd. I förtruppen bland dessa arbetare stod Viborgdistriktet. Upprorets plan valde detta på djupet proletära distrikt som utgångspunkten för sin offensiv.

Kompromissmakare av alla schatteringar, med början hos Martov, försökte efter revolutionen framställa bolsjevismen som en soldatrörelse. De europeiska socialdemokraterna snappade med förtjusning upp denna teori. Men grundläggande historiska fakta ignorerades: det faktum att proletariatet var de första att gå över till bolsjevikerna, att Petrogradarbetarna visade vägen för arbetarna i alla länder, att garnisonen och fronten mycket längre förblev ett bålverk för kompromissmakeriet, att socialistrevolutionärerna och mensjevikerna skapade alla slags privilegier för soldaten inom sovjetsystemet på arbetarens bekostnad, kämpade mot beväpningen av arbetarna och eggade soldaterna mot dem, att brottet bland trupperna enbart möjliggjordes av arbetarnas inflytande, att ledningen över soldaterna i det avgörande ögonblicket låg i händerna på arbetarna och slutligen att socialdemokraterna i Tyskland ett år senare följde sina ryska kollegers exempel och förlitade sig på soldaterna i sin kamp mot arbetarna.

Framåt hösten hade det till och med blivit omöjligt för högerkompromissmakarna att hålla tal i fabrikerna och kasernerna. Men de till vänster fortsatte att försöka övertyga massorna om upprorets galenskap. Martov, som i kampen mot den kontrarevolutionära offensiven i juli hade funnit en stig till massornas medvetande, tjänade nu åter en hopplös sak. ”Vi kan inte förvänta oss” – tillkännagav han själv den 14 oktober, vid ett möte med den centrala exekutivkommittén – ”Vi kan inte förvänta oss att bolsjevikerna skall lyssna till oss.” Ändå betraktade han det som sin plikt att ”varna massorna”. Massorna ville emellertid ha handling och inte moraliska förmaningar. Även när de tålmodigt lyssnade till sin välkände rådgivare, ”tänkte de sina egna tankar som förut”, som Mstislavskij erkänner. Suchanov berättar hur han gjorde ett försök i duggregnet att övertyga Putilovmännen om att de kunde ordna upp saker och ting utan ett uppror. Otåliga röster avbröt honom. De lyssnade två eller tre minuter och avbröt återigen. ”Efter några försök gav jag upp”, säger han. ”Det var ingen mening med det… och regnet föll allt tyngre över oss.” Under denna onådiga oktoberhimmel såg de stackars vänsterdemokraterna ut som våta hönor, som det till och med beskrivs i deras egna skrifter.

Det politiska favoritargumentet bland ”vänstermotståndarna” till revolutionen – och detta även bland bolsjevikerna – var en hänvisning till frånvaron av stridsentusiasm bland de lägre skikten. ”Stämningarna bland de arbetande och soldatmassorna”, skriver Zinovjev och Kamenev den 11 oktober, ”är långt ifrån jämförbar med de stämningar som fanns före den 3 juli.” Detta påstående var inte ogrundat: det fanns en viss nedstämdhet inom Petrograd­proletariatet, som ett resultat av för lång väntan. De började känna sig besvikna även på bolsjevikerna: Kan det vara så att de också kommer att lura oss? Den 16 oktober sade Rachia, en av de kämpande Petrogradbolsjevikerna, finne till födseln, vid en konferens med centralkommittén: ”Vår paroll håller uppenbarligen redan på att bli lite gammalmodig eftersom det finns tvivel om huruvida vi kommer att göra det till vilket vi uppmanar.” Men denna leda över att vänta, som såg ut som likgiltighet, varade bara fram till den första stridssignalen.

Varje upprors första uppgift är att få över trupperna på sin sida. Huvudmedlet för att uppnå detta är generalstrejken, massprocessioner, gatusammandrabbningar och barrikadstrider. Det unika med oktoberrevolutionen, något som aldrig tidigare observerats i så fullständig form, var att det proletära avantgardet, tack vare en lycklig kombination av omständigheter, hade vunnit över huvudstadens garnison innan ögonblicket för det öppna upproret. Det hade inte bara vunnit över dem, utan hade befäst denna erövring genom organiserandet av garnisonskonferensen. Det är omöjligt att förstå oktoberrevolutionens mekanik utan att till fullo inse att upprorets allra viktigaste uppgift, och den som var svårast att beräkna i förväg, var helt och fullt genomförd i Petrograd före den väpnade kampens inledning.

Detta innebär emellertid inte att upproret hade blivit överflödigt. Den överväldigande majoriteten av garnisonen befann sig visserligen på arbetarnas sida. Men en minoritet var emot arbetarna, revolutionen och bolsjevikerna. Denna lilla minoritet bestod av de bäst tränade delarna inom armén: officerarna, junkrarna, chockbataljonerna och kanske kosackerna. Det var omöjligt att politiskt vinna över dessa element; de måste besegras. Den sista delen av revolutionens uppgift, den som har gått till historien under oktoberrevolutionens namn, var därför rent militär till karaktären. I detta slutstadium skulle gevär, bajonetter, maskingevär och kanske kanoner avgöra. Bolsjevikernas parti tog ledningen längs denna väg.

Vilka var de militära styrkorna i den annalkande konflikten? Boris Sokolov, som ledde det socialistrevolutionära partiets militärarbete, säger att under den period som föregick omvälvningen ”hade alla partiorganisationer utom bolsjevikernas sönderfallit på regementena, och förhållandena var inte alls gynnsamma för organiserandet av nya. Stämningarna bland soldaterna tenderade avgjort mot bolsjevikerna. Men deras bolsjevism var passiv och de saknade varje som helst tendens till aktiva väpnade rörelser.” Sokolov underlåter inte att tillägga: ”Ett eller två helt lojala och stridskapabla regementen skulle ha varit nog för att hålla hela garnisonen i underkastelse.” Bokstavligen alla, från de monarkistiska generalerna till den ”socialistiska” intelligentsian, ville ha dessa ”ett eller två regementen” och de skulle ha slagit ner den proletära revolutionen! Men det är alldeles sant att garnisonen, även om den till övervägande del var djupt fientlig till regeringen, inte ens var förmögen att kämpa på bolsjevikernas sida. Orsaken till detta var det fientliga brottet mellan truppernas gamla militärstruktur och deras nya politiska struktur. Ryggraden i en stridsenhet är dess kommandostab. Kommandostaberna var emot bolsjevikerna. Truppernas politiska ryggrad bestod av bolsjeviker. De senare var emellertid inte bara okunniga om hur man kommenderar, utan visste i majoriteten av fall knappt hur man använder ett gevär. Soldatmassan var inte homogen. De aktiva stridselementen var, som alltid, i minoritet. Majoriteten av soldaterna sympatiserade med bolsjevikerna, röstade för dem, valde dem, men förväntade sig också att de skulle avgöra saker och ting. De element bland trupperna som var fientliga till bolsjevikerna var alltför obetydliga för att våga sig på något som helst initiativ. De politiska förhållandena i garnisonen var således utomordentligt fördelaktiga för ett uppror. Men dess tyngd i strid var inte stor – detta stod klart från början.

Det var emellertid inte nödvändigt att fullständigt utesluta garnisonen ur de militära beräkningarna. Tusen soldater som var beredda att kämpa på revolutionens sida var utspridda här och var inom den mer passiva massan och drog av den anledningen mer eller mindre massan efter sig. Vissa enskilda enheter, mer lyckosamt sammansatta, hade bevarat sin disciplin och stridsförmåga. Starka revolutionära kärnor kunde återfinnas även i de sönderfallande regementena. I den sjätte reservbataljonen, bestående av omkring 10 000 man, utmärkte sig det första av fem kompanier oföränderligt, var känt som bolsjevikiskt nästan från revolutionens början och steg mot höjderna under oktoberdagarna. De typiska regementena inom garnisonen existerade inte egentligen som regementen; deras administrativa mekanism hade brutit samman, de var oförmögna till utdragna militära ansträngningar, men de var ändå en hord beväpnade män av vilken en majoritet hade varit under eld. Alla enheter förenades av en enda stämning: störta Kerenskij så snart som möjligt, skingras och återvända hem och införa ett nytt jordsystem. Således skulle denna fullständigt demoraliserade garnison samlas ännu en gång under oktoberdagarna och suggestivt skramla med sina vapen, innan den fullständigt föll i bitar.

Vilken kraft erbjöd Petersburgsarbetarna ur militär synvinkel? Detta reser frågan om det röda gardet. Det är dags att tala om detta mer i detalj eftersom det röda gardet snart kommer att dyka upp på historiens stora scen.

Arbetargardet räknade sina traditioner från 1905, återföddes med februarirevolutionen och delade senare dess skiftande öden. Kornilov påstod, medan han var befälhavare för Petrograds militärdistrikt, att under de dagar när monarkin störtades försvann 30 000 revolvrar och 40 000 gevär ur militärförråden. Utöver detta kom en betydande kvantitet vapen i folkets besittning under avväpnandet av polisen och genom händerna på vänskapliga regementen. Ingen reagerade på kravet att återställa vapnen. En revolution lär en att värdera ett gevär. De organiserade arbetarna hade emellertid erhållit bara en liten del av denna välsignelse.

Under de fyra första månaderna konfronterades inte arbetarna på något vis med frågan om uppror. Dubbelmaktens demokratiska regim gav bolsjevikerna tillfälle att vinna en majoritet i sovjeterna. Beväpnade kompanier med arbetare utgjorde en beståndsdel i milisen. Detta var emellertid mer till formen än innehållet. Ett gevär i händerna på en arbetare inbegriper en helt annan historisk princip än samma gevär i händerna på en student.

Arbetarnas innehav av gevär upprörde från allra första början de besuttna klasserna, eftersom det skarpt förflyttade styrkeförhållandet till fabrikens fördel. I Petrograd, där statsapparaten understödd av den centrala exekutivkommittén till att börja med var en otvivelaktig makt, var arbetarmilisen inte mycket till hot. I de provinsiella industriregionerna skulle emellertid en förstärkning av arbetargardet inbegripa en fullständig förändring av alla förhållanden, inte bara inom den givna anläggningen utan överallt kring den. Beväpnade arbetare skulle avsätta direktörer och ingenjörer och till och med arrestera dem. Efter resolutioner som antagits av ett fabriksmöte skulle det röda gardet inte sällan erhålla betalning ur fabrikskassan. I Ural, med deras rika tradition av gerillakamp 1905, upprättade kompanier ur det röda gardet lag och ordning under ledning av de gamla veteranerna. Beväpnade arbetare upplöste nästan omärkligt den gamla regeringen och ersatte den med sovjetinstitutioner. Sabotage från egendoms­ägarnas och administratörernas sida förde över uppgiften att skydda anläggningarna till arbetarna – maskinerna, lagren och reserver av kol och råmaterial. Roller byttes: Arbetaren tog ett fast tag om sitt gevär till försvar för den fabrik i vilken han såg källan till sin makt. På detta sätt infördes element av en arbetardiktatur i fabrikerna och distrikten en tid innan proletariatet i sin helhet grep statsmakten.

Kompromissmakarna försökte med all makt, som alltid återspeglade egendomsägarnas rädsla, motsätta sig beväpnandet av Petrogradarbetarna eller reducera det till ett minimum. Enligt Minitjev utgjordes alla Narvadistriktets vapen av ”femton eller tjugo gevär och några få revolvrar”. Vid den tiden ökade rån och våldsdåd i huvudstaden. Alarmerande rykten spreds överallt som förkunnade nya oroligheter. På tröskeln till julidemonstrationen förväntades det allmänt att distriktet skulle stickas i brand. Arbetarna jagade efter vapen, knackade på alla dörrar och slog ibland in dem.

Putilovmännen förde med sig en trofé tillbaka från demonstrationen den 3 juli: ett maskingevär med fem lådor patronbälten. ”Vi var glada som barn”, säger Minitjev. Vissa enstaka fabriker var något bättre beväpnade. Enligt Litjkov hade arbetarna i hans fabrik 80 gevär och 20 stora revolvrar. Verkliga rikedomar! Genom det röda gardets högkvarter fick de två maskingevär. De placerade ett i matsalen och ett på vinden. ”Vår befälhavare”, säger Litjkov, ”var Kotjerovskij och hans förste assistent var Tomtjak, som dödades av vitgardister under oktoberdagarna nära Tsarskoje Selo, och Jefimov, som sköts av vita band nära Hamburg.” Dessa knappa ord tillåter oss att ta en titt på det fabrikslaboratorium där oktoberrevolutionens och den framtida röda arméns kadrer bildades, där alla Tomtjaks och Jefimovs valdes ut, härdades och lärde sig att föra befäl, och med dem dessa hundra- och tusentals namnlösa arbetare som vann makten, lojalt försvarade den mot dess fiender och senare föll på alla slagfälten.

Julidagarna införde en plötslig förändring i det röda gardets situation. Avväpnandet av arbetarna genomfördes nu helt öppet – inte genom tillrättavisningar utan med våld. Det som arbetarna gav upp som vapen var emellertid för det mesta gammalt skräp. Alla de värdefulla skjutvapnen var noggrant undangömda. Gevär distribuerades bland partiets pålitligaste medlemmar. Maskingevär insmorda med talg var nedgrävda i marken. Avdelningar av gardet stängde butiken och gick under jorden och slöt sig nära till bolsjevikerna.

Företaget med att beväpna arbetarna lades ursprungligen i händerna på partiets fabriks- och distriktskommittéer. Det var först efter återhämtningen från julidagarna som bolsjevikernas militärorganisation, vilken tidigare bara hade arbetat inom garnisonen och vid fronten, tog upp organiserandet av det röda gardet och försåg arbetarna med militärinstruktörer och i några fall med vapen. Det väpnade upprorets utsikter, som framfördes av partiet, förberedde gradvis de framskridna arbetarna för en ny uppfattning om Röda Arméns funktioner. Det var inte längre fabrikernas och arbetardistriktens milis, utan kadrerna till en framtida upprorsarmé.

Under augusti mångdubblades eldsvådor i verkstäderna och fabrikerna. Varje ny kris föregås av en konvulsion i det kollektiva medvetandet och skickar ut vågor av oro. Fabriks- och verkstadskommittéerna utvecklade ett intensivt arbete för att försvara anläggningarna från angrepp av detta slag. Undangömda gevär kom fram. Kornilovupproret legaliserade slutgiltigt det röda gardet. Omkring 25 000 arbetare skrevs in i kompanier och beväpnades – visserligen inte på något sätt fullständigt – med gevär och delvis med maskingevär. Arbetare från Schlüsselburgs krutfabrik levererade på Neva en pråmlast med handgranater och sprängämnen – mot Kornilov! Kompromissmakarnas centrala exekutivkommitté avböjde denna gåva! Rödgardisterna på Viborgsidan distribuerade gåvan i distriktet under natten.

”Träning i konsten att hantera ett gevär”, säger arbetaren Skorinko, som tidigare pågått i lägenheter och fastigheter, fördes nu ut i luften och ljuset, in i parkerna och ut på boule­varderna.” ”Verkstäderna förvandlades till läger”, säger Rakitov, en annan arbetare. ”Arbetaren stod vid sin bänk med en ryggsäck på ryggen och gevär bredvid sig.” Mycket snart skrevs alla de som arbetade i bombfabrikerna, förutom de gamla socialistrevolu­tionärerna och mensjevikerna, in i gardet. Efter fabriksvisslans signal drog sig alla ut på gården för att öva. ”Sida vid sida med en skäggig arbetare kunde man se en lärling och som båda två uppmärksamt lyssnade till instruktören… ”. Medan den gamla tsaristiska armén föll sönder lades grunden till en framtida röd armé i fabrikerna.

Så snart Kornilovfaran var över försökte kompromissmakarna slå av på takten i infriandet av sina löften. Till de 30 000 Putilovmännen delades exempelvis bara 500 gevär ut. Snart upp­hörde utdelningen av vapen helt och hållet. Faran kom nu inte från höger, utan från vänster; skydd måste sökas, inte bland proletärerna, utan bland junkrarna.

Frånvaron av omedelbara praktiska mål, kombinerat med bristen på vapen, förorsakade en nedgång i antalet arbetare i det röda gardet, men bara under en kort intervall. Grundstenarna hade lagts ordentligt i varje anläggning; fasta band hade upprättats mellan de olika kompa­nierna. Dessa kadrer visste nu av erfarenhet att de hade rejäla reserver, som kunde fås på fötter i fall av fara.

Sovjetens övergång till bolsjevikerna förändrade åter det röda gardets ställning. Det blev det nu, från att vara förföljt eller tolererat, ett officiellt verktyg för sovjeten, som redan sträckte sig efter makten. Arbetarna hittade nu ofta själva vägen till vapen och efterfrågade bara sovjetens godkännande. Från slutet av september, och alldeles särskilt från den 10 oktober, ställdes förberedandet av ett uppror öppet på dagordningen. Under en månad innan revolutionen i Petrograd var en intensiv militär aktivitet under utveckling i tjogtals verkstäder och fabriker – huvudsakligen övningar med gevär. Vid mitten av oktober hade intresset för vapen nått en ny höjdpunkt. I vissa fabriker skrevs så gott som varje man in i ett kompani.

Arbetarna krävde alltmer otåligt vapen från sovjeten, men vapnen var oändligt färre än de händer som sträcktes efter dem. ”Jag kom till Smolnij varje dag”, återger ingenjör Kozmin, ”och iakttog hur arbetare och matroser, både före och efter sovjetens sammanträden, kom fram till Trotskij, erbjöd och krävde vapen för beväpningen av arbetarna, avlade rapporter om hur och var dessa vapen distribuerades och framställde frågan: ‘Men när börjar det hela?’ Otåligheten var mycket stor… ”.

Formellt förblev det röda gardet obundet av partier. Men ju närmare den avgörande dagen kom, desto mer framträdande blev bolsjevikerna. De utgjorde kärnan i varje kompani; de kontrollerade befälsstaben och förbindelserna med andra fabriker och distrikt. De partilösa arbetarna och vänstersocialistrevolutionärerna följde bolsjevikernas ledning.

Men även nu, på tröskeln till upproret, var emellertid gardets led inte mångtaliga. Den 16 oktober uppskattade Uritskij, medlem i den bolsjevikiska centralkommittén, arbetarnas armé i Petrograd till 40 000 bajonetter. Siffran är troligen överdriven. Vapenresurserna förblev fortfarande mycket begränsade. Trots regeringens kraftlöshet var det omöjligt att inta arsenalerna utan att slå in på det öppna upprorets väg.

Den 22 oktober hölls en konferens för hela staden med det röda gardet, dess hundra delegater representerade omkring tjugotusen kämpar. Siffran skall inte tas alltför bokstavligt – inte alla de som hade registrerats hade visat något tecken till aktivitet. Men i alarmögonblicket skulle frivilliga i stort antal strömma in i kompanierna. Stadgar som antogs nästa dag av konferensen definierade de röda gardena som ”en organisation av proletariatets väpnade styrkor för kampen mot kontrarevolution och försvaret av revolutionens erövringar”. Observera detta: tjugofyra timmar före upproret definierades uppgiften fortfarande i defensiva termer och inte som angrepp.

Den grundläggande militärenheten var en grupp på tio; fyra grupper med tio var en skvadron, tre skvadroner ett kompani; tre kompanier en bataljon. Med sin befälsstab och sina special­enheter uppgick en bataljon till över 300 man. Bataljonerna i ett distrikt utgjorde en division.[11] Stora fabriker som Putilov hade sina egna divisioner. Särskilda tekniska kommandon – ingenjörssoldater, cyklister, telegrafister, maskingevärsskyttar och artillerister – rekryterades i motsvarande fabriker och knöts till gevärsskyttarna – eller uppträdde annars i enlighet med den givna uppgiftens natur. Hela befälsstaben var valbar. Det fanns ingen risk med detta: alla var frivilliga och kände varandra väl.

Arbetarkvinnorna bildade Röda Korsavdelningar. I de verkstäder som tillverkade kirurgiska tillbehör för armén tillkännagavs lektioner om vården av de skadade. ”I nästan alla fabriker”, skriver Tatjana Graff, ”tjänstgjorde arbetarkvinnorna redan regelbundet med de behövliga tillbehören för första hjälpen.” Organisationen var extremt fattig på pengar och teknisk utrustning. Gradvis skickade emellertid fabrikskommittéerna material till sjukhusbaser och ambulanser. Under revolutionens timmar utvecklades dessa svaga kärnor snabbt. En imponerande teknisk utrustning stod plötsligt till deras förfogande. Den 24 oktober utfärdade distriktssovjeten i Viborg följande order: ”Rekvirera omedelbart alla bilar… Inventera alla tillbehör för första hjälpen och ha sjuksystrar i tjänst vid alla kliniker.”

Ett växande antal partilösa arbetare begav sig nu till skjutövningar och manövrer. Antalet platser som krävde patrulltjänst var i tilltagande. I fabrikerna var vaktposter i tjänst natt och dag. Det röda gardets högkvarter flyttades till rymligare lokaler. Den 23 oktober genomförde de en inspektion av det röda gardet vid ett rörgjuteri. Ett försök av en mensjevik att tala mot upproret dränktes i en storm av missnöje: Det räcker, det räcker! Tiden för argumenterande är över! Rörelsen var oemotståndlig. Den grep till och med mensjevikerna. ”De skrev in sig i det röda gardet”, säger Tatjana Graff, ”deltog i alla uppdrag och tog även en del initiativ.” Skorinko berättar hur socialistrevolutionärer och mensjeviker, gamla och unga, den 23 oktober fraterniserade med bolsjevikerna och hur Skorinko själv med glädje omfamnade sin egen far, som var arbetare i samma fabrik. Arbetaren Peskovoj säger att det i hans väpnade avdelning ”fanns unga arbetare på sexton och gamla män på femtio.” Variationen i ålder gav ”gott humör och stridsmod”.

Viborgsidan var särskilt ivrig i stridsförberedelserna. Efter att ha stulit nycklarna till klaffbroarna, utforskat distriktets sårbara punkter och valt sin revolutionära militärkommitté, upprättade fabrikskommittéerna ständiga patruller. Kajurov skriver med berättigad stolthet om Viborgmännen: ”De var de första att ge sig i strid med självhärskardömet, de var de första att i sitt distrikt införa åttatimmarsdagen, de första att komma ut med en protest mot de tio kapitalistministrarna, de första att höja en protest den 7 juli gentemot förföljelser av vårt parti och de var inte de sista den avgörande dagen den 25 oktober.” Det som är sant är sant!

Det röda gardets historia är i betydande utsträckning dubbelmaktens historia. Med sina inre motsättningar och konflikter hjälpte dubbelmakten arbetarna att redan innan upproret skapa en betydande väpnad styrka. Att göra en allmän uppskattning av arbetaravdelningarna över hela landet vid tidpunkten för upproret är, åtminstone för närvarande, knappast möjligt. I vilket fall utgjorde tiotusentals och åter tiotusentals beväpnade arbetare upprorets kadrer. Reserverna var i det närmaste outtömliga.

Organiseringen av det röda gardet förblev naturligtvis mycket långt ifrån fullständig. Allt gjordes med brådska, grovt och inte alltid skickligt. Rödgardisterna var till sin majoritet föga tränade, kommunikationerna var dåligt organiserade, försörjningssystemet var haltande och sjukvårdskårerna blev efter. Men det röda gardet, som var rekryterat bland de mest själv­uppoffrande arbetarna, brann för att den här gången få genomföra jobbet till slutet. Det var det avgörande. Skillnaden mellan arbetardivisionerna och bonderegementena bestämdes inte bara av sociala ingredienser – många av dessa klumpiga soldater kommer, efter att ha återvänt till sina byar och delat upp godsägarens jord, att kämpa desperat mot de vita gardena, först i gerillaband och sedan i Röda Armén. Vid sidan av den sociala skillnaden fanns det en annan och mer omedelbar skillnad: Medan garnisonen representerade en tvångsmässig samling av gamla soldater, som försvarade sig själva mot kriget, var det röda gardets divisioner nyligen sammansatta genom individuellt urval på en ny grund och med nya mål.

Den revolutionära militärkommittén hade till sitt förfogande ett tredje slags väpnad styrka: matroserna i Östersjöflottan. Till sin sociala sammansättning står de bra mycket närmare arbetarna än vad infanteriet gör. Det finns åtskilliga Petrogradarbetare bland dem. Den politiska nivån bland matroserna är ojämförligt högre än bland soldaterna. Till skillnad från de inte alltför stridsberedda reserver som hade glömt allt om skjutvapen, hade dessa matroser aldrig upphört med verklig tjänstgöring.

För aktiva operationer var det möjligt att lita till de beväpnade bolsjevikerna, det röda gardets divisioner, matrosernas framskridna grupp och de bättre bibehållna regementena. De skilda elementen i denna kollektiva armé kompletterade varandra. De talrika garnisonerna saknade stridsvilja. Matrosenheterna led brist på antal. Det röda gardet saknade yrkesskicklighet. Arbetarna tillsammans med matroserna bidrog med energi, djärvhet och entusiasm. Garnisonens regementen utgjorde en ganska trög reserv, som var imponerande till antal och överväldigande till sin massa.

Eftersom bolsjevikerna dag för dag stod i kontakt med arbetare, soldater och matroser, var de medvetna om den djupa kvalitativa skillnaden mellan de olika delarna i denna armé, som de skulle leda i strid. Själva planen för upproret var i betydande utsträckning grundad på ett kalkylerande med dessa skillnader.

De besuttna klasserna utgjorde det andra lägrets sociala styrka. Det innebär att de var dess militära svaghet. Dessa kapitalets, pressens och katederns solida människor – var och när har de någonsin kämpat? De är vana vid att genom telegram eller telefon få reda på resultatet av de strider som avgör deras öde. Den yngre generationen, sönerna, studenterna? De var nästan alla fientliga till oktoberrevolutionen. Men även en majoritet av dem stod vid sidan av. De stod tillsammans med sina fäder och inväntade stridens utgång. Ett antal bland dem anslöt sig efteråt till officerarna och junkrarna – som redan till stor del rekryterats bland studenterna. Egendomsinnehavarna hade inga massor med sig. Arbetarna, soldaterna och bönderna hade vänt sig mot dem. Kompromisspartiernas sammanbrott innebar att de besuttna klasserna lämnades utan en armé.

I proportion till järnvägarnas betydelse i de moderna staternas liv, upptogs en stor plats i båda lägrens politiska kalkyler av frågan om järnvägsarbetarna. Här lämnar personalens hierarkiska uppdelning rum för en extraordinär politisk variation och skapar gynnsamma förhållanden för kompromissmakarnas diplomater. Det nyligen bildade Vikzjel hade behållit en solidare grund bland tjänstemännen och även bland arbetarna, än till exempel armékommittéerna vid fronten. Vid järnvägarna följde bara en minoritet bolsjevikerna, huvudsakligen arbetare på stationerna och bangårdarna. Enligt en rapport från Schmidt, en av bolsjevikledarna inom fackförenings­rörelsen, stod järnvägsarbetarna vid knutpunkterna i Petrograd och Moskva närmast partiet av alla.

Men även bland tjänstemännens och arbetarnas kompromissvänliga massa ägde en skarp vändning till vänster rum från datumet för järnvägsstrejken i slutet av september. Missnöje med Vikzjel, som hade komprometterat sig genom att prata och vackla, var allt uppenbarare bland de lägre skikten. Lenin anmärkte: ”Järnvägs- och posttjänstemännens armé fortsätter i ett tillstånd av skarp konflikt med regeringen.” Utifrån upprorets omedelbara uppgifter var detta nästan tillräckligt.

Saker och ting var mindre gynnsamma inom post- och telegrafväsendet. Enligt bolsjeviken Bokij ”är männen på post- och telegrafkontoren i de flesta fall kadeter”. Men även här hade den lägre personalen intagit en fientlig attityd till de överordnade. Det fanns en grupp brevbärare som vid ett kritiskt ögonblick var beredda att inta postkontoren.

Det skulle i varje fall ha varit hopplöst att försöka ändra järnvägsposttjänstemännens uppfattningar med ord. Om bolsjevikerna skulle visa sig obeslutsamma, skulle fördelen förbli hos kadeterna och kompromissmakarnas övre kretsar. Med en beslutsam revolutionär ledning måste de lägre skikten oundvikligen dra med sig de mellersta lagren och isolera Vikzjels övre kretsar. I revolutionära kalkyler är inte statistik tillräckligt; den levande handlingens koefficient är också väsentlig.

Fienderna till upproret inom bolsjevikpartiets egna led fann emellertid tillräckliga grunder för pessimistiska slutsatser. Zinovjev och Kamenev varnade för att undervärdera fiendens styrka. ”Petrograd kommer att avgöra och i Petrograd har fienden betydande styrkor: 5 000 junkrar, utomordentligt beväpnade och kunniga i hur de ska kämpa, och sedan arméhögkvarteret, och sedan chocktrupperna, och sedan kosackerna, och sedan en betydande del av garnisonen, och sedan en mycket betydande andel av artilleriet utspritt som en solfjäder kring Petrograd: Dessutom kommer fienden nästan säkert med den centrala exekutivkommitténs hjälp att försöka föra in trupper från fronten… ”. Förteckningen låter imponerande, men det är bara en förteckning. Om en armé i sin helhet är en kopia av samhället, är båda arméerna, när sam­hället öppet splittras, kopior av de två stridande lägren. De besuttnas armé var maskstungen av isolering och förfall.

Officerarna som trängdes på hotellen, restaurangerna och bordellerna hade varit fientliga till regeringen ända sedan brytningen mellan Kerenskij och Kornilov. Deras hat till bolsjevikerna var emellertid oändligt bittrare. Som en allmän regel var de monarkistiska officerarna mest aktiva på regeringens sida. ”Kära Kornilov och Krymov, i det som ni misslyckades med kommer vi med Guds hjälp kanske att lyckas… ”. Sådan var officeren Sinegubs bön, en av de tappraste försvararna av Vinterpalatset dagen för resningen. Men trots det stora antalet officerare var bara enstaka individer beredda att kämpa. Kornilovs sammansvärjning hade redan visat att dessa fullständigt demoraliserade officerare inte var en stridande kraft.

Junkrarna var inte homogena till sin sociala sammansättning och det fanns ingen enhällighet bland dem. Vid sidan av födda krigare, söner och barnbarn till officerare, fanns det många tillfälliga element som samlats under trycket av krigets krav till och med under monarkin. Chefen för en ingenjörsskola sade till en officer: ”Jag måste dö med er… Vi är adelsmän, du vet, och kan inte tänka annorlunda.” Dessa lyckliga gentlemän, som när allt kom omkring lyckades undvika en ädel död, talade om de demokratiska junkrarna som lågättade, som musjiker ”med grova, dumma ansikten”. Denna uppdelning i det blåblodiga och det svarta trängde djupt ner i junkerskolorna och det kan även här noteras att de som mest fanatiskt kom ut till försvar för den republikanska regeringen var de som mest sörjde förlusten av monarkin. De demokratiska junkrarna förklarade att de inte var för Kerenskij utan för den centrala exekutivkommittén. Revolutionen hade först öppnat junkerskolorna för judarna. För att hålla sig väl med de privilegierade övre kretsarna, blev den judiska bourgeoisiens söner utom­ordentligt krigiska mot bolsjevikerna. Men, ack, detta var inte tillräckligt för att rädda regimen – inte ens för att försvara Vinterpalatset. Dessa militärskolors heterogenitet och deras fullständiga isolering ifrån armén medförde att junkrarna började hålla möten under de mest kritiska timmarna. De började ställa frågor: Hur uppträder kosackerna? Går någon annan vid sidan av oss ut? Är det över huvud taget värt att försvara den provisoriska regeringen? Enligt en rapport av Podvojskij fanns det omkring 120 socialistiska junkrar i Petrograds militär­skolor i början av oktober och av dessa var 42 eller 43 bolsjeviker. ”Junkrarna säger att hela befälsstaben på skolorna är kontrarevolutionär. De förbereds avgjort för att slå ned upproret om något skulle hända… ”. Antalet socialister, och särskilt bolsjeviker, var helt och hållet obetydligt, men de möjliggjorde för Smolnij att veta allt av vikt som pågick bland junkrarna. Dessutom var militärskolornas lokalisering mycket ofördelaktig. Junkrarna var inklämda mellan kasernerna och även om de talade hånfullt om soldaterna, betraktade de dem med en stor portion fruktan.

Junkrarna hade många orsaker till försiktighet. Tusentals fientliga ögon iakttog dem från grannkasernerna och arbetardistrikten. Denna iakttagelse var desto mer effektiv eftersom varje skola hade sin soldatgrupp som var neutral i ord men i verkligheten lutade åt upproret. Skolförråden var i händerna på icke stridande soldater. ”Dessa skurkar”, skriver en officer vid ingenjörsskolan, ”var inte bara tillfredsställda med att tappa nyckeln till lagerrummet, så att jag var tvungen att ge order om att slå in dörren, de tog också bort slutstycken från maskin­gevären och gömde dem någonstans.” Under dessa omständigheter kunde man knappast förvänta sig heroiska underverk från junkrarna.

Men skulle inte ett Petrograduppror hotas utifrån, från de närliggande garnisonerna? Under de sista dagarna av sitt liv upphörde aldrig monarkin att sätta sitt hopp till denna lilla militärring som omger huvudstaden. Monarkin hade fel i sitt antagande, men hur skulle det gå den här gången? Att garantera förhållanden som uteslöt varje möjlig fara skulle ha varit att göra upproret onödigt. Dess mål var, när allt kommer omkring, att bryta ner de hinder som inte kunde undanröjas politiskt. Allt kunde inte räknas ut i förväg, men allt som gick att räkna blev medräknat.

Tidigt i oktober hölls en konferens i Kronstadt för sovjeterna i Petrogradprovinsen. Delegater från garnisonerna i huvudstadens omgivningar – Gatjina, Tsarskoje, Krasnoje, Oranienbaum och själva Kronstadt – anslog den högsta ton som angetts av Östersjömatrosernas stämgaffel. Deras resolution fick anslutning från de deputerade för Petrogradprovinsen. Musjikerna girade genom vänstersocialistrevolutionärerna starkt mot bolsjevikerna.

Vid en konferens med centralkommittén den 16 oktober drog en partiarbetare från provinsen, Stepanov, upp en något blandad bild av styrkeförhållandena, men ändå med en klar övervikt för bolsjevikfärgerna. I Sestroretsk och Kolpino stod arbetarna under vapen; deras stämning är militant. I Novij Peterhoff har arbetet på regementet fallit tillbaka; regementet är desorganiserat. I Krasnoje Selo är det 176 regementet bolsjevikiskt (samma regemente som patrullerade Tauriska palatset den 4 juli), det 172 står på bolsjevikernas sida, ”och, dessutom, finns det kavalleri där”. I Luga vacklar delvis garnisonen på 30 000 man, efter att ha svängt över till bolsjevikerna; sovjeten är fortfarande försvarsvänlig. I Gdov är regementet bolsjevikiskt. I Kronstadt har stämningen gått ned; garnisonen kokade över under de före­gående månaderna; den större delen av matroserna är i den aktiva flottan. I Schlüsselburg, 60 verst från Petrograd, blev sovjeten för länge sedan den enda makten; arbetarna vid krut­fabriken är beredda att i varje ögonblick stödja huvudstaden.

I kombination med resultaten av Kronstadtkonferensen med sovjeterna kan denna information om de första reservlinjerna helt och hållet anses uppmuntrande. Februariupprorets utstrålning hade varit tillräcklig för att upplösa disciplinen över ett vidsträckt område. Det var nu möjligt att med tillförsikt se på de närliggande garnisonerna, och deras tillstånd var tillräckligt känt i förväg.

Trupperna i Finland och vid den norra fronten tillhörde den andra reservlinjen. Här var för­hållandena mer gynnsamma. Smilgas, Antonovs och Dybenkos arbete hade givit ovärderliga resultat. Tillsammans med garnisonen i Helsingfors hade flottan blivit suverän på det finska territoriet. Regeringen hade inte längre någon makt där. De två kosackdivisionerna som var inkvarterade i Helsingfors – Kornilov hade avsett att använda dem för ett slag mot Petrograd – hade kommit i nära kontakt med matroserna och stödde bolsjevikerna eller vänstersocialist­revolutionärerna, som inom Östersjöflottan blev allt mindre urskiljbara från bolsjeviker.

Helsingfors sträckte ut sina händer till matroserna vid marinbasen i Reval, vars inställning fram till dess hade varit obestämd. Sovjetkongressen för den norra regionen, till vilken också Östersjöflottan uppenbarligen hade tagit initiativet, hade förenat sovjeterna i garnisonerna som omgav Petrograd i en sådan vid cirkel att den inbegrep Moskva å ena sidan och Archangelsk å den andra. ”På det sättet”, skriver Antonov, ”förverkligades idén om att beväpna revolutionens huvudstad mot möjliga attacker från Kerenskijs trupper.” Smilga återvände från kongressen till Helsingfors för att organisera ett särskilt detachement med matroser, infanteri och artilleri för att skickas till Petrograd vid första signalen. Petrograd­upprorets finländska flank var således helt och hållet skyddad. På den sidan kunde inget slag väntas, bara omfattande hjälp. Vid andra delar av fronten var saker och ting också helt gynnsamma – åtminstone bra mycket gynnsammare än vad den mest optimistiske bland bolsjevikerna föreställde sig. Under oktober hölls kommittéval inom hela armén och överallt visade de en skarp svängning till bolsjevikerna. I de kårer som inkvarterats nära Dvinsk blev ”de gamla resonabla soldaterna” fullständigt utträngda i valen till regements- och kompani­kommittéerna; deras platser togs av ”bleka, gråa varelser… med arga stickande ögon och vargnosar.” Samma sak hände inom andra sektorer. ”Kommittéval pågår överallt, och överallt väljs bara bolsjeviker och defaitister.” Regeringskommissarierna började undvika att göra resor till sina enheter. ”Deras situation är nu inte bättre än vår.” Vi citerar baron Budberg. Två kavalleriregementen i hans kår, husar- och uralkosacker, som längst av alla förblev under befälhavarens kontroll, hade inte vägrat att slå ned myteristenheter men ändrade plötsligt färg och krävde ”att de befriades från funktionen som bestraffningstrupper och gendarmer”. Den hotande innebörden i denna varning stod klar för baronen och för alla andra. ”Man kan inte föra befäl över en flock hyenor, schakaler och får genom att spela på en fiol”, skrev han. ”Den enda räddningen ligger i masstillämpning av det glödande järnet…”. Här följer den tragiska bekännelsen: ”något som vi inte har och som inte kan fås någonstans.”

Om vi inte citerar liknande vittnesbörd om andra kårer och divisioner, är det bara därför att deras chefer inte var så observanta som Budberg, eller också förde de inte dagbok, eller också har dessa dagböcker ännu inte kommit fram i ljuset. Men de kårer som stod nära Dvinsk skilde sig inte genom något annat än sin befälhavares kraftfulla stil från de andra kårerna i den 5 armén, som i sin tur bara befann sig något före de andra arméerna.

Kompromisskommittén i den 5 armén, som länge hade hängt i luften, fortsatte att skicka telegrafiska hot till Petrograd om att den skulle återställa ordningen bland eftertrupperna med bajonetten. ”Allt detta var bara skrävel och hetluft”, skriver Budberg. Kommittén genomlevde i verkligheten sina sista dagar. Den 23 oktober misslyckades den med att bli omvald. Ordföranden i den nya bolsjevikkommittén var doktor Skljanskij, en utomordentlig ung organisatör som snart utvecklade sin talang i stor skala i arbetet med att skapa Röda Armén, och som senare dog av en olyckshändelse när han paddlade kanot på en av de amerikanska sjöarna.

Assistenten till regeringskommissarien för den norra fronten rapporterar till krigsministern den 22 oktober att bolsjevismens idéer gör stora framsteg i armén, att massan vill ha fred och att även artilleriet, som har hållit ut till sista stund, har blivit ”mottagligt för defaitistisk propaganda”. Inte heller detta är något oviktigt symptom. ”Den provisoriska regeringen har ingen auktoritet” – rapporterar dess egen direkta agent tre dagar före revolutionen.

Visserligen kände inte den revolutionära militärkommittén då till dessa dokument. Men vad den visste var alldeles tillräckligt. Den 23 oktober passerade representanter för olika enheter vid fronten förbi Petrogradsovjeten och krävde fred. Annars, svarade de, skulle de marschera till eftertruppen och ”utplåna alla parasiter som vill fortsätta strida under tio år till”. Grip makten, sade frontmännen till sovjeten, ”skyttegravarna kommer att stödja er”.

Vid de mer avlägsna och efterblivna fronterna, den sydvästra och den rumänska, var bolsjevikerna ännu en sällsynt art, kuriositeter. Men soldaternas stämning var här densamma som på andra håll. Jevgenija Bosh berättar hur det i gardets andra kår, inkvarterad i Zjmerinkas omgivningar, fanns en ung kommunist och två sympatisörer bland 60 000 soldater. Detta hindrade inte kåren från att understödja upproret under oktoberdagarna.

Till den allra sista timmen hyste regeringskretsarna förhoppningar om kosackerna. Men de mindre blinda bland politikerna i högerlägret förstod att även här stod det mycket illa till. Kosackofficerarna var nästan samtliga kornilovister. De meniga lutade alltmer åt vänster. Inom regeringen förstod man inte detta, utan inbillade sig att kosackregementenas kyla gentemot Vinterpalatset orsakades av sårade känslor för Kaledin. I det långa loppet stod det emellertid klart även för justitieministern Maljantovitj, att ”bara kosackofficerarna” stödde Kaledin. De meniga kosackerna, liksom alla soldaterna, gick helt enkelt åt bolsjevikernas håll.

Av den front som under början av mars hade kysst liberala prästers händer och fötter, burit kadetministrar på sina axlar, blivit berusad av Kerenskijs tal och trott att bolsjevikerna var tyska agenter – av den fanns inget kvar. Dessa rosenröda illusioner hade dränkts i skytte­gravarnas lera, som soldaterna vägrade att fortsätta knåda med sina läckande stövlar. ”Upplösningen nalkas”, skrev Budberg samma dag som Petrogradupproret, ”och det kan inte finnas något tvivel om dess utgång. På vår front finns inte en enda enhet… som inte skulle vara under bolsjevikernas kontroll”.

Kapitel VII: Erövrandet av huvudstaden

Allt är förändrat och ändå förblir allt som förut. Revolutionen har skakat om landet, fördjupat splittringen, skrämt en del, förbittrat andra, men ännu inte utplånat något eller ersatt det. Det kejserliga S:t Petersburg tycks försjunket i en sömnig letargi, snarare än att vara dött. Revolutionen har stuckit ned små röda flaggor i händerna på monarkins gjutjärnsmonument. Stora röda banderoller hänger på framsidan av regeringsbyggnaderna. Palatsen, ministerierna och högkvarteren tycks leva ett liv helt och hållet avskilt från dessa röda fanor, dessutom uthärdligt blekta av höstregnen. De tvåhövdade örnarna med imperiets spira har slitits ned där det varit möjligt, men oftare draperats eller hastigt målats över. De tycks ligga på lur. Hela det gamla Ryssland ligger på lur, med käkarna låsta av ursinne.

Milismännens spensliga gestalter i gathörnen påminner om revolutionen som har utplånat de gamla ”faraonerna”, som brukade stå där likt levande monument. Dessutom har Ryssland nu kallats för republik under nästan två månader och tsarens familj är i Tobolsk. Ja, stormvinden i februari har lämnat sina spår, men tsaristgeneralerna förblir generaler, senatorerna senatorerar, rådsherrarna försvarar sin värdighet och företrädeslistan fungerar fortfarande. Färgade hattband och kokarder återkallar den byråkratiska hierarkin; gula knappar med örnar utmärker ännu studenten. Ännu viktigare – godsägarna är fortfarande godsägare, inget slut på kriget är i sikte och de allierade diplomaterna rycker oförskämt det offentliga Ryssland efter sig i ett snöre.

Allt förblir som förut och ändå känner ingen igen sig. De aristokratiska kvarteren känner det som om de hade flyttats ut på bakgården; den liberala bourgeoisiens kvarter har flyttat närmare aristokratin. Från att ha varit en patriotisk myt har det ryska folket blivit en avskyvärd realitet. Allting böljar och skakar under marken. Mystiken flammar upp med förstärkt kraft i de kretsar som för inte länge sedan drev med monarkins vidskeplighet.

Mäklare, advokater och ballerinor förbannar den kommande förmörkelsen av den offentliga moralen. Tron på den konstituerande församlingen avdunstar för varje dag. Gorkij förutspår i sin tidning kulturens annalkande undergång. Flykten från det rasande och hungriga Petrograd till en fredligare och mer välnärd provins, vilken ökat hela tiden sedan julidagarna, blir nu panisk flykt. Respektabla familjer, som inte har lyckats komma iväg från huvudstaden, försöker förgäves isolera sig från verkligheten bakom stenväggar och under järntak. Stormens eko tränger igenom på alla håll: genom marknaden, där allt blir sällsyntare och inget kan fås, genom den respektabla pressen, som förvandlas till ett enda skall av hat och fruktan, genom de sjudande gatorna, där från tid till annan skjutande kan höras under fönstren och slutligen genom den bakre ingången, genom tjänare, som inte längre är ödmjukt underdåniga. Det är här som revolutionen slår till på den känsligaste punkten. Denna hushållsslavarnas oregerlighet bryter helt och hållet ned familjeregimens stabilitet.

Ändå försvarar sig vardagsrutinen med all kraft. Skolpojkar studerar fortfarande de gamla läroböckerna, funktionärer linjerar samma värdelösa papper, poeter klottrar ned verser som ingen läser och nunnor berättar sagorna om Ivan Tsarevitj. Adelns och köpmännens döttrar, som kommer in från provinserna, studerar musik eller jagar makar. Samma gamla kanon på Peterpaulfästningens väggar fortsätter att tillkännage midnattstimmen. En ny ballett framförs på Marinskijteatern och utrikesministern Teresjtjenko, som är starkare i koreografi än diplomati, finner tid, kan vi anta, att beundra ballerinans ståltår och således visa upp regimens stabilitet.

Resterna av den gamla banketten är fortfarande ymniga och allt kan fås för stora pengar. Gardesofficerarna slår ännu korrekt ihop sina sporrar och beger sig på jakt efter äventyr. Vilda fester pågår i de privata matsalarna på dyra restauranger. Avstängningen av det elektriska ljuset vid midnatt förhindrar inte spelklubbarnas blomstring där champagnen gnistrar i ljuset från stearinljusen, berömda förskingrare svindlar inte mindre berömda tyska spioner, monarkistiska konspiratörer tar emot buden från judiska smugglare och insatsernas astronomiska summor antyder både utsvävningarnas och inflationens omfattning.

Kan det vara så att bara en spårvagn, nedsliten, smutsig, sölig och behängd med klasar av människor leder från detta S:t Petersburg i dess dödskamp, in i arbetarkvarteren, så lidelsefullt och spänt levande med ett nytt hopp? Smolnijklostrets blå- och guldfärgade kupol tillkännager från fjärran upprorets högkvarter. Det är i utkanten av staden där spårvägslinjen slutar och Neva beskriver en skarp vändning söderut och åtskiljer huvudstadens centrum från för­städerna. Den där långa och gråa trevåningsbyggnaden, en utbildningskasern för adelns döttrar, är nu sovjeternas fäste. Dess långa ekande korridorer tycks ha tillkommit för att lära ut perspektivets lagar. Över dörrarna på många av rummen längs korridoren är små emaljerade skyltar fortfarande bevarade: ”Lärarrum”, ”Tredje klass”, ”Fjärde klass”, ”Studierektor”. Men vid sidan av de gamla skyltarna, eller döljande dem, har pappersbitar satts upp, så gott man har kunnat, bärande revolutionens mystiska hieroglyfer: Ts-K P-S-R, S-D Mensjeviki, S-D Bolsjeviki, Vänster S-R, Anarko-kommunister, Depeschrum för Ts-I-K, etc., etc. Den observante John Reed noterar ett plakat på väggen: ”Kamrater, för er egen hälsas skull, iaktta renlighet”. Men, ingen iakttar renlighet, inte ens naturen. Petrograd i oktober lever under ett himlavalv av regn. Gatorna, länge osopade, är smutsiga. Kolossala vattenpölar befinner sig på Smolnijs gård. Leran förs in i korridorer och salar av soldatstövlarna. Men ingen tittar nu ner på golven. Alla tittar framåt.

Smolnij ger allt bestämdare och befallande kommandon eftersom massornas lidelsefulla sympati lyfter det framåt. Den centrala ledningen når emellertid bara direkt till de översta länkarna i det revolutionära system som i sin helhet är bestämt att genomföra förändringen. De betydelsefullaste processerna äger rum nertill och på något sätt av sig själva. Fabrikerna och kasernerna är historiens huvudsmedjor under dessa dagar och nätter. Liksom i februari fokuserar Viborgdistriktet revolutionens grundläggande krafter. Men det har idag något som det saknade i februari – sin egen mäktiga organisation, som är öppen och allmänt erkänd. Från bostadshusen, fabriksmatsalarna, klubbarna och kasernerna leder alla trådar till huset med nummer 33 på Samsonevskij Prospekt där bolsjevikernas distriktskommitté, Viborgsovjeten och det militära högkvarteret är lokaliserat. Distriktsmilisen slår sig samman med det röda gardet. Distriktet är helt och hållet under arbetarnas kontroll. Om regeringen skulle göra en räd mot Smolnij, skulle Viborgdistriktet ensamt kunna återupprätta ett centrum och garantera den vidare offensiven.

Upplösningen närmade sig, men de härskande kretsarna trodde, eller låtsades tro, att de inte hade någon särskild anledning till oro. Den brittiska ambassaden, som hade sina egna skäl till att följa händelserna i Petrograd med en del uppmärksamhet, erhöll, enligt den ryske ambassadören i London, pålitlig information om det kommande upproret. På Buchanans oroliga förfrågningar vid den oundvikliga diplomatiska lunchen svarade Teresjtjenko med varm tillförsikt: ”Inget alls i den vägen” är möjligt; regeringen har tyglarna fast i sina händer. Den ryska ambassaden i London fick reda på revolutionen i Petrograd i depescherna från en brittisk telegrambyrå.

Gruvägaren Auerbach avlade en visit under dessa dagar hos viceministern Paltjinskij och frågade i förbifarten – efter ett samtal om allvarligare ting – om de ”mörka molnen på den politiska horisonten”. Han erhöll ett försäkrande svar: Nästa storm i en rad och inget annat; den kommer att passera och allt kommer att vara klart – ”sov gott”. Paltjinskij skulle själv få genomgå en eller två sömnlösa nätter innan han arresterades.

Ju mer informellt Kerenskij behandlade kompromissledarna, desto mindre tvivlade han på att de i farans stund punktligt skulle komma till hans hjälp. Ju svagare kompromissmakarna blev, desto mer varsamt omgav de sig själva med en atmosfär av illusion. Mensjevikerna och socialistrevolutionärerna skapade, när växlade ömsesidigt uppmuntrande ord mellan sina kanontorn i Petrograd och sina organisationer för de övre skikten i provinserna och vid fronten, en illusion av offentlig opinion, dolde sin egen kraftlöshet och lurade inte så mycket sina fiender som sig själva.

Den besvärliga och odugliga statsapparaten, som representerade en kombination av februarisocialist och tsaristbyråkrat, var perfekt anpassad till självbedrägeriets uppgift. Den halvbakade februarisocialisten avskydde att uppträda inför byråkraten som en inte helt mogen statsman. Byråkraten avskydde att inte visa en viss brist på respekt för de nya idéerna. Således skapades en väv av officiella lögner i vilka generaler, distriktsåklagare, tidningsmän, kommissarier och adjutanter ljög mer ju närmare maktens säte de befann sig. Kommendanten för Petrograds militärdistrikt avlade lugnande rapporter av den anledningen att Kerenskij, som stod inför en obehaglig verklighet, hade stort behov av dem.

Dubbelmaktens traditioner arbetade i samma riktning. Blev inte militärhögkvarterets nuvarande order, när de kontrasignerats av den revolutionära militärkommittén, obetingat åtlydda? Patrullerna runt om i staden bemannades av garnisonen på det vanliga sättet – och vi måste tillfoga att det var länge sedan trupperna hade fullgjort sin patrullskyldighet med sådan iver som nu. Missnöje bland massorna? Men ”slavar i revolt” är alltid missnöjda. Enbart garnisonens och arbetardistriktens avskum skulle delta i myteriförsök. Soldatsektionerna är mot högkvarteret? Men den centrala exekutivkommitténs militäravdelning är för Kerenskij. Hela den organiserade demokratin, med undantag för bolsjevikerna, stödjer regeringen. Således hade den rosiga februariglorian förvandlats till en grå dunst, som dolde tingens verkliga drag.

Det var först efter brytningen mellan Smolnij och högkvarteret som regeringen försökte inta en mer seriös inställning till situationen. Det finns naturligtvis ingen omedelbar fara, sade de, men den här gången måste vi nyttja tillfället för att göra slut på bolsjevikerna. Dessutom satte de borgerliga allierade in allt sitt tryck mot Vinterpalatset. Natten den 24 oktober samlade regeringen ihop allt sitt mod och röstade igenom en resolution: att inleda juridiska åtgärder mot den revolutionära militärkommittén, slå igen de bolsjeviktidningar som förespråkade uppror och dra samman pålitliga militära enheter från omgivningarna och fronten. Verkställandet av förslaget att arrestera den revolutionära militärkommittén som organ sköts upp, även om det var antaget i princip. För ett sådant stort företag, beslutade dem, var det nödvändigt att i förväg försäkra sig om förparlamentets stöd.

Ryktet om regeringens beslut spreds omedelbart i staden. I huvudhögkvarterets byggnad bredvid Vinterpalatset befann sig soldater från Pavlovskijregementet, en av den revolutionära militärkommitténs mest pålitliga enheter, på vaktuppdrag under natten den 24 oktober. Samtal pågick i deras närvaro om att kalla på junkrarna, öppna broarna och genomföra arresteringar. Allt som pavlovtsij lyckades höra och minnas förde de omedelbart vidare till Smolnij. I det revolutionära centrat visste man inte alltid hur meddelandena från denna självskapade underrättelsetjänst skulle användas. Men den fullgjorde en ovärderlig funktion. Arbetarna och soldaterna i hela staden gjordes medvetna om fiendens avsikter och stärktes i sin beredvillighet att göra motstånd.

Tidigt på morgonen inledde myndigheterna sina förberedelser för aggressiva handlingar. Huvudstadens militärskolor beordrades att göra sig beredda för strid. Kryssaren Aurora var förtöjd i Neva, dess besättning var vänligt inställd till bolsjevikerna, och beordrades att lägga ut och förena sig med den övriga flottan. Militärenheter kallades in från grannskapet: en bataljon chocktrupper från Tsarskoje Selo, junkrarna från Oranienbaum och artilleriet från Pavlovsk. Högkvarteret för den norra fronten ombads att omedelbart sända pålitliga trupper till huvudstaden. Beträffande direkta militära försiktighetsåtgärder gavs följande order: utöka vaktstyrkan vid Vinterpalatset, öppna broarna över Neva, låt junkrarna inspektera alla bilar och skär av Smolnij från telefonsystemet. Justitieministern Maljantovitj gav order om omedelbar arrestering av de bolsjeviker som frigivits mot borgen och som åter hade dragit uppmärksamheten till sig genom regeringsfientlig aktivitet. Detta slag var främst riktat mot Trotskij. Tidens ombytlighet illustreras väl av det faktum att Maljantovitj – liksom sin föregångare Zarudnij – hade varit Trotskijs försvarare i rättegången mot 1905 års S:t Petersburgssovjet. Då hade det också varit fråga om ledningen för sovjeten. Anklagelse­punkterna var identiska i de två fallen, förutom att de förra försvararna, när de blev anklagare, tillfogade den lilla punkten om tyskt guld.

Högkvarteret utvecklade en särskilt febrig aktivitet inom typografins område. Dokument följde på dokument. Inga väpnade demonstrationer kommer att tillåtas, de skyldiga kommer att hållas strikt ansvariga, enheter ur garnisonen får inte lämna sina kaserner utan order från högkvarteret, ”[a]lla kommissarier från Petrogradsovjeten ska förflyttas” och deras illegala aktiviteter skall undersökas ”med tanke på krigsrätt”. I dessa formidabla order antyddes det inte vem som skulle genomföra dem eller hur. Under hot om personligt ansvar krävde befälhavaren att ägare till bilar skulle ställa dessa till högkvarterets disposition ”med avsikt att förhindra olagliga tillgrepp”, men ingen rörde ett finger till svar.

Den centrala exekutivkommittén var också produktiv när det gäller varningar och förbud. Böndernas exekutivkommitté, stadsduman och mensjevikernas och socialistrevolutionärernas centralkommittéer följde den i spåren. Alla dessa institutioner var tillräckligt rika på litterära resurser. I de proklamationer som tapetserade väggarna och staketen talades det oavbrutet om en handfull galningar, faran för blodiga sammanstötningar och kontrarevolutionens oundviklighet.

Vid halv sex på morgonen visade sig en regeringskommissarie med en enhet junkrar vid det bolsjevikiska tryckeriet och presenterade, efter att ha bemannat utgångarna, en order från högkvarteret om det omedelbara undertryckandet av centralorganet och soldaternas tidning… – Vad? Högkvarteret? Finns det fortfarande kvar? Inga order erkänns här utan den revolutionära militärkommitténs sanktion. Men det hjälpte inte. Typerna slogs sönder och byggnaden förseglades. Regeringen hade nått sin första framgång.

En arbetare och en arbetarflicka från det bolsjevikiska tryckeriet sprang flämtande till Smolnij och fann där Podvojskij och Trotskij. Om kommittén kunde ge dem en vakt mot junkrarna, skulle arbetarna få ut tidningen. En form hittades snart för det första svaret på regerings­offensiven. En order utfärdades till Litovskijregementet att omedelbart sända ett kompani till försvar för arbetarnas press. Budbärarna från tryckeriet insisterade på att den sjätte sappör­bataljonen också beordrades ut: de var nära grannar och lojala vänner. Telefonogram skickades omedelbart till de två adressaterna. Litovtsij och sappörerna ryckte ut utan fördröjning. Sigillen revs av från byggnaden, gjutformarna gjöt igen och arbetet fortsatte. Med några timmars försening kom den tidning ut som regeringen undertryckt under beskydd av trupperna från en kommitté som själv riskerade att arresteras. Detta var uppror. Det var så det utvecklades.

Under samma tid hade kryssaren Aurora riktat en fråga till Smolnij: Ska vi gå till sjöss eller stanna kvar på Neva? Samma matroser som hade vaktat Vinterpalatset mot Kornilov i augusti brann nu av iver att göra upp räkningen med Kerenskij. Regeringsordern annullerades omedelbart av kommittén och besättningen mottog Order Nr 1218: ”I fall av attack mot Petrogradgarnisonen från kontrarevolutionära krafter, ska kryssaren Aurora skydda sig själv med bogserbåtar, ångbåtar och kuttrar.” Kryssaren utförde entusiastiskt denna order, som de bara hade väntat på.

Dessa två motståndshandlingar, som föreslagits av arbetare och matroser, och som genom­fördes, tack vare garnisonens sympati, fullständigt ostraffat, blev politiska händelser av största vikt. De sista återstoderna av myndighetsfetischism smulades sönder. ”Det framgick med en gång tydligt”, säger en av deltagarna, ”att jobbet var utfört!” Om det ännu inte var gjort, visade det sig åtminstone vara mycket enklare än någon hade föreställt sig igår.

Ett försök att undertrycka tidningarna, en resolution för att åtala den revolutionära militärkommittén, en order som förflyttade kommissarier och avskärandet av Smolnijs telefoner – dessa nålstick var alldeles tillräckligt för att göra regeringen skyldig till att förbereda en kontrarevolutionär coup d’état. Även om ett uppror kan segra bara när det går på offensiven, utvecklas det bättre ju mer det ser ut som självförsvar. En bit officiellt sigill vax på dörren till bolsjevikernas redaktionslokaler – som militär åtgärd är det inte mycket. Men vilken utmärkt signal till strid! Telegram till alla distrikt och garnisonens enheter tillkännagav händelsen: ”Folkets fiender inledde under natten en offensiv. Den revolutionära militärkommittén leder motståndet mot konspiratörernas anfall.” Konspiratörerna – det var den officiella regeringens institutioner. För att komma från de revolutionära konspiratörernas penna lät denna term överraskande, men den motsvarade fullständigt situationen och massornas känslor. Utträngd från alla sina ställningar, tvingad att företa ett försenat försvar, oförmögen att mobilisera de nödvändiga styrkorna, eller ens komma underfund med huruvida den hade sådana styrkor, hade regeringen utvecklat en utspridd, inte genomtänkt och inte samordnad aktion som i massornas ögon oundvikligen såg ut som ett illvilligt försök. Kommitténs telefonogram gav ordern: ”Gör regementet berett för strid och invänta vidare order.” Det var en suverän makts röst. Kommitténs kommissarier, som själva riskerade avsättning från regeringens sida, fortsatte med fördubblat självförtroende att avsätta de som de ansåg det nödvändigt att avsätta.

Aurora i Neva innebar inte bara en utmärkt stridsenhet i upprorets tjänst, utan en radiostation färdig för användning. En ovärderlig fördel! Matrosen Kurkov har erinrat sig: ”Vi fick meddelande från Trotskij att sända ut… att kontrarevolutionen hade gått till offensiv.” Även här dolde den defensiva formuleringen en maning till uppror, som riktades till hela landet. Garnisonerna som bevakade tillfarterna till Petrograd beordrades via radio från Aurora att hejda de kontrarevolutionära echelongerna och använda våld i fall tillrättavisningar inte var tillräckligt. Alla revolutionära organisationer underställdes skyldigheten att ”sammanträda oupphörligen, samla in all möjlig information om konspiratörernas planer och aktiviteter”. Det fanns inte heller, som synes, någon brist på proklamationer från kommittén. I dess proklamationer var emellertid inte ordet åtskilt från handlingen, utan var en kommentar.

Något försenat tog den revolutionära militärkommittén itu med ett mer seriöst befästande av Smolnij. När han lämnade byggnaden klockan tre på natten den 24 oktober, noterade John Reed maskingevär vid ingångarna och starka patruller som vaktade grindarna och gathörnen intill. Patrullerna hade förstärkts dagen innan med ett kompani från Litovskijregementet och ett kompani maskingevärsskyttar med tjugofyra maskingevär. Under dagen ökade vaktstyrkan oupphörligen. ”I Smolnijområdet”, skriver Sjljapnikov, ”såg jag en bekant bild, som påminde mig om de första dagarna av februarirevolutionen kring Tauriska palatset.” Samma mängd soldater, arbetare och vapen av alla slag. Otaliga famnar med ved hade staplats upp på gården – ett perfekt skydd mot gevärseld. Lastbilar anlände med livsmedel och ammunition. ”Hela Smolnij”, säger Raskolnikov, ”förvandlades till ett väpnat läger. Kanoner stod i ställning framför kolonnerna. Maskingevär vid sidan av dem… Nästan vid varje steg dessa ‘maximer’, som såg ut som leksakskanoner. Genom alla korridorerna… det snabba, högljudda och lyckliga trampandet av arbetare, soldater, matroser och agitatorer.” Suchanov anklagar upprorets organisatörer – inte utan grund – för otillräcklig militär försiktighet och skriver: ”Först nu, under eftermiddagen och kvällen den 24 oktober, började de föra fram beväpnade enheter med rödgardister och soldater till Smolnij för att försvara upprorets högkvarter… Fram mot kvällen den 24 oktober började försvaret av Smolnij likna något.”

Denna sak är inte utan betydelse. I Smolnij, varifrån kompromissmakarnas exekutivkommitté hade lyckats smita iväg till regeringsstabens högkvarter, fanns nu ledarna för alla revolutionära organisationer koncentrerade under bolsjevikernas ledning. Här samlades denna dag det ytterst viktiga mötet med bolsjevikernas centralkommitté för att fatta det slutliga beslutet innan slaget skulle utdelas. Elva medlemmar var närvarande. Lenin hade ännu inte återvänt från sin tillflykt i Viborgdistriktet. Zinovjev var också frånvarande från sammanträdet. Enligt Dzerzjinskijs temperamentsfulla uttryck ”gömde han sig och tog ingen del i partiarbetet”. Kamenev var å andra sidan, även om han delade Zinovjevs åsikter, mycket aktiv vid upprorets högkvarter. Stalin var inte närvarande vid sammanträdet. I allmänhet visade han sig inte i Smolnij, utan tillbringade sin tid på centralorganets redaktionskontor. Sammanträdet hölls, som alltid, under Sverdlovs ordförandeskap. Det officiella protokollet från sammanträdet är knapphändigt, men det indikerar allt väsentligt. För att karaktärisera de ledande deltagarna i revolutionen, och fördelningen av funktioner mellan dem, är de oersättliga.

Det var fråga om att ta hela Petrograd i besittning under de närmaste tjugofyra timmarna. Det innebar att erövra de politiska och tekniska institutioner som fortfarande fanns i regeringens händer. Sovjetkongressen måste hålla sitt sammanträde under sovjetmakten. De praktiska åtgärderna under det midnattliga anfallet hade utarbetats, eller höll på att utarbetas, av den revolutionära militärkommittén och bolsjevikernas militärorganisation. Centralkommittén skulle understryka de slutliga punkterna.

Först av allt antogs ett förslag av Kamenev: ”Idag kan ingen medlem av centralkommittén lämna Smolnij utan en speciell resolution.” Det beslutades utöver detta, att låta medlemmar i partiets Petrogradkommitté tjänstgöra här. Protokollet fortsätter: ”Trotskij föreslår att man ställer två medlemmar i centralkommittén till den revolutionära militärkommitténs förfogande för att upprätta kommunikationer med post- och telegrafarbetarna och järnvägsarbetarna; en tredje medlem för att hålla den provisoriska regeringen under uppsikt.” Det beslutades att delegera Dzerzjinskij till post- och telegrafarbetarna och Bubnov till järnvägsarbetarna. Först, och uppenbarligen på Sverdlovs förslag, föreslogs det att tilldela Podvojskij övervakandet av den provisoriska regeringen. Protokollet lyder: ”Invändningar mot Podvojskij; Sverdlov utses.” Miljutin, som togs för ekonom, utsågs till att organisera livsmedelsförsörjningen under upprorsperioden. Förhandlingar med vänstersocialistrevolutionärerna anförtroddes åt Kamenev, som hade anseende som en skicklig men alltför eftergiven parlamentariker. Naturligtvis bara ”eftergiven” utifrån ett bolsjevikiskt kriterium. ‘‘Trotskij föreslår” – läser vi vidare – ”att ett reservhögkvarter upprättas i Peterpaulfästningen, och att en medlem i centralkommittén skickas dit för detta syfte.” Det beslutades: ”Att utse Lasjevitj och Blagonravov till allmän observation; att uppdra åt Sverdlov att stå i ständig förbindelse med fästningen.” Vidare: ”att förse alla centralkommitténs medlemmar med pass till fästningen.”

Längs partilinjerna befann sig alla trådar i Sverdlovs händer, som kände partiets kadrer som ingen annan. Han höll Smolnij i förbindelse med partiapparaten, försåg den revolutionära militärkommittén med de behövliga medarbetarna och kallades till kommittén för rådplägning vid alla kritiska ögonblick. Eftersom kommittén hade en alltför bred, och i viss utsträckning flytande, sammansättning, genomfördes de mer konspirativa åtgärderna genom ledarna för bolsjevikernas militärorganisation, eller genom Sverdlov, som var den inofficielle men desto mer verklige ”generalsekreteraren” för oktoberupproret.

Bolsjevikdelegaterna som anlände till sovjetkongressen under dessa dagar kom först i Sverdlovs händer och lämnades inte för en enda onödig timme utan något att göra. Den 24 oktober fanns det redan två- eller trehundra provinsdelegater i Petrograd och majoriteten av dem var på ett eller annat vis indragna i upprorsmekanismen. Klockan två på eftermiddagen samlades de till fraktionsmöte i Smolnij för att höra en rapport från partiets centralkommitté. Det fanns vacklande bland dem, som i likhet med Zinovjev och Kamenev föredrog en avvaktande politik; det fanns också nykomlingar som helt enkelt inte var tillräckligt pålitliga. Det var inte tal om att för detta möte utveckla hela planen för upproret. Vad som än sägs vid ett stort möte kommer oundvikligen ut. Det var fortfarande omöjligt att låta angreppets defensiva hölje falla utan att skapa förvirring i vissa av garnisonens enheter. Men det var nödvändigt att få delegaterna att förstå att en avgörande strid redan hade inletts och att det bara återstod för kongressen att kröna den.

Med hänvisning till nyligen skrivna artiklar av Lenin, visade Trotskij att ”en konspiration inte motsäger marxismens principer” om objektiva förhållanden gör ett uppror möjligt och oundvikligt. ”Det fysiska hindret på vägen till makten måste överbryggas i ett slag… ”. Den revolutionära militärkommitténs politik har emellertid hittills inte gått utöver en politik av självförsvar. Givetvis måste detta självförsvar förstås i tillräckligt vid mening. Att garantera utgivningen av bolsjevikpressen med hjälp av väpnade styrkor, eller behålla Aurora i Nevas vatten – ”Kamrater, är inte det självförsvar? – Det är försvar!” Om regeringen tänker arrestera oss, har vi maskingevär på Smolnijs tak som förberedelse för en sådan händelse. ”Även det, kamrater, är en försvarsåtgärd.” Men vad händer med den provisoriska regeringen?, säger en av de skrivna frågorna. Men om Kerenskij försöker att inte underkasta sig sovjetkongressen? Talesmannen svarade: Om Kerenskij skulle försöka att inte underkasta sig sovjetkongressen, så kommer regeringens motstånd att ha skapat ”inte en politisk utan en polisfråga”. Det var i allt väsentligt nästan precis vad som hände.

I det ögonblicket kallades Trotskij ut för att överlägga med en deputation som just anlänt från stadsduman. I huvudstaden var det visserligen fortfarande lugnt, men alarmerande rykten var i svang. Borgmästaren ställde dessa frågor: Avser sovjeten att göra uppror, och hur går det med upprätthållandet av ordningen i staden? Vad kommer att hända med själva duman om den inte erkänner revolutionen? Dessa respekterade gentlemän ville veta för mycket. Svaret blev: Frågan om makten kommer att avgöras av sovjetkongressen. Huruvida detta kommer att leda till en väpnad kamp ”beror inte så mycket på sovjeterna, som på dem som, i strid med folkets enhälliga vilja, behåller statsmakten i sina händer.” Om kongressen avstår från makten, kommer Petrogradsovjeten att underkasta sig. Men regeringen söker själv uppenbarligen strid. Order har utfärdats om arrestering av den revolutionära militärkommittén. Arbetarna och soldaterna kan enbart svara med skoningslöst motstånd. Hur blir det med plundring och våld från kriminella gäng? En order från kommittén som utfärdats idag lyder: ”Vid första försök från kriminella element att sätta igång oroligheter, plundring, knivhot eller skjutande på Petrograds gator, kommer de kriminella att sopas bort från jordens yta.” Beträffande stadsduman kommer det i fall av konflikt vara möjligt att använda konstitutionella metoder – upplösning och nyval. Delegationen avlägsnade sig otillfredsställd. Men vad hade de egentligen väntat sig?

Denna officiella visit från stadens fäder till rebellernas läger var bara en alltför öppen demonstration av de härskande gruppernas kraftlöshet. ”Kom ihåg, kamrater”, sade Trotskij efter att ha återvänt till bolsjevikfraktionen, ”att för några veckor sedan, när vi vann majoriteten, var vi bara ett varumärke – utan tryckpress, kassa och departement – och nu skickar stadsduman en deputation till den arresterade revolutionära militärkommittén” för information om stadens och statens öde.

Peterpaulfästningen, som politiskt vunnits över först i går, är i dag helt i den revolutionära militärkommitténs händer. Maskingevärsservisen, den mest revolutionära enheten, görs stridsberedd. Ett omfattande arbete med att rengöra Coltmaskingevären är på gång – det finns åttio av dem. Maskingevär sätts upp på fästningsmurarna för att övervaka kajen och Troitskijbron. Vaktstyrkan vid grindarna förstärks. Patruller skickas ut i de omgivande distrikten. Men i dessa morgontimmars hetta blir det plötsligt känt att situationen inte är tryggad inom själva fästningen. Osäkerheten ligger i cykelbataljonen. Cykelmännen, som liksom kavalleriet, som kom från de mellanliggande stadsskikten, rekryterades från välbärgade och rika bönder, utgjorde en ytterst konservativ del av armén. Ett ämne för idealistiska psykologer: Låt en man återfinna sig själv, till skillnad från andra, ovanpå två hjul med en kedja – åtminstone i ett fattigt land som Ryssland – och hans fåfänga börjar svälla som hans däck. I Amerika krävs det en bil för att framkalla denna effekt.

Efter att ha förts in från fronten för att slå ned julirörelsen hade cykelbataljonen entusiastiskt stormat Krzesinskapalatset och installerades efteråt i Peterpaulfästningen, som en av de mest pålitliga enheterna. Det blev känt att vid gårdagens möte, som avgjorde fästningens öde, hade cykelmännen inte varit närvarande. Den gamla disciplinen bestod fortfarande i bataljonen till den grad att officerarna hade lyckats avhålla soldaterna från att bege sig ut på fästningens gård. Fästningskommendanten, som räknade med dessa cyklister, höll sin haka högt, var ofta i telefonförbindelse med Kerenskijs högkvarter, och försäkrade till och med att de skulle vara med och arrestera bolsjevikkommissarien. Situationen får inte lämnas obestämd en enda minut till. Efter en order från Smolnij konfronterar Blagonravov fienden: översten underkastas husarrest och telefonerna tas bort ur alla officerslägenheterna. Regeringsstaben ringer upphetsat för att få veta varför kommendanten är tyst och vad som i allmänhet pågår i fästningen. Blagonravov rapporterar respektfullt på telefon att fästningen hädanefter bara uppfyller order från den revolutionära militärkommittén, med vilken regeringen ombeds sätta sig i förbindelse i framtiden.

Alla trupperna i fästningsgarnisonen accepterade kommendantens arrestering med fullständig tillfredställelse, men cyklisterna förhöll sig undvikande. Vad låg dolt bakom deras trumpna tystnad: en undangömd fientlighet eller de sista vacklandena? ”Vi beslutade att hålla ett särskilt möte för cyklisterna”, skriver Blagonravov, ”och inbjuda våra bästa agitatoriska krafter och framför allt Trotskij, som hade enorm auktoritet och inflytande över soldat­massorna.” Klockan fyra på kvällen möttes hela bataljonen i Cirque Modernes intilliggande byggnad. Som motståndare från regeringssidan tog generalintendent Poradelov, som betraktades som socialistrevolutionär, ordet. Hans invändningar var så försiktiga att de tycktes tvetydiga; och desto mer utplånande var angreppet från kommitténs representanter. Denna oratoriska strid om Peterpaulfästningen slutade som man kunde ha förutsett: med alla röster förutom trettio stödde bataljonen Trotskijs resolution. Ytterligare en av de potentiellt blodiga konflikterna avgjordes innan striden och utan blodspillan. Detta var oktoberupproret. Sådan var dess stil.

Det var nu möjligt att med lugnt samvete förlita sig på fästningen. Vapen delades utan hinder ut från arsenalen. I Smolnij, i fabriks- och verkstadskommittérummet, stod delegater från industrierna på led för att få order för gevär. Huvudstaden hade sett många köer under krigsåren – nu bevittnade den för första gången köer för gevär. Lastbilar från alla stadens distrikt körde till arsenalen. ”Man skulle knappast inte ha känt igen Peterpaulfästningen”, skriver arbetaren Skorinko. ”Dess berömda tystnad bröts av de smällande bilarna, skrik och vagnarnas knakande. Det var en särskild brådska i lagerhusen… Här ledde de också de första fångarna, officerare och junkrar, förbi oss.”

Mötet i Cirque Moderne fick ytterligare ett resultat. De cykelsoldater som hade vaktat Vinterpalatset sedan juli drog sig tillbaka och tillkännagav att de inte längre gick med på att skydda regeringen. Det var ett hårt slag. Cykelsoldaterna måste ersättas av junkrar. Regeringens militära stöd reducerades alltmer till officersskolorna – något som inte bara i högsta grad förminskade stödet, utan också slutgiltigt avslöjade dess sociala sammansättning.

Arbetarna på Putilovs lastkaj – och inte bara dem – uppmanade envetet Smolnij att avväpna junkrarna. Om denna åtgärd hade vidtagits efter noggranna förberedelser, i samarbete med de icke stridande enheterna på skolorna, natten den 25 oktober hade intagandet av Vinterpalatset inte erbjudit några som helst svårigheter. Även om junkrarna hade avväpnats natten den 26 oktober, efter intagandet av Vinterpalatset, skulle det inte ha blivit något försök till motuppror den 29 oktober. Men ledarna uppenbarade fortfarande i många riktningar en ”storsint anda” – i verkligheten ett överdrivet optimistiskt självförtroende – och lyssnade inte alltid tillräckligt uppmärksamt till de lägre skiktens nyktra röst. Även i detta gjorde sig Lenins frånvaro kännbar. Massorna var tvungna att rätta till dessa förbiseenden och misstag, med onödiga förluster på båda sidor. I en allvarlig kamp finns det ingen värre grymhet än att vara storsint vid en olämplig tidpunkt.

Vid ett sammanträde på eftermiddagen med förparlamentet sjunger Kerenskij sin svanesång. Under de senaste dagarna, säger han, har befolkningen i Ryssland, och särskilt i huvudstaden, befunnit sig i ett ständigt alarmtillstånd. ”Uppmaningar till uppror uppträder dagligen i bolsjeviktidningarna.” Talaren citerar artiklar av den efterlyste statsbrottslingen Vladimir Uljanov Lenin. Citaten är briljanta och otvetydiga bevis på att den ovan nämnda individen eggar till uppror. När? I det ögonblick när regeringen precis behandlar frågan om överförande av jorden till bondekommittéerna och åtgärder för att föra kriget till ett slut. Myndigheterna har ännu så länge inte gjort sig någon brådska att slå ned konspiratörerna, eftersom den önskar ge dem tillfälle att korrigera sina egna misstag. ”Det är just det som är felet!”, kommer det från den sektion där Miljukov är ledare. Men Kerenskij är oförskräckt. ”Jag föredrar i allmänhet”, säger han, ”att en regering bör handla långsammare, och således korrektare, och i det avgörande ögonblicket mer beslutsamt.” Från dessa läppar får orden en märklig klang! Hur som helst: ”Alla dagar av nåd är nu förgångna”; bolsjevikerna har inte bara inte krupit till korset, utan de har kallat ut två kompanier och distribuerar på egen hand vapen och patronbälten. Den här gången har regeringen för avsikt att sätta stopp för slöddrets laglöshet. ”Jag valde mina ord avsiktligt: slödder.” Denna oförskämdhet mot folket hälsas från höger med högljudda applåder. Han, Kerenskij, har redan givit order, säger han, för de nödvändiga arresteringarna. ”Särskild uppmärksamhet måste riktas mot talen av Bronstein-Trotskij, sovjetens ordförande.” Låt det bli känt att regeringen har mer än erforderliga styrkor; telegram inkommer oupphörligen från fronten som kräver beslutsamma åtgärder mot bolsjevikerna. Vid denna punkt överlämnar Konovalov till talaren det telefonmeddelande från den revolutionära militärkommittén till garnisonens trupper som instruerar dem att ”göra regementet berett till strid och invänta vidare order.” Efter att ha läst dokumentet avslutar Kerenskij högtidligt: ”Med lagens och de juridiska myndigheternas språk kallas detta för ett upprors­tillstånd.” Miljukov vittnar: ”Kerenskij uttalade dessa ord med den självbelåtna tonen hos en advokat som till slut har lyckats få bevis mot sin motståndare.” ”Dessa grupper och partier som har vågat lyfta sin hand mot staten”, avslutar han, ”riskerar omedelbar, beslutsam och definitiv likvidering.” Hela salen, utom den extrema vänstern, applåderade demonstrativt. Talet slutade med ett krav: att det denna dag, på detta sammanträde, ges ett svar på frågan, ”Kan regeringen uppfylla sin plikt med förtroende för denna upphöjda församlings stöd?” Utan att invänta omröstningen, återvände Kerenskij till högkvarteret – med tillförsikt, enligt sin egen redogörelse, att inte en timme skulle förgå innan han skulle motta det behövliga beslutet. För vilket ändamål det var behövligt förblir dock okänt.

Det avlöpte emellertid på ett annat sätt. Från klockan två till sex var Marinskijpalatset sysselsatt med konferenser för fraktioner och delar av fraktioner som försökte utarbeta en formel. Konferensdeltagarna förstod inte att de utarbetade en formel för sin egen begravning. Inte en enda av kompromissmakarnas grupper hade modet att identifiera sig med regeringen. Dan sade: ”Vi mensjeviker är beredda att försvara den provisoriska regeringen med vår sista blodsdroppe, men låt regeringen göra det möjligt för demokratin att förenas kring den.” Fram emot kvällen förenades förparlamentets vänsterfraktion, som var utmattad av sökandet efter en lösning, kring en formel som Dan lånat från Martov, en formel som lade ansvaret för upproret inte bara på bolsjevikerna, utan också på regeringen, och krävde omedelbart överförande av jorden till jordkommittéerna och förespråkade fredsförhandlingar inför de allierade, etc. Således försökte moderationens apostlar i sista stund att efterapa de paroller som de så sent som i går hade fördömt som demagogi och äventyrlighet. Ovillkorligt stöd till regeringen utlovades av kadeterna och kosackerna – dvs. av de grupper som hade för avsikt att störta Kerenskij vid första tillfälle – men de var en minoritet. Förparlamentets stöd kunde inte ha tillfört regeringen mycket, men Miljukov har rätt: Denna vägran att stödja regeringen berövade den de sista återstoderna av sin auktoritet. Hade inte regeringen själv bara några veckor tidigare bestämt förparlamentets sammansättning?

Medan de sökte efter en räddningsformel i Marinskijpalatset, samlades Petrogradsovjeten i Smolnij för information. Ordföranden betraktade det som nödvändigt att påminna sovjeten om att den revolutionära militärkommittén hade uppstått, ”inte som ett verktyg för uppror, utan på grundval av revolutionärt självförsvar.” Kommittén hade inte tillåtit Kerenskij att förflytta de revolutionära trupperna från Petrograd, och den hade tagit arbetarnas press under sitt beskydd. ”Var detta uppror?” Aurora befinner sig i dag där hon var i går kväll. ”Är detta uppror?” Vi har i dag en halvregering som folket inte tror på, och som inte tror på sig själv, därför att den är invärtes död. Denna halvregering inväntar det viftande från den historiska sopkvasten som kommer att sopa rent för en verklig regering av det revolutionära folket. I morgon kommer sovjetkongressen att öppnas. Det är garnisonens och arbetarnas plikt att ställa alla sina krafter till kongressens förfogande. ”Om regeringen emellertid försöker utnyttja de tjugofyra timmar som återstår för den för att sticka en kniv i ryggen på revolutionen, förklarar vi än en gång: Revolutionens förtrupp kommer att besvara slag med slag och järn med stål.” Detta öppna hot var samtidigt ett politiskt skydd för den kommande nattliga attacken. Som avslutning infor­merade Trotskij mötet om att den vänstersocialistrevolutionära fraktionen i förparlamentet, efter dagens tal från Kerenskij och ett musrytande bland kompromissfraktionerna, hade skickat en delegation till Smolnij för att uttrycka sin villighet att officiellt ingå i den revolutionära militärkommitténs stab. I denna vändning från vänstersocialistrevolutionärerna hälsade sovjeten med glädje en återspegling av djupare processer: bondekrigets ökande omfattning och Petrogradupprorets framgångsrika utveckling.

När han kommenterar detta tal av ordföranden i Petrogradsovjeten, skriver Miljukov: ”Antagligen var detta Trotskijs ursprungliga plan att efter att ha förberett sig för strid konfrontera regeringen med ‘folkets enhälliga vilja’ som den uttryckts av sovjetkongressen och således ge den nya makten skenet av ett legalt ursprung. Men regeringen visade sig svagare än han väntat sig och makten föll i hans händer av sig själv innan kongressen hade haft tid att samla och uttrycka sig.” Vad som är sant är att regeringens svaghet överträffade alla förväntningar. Men planen hade från början varit att gripa makten innan kongressen öppnades. Miljukov erkänner detta, i förbigående, i ett annat sammanhang. ”De verkliga avsikterna hos revolutionens ledare”, säger han, ”gick mycket längre än Trotskijs officiella tillkännagivanden… Sovjetkongressen skulle ställas inför ett fullbordat faktum.”

Den rent militära planen bestod ursprungligen av att garantera en gemensam aktion av Östersjömatroserna och de beväpnade Viborgarbetarna. Matroserna skulle komma med järnväg och kliva av på Finlandsstationen, som ligger i Viborgdistriktet, och sedan skulle upproret från denna bas, genom ytterligare tillskott från det röda gardet och enheter i garnisonen, spridas till andra distrikt i staden och, efter att ha besatt broarna, rycka fram och in i centrum för det avgörande slaget. Detta schema – som naturligt framgick ur omständigheterna och som, tycks det, var formulerat av Antonov – uppgjordes på grundval av antagandet om att fienden skulle vara förmögen att göra ett betydande motstånd. Det var precis denna förutsättning som snart bortföll. Det var onödigt att utgå från en begränsad grund eftersom regeringen visade sig öppen för angrepp var upprorsmännen än fann det nödvändigt att utdela ett slag.

Den strategiska planen genomgick också förändringar beträffande datum och detta i två riktningar: upproret började tidigare och slutade senare än vad som hade beräknats. Regeringens morgonattacker framkallade i självförsvarets form ett omedelbart motstånd från den revolutionära militärkommittén. Myndigheternas kraftlöshet, som på så sätt avslöjats, tvingade samma dag Smolnij till offensiva handlingar – som visserligen bevarade en halvgången, halvt dold och förberedande karaktär. Liksom tidigare förbereddes huvudslaget under natten: i den bemärkelsen höll planen. Det överskreds emellertid under genomförandet – men nu i motsatt riktning. Det hade föreslagits att man under natten skulle ockupera alla kommandoinstitutioner och först av allt Vinterpalatset, dit centralmakten hade tagit sin tillflykt. Men tidsberäkningar är ännu svårare under ett uppror än i ett reguljärt krig. Ledarna låg många timmar efter med koncentrerandet av styrkorna och operationerna mot palatset, som inte ens påbörjades under natten, kom att utgöra ett särskilt kapitel i revolutionen, som slutade först natten den 26 oktober – dvs. hela tjugofyra timmar försenat. De mest lysande segrar uppnås inte utan blindgångare.

Efter Kerenskijs tal i förparlamentet försökte myndigheterna bredda sin offensiv. Järnvägs­stationerna ockuperades av junkeravdelningar. Vaktposter utplacerades i de stora gatu­korsningarna och beordrade rekvirerandet av de privatbilar som inte överlämnats till hög­kvarteret. Klockan tre på eftermiddagen öppnades broarna, förutom Dvortsovij som under tung bevakning förblev öppen för junkrarnas förflyttningar. Denna åtgärd, som tillgripits av monarkin vid alla kritiska ögonblick, och för sista gången under februaridagarna, dikterades av rädsla för arbetardistrikten. Öppnandet av broarna mottogs av befolkningen som ett officiellt tillkännagivande av upprorets början. Högkvarteren i de berörda distrikten besvarade omgående denna militära handling från regeringen på sitt eget sätt genom att skicka beväpnade avdelningar till broarna. Smolnij behövde bara utveckla deras initiativ. Denna kamp om broarna antog för båda sidor karaktären av ett prov. Grupper med beväpnade arbetare och soldater utövade påtryckningar mot junkrarna och kosackerna, än övertalande, än hotande. Vaktposterna gav slutligen efter utan att riskera en regelrätt strid. Några av broarna öppnades och stängdes flera gånger.

Aurora erhöll en direkt order från den revolutionära militärkommittén: ”Återställ Nikolajev­skijbron med alla medel som står till ert förfogande.” Kryssarens befälhavare vägrade först att utföra ordern, men efter en symbolisk arrestering av honom själv och alla hans officerare förde han lydigt skeppet till bron. Kedjor med matroser spred sig längs båda kajerna. När Aurora hade lagt ankar intill bron, berättar Korkov, hade spåren efter junkrarna redan kallnat. Matroserna stängde själva bron och satte ut vakter. Endast Dvortsovijbron förblev under flera timmar i regeringspatrullernas händer.

Trots det uppenbara misslyckandet för dess första experiment, försökte enskilda delar av regeringen utdela ytterligare slag. Ett detachement ur milisen anlände på kvällen till ett stort privat tryckeri för att undertrycka Petrogradsovjetens tidning Arbetare och soldat. Tolv timmar tidigare hade arbetarna vid bolsjevikpressen sprungit till Smolnij efter hjälp i ett liknande fall. Nu behövdes det inte. Typograferna, tillsammans med två matroser som råkade gå förbi, beslagtog omgående den bil som lastats med papper; ett antal ur milisen anslöt sig till dem direkt. Milisinspektören flydde. Det beslagtagna papperet levererades lyckosamt till Smolnij. Den revolutionära militärkommittén skickade två skvadroner ur Preobrasjenskij­regementet för att skydda utgivningen. Den uppskrämda administrationen överlämnade därefter ledningen av tryckeriet till arbetarnas och tillsyningsmännens sovjet.

De rättsliga myndigheterna tänkte inte ens på att tränga in i Smolnij för att utföra arresteringar: Det var alltför uppenbart att detta skulle bli signalen till ett inbördeskrig i vilket regeringens nederlag var garanterat i förväg. Det gjordes emellertid, som ett slags administrativ konvulsion, ett försök att arrestera Lenin i Viborgdistriktet där myndigheterna i allmänhet var rädda för att ens titta in. Sent på kvällen klev en viss överste med ett dussin junkrar av en händelse in i en arbetarklubb i stället för den bolsjevikiska redaktion som fanns i samma hus. De modiga pojkarna hade av någon anledning föreställt sig att Lenin skulle vänta på dem i redaktionsrummen. Klubben informerade omedelbart det röda gardets distrikts­högkvarter. Medan översten vandrade runt från den ena våningen till den andra, och en gång till och med hamnade hos mensjevikerna, arresterade ett detachement med rödgardister, som kom instormande, honom tillsammans med hans junkrar och förde dem till Viborgdistriktets högkvarter och därifrån vidare till Peterpaulfästningen. Således förvandlades den högljutt proklamerade kampanjen mot bolsjevikerna, som mötte oöverstigliga svårigheter vid varje steg, till osammanhängande ryckningar och små anekdoter och nådde inga som helst resultat.

Vid den här tiden arbetade den revolutionära militärkommittén dag och natt. Dess kommissarier var i ständig tjänst i militärenheterna. Befolkningen upplystes i särskilda proklamationer om var den skulle vända sig i fall av kontrarevolutionära försök eller pogromer: ”Hjälp kommer att ges omgående.” Ett tankeväckande besök till telefonstationen från kommissarien för Keksgolmskijregementet visade sig tillräckligt för att åter få Smolnij inkopplat i systemet. Telefonförbindelser, de snabbaste av alla, gav självförtroende och regelbundenhet åt de framväxande operationerna.

Genom att fortsätta att placera ut sina egna kommissarier i de institutioner som ännu inte hade kommit under dess kontroll, fortsatte den revolutionära militärkommittén att bredda och för­stärka sina grundvalar för den kommande offensiven. Den kvällen överlämnade Dzerzjinskij en bit papper till den gamle revolutionären Pestkovskij i form av kreditiv som utnämnde honom till kommissarie för den centrala telegrafstationen. Men hur skall jag komma i besittning av telegrafstationen?, frågade med viss förvåning den nye kommissarien. Keksgolmskijregementet förser den med vaktposter och det står på vår sida! Pestkovskij behövde inga fler upplysningar. Två Keksgolmskijsoldater, som stod vid strömbrytaren med gevär, visade sig tillräckligt för att uppnå en kompromiss med de fientliga telegraftjänste­männen, bland vilka det inte fanns någon bolsjevik.

Klockan nio på kvällen ockuperade en annan kommissarie från den revolutionära militärkommittén, Stark, med ett litet detachement matroser under befäl av den förre emigranten Savin, också han sjöman, regeringens nyhetsbyrå och avgjorde därmed inte bara denna institutions öde, utan också i viss utsträckning sitt eget öde: Stark blev den förste sovjetiske ledaren för byrån, innan han utsågs till sovjetisk ambassadör i Afghanistan.

Var dessa två blygsamma operationer upprorshandlingar, eller var de bara episoder i dubbel­maktssystemet – visserligen överförda från kompromissmakarnas till bolsjevikernas spår? Frågan kan kanske med fog betraktas som sofistisk, men för ändamålet att kamouflera ett uppror hade det en viss betydelse. Faktum är att till och med beväpnade matrosers in­trängande i nyhetsbyråns byggnad fortfarande hade ett slags halvgången karaktär: det var ännu inte fråga om att inta institutionen, utan bara att upprätta censur över nyhetstele­grammen. Således var ”legalitetens” navelsträng ända fram till kvällen den 24 oktober inte slutgiltigt avklippt. Rörelsen förklädde sig ännu med återstoden av dubbelmaktens tradition.

I utarbetandet av upprorsplanerna satte Smolnij stort hopp till Östersjömatroserna som stridande detachement, vilka kombinerade proletär beslutsamhet med strikt militär träning. Matrosernas ankomst till Petrograd hade i förväg fastställts för att sammanfalla med sovjet­kongressen. Att kalla in Östersjömatroserna tidigare skulle ha inneburit att öppet slå in på upprorets väg. Ur detta uppstod en svårighet som sedan vändes till ett dröjsmål.

Under kvällen den 24 anlände två delegater från Kronstadtsovjeten, bolsjeviken Flerovskij och anarkisten Jartjuk, som höll jämna steg med bolsjevikerna, till Smolnij för kongressen. I ett av Smolnijs rum sprang de på Tjudnovskij, som precis hade återvänt från fronten, och som, anspelande på soldaternas stämning, talade mot uppror under den närmaste framtiden. ”Mitt uppe i argumenterandet”, berättar Flerovskij, ”kom Trotskij in i rummet… Han kallade mig åt sidan och rådde mig att omgående återvända till Kronstadt: ‘Händelserna mognar så snabbt att alla måste vara på sida poster… ‘ I denna barska order kände jag med skärpa det fram­skridande upprorets disciplin.” Diskussionen avslutades. Den lättpåverkade och hetlevrade Tjudnovskij lade sina tvivel åt sidan för att ta del i utarbetandet av planerna för striden. I hälarna på Flerovskij och Jartjuk kom ett telefonmeddelande: ”Kronstadts väpnade styrkor skall i gryningen komma ut till försvar av sovjetkongressen.”

Genom Sverdlov skickade den revolutionära militärkommittén denna natt ett telegram till Helsingfors, till Smilga, ordföranden i sovjeternas regionkommitté: ”Skicka föreskrifter.” det betydde: Skicka omgående 1 500 utvalda Östersjömatroser, beväpnade till tänderna. Även om matroserna kunde nå Petrograd först nästa dag, fanns det ingen anledning att skjuta upp militära handlingar; de inre styrkorna var tillräckliga. Ja, och ett uppskjutande var omöjligt. Operationerna hade redan påbörjats. Om förstärkningar skulle komma från fronten för att hjälpa regeringen då skulle matroserna anlända i tid för att utdela ett slag mot dem från sidan eller mot eftertruppen.

De taktiska planerna för huvudstadens erövring utarbetades huvudsakligen av staben i bolsjevikernas militärorganisation. Officerare från generalstaben skulle ha hittat många fel i dem, men militärakademiker deltar vanligtvis inte i förberedandet av revolutionära uppror. Åtminstone det väsentliga åtgärdades. Staden delades in i militärdivisioner, var och en underordnad närmaste högkvarter. Vid de viktigaste punkterna koncentrerades kompanier ur det röda gardet i samordning med intilliggande militärenheter där tjänstgörande kompanier var vakna och beredda. Målet för varje enskild operation, och styrkorna för den, angavs i förväg. Alla de som deltog i upproret från toppen till botten – i detta låg dess makt och ibland dess akilleshäl – var genomsyrade av en absolut övertygelse att segern skulle vinnas utan förluster.

Huvudoperationen började klockan två på morgonen. Små militära grupper, vanligen med en kärna av beväpnade arbetare eller matroser under ledning av kommissarier, ockuperade samtidigt, eller i regelrätt ordning, järnvägar, elektricitetsverk, ammunitions- och livsmedels­förråd, vattenverk, Dvortsovijbron, telefonstationen, riksbanken och de stora tryckerierna. Telegrafstationen och postkontoret togs över helt. Pålitliga vakter placerades överallt.

Mager och färglös är förteckningen över denna oktobernatts händelser. Den är som en polis­rapport. Alla deltagare skakade av en nervös feber. Det fanns ingen tid att observera och notera och ingen fanns för att göra det. Den information som flöt in till högkvarteret anteck­nades inte alltid och i så fall gjordes det vårdslöst. Anteckningar gick förlorade. Senare håg­komster var torra och inte alltid riktiga, eftersom de till största delen kom från tillfälliga människor. De arbetare, matroser och soldater som verkligen inspirerade och ledde opera­tionen, tog snart efteråt sina platser i spetsen för Röda Arméns första avdelningar och majoriteten lade ned sina liv på inbördeskrigets olika skådeplatser. I försöket att avgöra skilda episoders följd stöter undersökaren på en omfattande förvirring, som ytterligare kompliceras av tidningarnas redogörelser. Ibland förefaller det som om det skulle vara lättare att erövra Petrograd under hösten 1917 än att återge processen fjorton år senare.

Till det första kompaniet i ingenjörsbataljonen, den starkaste och mest revolutionära, gavs uppgiften att erövra den närliggande Nikolajevskijbron. På mindre än en kvarts timme ockuperades stationen av starka vakter utan strid. Regeringsskvadronen avdunstade helt enkelt i mörkret. Den ordentligt kalla natten var full av mystiska rörelser och misstänkta ljud. Soldaterna skulle, genom att undertrycka ett skarpt larm i sina hjärtan, samvetsgrant hejda alla förbipasserande, till fots eller i fordon, och undersökte skrupulöst noggrant deras dokument. De visste inte alltid vad de skulle göra. De tvekade – lät dem oftast gå. Men självförtroendet ökade för varje timme. Omkring klockan sex på morgonen hejdade sappörerna två lastbilar med junkrar – omkring sextio man – avväpnade dem och skickade dem till Smolnij.

Samma ingenjörsbataljon beordrades att skicka femtio man för att vakta livsmedelsaffärerna, tjugoen för att vakta kraftstationen, etc. Order följde på order, än från Smolnij och än från distriktet. Ingen kom med några invändningar. Enligt kommissariens rapport utfördes orderna ”omgående och exakt”. Soldaternas rörelser antog en disciplin som inte setts på länge. Hur skröplig och sönderfallen denna garnison än var – användbar endast till järnskrot i militär bemärkelse – uppväcktes åter den gamla soldatdrillen och spände för en sista gång varje nerv och muskel i det nya målets tjänst.

Kommissarie Uralov mottog två bemyndiganden: den första, att ockupera tryckeriet hos den reaktionära tidningen Russkaja Volja, grundad av Protopopov kort tid innan han blev Nikolaus I1:s siste inrikesminister; den andra, att få tag på en soldattrupp från Semenovs gardesregemente, som regeringen för gamla tiders skull fortfarande betraktade som sitt eget. Semenovtsijsoldatema behövdes för ockupationen av ett tryckeri. Tryckeriet behövdes för att utge bolsjeviktidningen i större format och med en större spridning. Soldaterna hade redan lagt sig att sova. Kommissarien meddelade dem kort anledningen till hans besök. ”Jag hade inte slutat tala när ett skrik med ‘Hurra!’ steg upp från alla håll. Soldaterna hoppade upp ur sina britsar och trängdes kring mig i en tät cirkel.” En lastbil lastad med Semenovtsijsoldater närmade sig tryckeriet. Arbetarna på nattskiftet samlades snabbt i rotationspressrummet. Kommissarien förklarade varför han hade kommit. ”Här liksom i kasernerna svarade arbetarna med hurrarop. ‘Länge leve sovjeterna!’”, Uppdraget var utfört. På ett i stora drag liknande sätt erövrades de andra institutionerna. Det var inte nödvändigt att använda våld eftersom det inte fanns något motstånd. De upproriska massorna lyfte sina armbågar och knuffade ut gårdagens herrar.

Distriktets befälhavare rapporterade denna natt till generalhögkvarteret och högkvarteret för den norra fronten via den militära linjen: ”Situationen i Petrograd är skrämmande. Det finns inga gatudemonstrationer eller oroligheter, utan ett reglerat erövrande av institutioner, järn­vägsstationer, även arresteringar pågår… Junkrarnas patruller ger upp utan motstånd… Vi har inga garantier för att det inte kommer att göras försök att gripa den provisoriska regeringen.” Polkovnikov hade rätt: de hade inga garantier för detta.

I militärkretsar gick ryktet att agenter för den revolutionära militärkommittén hade stulit lösenordet för garnisonens vakter på Petrogradkommendantens skrivbord. Det var inte alls omöjligt. Upproret hade många vänner bland den lägre personalen i alla institutioner. Ändå är denna berättelse om stölden av lösenordet uppenbarligen en legend som uppstod i fiendelägret för att förklara den alltför förödmjukande lätthet med vilken de bolsjevikiska patrullerna tog staden i besittning.

En order sändes ut genom garnisonen från Smolnij under natten: Officerare som inte erkänner den revolutionära militärkommitténs auktoritet skall arresteras. Befälen för många rege­menten flydde på egen hand och genomgick några nervösa dagar i gömställen. I andra enheter för­flyttades eller arresterades officerarna. Överallt bildades speciella revolutionära kommittéer eller staber och fungerade hand i hand med kommissarierna. Att detta improvi­serade befäl inte stod särskilt högt militärt sett behöver inte påpekas. Ändå var det pålitligt och frågan avgjordes här främst i den politiska domstolen.

Det är emellertid nödvändigt att tillfoga att med all sin avsaknad av erfarenhet utvecklade staberna inom vissa enheter ett betydande militärt initiativ. Pavlovskijregementets kommitté skickade ut spejare till distriktshögkvarteret i Petrograd för att ta reda på vad som hände där. Den kemiska reservbataljonen höll noggrann uppsikt över sina rastlösa grannar, junkrarna vid Pavlovskij- och Vladimirskolorna och studenterna i kadettkårerna. Kemister avväpnade då och då junkrar på gatan och höll dem på så sätt uppskrämda. Genom att sätta sig i förbindelse med soldatpersonalen i Pavlovskijskolan såg den kemiska bataljonens stab till att nycklarna till vapnen fanns i soldaternas händer.

Det är svårt att avgöra antalet styrkor som var direkt engagerade i detta nattliga erövrande av huvudstaden – och detta inte bara därför att ingen räknade dem eller skrev ner dem, utan också på grund av operationernas karaktär. Reserver av andra och tredje graden samman­smälte nästan med garnisonen som helhet. Men det var endast tillfälligtvis nödvändigt att ha tillgång till reserverna. Några tusen rödgardister, två eller tre tusen matroser – i morgon med ankomsten från Kronstadt och Helsingfors kommer det att vara ungefär det tredubbla antalet – några tjog infanterikompanier: Sådana var de styrkor av första och andra ordningen med vars hjälp upprorsmännen ockuperade de viktigaste regeringsinstitutionerna i huvudstaden.

Klockan 03.20 på morgonen skickade chefen för krigsministeriets politiska administration, mensjeviken Sjer, följande information via direktlinje till Kaukasus: ”Ett möte med den centrala exekutivkommittén tillsammans med delegaterna till sovjetkongressen pågår med en överväldigande majoritet av bolsjeviker. Trotskij har erhållit en ovation. Han har tillkänna­givit att han hoppas på en oblodig seger för upproret, eftersom makten är i deras händer. Bolsjevikerna har inlett aktiva operationer. De har erövrat Nikolajevskijbron och posterat pansarbilar där. Pavlovskijregementet har posterat vakter på Miljonijgatan nära Vinter­palatset, stoppar alla, arresterar dem och skickar dem till Smolnijinstitutet. De har arresterat minister Kartasjev och den provisoriska regeringens överförvaltare Halperin. Den baltiska järnvägsstationen är redan i bolsjevikernas händer. Om fronten inte ingriper kommer regeringen att vara oförmögen att göra motstånd med de styrkor som finns till hands.”

Exekutivkommittéernas gemensamma sammanträde, som löjtnant Sjers meddelande talar om, öppnades i Smolnij efter midnatt under ovanliga omständigheter. Delegater till sovjet­kongressen översvämmade salen i egenskap av inbjudna gäster. Förstärkta vaktposter ockuperade ingångarna och korridorerna. Skyttegravsrockar, gevär och maskingevär fyllde fönstren. Exekutivkommittéernas medlemmar dränktes i denna månghövdade och fientliga massa av provinsbor. ”Demokratins” höga organ såg redan ut som upprorets fånge. Ord­förandens bekanta gestalt, Tjcheidze, var frånvarande. Den ständige talesmannen, Tsereteli, var frånvarande. Båda två hade, skrämda av händelsernas vändning, givit upp sina ansvars­fulla poster, övergivit Petrograd och avrest till sitt georgiska hemland. Dan stannade kvar som ledare för kompromissmakarnas block. Han saknade Tjcheidzes sluga och goda lynne och likaså Tseretelis rörande vältalighet. Men han överglänste dem båda i obstinat kortsynthet. Ensam i ordförandestolen öppnade socialistrevolutionären Gotz sammanträdet. Dan tog till orda mitt i en total tystnad, som tycktes Suchanov likgiltig – och som för John Reed var ”nästan hotfull”. Talesmannens nya hobby var en ny resolution från förparlamentet, som hade försökt motsätta sig upproret med det bortdöende ekot av dess egna paroller. ”Det kommer att vara för sent om ni inte tar detta beslut i beräkning”, skrek Dan, och försökte skrämma bolsjevikerna med massornas oundvikliga hunger och degenerering. ”Aldrig tidigare har kontrarevolutionen varit så stark som i detta ögonblick”, sade han – dvs. natten till den 25 oktober 1917. Den uppskrämde småborgaren som konfronteras med stora händelser ser inget annat än faror och hinder. Hans enda tillflykt är alarmets patos. ”I fabrikerna och kasernerna åtnjuter de svarta hundradenas press en mycket mer betydande framgång än den socialistiska pressen.” Galningar leder revolutionen till ruin precis som 1905, ”när samme Trotskij stod i spetsen för Petrogradsovjeten”. Men nej, utropade han, den centrala exekutivkommittén kommer inte att tillåta ett uppror. ”Endast över dess döda kropp kommer de fientliga lägren att korsa sina bajonetter.” Skrik från bänkarna: ”Ja, den har varit död länge!” Hela salen kände tillämpligheten i detta utrop. Över kompromissmakeriets lik hade redan bourgeoisiens och proletariatets bajonetter korsats. Talarens röst dränks i ett fientligt tumult, hans bankande i bordet är utsiktslöst, hans vädjanden berör ingen och hans hot skrämmer ingen. För sent! För sent!

Ja, det är ett uppror! Trotskij svarar i namn av den revolutionära militärkommittén, bolsjevik­partiet och Petrograds arbetare och soldater, och kastar nu av de sista begränsningarna. Ja, massorna är med oss och vi leder dem till angreppet! ”Om ni inte mattas av kommer det inte att bli något inbördeskrig, eftersom fienden redan kapitulerar och ni kan inta platsen som herrar över den ryska jorden, som rätteligen tillhör er.” De förstummade medlemmarna i den centrala exekutivkommittén hade inte ens kraft att protestera. Fram tills nu hade Smolnijs defensiva fraseologi trots alla fakta hållit hoppet, en glimrande gnista av hopp, uppe hos dem. Nu släcktes även detta. I dessa djupa nattimmar reste upproret sitt huvud högt.

Detta sammanträde, som var så rikt på episoder, avslutades klockan fyra på morgonen. De bolsjevikiska talarna uppträdde i talarstolen bara för att omedelbart återvända till den revolutionära militärkommittén, dit nyheter, som var enhälligt fördelaktiga, strömmade in från stadens alla hörn. Patrullerna på gatorna utförde sitt arbete, regeringsinstitutionerna ockuperades den ena efter den andra; fienden bjöd inget motstånd någonstans.

Det hade antagits att den centrala telefonväxeln skulle vara särskilt välbefäst, men vid sju på morgonen togs den utan strid av ett kompani från Keksgolmskijregementet. Upprorsmännen kunde nu inte bara andas ut beträffande sina egna kommunikationer, utan kontrollera fiendens telefonförbindelser. Vinterpalatsets och det centrala högkvarterets apparat skars omgående av.

Nästan samtidigt med erövrandet av telefonväxeln intog en matrosavdelning från maringardet, omkring fyrtio man stark, riksbankens byggnad vid Jekaterinskijkanalen. Banktjänstemannen Ralzevitj minns att matroserna ”arbetade snabbt” och omedelbart placerade vaktposter vid varje telefon för att skära av all hjälp från utsidan. Ockupationen av byggnaden genomfördes ”utan något motstånd, trots närvaron av en skvadron från Semenovskijregementet”. Intagandet av banken hade i viss utsträckning symbolisk betydelse. Partiets kadrer hade växt upp med den marxistiska kritiken av Pariskommunen 1871, vars ledare, vilket är välkänt, inte vågade lägga händerna på statsbanken. ”Nej, vi kommer inte att göra det misstaget”, hade många bolsjeviker sagt sig själva långt innan den 25 oktober. Nyheten om intagandet av den borgerliga statens heligaste institution spreds snabbt i distriktet och uppväckte en varm glädjevåg.

Under de tidiga morgontimmarna ockuperades Warszawastationen, det tryckeri som tillhörde Börsnytt och Dvortsovijbron under Kerenskijs egna fönster. En kommissarie från kommittén överlämnade till soldatpatrullen från Volinskijregementet i Krestijfängelset en resolution som krävde befriandet av ett antal fångar enligt sovjetens förteckningar. Fängelseadministrationen försökte förgäves få instruktioner från justititieministern: han var alltför upptagen. De befriade bolsjevikerna, bland dem den unge Kronstadtledaren Rosjal, erhöll omgående militära utnämningar.

På morgonen fördes en grupp junkrar, som hade lämnat Vinterpalatset på en lastbil för att leta efter proviant och stoppats av ingenjörerna vid Nikalojevskijstationen, till Smolnij. Podvojskij berättar följande: ”Trotskij sade dem att de var fria på villkor att de gav ett löfte att inte vidare motarbeta sovjetmakten och att de kunde bege sig tillbaka till sin skola och börja arbeta. De yngre, som hade väntat sig ett blodigt slut, var obeskrivligt överraskade av detta.” I vilken utsträckning som deras omedelbara frigivning var klok, är ännu tvivelaktigt. Segern var ännu inte slutligen uppnådd. Junkrarna var fiendens huvudstyrka. Å andra sidan var det, med de vacklande stämningarna i militärskolorna, viktigt att genom exempel bevisa att kapitulation inför segrarens nåd inte skulle hota junkrarna med bestraffning. Argumenten i båda riktningarna tycktes ungefär likvärdiga.

Från krigsministeriet, som ännu inte ockuperats av upprorsmännen, meddelade general Levitskij över direktledning till general Duchonin vid högkvarteret: ”Petrogradgarnisonens trupper… har gått över till bolsjevikerna. Matroserna och en lättbeväpnad kryssare har kommit från Kronstadt. De har sänkt de öppnade broarna. Hela staden är täckt med vaktposter från garnisonen. Men det har inte varit någon väpnad demonstration. [!] Telefonväxeln är i garnisonens händer. Trupperna i Vinterpalatset försvarar det bara i formell bemärkelse, eftersom de har beslutat att inte aktivt delta. Det allmänna intrycket är att den provisoriska regeringen befinner sig i en fientlig stats huvudstad som har avslutat mobiliseringen men ändå inte inlett aktiva operationer.” Vilka ovärderliga militära och politiska vittnesmål! Visserligen föregriper generalen händelserna när han säger att matroserna har anlänt från Kronstadt: de kommer att anlända några timmar senare. Bron sänktes verkligen av Auroras besättning. Den förhoppning som uttrycks mot slutet om att bolsjevikerna, ”som länge faktiskt har varit i ställning för att göra sig av med oss… inte kommer att våga komma i konflikt med den allmänna meningen i armén vid fronten”, är snarare naiv. Dessa illusioner om fronten var emellertid ungefär allt som eftertruppens generaler, eller för den delen eftertruppens demokrater, hade kvar. I varje fall kommer denna bild av den provisoriska regeringen, som befinner sig i en fientlig stats huvudstad, att gå till revolutionens historia som den bästa tänkbara förklaringen av oktoberhändelserna.

Möten pågick hela tiden i Smolnij. Agitatorer, organisatörer, ledare från fabriker, regementen och distrikt syntes till under en timme eller två, ibland under några få minuter, för att få nyheter, kontrollera sina egna aktiviteter och återvända till sin post. Utanför rum 18, tillhållet för sovjetens bolsjevikfraktion, var det en obeskrivlig stockning. De som anlände föll ofta dödströtta i sömn redan i samlingssalen, lutade sina obeskrivligt tunga huvuden mot en vit kolonn, eller mot väggarna i korridorerna, med båda armarna kring sina gevär – eller ibland sträckte de helt enkelt ut sig i högar på det smutsiga och våta golvet. Lasjevitj tog emot militärkommissarierna och gav dem de senaste instruktionerna. I den revolutionära militärkommitténs högkvarter på den tredje våningen omvandlades rapporter som kom in från alla håll till order. Här bultar upprorets hjärta.

Distriktscentrumen reproducerade bilden av Smolnij i mindre skala. I Viborgdistriktet, mitt emot det röda gardets högkvarter på Samsonevskij Prospekt, skapades ett helt läger: gatan var fullproppad med vagnar, personbilar och lastbilar. Distriktets institutioner vimlade av be­väpnade arbetare. Sovjeten, duman, fackföreningarna och fabriks- och verkstads­kommittéerna – allt i detta distrikt – tjänade upprorets sak. I fabrikerna och kasernerna och olika institu­tioner hände samma sak i mindre format, liksom i hela huvudstaden: de trängde ut några och valde andra, bröt de sista trådarna i de gamla banden och stärkte de nya. De efterblivna distrikten antog resolutioner om att underordna sig den revolutionära militärkommittén. Mensjevikerna och socialistrevolutionärerna ryggade tillbaka tillsammans med fabriks­administrationerna och truppernas befälsstab. Vid kontinuerliga möten gavs färsk information, stridsmodet hölls uppe och banden förstärktes. De mänskliga massorna utkristalliserades längs nya axlar; en revolution förverkligade sig själv.

Steg för steg har vi i denna bok försökt följa oktoberupprorets utveckling: arbetarmassornas växande missnöje, sovjeternas övergång till de bolsjevikiska fanorna, arméns missnöje, böndernas kampanj mot godsägarna, den nationella rörelsens flodvåg, de besuttna och härskande klassernas växande rädsla och söndring och slutligen kampen för upproret inom bolsjevikpartiet. Revolutionens slutakt tycks, efter allt detta, alltför kort, alltför torr, alltför prosaisk – på något sätt utan samband med händelsernas historiska omfattning: Läsaren känner ett slags besvikelse. Han är som en bergsbestigare, som, övertygad om att huvud­svårigheterna fortfarande återstår, plötsligt upptäcker att han redan är på toppen eller så gott som där. Var finns upproret? Det finns ingen bild av upproret. Händelserna formar sig inte till någon bild. En rad småoperationer, kalkylerade och förberedda i förväg, förblir åtskilda från varandra i tid och rum. En enhet i tanke och mål förenar dem, men de förenas inte i själva kampen. Det finns inget agerande av stora människomassor. Det förekommer inga dramatiska sammanstötningar med trupperna. Det finns inget av allt detta som en med historiska fakta uppfostrad fantasi förknippar med begreppet uppror.

Den allmänna karaktären av revolutionen i huvudstaden fick Masaryk, bland många andra, att senare skriva: ”Oktoberrevolutionen var… allt annat än en folklig massrörelse. Denna revolution var ett verk av ledare som arbetade ovanifrån och bakom kulisserna.” I själva verket var det fråga om det folkligaste massupproret i hela historien. Arbetarna behövde inte gå ut på torget för att sammansvetsas: politiskt och moraliskt utgjorde de utan detta redan ett enda helt. Soldaterna förbjöds till och med att utan tillåtelse lämna sina kaserner: på den punkten sammanföll den revolutionära militärkommitténs order med Polkovnikovs order. Men dessa osynliga massor marscherade mer än någonsin i takt med händelserna. Fabrikerna och kasernerna förlorade inte för en enda minut kontakten med distriktshögkvarteret och inte heller med Smolnij. Det röda gardets avdelningar kände fabrikernas stöd bakom sig. Den soldatskvadron som återvände till kasernerna fann de nya skiften beredda. Endast med tunga reserver bakom sig kunde revolutionära avdelningar ta itu med sitt arbete med ett sådant självförtroende. De skingrade regeringspatrullerna, som i förväg var övertygade om sin egen isolering, tillbakavisade själva idén om motstånd. De borgerliga klasserna hade väntat sig barrikader, flammande storbränder, plundring och floder av blod. I själva verket rådde en tystnad, som var mer förfärande än världens alla åsknedslag. Ljudlöst som en vridscen försköts den sociala grunden, förde fram folkets massor och förde bort gårdagens herrar till helvetets förgård.

Så tidigt som klockan tio på morgonen den 25 oktober bedömde Smolnij det som möjligt att utöver huvudstaden och hela landet sända ut ett segervisst tillkännagivande: ”Den provi­soriska regeringen är störtad. Statsmakten har övergått i den revolutionära militärkommitténs händer.” I viss bemärkelse var denna förklaring i högsta grad för tidig. Regeringen existerade fortfarande, åtminstone inom Vinterpalatsets territorium. Högkvarteret existerade, provinserna hade inte uttalat sig och sovjetkongressen hade ännu inte öppnats. Men ledarna för ett uppror är inte historiker; för att förbereda händelserna för historikerna måste de förutse dem. I huvudstaden var den revolutionära militärkommittén helt och hållet situationens herre. Det kunde inte finnas något tvivel om kongressens sanktion. Provinserna inväntade Petrograds initiativ. För att kunna komma i fullständig besittning av makten var det nödvändigt att handla som en makt. I en proklamation till militärorganisationerna vid fronten och därbakom uppmanade kommittén soldaterna att noggrant övervaka befälsstabens uppträdande, arrestera officerare som inte anslöt sig till revolutionen och inte dra sig för användning av våld i händelse av försök att kasta fientliga divisioner mot Petrograd.

Huvudkommissarien vid högkvarteret Stankevitj placerade sig själv, efter att natten innan ha anlänt från fronten och ovillig att förbli helt inaktiv, i spetsen för ett halvt kompani ingenjörs­studenter på morgonen och satte igång med att kasta ut bolsjevikerna från telefoncentralen. Det var på detta sätt som junkrarna först fick reda på vem som var i besittning av telefonför­bindelserna. ”Där har ni ett föredöme av energi”, utbrast officeren Sinegub, gnisslande med sina tänder. ”Men varifrån fick de en sådan ledning?” Matroserna som ockuperade telefon­byggnaden kunde med lätthet ha skjutit ned junkrarna genom fönstren. Men upprorsmännen försökte med alla medel att undvika blodsutgjutelser och Stankevit j hade givit strikta order om att inte öppna eld först, så att inte junkrarna skulle bli beskyllda för att skjuta mot folket. Den officer som förde befälet tänkte för sig själv: ”När ordningen väl är återupprättad, vem kommer då att pipa?” och avslutade sina meditationer med ett utrop: ”Förbannade clowner!” Detta är en bra formel för officerarnas inställning till regeringen. På sitt eget initiativ skickade Sinegub efter handgranater och tändhattar från Vinterpalatset. Under tiden kom en monarkistisk löjtnant i ordväxling med en bolsjevikisk fänrik vid grindarna till stationen. Liksom Homeros hjältar utväxlade de kraftfulla epitet innan striden. Telefonisterna fann sig själva mellan två eldar – ännu så länge bara av ord – och gav sina nerver fritt spelrum. Matroserna lät dem gå hem. ”Vad är detta? Kvinnor?… ”. De flydde med hysteriska skrik genom grindarna. ”Den övergivna Morskaja”, berättar Sinegub, ”livades plötsligt upp av springande och hoppande kjolar och hattar.” Matroserna lyckades på något sätt att handskas med telefonväxelns funktioner. En pansarbil från de röda körde snart in på telefonstationens gård utan att vålla de skrämda junkrarna någon skada. De lade å sin sida beslag på två lastbilar och barrikaderade telefonstationens grindar från utsidan. En andra pansarbil dök upp från Nevskijhållet och därefter en tredje. Allt gick ut på manövrer och försök att skrämma varandra. Kampen om telefonstationen avgjordes utan dynamit: Stankevitj upphävde belägringen efter att ha förhandlat fram fri passage för sina junkrar.

Vapen tjänstgör ännu bara som ett yttre tecken på makt: de används inte. På vägen till Vinterpalatset stöter ett halvt kompani junkrar ihop med en matrosbesättning med gevären säkrade. Fienderna mäter endast varandra med ögonen. Ingen sida vill strida: den ena utifrån medvetandet om sin styrka, den andra utav svaghet. Men där tillfälle erbjuds avväpnar upprorsmännen – särskilt arbetarna – prompt fienden. Ett andra halvkompani med samma ingenjörsjunkrar omringades av rödgardister och soldater, avväpnades av dem med hjälp av pansarbilar och togs till fånga. Men inte heller här blev det emellertid någon konflikt; junkrarna gjorde inget motstånd. ”Således slutade”, säger dess initiativtagare – ”det enda försöket, så vitt jag vet, till aktivt motstånd mot bolsjevikerna.” Stankevitj har naturligtvis operationer utanför Vinterpalatsets område i åtanke.

Vid middagstid var gatorna kring Marinskijpalatset ockuperade av den revolutionära militärkommitténs trupper. Medlemmar i förparlamentet samlades precis för ett möte. Presidiet gjorde ett försök att få de senaste nyheterna; deras humör sjönk när de fick reda på att palatsets telefoner hade skurits av. Äldrerådet sammanträdde för att besluta om vad som skulle göras. Deputeradena mumlade under tiden i hörnen. Avksentiev erbjöd tröst: Kerenskij har begivit sig till fronten och kommer att vara tillbaka snart och ordna allt. En pansarbil körde upp vid ingången. Soldater ur Litovskij- och Keksgolmskijregementena och matroser ur maringardet tog sig in i byggnaden, ställde sig på led i trappan och ockuperade den första salen. Detachementets befälhavare föreslog deputeradena att de skulle lämna palatset omgående. ”Det gjorde ett skrämmande intryck”, vittnar Nabokov. Förparlamentets med­lemmar beslutade att skingra sig, ”temporärt uppskjutande sina aktiviteter.” Fyrtioåtta höger­ledamöter röstade emot att underkasta sig övermakten, alldeles uppenbart medvetna om att de skulle vara i minoritet. Deputeradena klev fredligt ned för den magnifika trappan mellan två rader med gevär. Ett ögonvittne gav ett vittnesmål: ”i allt detta fanns inget försök att dramatisera.” ”Vanliga, meningslösa, trögtänkta, illvilliga fysionomier”, skriver den liberale patrioten Nabokov om dessa ryska soldater och matroser. Nere vid ingången inspekterade soldaterna deras papper och släppte igenom alla. ”En utsortering av ledamöter och en del arresteringar hade väntats”, skriver Miljukov, som själv släpptes ut med de andra. ”Men det revolutionära högkvarteret hade annat att bekymra sig om.” Det var inte bara det. Den revolutionära staben hade liten erfarenhet. Instruktionerna löd: Arrestera medlemmar av regeringen om de påträffas. Men ingen påträffades. Ledamöterna i förparlamentet släpptes fria, av vilka en del snart blev organisatörer av inbördeskriget.

Denna parlamentariska hybrid, som avslutade sin tillvaro tolv timmar före den provisoriska regeringen, hade funnits till under arton dagar. Detta var intervallen mellan bolsjevikernas tillbakadragande från Marinskijpalatset till gatan och de väpnade gatustyrkornas inträde i Marinskijpalatset… Av alla de parodier på folklig representation som historien är så rik på, är detta, den ryska republikens råd, kanske det mest absurda.

Efter att ha lämnat den olycksaliga byggnaden, begav sig oktobristen Sjidlovskij för att promenera genom staden för att se striderna – eftersom dessa gentlemän trodde att folket skulle resa sig till deras försvar. Men inga strider kunde ses. I stället skrattade, enligt Sjidlovskij, allmänheten på gatorna – dvs. den utvalda skaran längs Nevskij Prospekt till sista man. ”Har ni hört det? Bolsjevikerna har gripit makten. Ja, ja, det kommer inte att vara mer än tre dagar. Ha ha ha!” Sjidlovskij beslutade sig för att stanna kvar i huvudstaden ”under den period som det allmänna ryktet angav för bolsjevikernas styre”.

Allmänheten på Nevskij hade först börjat skratta, bör det kanske påpekas, fram mot kvällen. På morgonen hade en sådan larmstämning övervägt att knappast någon i de borgerliga distrikten över huvud taget vågade bege sig ut på gatorna. Omkring klockan nio sprang journalisten Knizjnik ut på Kamenoöstrovskij Prospekt på jakt efter tidningar, men kunde inte hitta några stånd. I en liten grupp medborgare fick han veta att bolsjevikerna hade ockuperat telefonstationen, telegrafen och banken under natten. En soldatpatrull lyssnade till dem och bad dem att inte väsnas så. ”Men även därförutan var alla ovanligt undergivna.” Beväpnade arbetaravdelningar gick förbi. Spårvagnarna gick som vanligt – dvs. långsamt. ”Det lilla antalet förbipasserande gjorde mig betryckt”, skriver Knizjnik om Nevskij. Mat kunde fås på restaurangerna, men för det mesta i de bakre rummen. Vid middagstid dundrade kanonen från murarna på Peterpaulfästningen, nu tryggt ockuperad av bolsjevikerna, varken ljudligare eller vänligare än vanligt. Murarna och staketen var överklistrade med proklamationer som varnade för uppror, men andra proklamationer som tillkännagav upprorets seger var redan på väg. Det fanns ännu ingen tid för att klistra upp dem; de kastades ut från bilar. Precis komna ur tryckpressen luktade dessa flygblad av färg som från händelserna själva.

Kompanier ur det röda gardet hade kommit fram från sina distrikt. Arbetaren med ett gevär, bajonetten ovanför hatten eller kepsen, gevärsremmen ovanpå en civil rock – det är den karaktäristiska bilden av den 25 oktober. Försiktigt och fortfarande blygt införde den beväpnade arbetaren ordning i den huvudstad som han erövrat.

Gatornas lugn ingav stillhet i hjärtat. Kälkborgarna började smyga ut från sina hus. Fram mot kvällen kände de sig mindre ängsliga än under de föregående dagarna. Aktiviteten hade visserligen upphört i regerings- och samhällsinstitutionerna men många affärer förblev öppna. Andra var stängda av överdriven försiktighet snarare än nödvändighet. Kan detta vara ett uppror? Ser ett uppror ut så här? Februarivakterna har bara ersatts med dem från oktober.

Fram emot kvällen var Nevskij till och med fullare än vanligt av denna allmänhet, som gav bolsjevikerna tre dagar att existera. Soldaterna i Pavlovskijregementet hade redan, även om deras patruller förstärkts med pansarbilar och till och med luftvärnskanoner, upphört att inge skräck. Visserligen pågick något allvarligt kring Vinterpalatset och man fick inte komma igenom där, men ändå kunde inte ett uppror gärna vara helt koncentrerat till Vinterpalatsets torg. En amerikansk journalist såg gamla män i dyra pälsrockar som skakade sina behand­ska­de knytnävar mot Pavlovtsijsoldaterna och vackert klädda kvinnor som skrikande skymfade dem rakt i ansiktet. ”Soldaterna argumenterade svagt med förlägna grin.” De kände sig uppenbarligen bortkomna där på det eleganta Nevskij, som ännu inte omvandlats till ”25 oktoberprospektet”.

Claude Arret, den officielle franske journalisten i Petrograd, var uppriktigt överraskad att dessa absurda ryssar inte alls skulle göra revolution på det sätt som han hade läst om i de gamla böckerna. ”Staden är tyst.” Han ringer upp sina vänner på telefon, tar emot besökare och lämnar huset vid middagstid. Soldaterna som blockerar hans väg på Mojkagatan marscherar i perfekt ordning, ”som under den gamla regimen”. Det finns otaliga patruller på Miljonijgatan. Det förekommer inget skjutande någonstans. Det ofantliga torget framför Vinterpalatset är ännu vid denna middagstimme nästan tomt. Det finns patruller på Morskaja och Nevskij. Soldaterna för sig i militär stil och är oklanderligt klädda. Vid första ögonkastet tycks det säkert att detta är regeringstrupper. På Marinskijtorget, varifrån Anet har för avsikt att ta sig in i förparlamentet, stoppas han av soldater och matroser. ”Ytterst artiga, kan jag försäkra.” Två gångar som leder fram till palatset är barrikaderade med bilar och vagnar – och även här en pansarbil. Alla tillhör Smolnij. Den revolutionära militärkommittén har skickat ut patruller över staden, satt ut vaktposter, upplöst förparlamentet, tagit kommando över huvudstaden och där upprättat ett tillstånd av ordning, ”som inte setts sedan revolutionen började”. På kvällen informerar portvakterskan sin franska hyresgäst att telefonnummer har skickats över från sovjethögkvarteret, genom vilka han när som helst kan kalla på militär hjälp i fall av angrepp, misstänkta husundersökningar etc. ”Faktum är att de aldrig vaktade oss bättre.”

Klockan 02.35 på eftermiddagen – de utländska journalisterna tittade på sina klockor, de ryska var alltför upptagna – öppnades ett extrasammanträde i Petrogradsovjeten med en rapport av Trotskij, som i den revolutionära militärkommitténs namn tillkännagav att den provisoriska regeringen inte längre existerade. ”De sade oss att ett uppror skulle dränka revolutionen i floder av blod… Vi känner inte till en enda skada.” Det finns inget exempel i historien på en revolutionär rörelse som innefattade så gigantiska massor och som var så oblodig. ”Vinterpalatset är ännu inte taget, men dess öde kommer att avgöras under loppet av de närmaste fem minuterna.” De följande tolv timmarna skulle visa att denna förutsägelse var för optimistisk.

Trotskij sade: ”Trupper har förts mot Petrograd från fronten; det är nödvändigt att omgående skicka sovjetkommissarier till fronten och ut över landet för att göra det känt att revolutionen har ägt rum.” Röster från den lilla högersektorn: ”Ni föregriper sovjetkongressens vilja.” Talaren svarade: ”Kongressens vilja har föregripits av det kolossala faktumet av Petrograd­arbetarnas och -soldaternas uppror. Det återstår nu bara att utveckla vår seger.”

Lenin, som här framträdde offentligt för första gången efter att ha kommit fram ur under­jorden, beskrev kortfattat revolutionens program: Att bryta upp den gamla regeringsapparaten, att skapa ett nytt administrativt system genom sovjeterna, att vidta åtgärder för krigets omedelbara avslutande genom att lita till revolutionära rörelser i andra länder, att avskaffa godsägarnas rätt till egendom och således vinna böndernas förtroende och att upprätta arbetarkontroll över produktionen. ”Den tredje ryska revolutionen”, sade han, ”måste i slutänden leda till socialismens seger.”

Kapitel VIII: Intagandet av Vinterpalatset

Kerenskij var ytterst upphetsad när han mötte Stankevitj med sin rapport från fronten. Han hade just återvänt från ett möte med republikens råd där bolsjevikernas uppror slutgiltigt hade avslöjats. – Uppror? Vet ni inte att ett väpnat uppror äger rum? – Stankevitj skrattade: Varför? Gatorna är alldeles lugna; det är väl i alla fall inte så ett uppror borde se ut? Hur som helst måste vi dock göra ett slut på dessa eviga störningar. – Kerenskij instämde hjärtligt i detta; han väntade bara på förparlamentets resolution.

Vid nio på kvällen samlades regeringen i Vinterpalatsets malakitkammare för att utarbeta metoder för en ”bestämd och slutgiltig likvidering” av bolsjevikerna. Stankevitj hade återvänt från Marinskijpalatset, dit han hade skickats för att skynda på saker och ting, och rapporterade indignerat antagandet av resolutionen med endast halvt förtroende. Förparlamentets resolution föreslog inte ens att man skulle anförtro regeringen kampen mot upproret, utan en speciell kommission för offentlig säkerhet. Kerenskij tillkännagav med hetta att han under dessa omständigheter ”inte skulle stanna kvar en minut som regeringsöverhuvud”. Kompromiss­ledarna kallades omedelbart till palatset per telefon. Möjligheten av Kerenskijs avgång förvånade dem inte mindre än vad deras resolution hade förvånat Kerenskij. Avksentiev lade fram deras ursäkter: De hade, förstår ni, uppfattat resolutionen ”som rent teoretisk och tillfällig och hade inte trott att den skulle leda till praktiska steg.” Dessutom såg de nu själva att resolutionen ”kanske inte var helt lyckad i ordvalet”. Dessa människor missade aldrig ett tillfälle att visa vad de var värda.

Detta nattliga samtal mellan de demokratiska ledarna och statens överhuvud ter sig absolut otroligt mot bakgrund av det pågående upproret. Dan, en av februariregimens huvudsakliga dödgrävare, krävde att regeringen omedelbart under natten skulle tapetsera staden med affischer som tillkännagav att den hade föreslagit de allierade omedelbara fredsförhandlingar. Kerenskij meddelade att regeringen inte hade användning för sådana råd. Det är fullt möjligt att tro att regeringen skulle ha föredragit en ordentlig division, men Dan kunde inte erbjuda någon. Kerenskij försökte naturligtvis lämpa över ansvaret för upproret på sina samtals­partners. Dan svarade att regeringen överdrev händelserna under inflytande av sin ”reaktionära stab”. Hur som helst fanns det ingen anledning att avgå: Den otrevliga resolutionen hade varit nödvändig för att bryta massornas stämningar. Bolsjevikerna kommer att bli tvungna att upplösa sitt högkvarter, ”inte senare än i morgon”, om regeringen följer Dans förslag. ”I just detta ögonblick”, tillägger Kerenskij, med befogad ironi i beskrivningen av denna konversation, ”ockuperade det röda gardet regeringsbyggnaderna en efter en.”

Denna så betydelsefulla konferens med hans vänstervänner hade knappast slutat när Kerenskijs vänner från högern uppträdde i form av en delegation från kosacktruppernas råd. Officerarna låtsades att de tre kosackregementenas uppträdande i Petrograd var beroende av deras vilja och framställde villkor inför Kerenskij som var diametralt motsatta Dans villkor: inga eftergifter till sovjeterna, den här gången måste uppgörelsen med bolsjevikerna slutföras och inte handhas som i juli när kosackerna led i onödan. Kerenskij önskade inget hellre och lovade allt de önskade och bad sina samtalspartners om ursäkt för det faktum att han fram tills nu, av hänsyn till försiktigheten, inte hade arresterat deputeradesovjetens ordförande Trotskij. Delegaterna avlägsnade sig och försäkrade honom att kosackerna skulle göra sin plikt. En order utfärdades från högkvarteret till kosackregementet: ”I namn av friheten, vårt hemlands ära och storhet, kom till den centrala exekutivkommitténs och den provisoriska regeringens hjälp och rädda Ryssland från ruin.” Den trångsynta regering, som så svartsjukt hade försvarat sitt oberoende från den centrala exekutivkommittén, tvingades i farans stund att ödmjukt gömma sig bakom ryggen på kommittén. Bönfallande befäl skickades också till militär­skolorna i Petrograd och omgivningarna. Järnvägarna instruerades ”att före alla andra tåg skicka iväg echelonger med trupper på väg mot Petrograd från fronten, och om nödvändigt avbryta passagerartrafiken.”

När regeringen skingrades klockan två på morgonen, efter att ha gjort allt den kunde, stannade bara hans viceminister, den liberale Moskvaköpmannen Konovalov, tillsammans med Kerenskij i palatset. Befälhavaren för distriktet Polkovnikov kom till dem med ett förslag om att med hjälp av lojala soldater organisera en omedelbar expedition för att inta Smolnij. Kerenskij accepterade utan tvekan denna beundransvärda plan, men av befälhavarens ord var det absolut omöjligt att förstå exakt vilka styrkor som han räknade med. Först nu insåg Kerenskij, enligt sin egen bekännelse, att Polkovnikovs rapporter under de senaste tio eller tolv dagarna om hans totala beredskap för kampen mot bolsjevikerna var ”grundade på absolut ingenting”. Som om Kerenskij inte hade några andra källor för bedömning av den politiska och militära situationen förutom sekreterarrapporter från denne mediokre överste, som han – ingen vet varför – hade ställt i spetsen för distriktet. Under regeringsöverhuvudets plågsamma meditationer kom stadsregeringens kommissarie Rogovskij med en rad med­delanden: Ett antal skepp ur Östersjöflottan har i slagordning gått in i Neva, några av dem har kommit så långt som Nikolajevskijbron och ockuperat den och avdelningar med upprorsmän framskrider mot Dvortsovijbron. Rogovskij riktade Kerenskijs särskilda uppmärksamhet på den omständigheten att ”bolsjevikerna utför sin plan i fullständig ordning och möter ingen­stans det minsta motstånd från regeringstrupperna”. Exakt vilka trupper som avsågs med ordet ”regering” stod hur som helst inte riktigt klart av mannens rapport.

Kerenskij och Konovalov skyndade från palatset till högkvarteret: ”Vi får inte förlora en minut till”, skrek de. Den imponerande röda byggnaden var bräddfull av officerare. De hade inte kommit hit för sina truppers skull, utan för att gömma sig undan dem. ”Civila som är obekanta för alla stack också in näsan i denna militära folksamling.” En ny rapport från Polkovnikov övertygade slutligen Kerenskij om att det var omöjligt att lita på befälhavaren eller hans officerare. Regeringsöverhuvudet beslutade att kring sin egen person samla ”alla de som är lojala mot sin plikt”. När Kerenskij erinrade sig att han var medlem i ett parti – som andra först på sin dödsbädd erinrar sig kyrkan – ringde han upp socialistrevolutionärerna på telefon och begärde att de omedelbart skulle skicka stridande kompanier. Innan denna oväntade appell till partiets väpnade styrkor emellertid gav något resultat – förutsatt att den över huvud taget kunde göra det – skulle det oundvikligen, som Miljukov säger, ”stöta bort alla element ur högerflygeln från Kerenskij, som även det förutan var tillräckligt ovänliga.” Kerenskijs isolering, tydligt avslöjad redan under Kornilovupproret, antog här en ödesdigrare form. ”Den nattens långa timmar släpade sig kvalfullt fram”, säger Kerenskij och upprepar sin självbiografiska fras.

Förstärkningar anlände inte någonstans ifrån. Kosackerna höll möten. Representanter för regementena sade att de i allmänhet kunde ge sig ut – varför inte? – men för detta var det nödvändigt att ha maskingevär, pansarbilar och framför allt infanteri. Kerenskij lovade dem utan vidare pansarbilar, som var redo att överge honom, och infanteri, som han inte hade. Till svar sade man att regementena snart skulle avgöra alla frågor och ”börja sadla hästarna”. Socialistrevolutionärernas stridande styrkor gav inget livstecken ifrån sig. Fanns de verkligen fortfarande kvar? Var gick egentligen gränsen mellan det verkliga och det spöklika? Officerarna som samlats i högkvarteret intog en ”alltmer utmanande” inställning till över­befälhavaren och regeringsöverhuvudet. Kerenskij försäkrar till och med att det förekom tal bland officerarna om att arrestera honom. Högkvarterets byggnad var som tidigare obevakad. Officiella underhandlingar fördes inför främlingar i intervallerna mellan upphetsade privatsamtal. Stämningen av hopplöshet och sönderfall trängde igenom från högkvarteret och in i Vinterpalatset. Junkrarna började bli nervösa. Pansarbilsbesättningarna blev upphetsade. Det finns inget stöd underifrån och inget överhuvud ovanför. Kan något annat än undergång följa under sådana förhållanden?

Klockan fem på morgonen kallade Kerenskij generaldirektören för krigsministeriet Manikovskij till högkvarteret. Vid Troitskijbron stoppades general Manikovskij av patrullerande soldater och togs till Pavlovskijregementets kaserner, men efter en kort förklaring släpps han fri. Generalen övertygade dem, kan vi anta, om att hans arrestering skulle kunna rubba hela den administrativa mekanismen och tillfoga soldaterna vid fronten skada. Ungefär vid samma tid stoppades Stankevitjs bil nära Vinterpalatset, men regements­kommittén släppte honom också. ”De var upprorsmän”, berättar Stankevitj, ”men de uppträdde mycket obeslutsamt. Jag telegraferade om det från mitt hus till Vinterpalatset, men erhöll lugnande försäkringar att det hade varit ett misstag.” Det verkliga misstaget var frisläppandet av Stankevitj. Om några timmar kommer han, som vi vet, att försöka ta telefonstationen från bolsjevikerna.

Kerenskij begärde omedelbart att lojala regementen skulle sändas från högkvarteret i Moghiliev och staben för den norra fronten i Pskov. Duchonin försäkrade honom över den trådlösa att alla åtgärder hade vidtagits för att sända trupper till Petrograd och att vissa enheter redan borde anlända. Enheterna anlände dock inte. Kosackerna höll fortfarande på att ”sadla hästarna”. Situationen i staden blev timme för timme allt sämre. När Kerenskij och Konovalov återvände till palatset för att vila litet överlämnade en kurir ett brådskande meddelande: Alla palatstelefonerna var avskurna och Dvortsovijbron, under Kerenskijs egna fönster, var ockuperad av vaktande soldater. Torget framför Vinterpalatset förblev som tidigare övergivet. ”Av kosackerna syntes inte ett spår.” Kerenskij rusade åter över till högkvarteret, men även här fick han obehagliga nyheter. Junkrarna hade mottagit en begäran från bolsjevikerna att de skulle överge palatset och var mycket upphetsade. Pansarbilarna hade ordervägrat och olämpligt uppvisat ”förlusten” av vissa betydelsefulla enheter. Det fanns ännu inget nytt om echelongerna från fronten. De närmaste infarterna till palatset och högkvarteret var fullständigt obevakade. Om bolsjevikerna ännu inte hade trängt så långt, var det bara på grund av brist på information. Byggnaden, som var bräddfull med officerare sedan kvällen, hade snabbt utrymts. Alla räddade sig på sitt eget sätt. En delegation från junkrarna framträdde. De var beredda att göra sin plikt i framtiden ”bara om det finns hopp om anländandet av något slags förstärkningar”. Förstärkningar var dock precis det som saknades.

Kerenskij kallade i all hast sina ministrar till högkvarteret. Majoriteten av dem hade inga bilar. Dessa viktiga fortskaffningsmedel, som ger ett nytt tempo åt moderna uppror, hade antingen erövrats av bolsjevikerna eller avskurits från ministrarna av kedjor med upprorsmän. Bara Kisjkin anlände och något senare Maljantovitj. Vad skulle regeringens överhuvud göra? Ge sig ut med en gång och möta echelongerna och föra fram dem oavsett vilka hindren kunde vara. Ingen kunde tänka ut något annat.

Kerenskij beordrade fram sin ”magnifika öppna turistvagn”. Här inträdde en ny faktor i händelsernas kedja och demonstrerade den oförstörbara solidaritet som i vått och torrt förenade ententens regeringar. ”På vilket sätt vet jag inte, men nyheten om min avfärd hade nått de allierade ambassaderna.” Storbritanniens och Förenta staternas representanter hade omedelbart uttryckt önskan att ”en amerikansk flagga skulle medföras” när regeringens överhuvud gjorde sin avfärd från huvudstaden. Kerenskij själv ansåg förslaget överdrivet och var till och med förlägen men godtog det som ett uttryck för de allierades solidaritet.

Den amerikanske ambassadören David Francis ger en annorlunda redogörelse – inte så lik en julberättelse. Enligt honom följde en bil som innehöll en rysk officer den amerikanska bilen till ambassaden och officeren begärde att de skulle överlämna ambassadbilen till Kerenskij för en resa till fronten. Efter en gemensam överläggning kom ambassadens tjänstemän fram till slutsatsen, att eftersom bilen redan praktiskt taget hade ”tillgripits” – vilket inte alls var sant – återstod inget annat än att böja sig för omständigheterna. Den ryske officeren vägrade – trots, säger de, protester från de diplomatiska gentlemännen – att ta bort den amerikanska flaggan. Inte att undra på: det var bara detta färgglada tygstycke som gjorde bilen okränkbar. Francis godkände ambassadtjänstemännens handlande, men sade åt dem ”att inte säga något till någon om det”.

Genom att ställa dessa två vittnesmål i motsats till varandra, vilka sammanfaller med sanningslinjen i olika vinklar, kan en tillräckligt klar bild börja framträda. Det var naturligtvis inte de allierade som påtvingade Kerenskij bilen, utan han själv som begärde den: men eftersom diplomater är tvungna att visa en viss vördnad för hyckleriet med icke inblandning i inre angelägenheter, kom man överens om att bilen hade ”tillgripits” och att ambassaden hade protesterat mot missbruket av flaggan. Efter att denna delikata sak hade ordnats, tog Kerenskij plats i sin egen bil; den amerikanska bilen följde efter som reserv. ”Det behöver inte sägas”, säger Kerenskij vidare, ”att hela gatan – både förbipasserande och soldater – omedelbart kände igen mig. Jag hälsade som vanligt lite vårdslöst och med ett säkert leende.” Vilken ojämförlig bild! Vårdslöst och leende – så passerade februariregimen in i skuggornas rike. Vid stadsportarna stod överallt vakter och patruller med beväpnade arbetare. Vid åsynen av den vansinnigt framflygande bilen rusade rödgardisterna ut på vägen men vågade inte riskera att skjuta. I allmänhet undveks fortfarande skjutande. Kanske höll också den lilla amerikanska flaggan dem tillbaka. Bilarna rusade framgångsrikt vidare.

Innebär detta att det inte finns några trupper i Petrograd som är beredda att försvara den provisoriska regeringen? frågade den förbluffade Maljantovitj, som fram till detta ögonblick hade vistats i lagens rike med dess eviga sanningar. Jag vet ingenting, svarade Konovalov, och ryckte på axlarna. Det ser ganska illa ut, tillade han. Var är dessa trupper som är på väg?, framhärdade Maljantovitj. En cykelbataljon, tycks det. Ministern suckade. Det fanns 200 000 soldater i Petrograd med omgivningar. Det stod illa till med regimen om regeringens överhuvud var tvungen att ge sig av med en amerikansk flagga där bak för att möta en cykelbataljon.

Ministrarna skulle ha suckat djupare om de hade vetat att denna tredje cykelbataljon, som skickats från fronten, hade stannat vid Peredolskaja och telegraferat till Petrogradsovjeten för att få veta för vilket ändamål den hade efterskickats. Den revolutionära militärkommittén telegraferade en broderlig hälsning till bataljonen och bad dem att omedelbart sända sina representanter. Myndigheterna sökte och fann inte cykelmännen, vars delegater anlände till Smolnij samma dag.

I de preliminära beräkningarna hade förslaget varit att ockupera Vinterpalatset natten den 25 oktober, samtidigt med huvudstadens andra kommandocentra. En särskild trio hade redan bildats så tidigt som den 23 oktober för att ta ledningen i intagandet av palatset, med Podvojskij och Antonov som centralfigurer. Ingenjören Sadovskij, en man i militärtjänst, inkluderades som den tredje, men föll snart bort och var upptagen med garnisonens angelägenheter. Han ersattes av Tjudnovskij, som hade kommit med Trotskij i maj från interneringslägret i Kanada och tillbringat tre månader vid fronten som soldat. Lasjevitj spelade också en viktig roll i operationerna – en gammal bolsjevik som hade tjänstgjort tillräckligt länge i armén för att bli underofficer. Tre år senare mindes Sadovskij hur Podvojskij och Tjudnovskij grälade ursinnigt i hans lilla rum i Smolnij över Petrogradkartan och den bästa formen av aktion mot palatset. Det bestämdes slutligen att omringa palats­området med en obruten oval vars längre axel skulle vara Nevas kaj. På flodsidan skulle cirkeln slutas av Peterpaulfästningen, Aurora och andra skepp som inkallats från Kronstadt och marinen. För att hindra eller lamslå försök att slå mot eftertruppen med kosacker och junkeravdelningar beslutades att upprätta ett imponerande flankförsvar bestående av revolutionära enheter.

Planen i sin helhet var för tung och komplicerad för det problem som den avsåg att lösa. Den tid som avsatts för förberedelser visade sig otillräcklig. Smärre brister i samordningen och försumligheter kom i dagen vid varje steg, vilket kunde förväntas. På ett ställe var riktningen felaktigt angiven, på ett annat kom ledare sent, efter att ha missförstått instruktionerna, på ett tredje fick de vänta på en räddande pansarbil. För att kalla ut militärenheterna, förena dem med de röda gardena, inta stridspositionerna, försäkra sig om kommunikationerna mellan dem alla och med högkvarteret – allt detta krävde bra många fler timmar än vad de grälande ledarna över sin Petrogradkarta hade föreställt sig.

När den revolutionära militärkommittén omkring klockan tio på morgonen tillkännagav att regeringen var störtad, var ännu inte omfattningen av denna försening klar ens för dem som stod i direkt ledning för operationen. Podvojskij hade utlovat palatsets fall ”inte senare än klockan tolv”. Fram till dess hade allting gått så lugnt på den militära sidan att ingen hade någon anledning att ifrågasätta klockslaget. Men vid tolv visade det sig att den belägrande styrkan ännu inte var fulltalig. Kronstadtmännen hade inte anlänt, och under tiden hade försvaret av palatset förstärkts. Denna tidsförlust nödvändiggjorde, vilket nästan alltid är fallet, nya förseningar. Under brådskande tryck från kommittén fastställdes nu intagandet av palatset till klockan tre – och denna gång ”slutgiltigt”. Den revolutionära militärkommitténs talesman, som räknade med detta nya beslut, uttryckte till sovjetens sammanträde på eftermiddagen förhoppningen att Vinterpalatsets fall skulle vara en fråga om de närmaste minuterna. Men ytterligare en timme gick och medförde inget avgörande. Podvojskij befann sig själv i ett tillstånd av upphetsning och försäkrade på telefon att klockan sex skulle palatset tas oavsett vad det skulle kosta. Hans forna självförtroende saknades emellertid. Klockan slog verkligen sex och upplösningen hade inte börjat. Utom sig av Smolnijs enträgenhet vägrade Podvojskij och Antonov nu att fastställa något klockslag alls. Det orsakade allvarlig oro. Politiskt ansågs det nödvändigt att hela huvudstaden skulle vara i händerna på den revolutionära militärkommittén i det ögonblick som kongressen öppnades. Det var för att förenkla uppgiften att handskas med oppositionen på kongressen och ställa dem inför fullbordat faktum. Under tiden hade det klockslag som utsatts för kongressens öppnande slagit, skjutits upp, slagit igen och Vinterpalatset höll fortfarande stånd. Således blev palatsets intagande, tack vare förseningen, upprorets centrala problem under inte mindre än tolv timmar.

Operationens huvudstab förblev i Smolnij, där Lasjevitj höll trådarna i sina händer. Fälthög­kvarteret fanns i Peterpaulfästningen, där Blagonravov var ansvarig. Det fanns tre under­ordnade högkvarter, ett på Aurora, ytterligare ett i Pavlovskijregementets kaserner och ett annat i matrosernas kaserner. På aktionsfältet var Podvojskij och Antonov ledarna – uppenbart utan någon klar prioritetsordning.

I generalstabens högkvarter böjde sig också en trio över kartan: distriktets befälhavare överste Polkovnikov, chefen för hans stab general Bagratuni och general Alexejev, som var särskilt inbjuden som ansedd auktoritet. Trots denna väl kvalificerade befälsstab var försvarets planer ojämförligt mindre bestämda än anfallets. Det är sant att upprorets oerfarna marskalkar inte visste hur de skulle koncentrera sina styrkor snabbt och utdela ett punktslag. Men styrkorna fanns där. Försvarets marskalkar hade dunkla förhoppningar i stället för styrkor: kanske kosackerna kommer att bestämma sig, kanske lojala enheter kommer att hittas i grann­garnisonen, kanske Kerenskij kommer att föra med sig trupper från fronten. Polkovnikovs känslor är kända från hans nattelegram till högkvarteret: han trodde att spelet var slut. Alexejev, som var mindre benägen för optimism, övergav snart det ruttna skeppet.

Delegater från militärskolorna fördes till högkvarteret för att upprätthålla kontakten och ett försök gjordes att höja deras humör med försäkringar om att trupper snart skulle anlända från Gatjina, Tsarskoje och fronten. Emellertid trodde de inte särskilt mycket på dessa dimmiga löften och ett deprimerande rykte började smyga sig genom skolorna: ”Det råder panik i högkvarteret, ingen gör något.” Så var det också. Kosackofficerare, som kom till högkvarteret för att föreslå att de skulle inta pansarbilarna i Michajlovskijs ridakademi, fann Polkovnikov sittande vid fönsterbrädet i ett tillstånd av fullständig hjälplöshet. Inta ridakademin? ”Inta den. Jag har ingen. Jag kan inte göra något ensam.”

Medan denna tröga mobilisering av skolorna till Vinterpalatsets försvar pågick, samlades ministrarna till ett möte. Torget framför palatset och dess intilliggande gator var fortfarande fria ifrån upprorsmän. Vid hörnet av Morskaja och Nevskij stoppade beväpnade soldater passerande bilar och kastade ut deras passagerare. Folksamlingen ställde frågor: ”Tillhör dessa soldater regeringen eller den revolutionära militärkommittén?” Ministrarna hade för en gångs skull stor nytta av sin egen impopularitet. Ingen var intresserad av dem och knappast någon kände igen dem längs vägen. De samlades alla utom Prokopovitj, som av en händelse arresterades i en taxi – och dessutom frigavs igen under dagen.

De gamla tjänarna, som hade sett mycket och upphört att bli förvånade, fanns fortfarande kvar i palatset, även om de ännu inte var botade från rädsla. Strikt tränade, klädda i blått med röda kragar och guldband, upprätthöll dessa gamla kvarlevor en atmosfär av ordning och stabilitet i den luxuösa byggnaden. De ensamma gav kanske fortfarande ministrarna en illusion av makt denna alarmerande morgon.

Inte förrän klockan elva på förmiddagen beslutade regeringen slutligen att ställa en av sina medlemmar i spetsen för försvaret. General Itsnikovskij hade redan avböjt denna ära, som erbjudits honom av Kerenskij i gryningen. Ytterligare en militär i regeringsstaben, amiral Verderevskij, var ännu mindre benägen till stridslystnad. Således föll det på en civil att leda försvaret – ministern för offentlig välgörenhet Kisjkin. En order från senaten, som bekräftade hans utnämning, drogs omedelbart upp och undertecknades av alla. Dessa människor hade gott om tid för att sysselsätta sig med byråkratiska spetsfundigheter. Dessutom föll det aldrig någon av dem in att Kisjkin, som medlem i kadetpartiet, var dubbelt hatad av soldaterna både vid fronten och i eftertruppen. Kisjkin valde i sin tur Paltjinskij och Ruthenberg som sina assistenter. Paltjinskij, anställd av kapitalisterna och beskyddare av lockouter, åtnjöt arbetarnas hat. Ingenjören Ruthenberg var en av Savinkovs adjutanter, och Savinkov hade till och med uteslutits som kornilovist av socialistrevolutionärernas allomfattande parti. Polkovnikov avskedades, misstänkt för förräderi. I hans ställe utnämndes general Bagratuni, som inte skilde sig från honom på något sätt.

Även om Vinterpalatsets och högkvarterets stadstelefoner hade skurits av, förblev palatset i förbindelse med de viktigare institutionerna genom sin egen linje – särskilt med krigs­ministeriet, som hade en direktlinje till högkvarteret. Uppenbarligen hade inte heller en del av stadsadministrationen skurits av i stundens brådska. I militärt avseende gav emellertid inte telefonförbindelserna regeringen något och i moraliskt hänseende förvärrade de snarare än förbättrade dess situation, eftersom den berövade den dess illusioner.

Från morgonen och framåt fortsatte försvarets ledare att begära lokala förstärkningar, medan man inväntade förstärkningar från fronten. Vissa människor i staden försökte hjälpa dem. En doktor Fejt som tog aktiv del i detta, medlem i det socialistrevolutionära partiets central­kommitté, berättade några år senare vid en rättegång om den ”uppseendeväckande blixtlika förändringen i de militära enheternas stämningar.” Ni kan, sade han, från de pålitligaste källor få reda på det eller det regementets beredvillighet att komma till regeringens försvar, men så snart man kontaktade kasernerna på telefon, vägrade den ena efter den andra enheten tvärt. ”Resultatet känner ni till”, sade den gamle narodnikern. ”Ingen gick ut och Vinterpalatset intogs.” Fakta i saken är att ingen blixtliknande förändring ägde rum i garnisonen, utan regeringspartiernas återstående illusioner föll till marken med ljusets hastighet.

De pansarbilar som man särskilt räknade med i Vinterpalatset och högkvarteret var uppdelade i två grupper: bolsjeviker och pacifister. Ingen av dem var för regeringen. På vägen till Vinterpalatset stötte ett halvt kompani med ingenjörsjunkrar på två pansarbilar, som de inväntade med en känsla av hopp och rädsla: Är de vänner eller fiender? Det visade sig att de var neutrala och hade begivit sig ut på gatorna för att förhindra konflikter mellan de två sidorna. Utav de sex pansarbilarna i Vinterpalatset återstod bara en för att skydda palatsets egendom, de andra fem avvek. I takt med att upproret genomfördes lyckosamt ökade antalet bolsjevikiska pansarbilar och den neutrala armén smälte bort. Sådant är pacifismens öde i varje allvarlig strid.

Middagstiden närmar sig. Det stora torget framför Vinterpalatset är tomt som förut. Regeringen har ingen att fylla det med. Kommitténs trupper ockuperar det inte, eftersom de är absorberade av att genomföra sin alltför komplicerade plan. Militärenheter, arbetaravdel­ningar och pansarbilar samlas ännu för denna vida inringning. Palatsdistriktet börjar likna en hemsökt punkt, som inringas långt bort för att undvika direkt kontakt med infektionen.

Palatsets gård, som mynnar ut vid torget, är fullstaplad med ved, liksom Smolnijs gård. Svarta tretums fältkanoner är uppställda till vänster och höger. Gevär är staplade på flera olika ställen. Palatsets lilla vaktstyrka håller sig nära byggnaden. Inne på gården och den första våningen är två skolor för fänrikar från Oranienbaum och Peterhoff inkvarterade – dock långt ifrån hela skolorna – och en grupp från Konstantinovskijs artilleriskola med sex kanoner.

Under eftermiddagen anlände en bataljon med junkrar från ingenjörsskolan, efter att ha förlorat halva kompaniet på vägen. Den bild som framträdde när de anlände kunde inte på något sätt ha ökat stridsandan bland junkrarna som, enligt Stankevitj, var otillräcklig redan innan. Inuti palatset fann de brist på förråd. Inte ens det hade någon tänkt på i tid. En lastbil med bröd hade beslagtagits, visade det sig, av kommitténs patruller. En del av junkrarna gjorde vakttjänst; de övriga låg utspridda utan att göra något, osäkra och hungriga. Ingen som helst ledning gjorde sig påmind. På torget framför palatset, och på kajen på andra sidan, började små grupper av uppenbarligen fredliga förbipasserande uppträda, och de slet gevären från junkervakterna och hotade dem med revolvrar.

”Agitatorer” började också framträda bland junkrarna. Hade de kommit in utifrån? Nej, detta var fortfarande bevisligen interna bråkmakare. De lyckades få det att jäsa bland Oranienbaum- och Peterhoffstudenterna. Skolans kommittéer sammankallade en konferens i Vita hallen, och krävde att representanter för regeringen skulle komma och avge en förklaring. Alla ministrarna kom, med Konovalov i spetsen. Diskussionen pågick en hel timme. Konovalov häcklades och slutade tala. Jordbruksministern Maslov höll tal som en gammal revolutionär. Kisjkin förklarade för junkrarna att regeringen hade beslutat att stå fast så länge som möjligt. Enligt Stankevitj var en av junkrarna på väg att uttrycka sin beredvillighet att dö för regeringen, men ”den uppenbara kylan hos resten av hans kamrater höll honom tillbaka”. De andra ministrarnas tal framkallade verklig irritation bland junkrarna, som avbröt, skrek och till och med, tycks det, visslade. De blåblodiga förklarade uppträdandet från majoriteten av junkrarna med deras låga sociala ursprung: ”De kom alla från plogen, halvanalfabeter, okunniga djur, boskap… ”.

Mötet i det belägrade palatset slutade hur som helst med försoning. Junkrarna gick med på att stanna efter att ha lovats aktiv ledning och korrekt information om vad som hände. Chefen för ingenjörsskolan, som utsetts till försvarets kommendant, lät sin penna fara över palatsets planritning och skrev in enheternas namn. De styrkor som fanns till hands fördelades i stridsställning. Majoriteten av junkrarna placerades på den första våningen, där de genom fönstren kunde träna sina gevär mot Vinterpalatsets torg. Men de förbjöds att öppna eld först. En bataljon från ingenjörsskolan fördes ut på gårdsplanen för att skydda artilleriet. Grupper utsågs till barrikadarbete. En kommunikationsgrupp bildades med fyra man från varje enhet. Artillerigruppen dirigerades till att försvara grinden i händelse av en inbrytning. Befästningar av ved lades upp på gården och framför grindarna. Något som liknade ordning upprättades. Vakterna kände sig säkrare.

Ett inbördeskrig är vid sina första steg, innan verkliga arméer har bildats, och innan de är härdade, ett naket nervkrig. Så snart en viss aktivitet utvecklades från junkrarnas sida – deras rensande av torget med gevärseld bakifrån barrikaderna – överskattades försvarets styrka och utrustning oerhört i det angripande lägret. Trots de röda gardenas och soldaternas missnöje, beslutade nu ledarna att uppskjuta anfallet tills de hade koncentrerat sina reserver; de inväntade huvudsakligen matrosernas ankomst från Kronstadt.

Den försening på några timmar som således uppstod medförde smärre förstärkningar för de belägrade. Efter Kerenskijs löfte om infanteri till kosackdelegationen hade kosacktruppernas råd börjat sammanträda, regementskommittéerna hade börjat sammanträda och regementenas allmänna församling hade börjat sammanträda. Beslut: Två skvadroner och maskingevärs­gruppen i Uralskijregementet, som förts in från fronten i juli för att krossa bolsjevikerna, skall omedelbart gå in i Vinterpalatset, de resterande inte förrän efter det att löftet verkligen har uppfyllts – dvs. inte förrän ankomsten av infanteriförstärkningarna. Men även med de två skvadronerna fullföljdes inte detta utan diskussioner. Kosackungdomarna hade invändningar. De ”gamla” var till och med tvungna att låsa in de yngre i stallet, där de inte kunde hindra dem från att utrusta sig för marschen. Först i skymningen, när de inte längre var väntade, uppträdde dessa skäggiga uraltsij i palatset. De bemöttes som räddare. Själva såg de emellertid trumpna ut. De var inte vana att strida kring palats. Ja, och det stod inte heller riktigt klart vilken sida som hade rätt.

Något senare anlände oväntat fyrtio Sankt Georgsriddare under befäl av en stabskapten med korkben. Patriotiska krymplingar uppträder som demokratins sista reserver… Men även så kände de sig bättre till mods. Snart kom också ett chockkompani ur kvinnobataljonen. Det som uppmuntrade dem mest var att dessa förstärkningar hade tagit sig igenom utan strid. De belägrande styrkornas linje kunde inte, eller vågade inte, neka dem tillträde till palatset. Alldeles uppenbart var fienden därför svag. ”Ära vare Gud, saker och ting börjar falla på plats”, sade officerarna och lugnade sig själva och junkrarna. De nyanlända erhöll sina militära poster och ersatte de som var trötta. Uralskijmännen sneglade emellertid med inte alltför hög tanke på dessa ”jäntor” med gevär. Var finns det riktiga infanteriet?

Belägrarna förlorade uppenbart tid. Kronstadtmännen var sena, men det var inte deras eget fel. De hade kallats för sent. Efter en spänd natt med förberedelser hade de börjat gå ombord i gryningen. Jagaren Amur och kryssaren Jastreb hade begett sig raka vägen till Petrograd. Den gamla pansarkryssaren Zalja Svobodij skulle, efter att ha landsatt marinsoldater i Oranienbaum, där det föreslogs att man skulle avväpna junkrarna, ankra vid inloppet till Morskojkanalen, för att i fall av behov bombardera den baltiska järnvägen. Fem tusen matroser och soldater landsattes tidigt på morgonen från Kotlinön för att gå ombord på den sociala revolutionen. I officerskabinen härskar en högtidlig tystnad. Dessa officerare har tagits med för att kämpa för en sak som de hatade. Detachementets kommissarie, bolsjeviken Flerovskij, tillkännager för dem: ”Vi räknar inte med er sympati, men vi kräver att ni förblir på era poster… Vi kommer att bespara er varje onödig obehaglighet.” Han fick motta det korta marinsvaret: ”Aj, aj, sir!” Alla intog sina platser. Befälhavaren besteg bryggan.

När de anländer till Neva ett triumferande hurrande: matroserna hälsar sina egna. En musikkår stämmer upp på Aurora, som har ankrat midströms. Antonov vänder sig till de nykomna med en kort hälsning: ”Där är Vinterpalatset… Vi måste ta det.” I Kronstadtavdelningen valde de beslutsammaste och djärvaste automatiskt ut sig själva. Dessa matroser i svarta blusar med gevär och patronbälten kommer att gå hela vägen. Landsättningen på Konnogvardejskij­boulevarden tar bara några ögonblick. Endast en militärvakt återstår på skeppet.

Styrkorna är nu mer än tillräckliga på Nevskij. Det finns starka utposter på bron över Jekaterininskijkanalen och på bron över Mojka finns pansarbilar och Zenithkanoner riktade mot Vinterpalatset. På den här sidan av Mojka har arbetarna satt upp maskingevär bakom skärmar. En pansarbil finns posterad på Morskaja. Neva och dess övergångar är i händerna på angriparna. Tjudnovskij och fänrik Dasjkevitj beordras att skicka trupper från gardes­regementena för att hålla Marsfältet. Blagonravov skall från fästningen, efter att ha korsat bron, sätta sig i kontakt med trupperna på Marsfältet. De nyanlända matroserna skall hålla kontakt med fästningen och besättningen på Aurora. Efter artillerield skall stormningen börja.

Samtidigt anländer fem krigsskepp ur Östersjöflottan: en kryssare, två jagare och två mindre fartyg. ”Hur säkra vi än må ha varit om att vinna med de styrkor som fanns till hands”, skriver Flerovskij, ”höjde denna gåva från marinen allas humör.” Amiral Verderovskij, som tittade ut från fönstren i malakitsalen, kunde antagligen se en imponerande flotta i myteri, som inte bara dominerade palatset och det omgivande distriktet utan också huvudinfarterna till Petrograd.

Omkring klockan fyra på eftermiddagen kallade Konovalov per telefon de politiska ledare som stod regeringen nära till palatset. De belägrade ministrarna hade åtminstone behov av moraliskt stöd. Av alla de som inbjudits anlände bara Nabokov. De övriga föredrog att uttrycka sin sympati per telefon. Minister Tretjakov klagade över Kerenskij och ödet: Regeringsöverhuvudet har flytt och lämnat sina kolleger utan försvar. Men kanske förstärkningar kommer? Kanske. Varför är de då inte här? Nabokov uttryckte sin sympati, sneglade förstulet på sin klocka och skyndade sig att ta farväl. Han kom ut precis i tid. Strax efter sex var Vinterpalatset äntligen omringat av den revolutionära militärkommitténs trupper. Det fanns inte längre någon passage vare sig för förstärkningar eller för individer.

I riktning från Konnogvardejskijboulevarden, Amiralitetskajen, Morskajagatan, Nevskij Prospekt, Marsfältet, Miljonijgatan och Dvortsovijkajen blev belägrarnas oval allt tjockare och sluten. Imponerande kedjor sträckte sig från järnstaketen kring Vinterpalatsets trädgård, som fortfarande var i händerna på de belägrade, från valvet mellan Palatstorget och Morskajagatan, från kanalen vid Eremitaget, från amiralitetets hörn och Nevskij nära intill palatset. Peterpaulfästningen blickade hotfullt från den andra sidan av floden. Aurora tittade in från Neva med sina sextumskanoner. Jagare ångade fram och tillbaka och patrullerade floden. Upproret såg i den stunden ut som en militärmanöver i stor stil.

Palatstorget hade tömts av junkrarna tre timmar tidigare, men där uppträdde nu pansarbilar och ockuperade in- och utgångar. Deras gamla patriotiska namn var ännu synliga på pansaret under de nya beteckningar som hastigt målats i rött. Under skydd av dessa stålmonster kände sig angriparna på torget allt självsäkrare. En av pansarbilarna körde fram till palatsets huvudingång, avväpnade junkrarna som vaktade den och drog sig utan hinder tillbaka.

Trots den fullständiga blockad som nu äntligen upprättats, höll de belägrade fortfarande kontakt med yttervärlden via telefon. Visserligen hade ett kompani ur Keksgolmskij­regementet så tidigt som klockan fem redan ockuperat krigsministeriet, genom vilket Vinterpalatset hade hållit kontakt med högkvarteret. Men även efter detta återstod uppenbarligen fortfarande en officer under några timmar vid sydvästfrontens apparatur, belägen i en av ministeriets vindskammare där ockupanterna aldrig tänkte på att leta. Emellertid var denna kontakt, liksom förut, inte till någon hjälp. Svaren från nordfronten hade blivit alltmer undvikande. Förstärkningarna hade inte dykt upp. Den mystiska cykelbataljonen anlände aldrig. Kerenskij själv tycktes ha försvunnit som en dykare. Vännerna i staden inskränkte sig till allt kortare sympatiyttringar. Ministrarna var hjärtängsliga. Det fanns inget att tala om, inget att hoppas på. Ministrarna var oense med varandra och med sig själva. Några satt fortfarande i ett slags dvala, andra gick automatiskt fram och tillbaka över golvet. De som var lagda för generaliseringar blickade tillbaka in i det förflutna och sökte efter den skyldige. Denne var inte svår att finna: demokratin! Det var demokratin som hade skickat in dem i regeringen, lagt en tung börda på dem och i farans stund lämnat dem utan stöd. För en enda gångs skull var kadeterna helt ense med socialisterna. Ja, demokratin var den skyldige! Visserligen hade båda grupperna, när de bildade koalitionen, vänt ryggen åt en institution som stod dem så nära som den demokratiska konferensen. Demokratins självständighet hade verkligen varit koalitionens huvudidé. Men strunt i det: Varför existerar en demokrati, om inte för att rädda en borgerlig regering när den råkar i besvärligheter? Jordbruksministern Maslov, högersocialistrevolutionär, gjorde en anmärkning som han själv beskrev som ett sista yttrande. Han lovade högtidligt att dö med en förbannelse över demokratin på sina läppar. Hans kolleger skyndade sig att överföra denna ödesmättade avsikt till duman per telefon. Hans död förblev visserligen bara ett projekt, men det rådde ingen brist på svordomar som fanns till hands.

Ovanför och nära befälhavarens kamrar fanns en matsal där hovservitörerna serverade officersgentlemännen en ”gudomlig middag med vin”. Man kunde glömma obehagligheter för en stund. Officerarna listade ut åldersordning, gjorde avundsjuka jämförelser och svor över den nya makten för dess långsamma befordringar. De gav sig särskilt på Kerenskij: I går lovade han högtidligt i förparlamentet att dö på sin post och i dag ger han sig från staden utklädd till barmhärtighetssyster. Vissa av officerarna demonstrerade för regerings­med­lemmarna galenskapen i något vidare motstånd. Den energiske Paltjinskij förklarade sådana officerare för bolsjeviker och försökte till och med att arrestera dem.

Junkrarna ville veta vad som skulle hända härnäst och krävde förklaringar av regeringen som den inte kunde ge. Under denna nya konferens mellan junkrarna och ministrarna anlände Kisjkin från stabshögkvarteret och medförde ett ultimatum undertecknat av Antonov och levererat från Peterpaulfästningen till generalintendenten Poradelov av en cyklist: Kapitulera och avväpna Vinterpalatsets garnison, annars kommer eld att öppnas från fästningens och krigsskeppens kanoner; tjugo minuter för eftertanke. Denna tid tycktes kort. Poradelov hade lyckats utverka ytterligare tio minuter. Militärmedlemmarna i regeringen, Manikovskij och Verderevskij, närmade sig saken på ett enkelt sätt. Eftersom det är omöjligt att kämpa, sade de, måste vi fundera över kapitulation – dvs. acceptera ultimatumet. Men de civila ministrarna förblev motsträviga. Till slut beslutade de att inte ge något svar till ultimatumet och vädja till stadsduman som det enda legala organet i huvudstaden. Denna vädjan till duman var det sista försöket att väcka demokratins sömniga samvete.

Poradelov ansåg det nödvändigt att ge upp motståndet och bad om avsked: Han saknade ”förtroende för riktigheten i den kurs som valts av den provisoriska regeringen”. Officerens tvekan hade tagit slut innan hans avgång hade accepterats. Inom en halvtimme hade en avdelning rödgardister, matroser och soldater, under befäl av en fänrik ur Pavlovskijregementet, utan motstånd ockuperat stabshögkvarteret och arresterat den fege generalintendenten. Detta erövrande av högkvarteret skulle ha kunnat genomföras tidigare eftersom byggnaden var fullständigt oförsvarad inifrån. Men innan ankomsten av pansarbilar på torget fruktade belägrarna ett utfall av junkrarna från palatset som skulle kunna avskära dem.

Efter förlusten av högkvarteret kände sig Vinterpalatset än mer övergivet. Från malakit­rummet, vars fönster vette ut mot Neva, och som tycktes, vilket det faktiskt gjorde, invitera några granater från Aurora, förflyttade sig ministrarna till en av de otaliga lägenheterna i palatset med fönster mot gården. Ljuset släcktes. Endast en ensam lampa brann på bordet, dess ljus var avskärmat från fönstren av tidningar.

Vad kommer att hända med palatset om Aurora öppnar eld?, frågade ministrarna sina marinkolleger. Det kommer att bli en hög av ruiner, utbrast amiralen villigt och inte utan en känsla av stolthet över sitt marinartilleri. Verderevskij föredrog en kapitulation och var inte ovillig att skrämma dessa civila ur deras föga lägliga mod. Men Aurora sköt inte. Fästningen förblev också tyst. Kanske bolsjevikerna, när allt kommer omkring, inte vågar genomföra sitt hot?

General Bagratuni, utsedd i stället för den otillräckligt ståndaktige Polkovnikov, ansåg detta vara det lämpliga ögonblicket för att tillkännage att han vägrade att längre inneha posten som distriktsbefälhavare. På Kisjkins order degraderades generalen ”som ovärdig” och ombads att omedelbart lämna palatset. När han kom ut genom grindarna föll den förre befälhavaren i matrosernas händer, som förde honom till Östersjöbesättningens kaserner. Det kunde ha gått illa med generalen om inte Podvojskij, som gjorde ett varv kring sin front innan den slutliga attacken, hade tagit den olycklige krigaren under sina vingar.

Från de angränsande gatorna och kajerna iakttog många hur palatset, som nyss hade varit upplyst med hundratals elektriska lampor, plötsligt dränktes i mörker. Bland dessa observatörer fanns regeringsvänner. En av Kerenskijs kolleger, Redemeister, har skrivit: ”Det mörker i vilket palatset dränktes utgjorde en alarmerande gåta.” Vännerna vidtog inga åtgärder för att lösa denna gåta. Vi måste emellertid erkänna att möjligheterna inte var stora.

Junkrarna gömde sig bakom sina vedstaplar, följde spänt den kedja som bildades på Palatstorget och mötte varje rörelse från fienden med gevärs- och maskingevärseld. De besvarades på samma sätt. Fram emot natten blev eldgivningen hetare. De första förlusterna inträffade. Offren var emellertid bara några få individer. På torget, kajerna och Miljonij anpassade sig belägrarna till situationen, gömde sig bakom skärmar, dolde sig i håligheter och klamrade sig fast längs väggarna. Bland reserverna värmde sig soldater och rödgardister kring lägereldar, som de hade tänt när natten föll på, och svor över ledarna för att de gick så långsamt framåt.

I palatset gick junkrarna i ställning i korridorerna, i trapporna, vid ingångarna och på gården. Vakterna utanför höll sig längs staketet och murarna. Byggnaden kunde rymma tusentals, men den rymde bara hundratals. De vidsträckta bostäderna bakom försvarsområdet tycktes livlösa. De flesta tjänare hade skingrats eller gömde sig. Många av officerarna tog sin tillflykt till byffén, där de tvingade de betjänter som ännu inte hade tagit till flykten att sätta fram ständiga batterier med vin. Officerarnas dryckesorgie i det pinade palatset kunde inte förbli en hemlig­het för junkrarna, kosackerna, krymplingarna och de kvinnliga soldaterna. Upplösningen förbereddes inte bara utifrån utan även inifrån.

En officer i artillerigruppen rapporterade plötsligt till försvarets kommendant: Junkrarna har lämnat sina vapen vid ingången och tänker gå hem, i enlighet med en order som mottagits från kommendanten för Konstantinovskijskolan. Det var ett svekfullt slag! Kommendanten försökte invända: ingen annan än han kunde ge order här. Junkrarna förstod det men föredrog ändå att lyda skolans kommendant, som i sin tur handlade under tryck från den revolutionära militärkommitténs kommissarie. En majoritet av artilleristerna, med fyra av de sex kanonerna, övergav palatset. Efter att ha stoppats på Nevskij av en soldatpatrull försökte de göra motstånd, men en patrull ur Pavlovskijregementet, som anlände precis i tid med en pansarbil, avväpnade dem och skickade dem med två av kanonerna till deras kaserner. De andra två sattes upp på Nevskij och bron över Mojka och riktades mot Vinterpalatset.

De två skvadronerna med uraltsij väntade förgäves på sina kamraters ankomst. Savinkov, som var nära associerad med kosacktruppernas råd, och till och med hade skickats av dem som delegat till förparlamentet, försökte med hjälp av general Alexejev få kosackerna i rörelse. Men hövdingarna i kosackrådet, som Miljukov med rätta observerar, ”lika lite kunde kontrollera kosackregementet som staben kunde kontrollera garnisonens trupper.” Efter att ha övervägt frågan från alla håll tillkännagav kosackregementet slutligen att de inte skulle gå ut utan infanteri och erbjöd sina tjänster till den revolutionära militärkommittén för att vakta regeringens egendom. Samtidigt beslutade Uralskijregementet att skicka delegater till Vinterpalatset för att återkalla sina två skvadroner till kasernerna. Detta förslag sammanföll beundransvärt med de nu mycket väldefinierade stämningarna bland Uralskijs ”gamlingar”. Det fanns bara främlingar runt omkring: junkrar – bland dem ett antal judar – invalidiserade officerare – ja, och sedan dessa kvinnliga chocktrupper. Med arga och bistra uppsyner samlade kosackerna ihop sina sadelväskor. Inga vidare argument kunde få dem att ändra sig. Vem återstod för att försvara Kerenskij? ”Judar och jäntor… men det ryska folket har stannat därborta med Lenin.” Det visade sig att kosackerna stod i kontakt med belägrarna, och de fick fri passage genom en utgång som tills dess varit okänd för försvararna. Klockan var ungefär nio på kvällen när Uralskijmännen lämnade palatset. Bara deras maskingevär gick de med på att lämna kvar för försvaret av en hopplös sak.

Genom denna ingång, i riktning från Miljonijgatan, hade bolsjevikerna även tidigare tagit sig in i palatset med syfte att demoralisera fienden. Allt oftare började mystiska gestalter uppträda i korridorerna vid sidan av junkrarna. Det är ingen mening med att göra motstånd; upprorsmännen har intagit staden och järnvägsstationerna; det finns inga förstärkningar; i palatset fortsätter de ”att ljuga enbart av tröghet”… Vad skall vi göra härnäst?, frågade junkrarna. Regeringen vägrade ge några direkta befallningar. Ministrarna stod själva fast vid sina gamla beslut; de andra kunde göra som de ville. Detta innebar fritt utträde från palatset för dem som ville. Regeringen hade varken vilja eller tanke kvar; ministrarna inväntade passivt sitt öde. Maljantovitj berättade senare: ”Vi vandrade genom den gigantiska musfällan och mötte tillfälligtvis, antingen tillsammans eller i små grupper, för korta samtal – fördömda människor, ensamma, övergivna av alla… Kring oss tomhet, inom oss tomhet och ur detta växte den milda likgiltighetens själlösa mod.”

Antonov-Ovsejenko hade kommit överens med Blagonravov att efter det att inringningen av palatset var fullbordad skulle en röd lanterna hissas på fästningens flaggstång. Vid denna signal skulle Aurora avfyra en salva med lösa skott för att skrämma palatset. I fall att de belägrade var omedgörliga skulle fästningen börja bombardera palatset med riktiga granater från de lätta kanonerna. Om palatset inte ens då kapitulerade, skulle Aurora öppna riktig eld med sina sextumskanoner. Avsikten med denna turordning var att reducera offren och skadorna till ett minimum, under förutsättning att de inte helt och hållet kunde undvikas. Men den alltför komplicerade lösningen på ett enkelt problem hotar att leda till det motsatta resultatet. Svårigheterna med genomförandet av denna plan är alltför uppenbara. De skulle börja med en röd lanterna. Det visar sig att de inte har någon till hands. De förlorar tid med att leta efter den och hittar den slutligen. Det är emellertid inte så lätt att knyta en lanterna vid en flaggstång på ett sådant sätt att den blir synlig från alla håll. Ansträngningarna förnyas både en och två gånger med tvivelaktigt resultat och under tiden rinner dyrbar tid iväg.

Huvudsvårigheten uppstod emellertid i samband med artilleriet. Enligt en rapport av Blagon­ravov hade bombardemanget av huvudstaden varit möjligt på ett ögonblicks varsel ända sedan middagen. I verkligheten var det helt annorlunda. Eftersom det inte fanns något permanent artilleri i fästningen, med undantag för den där rostmynniga kanonen som tillkännager middagstimmen, var det nödvändigt att lyfta upp fältkanoner till fästningsmurarna. Denna del av programmet hade verkligen utförts vid middagstid. Men en svårighet uppstod när det gällde att hitta artillerister. Det var i förväg känt att artillerikompaniet – ett av dem som inte hade kommit ut på bolsjevikernas sida i juli – knappast gick att lita på. Så sent som dagen innan hade det fogligt vaktat en bro på order av högkvarteret. Ett slag bakifrån kunde inte väntas därifrån, men kompaniet hade ingen avsikt att gå genom eld för sovjeterna. När tidpunkten för handling kom rapporterade fänriken: Kanonerna är rostiga, det finns ingen olja i kompressorerna, det är omöjligt att skjuta. Det var mycket sannolikt att kanonerna verkligen inte var i form, men det var inte det väsentliga. Artilleristerna undvek helt enkelt ansvaret och ledde de oerfarna kommissarierna i ledband. Antonov kastar sig upp på en kutter i ett rasande tillstånd. Vem saboterar planen? Blagonravov berättar för honom om lanternan, oljan och fänriken. De börjar båda gå upp till kanonen. Natt, mörker och vattenpölar på gården från de senaste regnen. Från den andra sidan av floden kommer het gevärseld och smattret av maskin­gevär. I mörkret tappar Blagonravov bort vägen. Plaskande genom vattenpölarna, brinnande av otålighet, snubblande och ramlande i gyttjan, drumlar Antonov efter kommissarien över den mörka gården. ”Vid sidan av de svagt glimrande lanternorna”, berättar Blagonravov, ”stannade Antonov plötsligt och stirrade undrande på mig över sina glasögon och vidrörde nästan mitt ansikte. Jag läste ett dolt alarm i hans ögon.” Antonov hade för en sekund misstänkt förräderi där det bara fanns vårdslöshet.

Kanonernas position hittades slutligen. Artilleristerna var omedgörliga: Rost… kompressorer… olja. Antonov gav order om att hämta artillerister från marinpolygonen och också att skjuta en signal från den antika kanonen som tillkännagav middagstimmen. Men artilleristerna höll på misstänkt länge med signalkanonen. De kände uppenbarligen att inte heller kommissarierna, när de inte var långt borta på telefon utan alldeles bredvid dem, inte hade någon fast vilja att tillgripa tungt artilleri. Till och med under klumpigheten i denna plan för artillerield kan samma tanke ses smyga omkring: kanske vi kan klara oss utan.

Någon springer genom gårdsmörkret. När han kommer närmare snubblar han och faller i gyttjan, svär lite men inte argt och skriker sedan glädjefullt och med kvävd röst: ”Palatset har kapitulerat och våra män är där.” Hänförda omfamningar. Vilken tur att det blev en försening! ”Precis vad vi trodde!” Kompressorerna glöms omedelbart. Men varför har de inte slutat skjuta på andra sidan av floden? Kanske några enstaka grupper av junkrar är omedgörliga när det gäller kapitulation. Kanske är det ett missförstånd? Missförståndet visade sig vara goda nyheter: Vinterpalatset intogs inte, utan bara högkvarteret. Belägringen av palatset fortsätter.

Genom hemliga förhandlingar med en grupp junkrar vid Oranienbaumskolan tar sig den okuvlige Tjudnovskij in i palatset för underhandlingar: denne motståndare till upproret missar inget tillfälle att kasta sig in i skottlinjen. Paltjinskij arresterar den våghalsige, men tvingas under påtryckningar från Oranienbaumstudenterna frige Tjudnovskij och ett antal junkrar. De tar med sig några Sankt Georgsriddare. Det oväntade uppträdandet av dessa junkrar på torget orsakar förvirring i kedjorna. Men det finns ingen ände på glädjetjuten när belägrarna vet att detta är kapitulerande trupper. Emellertid kapitulerar bara en liten minoritet. De återstående fortsätter att ge eld bakom sina skydd. Angriparnas skjutande har ökat. Det skarpa elektriska ljuset på gården gör junkrarna till goda måltavlor. Med svårighet lyckas de släcka ljuset. Någon osynlig hand sätter åter på ljuset. Junkrarna skjuter på ljuset och hittar sedan elektrikern och får honom att stänga av ledningarna.

Kvinnobataljonen tillkännager plötsligt sin avsikt att göra en utbrytning. Enligt deras information har tjänstemännen vid generalstaben gått över till Lenin och har, efter att ha avväpnat en del av officerarna, arresterat general Alexejev – den ende man som kan rädda Ryssland. Han måste räddas till varje pris. Kommendanten är utan makt att avhålla dem från detta hysteriska företag. Vid ögonblicket för deras sorti fladdrar plötsligt ljuset åter i de höga elektriska lanternorna på varje sida om grinden. När han letar efter en elektriker hoppar officeren rasande på palatsbetjänterna: i dessa före detta lakejer till tsaren ser han revolutionens agenter. Han litar ännu mindre på hovelektrikern: ”Jag skulle ha förpassat dig till nästa värld för länge sedan om jag inte hade behövt dig.” Trots revolverhot är elektrikern maktlös. Hans manöverbord är avskuret. Matroser har ockuperat elektricitetsstationen och kontrollerar ljuset. Kvinnosoldaterna klarar inte av eldgivning och större delen av dem kapitulerar. Försvarskommendanten skickar en korpral för att rapportera till regeringen att kvinnobataljonens utbrytning har ”lett till deras utplåning” och att palatset vimlar av agitatorer. Utbrytningens misslyckande orsakar ett lugn som varar ungefär från tio till elva. Belägrama är upptagna av att förbereda artillerielden.

Det oväntade lugnet väcker ett visst hopp hos de belägrade. Ministrarna försöker åter uppmuntra sina anhängare i staden och ut över landet: ”Regeringen befinner sig i sin helhet, med undantag för Prokopovitj, på sin post. Situationen betraktas som fördelaktig… Palatset befinner sig under eldgivning, men bara gevärseld och utan resultat. Det står klart att fienden är svag.” I verkligheten är fienden allsmäktig, men kan inte besluta sig för att använda sin makt. Regeringen skickar ut meddelanden över landet om ultimatumet, Aurora, hur den, regeringen, bara kan överlämna makten till den konstituerande församlingen och hur det första angreppet på Vinterpalatset har slagits tillbaka. ”Låt armén och landet ge ett svar!” Men precis hur de ska svara föreslår inte ministrarna.

Under tiden har Lasjevitj skickat två matrosartillerister till fästningen. Visserligen är de inte alltför erfarna, men de är åtminstone bolsjeviker och helt beredda att skjuta med rostiga kanoner utan olja i kompressorerna. Det är allt som begärs av dem. Bullret från artilleriet är viktigare för ögonblicket än ett välriktat skott. Antonov ger order om att börja. Den turordning som antytts i början följs helt och hållet. ”Efter ett signalskott från fästningen”, berättar Flerovskij, ”blixtrar Aurora till. Dundrandet och flammandet från lösa skott är mycket större än från en laddad kanon. De nyfikna åskådarna hoppade tillbaka från kajens skyttevärn av granit, föll ner och kröp iväg… ”. Tjudnovskij reser omedelbart frågan: Hur skulle det vara att föreslå de belägrade att ge sig. Antonov instämmer omedelbart med honom. Återigen ett avbrott. Någon grupp med kvinnor och junkrar ger sig. Tjudnovskij vill låta dem behålla sina vapen, men Antonov revolterar i tid mot denna alltför vackra storsinthet. Efter att ha lagt sina gevär på trottoaren går fångarna under eskort ut längs Miljonijgatan.

Palatset håller fortfarande ut. Det är dags att få slut på det hela. Ordern ges. Eldgivning inleds – inte regelbunden och ännu mindre effektiv. Utav trettiofem skott som avfyrats under loppet av en och en halv eller två timmar, träffar bara två och de skadar bara fasadputsen. De andra granaterna går högt och gör lyckligtvis ingen skada i staden. Är avsaknaden av skicklighet den verkliga orsaken? De sköt över Neva med direkt sikte på ett mål så imponerande som Vinterpalatset: det kräver inte så stort mått av skicklighet. Skulle det inte vara sanningsenligare att anta att även Lasjevitjs artillerister siktade högt med hopp om att saker och ting skulle avgöras utan förstörelse och död? Det är mycket svårt att nu jaga rätt på något spår av det motiv som vägledde de två namnlösa matroserna. Själva har de inte sagt ett enda ord. Har de upplösts i det omätliga ryska landet, eller fick de, som så många av oktoberkämparna, lägga ned sina huvuden i inbördeskrigen under de kommande månaderna och åren?

Strax efter de första skotten hämtade Paltjinskij ett fragment av en granat till ministrarna. Amiral Verderevskij igenkände granaten som sin egen – från en marinkanon, från Aurora. Men de sköt löst från kryssaren. Det hade så överenskommits, vittnade Flerovskij om, och så rapporterades det till sovjetkongressen av en matros. Tog amiralen miste? Tog matrosen miste? Vem kan fastställa sanningen om ett kanonskott avfyrat i nattens mörker från ett myteristskepp mot en tsars palats, där de besuttna klassernas sista regering blåses ut som en lampa utan fotogen.

Palatsets garnison var starkt reducerad till antalet. Om den i denna stund, när uraltsij, krymplingarna och kvinnobataljonen anlände, steg till ett och ett halvt tusen, eller kanske till och med tvåtusen, så var den nu reducerad till tusen, och kanske betydligt mindre. Inget annat än ett mirakel kan nu rädda dagen. Plötsligt i Vinterpalatsets förtvivlade atmosfär exploderar – visserligen inte ett mirakel, men nyheten om dess ankomst. Paltjinskij tillkännager: De har precis telefonerat från stadsduman att medborgarna gör sig beredda att marschera därifrån för att rädda regeringen. ”Säg alla”, ger han order till Sinegub, ”att folket är på väg.” Officeren springer upp- och nerför trapporna och genom korridorerna med den glädjande nyheten. På vägen snubblar han över några berusade officerare som strider mot varandra med värja – emellertid utan att spilla något blod. Junkrarna höjer sina huvuden. Genom att gå från mun till mun blir nyheten färgrikare och mer imponerande. Det offentliga livets män, köpmännen, folket, med prästerskapet i spetsen, marscherar åt det här hållet för att befria det belägrade palatset. Folket tillsammans med prästerskapet! ”Det kommer att bli slående vackert!” En sista återstod av energi flammar upp: ”Hurra! Länge leve Ryssland!” Oranienbaumjunkrarna, som vid denna tidpunkt redan hade beslutat att lämna, ändrade sig och stannade.

Men folket tillsammans med prästerskapet kom mycket långsamt. Antalet agitatorer i palatset växer. Om en minut kommer Aurora att öppna eld. Det viskas i korridorerna. Viskningar går från mun till mun. Plötsligt två explosioner. Matroser har tagit sig in i palatset och från galleriet antingen kastat eller släppt två handgranater och lätt sårat två junkrar. Matroserna arresteras och de sårade plåstras om av Kisjkin, läkare till professionen.

Arbetarnas och matrosernas inre beslutsamhet är stor, men den har ännu inte blivit bitter. Om de inte vill förvärra sitt läge, vågar inte de belägrade, som utgör den ojämförligt svagare sidan, ta i med hårdhandskarna mot dessa fiendeagenter som har trängt in i palatset. Det förekommer inga avrättningar. Oinbjudna gäster börjar nu inte längre bara uppträda en och en, utan i grupper. Palatset börjar alltmer bli som ett såll. När junkrarna kastar sig över dessa personer, låter de senare sig avväpnas. ”Vilka fega skurkar!”, säger Paltjinskij hånfullt. Nej, dessa män var inte fega. Det krävdes stort mod att ta sig in i detta palats som vimlade av officerare och junkrar. I en okänd byggnads labyrint, i mörka korridorer, bland otaliga dörrar, som ledde vem visste var och hotade med vad, hade våghalsarna inget annat att göra än att ge sig. Antalet infångade växer. Nya grupper bryter in. Det är inte längre riktigt klart vem som ger sig för vem, vem som avväpnar vem. Artilleriet fortsätter att bombardera.

Med undantag för det distrikt som omedelbart angränsar till Vinterpalatset upphörde inte gatulivet förrän sent på natten. Teatrarna och biograferna var öppna. Det respektabla och bildade skiktet i huvudstaden bekymrade sig uppenbarligen inte om att deras regering befann sig under eld. Redemeister såg från Troitskijbron fotgängare som lugnt närmade sig och som soldaterna stoppade: ”Det fanns inget ovanligt att se.” Av bekanta som kom i riktning från Folkets hus fick Redemeister veta, till kanonadens melodi, att Sjljapin hade varit oförliknelig i Don Carlos. Ministrarna fortsatte att trampa golvet i sin råttfålla.

”Det står klart att angriparna är svaga”; kanske förstärkningar fortfarande kommer att anlända om vi håller ut ytterligare en timme. Sent på kvällen kallade Kisjkin vice finansministern Chrusjtjev, också han kadet, till telefonen och bad honom säga till partiledarna att regeringen åtminstone behövde viss hjälp för att kunna hålla ut till morgontimmarna, när Kerenskij slutligen borde anlända med trupperna. ”Vilket slags parti är det här”, skriker Kisjkin indignerat, ”som inte kan skicka oss trehundra beväpnade män!” Han har rätt. Vilket slags parti är detta? Dessa kadeter, som hade samlat tiotusentals röster vid valen i Petrograd, kunde inte få ut trehundra kämpar i det ögonblick när den borgerliga regimen befann sig i dödsfara. Om ministrarna bara hade tänkt på att i palatsbiblioteket jaga fram materialisten Hobbes böcker, kunde de ha läst i hans dialoger om inbördeskrig att det inte lönar sig att förvänta sig eller kräva mod av affärsinnehavarna som har blivit rika, ”eftersom de inte ser något annat utom sin egen ögonblickliga fördel… och fullständigt förlorar huvudet vid blotta tanken på möjligheten att bli rånade.” Men när allt kommer omkring kunde Hobbes knappast återfinnas i tsarens bibliotek. Ministrarna var knappast heller särskilt lagda för filosofins historia. Kisjkins telefonsamtal var det sista från Vinterpalatset.

Smolnij krävde kategoriskt ett slut. Vi får inte dra ut på belägringen till morgonen, hålla staden i spänning, irritera kongressens nerver och sätta ett frågetecken för hela segern. Lenin skickar arga noter. Samtal följer på samtal från den revolutionära militärkommittén. Podvojskij argumenterar tillbaka. Det är möjligt att kasta massorna mot palatset. Många är ivriga att gå. Men hur många offer kommer det att bli och vad kommer att återstå av ministrarna och junkrarna? Nödvändigheten att genomföra saken är emellertid allt för tvingande. Inget annat återstår än att låta flottartilleriet tala. En matros från Peterpaul­fästningen tar med sig en bit papper till Aurora. Öppna omedelbart eld mot palatset. Nu, tycks det, kommer allt att vara över. Artilleristerna på Aurora är beredda, men ledarna saknar fortfarande beslutsamhet. Det blir ett nytt försök till undvikande. ”Vi beslutade att vänta bara en kvart till”, skriver Flerovskij, ”därför att vi instinktivt kände möjligheten till en förändring i omständigheterna.” Med ”instinkt” är det här nödvändigt att förstå ett hårdnackat hopp om att saken kunde avslutas med mer demonstrativa metoder. Den här gången bedrog inte ”instinkten”. Mot slutet av denna kvart anlände en ny kurir direkt från Vinterpalatset. Palatset är intaget!

Palatset gav inte upp utan togs med storm – emellertid i det ögonblick när de belägrades motståndskraft redan fullständigt hade dunstat bort. Hundratals fiender bröt sig in i korridoren – inte genom den hemliga ingången denna gång, utan genom den försvarade dörren – och de togs av de demoraliserade försvararna för dumadeputationen. Trots detta avväpnades de framgångsrikt. En betydande grupp av junkrar kom undan i förvirringen. Resten – åtminstone ett antal av dem – fortsatte ännu att stå vakt. Men barriären med bajonetter och gevärseld mellan angriparna och försvararna bröts slutligen ned.

Den del av palatset som gränsar till Eremitaget är redan full av fiender. Junkrarna gör ett försök att komma åt dem bakifrån. I korridorerna äger fantastiska möten och samman­stötningar rum. Alla är beväpnade till tänderna. Lyfta händer håller revolvrar. Handgranater hänger från bälten. Men ingen skjuter och ingen kastar en granat. De själva och deras fiender är så hopblandade att de inte kan dra sig isär. Hur som helst: palatsets öde är redan avgjort.

Arbetare, matroser och soldater trycker på från utsidan i kedjor och grupper, sliter junkrarna från barrikaderna, stormar fram över gården, snubblar över junkrarna på trappstegen, knuffar dem tillbaka, välter omkull dem och driver dem uppför trappan. Ytterligare en våg kommer bakom. Torget strömmar in på gården. Gården strömmar in i palatset och svämmar upp och ner för trapporna och genom korridorerna. På den nedsmutsade parketten, bland madrasser och brödstycken, vältrar sig människor, gevär och handgranater. Segrarna får veta att Kerenskij inte är där och ett ögonblicks stark besvikelse avbryter deras våldsamma glädje. Antonov och Tjudnovskij befinner sig nu i palatset. Var är regeringen? Där är dörren – där borta där junkrarna står fastfrusna i den sista motståndsställningen. Huvudvaktposten skyndar sig till ministrarna med en fråga: Har vi order att göra motstånd till slutet? Nej, nej, ministrarna befaller inte det. När allt kommer omkring är palatset taget. Det finns inget behov av blodsutgjutelse. Vi måste böja oss för övermakten. Ministrarna vill kapitulera med värdighet och sitta vid bordet och imitera ett sammanträde med regeringen. Kommendanten har redan givit upp palatset, förhandlar om junkrarnas liv, mot vilka ingen hur som helst hade gjort minsta försök. Vad gäller regeringens öde, vägrar Antonov att ge sig in i några som helst förhandlingar.

Junkrarna vid de sista bevakade dörrarna avväpnades. Segrarna spränger in i ministrarnas rum. ‘‘Framför folksamlingen klev en ganska liten och föga imponerande man, som försökte hålla tillbaka de framåtpressande leden. Hans kläder var i oordning, en bredbrättad hatt på sned på hans huvud, glasögon som osäkert balanserade på hans näsa, men hans ögon lyste av segerglädje och förakt mot de besegrade.” Med dessa utplånande penseldrag har de besegrade beskrivit Antonov. Det är inte så svårt att tro att hans kläder var i oordning: Det räcker med att påminna sig den nattliga färden genom vattenpölarna i Peterpaulfästningen. Segerglädje kan också otvivelaktigt ha stått att läsa i hans ögon; men knappast något förakt mot de besegrade i dessa ögon. Jag tillkännager för er, medlemmar i den provisoriska regeringen, att ni är under arrest – utbrast Antonov i den revolutionära militärkommitténs namn. Klockan visade då 2.10 på morgonen den 26 oktober – Medlemmarna i den provisoriska regeringen underkastar sig övermakten och kapitulerar för att undvika blodsutgjutelse – svarade Konovalov. Den viktigaste delen av ritualen iakttogs således.

Antonov sammankallade tjugofem man, valde dem bland de första avdelningar som bröt in i palatset och överlämnade ministeriets försvar åt dem. Efter att ett protokoll gjorts upp över åtgärderna, leddes de arresterade ut på torget. I folksamlingen, som hade nedlagt sitt offer av döda och skadade, flammade det sannerligen upp ett förakt mot de besegrade. ”Död åt dem! Skjut dem!” Enstaka soldater försökte slå ministrarna. Rödgardisterna lugnade ned de otåliga: Smutsa inte ned den proletära segern! Beväpnade arbetare omringade fångarna och deras eskort i en solid ring. ”Framåt!” De hade inte långt att gå genom Miljonij och över Troitskijbron. Men folksamlingens upphetsning gjorde denna korta färd lång och full av faror. Minister Nikitin skrev senare alldeles sant att om det inte varit för Antonovs energiska ingripande kunde konsekvenserna ha blivit ”mycket allvarliga”. För att avsluta deras missöden, besköts processionen när den befann sig på bron av misstag och de arresterade och deras eskort måste lägga sig ned på trottoaren. Men inte heller här skadades någon. Någon sköt uppenbarligen i luften som varning.

I garnisonsklubbens trånga lokaler i fästningen, upplyst av en rökig fotogenlampa eftersom elektriciteten hade vägrat fungera denna dag, är fyrtio eller femtio man hopträngda. Antonov ropar, i närvaro av fästningens kommissarie, upp ministerlistan. Det finns arton av dem, inklusive de högsta medhjälparna. De sista formaliteterna avslutas; fångarna fördelas i rummen i den historiska Trubetskojbastionen. Ingen av försvararna hade arresterats: officerarna och junkrarna frigavs på sitt hedersord att de inte skulle vidta några handlingar mot sovjetmakten. Bara ett fåtal av dem höll sitt ord.

Omedelbart efter erövrandet av Vinterpalatset gick rykten i borgerliga kretsar om avrättningen av junkrar, våldtäkter mot kvinnobataljonen och plundrandet av palatsets rikedomar. Alla dessa fabler hade för länge sedan tillbakavisats, när Miljukov skrev följande i sin historik: ”De i kvinnobataljonen som inte dött under eldgivningen greps av bolsjevikerna, underkastades denna kväll och natt soldaternas fruktansvärda uppmärksamhet, våld och avrättning.” Faktum är att inget skjutande förekom och eftersom stämningarna på båda sidor var som de var under denna period, kunde det inte ha ägt rum något skjutande. Ännu mindre tänkbara var våldshandlingar, särskilt inne i palatset där hundratals revolutionära arbetare kom in med gevär i händerna vid sidan av tillfålliga element från gatorna.

Plundringsförsök gjordes faktiskt, men det var just dessa försök som uppdagade segrarnas disciplin. John Reed, som inte missade en enda av revolutionens dramatiska episoder, och som inträdde i palatset i hälarna på de första leden, berättar hur en grupp soldater i källarförråden bände upp lådor med sina gevärskolvar och drog ut mattor, linne, porslin och glasvaror. Det är möjligt att vanliga inbrottstjuvar arbetade i skydd av soldaterna, som de oavbrutet gjorde under krigets sista år, dolde sin identitet i skyttegravsrockar och papakyi. Plundrandet hade precis börjat när någon skrek: ”Kamrater, bort med fingrarna, det där är folkets egendom.” En soldat satte sig ner vid ett bord vid ingången med penna och papper: två rödgardister med revolvrar stod bakom honom. Alla som gick ut visiterades och varje föremål som stulits togs tillbaka och förtecknades. På detta sätt återfick de små statyer, bläckflaskor, dolkar, tvålkakor och strutsfjädrar. Junkrarna underkastades också en noggrann visitering och deras fickor visade sig vara fulla med stulet krafs. Junkrarna förnedrades och hotades av soldaterna, men längre än så gick det inte. Under tiden bildades ett palatsgarde med matrosen Prichodko i spetsen. Vaktposter sattes ut överallt. Palatset rensades på utomstående. Inom några timmar utsågs Tjudnovskij till kommendant för Vinterpalatset.

Men vad hade hänt med folket, som skred framåt med prästerskapet i spetsen för att befria palatset? Det är nödvändigt att berätta om detta hjältemodiga försök, vars existens för ett ögonblick hade rört junkrarnas hjärtan så. Stadsduman var centrum för de antibolsjevikiska krafterna; dess byggnad på Nevskij kokade som en kittel. Partier, fraktioner, underfraktioner, grupper, återstoder och blott inflytelserika individer diskuterade där bolsjevikernas kriminella äventyr. Då och då ringde de upp ministeriet, som försmäktade i palatset, och talade om för dem att upproret oundvikligen måste upphöra under tyngden av allmänna fördömanden. Timmar ägnades åt utläggningar om bolsjevikernas moraliska isolering. Under tiden började artilleriet tala. Ministern Prokopovitj, som arresterats på morgonen men snart blivit frigiven, klagade till duman med gråtande röst att han hade berövats möjligheten att dela sina kamraters öde. Han uppväckte varm sympati, men uttrycket för denna sympati gjorde slut på tiden.

Ur den allmänna förvirringen av idéer och tal framställs slutligen en praktisk plan och vinner stormande applåder från hela mötet. Duman måste marschera som en enhet till Vinterpalatset för att, om det blir nödvändigt, dö tillsammans med regeringen. Socialistrevolutionärerna, mensjevikerna och kooperatörerna grips alla av en beredvillighet att antingen rädda ministrarna eller falla vid deras sida. Kadeterna, i allmänhet inte benägna till riskabla åtgärder, beslutar sig den här gången för att offra sina liv tillsammans med de andra. Några provinsbor som av en tillfällighet dyker upp i salen, dumajournalisterna och en man ur allmänheten begär, mer eller mindre vältaligt, tillåtelse att få dela dumans öde. Tillåtelse ges.

Bolsjevikfraktionen försöker ge ett prosaiskt råd: Varför vandra genom gatorna i mörkret för att söka döden? Det är bättre att ringa upp ministrarna och övertala dem att ge upp innan blod utgjuts. Men demokraterna är indignerade: Dessa upprorsagenter vill inte bara slita makten ur våra händer, utan också vår rätt till en hjältemodig död. Under tiden beslutade ledamöterna för historiens skull att rösta genom upprop. När allt kommer omkring kan man inte dö för sent – även om döden är ärorik. Sextiotvå ledamöter i duman bekräftar beslutet: ja, de ska verkligen dö under Vinterpalatsets ruiner. Till detta svarar de fjorton bolsjevikerna att det är bättre att segra med Smolnij än att dö i Vinterpalatset och sätter omedelbart iväg till sovjetkongressens möte. Endast tre mensjevikinternationalister beslutar att stanna kvar innanför dumans väggar: de har ingenstans att ta vägen och inget att dö för.

Ledamöterna i duman är precis på väg att påbörja sin sista färd när telefonen ringer och nyheter kommer om att hela exekutivkommittén för de bondedeputerade är på väg för att ansluta sig till dem. Ändlösa applåder. Nu är bilden fullständig och tydlig: Representanterna för hundra miljoner bönder, tillsammans med representanterna för alla klasser inom stads­befolkningen kommer att bege sig iväg för att dö i händerna på ett obetydligt gäng banditer. Det är ingen brist på tal och applåder.

Efter bondedeputeradenas ankomst sätter kolonnen slutligen igång längs Nevskij. I spetsen för kolonnen marscherar borgmästaren Schreider och ministern Prokopovitj. Bland de marscherande noterade John Reed socialistrevolutionären Avksentiev, ordförande i böndernas exekutivkommitté, och mensjevikledarna Tjintjuk och Abramovitj, varav den förste betraktades som tillhörande högern och den andre vänstern. Prokopovitj och Schreider bar varsin lampa: man hade kommit överens om det med ministrarna över telefon, för att junkrarna inte skulle ta vänner för fiender. Prokopovitj bar dessutom ett paraply, liksom många andra. Prästerskapet var inte närvarande. Prästerskapet hade skapats av junkrarnas inte alltför rika fantasi utav dimmiga fragment ur fäderneslandets historia. Men också folket var frånvarande. Dess frånvaro avgjorde hela schemats karaktär. Tre- eller fyrahundra ”representanter” och inte en enda av dem som de representerade! ”Det var en mörk natt”, minns socialistrevolutionären Zentsinov, ”och ljuset på Nevskij var inte tänt. Vi marscherade i en regelrätt procession och endast vårt sjungande av Marseljäsen kunde höras. Kanonskott ekade på avstånd. Det var bolsjevikerna som fortsatte att bombardera Vinterpalatset.”

Vid Jekaterininskijkanalen var en patrull med beväpnade matroser utsträckt över Nevskij och blockerade vägen för denna demokratins kolonn. ”Vi fortsätter framåt”, förklarade de fördömda, ”Vad kan ni göra oss?” Matroserna svarade rakt på sak att de skulle använda våld: ”Gå hem och lämna oss i fred.” Någon av de marscherande föreslog att de skulle dö direkt på fläcken. Men i det beslut som antagits genom upprop i duman hade denna variant inte förutsetts. Ministern Prokopovitj klättrade upp på något slags upphöjning och ”viftande med sitt paraply” – regn är vanliga under hösten i Petrograd – manade han demonstranterna att inte inleda dessa mörka och bedragna människor, som faktiskt skulle kunna ta till vapen, i frestelse. ”Låt oss återvända till duman och tala igenom metoder för att rädda landet och revolutionen.”

Detta var sannerligen ett klokt förslag. Visserligen skulle den ursprungliga planen då bli ouppfylld. Men vad kan man göra med beväpnade råskinn, som inte vill låta demokratins ledare dö en hjältemodig död? ”De stod kvar ett tag, blev frusna och beslutade gå tillbaka”, skriver Stankevitj dystert. Han var också en av de marscherande i denna procession. Processionen rörde sig bakåt, nu utan Marseljäsen – tvärtom under dyster tystnad – längs Nevskij till dumabyggnaden. Där kommer den säkerligen till slut att hitta ”metoder för att rädda landet och revolutionen”.

Med intagandet av Vinterpalatset kom den revolutionära militärkommittén i full besittning av huvudstaden. Men precis som naglarna och håret fortsätter att växa på ett lik, fortsatte den störtade regeringen att uppvisa livstecken genom sin press. Den provisoriska regeringens härold, som den 24 oktober hade tillkännagivit pensioneringen av rådsmedlemmarna med rätt till ”uniform och pension”, hade plötsligt försvunnit den 25 oktober – en händelse som visserligen ingen noterade. Men den 26 oktober uppträdde den igen som om inget hade hänt. På första sidan hade den en rubrik: ”På grund av avstängningen av elektriciteten utkom inte utgåvan för den 25 oktober.” I alla andra avseenden förutom elektricitetsledningen pågick regeringslivet i vederbörlig ordning, och Härolden för en regering som nu var lokaliserad i Trubetskojbastionen tillkännagav utnämningen av ett dussin nya senatorer. I dess spalt för ”administrativ information” rådde ett cirkulär från inrikesministern Nikitin provins­kommissarierna att ”inte låta sig påverkas av falska rykten om händelser i Petrograd, där allt är lugnt.” Ministern hade, när allt kom omkring, inte så fel. Revolutionsdagarna förgick fredligt nog, bortsett från kanonaderna, vars effekt enbart var akustisk. Men ändå kommer inte historikern att begå något misstag om han säger att den 25 oktober stängdes inte bara elektriciteten av i regeringstryckeriet, utan en betydelsefull sida vändes i mänsklighetens historia.

Kapitel IX: Oktoberupproret

Fysiska analogier med revolutionen kommer så osökt att några av dem har blivit utslitna metaforer: ”Vulkanutbrott”, ”ett nytt samhälles födelse”, ”kokpunkt”… Under den enkla litterära bilden döljer sig ett intuitivt grepp om dialektikens lagar – dvs. utvecklingens logik.

Det väpnade upproret står i samma förhållande till revolutionen som revolutionen i sin helhet gör till utvecklingen. Det är den kritiska punkt när den ackumulerade kvantiteten med en explosion vänds till kvalitet, men själva upproret är återigen inte någon homogen och odelad handling: det har också sina kritiska punkter, inre kriser och framryckningar.

En extraordinär både politisk och teoretisk betydelse är förknippad med den korta period som omedelbart föregår ”kokpunkten” – dvs. revolutionens afton. Fysiken lär att den jämna ökningen av temperaturen plötsligt upphör; vätskan förblir för ett ögonblick vid samma temperatur och kokar endast efter att ha absorberat en ytterligare kvantitet värme. Vardagsspråket kommer också till vår hjälp och betecknar detta tillstånd av falskt stillsam koncentration före en explosion som ”lugnet före stormen”.

När en okvalificerad majoritet av arbetarna och soldaterna i Petrograd hade gått över till bolsjevikerna tycktes kokpunkten ha nåtts. Det var då som Lenin proklamerade nödvändig­heten av ett omedelbart uppror, men man kan lägga märke till att det är påfallande att något fortfarande saknades för upproret. Arbetarna och särskilt soldaterna behövde absorbera ytterligare lite revolutionär energi.

Motsättningen mellan ord och handling är okänd för massorna, men övergången från ord till handling – även till en enkel strejk och i än högre grad till uppror – framkallar oundvikligen inre friktioner och molekylära omgrupperingar: vissa rör sig framåt och andra måste tränga sig bakåt. Inbördeskrig utmärks vid sina första steg i allmänhet av en extraordinär obeslutsamhet. Båda lägren är som fastvuxna i samma fosterjord; de kan inte bryta sig loss från sin egen miljö med dess mellanliggande grupperingar och kompromisstämningar.

Lugnet före stormen bland de lägre skikten framkallade en plötslig tveksamhet hos de ledande grupperna. De organ och institutioner som hade bildats under den förhållandevis lugna förberedelseperioden – för revolutionen har, liksom kriget, sin fredliga period och sina dagar av stillhet – visade sig även i det mest härdade partiet otillräckliga eller åtminstone inte helt tillräckliga för upprorets uppgifter. En viss rekonstruktion och omfördelning är oundviklig i det kritiska ögonblicket. Långt ifrån alla delegater i Petrogradsovjeten som röstade för en sovjetregering var verkligt genomsyrade av tanken att ett väpnat uppror hade blivit uppgiften för dagen. För att förvandla sovjeten till en upprorsmaskin var det nödvändigt att med så få störningar som möjligt föra över dem till den nya kursen. Under förhållanden av en mogen kris krävde det inte månader eller ens flera veckor, men just under dessa sista dagar var det ytterst farligt att komma ur takt, ge order om ett språng några dagar innan sovjeten var klar för att ta det, skapa förvirring i sina egna led eller ens för 24 timmar skära av partiet från sovjeten.

Lenin upprepade mer än en gång att massorna står långt till vänster om partiet, liksom partiet står till vänster om centralkommittén. Tillämpat på revolutionen som helhet var det fullkomligt sant. Men dessa samband har också sina djupa inre svängningar. I april, juni och särskilt i början av juli sköt arbetarna och soldaterna otåligt fram partiet längs vägen mot beslutsam handling. Efter juliräderna blev massorna försiktigare. De ville ha revolution liksom förut och mer än förut, men eftersom de hade bränt sig svårt en gång var de rädda för ännu ett misslyckande. Under hela juli, augusti och september fick partiet dagligen hålla tillbaka arbetarna och soldaterna, som kornilovisterna med all makt försökte mana ut på gatorna. De sista månadernas politiska erfarenheter hade i hög grad stärkt de hämmande krafterna, inte bara bland ledarna, utan även bland de ledda. Den obrutna framgången med agitationen hade å sin sida givit näring åt trögheten i den avvaktande attityden. En ny politisk orientering var inte nog för massorna: de hade behov av psykologisk anpassning. Ett uppror fångar in bredare massor ju mer det revolutionära partiets krav smälter samman med omständigheternas krav.

Det svåra problemet med att övergå från det politiska förberedandet till upprorets verkliga teknik uppstod över hela landet i olika former, men i allt väsentligt var det överallt samma sak. Muralov berättar om hur uppfattningarna om makterövrandets nödvändighet var enhällig i bolsjevikernas militärorganisation i Moskva; emellertid ”förblev försöket att konkret avgöra hur denna erövring skulle utföras utan lösning”. Den sista sammanbindande länken saknades.

Under de dagar när Petrograd var uppfyllt av garnisonens förflyttning, levde Moskva i en atmosfär av ständiga strejkkonflikter. På initiativ av en fabrikskommitté lade sovjetens bolsjevikfraktion fram en plan för att avgöra ekonomiska konflikter med hjälp av dekret. De förberedande stegen tog en hel del tid. Först den 23 oktober antogs ”Revolutionärt dekret nr l” av sovjetorganen. Den föreskrev att: Arbetare och tjänstemän i fabriker och verkstäder skall hädanefter anställas och avskedas endast med verkstadskommitténs medgivande. Det betydde att sovjeten hade börjat fungera som en statsmakt. Regeringens oundvikliga motstånd skulle, enligt initiativtagarnas uträkning, förena massorna närmare kring sovjeten och leda till en öppen konflikt. Den här idén kom aldrig att prövas eftersom revolutionen i Petrograd gav Moskva, tillsammans med hela det övriga landet, ett betydligt mer bjudande motiv till uppror – nödvändigheten att omedelbart komma till den nyligen bildade sovjetregeringens stöd.

Den anfallande sidan är nästan alltid intresserad av att verka vara på defensiven. Ett revolutionärt parti är intresserat av en laglig täckmantel. Den kommande sovjetkongressen var i grund och botten en revolutionssovjet även om den för hela folkets massa inte var utrustad med hela den högsta makten, hade den åtminstone en bra bit mer än hälften av den. Det var fråga om att det ena elementet i en dubbelmakt skulle göra uppror mot det andra. Den revolutionära militärkommittén åberopade kongressen som auktoritetens källa och anklagade i förväg regeringen för att förbereda ett angrepp på sovjeterna. Den anklagelsen uppstod logiskt ur hela situationen. I samma utsträckning som regeringen hade för avsikt att inte kapitulera utan strid, kunde den inte undvika att göra sig beredd på att försvara sig. Men just på grund av detta faktum blev den utsatt för anklagelsen om konspiration mot arbetarnas, soldaternas och böndernas högsta organ. I sin kamp mot den sovjetkongress som skulle störta Kerenskij, lyfte regeringen sin hand mot den maktkälla ur vilken Kerenskij hade utgått.

Det skulle vara ett allvarligt misstag att betrakta allt detta som juridiskt hårklyveri utan intresse för folket. Det var tvärtom just i denna form som revolutionens grundläggande fakta återspeglades i massornas sinnen. Det var nödvändigt att göra fullt bruk av denna extraordinärt förmånliga sammanfogning. Genom att sålunda sätta ett stort politiskt mål för soldatens naturliga obenägenhet att förflytta sig från kasernen till skyttegraven och mobilisera garnisonen för sovjetkongressens försvar, bakband de revolutionära ledarna på intet sätt sina händer beträffande upprorets datum. Valet av dag och timme berodde på konfliktens vidare utveckling. Friheten att manövrera tillhörde den starkare.

”Slå först ned Kerenskij och inkalla sedan kongressen”, fortsatte Lenin att upprepa, eftersom han fruktade att upproret skulle ersättas med någon avledande konstitutionell manöver. Lenin hade uppenbarligen ännu inte till fullo insett värdet av den nya faktor som hade trängt sig in i upprorets förberedelser och förändrat hela dess karaktär, nämligen den skarpa konflikten mellan Petrogradgarnisonen och regeringen. Om sovjetkongressen skulle avgöra maktfrågan, om regeringen ville upplösa garnisonen för att hindra kongressen från att bli makten, om garnisonen utan att vänta på sovjetkongressen hade vägrat att lyda regeringen, betydde detta i själva verket att upproret hade börjat och det utan att vänta på sovjetkongressen, även om det var under täckmantel av dess auktoritet. Det skulle därför ha varit politiskt felaktigt att skilja förberedelserna för upproret från förberedelserna för sovjetkongressen.

Det säregna i oktoberrevolutionen kan bäst förstås genom att ställa den i kontrast till februarirevolutionen. När man gör den jämförelsen är det inte, som i andra fall, nödvändigt att villkorligt anta identiteten hos en hel rad omständigheter. De är i verkligheten identiska. Scenen är i båda fallen Petrograd: samma arena, samma sociala grupperingar, samma proletariat och samma garnison. Segern uppnåddes i båda fallen genom övergången av en majoritet av reservregementena till arbetarnas sida. Dock inom ramarna för dessa grund­läggande drag – vilken enorm skillnad! De två Petrogradrevolutionerna kompletterar varandra under loppet av åtta månader och tycks i sina kontrasterande drag nästan förutbestämda att främja förståelsen av upprorets karaktär i allmänhet.

Februariupproret brukar kallas spontant. Vi har där det varit påkallat infört alla nödvändiga begränsningar i denna beskrivning, men i vilket fall som helst är det sant att ingen stakade ut vägen i förväg i februari, ingen röstade i fabrikerna och kasernerna om frågan om revolution och ingen manade uppifrån massorna till uppror. Det under åratal ackumulerade missnöjet bröt oväntat, i ganska hög grad även för massorna själva, igenom ytan.

Det var helt annorlunda i oktober. I åtta månader hade massorna levt ett intensivt politiskt liv. De hade inte bara skapat händelser utan också lärt sig att förstå deras sammanhang. Efter varje aktion hade de kritiskt vägt dess resultat. Sovjetparlamentarismen hade blivit den dagliga mekanismen i folkets politiska liv. När de genom röstning avgjorde frågor om strejk, gatumanifestationer och förflyttning av regementen till fronten kunde då massorna föregå ett självständigt beslut i fråga om upproret?

Utifrån den här ovärderliga och enda väsentliga erövringen för februarirevolutionen uppstod det emellertid nya svårigheter. Det var omöjligt att kalla massorna till strid i sovjetens namn utan att formellt resa frågan i sovjeten – dvs. utan att göra frågan om uppror till föremål för offentlig debatt och dessutom med deltagande av representanter för fiendelägret. Nödvändig­heten av att skapa ett speciellt och så långt möjligt förklätt sovjetorgan för upprorets ledning var uppenbar. Men det krävde också demokratiska procedurer, med alla deras fördelar och dröjsmål. Resolutionen om den revolutionära militärkommittén, som antogs den 9 oktober, verkställdes inte förrän den 20 oktober. Men det var inte huvudsvårigheten. Att dra fördel av majoriteten i sovjeten och sätta samman kommittén bara med bolsjeviker skulle ha väckt missnöje bland de icke partianslutna, för att inte tala om vänstersocialistrevolutionärerna och vissa anarkistiska grupper. Bolsjevikerna i den revolutionära militärkommittén skulle underkasta sig sitt partis beslut – fast inte alltid utan motstånd – men det var omöjligt att kräva disciplin av de icke partianslutna och vänstersocialistrevolutionärerna. Att få en resolution a priori om uppror på ett bestämt datum från dem var inte att tänka på och dessutom var det ytterst obetänksamt att ens ställa frågan till dem. Endast med hjälp av den revolutionära militärkommittén var det därför möjligt att dra in massorna i ett uppror genom att skärpa situationen från dag till dag och göra konflikten oåterkallelig.

Skulle det inte i detta fall ha varit enklare att kalla till uppror direkt i partiets namn? Den formen av aktion har otvivelaktigt tungt vägande fördelar, men dess nackdelar är knappast mindre uppenbara. Bland de miljoner som partiet rättmätigt räknade med är det nödvändigt att urskilja tre skikt: ett som under alla omständigheter redan var med bolsjevikerna, ett annat och talrikare som stödde bolsjevikerna så länge de agerade genom sovjeterna och ett tredje som följde sovjeterna trots det faktum att de dominerades av bolsjeviker.

Dessa tre skikt var olika inte bara till politisk nivå, utan i avsevärd grad också i sociala beståndsdelar. De som höll på bolsjevikerna som parti var framför allt industriarbetare, med Petrograds genuina proletärer i främsta ledet. De som höll på sovjeterna, oberoende av och utan hänsyn till att de dominerades av bolsjeviker, var de mer konservativa grupperna av arbetare – tidigare mensjeviker och socialistrevolutionärer, som fruktade för att bryta med resten av massorna – de mer konservativa delarna av armén, även inberäknat kosackerna, samt de bönder som hade frigjort sig från det socialistrevolutionära partiets ledning och anslutit sig till dess vänsterflygel.

Det skulle vara ett uppenbart misstag att identifiera bolsjevikpartiets styrka med styrkan i de sovjeter som partiet ledde. Den senare var mycket större än den förra. Utan den förra skulle emellertid sovjeterna ha varit helt kraftlösa. Det finns inget mystiskt i detta. Relationerna mellan partiet och sovjeten växte fram ur den oundvikliga bristen på överensstämmelse mellan bolsjevismens kolossala politiska inflytande och dess snäva organisatoriska grepp i en revolutionär epok. En korrekt använd hävstång sätter den mänskliga armen i stånd att lyfta en tyngd som många gånger överstiger dess levande kraft, men utan den levande armen är hävstången ingenting annat än en livlös käpp.

Vid en regional bolsjevikkonferens i Moskva mot slutet av september rapporterade en av delegaterna: ”I Jegorevsk är bolsjevikernas inflytande odelat… Partiets organisation är i sig dock svag. Den är helt och hållet försummad; det finns varken regelbunden registrering eller medlemsavgifter.” Denna disproportion mellan inflytande och organisation var ett allmänt fenomen, även om den inte var lika utpräglad överallt. Breda massor kände till bolsjevikernas paroller och sovjetorganisationen. Under september och oktober sammansmälte de två fullständigt i deras tankar. Vad folket väntade på var att sovjeterna skulle visa dem när och hur bolsjevikernas program skulle genomföras.

Partiet fostrade för egen del systematiskt massorna i denna anda. När ryktet gick i Kiev att ett uppror förbereddes utfärdade den bolsjevikiska exekutivkommittén omedelbart en dementi: ”Ingen aktion får äga rum utan sovjetens uppmaning… Inte ett steg utan sovjeten!” När Trotskij den 18 oktober förnekade rykten om ett uppror som påstods vara utsatt till den 22 oktober, sade han: ”Sovjeten är en vald institution och… kan inte fatta ett beslut som är okänt för arbetarna och soldaterna… ”. Sådana formuleringar upprepades dagligen, understöddes av praktisk handling och gick in i massornas kött och blod.

Enligt fänrik Berezins rapport vid en bolsjevikisk militärkonferens i Moskva under oktober sade delegaterna: ”Det är svårt att säga om trupperna kommer att gå ut på uppmaning av bolsjevikernas Moskvakommitté. På sovjetens uppmaning kanske alla går ut.” Ändå hade Moskvagarnisonen redan i september till 90 procent röstat bolsjevikiskt. Vid en konferens den 16 oktober i Petrograd rapporterade Bokij följande i partikommitténs namn: I Moskva­distriktet ”kommer de att gå ut på uppmaning från sovjeten, men inte från partiet; i Nevskij­distriktet ”kommer alla att följa sovjeten”. Volodarskij sammanfattade därefter sinnesstäm­ningarna i Petrograd med följande ord: ”Det allmänna intrycket är att ingen är ivrig att gå ut på gatorna, men alla kommer att ställa upp på sovjetens maning.” Olga Ravitj korrigerade honom: ”Några säger också på partiets maning.” Vid en konferens med Petrogradgarnisonen den 18 oktober rapporterade delegater att deras regementen inväntade sovjetens uppmaning för att gå ut. Ingen nämnde partiet, trots att bolsjevikerna stod i spetsen för många enheter. Alltså kunde enigheten i kasernerna bevaras endast genom att förena de välvilligt inställda, de vacklande och de halvt fientliga under sovjetens disciplin. Grenadjärregementet förklarade till och med att det endast skulle gå ut på befallning av sovjetkongressen. Själva det faktum att agitatorerna och organisatörerna alltid i sin bedömning av massornas sinnestillstånd anspelade på distinktionen mellan sovjeten och partiet visar vilken stor betydelse denna fråga hade vad gäller uppmaningen till uppror.

Chauffören Mitrevitj berättar hur bolsjevikerna i en lastbilsgrupp, där de inte lyckades få igenom en resolution för uppror, lade fram ett kompromissförslag: ”Vi kommer varken att gå ut för bolsjevikerna eller mensjevikerna, men… vi kommer utan dröjsmål att genomföra alla kraven från den andra sovjetkongressen.” Dessa bolsjeviker tillämpade i liten skala gentemot lastbilsgruppen samma inlindade taktik som i stort användes av den revolutionära militärkommittén. Mitrevitj argumenterar inte utan berättar en historia – desto mer övertygande är hans vittnesbörd!

Försök att leda upproret direkt genom partiet gav ingenstans resultat. Ett högintressant vittnesmål har bevarats om upprorets förberedande i Kinesjma, ett betydande centrum för textilindustrin. Efter det att upproret hade ställts på dagordningen i Moskvaregionen, valde partikommittén i Kinesjma en särskild trio för att göra en inventering av militärstyrkorna och förråden och förbereda väpnat uppror – och kallade dem av någon anledning för ”direkto­ratet”. ”Vi måste emellertid säga”, skriver en av medlemmarna i detta direktorat, ”att det förefaller som om den valda trion inte gjorde mycket. Händelserna tog en något annan riktning… Den regionala strejken tog oss helt i anspråk och när de avgörande händelserna inträffade överfördes organisationscentrat till strejkkommittén och sovjeten.” I blygsam provinsskala upprepades här samma sak som ägde rum i Petrograd.

Partiet satte sovjeterna i rörelse, sovjeterna satte arbetarna, soldaterna och i någon mån bönderna i rörelse. Det som uppnåddes i mängd förlorades i hastighet. Om man framställer denna rörliga apparat som ett system av kugghjul – en jämförelse som Lenin tillgrep under en annan period och för ett annat ämne – kan man säga att det otåliga försöket att direkt förbinda partihjulet med det gigantiska masshjulet – med utelämnande av det medelstora sovjethjulet – skulle ha givit upphov till faran för att kuggarna på partihjulet bröts av och hur som helst ändå inte var förmöget att sätta tillräckligt stora massor i rörelse.

Den motsatta risken var emellertid inte mindre påtaglig – risken för att ett gynnsamt tillfälle gick en ur händerna till följd av inre slitningar i sovjetsystemet. Teoretiskt sett begränsas det mest gynnsamma tillfället för ett uppror till en viss tidpunkt. Det kan inte vara tal om att praktiskt ringa in denna idealpunkt. Upproret kan utvecklas framgångsrikt på den stigande kurvan mot denna ideala höjdpunkt – men även på den sjunkande kurvan innan styrke­förhållandet ännu har förändrats radikalt. I stället för ett ”ögonblick” har vi då ett tidsutsnitt som kan mätas i veckor och ibland i månader. Bolsjevikerna kunde ha gripit makten i Petrograd i början av juli, men om de hade gjort det kunde de inte ha behållit den. Med början i mitten av september kunde de hoppas på att inte bara gripa den utan även behålla den. Om bolsjevikerna hade uppskjutit upproret till efter slutet på oktober, skulle de förmodligen – fast långt ifrån säkert – under någon tid ha kunnat ta igen det förlorade. Vi kan under vissa villkor anta att under en period av tre eller fyra månader – september till december ungefär – förelåg de politiska förutsättningarna för en revolution. Inom dessa gränser, vilka är lättare att fast­ställa efteråt än under händelsernas gång, hade partiet en viss valfrihet, som gav upphov till oundvikliga och ibland skarpa motsättningar av praktisk natur.

Lenin föreslog att upproret skulle sättas igång under dagarna för den demokratiska kon­ferensen. I slutet av september ansåg han varje dröjsmål inte bara riskabelt utan ödesdigert. ”Att vänta på sovjetkongressen”, skrev han i början av oktober, ”är en barnslig lek med formaliteter, en skamlig lek med formaliteter och ett förräderi mot revolutionen.” Det är emellertid inte troligt att någon bland bolsjevikledarna i denna fråga leddes av formella hänsyn. När Zinovjev till exempel begärde en preliminär konferens med sovjetkongressens bolsjevikfraktion eftersträvade han inte en formell sanktion, utan räknade helt enkelt med politiskt stöd från provinsdelegaterna mot centralkommittén. Faktum är dock att partiets beroende av sovjeten – som i sin tur åberopade sovjetkongressen – förde in ett element av obestämdhet i upproret, vilket i hög grad och med all rätt oroade Lenin.

Frågan om när man skulle mana till uppror hängde nära samman med frågan om vem som skulle göra det. Fördelarna med att göra det i sovjetens namn var alltför uppenbara för Lenin, men han insåg tidigare än andra vilka svårigheter som skulle uppkomma längs den vägen. Han kunde inte annat än frukta, särskilt på avstånd, att de hindrande elementen skulle visa sig vara ännu starkare bland sovjettopparna än i centralkommittén, vars politik han ansåg vara obeslutsam även det förutan. Lenin närmade sig frågan om vem som skulle börja, sovjeten eller partiet, som ett val mellan två möjliga alternativ, men under de första veckorna var han avgjort för ett självständigt initiativ från partiet. Häri fanns inte skuggan av en tanke på att principiellt ställa de två planerna mot varandra. Det var fråga om två framgångsvägar till upproret, som vilade på en och samma grund, i en och samma situation och för ett och samma mål. Icke desto mindre var det dock två framgångsvägar.

Lenins förslag att omringa Alexanderteatern och arrestera den demokratiska konferensen följde ur antagandet att upproret inte skulle ledas av sovjeterna, utan genom att partiet vände sig direkt till fabrikerna och kasernerna. Det kunde inte vara annorlunda. Att genomföra en sådan plan via sovjeten var fullständigt otänkbart. Lenin var klart medveten om att hans plan skulle möta motstånd även bland partiets ledare; han rekommenderade i förväg att de ”inte skulle sträva efter antal” i konferensens bolsjevikfraktion. Med beslutsamhet upptill skulle antalet garanteras av de lägre skikten. Lenins djärva plan hade den obestridliga fördelen av snabbhet och överraskning, men det blottade partiet alltför mycket och utsatte det för risken att inom vissa gränser sätta sig över massorna. Till och med Petrogradsovjeten kunde, om den överrumplades, vid den första motgången tänkas förlora sin ännu osäkra bolsjevikmajoritet.

Resolutionen från den 10 oktober föreslog att de lokala partiorganisationerna praktiskt skulle avgöra varje fråga med utgångspunkt i ett annalkande uppror. Det finns inte ett ord i centralkommitténs resolution om sovjeterna som organ för upproret. På konferensen den 16 oktober sade Lenin: ”Fakta visar att vi har övervikt gentemot fienden. Varför kan inte centralkommittén börja?” Den frågan var på intet sätt retorisk på Lenins läppar. Den betydde: Varför förlora tid med att anpassa oss till den komplicerade sovjetöverföringen när central­kommittén kan ge signalen omedelbart? Den här gången slutade emellertid resolutionen, som Lenin föreslagit, med att uttrycka ”den fulla övertygelsen att centralkommittén och rådet i rätt tid kommer att ange det gynnsamma ögonblicket och ändamålsenliga metoder för offensiv.” Omnämnandet av sovjeten tillsammans med partiet och den mer flexibla formuleringen av datumfrågan var följden av att Lenin genom partiledarna hade känt massornas motstånd.

Nästa dag sammanfattade Lenin, i sin polemik med Zinovjev och Kamenev, debatten dagen innan på följande sätt: ”Alla instämde i att arbetarna på sovjetens uppmaning och till sovjeternas försvar kommer att gå ut som en man.” Det innebar: Även om alla inte är överens med honom, Lenin, att man kan utfärda maningen i partiets namn, är alla överens om att man kan göra det i sovjetens namn.

”Vem skall överta makten?” skriver Lenin på kvällen den 24. ”Det är för ögonblicket ej viktigt: må den revolutionära militärkommittén ta den eller ‘någon annan institution’ som förklarar att den endast kommer att överlämna makten åt de verkliga representanterna för folkets intressen.” ”Någon annan institution” inom mystiska citattecken – det är en konspira­tiv beteckning på bolsjevikernas centralkommitté. Lenin förnyar här sitt septemberförslag om att direkt handling företas i centralkommitténs namn – den här gången ifall sovjetlegaliteten skulle förhindra den revolutionära militärkommittén från att ställa kongressen inför störtandet som ett fullbordat faktum.

Trots att hela denna kamp om datum och metoder för upproret fortsatte i en vecka, var inte alla som deltog i den klart medvetna om dess innebörd och betydelse. ”Lenin föreslog maktövertagandet genom sovjeterna antingen i Leningrad eller i Moskva och inte bakom ryggen på sovjeterna”, skrev Stalin 1924. ”För vilket syfte behövde Trotskij denna mer än egendomliga legend om Lenin?” Vidare: ”Partiet känner Lenin som den störste marxisten i vår tid… främmande för varje anstrykning av blanquism.” Medan Trotskij ”inte ger oss den store Lenin utan något slags dvärgblanquist… ”. Inte bara en blanquist utan en dvärg! I själva verket är frågan om i vems namn man skall starta ett uppror och med vilken institutions händer man skall gripa makten inte på något sätt förutbestämd genom någon doktrin. När de allmänna förutsättningarna för en revolution föreligger blir upproret den praktiska konstens problem, ett problem som kan lösas med olika metoder. Den delen av motsättningarna inom centralkommittén var analog med ett gräl bland officerarna i en generalstab, utbildade inom samma militära doktrin och med samma uppfattning om den strategiska situationen, men som föreslår olika sätt att lösa sitt mest överhängande – förvisso oerhört viktiga, men inte desto mindre speciella – problem. Att här blanda in frågan om marxism och blanquism är bara att avslöja en brist på förståelse för båda.

Professor Pokrovskij förnekar själva betydelsen av alternativet: sovjet eller parti. Soldaterna är inga formalister, flinar han: de behövde ingen sovjetkongress för att störta Kerenskij. Med all sin kvickhet lämnar en sådan formulering ett problem olöst: varför över huvud taget skapa sovjeter om partiet är tillräckligt? ”Det är intressant”, fortsätter professorn, ”att absolut inget kom ur denna strävan att göra allt nästan lagligt med sovjetlegaliteten; i sista stund togs makten inte av sovjeterna, utan av en uppenbart ‘illegal’ organisation som skapats ad hoc.” Pokrovskij åberopar här det faktum att Trotskij tvingades förklara Kerenskijregeringen som icke existerande ”i den revolutionära militärkommitténs” och inte i sovjetens namn. En högst oväntad slutsats! Den revolutionära militärkommittén var ett av sovjeten valt organ. Kommitténs ledande roll i omvälvningen bröt inte på något sätt mot den sovjetlegalitet som professorn driver med, men som massorna var oerhört vaksamma på. Folkkommissariernas råd skapades också ad hoc, men det förhindrade det inte från att bli och förbli ett organ för sovjetmakten, inklusive professor Pokrovskij själv, som utnämnd till folkkommissarie för utbildning i dess stab.

Upproret kunde förbli på sovjetlegalitetens fasta mark, och i viss mån även inom gränserna för dubbelmaktens tradition, huvudsakligen tack vare det faktum att Petrogradgarnisonen nästan helt och hållet hade underkastat sig sovjeten före revolutionen. I otaliga memoarer, jubileumsartiklar och tidiga historiska essäer togs detta faktum, belagt av en mångfald dokument, för odisputabelt. ”Konflikten i Petrograd utvecklades kring frågan om garnisonens öde”, säger den första boken om oktoberrevolutionen – en bok skriven på grundval av färska hågkomster av författaren till föreliggande arbete under uppehållen mellan sessionerna vid konferensen i Brest-Litovsk, en bok som under flera år tjänade partiet som historisk lärobok.[12] ”Den grundläggande fråga som hela rörelsen i oktober byggdes upp och organiserades kring” – det är Sadovskijs, en av de direkta organisatörerna av upproret, ännu mer definitiva uttryck – ”var frågan om överförandet av Petrogradgarnisonen till den norra fronten.” Inte en enda av upprorets närmaste ledare, som då deltog i ett kollektivt samtal med det direkta syftet att återuppliva och fastställa händelsernas gång, kom på tanken att invända mot detta uttalande av Sadovskij eller korrigera det. Först efter 1924 blev det plötsligt känt att Trotskij hade över­värderat bondegarnisonen till förfång för Petrograds arbetare – en vetenskaplig upptäckt som på ett lyckligt sätt kompletterar anklagelsen om att han undervärderade bönderna. Tjogtals unga historiker, med professor Pokrovskij i spetsen, har under de senaste åren förklarat för oss proletariatets betydelse i en proletär revolution, upprörts av att vi inte talar om arbetarna när vi talar om soldaterna och klandrat oss för att ha analyserat det verkliga händelseförloppet i stället för att upprepa fraser ur läroboken. Pokrovskij koncentrerar resultaten av sin kritik i följande sammanfattning: ”Trots det faktum att Trotskij mycket väl känner till att det väpnade upproret beslutades av partiet… och att det stod fullkomligt klart att den förevändning som skulle sökas för aktionen var en sekundär fråga, står inte desto mindre för honom Petrograd­garnisonen i centrum för hela bilden… som om det inte skulle ha funnits en tanke på uppror, om det inte hade varit för den.” För vår historiker är ”partiets beslut” beträffande upproret ensamt betydelsefullt och hur upproret gick till i verkligheten ”en sekundär fråga”. En före­vändning kan alltid hittas, säger han. Beteckningen förevändning ger Pokrovskij åt den metod med vars hjälp trupperna vanns över – dvs. lösningen av just det problem som avgör varje upprors öde. Den proletära revolutionen skulle otvivelaktigt ha ägt rum även utan konflikten om garnisonens förflyttning – däri har professorn rätt. Det skulle dock ha blivit ett annorlunda uppror och krävt en annorlunda framställning. Vi har för ögonen de händelser som verkligen inträffade.

Malachovskij, en av det röda gardets organisatörer och efteråt dess historiker, insisterar på att det var de beväpnade arbetarna, till skillnad från den halvt passiva garnisonen, som visade initiativförmåga, beslutsamhet och tålamod under upproret. ”Avdelningarna inom det röda gardet”, skriver han, ”ockuperade regeringsinstitutionerna, postkontoret, telegrafen och stod i främsta ledet i striderna under oktoberrevolutionen etc.… ”. Det är allt odisputabelt. Det är emellertid inte svårt att inse att om det röda gardet var förmöget att helt enkelt ”ockupera” dessa institutioner, var det enbart därför att garnisonen var med dem; den stödde eller hindrade dem åtminstone inte. Detta avgjorde upprorets öde.

Själva framkastandet av en sådan fråga om vilka som var mest betydelsefulla för upproret, soldaterna eller arbetarna, visar att vi står på en så eländigt låg teoretisk nivå att det knappast finns utrymme för diskussion. Oktoberrevolutionen var proletariatets kamp mot bourgeoisien om makten, men kampens utgång avgjordes i sista hand av musjiken. Detta allmänna schema, som övervägde i hela landet, fann sitt mest perfekta uttryck i Petrograd. Vad som här gav revolutionen karaktären av ett snabbt slag, med ett minimum av offer, var kombinationen av en revolutionär konspiration, ett proletärt uppror och bondegarnisonens kamp för sin över­levnad. Partiet ledde resningen, den viktigaste drivkraften var proletariatet, de beväpnade avdelningarna med arbetare var upprorets knytnäve, men den tungt vägande bondegarnisonen avgjorde kampens utgång.

Det är just i den här frågan som ett kontrasterande av februari- gentemot oktoberrevolutionen är som oumbärligast. På tröskeln till monarkins störtande representerade garnisonen för båda sidor ett stort okänt; soldaterna själva visste ännu inte hur de skulle reagera på ett uppror från arbetarna. Endast en generalstrejk kunde skapa de nödvändiga förutsättningarna för arbetarnas sammanstrålande i masskala med soldaterna, ett prövande av soldaterna i handling och deras övergång till arbetarnas sida. Häri låg den dramatiska innebörden av de fem februaridagarna.

Omedelbart före störtandet av den provisoriska regeringen tog den överväldigande majoriteten av garnisonen öppet parti för arbetarna. Ingenstans i hela landet var regeringen så isolerad som i sitt eget säte. Inte undra på att den kämpade för att komma iväg, men förgäves: den fientliga huvudstaden släppte den inte. Med sitt misslyckade försök att tränga ut de revolutionära regementena tog regeringen slutgiltigt kål på sig själv.

Att förklara Kerenskijs passiva politik inför upproret enbart med hans personliga egenskaper är bara att skrapa på sakernas yta. Kerenskij var inte ensam. Det fanns folk i regeringen, som Paltjinskij, vilka inte saknade energi. Exekutivkommitténs ledare visste mycket väl att bolsjevikernas seger betydde politisk död för dem. Allihop tillsammans och var och en för sig visade sig emellertid vara paralyserade och föll liksom Kerenskij i ett slags tung halvsömn – en sådan sömn i vilken en man, trots den fara som hänger över honom, är oförmögen att lyfta ett finger för att rädda sig själv.

Fraterniseringen mellan arbetare och soldater i oktober växte inte fram ur öppna gatusamman­drabbningar, som i februari, utan föregick upproret. Om bolsjevikerna nu inte startade en generalstrejk, var det inte för att de inte kunde, utan därför att de inte kände något behov. Den revolutionära militärkommittén kände sig redan före resningen som situationens herre; den kände till varje del av garnisonen, dess stämningar och inre grupperingar; den erhöll rapporter varje dag – inte för syns skull, utan som ett uttryck för verkliga fakta; den kunde när som helst skicka en allsmäktig kommissarie, en cykelordonnans med en order, till varje regemente; den kunde kalla enhetens kommitté via telefon till sitt högkvarter eller ge order till det tjänstgörande kompaniet. Den revolutionära militärkommittén intog i förhållande till trupperna ställningen som ett regeringshögkvarter, inte ett högkvarter för konspiratörer.

Förvisso förblev statens högsta ledning i regeringens händer. Den materiella grunden under den togs bort. Ministerierna och högkvarteren svävade över ett tomrum. Telefon och telegraf fortsatte att betjäna regeringen – liksom riksbanken, men regeringen besatt inte längre den militära styrkan att hålla kvar dessa institutioner i sina händer. Det var som om Vinterpalatset och Smolnij hade bytt plats. Den revolutionära militärkommittén hade satt skuggregeringen i en sådan ställning att den inte kunde göra någonting utan att splittra garnisonen, men varje försök från Kerenskij att slå till mot trupperna påskyndade bara hans fall.

Revolutionens uppgift var emellertid ännu inte fullbordad. Urets fjäder och hela dess mekanism befann sig i den revolutionära militärkommitténs händer, men den saknade visarna och urtavlan och utan dessa detaljer kan ett ur inte fullfölja sina funktioner. Utan telefon, telegraf, bank och högkvarter kunde den revolutionära militärkommittén inte regera. Den hade nästan alla maktens verkliga byggnader och förutsättningar men inte själva makten.

I februari hade arbetarna tänkt sig att bryta arméns motstånd, men inte att erövra bankerna och Vinterpalatset. De kämpade inte för enskilda kommandohöjder utan för soldatens själ. Så snart segern var vunnen på detta fält skulle alla återstående problem lösa sig själva. Efter att ha omringat sina gardesbataljoner gjorde monarkin inte längre några försök att försvara vare sig sitt hov eller högkvarter.

I oktober klamrade sig Kerenskijs regering, efter att oåterkalleligt ha förlorat soldaternas förtroende, fortfarande fast vid den högsta ledningen. I dess händer var högkvarteren, bankerna och telefonsystemet endast maktens fasad. När dessa föll i sovjeternas händer skulle de garantera erövrandet av den totala makten. Sådan var situationen omedelbart före upproret och den avgjorde aktiviteternas utformning under de sista tjugofyra timmarna.

Demonstrationer, gatustrider och barrikader – allt som ingår i den vanliga idén om ett uppror – var nästan fullständigt frånvarande. Revolutionen hade inget behov av att lösa ett problem som redan var löst. Intagandet av regeringsmaskineriet kunde genomföras planenligt med hjälp av jämförelsevis små truppenheter, som leddes från ett enda centrum. Kasernerna, rastningen, magasinen och alla enheter i vilka arbetare och soldater tjänstgjorde kunde intas av sina egna inre styrkor, men Vinterpalatset, förparlamentet, distriktshögkvarteren, mini­sterierna och militärskolorna kunde inte erövras inifrån. Detta gällde också för telefonnätet, telegrafen, postkontoret och riksbanken. Arbetarna i dessa institutioner var, även om de hade liten vikt i den allmänna sammanställningen av styrkor, dock herrar inom sina fyra väggar och dessa stod dessutom under stark bevakning. Det var nödvändigt att utifrån tränga in i dessa byråkratiska centra. Politisk erövring ersattes här med övertagande med våld, men eftersom det tidigare utträngandet av regeringen från dess militärbaser hade gjort motstånd nästan omöjligt avlöpte detta militära erövrande av de sista högsta ledningsorganen som allmän regel utan konflikter.

Saken avgjordes förvisso inte, när allt kommer omkring, utan strid. Vinterpalatset måste tas med storm, men själva det faktum att regeringens motstånd inskränktes till försvar av Vinterpalatset definierar klart och tydligt den plats som den 25 oktober intar i hela kampens förlopp. Vinterpalatset var den sista förskansningen för en regim som politiskt brutits sönder under de åtta månader den existerat och som definitivt avväpnats under de föregående två veckorna.

Konspiratoriska inslag – om man med denna term avser planläggning och centraliserad ledning – upptog en obetydlig plats i februarirevolutionen. Det var resultatet av de revolutionära gruppernas svaghet och uppsplittring under tsarismens och krigets tryck. Desto större var den uppgift som lades på massorna. Upprorsmännen var inte mänskliga gräshoppor. De hade sina politiska erfarenheter, traditioner, paroller och namnlösa ledare. Medan de spridda inslagen av ledning i upproret visade sig tillräckliga för att störta monarkin, var de långt ifrån tillräckliga för att skänka segrarna frukterna av sin seger.

Oktobergatornas lugn, frånvaron av folkmassor och strider, gav fienden en förevändning att tala om en obetydlig minoritets konspiration och en handfull bolsjevikers äventyrligheter. Denna formel upprepades otaliga gånger under de dagar, månader och till och med år som följde på revolutionen. Det är uppenbart med syfte att stärka den proletära revolutionens rykte som Jaroslavskij skriver om den 25 oktober: ”Djupa massor ur Petrogradproletariatet, som sammankallats av den revolutionära militärkommittén, stod under dess fana och översvämmade Petrograds gator.” Denne officielle historiker glömmer bara att förklara för vilket ändamål den revolutionära militärkommittén hade sammankallat dessa massor på gatorna och just vad de gjorde när de väl befann sig där.

Ur kombinationen av dess starka och svaga sidor har det vuxit upp en officiell idealisering av februarirevolutionen, som en allnationell revolution, i kontrast till den i oktober, som uppfattas som en konspiration. I verkligheten kunde dock bolsjevikerna i sista ögonblicket reducera kampen om makten till en ”konspiration”, inte därför att de var en liten minoritet, utan av motsatt anledning – därför att de bakom sig i arbetarkvarteren och kasernerna hade en överväldigande majoritet, konsoliderad, organiserad och disciplinerad.

Oktoberrevolutionen kan bara förstås rätt om man inte begränsar sitt synfält till dess sista länk. Under de sista dagarna i februari spelades upprorets schackparti färdigt från första till sista draget – dvs. till dess fienden gav upp. I slutet av oktober befann sig större delen av partiet redan i det förgångna och på dagen för upproret återstod bara ett ganska litet problem att lösa: matt i två drag. Revolutionens period måste därför anses sträcka sig från den 9 oktober, när konflikten om garnisonen började, eller från den 12 oktober, när resolutionen antogs om att skapa en militärrevolutionär kommitté. Skyddsmanövern sträckte sig över mer än två veckor. Dess avgörande del varade fem eller sex dagar – från den revolutionära militärkommitténs födelse till stormningen av Vinterpalatset. Under hela denna period gick hundratusentals arbetare och soldater till direkt handling, defensiv till formen men aggressiv till innehållet. Slutskedet, när upprorsmakarna slutligen kastade av sig dubbelmaktens begränsningar med dess tvivelaktiga legalitet och defensiva fraseologi, tog exakt tjugofyra timmar: från klockan 2 natten till den 25 oktober till klockan 2 natten till den 26 oktober. Under denna period brukade den revolutionära militärkommittén öppet vapen för att erövra staden och gripa regeringen. I dessa operationer deltog på det hela taget så stora styrkor som behövdes för att lösa det begränsade problemet – knappast mer än tjugofem eller på sin höjd trettio tusen.

En italiensk författare, som inte bara skriver böcker om eunuckernas nätter, utan också om statens högsta angelägenheter, besökte Moskva 1929, missförstod det lilla han lärde sig ur andra eller tionde hand och skapade på den grunden en bok: Statskupp: Revolutionens teknik. Denna författares namn, Malaparte, gör det lätt att skilja honom från en viss annan specialist i statsomvälvningar vid namn Bonaparte.

I kontrast till ”Lenins strategi”, som var sammanbunden med Rysslands sociala och politiska förhållanden 1917, var ”Trotskijs taktik”, enligt Malaparte, ”inte sammanbunden med landets allmänna förhållanden.” Gentemot Lenins uppfattning om en revolutions politiska förutsätt­ningar får författaren Trotskij att svara: ”Din strategi kräver för många gynnsamma omständ­lig­heter: ett uppror behöver ingenting, det är självtillräckligt.” Det skulle vara svårt att tänka sig en mer självtillräcklig absurditet. Malaparte upprepar många gånger att det inte var Lenins strategi som vann i oktober, utan Trotskijs taktik och denna taktik hotar fortfarande de europeiska staternas lugn. ”Lenins strategi utgör inte någon omedelbar fara för Europas regeringar. Den verkliga och dessutom permanenta faran för dem är Trotskijs taktik.” Ännu mer konkret: ”Sätt Poincaré i Kerenskijs ställe och bolsjevikernas statsrevolution i oktober 1917 skulle ändå segra.” Det skulle vara meningslöst att försöka få reda på vad Lenins strategi, som är beroende av historiska förhållanden, ska vara bra till, om Trotskijs taktik under alla omständigheter kommer att lösa samma problem. Det återstår att tillägga att denna remarkabla bok redan har uppträtt på flera språk. Statsmännen lär sig uppenbarligen i den hur man avvärjer en statsrevolution. Vi önskar dem all framgång.

Någon kritik av de rent militära operationerna den 25 oktober har ännu inte utvecklats. Det som återfinns i sovjetlitteraturen om detta ämne är inte kritiskt, utan rent apologetiskt till karaktären. I jämförelse med epigonernas skriverier utmärker sig till och med Suchanovs kritik, trots alla sina motsägelser, genom en uppmärksam attityd till fakta.

I bedömningen av oktoberupprorets organisering har Suchanov under loppet av två år presenterat två diametralt motsatta åsikter. I sitt arbete om februarirevolutionen säger han: ”Jag kommer en dag att skriva en redogörelse för oktoberrevolutionen, som genomfördes som ett musikstycke spelat från noter, utifrån personliga hågkomster.” Jaroslavskij upprepar ord för ord denna kommentar från Suchanov. ”Upproret i Petrograd”, säger han, ”var väl förberett och spelades upp av partiet som från noter.” Den fientlige och inte grundlige, men ändå uppmärksamme iakttagaren Claude Anet talar ännu mer emfatiskt: ”Statsrevolutionen den 7 november tillåter bara extatiska lovord. Inte ett felsteg, inte en reva; regeringen var störtad innan den kunde säga ‘aj!’” I sin volym som ägnas åt oktoberrevolutionen berättar Suchanov å andra sidan hur Smolnij ”i smyg kände sig fram, försiktigt och utan något system” tog itu med likviderandet av den provisoriska regeringen.

Det finns överdrifter i båda dessa kommentarer, men ur en vidare synvinkel kan det medges att båda bedömningarna, hur de än motsäger varandra, finner en del stöd i fakta. Oktoberrevolutionens planerade karaktär växte huvudsakligen fram ur objektiva förhållanden, revolutionens mognad som helhet, den ställning som Petrograd intog i landet, den ställning som regeringen intog i Petrograd, partiets hela föregående arbete och slutligen den korrekta politiska ledningen för revolutionen. Det återstod dock militärtekniska problem. Här förekom inte så få misstag och om man samlar ihop dem alla är det möjligt att skapa intrycket av ett arbete utfört i blindo.

Suchanov har flera gånger visat på Smolnijs militära försvarslöshet under de sista dagarna innan upproret. Det är sant att revolutionens högkvarter så sent som den 23 oktober inte var bättre försvarat än Vinterpalatset. Den revolutionära militärkommittén försäkrade sig om sin okränkbarhet främst genom att stärka sina band med garnisonen och genom att därmed kunna följa fiendens alla militära rörelser. Mer allvarliga åtgärder av militärteknisk natur vidtogs av kommittén ungefär tjugofyra timmar innan regeringen vidtog dem. Suchanov är säker på att regeringen den 23 oktober eller natten den 24, om den hade visat något initiativ, kunde ha gripit kommittén. ”Ett bra detachement med 500 man”, säger han, ”skulle ha varit nog för att likvidera Smolnij och alla därinne.” Kanske. För det första skulle regeringen för detta dock ha behövt beslutsamhet och mod, egenskaper som var oförenliga med dess karaktär. För det andra skulle den också ha haft detta ”bra detachement med 500 man”. Var skulle den få det ifrån? Plocka ihop det av officerare? Vi har iakttagit dem mot slutet av augusti i egenskap av konspiratörer: de måste jagas fram från nattklubbarna. Kompromissmakarnas kämpande kompanier hade upplösts. I militärskolorna framkallade varje akut fråga rivaliserande grupper. Saker och ting var ännu värre med kosackerna. Att sätta ihop ett detachement med individuellt urval som metod ur olika enheter skulle ha inneburit att röja sig tio gånger innan det hela kunde slutföras.

Inte ens existensen av ett sådant detachement skulle emellertid ha avgjort saken. Det första skottet i Smolnijområdet skulle med chockverkan ha återljudit i arbetardistrikten och kasernerna. Tiotusentals beväpnade och halvbeväpnade män skulle ha kommit revolutionens hotade centrum till hjälp vid varje timme på dagen eller natten. Slutligen skulle inte ens gripandet av den revolutionära militärkommittén ha räddat regeringen. Utanför Smolnijs väggar återstod Lenin och i förbindelse med honom centralkommittén och Petrogradkommittén. Det fanns ett andra högkvarter i Peterpaulfästningen, ett tredje på Aurora och varje distrikt hade sitt högkvarter. Massorna skulle inte ha varit utan ledning och arbetarna och soldaterna var trots sin långsamhet beslutna att segra till varje pris.

Det är emellertid odisputabelt att ytterligare militära försiktighetsåtgärder kunde och borde ha vidtagits några dagar tidigare. I det avseendet är Suchanovs kritik rättvis. En revolutions militära apparat fungerar klumpigt, med förseningar och misstag, och den allmänna ledningen är alltför benägen att sätta politiken i teknikens ställe. Lenins ögon saknades mycket i Smolnij. Andra hade ännu inte lärt sig.

Suchanov har också rätt i att påstå att det skulle ha varit oändligt lättare att erövra Vinter­palatset natten den 25 oktober, eller den dagens morgon, än under dess andra hälft. Palatset och även den intilliggande högkvartersbyggnaden försvarades av det vanliga detachementet med junkrar: en plötslig attack skulle nästan säkert ha varit framgångsrik. Kerenskij hade obehindrat givit sig iväg i bil den morgonen. Enbart detta visar att det inte var något allvarligt rekognoscerande på gång beträffande Vinterpalatset. Här fanns uppenbart ett stort förbiseende.

Uppgiften att hålla ögonen på den provisoriska regeringen hade ålagts Sverdlov – visserligen alldeles för sent, den 24! – med Lasjevitj och Blagonravov som assistenter. Det är tveksamt om Sverdlov, som även utan det gick i bitar, över huvud taget sysselsatte sig med denna ytterligare verksamhet. Det är till och med möjligt att själva beslutet, även om det var nedskrivet i protokollet, glömdes bort i stundens hetta.

I den revolutionära militärkommittén överdrevs trots allt regeringens militära resurser och särskilt försvaret av Vinterpalatset. Även om de direkta ledarna för belägringen hade känt till palatsets inre styrkor, kanske de ändå hade fruktat ankomsten av förstärkningar vid det första alarmet: junkrar, kosacker och chockbataljoner. Planen för intagandet av palatset utarbetades på samma sätt som en stor operation. När civila eller halvcivila människor tar itu med lösandet av rent militära problem, är de alltid benägna till överdrivna strategiska påhitt och tillsammans med sitt överflödiga pedanteri kan de inte annat än visa sig utomordentligt hjälplösa vid deras genomförande.

Felstegen i intagandet av palatset förklaras till viss grad av de främsta ledarnas personliga egenskaper. Podvojskij, Antonov-Ovsejenko och Tjudnovskij är heroiska män, men när allt kommer omkring är de långt ifrån systematiska män med disciplinerat tänkande. Podvojskij hade, efter att ha varit för häftig under julidagarna, blivit bra mycket mer försiktig och till och med skeptisk beträffande omedelbara utsikter. I grunden förblev han dock trogen sig själv. Ställd inför vilken praktisk uppgift som helst var han organiskt benägen att svämma över alla bräddar, bredda planen, dra in alla och allting och ge ett maximum där ett minimum var nog. I inslaget av hyperbol i planen är det lätt att se avtrycket av hans ande. Antonov-Ovsejenko var av naturen en impulsiv optimist, bra mycket lämpligare för improvisation än uträkning. Som före detta underofficer besatt han ett visst mått av militära kunskaper. Han hade som emigrant under det stora kriget utfört översikter av den militära situationen i Paristidningen Nasje Slovo och uppvisade ofta en fallenhet för att gissa sig till strategin. Hans lättpåverkade amatörism på detta område kunde emellertid inte motverka Podvojskijs överdrivna utflykter. Tjudnovskij, den tredje av dessa militära chefer, hade tillbringat några månader som agitator på en inaktiv front – det var hela hans militära utbildning. Även om han drogs till högerflygeln, var Tjudnovskij den förste att ge sig in i striden och sökte alltid upp den plats där det gick hetast till. Personligt mod och politisk djärvhet är inte alltid, vilket är välkänt, i perfekt jämvikt. Några dagar efter revolutionen sårades Tjudnovskij nära Petrograd i en skärmytsling med Kerenskijs kosacker och några månader senare dödades han i Ukraina. Det är klart att den pratsamme och impulsive Tjudnovskij inte kunde kompensera det som fattades hos de andra två ledarna. Ingen av dem hade sinne för detaljer, även om det bara var av den anledningen att ingen av dem hade lärt sig deras hemligheter. Medvetna om sin egen svaghet i fråga om rekognoscering, förbindelser och manövrerande kände sig dessa stridslystna röda tvingade att mot Vinterpalatset föra fram en sådan överlägsen styrka att det tog bort själva möjligheten till praktisk ledning. En orimlig storslagenhet i planen är nästan alltid lika med ingen plan alls. Vad som har sagts innebär emellertid inte på något sätt att det skulle ha varit möjligt att finna några mer kapabla militära ledare i den revolutionära militärkommitténs stab eller kring den. Det skulle alldeles säkert ha varit omöjligt att hitta mer hängivna och osjälviska ledare.

Kampen om Vinterpalatset började med inringandet av hela distriktet i en vid cirkel. Tack vare befälhavarnas oerfarenhet, avbrotten i förbindelserna, bristen på yrkesskicklighet i det röda gardets avdelningar och likgiltigheten hos de reguljära enheterna utvecklades denna komplicerade operation med en utomordentlig långsamhet. Precis under de timmar när detachementen gradvis fyllde upp sin cirkel och samlade reserver bakom sig, tog sig junkerkompanier, kosackskvadronerna, Sankt Georgsriddarna och kvinnobataljonen in i palatset. En knytnäve av motstånd formerades samtidigt med den angripande ringen. Man kan säga att själva problemet uppstod ur det alltför kringgående sätt som det löstes på. En modig attack på natten eller en djärv framryckning på dagen skulle knappast ha betalats med fler offer än denna utdragna operation. Den moraliska effekten av Auroras artilleri skulle ha kunnat utforskas tolv eller tjugofyra timmar tidigare än vad som gjordes. Kryssaren stod redo i Neva och matroserna klagade inte över någon brist på kanonolja, men operationens ledare hoppades att problemet skulle kunna lösas utan strid, skickade parlamentariker, framställde ultimatum och levde sedan inte upp till dem. Det föll dem aldrig in att i god tid undersöka artilleriet i Peterpaulfästningen av den enkla anledningen att de räknade med att klara sig utan det.

Den militära ledningens brist på förberedelser avslöjades ännu tydligare i Moskva, där styrkeförhållandena hade uppfattats som så fördelaktiga att Lenin till och med enträget föreslog att man skulle börja där: ”Segem är säker och det finns ingen att kämpa mot.” I verkligheten var det i Moskva som upproret tog formen av utdragna strider, som med avbrott varade åtta dagar. ”I detta ivriga arbete”, skriver Muralov, en av huvudledarna för Moskva­upproret, ”var vi inte alltid och i allting fasta och beslutsamma. Med ett överväldigande numerärt övertag, tio mot en, drog vi ut på striden en hel vecka… tack vare bristen på förmåga att leda stridande massor, de senares brist på disciplin och en fullständig brist på kunskap om gatustridens taktik, både för befälhavarnas och soldaternas del.” Muralov har för vana att nämna saker och ting vid deras rätta namn: inte undra på att han nu befinner sig i sibirisk exil. Genom att i det föreliggande fallet vägra lasta över ansvaret på andra, lägger Muralov på det militära kommandot en lejonpart av den skuld som hör hemma hos den politiska ledningen – mycket skranglig i Moskva och känslig för kompromisskretsarnas inflytande. Vi får inte heller tappa ur sikte det faktum att arbetarna i det gamla Moskva, textil- och läderarbetare, var oerhört långt efter Petrogradproletariatet. I februari hade inget uppror varit nödvändigt i Moskva: störtandet av monarkin vilade helt och hållet på Petrograd. I juli hade Moskva återigen förblivit fredligt. Detta fann sitt uttryck i oktober: arbetarna och soldaterna saknade stridserfarenhet.

Upprorets teknik genomför det som politiken inte har uppnått. Bolsjevismens gigantiska tillväxt hade otvivelaktigt försvagat uppmärksamheten på den militära sidan av saken. Lenins passionerade förebråelser var nog så välgrundade. Den militära ledningen visade sig ojämförligt svagare än den politiska. Kunde det egentligen ha varit annorlunda? Under ännu ett antal månader kommer den nya revolutionära regeringen att uppvisa extrem tafatthet i alla de fall där det är nödvändigt att tillgripa vapen.

Ändå gjorde regeringslägrets militära myndigheter i Petrograd en mycket smickrande be­dömning av revolutionens militära ledning. ”Upprorsmännen bevarar ordning och disciplin”, fastslog krigsministeriet via telegrafen till högkvarteret omedelbart efter Vinterpalatsets fall. ”Det har inte förekommit några som helst fall av förstörelse eller pogromer. Tvärtom har patruller med upprorsmän kvarhållit kringströvande soldater… Upprorsplanen var otvivel­aktigt utarbetad i förväg och genomfördes oböjligt och samstämmigt.” Inte helt och hållet ”efter noterna”, som Suchanov och Jaroslavskij har skrivit, och inte heller alldeles ”utan system”, som den förre senare har påstått. Dessutom är framgång de bästa lovorden även i den strängaste kritikens domstol.

Kapitel X: Sovjetdiktaturens kongress

Den 25 oktober skulle det mest demokratiska av alla parlament i världshistorien mötas i Smolnij. Vem vet – kanske också det viktigaste.

Efter att ha frigjort sig från inflytandet av kompromissvilliga intellektuella hade de lokala sovjeterna för det mesta skickat arbetare och soldater. Majoriteten av dem var människor utan stora namn, men de hade visat sin förmåga i handling och vunnit ett varaktigt förtroende i sina egna hemtrakter. Från den aktiva armén var det nästan enbart meniga soldater, som hade drivit blockaden av armékommittéerna och högkvarteret och kommit hit som delegater. En majoritet av dem hade börjat leva ett politiskt liv i och med revolutionen. De hade formats av åtta månaders erfarenheter. De visste lite, men visste det väl. Kongressens yttre uppträdande visade dess sammansättning. Officerarnas gradbeteckningar, de intellektuellas glasögon och slipsar, som hade varit synliga vid den första kongressen, hade nästan fullständigt försvunnit. En grå färg övervägde hela tiden i både kostymer och ansikten. Alla hade slitit ut sina kläder under kriget. Många av stadsarbetarna hade försett sig med soldatrockar. Skyttegravs­delegaterna utgjorde inte alls någon vacker syn: lång skäggstubb, gamla trasiga skytte­gravs­rockar, tunga papatji[13] på ett okammat hår, ofta med bomull stickande fram ur ett hål, grova, väderbitna ansikten, tunga, sönderspruckna händer, fingrar gulnade av tobak, knappar som slitits bort, bälten som hängde lösa och långa osmorda stövlar som skrynklats och blankslitits. Den plebejiska nationen hade för första gången sänt fram en ärlig representation, som visade dess verkliga, oretuscherade ansikte.

Statistiken för den här kongressen som samlades under timmarna för upproret är mycket ofullständig. Vid öppningstillfället fanns det 650 delegater med rösträtt. 390 föll på bolsjevikernas lott – inte alls partimedlemmar alla, men de var av massornas kött och blod och massorna hade inga andra vägar kvar än bolsjevikvägen. Många av de delegater som hade fört med sig tvivel mognade snabbt i Petrograds rödglödgade atmosfär.

Hur fullständigt hade inte mensjevikerna och socialistrevolutionärerna förslösat februari­revolutionens politiska kapital! På sovjetkongressen i juni hade kompromissmakarna en majoritet på 600 röster utav hela antalet på 832 delegater. Nu utgjorde kompromiss­oppositionen av alla schatteringar mindre än en fjärdedel av kongressen. Mensjevikerna uppgick, med den nationella grupp som tillhörde dem, bara till 80 medlemmar – omkring hälften av dem till ”vänster”. Utav 159 socialistrevolutionärer – enligt andra rapporter 190 – var tre femtedelar vänstersocialistrevolutionärer och dessutom fortsatte högersocialist­revolutionärerna att smälta snabbt under själva kongressens sammanträden. Mot slutet nådde det totala antalet delegater enligt flera förteckningar 900. Den siffran inkluderar ett antal rådgivande medlemmar, men inbegriper å andra sidan inte alla de med rösträtt. Registreringen utfördes vid återkommande tillfällen, dokument har gått förlorade och informationen om partitillhörighet var ofullständig. I varje fall förblir bolsjevikernas dominerande ställning på kongressen odisputabel.

En opinionsundersökning bland delegaterna avslöjade att 505 sovjeter stod för maktens överförande till sovjeterna, 86 för en regering med ”demokratin”, 55 för en koalition och 21 för en koalition men utan kadeter. Även om de är talande, ger dessa siffror en överdriven idé om återstoden av kompromissmakarnas inflytande. De sovjeter som var för demokrati och koalition var från de mer efterblivna distrikten och de minst viktiga punkterna.

Från tidigt på morgonen den 25 oktober hölls samlingar med fraktionerna i Smolnij. Bara de som var befriade från stridsuppgifter närvarade vid bolsjeviksamlingen. Öppnandet av kongressen försenades: bolsjevikledarna ville först avsluta intagandet av Vinterpalatset. Motståndarfraktionerna gjorde sig dock inte heller någon brådska. De måste själva besluta vad de skulle göra och det var inte lätt. Timmar gick. Halvfraktioner tvistade inom frak­tionerna. Splittringen bland socialistrevolutionärerna ägde rum efter att en resolution om tillbakadragande från kongressen hade avvisats med 92 röster mot 60. Det var först sent på kvällen som höger- och vänstersocialistrevolutionärerna började sitta i olika rum. Klockan 8 krävde mensjevikerna ett nytt uppskov: de hade för många åsikter. Natten inträdde. Operationerna vid Vinterpalatset drog ut på tiden, men det blev omöjligt att vänta längre. Det var nödvändigt att säga några tydliga ord till den uppväckta och vaksamma nationen.

Revolutionen hade lärt ut konsten att utnyttja rum. Delegater, gäster och vakter trängde sig in i de ädla jungfrurnas samlingssal och gjorde rum åt fler och fler. Varningar om faran för att golvet skulle störta samman hade ingen verkan, liksom uppmaningar att röka lite mindre. Alla samlade sig tätare och rökte dubbelt så mycket. John Reed kämpade sig med svårighet genom den bullriga massan kring dörrarna. Salen var inte uppvärmd men luften var tung och het.

Delegaterna trängdes vid ingångarna och sidoutgångarna, satt på alla fönsterkarmar och väntade nu tålmodigt på ordförandens gonggong. Tsereteli, Tjcheidze och Tjernov – ingen av dem finns på plattformen. Bara andra rangens ledare har kommit till deras begravning. En kort man i en militärläkares uniform öppnar sammanträdet kl. 22.40 på kvällen i exekutiv­kommitténs namn. Kongressen, säger han, samlas under sådana ”utomordentliga omständlig­heter” att han, Dan, i enlighet med den centrala exekutivkommitténs föreskrifter, kommer avstå från att hålla ett politiskt tal. Hans partivänner befinner sig nu faktiskt under eldgivning i Vinterpalatset, ”medan de lojalt fullföljer sin plikt som ministrar”. Det sista som dessa delegater väntar sig är en välsignelse från den centrala exekutivkommittén. De ser med fient­lighet mot plattformen. Om dessa människor fortfarande existerar politiskt, vad har de med oss och våra affärer att göra?

I bolsjevikernas namn föreslår Moskvadelegaten Avanesov att presidiet väljs på proportionell grund: 14 bolsjeviker, 7 socialistrevolutionärer, 3 mensjeviker och l internationalist. Högern avstår omedelbart från att ingå i presidiet. Martovs grupp sitter tätt samman ännu så länge; den har inte bestämt sig. Sju röster övergår till vänstersocialistrevolutionärerna. Kongressen åser med bister uppsyn dessa inledande konflikter.

Avanesov tillkännager bolsjevikkandidaterna till presidiet: Lenin, Trotskij, Zinovjev, Kamenev, Rykov, Nogin, Skljanskij, Krylenko, Antonov-Ovsejenko, Rjazanov, Muranov, Lunatjarskij, Kollontaj och Stutchka. ”Presidiet”, skriver Suchanov, ”bestod av de viktigaste bolsjevikledarna och sex (i verkligheten sju) vänstersocialistrevolutionärer.” Zinovjev och Kamenev inbegreps i presidiet som auktoritativa partinamn trots sitt aktiva motstånd mot upproret, Rykov och Nogin som representanter för Moskvasovjeten, Lunatjarskij och Kollontaj som populära agitatorer från denna period, Rjazanov som representant för fack­föreningarna, Muranov som gammal arbetarbolsjevik, som uppfört sig modigt under rätte­gången mot deputeradena i riksduman, Stutchka som ledare för den lettiska organisationen, Krylenko och Skljanskij som representanter för armén och Antonov-Ovsejenko som ledare för Petrogradstriderna. Frånvaron av Sverdlovs namn förklaras uppenbarligen av det faktum att han själv gjorde upp listan och i förvirringen rättade ingen till den. Det är karaktäristiskt för partimoralen vid denna tid att hela högkvarteret för upprorets motståndare dök upp i presidiet: Zinovjev, Kamenev, Nogin, Rykov, Lunatjarskij och Rjazanov. Av vänstersocialist­revolutionärerna åtnjöt endast den lilla bräckliga och modiga Spiridonova, som hade avtjänat långa år av straffarbete för att ha mördat Tombovskböndernas underkuvare, allrysk rykt­barhet. Vänstersocialistrevolutionärerna hade inga andra ”namn”. Högersocialistrevolu­tionärerna hade nu å sin sida knappt mer än eller ingenting annat kvar än namn.

Kongressen hälsade sitt presidium med entusiasm. Medan fraktionerna hade samlats och överlagt satt Lenin, fortfarande med sin förklädnad, i peruk och stora glasögon i korridoren i sällskap med två eller tre bolsjeviker. På väg till ett möte med sin fraktion stannade Dan och Skobelev ännu mitt emot det bord där konspiratörerna satt, stirrade på Lenin och kände uppenbarligen igen honom. Alltså dags att ta av förklädnaden, men Lenin hade ingen brådska att framträda offentligt. Han föredrog att se sig omkring lite och samla trådarna i sina händer, medan han förblev bakom scenen. I sina minnen av Lenin, som publicerades 1924, skrev Trotskij: ”Sovjetkongressens första sammanträde pågick i Smolnij. Lenin uppträdde inte där. Han stannade kvar i ett av rummen i Smolnij i vilket det, som jag minns, av någon anledning inte fanns några eller nästan inga möbler. Senare bredde någon ut lakan på golvet och lade två dynor på dem. Vladimir Iljitj och jag låg ned och vilade sida vid sida. Efter bara några minuter kallade man dock på mig: ‘Dan talar och du måste svara honom.’[14] Efter att ha återvänt efter mitt svar, lade jag mig ned igen vid Vladimir Iljitjs sida, som naturligtvis inte hade en tanke på att sova. Var det verkligen möjligt? Var femte eller tionde minut kom någon inspringande från samlingssalen för att tala om för oss vad som hände.”

Ordförandestolen upptas av Kamenev, en av dessa flegmatiska typer som av naturen själv formats till uppdraget som ordförande. Det finns tre frågor på dagordningen tillkännager han: organiserandet av en regering, krig och fred och sammankallandet av den konstituerande församlingen. Ett ovanligt, dovt och alarmerande muller bryter sig utifrån in i mötessorlet. Det är Peterpaulfästningen som godkänner dagordningen med artillerield. En högspännings­ledning löper genom kongressen, som nu plötsligt känner och inser vad den verkligen är: ett inbördeskrigs sammankomst.

Losovskij, som var motståndare till upproret, begärde en rapport från Petrogradsovjeten. Den revolutionära militärkommittén befann sig dock lite på efterkälken. Svarande artilleri vittnade om att rapporten inte var färdig ännu. Upproret var i full gång. Bolsjevikledarna drog sig ständigt tillbaka till den revolutionära militärkommitténs rum för att motta meddelanden eller ge order. Ekon från striden slog upp genom församlingen likt eldtungor. När röstning genom­fördes höjdes händer bland påsatta bajonetter. En blågrå och frän tobaksrök dolde de vackra vita kolonnerna och ljuskronorna.

De två lägrens verbala strider var utomordentligt imponerande mot en bakgrund av kanon­skott. Martov begärde ordet. Ögonblicket när jämvikten fortfarande består är hans ögonblick – denne den eviga obeslutsamhetens uppfinningsrike statsman. Med sin tuberkulöst hesa röst går Martov i direkt svaromål mot kanonernas metalliska röster: ”Vi måste få stopp på militära handlingar på båda sidor… Frågan om makten börjar avgöras med konspiratoriska metoder. Alla de revolutionära partierna har ställts inför ett fait accompli… Ett inbördeskrig hotar oss med en explosion av kontrarevolution. En fredlig lösning på krisen kan uppnås genom att skapa en regering som kommer att erkännas av hela demokratin. ”En betydande andel av kongressen applåderar. Suchanov anmärker ironiskt: ”Uppenbarligen skulle många bolsje­viker, som inte hade absorberat andan i Lenins och Trotskijs läror, varit glada att slå in på precis den kursen.” Vänstersocialistrevolutionärerna och en grupp förenade inter­nationalister stödjer förslaget om fredsförhandlingar. Högerflygeln och kanske också Martovs närmaste medarbetare är övertygade om att bolsjevikerna kommer att avvisa detta förslag. De har fel. Bolsjevikerna skickar upp Lunatjarskij i talarstolen, den mest fredsälskande och sammetslene av deras talare. ”Bolsjevikfraktionen”, säger han, ”har absolut ingenting emot Martovs för­slag.” Motståndaren är förbluffad. ”Genom att således ge efter lite för sina egna massor”, kommenterar Suchanov, ”slår Lenin och Trotskij samtidigt undan marken under fötterna på höger­flygeln.” Martovs förslag antas enhälligt. ”Om mensjevikerna och socialist­revolu­tionärerna drar sig ur nu”, låter kommentaren i Martovs grupp, ”kommer de att begrava sig själva.” Det är därför möjligt att hoppas att kongressen ”kommer att ta den korrekta vägen med att bilda en förenad demokratisk front”. Ett fåfängt hopp! En revolution rör sig aldrig längs diagonalerna.

Högerflygeln bryter omedelbart mot det just godkända påbörjandet av fredsförhandlingar. Mensjeviken Charasj, en delegat från den 12 armén med kaptensstjärnor på sina skuldror, gör ett uttalande: ”Dessa politiska hycklare föreslår att vi avgör frågan om makten. Under tiden avgörs den bakom våra ryggar… Dessa skott mot Vinterpalatset slår in spikar i kistan på det parti som har igångsatt ett sådant äventyr… ”. Kaptenens utmaning besvaras av kongressen med ett mullrande missnöje.

Löjtnant Kutjin, som hade talat på rikskonferensen i Moskva i frontens namn, försöker också här använda arméorganisationernas auktoritet: ”Den här kongressen är olämplig och till och med oauktoriserad.” ”I vems namn talar du?”, skriker de trasiga soldatrockarna med sina kreditiv skrivna över hela sig med skyttegravarnas gyttja. Kutjin räknar noggrant upp elva arméer, men här lurar det inte någon. Vid fronten liksom i de bakre leden står kompromiss­makeriets generaler utan soldater. Gruppen från fronten, fortsätter den mensjevikiske löjtnanten, ”avböjer varje ansvar för konsekvenserna av detta äventyr”. Det innebär en fullständig brytning med revolutionen. ”Hädanefter förs kampens arena över till de lokala områdena.” Det innebär samgående med kontrarevolutionen gentemot sovjeterna. Därefter slutsatsen: ”Frontgruppen… drar sig tillbaka från denna kongress.”

Den ena efter den andra av högerflygelns representanter äntrar talarstolen. De har förlorat församlingarna och kyrkorna, men de håller fortfarande klockstaplarna och de skyndar sig att för sista gången ringa med de söndersprickande klockorna. Dessa socialister och demokrater vägrar idag blankt att kompromissa med folket i revolt, efter att med alla medel ha ingått en kompromiss med den imperialistiska bourgeoisien. Deras politiska uträkningar är blottlagda. Bolsjevikerna kommer att falla samman inom några få dagar, tänker de, vi måste avskilja oss från dem så fort som möjligt, till och med hjälpa till att störta dem och således efter bästa förmåga försäkra oss om oss själva och vår framtid.

I den högermensjevikiska fraktionens namn läser Tjintjuk, framtida ordförande i Moskva­sovjeten och sovjetambassadör i Berlin, en förklaring: ”Bolsjevikernas militärko­nspiration… kommer att kasta in landet i oenighet mellan medborgarna, utplåna den konstituerande församlingen, hota oss med en militär katastrof och leda till kontrarevolutionens triumf.” Den enda utvägen: ”Öppna förhandlingar med den provisoriska regeringen för bildandet av en makt som vilar på demokratins alla skikt.” Utan att ha lärt sig någonting föreslår dessa människor kongressen att stryka ett streck över upproret och återvända till Kerenskij. Genom tumultet, vrålen och till och med buandena är orden från högersocialistrevolutionärernas representant knappast urskiljbara. Förklaringen från hans parti tillkännager ”omöjligheten att samarbeta” med bolsjevikerna och förklarar att själva sovjetkongressen, trots att den samman­kallats och öppnats av kompromissmakarnas centrala exekutivkommitté, inte har någon auktoritet.

Denna demonstration av högerflygeln skrämmer inte någon men orsakar alarm och irritation. Majoriteten av delegaterna är alltför utleda och trötta på dessa skrävlande och trångsynta ledare, som först födde dem med fraser och sedan med repressiva åtgärder. Kan det vara så att alla dessa Dan, Tjintjuk och Kutjin fortfarande förväntar sig att instruera och kommendera oss? En lettisk soldat, Peterson, med en tuberkulös rodnad på sina kinder och glödande hat i sina ögon, fördömer Charasj och Kutjin som bedragare. ”Revolutionen har haft nog med prat! Vi vill ha handling! Makten bör vara i våra händer. Låt bedragarna lämna kongressen – armén är färdig med dem!” Denna röst som är spänd av sinnesrörelse befriar kongressens tankar, som ännu så länge inte har mottagit något annat än oförskämdheter. Andra soldater från frontlinjerna skyndar sig att stödja Peterson. ”Dessa Kutjins representerar uppfattningarna hos små gäng som har suttit i armékommittéerna sedan april. Armén krävde för länge sedan nya val.” ”De som lever i skyttegravarna inväntar otåligt maktens överförande till sovjeterna.”

Högern innehar dock fortfarande klockstaplarna. En representant för Bund förklarar att ”allt som har hänt i Petrograd är en olycka” och inbjuder delegaterna att förena sig med duma­medlemmarna, som har beslutat att marschera obeväpnade till Vinterpalatset för att dö tillsammans med regeringen. ”Speglosor kunde höras i det allmänna tumultet”, skriver Suchanov, ”en del råa och andra giftiga.” Den självbelåtne talaren har uppenbart misstagit sig på sin publik. ”Nog från dig!”, ”Desertörer!”, skriker delegater, gäster, rödgardister och vaktposter vid dörrarna till de delegater som lämnar. ”Slå er ihop med Kornilov!” ”Fiender till folket!”

Högerns tillbakadragande lämnade inte något tomrum. Uppenbarligen hade de meniga delegaterna vägrat att ansluta sig till officerarna och junkrarna för en kamp mot arbetarna och soldaterna. Endast omkring 70 delegater – dvs. litet mer än hälften av högerflygelns fraktion gick ut. Vacklarna tog plats hos de mellanliggande grupper som hade beslutat att inte lämna kongressen. Medan socialistrevolutionärernas alla tendenser innan kongressens öppnande inte hade uppgått till mer än 190, växte enbart antalet vänstersocialistrevolutionärer under de närmaste timmarna till 180. De utökades med alla som ännu inte hade beslutat sig för att ansluta sig till bolsjevikerna, även om de var beredda att stödja dem.

Mensjevikerna och socialistrevolutionärerna var helt beredda att under alla omständigheter kvarstå i en provisorisk regering eller något slags förparlament. Kan man när allt kommer omkring bryta med det bildade samhället? Sovjeterna – det är dock bara folket. Sovjeterna är helt riktiga så länge du kan använda dem till att uppnå en kompromiss med bourgeoisien, men kan man över huvud taget tänka sig att tolerera sovjeter som plötsligt har fått för sig att de själva är landets herrar? ”Bolsjevikerna lämnades ensamma”, skrev socialistrevolutionären Zentsinov senare, ”och från den stunden började de lita enbart till grovt fysiskt våld.” Den moraliska principen personifierad slängde otvivelaktigt igen dörren tillsammans med Dan och Gotz. Den moraliska principen kommer att marschera i procession med 300 man med två lyktor till Vinterpalatset, bara för att springa på bolsjevikernas grova fysiska våld och – dra sig tillbaka.

Den motion som antogs av kongressen till förmån för fredsförhandlingar lämnades hängande i luften. Om högern hade medgivit möjligheten av att kompromissa med ett segerrikt proletariat, skulle de inte ha haft någon brådska med att lämna kongressen. Martov kunde inte ha undgått att inse detta. Ändå hängde han fast vid idén om en kompromiss – det som hela hans politik alltid står eller faller med. ”Vi måste få stopp på blodsutgjutelsen… ”, börjar han igen. ”Det är bara rykten!” skriker röster. ”Det är inte bara rykten som vi hör”, svarar han. ”Om ni kommer fram till fönstren kommer ni att höra kanonskott.” Det är obestridligt. När kongressen tystnar är skotten hörbara utan att man går fram till fönstren.

Martovs förklaring var alltigenom fientlig till bolsjevikerna, livlös i sina argument och för­dömer revolutionen som ”genomförd av bolsjevikpartiet ensamt med en rent militär intrig som metod”, och kräver att kongressen uppskjuter sitt arbete tills en överenskommelse har uppnåtts med alla de socialistiska partierna. Att försöka finna resultanten på en parallellogram med krafter i en revolution är svårare än att försöka fånga sin egen skugga!

I detta ögonblick framträdde stadsdumans bolsjevikfraktion, de som hade vägrat att söka en problematisk död under Vinterpalatsets väggar, på kongressen. De leddes av Joffe, senare den förste sovjetambassadören i Berlin. Kongressen upplivades åter och gav sina vänner ett hjärtligt välkomnande.

Det var dock nödvändigt att göra motstånd mot Martov. Den uppgiften föll på Trotskij. ”Efter högerns uttåg” – medger Suchanov – ”är nu hans ställning lika stark som Martovs är svag.” Motståndarna står sida vid sida i talarstolen, omringade på alla sidor av en massiv ring med upphetsade delegater. ”Det som har ägt rum”, säger Trotskij, ”är ett uppror och inte en konspiration. Ett uppror av de folkliga massorna behöver inget rättfärdigande. Vi har härdat och stärkt arbetarnas och soldaternas revolutionära energi i Petersburg. Vi har öppet smitt massornas vilja till uppror och inte konspiration… Vårt uppror har segrat och nu föreslår ni oss: Avsvär er segern, gör en kompromiss. Med vem? Jag frågar: Med vem bör vi göra en kompromiss? Med den ömkliga handfull som just gick ut?… Har vi inte genomskådat dem. Det finns inte längre någon i Ryssland som är för dem. Är de miljoner arbetare och bönder som representeras på denna kongress, vilka de nu liksom alltid är beredda att överlämna för ett pris till bourgeoisiens nåd, ska de ingå en kompromiss med dessa män? Nej, en kompromiss är inte till någon nytta här. Till dem som har gått ut och till alla som ställer liknande förslag, måste vi säga, ‘Ni är ömkliga och isolerade individer; ni är bankrutta; er roll är färdigspelad. Bege er dit där ni från och med nu hör hemma – till historiens sophög!’”

”I så fall kommer vi att gå!” – skriker Martov utan att invänta kongressens röstning. ”Martov började i vrede och sinnesrörelse”, beklagar Suchanov, ”bereda sig väg från talarstolen mot dörren och jag började samla ihop min fraktion för en konferens i form av ett sammanträde i ett nödläge… ”. Det var inte helt och hållet fråga om sinnesrörelse. Den demokratiska socialismens Hamlet, Martov, tog ett steg framåt när revolutionen föll tillbaka i juli; men nu när revolutionen var beredd till ett tigersprång föll Martov tillbaka. Högerns uttåg hade berövat honom möjligheten till parlamentariskt manövrerande och kastade omedelbart ut honom ur hans rätta element. Han skyndade sig att överge kongressen och bryta med upproret. Suchanov svarade så gott han kunde. Fraktionen splittrades nästan mitt itu: Martov vann med 14 röster mot 12.

Trotskij lade fram en resolution – en anklagelseakt gentemot kompromissmakarna: De för­beredde den förödande offensiven den 18 juni, de understödde den förrädiska regeringen mot folket, de beskyddade bedrägeriet mot bönderna i jordfrågan, de genomförde avväpnandet av arbetarna, de var ansvariga för det meningslösa förlängandet av kriget, de tillät bourgeoisien att fördjupa landets ekonomiska ruin, de motsatte sig sammankallandet av en sovjetkongress efter att ha förlorat massornas förtroende och slutligen bröt de med sovjeterna efter att ha visat sig vara i minoritet.

Här skjuts dagordningen åter åt sidan för en förklaring. Bolsjevikpresidiets tålamod har verkligen ingen gräns. Ordföranden i bondesovjetens exekutivkommitté har kommit för att uppmana bönderna att överge denna ”olägliga” kongress och bege sig till Vinterpalatset ”för att dö med dem som skickades dit för att utföra vår vilja”. Denna uppmaning att dö i Vinter­palatsets ruiner börjar bli tämligen tröttsam i sin monotoni. En matros som just anlänt från Aurora tillkännager ironiskt att det finns inga ruiner, eftersom de bara skjuter lösa skott från kryssaren. ”Fortsätt med era affärer i fred”, säger han. Kongressens själ finner vila i denna beundransvärde och svartskäggige matros som inkarnerar upprorets enkla och betvingande vilja. Martov med sin mosaik av tankar och känslor hör till en annan värld. Det är därför som han bryter med kongressen.

Ännu en speciell förklaring – denna gång halvt vänlig. ”Högersocialistrevolutionärerna”, säger Kamkov, ”har gått, men vi, vänstern, har stannat kvar.” Kongressen välkomnar de som har stannat. Även de anser det emellertid nödvändigt att uppnå en förenad revolutionär front och gå emot Trotskijs skarpa resolution, som slår igen dörren för en kompromiss med den moderata demokratin.

Även här gör bolsjevikerna en eftergift. Ingen har någonsin tidigare, tycks det, sett dem på så generöst humör. Inte att undra på: de är situationens herrar och behöver inte insistera på ordens former. Återigen intar Lunatjarskij talarstolen. ”Tyngden i den uppgift som har fallit på oss är inte underkastad något tvivel”, säger han. En förening av alla demokratins verkligt revolutionära element är nödvändig. Men har vi, bolsjevikerna, tagit något som helst steg för att stöta bort andra grupper? Antog vi inte enhälligt Martovs förslag? För detta har vi lönats med anklagelser och hot. Är det inte uppenbart att de som har lämnat kongressen ”till och med upphör med sitt kompromissarbete och öppet går över till kornilovisternas läger?”

Bolsjevikerna insisterade inte på en omedelbar omröstning om Trotskijs resolution. De ville inte hindra försöken att nå en överenskommelse på en sovjetgrund. Inlärningsmetoden med praktiska lektioner kan framgångsrikt även tillämpas till ackompanjemang av artilleri! Liksom tidigare med antagandet av Martovs förslag uppvisar eftergifterna till Kamkov enbart kraftlösheten i dessa försoningsvärkar. Till skillnad från vänstermensjevikerna lämnade emellertid inte vänstersocialistrevolutionärerna kongressen: de kände trycket från de revolterande byarna alldeles för starkt.

Ett ömsesidigt rekognoscerande har ägt rum. De preliminära ståndpunkterna har intagits. En paus inträder i kongressens gång. Ska vi anta de grundläggande dekreten och bilda en sovjetregering? Det är omöjligt: Den gamla regeringen sitter fortfarande där i halvmörkret i en kammare i Vinterpalatset, med den enda lampan på bordet ordentligt barrikaderad med tidningar. Strax efter klockan två på morgonen tillkännager presidiet en halvtimmes uppehåll.

De röda marskalkarna använde det korta uppehåll som givits dem med fullständig framgång. En ny vind blåste genom kongressens atmosfär när dess sammanträde återupptogs. Kamenev läste från talarstolen ett telefonogram som just erhållits från Antonov. Vinterpalatset har intagits av den revolutionära militärkommitténs trupper. Med undantag för Kerenskij befinner sig hela den provisoriska regeringen med diktatorn Kisjkin i spetsen under arrest. Även om alla redan hade hört nyheten när den gick från mun till mun, slog detta officiella meddelande ned med större tyngd än en kanonsalut. Språnget över den avgrund som skiljer den revolutionära klassen från makten har tagits. Efter att ha blivit utdrivna ur Krzesinskas palats i juli har nu bolsjevikerna trätt in i Vinterpalatset som härskare. Det finns nu ingen annan makt i Ryssland än sovjetmakten. En komplex härva av känslor bryter lös i applåder och skrikande: triumf, hopp men också oro. Sedan kom nya och mer självsäkra utbrott av applåder. Gärningen är genomförd. Även det mest fördelaktiga styrkeförhållande rymmer dolda överraskningar, men segern blir otvivelaktig när fiendens stab tagits till fånga.

Kamenev läser under rörelse listan på de arresterade. De mer kända namnen framkallar fientliga eller ironiska utrop från kongressen. Särskilt bittert hälsas Teresjtjenko som har väglett Rysslands utrikesöden. Kerenskij? Kerenskij? Det har blivit känt att han klockan tio på förmiddagen talade utan större framgång till garnisonen i Gatjina. ”Vart han åkte därifrån är inte exakt känt; rykten säger till fronten.”

Revolutionens medlöpare känner sig illa till mods. De förutser att bolsjevikernas vidare steg nu kommer att bli fastare. Någon från vänstersocialistrevolutionärerna invänder mot arre­steringen av de socialistiska ministrarna. En representant för de förenade inter­nationalisterna utfärdar en varning – ”så att jordbruksministern Maslov inte slutar i samma cell som han satt i under monarkin”. Han besvaras av Trotskij, som under Maslovs ministertid satt fängslad i samma ”Krestij” som under Nikolaus: ”Politisk arrestering är inte en fråga om hämnd; den dikteras… av överväganden om ändamålsenlighet. Regeringen… bör åtalas och dömas, först av allt för dess otvivelaktiga förbindelse med Kornilov… De socialistiska ministrarna kommer endast att ställas under husarrest.” Det skulle ha varit enklare och mer korrekt att säga att gripandet av den gamla regeringen dikterades av den ännu oavslutade kampens behov. Det var fråga om den politiska halshuggningen av det fientliga lägret och inte straff för gångna synder.

Den parlamentariska utfrågningen om arresteringen trängdes omedelbart ut av en annan och oändligt mer betydelsefull episod. Den tredje cykelbataljonen, som skickats mot Petrograd av Kerenskij, hade gått över till det revolutionära folkets sida! Dessa alltför fördelaktiga nyheter tycktes otroliga, men det var precis vad som hade hänt. Denna utvalda militärenhet, den första som valdes ut ur hela den aktiva armén, tillhörde upproret innan den ens nådde huvudstaden. Om det hade funnits en skugga av återhållsamhet i glädjen över arresteringen av ministrarna, greps nu kongressen av ett odelat och oemotståndligt utbrott.

Bolsjevikkommissarien i Tsarskoje Selo äntrade talarstolen tillsammans med en delegat från cykelbataljonen. De hade båda just anlänt för att avge en rapport till kongressen: ”Garnisonen i Tsarskoje Selo försvarar infarterna till Petrograd.” Försvarsvännerna drog sig ur sovjeten. ”Allt arbete vilade på oss ensamma.” Efter att ha fått reda på cykelmännens annalkande, förberedde sig sovjeten i Tsarskoje Selo på att göra motstånd, men alarmet visade sig lyckligtvis vara falskt. ”Bland cykelmännen finns inga fiender till sovjetkongressen.” Ytterligare en bataljon kommer snart att anlända till Tsarskoje och ett vänskapligt mottagande är redan under förberedande. Kongressen sväljer i stora klunkar denna rapport.

Representanten för cykelmännen hälsas med en storm, en stormvind, en cyklon. Den tredje bataljonen, rapporterar han, skickades plötsligt från den sydvästra fronten norrut under telegrafiska order ”för Petrograds försvar”. Cykelmännen ryckte fram ”med förbundna ögon” och gissade bara förvirrat vad som pågick. Vid Peredolsk stötte de på en echelong från den femte cykelbataljonen, som också rörde sig mot huvudstaden. Vid ett gemensamt möte som hölls direkt vid stationen stod det klart att ”bland alla cyklister finns inte en enda man som skulle gå med på att lyfta handen mot sina bröder”. Det bestämdes gemensamt att inte underkasta sig regeringen.

”Jag ska konkret säga er”, säger cykelsoldaten, ”vi kommer inte att ge makten till en regering i vars ledning bourgeoisien och godsägarna står!” Detta ord ”konkret”, som införts av revolutionen i folkets vardagliga tal, lät bra på detta möte!

Hur många timmar var det sedan de hotade kongressen från samma talarstol med bestraff­ningar från fronten? Nu hade fronten själv sagt sina ”konkreta” ord. Anta att armé­kommittéerna saboterar kongressen. Anta att den meniga soldatmassan bara undantagsvis lyckas få dit sina delegater. Anta att man i många regementen och divisioner ännu inte har lärt sig att skilja en bolsjevik från en socialistrevolutionär. Strunta i det! Rösten från Peredolsk är arméns autentiska, omisskännliga och oemotsägliga röst. Mot detta utslag går det inte att appellera. Bolsjevikerna, och bara de, hade i tid insett att soldatkocken från cykelbataljonen oändligt mycket bättre representerade fronten än alla Charasjer och Kutjins med sina skrumpnande kreditiv. En olycksbådande förändring ägde här rum i delegaternas stämning. ”De började känna”, skriver Suchanov, ”att saker och ting gick jämnt och bra, att de fasor som utlovats från höger när allt kom omkring inte skulle vara så fruktansvärda och att ledarna kanske hade rätt i allt det andra också.”

De olyckliga mensjevikerna valde detta ögonblick för att dra uppmärksamheten till sig. De hade ännu inte, tycks det, dragit sig ur. De hade i sin fraktion övervägt vad som borde göras. Utifrån sin önskan att dra med sig de vacklande grupperna uttalade Kapelinskij, som hade utsetts att informera kongressen om det beslut som tagits, slutligen högt det mest frispråkiga skälet till att bryta med bolsjevikerna: ”Glöm inte att trupperna rider mot Petrograd; vi hotas av katastrof.” ”Vad? Är ni fortfarande kvar?” – frågan skreks från alla hörn av salen. ”Varför, ni har ju redan dragit er ur en gång!” Mensjevikerna rörde sig i en liten grupp mot ingången, åtföljda av hånfulla farväl. ”Vi gick ut”, klagar Suchanov, ”gav bolsjevikerna fria händer och överlämnade hela revolutionens arena till dem.” Det skulle inte ha gjort stor skillnad om de hade stannat. I varje fall gick de till botten. Händelsernas vågor slöt sig skoningslöst över deras huvuden.

Det var tid för kongressen att rikta ett manifest till folket, men sammanträdet fortsatte att bestå enbart av speciella förklaringar. Händelserna vägrade helt enkelt att inordna sig i dagordningen. Klockan 5,17 på morgonen beredde sig Krylenko, som vacklade av trötthet, väg till talarstolen med ett telegram i handen: Den tolfte armén skickar hälsningar till kongressen och informerar den om bildandet av en militärrevolutionär kommitté som har påtagit sig att hålla vakt på den norra fronten. Försök av regeringen att få väpnad hjälp har brutits av arméns motstånd. Överbefälhavaren för den norra fronten, general Tjeremisov, har underkastat sig kommittén. Kommissarien för den provisoriska regeringen Vojtinskij har avgått och inväntar ersättare. Delegationer från de echelonger som skickats mot Petrograd har den ena efter den andra inför den revolutionära militärkommittén förklarat sin solidaritet med Petrogradgarnisonen. ”Vilt jubel”, säger Reed, ”delegaterna grät och omfamnade varandra.”

Lunatjarskij fick slutligen en chans att läsa ett upprop riktat till arbetarna, soldaterna och bönderna. Detta var dock inte bara ett upprop. Genom sin blotta framställning av vad som hade hänt och vad som föreslogs lade detta hastigt skrivna dokument grunderna för en ny statsstruktur. ”Den kompromissande centrala exekutivkommitténs auktoritet är slut. Den provisoriska regeringen är avsatt. Kongressen påtar sig makten… ”. Sovjetregeringen föreslår omedelbar fred. Den kommer att överföra jorden till bonden, demokratisera armén, upprätta kontroll över produktionen, omgående sammankalla den konstituerande församlingen, garantera rätten för Rysslands nationer till självbestämmande. ”Kongressen beslutar att all lokal makt skall överföras till arbetar-, soldat- och bondesovjeterna… ”. Varje fras förvandlas när den läses till en applådsalva. ”Soldater!… Var på er vakt! Järnvägsmän! Stoppa alla trupptåg som Kerenskij sänder mot Petrograd!… Revolutionens och den demokratiska fredens öde ligger i era händer!”

När de hörde jorden nämnas spetsade bönderna öronen. Enligt sin författning representerade kongressen bara arbetar- och soldatsovjeter, men det fanns delegater närvarande från enskilda bondesovjeter. De krävde nu att de skulle omnämnas i dokumentet. De gavs omedelbart rätt att rösta. Representanten för Petrograds bondesovjet undertecknade uppropet ”med både händer och fötter”. En medlem av Avksentievs exekutivkommitté, Berezin, som varit tyst tills nu, tillkännagav att av 68 bondesovjeter som svarat på en telegrafisk förfrågan hade hälften uttalat sig för en sovjetregering och den andra halvan för överförandet av makten till den konstituerande församlingen: Om detta var stämningarna i provinssovjeterna, som till hälften bestod av regeringsfunktionärer, kunde det då finnas någon tvekan om att en framtida bondekongress skulle stödja sovjetmakten?

Medan uppropet svetsade samman den stora massan av delegater, skrämde det och till och med avskräckte några av medlöparna genom sin oåterkallelighet. Små fraktioner och rester genomvandrade talarstolen. För tredje gången bröt en grupp mensjeviker, uppenbarligen de som stod längst till vänster, upp från kongressen. De drog sig ur, tycks det, för att kunna rädda bolsjevikerna: ”Annars kommer ni att krossa er själva, oss och revolutionen.” Ordföranden för det polska socialistpartiet, Lapinsky, gav, även om han stannade kvar på kongressen för att ”försvara sin åsikt till slutet”, i stort sin anslutning till Martovs förklaring: ”Bolsjevikerna kommer inte att kunna utöva den makt som de lägger sig till med.” Det förenade judiska arbetarpartiet avstod från att rösta – likaså de förenade internationalisterna. Hur många utgjorde då allt som allt dessa ”förenade”? Förklaringen antogs med alla röster mot två, med 12 nedlagda! Delegaterna hade knappt kraft kvar att applådera.

Sammanträdet avslutades slutligen omkring klockan sex. En grå och kall höstmorgon grydde över staden. Lägereldarnas varma punkter var på väg att försvinna på de gradvis ljusnande gatorna. De grånande ansiktena hos soldaterna och arbetarna med gevär var koncentrerade och inte som vanligt. Om det fanns astrologer i Petrograd måste de ha iakttagit olycksbådande tecken på himlen.

Huvudstaden vaknade under en ny makt. Vardagsmänniskorna, funktionärerna och de intellektuella, avskurna från händelsernas arena, skyndade sig att få tag på tidningarna för att finna ut till vilken strand vågen hade kastats under natten. Det var dock inte lätt att bli klok på vad som hade hänt. Visserligen rapporterade tidningarna om konspiratörernas intagande av Vinterpalatset och gripandet av ministrarna men bara som en övergående episod. Kerenskij hade åkt till högkvarteret; regeringens öde kommer att avgöras av fronten. Rapporter om sovjetkongressen återger bara högerflygelns deklarationer, räknar upp de som drog sig ur och avslöjar kraftlösheten hos dem som stannade kvar. De politiska ledarartiklarna, som skrivits före intagandet av Vinterpalatset, andas en molnfri optimism.

Gatans rykten sammanfaller inte helt med tonen i tidningarna. Vad man än säger, är ministrarna när allt kommer omkring inlåsta i fästningen. Förstärkningar från Kerenskij är ännu inte i sikte. Funktionärer och officerare överlägger oroligt. Journalister och advokater ringer upp varandra. Redaktörer försöker samla sina tankar. Salongernas orakel säger: Vi måste omringa usurpatorerna med en blockad av allmän avsky. Affärsinnehavare vet inte om de ska göra affärer eller avstå. De nya myndigheterna ger order om att göra affärer. Restaurangerna öppnar, spårvagnarna går, bankerna försmäktar i onda föraningar och börsens seismograf beskriver en konvulsivisk kurva. Naturligtvis kommer inte bolsjevikerna att hålla ut särskilt länge, men de kan göra skada innan de faller.

Den reaktionäre franske journalisten Claude Anet skrev den dagen: ”Segrarna sjunger en segersång och alldeles berättigat också. Bland alla dessa pratmakare var de ensamma om att handla… Idag skördar de. Bravo! Gott arbete.” Mensjevikerna bedömde situationen helt annorlunda. ”Tjugofyra timmar har gått sedan bolsjevikernas ‘seger’”, skrev Dans tidning, ”och de historiska ödesgudinnorna har redan börjat ta sin grymma hämnd… Omkring dem finns ett tomrum som de själva skapat… De är isolerade från alla… Hela det klerikala och tekniska maskineriet vägrar att tjäna dem… De glider ner i avgrunden i själva ögonblicket för sin triumf.”

De liberala kretsarna och kompromisskretsarna, som uppmuntrades av funktionärernas sabotage och sin egen lättsinnighet, trodde underligt nog på sin egen straffrihet. De talade och skrev om bolsjevikerna med julidagarnas språk. ”Wilhelms legohjon” – ”det röda gardets fickor fulla av tyska mark” – ”Tyska officerare i ledningen för upproret”. Den nya regeringen var tvungen att visa dessa människor en fast hand innan de började tro på den. De mer ohämmade tidningarna kvarhölls redan under natten den 26 oktober. Några andra konfiskerades följande dag. Den socialistiska pressen sparades den här gången: Det var nödvändigt att ge vänstersocialistrevolutionärerna och även en del element i bolsjevikpartiet en chans att övertyga sig själva om grundlösheten i hoppet om en koalition med den officiella demokratin.

Bolsjevikerna utvecklade sin seger mitt uppe i sabotage och kaos. Ett provisoriskt militärhögkvarter, som organiserats under natten, tog på sig försvaret av Petrograd i händelse av angrepp från Kerenskij. Militära telefonister skickades till den centrala växeln där en strejk hade inletts. Det föreslogs arméerna att de skulle bilda sina egna revolutionära militärkommittéer. Grupper med agitatorer och organisatörer, som frigjorts av segern, skickades till fronten och provinserna. Partiets centralorgan skrev: ”Petrogradsovjeten har handlat; nu är det de andra sovjeternas tur.”

Nyheter kom under dagen, vilka särskilt oroade soldaterna. Kornilov hade flytt. Den upphöjde fången, som hade levt i Bychov vaktad av tekintsij som var lojala mot honom och som underrättades om alla händelser av Kerenskijs högkvarter, beslutade den 26 oktober att saker och ting började ta en allvarlig vändning och övergav i verkligheten utan något som helst hinder sitt låtsade fängelse. Förbindelserna mellan Kerenskij och Kornilov bekräftades således på ett uppenbart sätt i massornas ögon. Den revolutionära militärkommittén uppmanade genom telegram soldaterna och de revolutionära officerarna att infånga båda de förra överbefälhavarna och leverera dem till Petrograd.

Smolnij blev nu, liksom Tauriska palatset i februari, mittpunkten för huvudstadens och statens alla funktioner. Här hade alla styrande institutioner sina säten. Här utfärdades order och hit kom människor för att få dem. Således gick en begäran om vapen ut och hit kom gevär och revolvrar som konfiskerats från fienden. Arresterade människor fördes hit från alla delar av staden. De förorättade började strömma in för att söka upprättelse. Den borgerliga allmänheten och dess uppskrämda taxichaufförer tog en stor okformad omväg för att undvika Smolnijområdet.

Bilen är ett bra mycket mer genuint tecken på oberoende än riksäpplet och spiran. Under dubbelmaktens regim hade bilarna delats mellan regeringen, den centrala exekutivkommittén och privata ägare. Nu släpades alla konfiskerade motorfordon in i upprorets läger. Smolnij­distriktet såg ut som ett gigantiskt militärgarage. De bästa bilarna rök i dessa dagar av den låghaltiga gasen. Motorcyklar mullrade otåligt och hotfullt i halvmörkret. Pansarbilar skrek gällt med sina sirener. Smolnij såg ut som revolutionens fabrik, järnvägs- och kraftstation.

En ständig ström av människor rörde sig längs de intilliggande gatornas trottoarer. Facklor brann vid de yttre och inre grindarna. Vid deras fladdrande ljus inspekterade beväpnade arbetare och soldater aggressivt passersedlarna. Ett antal pansarbilar stod på gården och skakade av rörelsen från sina egna motorer. Ingen ville avbryta sina rörelser, vare sig maskiner eller människor. Vid varje ingång stod maskingevär ordentligt försedda med patronbälten. De ändlösa, dåligt upplysta och dystra korridorerna ekade av trampande fötter, utrop och skrik. De ankommande och utgående strömmade ned- och uppför den breda trappan och denna solida mänskliga lava skars itu av otåliga och målmedvetna individer, Smolnijarbetare, kurirer och kommissarier, med ett mandat eller en order högt upplyft i handen, ett gevär i rep kastat över axeln eller en portfölj under armen.

Den revolutionära militärkommittén upphörde aldrig för ett ögonblick att arbeta. Den mottog delegater, kurirer, frivilliga informatörer, hängivna vänner och skurkar. Den skickade kommissarier till stadens alla hörn, satte oräkneliga sigill på order och kommandon och kreditiv – allt detta mitt i skärningspunkten för förfrågningar, brådskande meddelanden, ringandet av telefoner och skramlet av vapen. Människor ytterligt uttömda på kraft, sedan länge utan sömn eller mat, orakade, i smutsiga kläder, med inflammerade ögon, som skrek med hesa röster, fantastiskt gestikulerande och om de inte föll halvdöda på golvet, tycktes det bara bero på det omgivande kaoset som virvlade dem runt och åter förde bort dem på sina lössläppta vingar.

Äventyrare, bedragare och den gamla regimens värsta avskrap nosade omkring och försökte få en passersedel till Smolnij. Några av dem lyckades. De kände till någon liten administrativ hemlighet: vem som har nyckeln till den diplomatiska korrespondensen, hur man skriver en order till finansministeriet, var man kunde få tag på bensin eller en skrivmaskin och särskilt var det bästa hovvinet förvaras. De fann inte alla omedelbart sina celler eller kulor.

Aldrig sedan världens skapelse har så många order utfärdats – muntligt, skriftligt, med skrivmaskin, med telegraf, den ena efter den andra – tusentals och myriader med order, inte alltid utfärdade av dem som var berättigade och sällan av dem som var förmögna att utföra dem. Just här låg dock miraklet – att i denna galna malström visade det sig finnas en inre mening. Människor lyckades förstå varandra. De viktigaste och nödvändigaste sakerna blev gjorda. Genom att ersätta den gamla administrationsväven vävdes de första trådarna i den nya. Revolutionen växte i styrka.

Under den dagen var bolsjevikernas centralkommitté i arbete i Smolnij. Den avgjorde problemet med Rysslands nya regering. Inget protokoll fördes – eller också har det inte bevarats. Ingen bekymrade sig om framtida historiker, även om en hel del besvär förbereddes för dem just där. Kongressens kvällssammanträde skulle bilda ett kabinett med ministrar. M-i-n-i-s-t-r-a-r! Vilket sorgligt komprometterat ord! Det stinker av den högbyråkratiska karriären och krönet på parlamentariska ambitioner. Det beslutades att regeringen skulle kallas folkkommissariernas råd: det lät åtminstone friskare. Sedan förhandlingarna om en koalition med ”hela demokratin” inte hade lett någonstans, förenklades frågan om partiet och regeringens personliga stab. Vänstersocialistrevolutionärerna talade tillgjort och invände. Efter att just ha brutit med Kerenskijs parti, visste de själva knappt vad de ville göra. Centralkommittén antog Lenins förslag som det enda tänkbara: att bilda en regering enbart med bolsjeviker.

Martov knackade på dörren till detta sammanträde i egenskap av böneman för de arresterade socialistiska ministrarna. För inte så länge sedan hade han bönat inför de socialistiska ministrarna för de fängslade bolsjevikerna. Hjulet hade gjort en ordentlig vändning. Genom en av sina medlemmar som skickats ut till Martov för förhandlingar – troligen Kamenev – bekräftade centralkommittén uttalandet att de socialistiska ministrarna skulle överföras till husarrest. Uppenbarligen hade de blivit bortglömda i hastigheten eller hade kanske själva avsagt sig privilegier och höll även i Trubetskojbastionen fast vid principen om regeringssolidaritet.

Kongressen öppnade sitt sammanträde klockan nio på kvällen. ”Bilden var i stort sett inte mycket annorlunda än under gårdagen – färre vapen och mindre larm.” Suchanov, nu inte längre delegat, lyckades hitta en ledig plats som en i publiken. Detta sammanträde skulle avgöra frågan om fred, jord och regering. Bara tre frågor: avsluta kriget, ge jorden till folket och upprätta en socialistisk diktatur. Kamenev började med en rapport om det arbete som gjorts av presidiet under dagen: dödsstraffet vid fronten som införts av Kerenskij avskaffat, fullständig frihet för agitation återställd, order utfärdade för befriandet av soldater som fängslats för politiska åsikter och medlemmar i jordkommittéer, alla den provisoriska regeringens kommissarier avförda från sina tjänster och order utfärdade för att arrestera och leverera Kerenskij och Kornilov. Kongressen godkände och tillstyrkte dessa åtgärder.

Återigen tog några rester av resterna ordet, med salens otåliga misstycke. En grupp tillkännagav att de drog sig ur ”i det ögonblick när upproret segrat och inte när det lider nederlag”. Andra skröt om det faktum att de beslutat sig för att stanna. En representant för gruvarbetarna i Donets manade till omedelbara åtgärder för att hindra Kaledin från att skära av den norra delen av landet från kol. En viss tid måste emellertid gå innan revolutionen lär sig att vidta åtgärder av den omfattningen. Slutligen blir det möjligt att ta upp den första punkten på dagordningen.

Lenin, som kongressen ännu inte har sett, ges ordet för en rapport om freden. Hans uppträdande i talarstolen framkallar en tumultartad hälsning. Skyttegravsdelegaterna har ögonen på skaft för att se denne mystiske figur som man försökt lära dem att hata, men som de lärt sig att älska utan att någonsin ha sett honom. ”Nu grep Lenin tag i bordskanten och reste sig. Hans små blinkande ögon vandrade över mängden medan han väntade på att de flera minuter långa ovationerna skulle upphöra. När det blev tyst sa han enkelt: ‘Vi skall nu övergå till att bygga upp den socialistiska ordningen!’”

Kongressprotokollen är inte bevarade. De parlamentariska stenograferna, som hade inbjudits för att uppteckna debatterna, hade övergivit Smolnij tillsammans med mensjevikerna och socialistrevolutionärerna. Det var en av de första episoderna i sabotagekampanjen. Sekreterarnas anteckningar har spårlöst förlorats i händelsernas avgrund. Det återstår bara de korta och tendentiösa tidningsrapporterna, som skrivits till ackompanjemang av artilleriet eller den politiska kampens gnisslande tänder. Särskilt Lenins tal har blivit lidande. På grund av hans hastiga framförande, och den komplicerade uppbyggnaden av hans meningar, är de inte lätta att uppteckna ens under mer fördelaktiga förhållanden. Detta inledande uttalande som John Reed lägger i Lenins mun finns inte med i något av tidningsreferaten. Det är dock helt i talarens anda. Reed kan inte ha hittat på det. Just på detta sätt måste Lenin ha börjat sitt tal på sovjetkongressen – enkelt, salvelsefritt och med oböjligt förtroende: ”Vi skall nu övergå till att bygga upp den socialistiska ordningen!”

För att göra det var det dock först av allt nödvändigt att göra slut på kriget. Från sin exil i Schweiz hade Lenin utslungat sin paroll: Förvandla det imperialistiska kriget till inbördeskrig. Nu var det dags att förvandla det segerrika inbördeskriget till fred. Talaren började omedelbart med att läsa upp ett utkast till en deklaration som skulle publiceras av den regering som ännu inte hade valts. Texten hade inte distribuerats på grund av att den tekniska utrustningen ännu var mycket dålig. Kongressen slukade varje ord i dokumentet allt efter som de uttalades.

”Den arbetar- och bonderegering, som skapats genom revolutionen den 24–25 oktober och som stödjer sig på arbetar-, soldat- och bondedeputerades sovjeter, föreslår alla krigförande folk och deras regeringar att genast inleda underhandlingar om en rättvis, demokratisk fred.” Rättvisa villkor utesluter annektioner och skadestånd. Med annekteringar skall förstås en anslutning med våld av främmande folk eller kvarhållande av dem mot deras vilja, antingen i Europa eller avlägsna länder på andra sidan haven. ”Samtidigt förklarar regeringen att den inte alls anser de ovan nämnda fredsvillkoren vara ultimativa – dvs. den samtycker till att pröva även alla andra fredsvillkor” och kräver endast att förhandlingar inleds så snart som möjligt och att de förs utan något som helst hemlighetsmakeri. För sin del avskaffar sovjetregeringen den hemliga diplomatin och åtar sig att publicera de hemliga fördrag som slutits före den 25 oktober 1917. Allting i dessa avtal som avser att öka de ryska godsägarnas och kapitalisternas profiter och privilegier och storryssarnas förtryck av andra folk, ”förklarar regeringen vara ovillkorligen och omedelbart ogiltigt”. För att kunna inleda förhandlingar föreslås att en vapenvila sluts för åtminstone tre månader. Arbetar- och bonderegeringen riktar sina förslag samtidigt till ”regeringarna och folken i alla krigförande länder… i synnerhet till de klassmedvetna arbetarna i mänsklighetens tre mest avancerade nationer”, England, Frankrike och Tyskland, i övertygelsen om att det är de som kommer att ”hjälpa oss att med framgång slutföra fredens sak och samtidigt de arbetande och exploaterade befolkningsmassornas frigörelse från allt slags slaveri och all slags exploatering.”

Lenin inskränkte sig till smärre kommentarer om deklarationens text. ”Vi kan inte ignorera regeringarna, därför att då kommer möjligheten att sluta fred att uppskjutas… men vi har ingen rätt att avstå från att samtidigt vända oss till folket. Folket och regeringarna står överallt i motsättning till varandra och vi bör hjälpa folket att blanda sig i frågan om krig och fred.” ”Vi kommer naturligtvis på alla sätt att försvara vårt program för fred utan annektioner och skadestånd”, men vi bör inte framställa våra villkor i form av ett ultimatum, eftersom det kommer att göra det lättare för regeringarna att vägra förhandla. Vi kommer också att överväga varje annat förslag. ”Överväga innebär inte att vi kommer att godta det.”

Det manifest som kompromissmakarna utfärdade den 14 mars föreslog arbetarna i andra länder att störta bankirerna i fredens namn; kompromissmakarna själva krävde emellertid inte ens störtandet av sina egna bankirer och ingick dessutom ett förbund med dem. ”Nu har vi störtat bankirernas regering.” Det ger oss rätten att mana de andra folken att göra detsamma. Vi har all anledning att hoppas på seger. ”Det får inte glömmas bort att vi inte lever i Afrikas djup utan i Europa, där allt snabbt kan bli känt.” Garantin för seger ser Lenin, som alltid, i omvandlandet av den nationella revolutionen till en internationell revolution. ”Arbetarrörelsen kommer att få överhanden och staka ut vägen till fred och socialism.”

Vänstersocialistrevolutionärerna skickade upp en representant för att framföra sin anslutning till deklarationen. Dess ”anda och innebörd står oss nära och är begriplig för oss.” De förenade internationalisterna var för deklarationen, men bara på villkor att den utfärdades av en regering bestående av hela demokratin. Lapinsky talade för de polska vänstermensjevikerna och välkomnade dokumentets ”hälsosamma proletära realism”. Dzerzjinskij för Polens och Litauens socialdemokrati, Stutchka för Lettlands socialdemokrati och Kapsukass för den litauiska socialdemokratin anslöt sig till deklarationen utan inskränkningar. Den enda invändningen tillhandahölls av bolsjeviken Jeremejev, som krävde att fredsvillkoren skulle ges karaktären av ett ultimatum – annars ”kanske de tror att vi är svaga, att vi är rädda.”

Lenin invände bestämt och till och med ursinnigt mot det ultimativa framställandet av villkoren: På det sättet, sade han, kommer vi bara att ”göra det möjligt för våra fiender att dölja hela sanningen från folket och gömma sanningen bakom vår oförsonlighet.” Du säger att ”inte framställa ett ultimatum kommer att visa vår kraftlöshet.” Det är dags att göra oss av med borgerlig falskhet i politiken. ”Vi behöver inte vara rädda för att säga sanningen om vår trötthet… ”. De framtida oenigheterna om Brest-Litovsk glimmar för ett ögonblick fram redan i denna episod.

Kamenev uppmanade alla som var för proklamationen att höja sina delegatskort. ”En delegat”, skriver Reed, ”vågade rösta emot, men det plötsliga vredesutbrottet runt honom fick honom att snabbt ta ner handen.” Appellen till folken och regeringarna antogs enhälligt. Gärningen var utförd! Det imponerade på alla deltagare genom sin näraliggande och omedelbara betydelse.

Suchanov, en uppmärksam men också partisk observatör, noterade mer än en gång under detta första sammanträde kongressens likgiltighet. Otvivelaktigt var delegaterna – liksom verkligen hela folket – trötta på möten, kongresser, tal och resolutioner, trötta på att över huvud taget markera tiden. De hade inget förtroende för att denna kongress skulle vara förmögen att veta hur det hela skulle föras till slutet. Kommer inte uppgiftens gigantiska storlek och den oöverstigliga oppositionen tvinga dem att också ge efter den här gången? Ett tillflöde av förtroende hade kommit med nyheterna om intagandet av Vinterpalatset och efteråt med cykelmännens övergång till upproret. Båda dessa fakta hade dock ännu med upprorets mekanik att göra. Först nu har dess historiska betydelse blivit tydlig i handling. Det segerrika upproret hade under denna arbetar- och soldatkongress byggt en oförstörbar maktgrund. Delegaterna röstade den här gången inte för en resolution och inte för en proklamation utan för en regeringsakt av omätbar betydelse.

Lyssna nationer! Revolutionen erbjuder er fred. Den kommer att anklagas för att bryta avtal, men den är bara stolt över detta. Att bryta dessa blodiga roffarförbund är en historisk tjänst av största betydelse. Bolsjevikerna har vågat göra detta. Bara de har vågat. Stoltheten bryter självmant fram. Ögon skiner. Alla har rest sig. Ingen röker nu. Det tycks som om ingen andas. Presidiet, delegaterna, gästerna och vaktposterna förenas alla i en lovsång till uppror och broderskap. ”Plötsligt reste vi oss alla som drivna av samma impuls…” – historien kommer snart att berättas av John Reed, upprorets observatör och deltagare, krönikör och poet – ”och tog upp Internationalen. En gammal grånad soldat snyftade som ett barn. Alexandra Kollontaj blinkade snabbt tillbaka tårarna. Den mäktiga sången rullade genom salen, bröt genom fönster och dörrar och steg mot den tysta himlen.” Gick allt upp mot himlen? Gick det inte också ut till höstens skyttegravar, detta lapptäcke över det olyckliga, korsfästa Europa, till dess ödelagda städer och byar, sörjande mödrar och makar? ”Upp trälar uti alla stater, som hungern bojor lagt uppå!” Sångens ord var helt utan begränsningar. De sammansmälte med regeringens dekret och genljöd följaktligen med styrkan hos en direkt handling. Alla kände sig större och viktigare under denna timme. Revolutionens hjärta utvidgades till att omfatta hela världen. ”Slav, stig upp för att slå dig fri!” Självständighetens, initiativets och modets ande, dessa underbara känslor som de förtryckta under normala förhållanden är berövade – hade nu givits dem av revolutionen. ”[M]ed senig arm och kraftig hand”! Dessa miljoners allsmäktiga hand som hade störtat monarkin och bourgeoisien skulle nu strypa kriget. Rödgardisten från Viborgdistriktet, den gråe soldaten med sitt ärr, den gamle revolutionären som hade avtjänat sina år av straffarbete, den unge svartskäggige sjömannen från Aurora – alla svor att slutföra den, ty ”sista striden det är”. ”En gång skall jorden bliva vår.” En gång! I dessa ord, som kom direkt ur hjärtat, fanns redan inneslutet de kommande åren av inbördeskrig och de framtida femårsperioderna med arbete och umbäranden. ”Från intet allt vi vilja bli!” Allt! Om det förflutnas verklighet ofta har förvandlats till sång, varför skall en sång då inte kunna förvandlas till framtidens verklighet? Dessa soldatrockar verkade inte längre vara kostymer på galärslavar. Papatji med sina hål och sin slitna bomull fick ett nytt utseende ovanför dessa glänsande ögon. ”Mänskligheten skall resa sig igen!” Är det möjligt att tro att den inte skulle resa sig från misären och förödmjukelsen, från detta krigs blod och smuts?

”Hela presidiet, med Lenin i spetsen, stod upp och sjöng med entusiastiska, hänryckta ansikten och skinande ögon.” Om detta vittnar en skeptiker som med tunga känslor betraktade en främmande triumf. ”Hur gärna ville jag inte delta”, erkänner Suchanov, ”smälta samman i en enda känsla och stämning med denna massa och dess ledare! Men jag kunde inte.” Hymnens sista ord tonade bort, men kongressen förblev stående, en sammansmält mänsklig massa som hänförts av storheten i det som de upplevt. De mångas ögon vilade på den korte och kraftige mannen i talarstolen med sitt ovanliga huvud, de höga kindbenen och de enkla dragen, som nu förändrats genom det avrakade skägget, och med blicken i dessa små, lätt mongoliska ögon som tycktes se igenom allting. Under fyra månader hade han varit frånvarande. Själva hans namn hade nästan avskilts från varje levande föreställning. Nej, han var dock ingen myt. Där stod han bland sina egna – hur många var de nu, ”hans egna”! – och höll bladen till ett fredsbudskap till världens folk i sin hand. Även de som stod honom närmast, som väl visste hans ställning inom partiet, insåg för första gången helt och fullt vad han betydde för revolutionen, folket och folken. Det var han som hade undervisat dem; det var han som hade uppfostrat dem. Någons röst skrek från salens djup en hälsning till ledaren. Salen tycktes bara ha väntat på signalen. Länge leve Lenin! De utståndna bekymren, den övervunna tveksamheten, initiativstoltheten, segertriumfen och de gigantiska förhoppningarna – allt förenades i en vulkanisk eruption av tacksamhet och hänryckning. Den skeptiske observatören anmärker torrt: ”En tveklös entusiasm… De hälsade Lenin, skrek hurra, kastade sina mössor i luften. De sjöng Begravningsmarschen till minnet av krigets offer – och återigen applåder, skrik och mössor som slängdes i luften.”

Det som kongressen upplevde under dessa minuter upplevdes av hela landet nästa dag, även om det inte var lika tätt sammanpressat. ”Det måste sägas”, skriver Stankevitj i sina memoarer, ”att bolsjevikernas djärva gest, deras förmåga att kliva över de taggtrådshinder som under fyra år skilt oss från grannfolken, skapade av sig självt ett oerhört intryck.” Baron Budberg uttrycker sig grövre men inte mindre koncist i sin dagbok: ”Kamrat Lenins nya regering inledde med ett dekret för omedelbar fred… Det var en verkligt genial handling för att föra massan av soldater över på hans sida: Jag iakttog det i stämningen i flera regementen som jag besökte idag. Lenins telegram om en omedelbar tre månaders vapenvila och sedan fred, gjorde ett kolossalt intryck överallt och framkallade stormande glädje. Vi har nu förlorat den sista chansen att rädda fronten.” Genom att rädda den front som de hade ödelagt, hade dessa män för länge sedan upphört att syfta på något annat än att rädda sin egen sociala ställning.

Om revolutionen hade haft beslutsamheten att kliva över taggtrådshindren i mars och april skulle det för en tid ha kunnat sammansvetsa armén – förutsatt att armén samtidigt minskades till hälften eller en tredjedel av sin storlek – och därmed skapat en ställning av utomordentlig kraft för sin utrikespolitik. Timmen för modig handling infann sig dock inte förrän i oktober när det var otänkbart att rädda ens en del av armén, till och med för en kort period. Den nya regeringen var tvungen att påta sig skulderna, inte bara för tsarismens krig, utan också för den provisoriska regeringens spendersamma lättsinnighet. I denna förskräckliga och för alla andra partier hopplösa situation kunde endast bolsjevismen föra in landet på en framkomlig väg – efter att genom oktoberrevolutionen ha frisläppt outtömliga resurser av nationell energi.

Lenin står åter i talarstolen – den här gången med de små bladen med ett dekret om jorden. Han börjar med en anklagelse mot den störtade regeringen och kompromisspartierna, som genom att dra ut på jordfrågan har fört landet till en bonderevolt. ”Hyckleri och fegt bedrägeri ljuder ur deras ord om pogromer och anarki på landsorten. Var och när har pogromer och anarki framkallats genom förnuftiga åtgärder?” Utkastet till dekretet har inte mångfaldigats för distribution. Talaren har det enda råutkastet i sin hand och det är så dåligt skrivet – minns Suchanov – ”att Lenin stakar sig i läsningen, trasslar in sig och slutligen stannar helt. Någon ur folksamlingen, som trängs kring talarstolen, kommer till hans hjälp. Lenin överlåter ivrigt sin plats och det otydbara papperet.” Denna ojämna skrift förminskade emellertid inte i detta plebejiska parlaments ögon med ett jota storheten i det som ägde rum.

Dekretets kärna innesluts i två rader i den första punkten: ”Godsägarnas äganderätt till jorden upphävs omedelbart utan något slags ersättning. Godsägarnas egendomar, liksom all jord tillhörande tsarfamiljen, all kloster- och kyrkojord med alla deras tillbehör övergår till jordkommittéerna i distrikten och bondedeputerades kretssovjeters förfogande till dess konstituerande församlingen sammanträtt… den konfiskerade egendomen, som härefter tillhör hela folket… Den jord, som tillhör vanliga bönder och vanliga kosacker, konfiskeras inte.” Hela dekretet utgör inte mer än trettio rader. Det hugger av den gordiska knuten med en hammare. Till den grundläggande texten är vissa vidare instruktioner fogade, som helt och hållet lånats från bönderna själva. I Bondesovjetens Izvestija hade den 19 augusti tryckts en sammanfattning av 242 instruktioner som givits av väljarna till deras representanter till den första kongressen för bondedeputerade. Trots att det var socialistrevolutionärerna som förberedde dessa sammanfattade instruktioner, tvekade inte Lenin att foga dokumentet i sin helhet till sitt dekret, som ”rättesnöre vid genomförandet av de stora jordomdaningarna”.

De sammanställda instruktionerna lyder: ”Privatäganderätten till jorden upphäves för alltid.” ”Rätt att bruka jorden erhåller alla medborgare. ”vilka önskar bearbeta den med egna händer… ”. ”Lönearbete är ej tillåtet.” ”Utjämnande jordbesittning måste införas, dvs. jorden måste fördelas mellan de arbetande allt efter de lokala förhållandena enligt antingen arbets- eller förbrukningsnormen.”

Under en fortsatt borgerlig regering, för att inte tala om en koalition med godsägarna, förblev dessa socialistrevolutionära instruktioner en livlös utopi, där de inte blev en medveten lögn. Även under proletariatets styre blev de inte till alla delar förverkligade. Instruktionernas öde förändrades dock radikalt med en förändring i regeringsmaktens attityd till dem. Arbetarstaten gav bönderna en period under vilken de kunde pröva sitt eget motsägelsefulla program i handling.

”Bönderna vill behålla sin lilla egendom”, skrev Lenin i augusti, ”standardisera dem på en jämlik grundval och periodiskt åter jämställa dem. Låt dem göra detta. Ingen förnuftig socialist kommer att bryta med fattigbönderna av denna anledning. Om jorden konfiskeras innebär det att bankernas styre undermineras – om utrustningen konfiskeras innebär det att kapitalets styre undermineras. Det övriga… med överförande av den politiska makten till proletariatet… kommer att utvisas av praktiken.”

Många människor, inte bara fiender utan också vänner, har misslyckats med att förstå denna förutseende och i viss utsträckning pedagogiska inställning från bolsjevikpartiet till bönderna och deras agrarprogram. Den jämlika distributionen av jorden – invände till exempel Rosa Luxemburg – har ingenting gemensamt med socialismen. Bolsjevikerna hade, det behöver inte påpekas, inga illusioner på denna punkt. Dekretets själva uppbyggnad bär tvärtom vittnesbörd om lagstiftarens kritiska vaksamhet. Medan de sammanställda instruktionerna säger att all jord, både godsägarnas och böndernas, ”blir hela folkets egendom”, förbinder sig det grundläggande dekretet inte alls beträffande den nya egendomsformen till jorden.

Även en inte alltför pedantisk jurist skulle bli skräckslagen av det faktum att jordens nationalisering, en ny social princip av världshistorisk betydelse, inleds i form av en lista med instruktioner som tillfogats en grundlag. Det fanns dock inget redaktionellt slarv här. Lenin vill så lite som möjligt i förväg binda partiets och sovjetmaktens händer inom ett ännu outforskat område. Här förenade han återigen ojämförlig djärvhet med den största försiktighet. Det återstod ännu att i praktiken avgöra hur bönderna själva skulle uppfatta omvandlingen av jorden till ”hela folkets egendom”. Efter att ha gjort en sådan lång framstöt var det också nödvändigt att befästa ställningarna ifall en reträtt skulle bli nödvändig. Fördelningen av godsägarens jord bland bönderna, även om det i sig inte var någon garanti mot borgerlig kontrarevolution, omöjliggjorde i varje fall en feodal och monarkistisk restauration.

Det skulle bara vara möjligt att tala om socialistiska perspektiv efter upprättandet och det framgångsrika bevarandet av den proletära makten. Den makten kunde bara bevara sig själv genom att ge bonden beslutsamt samarbete i genomförandet av hans revolution. Om fördelningen av jorden politiskt skulle stärka den socialistiska regeringen var det helt berättigat som en omedelbar åtgärd. Bonden måste tas som revolutionen fann honom. Bara en ny regim skulle kunna omskola honom – och inte med ens, utan under loppet av en generation med hjälp av ny teknik och en ny organisering av industrin. Dekretet tillsammans med instruktionerna innebar att proletariatets diktatur påtog sig en förpliktelse inte bara att inta en uppmärksam attityd till jordbrukarens intressen, utan också att ha tålamod med hans illusioner som liten egendomsägare. Det stod klart i förväg att det skulle bli ett antal stadier och vändpunkter i agrarrevolutionen. De sammanställda instruktionerna var långt ifrån det sista ordet. De representerade bara en utgångspunkt som arbetarna kom överens om att inta medan de hjälpte bönderna att förverkliga sina progressiva krav och varna dem för falska steg.

Vi kan ”inte kringgå ett beslut av folkmassorna”, sade Lenin i sitt tal, ”även om vi inte är överens med det… vi måste ge folkmassornas skapande kraft full frihet… Det väsentliga är att bönderna blir fast övertygade om att det inte längre finns några godsägare på landsbygden, att bönderna själva måste avgöra alla frågor, att de själva måste gestalta sitt liv.” Opportunism? Nej, det var revolutionär realism.

Till och med innan applåderna var över anlände en högersocialistrevolutionär, Pjanych, från böndernas exekutivkommitté och tog ordet med en rasande protest i fråga om de socialistiska ministrarna, som befann sig under arrest. ”Under de senaste dagarna”, skrek talaren medan han bankade i bordet som om han vore utom sig, ”har något släppts lös som aldrig tidigare har hänt i någon revolution. Våra kamrater, medlemmar av exekutivkommittén, Maslov och Salazkin, är inlåsta i fängelse. Vi kräver deras omedelbara frisläppande!” ”Om ett hår kröks på deras huvuden” hotade en annan budbärare i militärrock. För kongressen tycktes de båda som besökare från en annan värld.

Vid tiden för upproret fanns det omkring 800 män i fängelse i Dvinsk, anklagade för bolsjevism, i Minsk omkring 600 (eller 6 000) och i Kiev 535 – till största delen soldater. Hur många medlemmar i bondekommittéer fanns bakom lås och bom i olika delar av landet! Slutligen hade en ansenlig andel av delegaterna till just denna kongress, med början i presidiet, passerat genom Kerenskijs fängelser sedan juli. Inte att undra på att indignationen hos den provisoriska regeringens vänner inte kunde spela på några hjärtesträngar i den här församlingen. För att fullborda deras otur reste sig en viss delegat, okänd för alla, en bonde från Tver, med långt hår och stor fårskinnsrock, från sin plats och efter att ha bugat i kompassens alla fyra riktningar besvor han kongressen i sina väljares namn att inte tveka att arrestera Avksentievs exekutivkommitté som helhet: ”De där är inte bondedeputerade, utan kadeter… Deras plats är i fängelse.” Så stod de inför varandra, dessa två gestalter: socialistrevolutionären Pjanych, erfaren parlamentariker, ministrars favorit, bolsjevikhatare, och den namnlöse bonden från Tver som hade framfört en hjärtlig hälsning till Lenin från sina väljare. Två sociala skikt och två revolutioner: Pjanych talade i namn av februarirevolutionen och Tverbonden kämpade för oktoberrevolutionen. Kongressen gav delegaten i fårskinnsrock en veritabel ovation. Exekutivkommitténs emissarier avlägsnade sig svärande.

”Lenins resolution hälsas av den socialistrevolutionära fraktionen som en triumf för deras idéer”, tillkännager Kalegajev, men med tanke på frågans utomordentliga betydelse måste vi behandla den i fraktionen. En maximalist, representant för den extrema vänsterflygeln i det sönderfallande socialistrevolutionära partiet, kräver omedelbar omröstning: ”Vi bör ära ett parti som på själva den första dagen och utan något pladder väcker en sådan åtgärd till liv.” Lenin insisterade på att avbrottet i varje fall skulle bli så kort som möjligt. ”Nyheter av sådan betydelse för Ryssland bör vara i tryck på morgonen. Inget obstruerande!” Dekretet om jorden var verkligen inte bara den nya regimens grundval utan också ett vapen för revolutionen, som fortfarande måste erövra landet. Det är inte förvånande att Reed i detta ögonblick registrerar ett befallande rop som bryter igenom salens buller: ”femton agitatorer omedelbart till rum 17! De ska åka till fronten!” Klockan ett på morgonen inlämnar en delegat från de ryska trupperna i Makedonien ett klagomål över att Petersburgsregeringarna den ena efter den andra har glömt bort dem. Stöd för fred och jord från soldaterna i Makedonien försäkras! Här är ett nytt prov på stämningen i armén – den här gången från ett avlägset hörn av sydöstra Europa. Här tillkännager Kamenev: Den tionde cykelbataljonen, som av regeringen kallats från fronten, gick in i Petrograd denna morgon och har liksom sina föregångare anslutit sig till sovjet­kongressen. Den varma applåden bevisar att inga mängder av dessa bekräftelser på dess makt kommer att förefalla kongressen överdrivna.

Efter antagandet, enhälligt och utan debatt, av en resolution som förklarar det vara en heders­sak för de lokala sovjeterna att inte tillåta judiska eller några andra pogromer från de krimi­nella elementen, röstar man om utkastet till jordlagen. Med en röst mot och åtta nedlagda antar kongressen, med ett nytt utbrott av entusiasm, det dekret som gör slut på livegenskapen, själva grundvalen för den gamla ryska kulturen. Hädanefter är jordrevolutionen legaliserad och därmed erhåller proletariatets revolution en mäktig bas.

Ett sista problem återstår: bildandet av en regering. Kamenev läser ett förslag som gjorts upp av bolsjevikernas centralkommitté. Skötseln av statslivets olika verksamheter fördelades på kommissioner som i handling skall genomföra det program som tillkännagivits av sovjet­kongressen ”i nära kontakt med massorganisationerna av arbetare, arbeterskor, matroser, soldater, bönder och tjänstemän”. Regeringsmakten koncentreras i händerna på ett kollegium sammansatt av ordförandena i dessa kommissioner, som skall kallas folkkommissariernas råd. Kontrollen över regeringens aktiviteter tillkommer sovjetkongressen och dess centrala exekutivkommitté.

Sju medlemmar i bolsjevikpartiets centralkommitté nominerades till de första folk­kommissariernas råd: Lenin som regeringsöverhuvud utan portfölj, Rykov som folk­kommissarie för inrikes angelägenheter, Miljutin som ledare för jordbruksdepartementet, Nogin som chef för handel och industri, Trotskij som ledare för utrikesministeriet, Lomov för juridiska angelägenheter, Stalin ordförande för en kommission för nationalitetsaffärer, militära och marina angelägenheter tilldelades en kommitté bestående av Antonov-Ovsejenko, Krylenko och Dybenko, ledare för arbetskommissariatet kommer att vara Sjljapnikov, chefen för utbildningsdepartementet Lunatjarskij, den tunga och otacksamma uppgiften som livsmedelsminister läggs på Tjeodorovitj, post och telegraf på arbetaren Glebov, positionen som folkkommissarie för kommunikationerna är ännu inte tillsatt och en dörr lämnades här öppen för en överenskommelse med järnvägsarbetarnas organisationer.

Alla femton kandidaterna, fyra arbetare och elva intellektuella, har åratals fängelsevistelser, exil och emigrantliv bakom sig. Fem av dem hade till och med fängslats under den demo­kratiska republikens regim. Den framtida premiärministern hade först dagen innan framträtt ur den demokratiska underjorden. Kamenev och Zinovjev inträdde inte i folkkommissariernas råd. Den förre utsågs till president för den nya centrala exekutivkommittén och den senare till redaktör för sovjeternas officiella organ. ”När Kamenev läste listan på kommissarier”, skriver Reed, ”blev det ett utbrott av applåder efter varje namn och särskilt efter Lenins och Trotskijs.” Suchanov tillfogar också Lunatjarskij.

Ett långt tal hölls mot den föreslagna regeringen av en representant för de förenade inter­nationalisterna, Avilov, en gång bolsjevik och nu litteratör från Gorkijs tidning. Han överdrev avsiktligt de svårigheter som revolutionen stod inför in- och utrikes. Vi måste ”klart inse … vart vi är på väg… Framför den nya regeringen står alla de gamla frågorna: om bröd och fred. Om den inte löser dessa problem kommer den att störtas.” Det finns lite säd i landet, den befinner sig i händerna på de välbärgade bönderna, det finns inget att ge i utbyte för säd, industrin är på nedgång, bränsle och råmaterial saknas. Att samla in säden med våld är en svår, lång och farlig uppgift. Det är därför nödvändigt att bilda en regering som inte bara har de fattigas sympati utan också de välbärgade böndernas. För det är en koalition nödvändig.

”Det kommer att bli ännu svårare att uppnå fred.” Ententens regeringar kommer inte att svara på kongressens förslag om en omedelbar vapenvila. Även där förutan planerar de allierade ambassadörerna att resa. Den nya regeringen kommer att bli isolerad; dess fredsinitiativ kommer att bli hängande i luften. De folkliga massorna i de krigförande länderna är ännu långt ifrån revolution. Konsekvenserna kan bli två: antingen revolutionens utplåning genom Hohenzollerns trupper eller en separatfred. Fredsvillkoren kan i båda fallen bara bli de värsta tänkbara för Ryssland. Dessa svårigheter kan bara mötas av ”en majoritet av folket”. Det olyckliga i saken är splittringen inom demokratin: den vänstra halvan vill bilda en rent bolsjevikisk regering i Smolnij och den högra halvan organiserar en kommitté för den allmänna säkerheten i stadsduman. För att rädda revolutionen är det nödvändigt att bilda en regering från båda grupper.

En representant för vänstersocialistrevolutionärerna, Karelin, talade för samma slutsats. Det är omöjligt att genomföra det program som antagits utan de partier som har dragit sig ur kongressen. Visserligen ”kan bolsjevikerna inte anklagas för deras tillbakadragande”. Kongressens program bör dock förena hela demokratin. ”Vi vill inte slå in på vägen med att isolera bolsjevikerna, eftersom vi förstår att hela revolutionens öde är förbundet med bolsjevikernas öde. Deras ruin kommer att bli revolutionens ruin. Om de, vänstersocialistrevolutionärerna, ändå har avböjt inbjudan att ingå i regeringen, är deras avsikt god: att hålla händerna fria för medling mellan bolsjevikerna och de partier som har övergivit kongressen. I sådana medlingar… ser vänstersocialistrevolutionärerna sin huvuduppgift i det nuvarande ögonblicket.” Vänstersocialistrevolutionärerna kommer att stödja den nya regeringens arbete i lösandet av brådskande problem. På samma gång röstar de emot den föreslagna regeringen. – Med ett ord har det unga partiet krånglat till det så mycket som möjligt.

”Trotskij steg fram för att försvara en regering av enbart bolsjeviker”, skriver Suchanov, som själv helt sympatiserade med Avilov och efter att ha inspirerat Karelin bakom kulisserna. ”Han var mycket klar, skarp och hade absolut rätt i mångt och mycket. Han vägrade dock förstå det centrala i sina opponenters argument”. Det centrala i argumenten bestod av en idealisk diagonal. I mars hade de försökt att dra den mellan bourgeoisien och kompromis­sovjeterna. Nu drömde Suchanov om en diagonal mellan den kompromissvilliga demokratin och proletariatets diktatur. Revolutioner utvecklas dock inte längs diagonaler.

”De har mer än en gång försökt skrämma oss med en eventuell isolering av vänsterflygeln”, sade Trotskij. ”När frågan om uppror först restes för några dagar sedan, sade de oss att vi var på väg mot utplåning. Om man verkligen skulle döma efter styrkegrupperingarna i den politiska pressen hotade upproret oss med oundviklig ruin. Mot oss stod inte bara kontra­revolutionära band, utan också försvarsvänner av alla slag. En enda flygel av vänstersocialist­revolutionärerna samarbetade med oss inom den revolutionära militärkommittén. Resten intog en attityd av vaksam neutralitet. Ändå segrade revolutionen under dessa ofördelaktiga för­hållanden och när det tycktes som om vi hade övergivits av alla…

Om de verkliga krafterna faktiskt var emot oss, hur kunde vi då vinna segern nästan utan blodsutgjutelse? Nej, det är inte vi som är isolerade, utan regeringen och de så kallade demokraterna. Med sin vacklan, sin kompromissvillighet, har de suddat ut sig själva ur den verkliga demokratins led. Vår stora överlägsenhet som parti ligger i det faktum att vi har bildat en koalition med klasskrafterna, skapat en förening av arbetarna, soldaterna och fattigbönderna.

Politiska grupperingar försvinner, men klassernas grundläggande intressen består. Det parti segrar som kan förstå och tillfredställa en klass grundläggande krav… Vi är stolta över koalitionen mellan vår garnison, huvudsakligen bestående av bönder, och arbetarklassen. Denna koalition har prövats i eld. Petrogradgarnisonen och proletariatet gick hand i hand in i denna stora kamp, som är det klassiska exemplet i alla folks revolutionshistoria.

Avilov har talat om de oerhörda svårigheter som vi står inför. För att övervinna dessa svårig­heter föreslår han att vi bildar en koalition. Han gör dock inget försök att klargöra sin formu­lering och säga vilket slags koalition han vill ha. En koalition av grupper, klasser eller helt enkelt en koalition av tidningar?…

De säger till oss att splittringen inom demokratin är ett missförstånd. När Kerenskij skickar chocktrupper mot oss, när vi med den centrala exekutivkommitténs medgivande berövas telefonen under det mest kritiska ögonblicket i vår kamp mot bourgeoisien – när de riktar slag efter slag mot oss – är det då möjligt att tala om missförstånd?

Avilov säger till oss: Det finns inget bröd, vi måste ha en koalition med förvarsvännerna. Tror ni verkligen att en sådan koalition skulle öka kvantiteten bröd? Frågan om bröd är en fråga om ett handlingsprogram. Kampen mot det ekonomiska sammanbrottet kräver ett bestämt system nerifrån och inte politiska grupperingar i toppen.

Avilov talar om en förening med bönderna: men än en gång, vilka bönder talar han om? Idag och just här krävde en representant för bönderna i Tverprovinsen arrestering av Avksentiev. Vi måste välja mellan denne bonde från Tver och Avksentiev, som har fyllt fängelserna med medlemmar i jordkommittéerna. Vi avvisar en koalition med böndernas kulakelement i namn av en koalition mellan arbetarklassen och den fattigare bonden. Vi är med Tverbönderna mot Avksentiev. Vi är oskiljaktiga med dem till slutet.

Den som nu jagar efter koalitionens skugga avskär sig totalt från livet. Vänstersocialistrevolutionärerna kommer att förlora sitt stöd bland massorna om de riskerar att motsätta sig vårt parti. Varje grupp som motsätter sig proletariatets parti, som de fattiga i byarna har förenat sig med, avskär sig från revolutionen.

Öppet och inför hela folkets blickar reste vi upprorets fana. Den politiska formuleringen för detta uppror var: All makt till sovjeterna – genom sovjetkongressen. Man säger till oss: Ni inväntade inte kongressen för ert uppror. Vi tänkte vänta, men Kerenskij ville inte vänta. Kontrarevolutionärerna drömde inte. Vi ansåg det vara vår uppgift som parti: att verkligen göra det möjligt för kongressen att gripa makten. Om kongressen hade omringats av junkrar, hur skulle den då ha kunnat gripa makten? För att genomföra denna uppgift krävdes ett parti som kunde vrida makten ur kontrarevolutionens händer och säga till er: ‘Här är makten och ni måste ta den?’ (Stormande och utdragna applåder.)

Trots att försvarsvännerna av alla kulörer inte lät sig hejdas av någonting i sin kamp mot oss, kastade vi inte ut dem. Vi föreslog kongressen i sin helhet att ta makten. Hur fullständigt förvrider ni inte perspektivet, när ni efter allt som har hänt talar från denna talarstol om vår omedgörlighet. När ett parti omgivet av ett moln av krutrök kommer fram till dem och säger ‘Låt oss ta makten tillsammans!’ springer de iväg till stadsduman och förenar sig där med öppna kontrarevolutionärer! De är förrädare mot revolutionen, som vi aldrig kommer att förenas med!

För kampen för fred, säger Avilov, måste vi ha en koalition med kompromissmakarna. Samtidigt erkänner han att de allierade inte vill sluta fred… De allierade imperialisterna skrattade, säger Avilov, åt margarindelegaten Skobelev. Likväl skulle freden säkras om vi bildade ett block med margarindemokraterna!

Det finns två vägar i kampen för fred. Den ena vägen är att mot de allierade och fienderegeringarna ställa revolutionens moraliska och materiella styrka. Den andra är ett block med Skobelev, vilket innebär ett block med Teresjtjenko och total underkastelse under den allierade imperialismen. I vår fredsproklamation vänder vi oss samtidigt till regeringarna och folken. Det är en rent formell symmetri. Naturligtvis tror vi inte att vi kan påverka de imperialistiska regeringarna med våra proklamationer, även om vi inte kan ignorera dem så länge de existerar. Vi sätter allt vårt hopp till möjligheten att vår revolution skall släppa loss den europeiska revolutionen. Om de revolterande folken i Europa inte krossar imperialismen, då kommer vi att krossas – det är otvivelaktigt. Antingen kommer den ryska revolutionen att resa kampens virvelvind i väst, eller också kommer kapitalisterna i alla länder att krossa vår revolution… ”.

”Det finns en tredje väg”, säger en röst från bänkarna.

”Den tredje vägen”, svarar Trotskij, ”är den centrala exekutivkommitténs väg – å ena sidan sända delegater till de västeuropeiska arbetarna och å andra sidan bilda en union med alla Kisjkins och Konovalovs. Det är lögnens och hyckleriets väg, som vi aldrig kommer att slå in på.

Naturligtvis säger vi inte att vi först kan sluta fred dagen för de europeiska arbetarnas uppror. Detta är också en möjlighet: att bourgeoisien, skrämd av de förtrycktas annalkande uppror, kommer att skynda sig att sluta fred. Inga datum är fastställda. De konkreta formerna kan inte förutsägas. Det är viktigt och nödvändigt att definiera kampmetoden, en metod som i princip är identisk både i utrikes- och inrikespolitiken. De förtrycktas förening överallt – det är vår väg.”

Kongressdelegaterna, säger John Reed, ”hälsade honom med stormande applåder, eggade av djärvheten i hans vision och av tanken på att vara mänsklighetens banérförare.” I vilket fall som helst kunde det inte vid den tiden ha fallit någon bolsjevik in att protestera mot att sovjetrepublikens öde, i ett officiellt tal i bolsjevikpartiets namn, gjordes direkt avhängigt den internationella revolutionens utveckling.

Den dramatiska regeln för denna kongress var att varje betydelsefull handling slutfördes eller till och med avbröts av ett kort avbrott under vilket en gestalt från det andra lägret plötsligt uppträdde på scenen och gav röst åt en protest, ett hot eller för att framställa ett ultimatum. En representant för Vikzjel, exekutivkommittén för järnvägsarbetarnas fackförening, begärde nu ordet omedelbart och ögonblickligen. Han måste bara kasta in en bomb i församlingen innan omröstningen ägde rum i fråga om makten. Talaren – i vars ansikte Reed såg oförsonlig fientlighet började med en anklagelse. Hans organisation, ”den starkaste i Ryssland”, hade inte inbjudits till kongressen… ”Det var den centrala exekutivkommittén som inte inbjöd er”, skreks det åt honom från alla sidor. Han fortsatte dock: och låt det bli känt att Vikzjels ursprungliga beslut att stödja kongressen hade återtagits. Talaren skyndade sig att läsa ett ultimatum som redan distribuerats telegrafiskt utöver landet: Vikzjel fördömer ett partis gripande av makten, regeringen borde vara ansvarig inför ”hela den revolutionära demo­kratin”, fram till bildandet av en demokratisk regering kommer bara Vikzjel att kontrollera järnvägslinjerna. Talaren tillfogar att kontrarevolutionära trupper inte kommer att släppas in i Petrograd, men i allmänhet kommer trupprörelserna hädanefter att äga rum enbart efter avgöranden från den gamla centrala exekutivkommittén. I fall av repression riktad mot järnvägsarbetarna kommer Vikzjel att beröva Petrograd livsmedlen.

Kongressen reste borst under slaget. Cheferna för järnvägsfackföreningen försökte samtala med folkets representanter som en regering till en annan! När arbetarna, soldaterna och bönderna tar statens administration i sina händer förmodas Vikzjel ge befallningar till arbetarna, soldaterna och bönderna! Den vill växla in det störtade dubbelmaktssystemet i småmynt. Genom att således försöka luta sig inte mot sitt antal, utan mot järnvägarnas exceptionella betydelse i ett lands ekonomi och kultur, avslöjade dessa Vikzjels demokrater hela bräckligheten i den formella demokratins kriterier i en social kamps grundläggande frågor. Revolutionen är sannerligen genial i sin undervisning!

I varje fall var ögonblicket för detta slag inte dåligt valt av kompromissmakarna. Presidiets ansikten var bekymrade. Lyckligtvis var Vikzjel inte på något sätt ovillkorlig chef på järn­vägarna. I de lokala distrikten var järnvägsarbetarna medlemmar i stadssovjeterna. Även här på kongressen mötte Vikzjels ultimatum motstånd. ”Hela massan av järnvägsarbetare i vårt distrikt”, sade delegaten från Tasjkent, ”har uttryckt sig till förmån för maktens övergång till sovjeterna.” En annan delegat från järnvägsarbetare förklarade Vikzjel vara ett ”politiskt lik”. Det var otvivelaktigt överdrivet. Vikzjel förlitade sig på de ganska talrika övre skikten av järnvägstjänstemän och hade bevarat mer livskraft än de andra högre uppsatta av kom­promissmakarnas organisationer. Den tillhörde dock tveklöst samma typ som armé­kommittéerna och den centrala exekutivkommittén. Dess stjärna var snabbt i dalande. Arbetarna avskilde sig överallt från tjänstemännen; de lägre tjänstemännen motsatte sig de högre. Vikzjels oförskämda ultimatum skulle otvivelaktigt påskynda dessa processer. Nej, stationsföreståndarna kan inte hålla tillbaka oktoberrevolutionens lokomotiv!

”Det kan inte bli något ifrågasättande av denna kongress legala rättigheter”, förklarade Kamenev med auktoritet. ”Kongressens beslutsmässighet fastställdes inte av oss, utan av den gamla centrala exekutivkommittén… Kongressen är arbetar- och soldatmassornas högsta organ.” Ett enkelt återvändande till dagordningen!

Folkkommissariernas råd godkändes av en överväldigande majoritet. Avilovs resolution fick, enligt Suchanovs överdrivet generösa uppskattning, 150 röster, huvudsakligen vänster­socialistrevolutionärer. Kongressen bekräftade sedan enhälligt den nya centrala exekutiv­kommitténs medlemmar: utav 101 medlemmar – 62 bolsjeviker och 29 vänstersocialist­revolutionärer. Den centrala exekutivkommittén skulle i framtiden komma att komplettera sig själv med representanter för bondesovjeterna och de omvalda arméorganisationerna. De fraktioner som hade övergivit kongressen tillerkändes rätten att skicka sina delegater till den centrala exekutivkommittén på grundval av proportionell representation.

Kongressens dagordning var fullbordad! Sovjetregeringen hade bildats. Den hade fått sitt program. Arbetet kunde börja och det fanns förvisso ingen brist på sådant. Klockan 5,15 på morgonen avslutade Kamenev sovjetregimens konstituerande kongress. Till stationerna! Hem! Till fronten! Till fabrikerna och kasernerna! Till gruvorna och de avlägsna byarna! I enlighet med sovjetens dekret kommer delegaterna att föra ut den proletära revolutionens jäst till landets alla hörn.

Denna morgon skrev bolsjevikpartiets centralorgan, åter under sitt gamla namn Pravda: ”De ville att vi ensamma skulle ta makten, så att vi ensamma skulle tvingas kämpa med de enorma svårigheter som landet står inför… Låt så vara! Vi tar ensamma makten, vi litar på landets röst och räknar med det europeiska proletariatets vänskapliga hjälp. Efter att ha tagit makten, kommer vi dock att med järnhand ta itu med revolutionens fiender och sabotörer. De drömde om Kornilovs diktatur… Vi skall ge dem proletariatets diktatur… ”.

Slutsatser

En anmärkningsvärd följdriktighet i stadierna kan iakttas i den ryska revolutionens utveckling – och det av just den anledningen att den var en autentisk folklig revolution som satte tiotals miljoner i rörelse. Händelserna avlöste varandra, som om de lydde gravitationens lagar. Krafternas växelförhållande verifierades två gånger vid varje stadium: först demonstrerade massorna kraften i sitt angrepp, sedan avslöjade de besuttna klasserna, i försök till revansch, ännu tydligare sin isolering. I februari reste sig arbetarna och soldaterna i Petrograd i uppror – inte bara mot alla de bildade klassernas patriotiska vilja, utan också tvärtemot de revolutionära organisationernas uträkningar. Massorna demonstrerade att de var oöver­vinneliga. Om de själva hade varit medvetna om det, skulle de ha blivit regeringen. Det fanns dock ännu inte ett starkt och auktoritativt revolutionärt parti i deras spets. Makten föll i händerna på den småborgerliga demokratin, som var färgad med en skyddande socialistisk koloratur. Mensjevikerna och socialistrevolutionärerna kunde inte göra något annat med massornas förtroende än att kalla den liberala bourgeoisien till rodret, som i sin tur bara kunde placera den makt som kompromissmakarna släppt iväg till dem i tjänst hos ententens intressen.

Under aprildagarna förde regementenas och fabrikernas missnöje – återigen utan uppmaningar från något parti – ut dem på Petrograds gator för att göra motstånd mot regeringens imperialistiska politik som kompromissmakarna lurat på dem. Denna väpnade demonstration uppnådde ett sken av framgång. Den ryska imperialismens ledare Miljukov förflyttades från regeringen. Kompromissmakarna gick in i regeringen, ytligt sett som folkets befullmäktigade, men i verkligheten som bourgeoisiens springpojkar.

Utan att ha avgjort ett enda av de problem som hade framkallat revolutionen bröt koalitionsregeringen i juni den vapenvila som faktiskt hade upprättats vid fronten och kastade in trupperna i en offensiv. Genom denna handling utdelade februariregimen, som redan kännetecknades av massornas sjunkande förtroende för kompromissmakarna, ett ödesdigert slag mot sig själv. Perioden med direkta förberedelser för en andra revolution inleddes.

I början av juli anklagade regeringen, som hade alla besuttna och bildade klasser bakom sig, varje revolutionär manifestation för förräderi mot fosterlandet och hjälp åt fienden. De officiella massorganisationerna – sovjeterna och de socialpatriotiska partierna – kämpade mot en väpnad demonstration med hela sin kraft. Bolsjevikerna försökte av taktiska skäl hålla tillbaka arbetarna och soldaterna från att gå ut på gatorna. Ändå gick massorna ut. Rörelsen visade sig vara obetvinglig och allmän. Regeringen gick inte att upptäcka någonstans. Kompromissmakarna gömde sig. Arbetarna och soldaterna visade sig vara situationens herrar i huvudstaden. Deras offensiv föll emellertid sönder på grund av provinsernas och frontens otillräckliga beredskap.

I slutet av augusti stod alla de besuttna klassernas organ och institutioner för en kontra­revolutionär omvälvning: ententens diplomater, bankerna, jordägar- och industriförbunden, kadetpartiet, staberna, officerarna och de stora tidningarna. Omvälvningens organisatör var ingen annan än överbefälhavaren med en miljonarmés officersapparat att förlita sig på. Militära avdelningar, som speciellt valts ut från alla fronter, kastades mot Petrograd under förevändning av strategiska överväganden och genom en hemlig överenskommelse med regeringsöverhuvudet.

I huvudstaden tycktes allt vara förberett för företagets framgång: arbetarna hade avväpnats av myndigheterna med kompromissmakarnas hjälp, bolsjevikerna befann sig under ett ihållande regn av slag, de mer revolutionära regementena hade förflyttats från staden, hundratals speciellt utvalda officerare var koncentrerade i chockbrigader – tillsammans med officers­skolorna och kosackavdelningarna skulle de utgöra en imponerande styrka. Vad hände? Intrigen, som tycktes stå under gudarnas eget beskydd, hann knappt komma i kontakt med det revolutionära folket innan den skingrades som damm.

Dessa två rörelser, i början av juli och i slutet av augusti, förhåller sig till varandra som ett teorem och dess motsats. Julidagarna demonstrerade styrkan i massornas självständiga rörelse. Augustidagarna blottlade de härskande gruppernas fullständiga kraftlöshet. Detta växelförhållande signalerade oundvikligheten av en ny konflikt. Provinserna och fronten drog sig under tiden närmare huvudstaden. Detta förutbestämde oktobersegern.

”Den lätthet med vilken Lenin och Trotskij störtade Kerenskijs sista koalitionsregering”, skrev kadeten Nabokov, ”avslöjade dess inre kraftlöshet. Graden av denna oförmåga var häpnadsväckande vid den tiden även för välinformerade människor.” Nabokov tycks knappast själv medveten om att det var fråga om kraftlösheten hos honom, hans klass och hans sociala struktur.

På samma sätt som kurvan stiger från den beväpnade demonstrationen i juli till oktober­upproret, förefaller Kornilovs rörelse vara en repetition för den kontrarevolutionära kampanj som igångsattes av Kerenskij under de sista dagarna i oktober. Den enda militära styrka som var emot bolsjevikerna och som återfanns vid fronten av den demokratiske överbefälhavaren, efter hans flykt under skydd av den lilla amerikanska flaggan, var samma tredje kavallerikår som två månader tidigare hade utsetts av Kornilov för störtandet av Kerenskij själv. Kårens befälhavare var fortfarande kosackgeneralen Krasnov, en militant monarkist som satts på sin post av Kornilov. En mer lämplig befälhavare för demokratins försvar kunde inte påträffas.

Dessutom återstod inget annat av kåren än namnet. Den hade reducerats till några få kosack­skvadroner som, efter ett misslyckat försök att ta till offensiven mot de röda i närheten av Petrograd, fraterniserade med de revolutionära matroserna och överlämnade Krasnov till bolsjevikerna. Kerenskij var tvungen att ta till flykten – både från kosackerna och från matroserna. Således stod arbetarna åtta månader efter monarkins störtande i ledningen för landet och de stod stadigt.

”Vem kunde tro”, skrev en av de ryska generalerna, Zaleskij, och gav uttryck åt sin indignation, ”att portvakten eller nattvakten vid domstolsbyggnaden plötsligt skulle bli högste domare vid appellationsdomstolen? Eller sjukhusbiträdet direktör för sjukhuset, frisören en hög funktionär, gårdagens fänrik överbefälhavare, gårdagens lakej eller enkle arbetare borgmästare, gårdagens tågsmörjare divisionschef eller stationsföreståndare, gårdagens smed fabrikens överhuvud.”

”Vem kunde tro detta?” De var tvungna att tro på det. Det var omöjligt att inte tro på det, när meniga körde iväg generalerna, borgmästarna ur den simple arbetarens led slog ned mot­ståndet från gårdagens godsägare, tågsmörjare reglerade transporterna och smeder som direktörer återupplivade industrin.

Huvuduppgiften för en politisk regim är, enligt en engelsk aforism, att sätta rätt människor på rätt plats. Hur ter sig experimentet 1917 ur denna synvinkel? Under de två första månaderna styrdes Ryssland, i kraft av monarkisk tronföljd, av en man som av naturen var ofullständigt utrustad och trodde på helgonens mumier och underkastade sig Rasputin. Under de följande åtta månaderna försökte liberalerna och demokraterna från sin upphöjda regeringsställning bevisa för folket att revolutionen hade fullbordats för att allt skulle förbli som förut. Inte undra på att dessa människor passerade över landet likt böljande skuggor utan att lämna något spår. Från den 25 oktober var Lenin mannen som stod i ledningen för Ryssland, den störste gestalten i rysk politisk historia. Han omgavs av en stab med medhjälpare som, vilket deras mest illasinnade fiender erkände, visste vad de ville och hur de skulle kämpa för sina mål. Vilket av dessa tre system, under de givna konkreta omständigheterna, visade sig kapabelt att sätta rätt människor på rätt plats?

Mänsklighetens historiska uppåtstigande kan i sin helhet sammanfattas som en följd av segrar för medvetandet över blinda krafter – i naturen, samhället och människan själv. Kritiskt och skapande tänkande kan fram tills nu åberopa sina största segrar i kampen mot naturen. De fysiskt-kemiska vetenskaperna har redan uppnått en punkt där människan tydligt är på väg att bli materiens herre. Sociala förhållanden utformas dock fortfarande på samma vis som korallöarna. Parlamentarismen kastade bara ljus över samhällets yta och till och med då med ett tämligen artificiellt ljus. I jämförelse med monarkin och annat arvegods från kannibalerna och grottinvånarna är demokratin naturligtvis en stor landvinning, men den lämnar det blinda spelet mellan krafter i de sociala förhållandena människor emellan orörda. Det var mot denna djupare sfär av det omedvetna som oktoberrevolutionen var först med att lyfta sin hand. Sovjetsystemet önskar föra in mål och plan i samhällets själva grund, där endast ackumulerade orsaker har regerat fram tills nu.

Fiender gläder sig åt att sovjetlandet femton år efter revolutionen fortfarande inte alls liknar det allmänna välmåendets kungarike. Ett sådant argument, om det egentligen inte ska för­klaras som orsakat av en förblindande fientlighet, kan bara dikteras av ett överdrivet dyrkande av den magiska kraften i socialistiska metoder. Kapitalismen behövde hundra år för att höja vetenskap och teknik till höjderna och kasta ned mänskligheten i krigets och krisernas helvete. Dess fiender ger socialismen endast femton år för att skapa och inreda ett jordiskt paradis. Vi åtog oss inte någon sådan förpliktelse. Vi fastställde aldrig dessa datum. En väldig omvand­lingsprocess måste mätas med en adekvat skala.

Missöden som har överväldigat levande människor? Inbördeskrigets eld och blodbad? Rätt­färdigar en revolutions konsekvenser i allmänhet de lidanden som den inbegriper? Frågan är teleologisk och därför fruktlös. Man skulle likväl inför den personliga existensens svårigheter och bedrövelser kunna fråga: Är det värt att födas? Melankoliska reflektioner har emellertid ännu så länge inte förhindrat människor från att föda eller födas. Till och med i den nuvarande epoken med outhärdliga olyckor tillgriper endast en liten procent av mänskligheten på vår planet självmord. Folket söker en utväg ur sina outhärdliga svårigheter i revolutionen.

Är det inte anmärkningsvärt att de som talar mest upprört om offren för sociala revolutioner vanligtvis är desamma som, om de inte är direkt ansvariga för världskrigets offer, förberedde och förhärligade dem eller åtminstone accepterade dem? Det är vår tur att fråga: Rättfärdigade kriget sig självt? Vad har det givit oss? Vad har det lärt ut?

Det lönar sig knappast nu att dröja vid påståenden från sårade ryska egendomsägare att revolutionen ledde till landets kulturella nedgång. Den aristokratiska kultur som störtades av oktoberrevolutionen var i den slutgiltiga analysen endast en ytlig imitation av högre stående västliga modeller. Genom att förbli oåtkomlig för det ryska folket lade den inget väsentligt till mänsklighetens skattkammare. Oktoberrevolutionen lade grunden till en ny kultur, som tog hänsyn till alla och fick av just den anledningen internationell betydelse. Även om man för ett ögonblick antar att sovjetregimen tack vare ogynnsamma omständigheter och fientliga slag tillfälligtvis skulle störtas, skulle ändå oktoberrevolutionens outplånliga avtryck bli kvar på mänsklighetens hela framtida utveckling.

De civiliserade nationernas språk har tydligt utmärkt två epoker i Rysslands utveckling. Medan den aristokratiska kulturen införde sådana barbarismer som tsar, pogrom och knutpiska i det dagliga talet i världen, har oktoberrevolutionen internationaliserat sådana ord som bolsjevik, sovjet och piatiletka.[15] Enbart detta rättfärdigar den proletära revolutionen, om man anser att den behöver rättfärdigas.

Appendix

Anmärkning:

Vid sidan av våra historiska referenser till teorin om den permanenta revolutionen, har vi till detta appendix överfört två självständiga kapitel: ”Några av byråkratins legender” och ”Socialism i ett land?” Kapitlet om legender är ägnat åt det kritiska återställandet av en rad fakta och episoder från oktoberrevolutionen, vilka förvrängts av epigonhistorikerna. Ett av syftena i förbigående med detta kapitel är att göra det omöjligt för slöa hjärnor att a priori nöja sig med den billiga slutsatsen att ”sanningen ligger troligen någonstans i mitten” i stället för att gå igenom faktamaterialet.

Kapitlet ”Socialism i ett land?” ägnas åt den viktigaste frågan när det gäller bolsjevikpartiets ideologi och program. Frågan belyses här historiskt och bevarar fortfarande inte bara hela sitt teoretiska intresse, utan har också på senare år antagit första klassens praktiska betydelse.

Vi har skilt dessa två kapitel från den övriga texten, vilken de utgör en integrerad del av, enbart för de läsares skull som inte är vana att bekymra sig om dispyter i andrahand eller teoretiska problem. Om emellertid en tiondel, eller till och med en hundradel av denna boks läsare gör sig besväret att uppmärksamt läsa detta appendix, kommer författaren att känna sig belönad för det stora arbete han har utfört. Det är genom eftertänksamma, arbetsälskande och kritiska hjärnor som sanningen i det långa loppet finner sin väg till bredare kretsar.

Appendix I: Några av byråkratins legender

Den uppfattning om oktoberrevolutionen som utvecklats i denna bok framställdes av författaren mer än en gång, förvisso bara i sina allmänna drag, under sovjetregimens tidiga år. För att beskriva sin tanke tydligare gav han den ibland ett kvantitativt uttryck: omvälvningens uppgifter, skrev han, var fullbordade till ”tre fjärdedelar om inte nio tiondelar” före den 25 oktober genom det ”tysta” eller ”torra” upprorets metod. Om man inte ger dessa siffror större betydelse än siffror kan göra anspråk på i en sådan sak, förblir själva idén absolut obestridlig. Efter det att omvärderingen av värden började har vår uppfattning bittert kritiserats i denna enskildhet.

”Om ett till nio tiondelar ‘segerrikt’ uppror redan var ett fullbordat faktum den 9 oktober”, skrev Kamenev, ”hur skall vi då bedöma den intellektuella förmågan hos dem som satt i bolsjevikernas centralkommitté och den 10 oktober i heta debatter beslutade huruvida man skulle göra uppror eller inte och i så fall när? Vad skall vi säga om de människor som samlades den 16 oktober… och gång på gång bedömde chanserna för ett uppror?… Ja visst, det tycks som om det redan var fullbordat den 9 oktober ‘tyst’ och ‘legalt’ – faktiskt så tyst att vare sig partiet eller centralkommittén kände till det.” Detta ytligt sett så effektiva argument, som kanoniseras i epigonlitteraturen, och som politiskt har överlevt sin författare, är i verkligheten ett imponerande pålverk av misstag.

Den 9 oktober kunde upproret knappast ha varit ett till ”nio tiondelar” fullbordat faktum, där­för att den dagen hade frågan om garnisonens förflyttning just rests i sovjeten och det var omöjligt att veta hur saken skulle utvecklas i framtiden. Det var av denna anledning som Trotskij nästa dag, den 10 oktober, när han insisterade på vikten av frågan med truppernas förflyttning, ännu inte hade tillräckliga grunder för att kräva att konflikten mellan garnisonen och dess befäl skulle utgöra grunden för hela planen. Endast under de två följande veckorna med hårdnackat dagligt arbete kunde upprorets huvuduppgift – det beslutsamma vinnandet av regeringstrupperna till folkets sida – fullbordas till ”tre fjärdedelar om inte nio tiondelar”. Det var inte så den 10 oktober, ännu inte heller den 16 oktober, när centralkommittén för andra gången behandlade frågan om uppror och Krylenko alldeles avgjort presenterade garnisons­frågan som en grundtanke.

Även om revolutionen hade varit segerrik till nio tiondelar den 9 oktober – som Kamenev felaktigt framställer vår tanke – kunde detta faktum dock bara ha bekräftats på ett tillfreds­ställande sätt, inte genom att gissa, utan genom handling – dvs. genom att genomföra upp­roret. Den ”intellektuella förmågan” hos centralkommitténs medlemmar skulle inte, inte ens i detta rent hypotetiska fall, på minsta vis ha komprometterats av deras deltagande i heta debatter den 10 och 16 oktober. Även under förutsättning att centralkommitténs medlemmar otvivelaktigt kunde ha försäkrat sig själva genom en uppskattning a priori att segern faktiskt var vunnen till nio tiondelar, skulle det ändå ha varit nödvändigt att uppnå den sista tiondelen och det skulle ha krävt minst lika mycket uppmärksamhet som om det vore tio tiondelar. Hur många ”nästan” vunna strider och uppror uppvisar inte historien – strider och uppror som ledde till nederlag enbart därför att de inte knuffades vidare i god tid för att fullborda fiendens nederlag! Slutligen – Kamenev är sinnrik nog att glömma även detta – var den revolutionära militärkommitténs aktivitetssfär endast Petrograd. Hur viktig huvudstaden än må ha varit, existerade trots allt återstoden av landet. Ur den synvinkeln hade centralkommittén tillräcklig grund för att noggrant överväga upprorets chanser inte bara den 10 och den 16, utan också den 26 oktober – dvs. efter segern i Petrograd.

Kamenev kommer, i det argument som vi diskuterar, till Lenins försvar. Alla epigonerna för­svarar sig med denna imponerande pseudonym. Hur kunde Lenin, frågar han, ha kämpat så passionerat för upproret, om det redan var fullbordat till nio tiondelar! Lenin skrev dock själv i början av oktober: ‘‘Det kan mycket väl vara så att man just nu kan ta makten utan uppror”. Med andra ord postulerade Lenin att den ”tysta” revolutionen redan hade ägt rum innan den 9 oktober och dessutom inte till nio utan till tio tiondelar. Han insåg emellertid att denna optimistiska hypotes enbart kunde verifieras i handling. Av den anledningen sade Lenin i samma brev: ”Om man inte kan ta makten utan uppror, måste man gå till uppror genast.” Det var denna fråga som diskuterades den 10 och 16 oktober och andra dagar.

De nuvarande sovjethistorikerna har fullständigt suddat ut det utomordentligt viktiga och upplysande kapitlet om meningsskiljaktigheterna mellan Lenin och centralkommittén från oktoberrevolutionen – både vad gäller den grundläggande principsak som Lenin hade rätt i och även de enskilda, men mycket betydelsefulla frågor i vilka centralkommittén hade rätt. Enligt den nya doktrinen kunde varken Lenin eller centralkommittén begå misstag och följaktligen kunde det inte ha funnits någon konflikt mellan dem. I alla de fall där det blir omöjligt att förneka att det fanns en meningsskiljaktighet, läggs det enligt en allmän föreskrift utanför Trotskijs dörr.

Fakta talar annorlunda. Lenin insisterade på att starta ett uppror under dagarna för den demokratiska konferensen. Inte en enda medlem av centralkommittén stödde honom. En vecka senare föreslog Lenin till Smilga att organisera ett högkvarter för uppror i Finland och från den punkten med matroserna utdela ett slag mot regeringen. Återigen tio dagar senare insisterade han på att den norra kongressen skulle bli utgångspunkten för ett uppror. Ingen på kongressen stödde detta förslag. I slutet av september ansåg Lenin att uppskjutandet av upproret tre veckor, till sovjetkongressen, var ödesdigert. Ändå genomfördes upproret, uppskjutet fram till kongressens tröskel, medan kongressen satt i sammanträde. Lenin föreslog att kampen skulle börja i Moskva, under antagande att det där skulle lösas utan strid. Upproret i Moskva varade faktiskt, oavsett den föregående segern i Petrograd, åtta dagar och betalades med många offer.

Lenin var ingen automat med ofelbara beslut. Han var ”bara” ett geni och inget mänskligt var honom främmande, däri inkluderat förmågan att begå misstag. Lenin sade följande om epigonernas inställning till de stora revolutionärerna: ”Efter deras död, försöker man för­vandla dem till ofarliga ikoner, kanonisera dem, så att säga, för att visa deras namn en viss heder”, för att därför desto säkrare förråda dem i handling. De nuvarande epigonerna begär att Lenin erkänns som ofelbar för att desto lättare utsträcka samma dogm till dem själva.[16]

Det som kännetecknade Lenin som statsman var kombinationen av djärva perspektiv med noggrann bedömning av små fakta och symptom. Lenins isolering förhindrade honom inte från att med oförlikneligt inträngande definiera rörelsens grundläggande stadier och vänd­ningar, men den berövade honom möjligheten att göra lägliga bedömningar av episodiska faktorer och tillfälliga förändringar. Den politiska situationen var i allmänhet så fördelaktig för upproret att den tillät flera olika möjligheter till seger. Om Lenin hade varit i Petrograd och i början av oktober drivit igenom sitt beslut till förmån för ett omedelbart uppror utan hänvisning till sovjetkongressen, skulle han otvivelaktigt ha givit genomförandet av sin egen plan en politisk infattning som skulle ha reducerat dess nackdelar till ett minimum. Det är dock åtminstone lika sannolikt att han själv i det fallet skulle ha övergått till den plan som faktiskt genomfördes.

Vi har i ett särskilt kapitel givit vår bedömning av Lenins roll i revolutionens allmänna strategi. För att avrunda vår tankegång beträffande Lenins taktiska förslag vill vi tillägga att utan Lenins påtryckningar, maningar, förslag och olika planer skulle det ha varit oändligt mycket svårare att styra in på vägen mot upproret. Hade Lenin varit i Smolnij under de kritiska veckorna skulle upprorets allmänna ledning – och inte bara i Petrograd utan också i Moskva – ha befunnit sig på en betydligt högre nivå. Lenin som ”emigrant” kunde dock inte ta Lenins plats i Smolnij.

Lenin kände själv starkare än alla andra otillräckligheten i sin taktiska orientering. Han skrev den 24 september i Rabotjij Put: ”En ny revolutions tillväxt är uppenbart i framskridande – vi vet olyckligtvis lite om bredden och hastigheten i denna tillväxt.” Dessa ord är både en förebråelse mot partiledarna och ett klagomål över hans egen brist på information. När Lenin i sitt brev återkallar upprorets viktigaste regler, glömde han inte bort att tillfoga: ”Detta är alltihop naturligtvis approximativt och mest till för att illustrera.” Den 8 oktober skrev Lenin till sovjetkongressen för den norra regionen: ”jag skall i alla fall försöka framträda med mina Råd från en utomstående för den händelse, att den troliga resningen av Petrograds och hela ‘kretsens’ arbetare och soldater kommer att äga rum inom kort men ännu inte ägt rum.” Lenin inledde sin polemik gentemot Zinovjev och Kamenev med dessa ord: ”En publicist som genom ödets vilja har placerats något vid sidan av historiens huvudlinje löper ständigt risken att komma in för sent eller vara oinformerad, särskilt när hans skriverier fördröjs vid publiceringen.” Åter ett klagomål över hans isolering tillsammans med en förebråelse till redaktörerna, som hade fördröjt tryckningen av de artiklar vilka de bedömde som alltför skarpa eller hade slitit ut de mest stickande passagerna ur. En vecka innan upproret skrev Lenin i ett konspirativt brev till partimedlemmarna: ”Vad beträffar hur frågan om upproret ligger till nu, så tätt inpå den 20 oktober, så kan jag inte från fjärran bedöma, hur pass mycket saken har fördärvats genom strejkbrytarnas [Zinovjev och Kamenev] uttalande i pressen utanför partiet.” Orden ”på så långt håll” är understrukna av Lenin själv.[17]

Hur förklarar då epigonskolan bristen på samstämmighet mellan Lenins taktiska förslag och upprorets verkliga gång i Petrograd? Den ger konflikten en anonym och formlös karaktär, eller också hoppar den över meningsskiljaktigheterna helt och hållet, förklarar dem inte vara värda uppmärksamhet, eller också försöker den avvisa oåterkalleligt fastställda fakta, eller sätter den Trotskijs namn där Lenin talar om centralkommittén i sin helhet eller motståndarna till upproret inom centralkommittén, eller, slutligen, kombinerar den alla dessa metoder och bryr sig inte om huruvida de stämmer överens sinsemellan.

”Ledandet av oktoberupproret”, skriver Stalin, ”kan anses som en modell för [bolsjevikisk] strategi. Att överskrida denna förutsättning [det rätta valet av tidpunkt] leder till ett farligt misstag som kallas ‘förlust av tempo’, när partiet kommer efter händelsernas gång eller springer före och ger upphov till faran för ett misslyckande. Försöket från en grupp av kamrater att inleda upproret med arresterandet av den demokratiska konferensen i augusti 1917 måste anses som ett exempel på denna ‘förlust av tempo’, ett exempel på hur man inte ska välja tidpunkten för upproret.” Benämningen ”en grupp av kamrater” i dessa rader betyder Lenin. Ingen annan än Lenin föreslog att upproret skulle börja med arresterandet av den demokratiska konferensen och ingen stödde hans förslag. Stalin rekommenderar Lenins taktiska plan som ”ett exempel på hur man inte ska välja tidpunkten för upproret”. Den anonyma formen i hans redogörelse tillåter Stalin att på samma gång blankt förneka att det fanns någon meningsskiljaktighet mellan Lenin och centralkommittén.

Jaroslavskij har ett ännu enklare sätt att komma ur svårigheten. ”Det är naturligtvis inte fråga om enskildheter”, skriver han, ”det är inte fråga om huruvida upproret började i Moskva eller Petrograd.” Saken är den att händelsernas hela följd demonstrerade ”riktigheten i Lenins linje, riktigheten i vårt partis linje”. Denne fyndige historiker förenklar sin uppgift i utomordentlig grad. Att oktoberrevolutionen bekräftade Lenins strategi och speciellt demonstrerade hur viktig hans aprilseger över det härskande skiktet av ”gammelbolsjeviker” hade varit, är ovedersägligt. Men om det på ett allmänt sett inte är fråga om var man börjar, när man börjar och hur man börjar, då återstår visserligen ingenting av de episodiska meningsskiljaktigheterna med Lenin – eller för den delen i taktiska frågor i allmänhet.

I John Reeds bok finns en historia om att bolsjevikernas ledare den 21 oktober höll en ”andra historisk konferens” vid vilken, som Reed fick veta, Lenin sade: ”Den 24 oktober är för tidigt. Vi måste ha en allrysk bas för resningen och den 24 har inte alla delegaterna till kongressen anlänt… Å andra sidan är den 26 för sent… Vi måste gå till aktion den 25, den dag kongressen sammanträder.” Reed var en utomordentligt noggrann observatör, förmögen att överföra känslorna och lidelserna under revolutionens avgörande dagar till sidorna i sin bok. Det var av den anledningen som Lenin på sin tid önskade att Reeds ojämförliga krönika skulle distribueras i miljoner kopior i alla världens länder. Men arbete som utförts i händelsernas hetta, anteckningar gjorda i korridorer, på gatorna, vid lägereldar, samtal och fragmentariska fraser som fångats i flykten och även detta med behovet av en översättare – allt detta gjorde enskilda misstag oundvikliga. Denna historia om ett sammanträde den 21 oktober är ett av de mest uppenbara misstagen i Reeds bok. Argumentet om behovet av en ”allrysk bas” för upproret kan omöjligt tillhöra Lenin, för Lenin beskrev mer än en gång jagandet efter en sådan grund som varken mer eller mindre än ”fullständig idioti eller fullständigt förräderi”. Lenin kunde inte ha sagt att den 24 oktober var för tidigt eftersom han ända sedan slutet av september hade betraktat ett uppskjutande av upproret med en enda onödig dag som otillåtet. Det kan komma för sent, sade han, men ”i den saken är det nu omöjligt att vara för tidig”. Bortsett från dessa politiska hänsyn – tillräckligt avgörande i sig själva – vederläggs Reeds historia av det enkla faktum att det den 21 oktober inte ägde rum någon ”andra historisk konferens” av något slag. En sådan konferens kunde inte undgå att avsätta spår i dokumenten och andra deltagares memoarer. Det ägde bara rum två konferenser med Lenin närvarande: den 10 och den 16 oktober. Reed kunde inte veta detta. Men de dokument som har publicerats sedan dess lämnar inget utrymme för det ”historiska sammanträdet” den 21 oktober. Epigonhistorikerna har emellertid inte tvekat att infoga Reeds uppenbart felaktiga vittnesmål i alla de officiella publikationerna. På detta sätt har de uppnått ett bestickande kalendariskt sammanträffande mellan Lenins direktiv och händelsernas verkliga gång. Visserligen har de officiella historikerna därigenom försatt Lenin i positionen att obegripligt och hopplöst motsäga sig själv. Men egentligen, måste ni förstå, bryr de sig inte om Lenin. Epigonerna har helt enkelt omvandlat Lenin till sin egen historiska pseudonym och använder sig av honom utan vidare ceremonier för att i efterhand upprätta sin ofelbarhet.

Men de officiella historikerna går ännu längre än så i fråga om att inordna fakta i enlighet med den önskade marschgången. Således skriver Jaroslavskij i partihistoriken: ”Vid centralkommitténs sammanträde den 24 oktober, det sista sammanträdet före upproret, var Lenin närvarande.” De officiellt publicerade protokollen, som innehåller en fullständig lista på de närvarande, vittnar om att Lenin var frånvarande. ”Lenin och Kamenev delegerades till att förhandla med vänstersocialistrevolutionärerna”, skriver Jaroslavskij. Protokollet säger att denna uppgift tilldelades Kamenev och Bertsin. Men det borde vara uppenbart utan protokoll att centralkommittén inte skulle ha lagt denna underordnade ”diplomatiska” uppgift på Lenin. Detta centralkommitténs avgörande sammanträde ägde rum på morgonen. Lenin anlände inte till Smolnij förrän på natten. En medlem i Petrogradkommittén, Svesjnikov, återger hur Lenin ”gick ut någonstans på kvällen [den 24 oktober] och lämnade en not på sitt rum, som uppgav att han hade gått vid den och den tiden. När vi fick veta detta, blev vi dödsförskräckta för Iljitj.” Först ”sent på kvällen” blev det känt i distriktet att Lenin hade begivit sig till den revolutionära militärkommittén.

Mest överraskande av allt är emellertid det faktum att Jaroslavskij ignorerar ett politiskt och mänskligt dokument av högsta betydelse: ett brev till distriktsledarna som skrevs av Lenin under de timmar när det öppna upproret i allt väsentligt redan hade börjat. ”Kamrater! Jag skriver dessa rader på kvällen den 24… Med uppbjudande av alla mina krafter övertygar jag kamraterna om att allt nu hänger på ett hår, att sådana frågor står på dagordningen, som inte löses vare sig av konferenser eller kongresser (inte ens av sovjetkongresser), utan uteslutande av folken, av massan, genom de väpnade massornas kamp… Man måste till varje pris i kväll, i natt häkta regeringen sedan man avväpnat officersaspiranterna (eller besegrat dem, ifall de gör motstånd) osv.” Lenin fruktade så till den grad centralkommitténs obeslutsamhet att han i allra sista stund försökte organisera påtryckningar underifrån. ”Det är nödvändigt”, skriver han, ”att alla distrikt, alla regementen, alla krafter genast mobiliseras och omedelbart sänder delegationer till den revolutionära militärkommittén, till bolsjevikernas centralkommitté med det eftertryckliga kravet: i intet fall lämna statsmakten i händerna på Kerenskij & Co. till den 25 oktober, under inga omständigheter; ovillkorligen avgöra saken i kväll eller i natt.” Medan Lenin skrev dessa rader var de regementen och distrikt som han uppmanade att mobilisera för påtryckningar på den revolutionära militärkommittén redan mobiliserade av kommittén för stadens erövring och regeringens störtande. Från detta brev – i vilket varje rad vibrerar av oro och lidelse – står det åtminstone klart att Lenin den 21 oktober inte kunde ha föreslagit att uppskjuta upproret till den 25 oktober och inte heller kunde ha varit närvarande vid morgonsammanträdet den 24 oktober, när det beslutades att omedelbart gå till offensiv.

Det finns ändå i detta brev ett förbryllande inslag. Hur kunde det komma sig att Lenin, när han gömde sig i Viborgdistriktet, inte förrän på kvällen kände till ett beslut av sådan utomordentlig betydelse? Från Svesjnikovs redogörelse – liksom från andra källor – står det klart att förbindelserna med Lenin denna dag upprätthölls genom Stalin. Det kan bara antas att Stalin, som inte hade varit närvarande vid centralkommitténs sammanträde på morgonen, inte heller före kvällen kände till det beslut som fattats.

Den omedelbara orsaken till Lenins upprördhet kan ha varit de rykten som medvetet och enträget cirkulerades under den dagen från Smolnij om att inga avgörande steg skulle tas innan sovjetkongressens beslut. På kvällen denna dag, vid ett brådskande sammanträde med Petrogradsovjeten, sade Trotskij i sin rapport om den revolutionära militärkommitténs aktiviteter: ”En väpnad konflikt idag eller i morgon finns inte med i våra planer – på tröskeln till den allryska sovjetkongressen. Vi tror att kongressen kommer att genomföra vår paroll med större makt och auktoritet. Men om regeringen vill utnyttja den livstid som ännu återstår för den – 24, 48 eller 72 timmar – för att ta till offensiven mot oss, kommer vi att svara med en motoffensiv, slag för slag, stål mot järn.” Sådant var ledmotivet under hela den dagen. Dessa defensiva tillkännagivanden hade till syfte att i sista ögonblicket före slaget vagga fiendens inte alltför livliga vaksamhet till sömns. Det var med all sannolikhet denna manöver som gav Dan grunden till att försäkra Kerenskij natten den 25 oktober att bolsjevikerna inte alls hade några avsikter att göra ett omedelbart uppror. Men å andra sidan kan också Lenin, om en av dessa lugnande förklaringar från Smolnij råkade nå honom, i hans tillstånd av spänning och misstro ha tagit ett militärt trick för verkligt.

List utgör ett nödvändigt inslag i krigets konst. Det är emellertid en dålig list som tillfälligtvis kan lura det egna lägret. Hade det varit fråga om att mana ut massorna i sin helhet på gatorna, skulle dessa ord om de nästa ”72 timmarna” ha visat sig vara ödesdigert. Men den 24 oktober hade resningen inte längre behov av någon allmän revolutionär uppmaning. De väpnade avdelningar som var avsedda att erövra huvudstadens huvudpunkter stod under vapen och inväntade från sina befälhavare, som stod i telefonförbindelse med det närmaste revolutionära högkvarteret, signalen till angrepp. Under dessa förhållanden var det revolutionära högkvarterets dubbeleggade list helt på sin plats.

När helst de officiella undersökarna stöter på ett obehagligt dokument ändrar de dess adress. Således skriver Jakovlev: ”Bolsjevikerna dukade inte under för ‘konstitutionella illusioner’, utan avvisade Trotskijs förslag att nödvändigtvis anpassa upproret till den andra sovjet­kongressen, och grep makten innan öppnandet av sovjetkongressen.” Exakt vilket förslag från Trotskij talas det här om, var och när det övervägdes, vilka bolsjeviker som avvisade det – om detta har författaren ingenting att säga, och det är ingen tillfällighet. Vi skulle leta förgäves i protokollen, eller i vilka memoarer som helst efter någon antydning om ett förslag från Trotskij att ”nödvändigtvis anpassa upproret till den andra sovjetkongressen.” Grunden för detta påstående av Jakovlev är ett närmast vedertaget missförstånd som för länge sedan förklarades av ingen annan än Lenin själv.

Trotskij hade, vilket är uppenbart i memoarer som publicerats för länge sedan, mer än en gång sedan början av september, för de som motsatte sig upproret, påpekat att fastställandet av datum för sovjetkongressen för bolsjevikerna var liktydigt med att fastställa datum för upproret. Detta innebar naturligtvis inte att resningen inte kunde äga rum utan sovjet­kongressens beslut – det kunde inte vara tal om en sådan barnslig formalism. Det var fråga om det yttre datumet, om omöjligheten att förskjuta det till en obestämd tid efter kongressen. Genom vem och i vilken form som dessa dispyter inom centralkommittén nådde Lenin är inte klart i dokumenten. Ett samtal med Trotskij, som var alltför synlig för fienden, skulle ha varit en alltför stor risk för Lenin. I sin vaksamma inställning vid denna tid kan han därför ha fruktat att Trotskij skulle betona kongressen och inte upproret, eller att han i varje fall inte skulle göra tillräckligt motstånd mot Zinovjevs och Kamenevs ”konstitutionella illusioner”. Lenin kan även ha varit orolig för de nya medlemmar i centralkommittén som han inte kände så väl, de före detta mesjrasjontsij (fusionisterna) Joffe och Uritskij. Det finns direkta bevis på detta i ett av Lenins tal vid ett sammanträde med Petrogradkommittén den 1 november efter segern: ”Frågan restes på sammanträdet [den 10 oktober] om en offensiv. Jag var rädd för opportunism från internationalist-fusionisternas sida, men de skingrades; i vårt parti instämde emellertid inte (vissa gamla) medlemmar (i centralkommittén). Detta smärtade mig djupt.” Enligt sina egna ord blev Lenin den 10 oktober övertygad om att inte bara Trotskij, utan också Joffe och Uritskij, som stod under Trotskijs direkta inflytande, avgjort var för ett uppror. Frågan om datum i allmänhet restes för första gången vid detta sammanträde. När och av vem avvisades i så fall ”ett förslag från Trotskij” att inte inleda upproret utan ett preliminärt beslut av sovjetkongressen? Som om de hade en särskild avsikt att ännu mer öka förvirringens omfattning, tillskriver de officiella undersökarna med sina hänvisningar till ett apokryfiskt beslut om den 21 oktober, som vi har sett, Lenin precis samma förslag.

Vid den här punkten spränger Stalin in i diskussionen med en ny version som vederlägger Jakovlev, men vid sidan därav också mycket mer. Det tycks, enligt Stalin, som om uppskjutandet av upproret till dagen för kongressen – dvs. till den 25 oktober – inte mötte någon oförsonlig invändning från Lenin, men saken fördärvades av publiceringen i förväg av upprorets datum. Låt oss emellertid här ge ordet till Stalin själv: ”Petrogradsovjetens misstag med att öppet ange och utåt publicera datumet för upproret (den 25 oktober) kunde inte rättas till förutom av ett verkligt uppror innan detta legala upprorsdatum.” Detta påstående är avväpnande i sin inkonsekvens. Som om det i dessa dispyter med Lenin var fråga om att välja mellan den 24 och 25 oktober! Faktum är att Lenin nästan en månad innan upproret skrev: ”Att ‘vänta’ på sovjetkongressen är en fullständig idioti, det vore att förlora veckor, och nu är det veckor och t.o.m. dagar, som avgör allt.” Var och när, och från vilket håll, publicerade sovjeten upprorsdatumet utåt? Det är svårt att till och med hitta på motiv som skulle förmå den att utföra en så meningslös handling. I verkligheten var det inte upproret, utan öppnandet av sovjetkongressen, som offentligt och i förväg bestämdes till den 25 oktober och detta gjordes inte av Petrogradsovjeten utan av kompromissmakarnas centrala exekutivkommitté. Ur detta faktum, och inte från en påstådd indiskretion från sovjeten, kunde vissa slutsatser dras av fienden: Bolsjevikerna måste, om de inte har för avsikt att dra sig tillbaka från scenen, försöka gripa makten vid tidpunkten för kongressen. ”Det följde av tingens logik”, skrev vi senare, ”att vi fastställde upproret till den 25 oktober. Saken uppfattades på det sättet av hela den borgerliga pressen.” Stalin har omvandlat sina förvirrade hågkomster av denna ”tingens logik” till ett ”indiskret” publicerande utåt av datumet för upproret. Det är på detta sätt som historia skrivs.

På revolutionens andra årsdag tillade författaren till denna bok, och hänvisade, i den bemärkelse som exakt förklarats, till det faktum att ”oktoberupproret var, så att säga, i förväg fastställt till ett bestämt datum, till den 25 oktober, och genomfördes precis detta datum”: Vi skulle få söka förgäves i historien efter ett annat exempel på ett uppror som av sakernas gång i förväg var anpassat till ett bestämt datum. Detta påstående var felaktigt: Upproret den 10 augusti 1792 var också fastställt ungefär en vecka i förväg till ett bestämt datum, och inte heller av indiskretion utan genom händelsernas logik.

Den 3 augusti beslutade den lagstiftande församlingen att Parissektionens petitioner som krävde kungens störtande skulle behandlas den 9 augusti. ”Genom att således ange dagen för debatten”, skriver Jaurés, som har noterat många saker som har undflytt de gamla historiker­nas uppmärksamhet, ”angav den också dagen för upproret.” Danton, sektionens ledare, intog en defensiv ståndpunkt: ”Om en ny revolution bryter ut”, förklarar han enträget, ”kommer det att vara ett svar på regeringens förräderi.” Detta sektionernas överlämnande av frågan till den lagstiftande församlingens bedömning var inte på något sätt en ”konstitutionell illusion”. Det var bara en metod för att förbereda ett uppror, och därmed en legal täckmantel. Sektionerna reste sig vid signalen från brandklockan med vapen i händerna, vilket är välkänt, till stöd för sin ståndpunkt.

De liknande dragen i dessa två revolutioner, som åtskiljs av en tidsintervall på 125 år, är inte på något vis tillfälliga. Inget av upproren ägde rum i början av en revolution utan i dess andra stadium, ett faktum som gjorde dem politiskt betydligt mer medvetna och avsiktliga. I båda fallen hade den revolutionära krisen nått ett stadium av mognad; massorna var väl medvetna om upprorets oåterkallelighet och närhet. Kravet på enhet i handling tvingade dem att kon­centrera sin uppmärksamhet på ett bestämt ”legalt” datum som brännpunkt för de annalkande händelserna. Ledarna underordnade sig denna massrörelsens logik. När de redan behärskade den politiska situationen, med segern nästan i sina händer, intog de vad som föreföll vara en defensiv ståndpunkt: Genom att provocera en försvagad fiende lade de i förväg ansvaret på honom för den annalkande konflikten. Det är på detta vis som uppror äger rum på ett ”datum som fastställts i förväg”.

Dessa påståenden av Stalin, som är så slående i sin olämplighet – ett antal av dem har citerats i de föregående kapitlen – visar hur litet han har tänkt över händelserna 1917 i deras inre sammanhang och vilka slutliga spår de har lämnat i hans minne. Hur skall vi förklara detta? Det är välkänt att människor gör historia utan att förstå dess lagar, precis som de smälter mat utan att förstå matsmältningens fysiologi. Men det förefaller som om detta inte bör gälla politiska ledare – framför allt inte ledare för ett parti som handlar i enlighet med ett program som är grundat på vetenskapen. Det är emellertid ett faktum att många revolutionärer som har deltagit i revolutioner i framskjutna ställningar mycket snart efteråt avslöjar en oförmåga att förstå den inre meningen i det som ägde rum med deras direkta medverkan. Epigonskolans utomordentligt omfattande litteratur ger intryck av att dessa kolossala händelser går fram över mänskliga hjärnor och krossar dem på samma sätt som en ångvält skulle krossa armar och ben. I viss utsträckning är detta sant; en överdriven psykisk spänning konsumerar människor snabbt. En annan omständighet är emellertid bra mycket viktigare. En segerrik revolution förändrar radikalt situationen för gårdagens revolutionärer. Den söver deras vetenskapliga nyfikenhet, försonar dem med färdiggjorda fraser och driver dem att bedöma gångna dagar under inflytande av de nya intressena. Således utplånar en väv av byråkratiska legender alltmer händelsernas verkliga konturer.

Författaren till denna bok försökte 1924, i det arbete som bär titeln Oktoberrevolutionens lärdomar, förklara varför Lenin, när han ledde partiet mot upproret, tvingades kämpa så våldsamt mot högerflygeln som företräddes av Zinovjev och Kamenev. Stalin invände mot detta: ”Fanns det oenighet i vårt parti vid den tiden? Ja, det fanns det. Men dessa var uteslutande praktiska till sin natur, trots Trotskijs påståenden, som försöker upptäcka en ‘höger’ och en ‘vänster’ inom partiet… ”. ”Trotskij påstår att vi i Kamenevs och Zinovjevs personer hade en högerflygel i vårt parti i oktober… Hur kunde det komma sig att oenigheten med Kamenev och Zinovjev bara varade några dagar?… Det var ingen splittring och oenigheten varade bara några få dagar därför, och endast därför, att vi i Kamenevs och Zinovjevs personer hade leninister, bolsjeviker.” Anklagade inte Stalin på precis samma sätt sju år tidigare – fem dagar före upproret – Lenin för överdriven skarphet och försäkrade att Zinovjev och Kamenev stod på ”bolsjevismens” gemensamma grund? Genom allt Stalins sicksackande finns det en viss konsekvent tråd som inte härrör ur en genomtänkt filosofi, utan ur den allmänna formen av hans karaktär. Sju år efter revolutionen föreställer han sig, precis som på tröskeln till upproret, djupet i oenigheten i partiet på samma vaga sätt.

Prövostenen för en revolutionär politisk ledare är frågan om staten. I sitt brev mot oktober­upproret den 11 oktober skrev Zinovjev och Kamenev: ”Med en riktig taktik kan vi vinna en tredjedel, ja och till och med mer än en tredjedel av platserna i den konstituerande försam­lingen… Den konstituerande församlingen plus sovjeten, det är detta kombinerade slag av statsinstitution som vi färdas mot.” Den ”riktiga taktiken” innebar att avsvära sig proletariatets erövring av makten. Det ”kombinerade slaget” av stat innebar en kombination av den konstituerande församlingen, i vilken de borgerliga partierna skulle utgöra två tredjedelar, med sovjeterna, där proletariatets parti satt i ledningen. Detta slags kombinerade stat utgjorde senare grunden för Hilferdings idé om att inkludera sovjeterna i Weimar­konstitutionen. General von Linsingen, befälhavare i Brandenburg, visade, när han förbjöd bildandet av sovjeter den 7 november 1918, på grundval av att ”institutioner av det slaget står i konflikt med den existerande statsordningen”, åtminstone bra mycket mer skarpsinnighet än austromarxisterna och det oberoende tyska partiet.

Lenin varnade i april för att den konstituerande församlingen skulle sjunka ned till en under­ordnad plats. Emellertid avsvor sig varken han själv eller partiet som helhet någonsin under år 1917 formellt idén om demokratisk representation, eftersom det var omöjligt att med säkerhet förklara hur långt revolutionen skulle gå. Det antogs att sovjeterna, efter att ha erövrat makten, tillräckligt snart skulle lyckas vinna armén och bönderna så att den konstituerande församlingen – särskilt efter en breddning av valmanskåren (Lenin föreslog särskilt en sänkning av rösträttsåldern till 18 år) – skulle ge en majoritet till bolsjevikerna och huvud­sakligen tillhandahålla en formell sanktion för sovjetregimen. I den bemärkelsen talade Lenin ibland om ett slags ”kombinerad stat” – dvs. om en anpassning av den konstituerande församlingen till sovjetdiktaturen. Saker och ting utvecklades i verkligheten längs andra linjer. Trots Lenins insisterande kunde inte centralkommittén bestämma sig efter makt­erövrandet för att uppskjuta sammankallandet av den konstituerande församlingen för några få veckor – trots att det utan detta var omöjligt att vare sig bredda valmanskåren eller, vilket är mest betydelsefullt, ge bönderna en chans att omdefiniera sitt förhållande till socialist­revolutionärerna och bolsjevikerna. Den konstituerande församlingen kom i konflikt med sovjeten och upplöstes. De fientliga läger som representerades i den konstituerande för­samlingen gick in i ett inbördeskrig som varade under åratal. I sovjetdiktaturens system hittades inte ens en sekundär plats för demokratisk representation. Frågan om det ”kombinerade slaget” drogs faktiskt tillbaka. Teoretiskt bevarade den emellertid hela sin betydelse, vilket senare visades genom det oberoende partiets experiment i Tyskland.

När Stalin 1924 hörsammade kraven från den inre partikampen och först försökte göra en självständig bedömning av det förflutna, kom han till försvar för Zinovjevs ”kombinerade stat” och stödde sig på en hänvisning till Lenin. ”Trotskij förstår inte… den bolsjevikiska taktikens särdrag när han fnyser åt teorin om en kombination av den konstituerande för­samlingen med sovjeterna som hilferdingism”, skrev Stalin på sitt karaktäristiska sätt. ”Zinovjev, som Trotskij är beredd att förvandla till hilferdingist, delar helt och fullständigt Lenins synpunkt.” Detta innebär att Stalin sju år efter de teoretiska och politiska striderna 1917 fullständigt hade misslyckats med att förstå att det för Zinovjev liksom för Hilferding var fråga om att sammanföra och försona makten hos klasserna, bourgeoisien genom den konstituerande församlingen och proletariatet genom sovjeterna, medan det för Lenin var en fråga om att kombinera två institutioner som uttryckte makten hos en enda och samma klass, proletariatet. Zinovjevs idé stod, vilket Lenin förklarade vid den tidpunkten, i motsättning till själva grunden i den marxistiska läran om staten. ”Med makten i sovjeternas händer”, skrev Lenin gentemot Zinovjev och Kamenev den 17 oktober, ”skulle det ‘kombinerade slaget’ accepteras av alla. Men att dra in, under rubriken ‘kombinerat slag’, en vägran att överföra makten till sovjeterna… är det möjligt att finna ett parlamentariskt uttryck för detta?” Vi ser alltså att Lenin, för att kunna värdera denna Zinovjevs idé, som Stalin förklarar vara ett ”särdrag i bolsjevikisk taktik”, vilket inte skulle ha förståtts av Trotskij, fann det svårt att till och med finna ett parlamentariskt uttryck, trots att han inte utmärktes av någon överdriven kinkighet i dessa saker. Litet mer än ett år senare skrev Lenin, som tillämpade samma tanke på Tyskland: ”Försöket att kombinera bourgeoisiens diktatur med proletariatets diktatur är att fullständigt avsvära sig både marxismen och socialismen i allmänhet.” Kunde Lenin verkligen ha skrivit annorlunda?

Zinovjevs ”kombinerade slag” var till sin kärna ett försök att föreviga dubbelmakten – dvs. ett återupplivande av det experiment som mensjevikerna helt och hållet hade uttömt. Om Stalin 1924 fortfarande stod på samma grund som Zinovjev i denna fråga, innebär det att han trots sin anslutning till Lenins teser ändå har förblivit, åtminstone till hälften, trogen den dubbel­maktsfilosofi som han själv utvecklade i sin rapport den 29 mars 1917: ”Rollerna har delats upp. Sovjeten har faktiskt tagit initiativet till den revolutionära omvandlingen… Den provisoriska regeringen har faktiskt antagit rollen som befästaren av det revolutionära folkets erövringar.” De ömsesidiga förhållandena mellan bourgeoisien och proletariatet definieras här som en enkel arbetsfördelning.

Under den sista veckan före upproret manövrerade Stalin uppenbarligen mellan Lenin, Trotskij och Sverdlov å ena sidan och Kamenev och Zinovjev å den andra. Den förklaring i en ledare som den 20 oktober försvarade motståndarna till upproret gentemot Lenins slag, kunde inte – särskilt inte ur Stalins penna – ha varit en tillfällighet. I frågor om manövrerande inom partiet var han redan en mästare. Liksom Stalin i april, efter Lenins ankomst, försiktigt knuffade Kamenev framåt, och själv väntade vid sidan om i tysthet innan han åter gav sig in i striden, så iordningställde han nu vid tröskeln till revolutionen, i fall av ett misslyckande, en reträtt längs Kamenevs och Zinovjevs linje. Stalin rörde sig på denna väg fram till den punkt bortom vilken det skulle ha inneburit en brytning med centralkommitténs majoritet. Denna utsikt skrämde honom. Vid sammanträdet den 21 oktober reparerade Stalin sin halvt förstörda bro till centralkommitténs vänsterflygel genom att föreslå att Lenin skulle förbereda teserna om de grundläggande frågorna till sovjetkongressen och att Trotskij skulle hålla den politiska rapporten. Efter att på detta sätt ha försäkrat sig till vänster drog sig Stalin i sista stund in i skuggorna: han skulle vänta. Alla de senaste historikerna, med början hos Jaroslavskij, styr varsamt förbi det faktum att Stalin inte var närvarande vid centralkommitténs sammanträde den 24 oktober och inte påtog sig några funktioner i organiserandet av upproret! Ändå karaktäriserar detta faktum, som odisputabelt fastslås av dokumenten, bättre än något annat Stalins politiska personlighet och hans metoder.

Sedan 1924 har otaliga ansträngningar gjorts för att fylla upp det tomrum som oktober representerar i Stalins politiska biografi. Detta har gjorts med hjälp av två pseudonymer: ”centralkommittén” och det ”praktiska centrat”. Vi kommer inte att förstå vare sig oktoberledningens mekanik, eller mekaniken i de senaste epigonlegenderna, om vi inte nu lite närmare tar itu med centralkommitténs personliga sammansättning vid denna tidpunkt.

Lenin, den erkände ledaren, auktoritativ för alla men, som fakta visar, långt ifrån någon ”diktator” inom partiet, hade under en period på fyra månader inte tagit någon omedelbar del i centralkommitténs arbete, och befann sig i ett antal taktiska frågor i skarp motsättning till den. De mest framstående ledarna i den gamla bolsjevikkärnan, på stort avstånd från Lenin men också från dem som kom efter dem, var Zinovjev och Kamenev. Zinovjev höll sig gömd, liksom Lenin. Före oktober hade Zinovjev och Kamenev kommit i bestämd motsättning till Lenin och centralkommitténs majoritet. Detta lyfte ut dem båda ur ledet. Av de gamla bolsjevikerna hade Sverdlov snabbt kommit i främsta ledet, men han var ännu en nykomling i centralkommittén. Hans organisationstalang utvecklades till fullo först senare under åren för uppbyggandet av sovjetstaten. Dzerzjinskij, som nyligen hade anslutit sig till partiet, utmärktes av sitt revolutionära temperament men gjorde inga anspråk på självständig politisk auktoritet. Bucharin, Rykov och Nogin levde i Moskva. Bucharin ansågs vara en begåvad men opålitlig teoretiker. Rykov och Nogin var motståndare till upproret. Lomov, Bubnov och Miljutin räknades knappast av någon när det gällde att avgöra stora frågor; dessutom arbetade Lomov i Moskva och Miljutin var på resande fot. Joffe och Uritskij hade i sitt förflutna som emigranter varit nära associerade med Trotskij och arbetade i endräkt med honom. Den unge Smilga arbetade i Finland. Denna sammansättning och inre situation i centralkommittén förklarar tillräckligt varför partihögkvarteret, innan Lenins återkomst till den direkta ledningen, inte spelade och inte ens på minsta sätt kunde spela den roll som den sedan skulle påta sig. Protokollen visar att de viktigaste frågorna – om sovjetkongressen, garnisonen och den revolutionära militärkommittén inte diskuterades i förväg i centralkommittén och inte utgick från dess initiativ, utan uppstod i Smolnij ur sovjetens praktiska aktivitet och genom­arbetades i kretsen av sovjetledare – oftast med Sverdlovs deltagande.

Stalin visade sig i allmänhet inte i Smolnij. Ju mer avgörande trycket från de revolutionära massorna blev och ju större omfattning händelserna antog, desto mer höll sig Stalin i bak­grunden, desto mer urvattnat blev hans politiska tänkande och desto svagare blev hans initiativ. Det var så 1905; det var så under våren 1917. Samma sak har sedan upprepats varje gång stora historiska frågor har uppträtt på världsarenan. När det stod klart att publiceringen av centralkommitténs protokoll för 1917 blottlade ett oktobergap i Stalins biografi, skapade de byråkratiska historikerna legenden om det ”praktiska centrat”. En förklaring av denna historia – som i hög grad populariserats under de senaste åren – blir ett nödvändigt inslag i varje kritisk historik över oktoberrevolutionen.

På centralkommitténs konferens i Lesnij den 16 oktober var påpekandet att ”vi har ännu inte ens ett centrum” ett av argumenten mot att påskynda upproret. På Lenins förslag beslutade centralkommittén omgående, vid denna hastiga sittning i en avkrok, att avhjälpa bristen. Protokollet lyder: ”Centralkommittén organiserar ett militärrevolutionärt centrum som består av följande medlemmar: Sverdlov, Stalin, Bubnov, Uritskij och Dzerzjinskij. Detta centrum blir en beståndsdel i den revolutionära sovjetkommittén.” Denna resolution, som alla hade glömt, upptäcktes först i arkiven 1924. Den började citeras som ett ytterst viktigt historiskt dokument. Således skrev Jaroslavskij: ”Detta organ (och inget annat) vägledde alla de organisationer som tog del i upproret (de revolutionära militärenheterna, det röda gardet).” Dessa ord ”och inget annat” avslöjar tillräckligt öppenhjärtigt målet med hela denna efterhandskonstruktion. Men Stalin har skrivit ännu mer öppenhjärtigt: ”I det praktiska centrats stab, som kallats att leda upproret, var Trotskij, underligt nog… inte inkluderad.” För att kunna utveckla denna idé tvingades Stalin att utelämna den andra hälften av resolutionen: ”Detta centrum blir en beståndsdel i den revolutionära sovjetkommittén.” Om man lägger på minnet att den revolutionära militärkommittén leddes av Trotskij, är det inte svårt att förstå varför centralkommittén nöjde sig med att namnge de nya medarbetare som skulle hjälpa de som redan stod i centrum för arbetet. Varken Stalin eller Jaroslavskij har dessutom någonsin förklarat varför det ”praktiska centrat” först blev ihågkommet 1924.

Mellan den 16 och den 20 oktober tog, som vi har sett, upproret slutgiltigt sovjetvägen. Den revolutionära militärkommittén hade från sitt födelseögonblick inte bara den direkta ledningen för garnisonen utan också för det röda gardet, som från den 13 oktober var underställt exekutivkommittén i Petrograd. Ingen plats återstod för något annat styrande centrum. Varken i centralkommitténs protokoll, eller i vilket annat material som helst som berör den andra hälften av oktober, kan man upptäcka det minsta spår av aktivitet från denna så påstått viktiga institution. Ingen ger rapport om dess arbete, inga uppgifter tilldelas den, själva dess namn uttalas aldrig av någon, även om dess medlemmar är närvarande vid centralkommitténs sammanträden och deltar i avgörandet av frågor som direkt borde falla inom kompetensen för ett ”praktiskt centrum”.

Svesjnikov, medlem av partiets Petrogradkommitté, som nästan ständigt var i kommunika­tionstjänst i Smolnij under den andra hälften av oktober, måste åtminstone ha känt till vart man skulle vända sig för praktiska instruktioner om upprorets problem. Det här är vad han skrev: ”Den revolutionära militärkommittén föddes: från dess födelseögonblick fick de olika elementen i proletariatets revolutionära aktivitet ett vägledande centrum.” Kajurov, välkänd för oss sedan februaridagarna, berättar hur Viborgdistriktet spänt inväntade signalen från Smolnij: ”I kvällningen [den 24 oktober] kom den revolutionära militärkommitténs svar – förbered det röda gardet för strid.” I det ögonblick när upproret inleddes visste Kajurov ingenting om något annat centrum. Man kunde med samma resultat citera memoarer av Sadovskij, Podvojskij, Antonov, Mechonosjin, Blagonravov och andra direkta deltagare i upproret. Inte en enda av dem minns detta ”praktiska centrum”, som enligt Jaroslavskij påstås ha lett alla organisationer. Slutligen inskränker sig även Jaroslavskij i sin historik bara till att tillkännage skapandet av centrat: om dess aktiviteter har han inte ett ord att säga. Slutsatsen följer av sig själv: Ett ledande centrum vilket de som leddes inte visste något om existerar inte i historiens ögon.

Men ännu mer direkta bevis för det uppdiktade i ”det praktiska centrumet” kan anföras. Vid ett sammanträde med centralkommittén den 20 oktober läste Sverdlov en förklaring från bolsjevikernas militärorganisation, som innehöll, vilket är uppenbart från debatten, ett krav att ledarna för militärorganisationen skulle kallas in när frågor om upproret skulle avgöras. Joffe föreslog att detta krav skulle avvisas: ”Alla som vill arbeta kan ansluta sig till det revolutionära centrat under sovjeten.” Trotskij erbjöd en mildare formulering av Joffes förslag: ”Alla våra organisationer kan ansluta sig till det revolutionära centrat och där ta upp alla frågor som intresserar dem i vår fraktion.” Beslutet, som antogs i denna form, visar att det bara fanns ett enda revolutionärt centrum, som var anslutet till sovjeten – dvs. den revolutionära militärkommittén. Om det hade funnits något annat centrum för ledande av upproret skulle åtminstone någon ha kommit ihåg dess existens. Men ingen mindes det – inte ens Sverdlov, vars namn stod först i det ”praktiska centrats” stab.

Protokollet från den 24 oktober är, om möjligt, ännu mer upplysande på denna punkt. Under de timmar som omedelbart föregick erövringen av staden saknades det inte bara något tal om det ”praktiska centrat” för upproret, utan själva resolutionen som skapade det hade så fullständigt fallit i glömska under de mellanliggande åtta dagarnas stormvind, att Sverdlov, Dzerzjinskij och Bubnov, på förslag av Trotskij, utsågs att stå ”till den revolutionära militärkommitténs förfogande” – just de medlemmar i centralkommittén som, enligt beslutet den 16 oktober, redan och utan detta förslag skulle ha blivit en del av den revolutionära militärkommitténs stab. Möjligheten till ett sådant missförstånd förklaras av det faktum att centralkommittén, efter att knappt ha trätt ut ur sin underjordiska existens, ännu i organisation och metoder var långt ifrån det allsmäktiga, allomfattande kansliet från senare år. Huvuddelen av centralkommitténs utrustning bars av Sverdlov i hans innerficka.

Under dessa intensiva dagar skapades inte så få episodiska institutioner i sista ögonblicket på ett sammanträde och föll sedan omgående i glömska. Vid sammanträdet med central­kommittén den 7 oktober skapades en ”byrå för information om kampen med kontra­revolutionen”. Det var chifferbeteckningen på det första organ som skapats för att arbeta med upprorets problem. Vad gäller dess personsammansättning lyder protokollet: ”Tre väljs från centralkommittén till byrån: Trotskij, Sverdlov, Bubnov och de instrueras att skapa byrån.” Existerade detta första ”praktiska centrum” för upproret? Uppenbarligen inte, eftersom det inte har lämnat några spår. Den politiska byrå som skapades vid sammanträdet den 10 oktober visade sig också livsoduglig och uppenbarade sig inte på något sätt: det är tveksamt om den ens sammanträdde någon gång. För att partiets Petrogradorganisation, den direkta ledaren för arbetet i distrikten, inte skulle bli avskuren från den revolutionära militärkommittén, inkluderades Trotskij, på förslag av Lenin, som tyckte om ett system med dubbla eller trefaldiga försäkringar, i Petrogradkommitténs högsta administrativa organ under den kritiska veckan. Detta beslut förblev emellertid också bara ett pappersbeslut: inte ett enda samman­träde hölls med Trotskij närvarande. Det så kallade ”praktiska centrat” mötte samma öde. Det var aldrig avsett att existera som en självständig institution, men det existerade inte ens som ett hjälporgan.

Av de fem som utsågs till ”centrats” stab gick Dzerzjinskij och Uritskij helt och hållet in i den revolutionära militärkommitténs arbete först efter omvälvningen. Sverdlov spelade en oerhörd roll i sammanfogningen av den revolutionära militärkommittén med partiet. Stalin tog ingen som helst del i den revolutionära militärkommitténs arbete och syntes aldrig vid dess möten. I de oräkneliga dokumenten och vittnesmålen från vittnen och deltagare, liksom i de allra senaste memoarerna, påträffas Stalins namn inte en enda gång.

I den officiella sammanställningen av revolutionens historia ägnas en särskild volym åt oktober som kronologiskt sammanför allt faktamaterial från tidningar, protokoll, arkiv, memoarer av deltagarna etc. Oavsett att denna sammanställning publicerades 1925 när revideringen av det förflutna redan var i full gång, åtföljs Stalins namn i bokens index av endast ett sidnummer och när vi öppnar boken på den angivna sidan finner vi åter samma text med centralkommitténs beslut om det ”praktiska centrat” och omnämnandet av Stalin som en av dess fem medlemmar. Vi skulle förgäves få söka i denna volym – som även är fylld med tredje klassens material – för upplysningar om exakt vilket arbete Stalin utförde i oktober, antingen på ”centrats” scen eller vid sidan av den.

Stalins politiska fysionomi kan definieras med ett ord, han var alltid en ”centrist” inom bolsjevismen, dvs. han tenderade organiskt till att inta en mellanliggande ställning mellan marxism och opportunism. Men detta var en centrist som fruktade Lenin. Varje del av Stalins omloppsbana fram till 1924 kan alltid förklaras som produkten av två krafter: hans egen centristiska karaktär och Lenins revolutionära tryck. Centrismens oduglighet bör full­ständigast uppdagas i stora historiska händelsers prövning. ”Vår situation är självmot­sägande”, sade Stalin den 20 oktober för att rättfärdiga Zinovjev och Kamenev. I verkligheten gjorde centrismens självmotsägande karaktär det omöjligt för Stalin att inta någon som helst självständig position i revolutionen. Å andra sidan måste nödvändigtvis de drag som paralyserade honom vid historiens stora vändpunkter – vaksam väntan och empiriskt manövrerande – försäkra honom om en verklig överlägsenhet när massrörelsen börjar ebba ut och funktionären kommer i främsta ledet med sin nit att konsolidera det som har uppnåtts – dvs. först och främst att försäkra sig om sin egen ställning mot nya oroligheter. Funktionären som styr i revolutionens namn har behov av revolutionär prestige. I sin egenskap av ”gammelbolsjevik” visade sig Stalin som den mest passande inkarnationen av denna prestige. När den kollektive funktionären tränger ut massorna, säger han till dem: ”Det är vi som har gjort detta för er.” Han börjar ta sig friheter inte bara med det närvarande, utan också med det förflutna: Funktionären som historiker gör om historien, reparerar biografier och skapar ryktbarhet. Det var nödvändigt att byråkratisera revolutionen innan Stalin kunde bli dess krona.

I Stalins personliga bestämmelse, som har utomordentligt intresse för en marxistisk analys, får vi en ny refraktering av alla revolutioners lag: Utvecklandet av en regim som skapats av ett uppror genomgår oundvikligen perioder av ebb och flod mätta i år, och i denna process för perioderna med moralisk reaktion fram de gestalter i täten som på grund av sina grund­läggande kvaliteter inte spelade, och inte kunde spela, en ledande roll under den revolutionära offensivens tid.

Den byråkratiska revisionen av historien och revolutionen äger rum under Stalins direkta överinseende. Vägvisarna för detta arbete märker tydligt ut stadierna i sovjetmaskineriets utveckling. Den 6 november 1918 (nya stilen), skrev Stalin en jubileumsartikel i Pravda. ”Revolutionens inspiratör från början till slut var partiets centralkommitté med kamrat Lenin i spetsen. Vladimir Iljitj bodde då i Petrograd i en konspirativ lägenhet i Viborgdistriktet. På kvällen den 24 oktober kallades han till Smolnij för den allmänna ledningen av rörelsen. Allt praktiskt organisationsarbete för upproret utfördes under direkt ledning av Petrogradsovjetens ordförande kamrat Trotskij. Det är möjligt att med säkerhet förklara att garnisonens snabba övergång till sovjetens sida, och den skickliga ledningen av den revolutionära militärkommitténs arbete, har partiet huvudsakligen och först av allt kamrat Trotskij att tacka för. Kamraterna Antonov och Podvojskij var kamrat Trotskijs viktigaste medhjälpare.”

Varken författaren till denna bok eller, måste vi föreställa oss, Lenin, som återhämtade sig från en socialistrevolutionär kula, ägnade under dessa dagar någon uppmärksamhet åt denna retrospektiva fördelning av roller och meriter. Artikeln framstod i ett nytt ljus först några år senare när den avslöjade det faktum att Stalin redan hade, under dessa svåra höstmånader 1918, förberett, ännu med utomordentlig försiktighet, en ny bild av partiledningen i oktober. ”Revolutionens inspiratör från början till slut var partiets centralkommitté med kamrat Lenin i spetsen.” Denna fras är en polemik mot dem som – alldeles riktigt – ansåg att den verklige inspiratören till upproret var Lenin, som i betydande utsträckning handlade i konflikt med centralkommittén. Under denna period var Stalin ännu oförmögen att dölja sin egen oktober­vacklan på annat sätt än under centralkommitténs opersonliga pseudonym. Hans två följande uttalanden – att Lenin levde i en konspirativ lägenhet i Petrograd, och att han kallades till Smolnij på kvällen den 24 oktober för den allmänna ledningen av rörelsen – var avsedda att försvaga det förhärskande intrycket i partiet att Trotskij hade varit upprorets ledare. De därpå följande fraserna som tillägnas Trotskij låter i dagens politiska akustik som en panegyrik; i verkligheten var de det minsta Stalin kunde säga. Det var vad han tvingades säga för att dölja sina polemiska anspelningar. Den komplicerade uppbyggnaden och den omsorgsfullt defensiva färgsättningen i denna ”jubileumsartikel” förmedlar i sig själva ingen dålig bild av den allmänna uppfattning som var förhärskande i partiet vid denna tid.

I denna artikel nämns över huvud taget inte det praktiska centrat. Tvärtom försäkrar Stalin kategoriskt att ”allt praktiskt organisationsarbete för upproret utfördes under direkt ledning av… Trotskij.” Men Trotskij var inte, som vi minns, medlem i det ”praktiska centrat”. Vi har emellertid hört från Jaroslavskij att det var ”detta organ (och inget annat) som vägledde alla de organisationer som deltog i upproret”. Lösningen på denna självmotsägelse är enkel: 1918 var händelserna ännu alldeles för färska i allas minne och försöket att ur protokollet hämta upp denna resolution om ett ”centrum” som aldrig existerade kunde inte ha varit framgångsrikt.

När mycket redan hade glömts bort förklarade Stalin 1924 på följande sätt varför Trotskij inte var medlem i det ”praktiska centrat”: ”Vi måste säga att Trotskij inte spelade någon särskild roll i oktoberrevolutionen och inte kunde ha gjort det.” Under detta år förklarade Stalin helt enkelt att det var historikernas uppgift att utplåna ”legenden om Trotskijs särskilda roll i oktoberupproret.” Hur försonar Stalin då denna nya version med sin egen artikel från 1918? Mycket enkelt: Han har förbjudit alla att citera sin tidigare artikel. Historiker som försöker ta en medelväg mellan Stalin 1918 och Stalin 1924 utesluts omedelbart ur partiet.

Det finns emellertid mer auktoritativa vittnesmål än denna första jubileumsartikel av Stalin. I noterna till den officiella utgåvan av Lenins skrifter läser vi under ordet Trotskij: ”Efter det att Petersburgssovjeten blev bolsjevikisk valdes han till ordförande och organiserade och ledde i den egenskapen upproret den 25 oktober.” Således var ”legenden om den särskilda rollen” fast etablerad i Lenins samlade skrifter under författarens livstid.

I de officiella referensböckerna kan man från år till år följa denna revideringsprocess av det historiska materialet. Den officiella årsboken Kommunistisk almanacka kunde ännu 1925, när kampanjen mot Trotskij redan var i full gång, skriva: ”Under oktoberrevolutionen tog Trotskij den mest aktiva och ledande delen. I oktober 1917 valdes han till ordförande i Petrograds revolutionära kommitté, som organiserade det väpnade upproret.” I 1926 års utgåva finns i stället för detta en kort neutral anmärkning: ”Var i oktober 1917 ordförande i Leningrads revolutionära kommitté.” Sedan 1927 har Stalinskolan framfört en alldeles ny historia som har inkorporerats i alla sovjetiska textböcker. Eftersom han var motståndare till ”socialism i ett land” måste Trotskij i grund och botten ha varit motståndare till oktoberrevolutionen, men tursamt nog fanns det ”praktiska centrat” som förde saken till ett lyckligt slut! Den sinnrike historikern har bara struntat i att förklara varför bolsjeviksovjeten valde Trotskij till ordförande och varför samma sovjet, under partiets vägledning, satte Trotskij i spetsen för den revolutionära militärkommittén.

Lenin var inte godtrogen – särskilt inte beträffande sådant som rörde revolutionens öde. Man kunde aldrig få honom att nöja sig med verbala försäkringar. På avstånd var han benägen att tolka varje symptom till det värsta. Han trodde slutligen att saker och ting utfördes på ett riktigt sätt när han såg det med sina egna ögon – dvs. när han anlände till Smolnij. Trotskij berättar om detta i sina minnen, som publicerades 1924: ”Jag minns vilket överväldigande intryck det gjorde på Lenin när han fick reda på att jag hade kallat ut ett kompani ur Litovskij­regementet med en skriftlig order att garantera utgivningen av våra parti- och sovjet­tidningar… Lenin var hänförd och gav uttryck åt sina känslor med utrop, skratt och gnuggande med händerna. Efteråt blev han tystare, reflekterade ett ögonblick och sade: ‘Ja, ja – det kan göras också på det sättet. Bara ta makten.’ Jag förstod att först i den stunden hade han slutligen försonats med det faktum att vi hade vägrat gripa makten med hjälp av en konspirativ sammansvärjning. Fram till sista ögonblicket fruktade han att fienden skulle skära av vägen för oss och överraska oss oförberedda. Först nu… kände han sig lugnad och sanktionerade slutligen den riktning som händelserna tog.”

Även denna berättelse ifrågasattes senare. Ändå har den ovedersägligt stöd i den objektiva situationen. På kvällen den 24 oktober upplevde Lenin en sista stöt av oro, som grep honom med sådan kraft att han gjorde ett försenat försök att mobilisera soldaterna och arbetarna för påtryckningar på Smolnij. Hur våldsamt måste inte hans sinnesstämning ha förändrats när han några timmar senare i Smolnij fick reda på den verkliga situationen! Är det inte uppenbart att han inte kunde avstå från att markera slutet på sin oro, hans direkta och indirekta förebråelser med adress till Smolnij, med åtminstone några fraser, några ord? Det fanns inget behov av komplicerade förklaringar. För var och en av de två som möttes ansikte mot ansikte i detta inte alldeles vanliga ögonblick var orsakerna till missförståndet helt och hållet förståeliga. Nu var de alltså upplösta, Ingen anledning att återvända till dem. En fras var nog: ”Det kan göras på det sättet!” Det innebar: ”Kanske jag ibland gick för långt i brådska och misstänksamhet, men jag antar att du förstår… ”. Vem skulle inte ha förstått! Lenin var benägen till sentimentalitet. En fras från honom, ”Det kan göras på det sättet”, med ett särskilt slags leende, var mer än nog för att föra gårdagens tillfälliga missförstånd åt sidan och fast knyta förtroendets band.

Lenins sinnesstämning den 25 oktober visar sig med yttersta klarhet i den resolution som han introducerade genom Volodarskij, i vilken upproret beskrivs som ”sällsynt oblodigt och framgångsrikt”. Det faktum att Lenin själv påtog sig denna bedömning av upproret, kortfattad som alltid, men mycket innehållsrik, var inte någon tillfällighet. Det var precis han själv, författaren till ”Råd från en utomstående”, som han ansåg mest fri att visa sin uppskattning inte bara av massornas heroism, utan också ledarnas förtjänster. Det är knappast möjligt att betvivla att Lenin dessutom hade psykologiska motiv för detta. Han hade oavbrutet fruktat Smolnijs alldeles för långsamma kurs och han skyndade sig nu att vara den förste som erkände dess fördelar som de uppvisats i handling.

Från den stund Lenin uppträdde i Smolnij intog han naturligtvis sin plats i spetsen för allt arbete, politiskt, organisatoriskt och tekniskt. Den 29 oktober ägde ett uppror från junkrarna rum i Petrograd. Kerenskij rörde sig mot Petrograd i spetsen för ett antal kosackskvadroner. Den revolutionära militärkommittén konfronterades med en försvarsuppgift. Lenin vägledde detta arbete. I sina minnen skriver Trotskij: ”En snabb framgång är lika avväpnande som ett nederlag. Att aldrig förlora de underliggande händelsetrådarna ur sikte, att efter varje framgång säga till sig själv, ‘Ingenting är ännu uppnått, ingenting är ännu säkert’, att fem minuter innan en avgörande seger fortsätta med samma vaksamhet, samma energi och samma högtryck som fem minuter innan inledningen av en väpnad aktion, att fem minuter efter segern och innan de första triumfskriken har dött bort, säga till sig själv, ‘Erövringen är ännu inte säkrad, vi får inte förlora en enda minut’ – sådan var inställningen, sådant var sättet att handla, sådan var Lenins metod, sådan den organiska substansen i hans politiska karaktär, hans revolutionära anda.”

Det ovan nämnda sammanträdet med Petrogradkommittén den 1 november, där Lenin talade om sin omotiverade rädsla beträffande mezjrajontsij, ägnades frågan om en koalitionsregering med mensjevikerna och socialistrevolutionärerna. Högerflygeln, Zinovjev, Kamenev, Rykov, Lunatjarskij, Rjazanov, Miljutin och andra, insisterade efter segern på en koalition. Lenin och Trotskij talade bestämt mot varje koalition som skulle sträcka sig utöver ramarna för den andra sovjetkongressen, ”Meningsskiljaktigheterna”, förklarade Trotskij, ”var mycket djupa före upproret i centralkommittén och breda kretsar i vårt parti… Samma sak kan sägas då som nu efter det segerrika upproret! Vi kommer inte, förstår ni, att ha något tekniskt maskineri. Man bredde på tjockt då för att skrämma oss, precis som de gör nu, för att förhindra oss från att använda segern!” Hand i hand med Lenin förde Trotskij samma kamp mot koalitions­anhängarna som han tidigare hade fört mot motståndarna till upproret. Lenin sade vid detta sammanträde: ”En överenskommelse! Jag kan inte tala om det på allvar. Trotskij sade för länge sedan att en förening var omöjlig. Trotskij förstod detta och sedan dess har det inte funnits någon bättre bolsjevik.”

Bland de viktigaste villkoren för en överenskommelse framförde socialistrevolutionärerna och mensjevikerna ett krav på avlägsnandet från regeringen av de två figurer som var dem allra mest förhatliga – ”de främsta ansvariga för oktoberupproret, Lenin och Trotskij”. Central­kommitténs och partiets inställning till detta krav var sådan att Kamenev, den extreme anhängaren till en överenskommelse – personligen beredd till även denna eftergift – betraktade det som nödvändigt att till den centrala exekutivkommitténs sammanträde den 2 november förklara: ”Det föreslås att Lenin och Trotskij skall uteslutas; detta förslag skulle halshugga vårt parti och vi godtar det inte.”

Den revolutionära ståndpunkten – för uppror och mot koalition med kompromissmakarna – kallades i arbetardistrikten ”Lenins och Trotskijs ståndpunkt”. Dessa ord blev, vilket dokument och protokoll vittnar om, ett vardagligt uttryck. I krisens stund inom central­kommittén antog en stor konferens med kvinnliga arbetare i Petrograd enhälligt en resolution som hyllade ”den politik som förs av vårt partis centralkommitté, ledd av Lenin och Trotskij.” Så tidigt som i november 1917 skriver baron Budberg i sin dagbok om ”Det nya dumviratet, Lenin och Trotskij”. När en grupp socialistrevolutionärer i december beslutade sig för att ”hugga huvudet av bolsjevikerna”, ”stod det klart för dem”, enligt Boris Sokolov, en av konspiratörerna, att ”de värsta och viktigaste bolsjevikerna är Lenin och Trotskij – det är med dem vi måste börja.” Under inbördeskrigets år uttalades alltid dessa namn tillsammans, som om de var en person. Parvus, som en gång var revolutionär marxist och efteråt illvillig fiende till oktoberrevolutionen, skrev 1919: ”Lenin och Trotskij – det är ett kollektivt namn för alla de som av idealism har slagit in på den bolsjevikiska vägen… ”. Rosa Luxemburg, som strängt kritiserade oktoberrevolutionens politik, riktade sin kritik lika mycket mot Lenin som mot Trotskij. Hon skrev: ”Lenin och Trotskij och deras vänner [var] de första som föregick världsproletariatet med sitt exempel; de är tills vidare ännu de enda som med Hutten kan utropa: Jag har vågat!” I oktober 1918 läste Lenin vid jubileums­sammanträdet med den centrala exekutivkommittén ett citat från den utländska borgerliga pressen: ”De italienska arbetarna”, sade han, ”handlar som om de inte skulle låta någon annan än Lenin och Trotskij resa i Italien.” Sådana vittnesmål är otaliga. De återkommer som ett ledmotiv genom sovjetregimens och Kommunistiska Internationalens första år. Deltagare och iakttagare, vänner och fiender, de som befann sig nära eller fjärran, har knutit samman Lenins och Trotskijs aktiviteter under oktoberrevolutionen med en sådan fast knut att epigon­historikerna varken kommer att lyckas med att knyta upp eller hugga av den.

Appendix II: Socialism i ett enda land?

”Det industriellt mera utvecklade landet visar det mindre utvecklade endast bilden av dess egen framtid.” Detta påstående av Marx som metodologiskt inte tar sin utgångspunkt i världsekonomin som helhet utan i det enskilda kapitalistiska landet som typ, har blivit allt mindre tillämpbart i samma utsträckning som den kapitalistiska utvecklingen kommit att omfatta alla länder oavsett deras tidigare öde och industriella nivå. England uppenbarade på sin tid Frankrikes framtid, betydligt mindre Tysklands, men inte på minsta sätt Rysslands och inte alls Indiens, De ryska mensjevikerna anammade dock ovillkorligt detta villkorliga påstående av Marx. Det efterblivna Ryssland, sade de, bör inte rusa iväg utan ödmjukt följa de färdiga modellerna. I detta slags ”marxism” instämde också liberalerna.

En annan inte mindre populär formulering av Marx – ”En samhällsformation går aldrig under, innan alla produktivkrafter utvecklats för vilka den har tillräckligt spelrum” – tar däremot inte sin utgångspunkt i ett land taget för sig utan i följden av allmänna sociala strukturer (slaveri, feodalism, kapitalism). Mensjevikerna tog emellertid detta påstående ur ett enda lands syn­vinkel och drog slutsatsen att den ryska kapitalismen fortfarande hade lång väg att färdas innan den kommer att uppnå den europeiska eller amerikanska nivån. Produktivkrafter ut­vecklas dock inte i ett vakuum! Man kan inte tala om den nationella kapitalismens möjligheter och å ena sidan strunta i den klasskamp som utvecklas ur den eller å andra sidan dess beroende av världsförhållandena. Proletariatets störtande av bourgeoisien växte fram ur den faktiska ryska kapitalismen och reducerade därmed dess abstrakta ekonomiska möjligheter till intet. Industrins struktur och likaså klasskampens karaktär i Ryssland bestämdes till en avgörande grad av internationella förhållanden. Kapitalismen hade på världsarenan nått en punkt där den upphörde att rättfärdiga sina produktionskostnader – om detta inte förstås i kommersiell utan i sociologisk mening. Tariffer, militarism, kriser, krig, diplomatiska konferenser och andra plågoris slukade och förslösade så mycket skapande energi att det trots alla tekniska framsteg inte återstod något utrymme för vidare tillväxt av kulturen och välståndet.

Det ytligt sett paradoxala faktum att det första offer som fick lida för världssystemets synder var bourgeoisien i ett efterblivet land, är egentligen helt enligt tingens ordning. Marx hade redan angivit dess förklaring för sin epok: ”Våldsamma utbrott äger rum tidigare i den borgerliga organismens extremiteter än i dess hjärta, därför att här är reglering mera möjlig.” Under imperialismens monstruösa bördor måste nödvändigtvis den stat falla först som ännu inte samlat ett stort nationellt kapital och för vilken världskonkurrensen inte erbjuder några speciella privilegier. Den ryska kapitalismens sammanbrott var ett lokalt utbrott i en universell samhällsformation. ”En riktig bedömning av vår revolution”, sade Lenin, ”är möjlig endast från en internationell utgångspunkt.”

Vi har i den slutliga analysen inte härlett oktoberrevolutionen ur det faktum att Ryssland var efterblivet utan ur lagen om den sammansatta utvecklingen. Den historiska dialektiken känner varken ren efterblivenhet eller kemiskt rent framåtskridande. Det är alltsammans en fråga om konkreta växelförhållanden. Mänsklighetens nuvarande historia är full av ”paradoxer”, inte så kolossala som uppkomsten av en proletär diktatur i ett efterblivet land, men av liknande historiskt slag. Det faktum att studenterna och arbetarna i det efterblivna Kina ivrigt tar till sig den materialistiska doktrinen, medan arbetarledarna i det civiliserade England tror på den magiska kraften i kyrkliga besvärjelser, bevisar utan tvivel att Kina i vissa avseenden har överträffat England. Den kinesiske arbetarens förakt för MacDonalds medeltida tjock­skallighet tillåter inte slutsatsen att Kina i sin allmänna utveckling har nått längre än Storbritannien. Det senare landets ekonomiska och kulturella överlägsenhet kan uttryckas i exakta siffror. Det imponerande i dessa siffror utesluter emellertid inte möjligheten att arbetarna i Kina vinner makten före arbetarna i Storbritannien. Det kinesiska proletariatets diktatur kommer i sin tur vara långt ifrån att fullborda socialismen inom den kinesiska murens gränser. Skolastiska, pedantiska, ensidiga eller alltför inskränkta nationella kriterier duger inte i vår epok. Utvecklingen i världen tvingade ut Ryssland ur sin efterblivenhet och asiatiskhet. Utanför denna utvecklings vävnad kan dess fortsatta öde inte förstås.

De borgerliga revolutionerna riktade sig i samma mån mot feodala äganderättsförhållanden som mot provinsernas partikularism. Nationalismen stod sida vid sida med liberalismen på deras befrielsefanor. Den västerländska mänskligheten har för länge sedan slitit ut dessa barnskor. Vår tids produktivkrafter har inte bara vuxit ur de borgerliga äganderättsformerna utan också nationalstaternas gränser. Liberalism och nationalism har i samma grad blivit bojor för världsekonomin. Den proletära revolutionen riktas både mot den privata äganderätten till produktionsmedlen och mot världsekonomins nationella uppsplittring. De österländska folkens kamp för oberoende innefattas i denna världsprocess och kommer följaktligen att sammansmälta med den. Skapandet av ett nationellt socialistiskt samhälle, om ett sådant allmänt sett skulle vara uppnåeligt, skulle betyda en extrem inskränkning av mänsklighetens ekonomiska makt. Just av det skälet är det dock ouppnåeligt. Internationalism är inte en abstrakt princip utan uttryck för ett ekonomiskt faktum. På samma sätt som liberalismen var nationell är socialismen internationell. Med den världsomspännande arbetsdelningen som utgångspunkt är det socialismens uppgift att föra det internationella utbytet av varor och tjänster till dess högsta utveckling.

Ingen revolution har någonsin eller någonstans helt överensstämt med de föreställningar om den som utformats av dess deltagare. Det skulle inte heller kunna vara annorlunda. Icke desto mindre utgör idéerna och målsättningarna hos dem som deltar i kampen en mycket viktig beståndsdel i en revolution. Det är särskilt sant beträffande oktoberrevolutionen, eftersom föreställningarna om en revolution i revolutionärernas sinnen aldrig tidigare har kommit så nära händelsernas verkliga väsen som 1917.

Ett verk om oktoberrevolutionen skulle förbli oavslutat om det inte med all möjlig historisk noggrannhet besvarade frågan: Hur föreställde sig partiet under händelsernas gång revolutionens vidare utveckling och vad väntade det sig av den? Denna fråga får en allt större betydelse allt eftersom flydda dagar förmörkas av nya intressens spel. Politiker söker alltid stöd i det förgångna och om de inte får detta som en frivillig gåva, griper de sig inte sällan an med att framtvinga det med våld. Sovjetunionens nuvarande officiella politik stödjer sig på teorin om ”socialism i ett land” som bolsjevikpartiets föregivet traditionella ståndpunkt. De yngre generationerna, inte bara inom Kommunistiska Internationalen, utan faktiskt inom alla partier, har fostrats i övertygelsen att sovjetmakten vanns i namn av att skapa ett oberoende socialistiskt samhälle i Ryssland. Den historiska verkligheten har inget gemensamt med denna myt. Fram till 1917 tillät partiet inte ens idén att proletariatets diktatur skulle kunna upprättas i Ryssland innan den uppnåtts i väst. För första gången vid aprilkonferensen, under trycket av omständigheter som då var helt blottlagda, ställde partiet som sin uppgift att gripa makten. Fastän detta öppnade ett nytt kapitel i bolsjevismens historia, hade det ingenting gemensamt med perspektivet för ett oberoende socialistiskt land. Tvärtom förkastade bolsjevikerna kategoriskt som en karikatyr den idé som mensjevikerna tillskrev dem om att skapa ”bondesocialism” i ett efterblivet land. Proletariatets diktatur i Ryssland var för bolsjevikerna en brygga till revolutionen i väst. Problemet med en socialistisk samhällsomvandling förkunnades i grund och botten vara internationell.

Först 1924 uppträdde en förändring i denna grundläggande fråga. Först då proklamerades att det var möjligt att helt och hållet förverkliga socialismens uppbyggande inom Sovjetunionens gränser, oberoende av den övriga mänsklighetens utveckling, om bara inte imperialisterna störtar sovjetmakten genom militär intervention. Denna nya teori försågs omedelbart med retroaktiv verkan. Om partiet 1917 – förklarade epigonerna – inte hade trott på möjligheten av att skapa ett oberoende socialistiskt samhälle i Ryssland, skulle det inte haft någon rätt att ta makten. År 1926 fördömde Kommunistiska Internationalen officiellt varje vägran att acceptera teorin om socialism i ett enda land och utsträckte detta fördömande till hela det förflutna, med början år 1905.

Tre serier med idéer blev fortsättningsvis förklarade som fientliga gentemot bolsjevismen: (1) förnekande av Sovjetunionens möjligheter att under obegränsad tid överleva i en kapitalistisk omgivning (problemet med militär intervention), (2) förnekande av möjligheten att av egen kraft och inom de egna nationella gränserna övervinna motsättningen mellan stad och landsbygd (problemet med ekonomisk efterblivenhet och jordfrågan), (3) förnekande av möjligheten att skapa ett slutet socialistiskt samhälle (problemet med den världsomfattande arbetsfördelningen). Enligt den nya skolan kommer det att vara möjligt att försvara Sovjetunionens okränkbarhet även utan revolutioner i andra länder genom att ”neutralisera bourgeoisien”. Böndernas samarbete när det gäller det socialistiska uppbygget måste erkännas som tryggat. Beroendet av världsekonomin har likviderats av oktoberrevolutionen och sovjeternas ekonomiska framgångar. En vägran att acceptera dessa tre påståenden är ”trotskism” – en doktrin som är ”oförenlig med bolsjevismen”.

Historikerns uppgift blir här att göra en ideologisk rekonstruktion. Han måste gräva fram det revolutionära partiets verkliga ståndpunkter och målsättningar under de följande politiska avlagringarna. Trots kortheten i de perioder som följer på varandra är denna uppgift mycket lik tolkningen av en palimpsest, eftersom epigonskolans konstruktioner på intet sätt alltid är överlägsna dessa teologiska sinnrikheter för vars skull 600- och 700-talets munkar förstörde klassikernas pergament och papyrus.

Genom hela denna bok har vi i allmänhet undvikit att belasta texten med otaliga citat, men föreliggande uppsats måste på grund av uppgiftens art förse läsaren med de verkliga texterna och även detta i tillräcklig omfattning för att utesluta möjligheten att de skulle ha valts godtyckligt. Vi måste låta bolsjevismen tala med sin egen stämma. Under Stalinbyråkratins regim är den berövad denna möjlighet.

Bolsjevikpartiet var alltifrån sin födelse ett revolutionärt socialistiskt parti. Det såg dock nödvändigtvis sin omedelbara historiska uppgift i att störta tsarismen och införa en demokratisk struktur. Revolutionens huvudinnehåll skulle vara en demokratisk lösning av jordfrågan. Den socialistiska revolutionen sköts fram till en ganska avlägsen eller åtminstone obestämd framtid. Det betraktades som obestridligt att denna revolution i praktiken skulle stå på dagordningen först efter proletariatets seger i väst. Detta postulat, som utmejslades av den ryska marxismen under kampen mot narodnikernas lära och anarkismen, var ett av partiets fastaste element. Vissa hypotetiska överväganden följde: Om den demokratiska revolutionen antar en mäktig omfattning i Ryssland, kan den ge en direkt impuls till den socialistiska revolutionen i väst, vilket kommer att göra det möjligt för det ryska proletariatet att efteråt komma till makten med högre hastighet. Det allmänna historiska perspektivet förblev oförändrat också i denna mer gynnsamma version. Utvecklingens förlopp påskyndades bara och tidpunkterna fördes närmare varandra.

Det var i dessa åsikters anda som Lenin i september 1905 skrev: ”omedelbart efter den demokratiska revolutionen börjar vi övergå till den socialistiska revolutionen, i den mån våra krafter, det klassmedvetna och organiserade proletariatets krafter, medger det. Vi är för en oavbruten revolution. Vi kommer inte att stanna på halva vägen.” Detta citat, överraskande som det kan te sig, har använts av Stalin för att identifiera partiets gamla prognos med händelsernas verkliga förlopp 1917. Det förblir bara obegripligt varför partikadrerna överrumplades av Lenins ”Aprilteser”.

Enligt den gamla uppfattningen skulle proletariatets kamp för makten i verkligheten inte utvecklas förrän jordfrågan hade lösts inom ramarna för en borgerligt demokratisk revolution. Problemet var att bönderna, när deras jordhunger tillfredställts, inte skulle ha någon drivfjäder för att stödja en ny revolution. Och eftersom den ryska arbetarklassen, som var i uppenbar minoritet i landet, inte skulle kunna vinna makten med sina egna krafter, betraktade Lenin det helt följdriktigt som omöjligt att tala om proletariatets diktatur i Ryssland innan proletariatet segrat i väst.

”Den nuvarande revolutionens fullständiga seger”, skrev Lenin 1905, ”kommer att markera slutet på den demokratiska omvälvningen och början till en beslutsam kamp för den socialistiska revolutionen. Genomförandet av de nutida böndernas krav, reaktionens fullständiga krossande och den demokratiska republikens erövring, kommer att markera det fullständiga slutet på bourgeoisiens och även småbourgeoisiens revolutionism. – Det kommer att bli början till proletariatets verkliga kamp för socialismen.” Med småbourgeoisien menas här huvudsakligen bönderna.

Varifrån kommer parollen ”oavbruten” revolution under dessa förhållanden? Lenin svarade följande: De ryska revolutionärerna, som står på skuldrorna av en hel rad revolutionära generationer i Europa, har rätt att ”drömma” att de kommer att lyckas med att ”förverkliga alla demokratiska omvälvningar, hela vårt minimiprogram med en grundlighet som aldrig tidigare skådats. Vi kommer att lyckas med att säkra att den ryska revolutionen inte är en rörelse på några månader, utan en mångårig rörelse; att den leder, inte endast till några futtiga eftergifter från de existerande makterna, utan till det fullständiga kullkastandet av dessa makter. Och om detta lyckas, då… kommer den revolutionära branden att spridas till Europa; den europeiske arbetaren (som försmäktar under borgerlig reaktion) kommer i sin tur att resa sig och visa oss ‘how it is done’; sedan kommer den revolutionära resningen i Europa att få en återverkande effekt på Ryssland och förvandla en epok av några revolutionära år till en epok av flera revolutionära tiotals år.” Den ryska revolutionens självständiga innehåll överskrider således inte ens i sin högsta utveckling gränserna för en borgerlig revolution. Endast en segerrik revolution i väst kan öppna epoken av kamp för makten även för det ryska proletariatet. Denna uppfattning var helt och fullt i kraft inom partiet fram till april 1917.

Om man bortser från episodiska samlingar, polemiska överdrifter och enskilda misstag, reduceras kärnpunkten i dispyten om den permanenta revolutionen från 1905 till 1917 inte till frågan huruvida det ryska proletariatet, efter att ha tagit makten, skulle kunna bygga ett nationellt socialistiskt samhälle – om detta gav inte en enda rysk marxist ifrån sig ens ett ljud före 1924 – utan till frågan om huruvida en borgerlig revolution som verkligen var förmögen att lösa jordfrågan fortfarande var möjlig i Ryssland, eller om proletariatets diktatur skulle behövas för att genomföra detta arbete.

Vilken del av sina tidigare åsikter reviderade Lenin i sina Aprilteser? Han uppgav inte för ett ögonblick vare sig doktrinen om den socialistiska revolutionens internationella karaktär eller idén att övergången till socialismen skulle kunna förverkligas i det efterblivna Ryssland endast med västs direkta samverkan. Lenin förklarade dock här för första gången att det ryska proletariatet just på grund av de nationella förhållandenas efterblivenhet skulle kunna komma till makten före proletariatet i de avancerade länderna.

Februarirevolutionen visade sig vara oförmögen att lösa vare sig jordfrågan eller de nationella problemen. Bönderna och de förtryckta nationaliteterna i Ryssland blev tvungna att stödja oktoberrevolutionen i sin kamp för demokratiska mål. Det ryska proletariatet kunde få tillgång till makten före proletariatet i väst endast därför att den ryska småborgerliga demokratin var oförmögen att lösa det historiska arbete som genomförts av dess äldre syster i väst. 1905 hade bolsjevismen för avsikt att övergå till kampen för en proletär diktatur först efter att de demokratiska uppgifterna var lösta. 1917 växte proletariatets diktatur fram ur frånvaron av en lösning på de demokratiska uppgifterna.

Den ryska revolutionens sammansatta karaktär upphörde inte därvid. Arbetarklassens erövring av makten avlägsnade automatiskt skiljelinjen mellan ”minimi- och maximi­programmet”. Under proletariatets diktatur – men enbart där! – blev överväxandet från demokratiska till socialistiska problem oundvikligt, trots att Europas arbetare ännu inte hade lyckats visa oss ”hur det ska göras”.

Detta ombyte i den revolutionära ordningsföljden mellan väst och öst, med hela dess be­tydelse för Rysslands och hela världens öden, har inte desto mindre en historiskt begränsad betydelse. Hur långt den ryska revolutionen än hoppade framåt har dess beroende av världs­revolutionen inte försvunnit eller ens minskat. Möjligheten av att demokratiska reformer växer över i socialistiska skapas direkt genom en kombination av inhemska förhållanden – viktigast bland dem är det inbördes förhållandet mellan proletariatet och bönderna. I sista hand bestäms dock den socialistiska omvandlingens gränser av ekonomins och politikens förhållanden på världsarenan. Hur stor den nationella kraftansträngningen än är gör den det inte möjligt att hoppa över planeten.

I sitt fördömande av ”trotskismen” har Kommunistiska Internationalen med särskild kraft angripit uppfattningen att det ryska proletariatet, som kommit till makten och inte får stöd från väst, ”kommer att råka i fientliga konflikter… med böndernas breda massor med vars stöd arbetarklassen kom till makten… ”. Även om man anser att den historiska utvecklingen fullständigt vederlagt denna prognos – som formulerades av Trotskij 1905, när inte en enda av hans nuvarande kritiker ens erkände att proletariatets diktatur var möjlig i Ryssland – även i detta fall förblir det ett obestridligt faktum att denna åsikt om bönderna som en opålitlig och förrädisk allierad var alla ryska marxisters egendom, inberäknat Lenin. Bolsjevismens verkliga tradition har ingenting gemensamt med tesen om en förutbestämd intressegemenskap mellan arbetare och bönder. Tvärtom var kritiken av denna småborgerliga teori alltid ett mycket viktigt element i marxisternas långa kamp mot narodnikerna.

”Så snart den demokratiska revolutionens epok i Ryssland är förbi”, skrev Lenin 1905, ”då kommer det också att verka löjligt att tala om proletariatets och böndernas ‘enhetliga vilja’… ”. ”Såsom jordägande klass kommer bönderna att i denna kamp (för socialismen) spela samma förrädiska och vacklande roll, som bourgeoisien nu spelar i kampen för demokratin. Att glömma det betyder att glömma socialismen, bedra sig själv och andra beträffande proletariatets verkliga intressen och uppgifter.”

När Lenin för eget bruk 1905 utarbetade ett schema över klassförhållandena under revolutionens förlopp, karaktäriserade han den situation som måste uppstå efter likvideringen av godsägarväldet med följande ord: ”Proletariatet kämpar redan nu för att bevara de demokratiska erövringarna för den socialistiska revolutionens skull. Denna kamp skulle bli nästan hopplös för det ryska proletariatet ensamt och dess nederlag skulle bli oundvikligt… om inte det europeiska socialistiska proletariatet skulle komma till det ryska proletariatets hjälp… Vid detta stadium organiserar den liberala bourgeoisien och de välbärgade bönderna (samt en del av mellanbönderna) en kontrarevolution. Det ryska plus det europeiska proletariatet kommer att organisera revolutionen. Under dessa omständigheter kan det ryska proletariatet vinna en andra seger. Saken är då inte längre hopplös. Den andra segern kommer att bli den socialistiska revolutionen i Europa. De europeiska arbetarna kommer att visa oss ‘hur man gör det’.”

Ungefär samtidigt skrev Trotskij: ”Motsättningarna i en arbetarregerings läge i ett efterblivet land med bondebefolkningen som överväldigande majoritet, kan finna sin lösning endast i internationell måttstock, på den proletära världsrevolutionens arena.” Det är dessa ord som Stalin senare citerade för att visa ”hela den avgrund, som skiljer den leninistiska teorin om proletariatets diktatur från Trotskijs teori”. Citaten visar emellertid, att trots otvivelaktiga skillnader mellan Lenins och Trotskijs revolutionära uppfattningar vid denna tid, var det just i fråga om böndernas ”vacklande” och ”förrädiska” roll som deras åsikter redan vid denna nu avlägsna tidpunkt i huvudsak sammanföll.

I mars 1906 skriver Lenin: ”Vi stödjer bonderörelsen till slutet; men vi måste komma ihåg att det är en rörelse hos en annan klass, inte den klass som kan och vill genomföra den socialistiska revolutionen.” ”Den ryska revolutionen”, förklarar han i april 1906, ”har tillräcklig styrka för att segra av egen kraft; men den har inte tillräcklig styrka för att bevara segerns frukter… därför att i ett land med en kolossalt utvecklad småproduktion, kommer oundvikligen småproducenterna (inklusive bönderna) att vända sig mot proletärerna när de övergår från frihet i riktning mot socialism. För att kunna behålla sin seger, för att kunna förhindra restauration, kommer den ryska revolutionen att behöva reserver som inte är ryska, den behöver hjälp utifrån. Finns det sådana reserver? Ja, det finns i det socialistiska proletariatet i väst.”

I olika kombinationer, men i grunden desamma, återkommer dessa tankar genom alla reaktionens och krigets år. Det finns inget behov av att mångfaldiga exemplen. Partiets föreställning om revolutionen måste ha erhållit sin mest fulländade och koncisa form i de revolutionära händelsernas hetta. Om bolsjevismens teoretiker redan före revolutionen lutade åt ”socialism i ett enda land”, skulle denna teori nödvändigtvis ha slagit ut i full blom under perioden med den direkta kampen för makten. Visade det sig vara på detta sätt i verkligheten? Året 1917 kommer att ge svaret.

Vid avresan till Ryssland efter februarirevolutionen skrev Lenin i ett avskedsbrev till de schweiziska arbetarna: ”Det ryska proletariatet kan inte enbart med egna krafter segerrikt fullborda den socialistiska revolutionen… Det kan göra det lättare för sin viktigaste, trognaste och pålitligaste bundsförvant, det europeiska och amerikanska proletariatet att gå till avgörande strider.”

Lenins resolution, som antogs vid aprilkonferensen, säger: ”Det ryska proletariatet, som går till aktion i ett av de mest efterblivna länderna i Europa, bland massorna av en småbonde­befolkning, kan inte ha som målsättning att omedelbart förverkliga den socialistiska omvandlingen.” Fastän resolutionen i dessa inledande rader fast knyter an till partiets teoretiska traditioner, tar den ett avgörande steg i en ny riktning. Den förklarar: Omöjligheten av en oberoende socialistisk omvandling i Bonderyssland ger oss i vilket fall inte rätten att avstå från makterövrandet, inte bara för de demokratiska uppgifternas skull, utan också i namn av ”en serie praktiskt mognade steg mot socialismen”, som nationaliseringen av jorden, kontroll över bankerna och så vidare. Antikapitalistiska åtgärder kan utvecklas vidare tack vare närvaron av ”de objektiva förutsättningarna för en socialistisk revolution… i de mer utvecklade av de avancerade länderna.” Detta måste vara vår utgångspunkt. ”Att endast tala om ryska förhållanden”, förklarar Lenin i sitt tal, ”är ett misstag… Vilka uppgifter det ryska proletariatet kommer att stå inför, om den världsomfattande rörelsen ställer oss inför en social revolution – det är den principiella frågan som tas upp i resolutionen”. Det står klart att den nya utgångspunkten, som antogs av partiet i april 1917, efter det att Lenin vunnit sin seger över ”gammelbolsjevikernas” demokratiska begränsningar, är lika skild från teorin om socialism i ett enda land som himlen är från jorden!

I alla partiorganisationer, både i huvudstaden och ute i provinserna, möter vi hädanefter samma formulering av frågan: Under kampen för makten måste vi komma ihåg att revolutionens vidare öde som en socialistisk revolution kommer att avgöras av proletariatets seger i de avancerade länderna. Denna formel opponerade sig ingen emot – den var tvärtom förutsättningen vid alla dispyter som ett påstående som i lika hög grad erkändes av alla.

Vid partiets Petrogradkonferens den 16 juli förklarade Charitonov, en av de bolsjeviker som hade kommit tillsammans med Lenin i det ”förseglade tåget”: ”Vi säger överallt att om det inte blir revolution i väst, så kommer vår sak att vara förlorad.” Charitonov är ingen teoretiker; han är en vanlig partiagitator. I protokollet från samma konferens läser vi: ”Pavlov fäster uppmärksamheten på den allmänna tes som framlagts av bolsjevikerna, att den ryska revolutionen kommer att vara framgångsrik endast om den får stöd av världsrevolutionen, som endast är tänkbar som en socialistisk revolution.” Tiotals och hundratals Charitonovs och Pavlovs utvecklade aprilkonferensens grundläggande idé. Det föll aldrig någon in att opponera sig eller korrigera dem.

Partiets sjätte kongress, som ägde rum i slutet av juli, definierade proletariatets diktatur som arbetarklassens och fattigböndernas maktövertagande. ”Endast dessa klasser… kommer i verkligheten att befordra tillväxten av den internationella proletära revolutionen, som inte bara kommer att göra slut på kriget utan också det kapitalistiska slaveriet.” Bucharins tal byggde på idén att en världsomfattande socialistisk revolution är den enda vägen ut ur den existerande situationen: ”Om revolutionen i Ryssland segrar innan revolutionen bryter ut i väst, måste vi… antända den socialistiska världsrevolutionens eld.” Även Stalin var vid denna tidpunkt nödgad att framställa frågan på ungefär samma sätt: ”Den stund ska komma när arbetarna reser sig och enar de fattiga bondeskikten kring sig, höjer arbetarrevolutionens banér och påbörjar den socialistiska revolutionens epok i väst.”

En regional konferens i Moskva, som hölls i början av augusti, ger oss den bästa möjligheten att få en inblick i partiets tankelaboratorium. I huvudrapporten, som framställde den sjätte partikongressens beslut, sade Sokolnikov, medlem i centralkommittén: ”Det är nödvändigt att förklara att den ryska revolutionen måste ta till offensiven mot världsimperialismen eller krossas och strypas av samma imperialism.” Ett antal delegater uttryckte sig i samma stil. Vitolin: ”Vi måste göra oss beredda för en social revolution som kan stimulera utvecklingen av en social revolution i Västeuropa.” Delegaten Bjelenskij: ”Om man avgör frågan inom nationella ramar, finns det ingen utväg. Sokolnikov har med rätta sagt att den ryska revolutionen kommer att segra endast som en internationell revolution… I Ryssland är förhållandena ännu inte mogna för socialismen, men om revolutionen börjar i Europa kommer vi att följa Västeuropa.” Stukov: ”Påståendet att den ryska revolutionen kommer att segra endast som en internationell revolution kan inte betvivlas… Den socialistiska revolutionen är endast möjlig i allmän världsmåttstock.”

Alla är överens om de tre grundläggande påståendena: arbetarstaten kan inte hålla stånd om den inte störtar imperialismen i väst; i Ryssland är förhållandena ännu inte mogna för socialismen; den socialistiska revolutionens problem är till sitt väsen internationellt. Om det vid sidan av dessa åsikter, som skulle komma att fördömas som kätteri inom sju eller åtta år, hade funnits andra åsikter, som nu betraktas som ortodoxa och traditionella, skulle dessa otvivelaktigt ha kommit till uttryck vid denna Moskvakonferens och den partikongress som föregick den. Men varken huvudtalaren eller de som deltog i debatten – inte heller tidningsreferaten – antyder med ett enda ord att det i partiet fanns bolsjevikiska ståndpunkter som stred mot dessa ”trotskistiska”.

Vid den allmänna stadskonferensen i Kiev, som föregick partikongressen, sade huvudtalaren Gorovitz: ”Kampen för vår revolutions räddning kan föras endast i internationell skala. Två framtidsutsikter ligger framför oss: Om revolutionen segrar, kommer vi att skapa övergångs­förhållanden till socialismen, om inte kommer vi att duka under för den internationella imperialismens välde.” Efter partikongressen i början av augusti, sade Pjatakov vid en ny konferens i Kiev: ”Från revolutionens allra första början har vi hävdat att det ryska proletariatets öde helt beror på den proletära revolutionens förlopp i väst… Vi inträder således i den permanenta revolutionens stadium.” När han kommenterade Pjatakovs rapport, förklarade den för oss redan bekante Gorovitz: ”Jag är fullständigt ense med Pjatakov i hans definition av vår revolution som permanent.” Pjatakov: ”Den enda möjliga räddningen för den ryska revolutionen ligger i en världsrevolution, som kommer att lägga grunden för den sociala omvälvningen.” Men kanske dessa två talare representerade en minoritet? Nej! Ingen opponerade sig mot dem i denna grundläggande fråga. Vid valen till Kievkommittén erhöll dessa två det högsta antalet röster.

Vi kan alltså betrakta det som fullständigt fastslaget att på en allmän partikonferens i april, vid partikongressen i juli och konferenser i Petrograd, Moskva och Kiev blev just dessa ståndpunkter, som sedan skulle förklaras vara oförenliga med bolsjevismen, framförda och bekräftade genom omröstning. Mer än så: inte en enda röst, som skulle kunna tolkas som en föraning om den framtida teorin om socialism i ett enda land restes i partiet, ens i den utsträckning som man i Kung Davids psalmer har upptäckt förebådanden av Kristi evangelium.

Den 13 augusti förklarade partiets centralorgan: ”Hela makten till sovjeterna, även om det ännu långt ifrån betyder ’socialism’, skulle i alla fall bryta bourgeoisiens motstånd och – avhängigt de existerande produktivkrafterna och situationen i väst – vägleda och omvandla det ekonomiska livet i de arbetande massornas intresse. Efter att ha kastat av sig den kapitalistiska regeringens bojor, skulle revolutionen bli permanent – dvs. oavbruten. Den skulle använda statsmakten, inte för att befästa den kapitalistiska exploateringens regim, utan för att övervinna den. Dess slutliga framgång på denna väg skulle bero på den proletära revolutionens framgångar i Västeuropa… Sådant var och förblir det enda verkliga perspektivet för revolutionens fortsatta utveckling.” Författaren till denna artikel var Trotskij, som skrev den i Krestijfängelset. Redaktören för den tidning som publicerade den var Stalin. Citatets betydelse markeras redan av blotta faktum att termen ”permanent revolution” uteslutande hade använts i bolsjevikpartiet fram till 1917 för att beteckna Trotskijs åsikt. Några år senare kommer Stalin att förklara: ”Lenin kämpade mot teorin om den permanenta revolutionen till sina sista dagar.” Stalin själv kämpade i alla fall inte: artikeln publicerades utan någon som helst redaktionell kommentar.

Tio dagar senare skrev Trotskij åter i samma tidning: ”Internationalism är inte en abstrakt idé för oss…, utan en direkt vägledande och djupt praktisk princip. En permanent avgörande framgång för oss är otänkbar utanför den europeiska revolutionen.” Återigen gjorde Stalin inga invändningar. Dessutom upprepade han det själv två dagar senare: ”Låt dem (arbetarna och soldaterna] veta att endast i förening med arbetarna i väst, endast efter att ha skakat loss kapitalismens grundvalar i väst, kan vi räkna med revolutionens seger i Ryssland!” Med ”revolutionens seger” menas inte byggandet av socialismen – om detta talades det fortfarande inte alls – utan endast att erövra och behålla makten.

”Bourgeoisien”, skrev Lenin i september, ”skriker om kommunismens oundvikliga nederlag i Ryssland – det vill säga, proletariatets nederlag om det erövrar makten.” Vi får inte låta oss skrämmas av dessa skrik. ”Efter att ha erövrat makten har det ryska proletariatet alla möjligheter att behålla den och rädda Ryssland tills dess att revolutionen segrar i väst.” Revolutionens perspektiv definieras här med fullständig klarhet: att behålla makten till den socialistiska revolutionens början i Europa. Denna formulering kastades inte ut brådstörtat. Lenin upprepar den från dag till dag. Han summerar sin programmatiska artikel Kommer bolsjevikerna att kunna behålla statsmakten? med följande ord: ”finns det ingen makt på jorden som kan hindra bolsjevikerna – om de inte låter skrämma sig och om de förstår att ta statsmakten – att behålla den till dess den socialistiska världsrevolutionen segrat.”

Bolsjevikernas högerflygel krävde en koalition med kompromissmakarna och åberopade det faktum att bolsjevikerna inte ”ensamma” kunde behålla makten. Lenin svarade dem den 1 november – dvs. efter revolutionen: ”De säger att vi inte kan behålla makten ensamma, men vi är inte ensamma. Framför oss ligger hela Europa. Vi måste börja.” I denna Lenins dialog med högerflygeln är det uppenbart att föreställningen om att skapa ett oberoende socialistiskt samhälle i Ryssland aldrig ens föll någon av de tvistande in.

John Reed berättar hur en soldat från den rumänska fronten vid ett av Petrogradmötena i Obuchovskijfabriken ropade: ”Jag ber de amerikanska kamraterna hälsa Amerika att ryssarna hellre dör än förråder sin revolution. Vi ska hålla fästet med all vår kraft tills världens folk reser sig och hjälper oss! Säg de amerikanska arbetarna att de skall resa sig och kämpa för den sociala revolutionen!” Denna formulering ramlade inte ned från skyarna och var inte uttänkt av vare sig den anonyme soldaten eller Reed. Den hade inympats i massorna av bolsjevik­agitatorer. Soldaten från den rumänska fronten talade med partiets röst, oktoberrevolutionens röst.

‘‘Deklaration om det arbetande och exploaterade folkets rättigheter” det grundläggande statsprogrammet, som introducerades i den konstituerande församlingen i sovjetmaktens namn – förklarade att den nya strukturens uppgift var att ”upprätta en socialistisk organisation av samhället och att socialismen skall segra i alla länder… sovjetmakten fast och säkert skall fortsätta på denna väg till dess det internationella arbetarupproret mot kapitalets ok vunnit fullständig seger.” Denna leninistiska deklaration, som formellt ännu inte har annullerats, förvandlade den permanenta revolutionen till en grundläggande lag för sovjetrepubliken.

Om Rosa Luxemburg, som i sitt fängelse med lidelsefull och avundsjuk uppmärksamhet följde bolsjevikernas ord och handlingar, hade funnit minsta spår av nationell socialism hos dem, skulle hon omedelbart ha slagit larm. Under dessa dagar kritiserade hon mycket strängt – i huvudsak felaktigt – bolsjevikernas politik. Men nej. Hon skrev följande om partiets allmänna linje: ”Det faktum att bolsjevikerna helt och fullt har baserat sin politik på den proletära världsrevolutionen är det bästa beviset på deras politiska framsynthet, principfasthet och på vidsyntheten i deras politik.”

Det är just dessa ståndpunkter, som Lenin utvecklade från dag till dag, vilka förkunnades i partiets centrala organ under Stalins redaktörskap, besjälade både små och stora agitatorers tal, upprepades av soldater från avlägsna frontavsnitt och som Rosa Luxemburg betraktade som det högsta beviset på bolsjevikernas förutseende – det är just dessa ståndpunkter som Kommunistiska Internationalens byråkrati fördömde 1926. ”Trotskijs och hans anhängares ståndpunkter när det gäller den grundläggande frågan om vår revolutions karaktär och perspektiv”, säger en resolution från Kominterns sjunde plenum, ”har ingenting gemensamt med vårt partis ståndpunkter, med leninismen.” Sålunda har bolsjevismens epigoner gjort sig av med sitt eget förflutna.

Om några verkligen kämpade mot teorin om den permanenta revolutionen 1917 var det kadeterna och kompromissmakarna. Miljukov och Dan framhöll ”trotskismens revolutionära illusioner” som huvudorsaken till sammanbrottet för revolutionen 1905. I sitt inledningstal vid den demokratiska konferensen gisslade Tjcheidze försöken ”att släcka det kapitalistiska krigets eld genom att förvandla revolutionen till en socialistisk och världsomfattande revolution”. Den 13 oktober sade Kerenskij i förparlamentet: ”Det finns nu ingen farligare fiende till revolutionen, demokratin och frihetens alla erövringar, än de som… under skenet av att fördjupa revolutionen och omvandla den till en permanent social revolution, fördärvar och redan förefaller ha fördärvat massorna.” Tjcheidze och Kerenskij var fiender till den permanenta revolutionen av samma skäl som de var fiender till bolsjevikerna.

På den andra sovjetkongressen, vid tidpunkten för gripandet av makten, sade Trotskij: ”Om folken i Europa inte reser sig och krossar imperialismen, då kommer vi att krossas – det är otvivelaktigt. Antingen kommer den ryska revolutionen att underblåsa kampens stormvind i väst eller också kommer kapitalisterna i alla länder att strypa vår revolution.” ”Det finns en tredje väg” – ropade en röst från bänkarna. Var det kanske Stalins röst? Nej, det var en mensjeviks stämma. Det var några år innan bolsjevikerna upptäckte denna ”tredje väg”.

Det anses i många olika politiska kretsar, som ett resultat av oräkneliga upprepningar i den internationella stalinistiska pressen, nästan vara fastslaget att två föreställningar låg bakom meningsskiljaktigheterna kring Brest-Litovsk. En hade som utgångspunkt inte bara möjligheten att hålla ut utan också att bygga socialismen med Rysslands inre krafter; den andra byggde uteslutande sitt hopp på en resning i Europa. I verkligheten skapades dessa motsatta ståndpunkter flera år senare och dess upphovsman gjorde sig inte ens besväret att bringa sitt påfund ens i ytlig överensstämmelse med de historiska dokumenten. Det skulle sannerligen inte vara någon enkel uppgift. Alla bolsjeviker, utan ett enda undantag, tänkte enhälligt under Brestperioden att sovjetrepubliken var dömd till undergång ifall inte en revolution bröt ut i Europa under den närmaste framtiden. Vissa räknade tiden i veckor, andra i månader: ingen räknade den i år.

”Från den ryska revolutionens allra första början…”, skrev Bucharin den 28 januari 1918, ”har det revolutionära proletariatets parti förklarat: antingen kommer den internationella revolutionen, som utlösts genom revolutionen i Ryssland, att strypa kriget och kapitalet, eller så kommer det internationella kapitalet att strypa den ryska revolutionen.” Men tillskrev inte Bucharin, som då ledde förespråkarna för ett revolutionärt krig mot Tyskland, hela partiet sin fraktions uppfattning? Hur naturligt ett sådant antagande än kan förefalla, motsägs det fullständigt av dokumenten.

Centralkommitténs protokoll från 1917 och början av 1918 – vilka publicerades 1929 – erbjuder, trots förkortningar och en tendentiös redigering, ett ovärderligt vittnesbörd också i denna fråga. ”Vid sammanträdet den 11 januari 1918 påpekade kamrat Sergejev (Artem) att alla talarna var ense om det faktum att vår socialistiska republik hotas av undergång om den socialistiska revolutionen misslyckas i väst”. Sergejev stod för Lenins ståndpunkt – dvs. för ett undertecknande av freden. Ingen motsade Sergejev. Alla de tre stridande grupperna tävlade i att åberopa en och samma premiss: utan en världsrevolution kommer vi inte att ta oss igenom.

Det är sant att Stalin införde en speciell anmärkning i debatten. Han baserade nödvändigheten av att underteckna en separatfred på det faktum att: ”Det finns ingen revolutionär rörelse i väst, det finns inga fakta, det finns bara en möjlighet och vi kan inte räkna med möjligheter.” Fastän detta fortfarande var långt ifrån teorin om socialism i ett enda land avslöjade Stalin inte desto mindre med dessa ord sin organiska misstro mot den internationella rörelsen. ”Vi kan inte räkna med möjligheter.” Lenin drog sig genast ”till vissa delar” undan detta stöd från Stalin: ”Det är sant att revolutionen i väst ännu inte har börjat”, sade han. ”Men om vi skulle förändra vår taktik på grund av detta, då skulle vi bli förrädare mot den internationella socialismen.” Om han, Lenin, föredrog en omedelbar separatfred, var det inte därför att han inte trodde på den revolutionära rörelsen i väst, och än mindre därför att han trodde på livsdugligheten i en isolerad rysk revolution: ”Det är viktigt för oss att hålla ut tills den allmänna socialistiska revolutionen kommer och vi kan uppnå detta endast genom att underteckna freden.” Meningen med Brestkapitulationen sammanfattades för Lenin i ordet ”andningspaus”.

Protokollen visar att Stalin efter denna varning från Lenin sökte ett tillfälle att korrigera sig. ”Sammanträde den 23 februari 1918. Kamrat Stalin: Vi räknar också med en revolution, men ni räknar i veckor och (vi) i månader.” Stalin upprepar här ordagrant Lenins formulering. Avståndet mellan de två flyglarna i centralkommittén i fråga om världsrevolutionen var avståndet mellan veckor och månader.

När Lenin försvarade undertecknandet av Brestfreden vid den sjunde partikongressen i mars 1918, sade han: ”det är en absolut sanning att utan den tyska revolutionen kommer vi att gå under – kanske inte i Petrograd eller Moskva utan i Vladivostok eller andra avlägsna platser dit vi kanhända måste retirera och dit avståndet möjligen kan bli ännu större än från Petrograd till Moskva. Men i varje fall och under alla eventualiteter kommer vi att gå under om inte den tyska revolutionen kommer.” Det är emellertid inte bara en fråga om Tyskland: ”Världs­imperialismen – med hela dess mäktiga kapital, dess välorganiserade krigsmaskin som representerar världskapitalets verkliga styrka, verkliga högborg – kunde på inget vis, under inga förhållanden finna sig i sovjetrepublikens existens… En konflikt är oundviklig. Här ligger den ryska revolutionens största svårighet, dess största historiska problem: nödvändig­heten att lösa internationella uppgifter, att framkalla en världsrevolution… ”. I det hemliga beslut som antogs, läser vi: ”Den enda pålitliga garantin för konsolidering av den socialistiska revolution som segrat i Ryssland ser kongressen i dess förvandling till en internationell arbetarrevolution.”

Några dagar senare avlade Lenin en rapport till sovjetkongressen: ”Den världsomfattande imperialismen och den sociala revolutionens segerrika marsch kan inte leva sida vid sida.” Den 23 april sade han vid ett sammanträde med Moskvasovjeten: ”Vi är en av arbetarklassens revolutionära avdelningar som ryckt fram i spetsen, inte därför att vi är bättre än de andra arbetarna, inte därför att Rysslands proletariat står högre än arbetarklassen i andra länder utan blott och bart därför att vi var ett av de mest efterblivna länderna i världen. Vi kommer till den slutgiltiga segern först när vi äntligen lyckas att slutligen överväldiga den internationella imperialismen… Men vi kommer till segern bara tillsammans med alla arbetare i andra länder, i hela världen.” ”[Vi] måste… dra … [oss] tillbaka (för imperialismen i väster och öster) t.o.m. ända till Ural”, skriver han i maj 1918, ”ty det är den enda chansen att vinna tid under revolutionens mognande i väster…”.

Lenin var klart medveten om det faktum att man genom att dra ut på tiden med Brest­förhandlingarna skulle göra fredsvillkoren hårdare, men han satte de revolutionära internationella uppgifterna högre än de ”nationella”. Trots tillfälliga meningsskiljaktigheter med Trotskij när det gällde undertecknandet av freden, sade Lenin den 28 juni, vid en fackföreningskonferens i Moskva: ”När Brestförhandlingarna började, nådde kamrat Trotskijs avslöjanden hela världen. Var det inte så, att denna politik, i ett land som var invecklat i ett fruktansvärt imperialistiskt krig med andra regeringar, väckte inte vrede utan sympati hos folken. Den enda regering som gjorde detta var vår regering. Vår revolution lyckades att väcka en stor revolutionär rörelse i krigstid i ett fiendeland, enbart av det faktum att vi fördömde de hemliga fördragen… ”. En vecka senare, i en rapport från folkkommissariernas råd till den femte sovjetkongressen, återvänder han till samma fråga: ”Vi fullgjorde vår plikt inför alla folk… genom vår Brestdelegation, som leddes av kamrat Trotskij… ”. Ett år senare påminde Lenin: ”Under Brestfredens tid… satte sovjetmakten världsrevolutionen och proletariatets diktatur i världsmåttstock högre än varje nationellt offer oberoende av hur tungt det än må vara.”

”Vilken betydelse”, frågade Stalin, när tiden hade suddat ut de aldrig helt exakta skillnaderna mellan idéer ur hans minne – ”Vilken betydelse kan efter allt detta tillmätas Trotskijs uttalande att det revolutionära Ryssland inte skulle kunna hålla stånd mot det konservativa Europa? Det kan innebära blott ett: för det första förnimmer inte Trotskij vår revolutions inre kraft… ”.

I verkligheten var hela partiet enigt i övertygelsen att sovjetrepubliken inte skulle kunna hålla stånd ”inför det konservativa Europa”. Men det var bara den motsatta sidan av en övertygelse om att ett konservativt Europa inte skulle kunna hålla stånd mot det revolutionära Ryssland. I negativ form uttryckte det en obetvinglig tro på den ryska revolutionens internationella kraft. I grunden misstog sig inte heller partiet. Det konservativa Europa höll i alla fall inte helt stånd. Den tyska revolutionen var, trots att den förråddes av socialdemokratin, fortfarande tillräckligt stark för att klippa Ludendorffs och Hoffmanns klor. Utan denna operation skulle sovjetrepubliken knappast ha kunnat undgå förintelse.

Men även efter den tyska militarismens undergång förändrades inte den allmänna värderingen av den internationella situationen. ”Våra ansträngningar kommer oundvikligen att leda till en världsrevolution”, sade Lenin vid den centrala exekutivkommitténs sammanträde i slutet av juli 1918. ”Det förhåller sig så, att efter att ha kommit ur… kriget med en allians, utsattes [vi] omedelbart för angrepp av imperialismen från den andra sidan.” I augusti, när inbördeskriget spred sig längs Volga med tjeckoslovakernas medverkan, sade Lenin vid ett möte i Moskva: ”Vår revolution började som en universell revolution… De proletära massorna kommer att garantera sovjetrepubliken segern över tjeckoslovakerna och möjligheten att hålla ut till dess den socialistiska världsrevolutionen bryter ut.” Att hålla ut tills revolutionen bryter ut i väst – sådan är liksom förut partiets formel.

Vid samma tidpunkt skrev Lenin till de amerikanska arbetarna: ”Vi befinner oss i en belägrad fästning; tills vidare har andra avdelningar av den internationella socialistiska revolutionen inte kommit oss till hjälp.” Han uttryckte sig ännu mer kategoriskt i november: ”Världs­historiens fakta har visat att omvandlingen av vår ryska revolution till en socialistisk revolution inte var ett vågstycke, utan en nödvändighet, eftersom det inte fanns något annat val. Den engelsk-franska och amerikanska imperialismen kommer oundvikligen att strypa Rysslands oberoende och frihet om inte den socialistiska världsrevolutionen, den världs­omfattande bolsjevismen, segrar.” För att upprepa Stalins ord, förnam Lenin uppenbarligen inte ”vår revolutions inre kraft”.

Den första årsdagen av revolutionen är förbi. Partiet har haft tid att se sig omkring. Men ändå deklarerar Lenin återigen i sin rapport till partiets åttonde kongress i mars 1919: ”Vi lever inte endast i en stat, utan i ett system av stater och existensen av sovjetrepubliken sida vid sida med imperialistiska stater är otänkbar under en längre tidsperiod. Till slut måste den ena eller den andra segra.” På den tredje årsdagen av revolutionen, som sammanföll med de vitas nederlag, återkallade och generaliserade Lenin: ”Om någon den natten [natten för oktober­revolutionen] hade sagt oss att om tre år… detta kommer att bli vår seger, så hade ingen, inte ens den självsäkraste optimist, trott det. Vi visste då att vår seger inte skulle vara en seger förrän vår sak hade segrat i hela världen, för när vi inledde vårt verk, räknade vi enbart med världsrevolutionen.” Ett mer ovedersägligt vittnesmål kan inte begäras. Vid tiden för oktoberrevolutionen drömde inte ens den ”självsäkraste optimist” om att skapa en nationell socialism, och trodde inte ens på möjligheten att försvara revolutionen utan direkt hjälp utifrån! ”När vi inledde vårt verk räknade vi enbart med världsrevolutionen.” För att garantera segern över talrika fiender i en treårig strid hade varken partiet eller Röda Armén behov av myten om socialism i ett enda land.

Världsläget antog ett gynnsammare utseende än vad som kunde ha väntats. Massorna visade en utomordentlig offervilja i de nya målens namn. Ledarna utnyttjade skickligt imperialismens motsättningar under den första och svåraste perioden. Revolutionen uppvisade, som ett resultat därav, mer stabilitet än den ”självsäkraste optimist” hade förutsett. Men trots detta bevarade partiet helt och hållet sin tidigare internationella ståndpunkt.

”Om det inte hade varit för kriget”, förklarade Lenin i januari 1918, ”skulle vi ha fått se en förening av kapitalisterna i hela världen, en konsolidering på grundval av kamp mot oss.” ”Varför lyckades vi, under loppet av veckor och månader… efter oktober, så lätt gå från seger till seger”, frågade han på partiets sjunde kongress. ”Endast därför att en speciell internationell konjunktur temporärt skyddade oss från imperialismen.” I april sade Lenin vid ett sammanträde med den centrala exekutivkommittén: ”vi har fått en andningspaus endast därför att den imperialistiska slakten fortsätter i väst och i Fjärran Östern flammar den imperialistiska rivaliteten upp i allt större omfattning. Endast detta förklarar sovjetrepublikens existens.”

Denna exceptionella kombination av omständigheter kunde inte räcka i evighet. ”Vi har nu övergått från krig till fred”, sade Lenin 1920. ”Men vi har inte glömt att kriget kommer igen. Så länge som både kapitalism och socialism ännu existerar kan vi inte leva i fred. Antingen kommer den ena eller den andra att segra i det långa loppet. Det kommer att bli en begravningshymn antingen för sovjetrepubliken eller för världsimperialismen. Detta är ett vapenstillestånd.”

Omvandlandet av den ursprungliga ”andningspausen” till en utdragen period av instabil jämvikt blev inte bara möjlig på grund av de kapitalistiska grupperingarnas kamp, utan också av den internationella revolutionära rörelsen. De tyska trupperna tvingades, som ett resultat av novemberrevolutionen i Tyskland, överge Ukraina, de baltiska staterna och Finland. Revoltandans inträngande i ententens arméer tvingade de franska, engelska och amerikanska regeringarna att dra tillbaka sina trupper från Rysslands södra och norra kuster. Den proletära revolutionen i väst var inte segerrik, men på sin väg mot seger skyddade den sovjetstaten under ett antal år.

I juli 1921 summerade Lenin situationen: ”Vi har nått en viss jämvikt, fastän den är extremt bräcklig, extremt instabil, inte desto mindre kan en sådan jämvikt möjliggöra existensen av en socialistisk republik – naturligtvis inte under en längre tid i en kapitalistisk omgivning.” Således assimilerade partiet endast gradvis, från veckor till månader, från månader till år, uppfattningen att en arbetarstat för en viss tid – ”naturligtvis inte en längre tid” – kan fortsätta att existera fredligt i en kapitalistisk omgivning.

Av ovanstående fakta kan en icke oviktig slutsats obestridligen dras: Om sovjetstaten, i enlighet med bolsjevikernas allmänna övertygelse, inte kunde hålla ut en längre tid utan en seger för proletariatet i väst, då skulle programmet för att bygga socialism i ett enda land i praktiken vara uteslutet enbart av detta faktum; själva frågan skulle dras tillbaka, så att säga, vid ett preliminärt betraktande.

Det skulle emellertid vara ett fullständigt misstag att anta, som epigonskolan försökt framställa saken de senaste åren, att de kapitalistiska arméerna var det enda hindret som partiet såg på vägen mot ett nationellt socialistiskt samhälle. Hotet från väpnade interventioner blev i praktiken av första rangens betydelse, men krigsfaran i sig var bara det mest akuta uttrycket för de kapitalistiska nationernas tekniska och industriella övermakt. I den sista analysen reducerades själva problemet till sovjetrepublikens isolering och efterblivenhet.

Socialism är organiseringen av en planerad och harmonisk social produktion för tillfreds­ställandet av mänskliga behov. Kollektivt ägande av produktionsmedlen är ännu inte socialism, utan endast dess legala förutsättning. Problemet med ett socialistiskt samhälle kan inte abstraheras från problemet med produktivkrafterna, vilka i det nuvarande stadiet av mänsklig utveckling är världsomspännande till sitt väsen. Den enskilda staten, som har blivit för snäv för kapitalismen, är i ännu mindre grad kapabel att bli skådeplatsen för ett fullbordat socialistiskt samhälle. Dessutom ökar ett revolutionärt lands efterblivenhet faran för att det kastas tillbaka till kapitalismen. När de förnekade perspektivet med en isolerad socialistisk utveckling hade bolsjevikerna inte ett mekaniskt isolerat interventionsproblem i åtanke, utan hela det frågekomplex som sammanhänger med socialismens internationella ekonomiska grund.

Vid den sjunde partikongressen sade Lenin: ”Och om Ryssland nu går – och det gör otvivelaktigt det – från ‘Tilsit’-freden till ett nationellt uppsving, till ett stort fosterländskt krig, så är vägen för detta uppsving inte vägen till den borgerliga staten utan vägen till den internationella socialistiska revolutionen.” Sådant var alternativet: antingen en internationell revolution eller en återgång – till kapitalism. Det fanns ingen plats för en nationell socialism. ”Vi vet inte och vi kan inte veta hur många övergångsstadier det kommer att bli till socialismen. Det beror på när den europeiska socialistiska revolutionen börjar i full skala.”

I april samma år, när han krävde en förändring i prioriteringarna av de praktiska uppgifterna, skrev Lenin: ”Vi kan ge en effektiv hjälp till den socialistiska revolutionen i väst, fördröjd av ett antal anledningar, bara i den mån vi lyckas med att lösa de organisatoriska problem som står framför oss.” Denna första ansats till ekonomiskt uppbygge innesluts direkt i det inter­nationella schemat: det är en fråga om ”hjälp till den socialistiska revolutionen i väst”, och inte om att skapa ett självtillräckligt socialistiskt kungarike i öst.

På tal om den kommande hungersnöden sade Lenin till Moskvas arbetare: ”I all vår agitation och propaganda, i varje tal vi håller, i varje upprop vi utfärdar, i våra anföranden i fabrikerna och vid varje möte med bönderna, måste vi förklara att den olycka som har drabbat oss är en internationell olycka och att det inte finns någon annan väg ut ur den än en internationell revolution.” För att besegra svälten måste vi ha världsproletariatets revolution – säger Lenin. För att skapa ett socialistiskt samhälle räcker det med en revolution i ett enskilt land, svarar epigonerna. Sådan är vidden i meningsskiljaktigheterna! Vem har rätt? Låt oss ändå inte glömma att hungern, trots industrialiseringens framgångar, ännu i dag inte är besegrad.

Folkhushållningsrådets kongress formulerade i december 1918 planen för socialistiskt uppbygge med följande ord: ”Världsproletariatets diktatur håller på att bli historiskt oundviklig… Detta bestämmer utvecklingen både i hela världssamhället och i varje enskilt land. Upprättandet av proletariatets diktatur och sovjetformen av regeringar i andra länder kommer att möjliggöra införandet av ytterst intima ekonomiska relationer mellan länderna, en internationell arbetsdelning inom produktionen och slutligen organiserandet av internationella ekonomiska organ för administration.” Det faktum att en sådan resolution kunde antas av en kongress för statsorganen, som stod inför rent praktiska problem – kol, ved, sockerbetor – visar bättre än något annat hur den permanenta revolutionens perspektiv dominerade partiets medvetande under denna period.

I Kommunismens ABC, den partilärobok som skrevs av Bucharin och Preobrazjenskij och som gavs ut i åtskilliga upplagor, kan man läsa: ”Den kommunistiska revolutionen kan segra endast som världsrevolution… I en situation där arbetarna bara vunnit i ett land blir det ekonomiska uppbyggandet mycket försvårat… För kommunismens seger är världs­revolutionens seger nödvändig.”

I samma idéers anda skrev Bucharin i en populär broschyr, som trycktes om många gånger av partiet och översattes till främmande språk: ”Den internationella revolutionens problem framstår lika skarpt som någonsin för det ryska proletariatet… Den permanenta revolutionen i Ryssland övergår i en proletär revolution i Europa.”

I en välkänd bok av Stepanov-Skvortsov med titeln Elektrifiering, som utgavs med Lenin som redaktör och med en inledning av honom, sägs det, i ett kapitel som redaktören rekommen­derar åt läsaren med särskild entusiasm: ”Det ryska proletariatet tänkte aldrig på att skapa en isolerad socialistisk stat. En självtillräcklig ‘socialistisk’ stat är ett småborgerligt ideal. Ett visst närmande till detta är tänkbart genom småbourgeoisiens ekonomiska och politiska dominans; i isolering från yttervärlden söker den medel att konsolidera sina ekonomiska former, som av den nya tekniken och ekonomin omvandlas till mycket instabila former.” Dessa beundransvärda rader, som Lenins hand otvivelaktigt hade gått igenom, kastar ett klart ljus över epigonernas senaste utveckling.

I sina teser om de nationella och koloniala frågorna vid Kommunistiska Internationalens andra kongress, definierar Lenin socialismens allmänna uppgift, som höjer sig över kampens nationella stadier, som ”bildandet av en enhetlig världshushållning, reglerad av alla nationers proletariat enligt en gemensam plan, vilken tendens fullt tydligt framträtt redan under kapitalismen och ovillkorligen kommer att vidareutvecklas och fullbordas under socialismen.” I förhållande till denna nedärvda och progressiva tendens är föreställningen om ett socialistiskt samhälle i ett enda land reaktionärt.

Villkoren för uppkomsten av proletariatets diktatur och villkoren för skapandet av ett socialistiskt samhälle är inte identiska, inte av samma natur, i vissa avseenden till och med antagonistiska. Den omständigheten att det ryska proletariatet först kom till makten innebär inte alls att det kommer först till socialismen. Den motsägelsefulla ojämnhet i utvecklingen som ledde till oktoberrevolutionen, försvann inte med dess genomförande. Den byggdes in i själva grundvalen till den första arbetarstaten.

”Ju mer efterblivet det land är, som till följd av historiens ojämnhet visat sig vara det land som måste påbörja den socialistiska revolutionen”, sade Lenin i mars 1918, ”desto svårare är det för detta land att omvandlas från de gamla kapitalistiska till socialistiska förhållanden.” Denna idé bryter fram i Lenins tal och artiklar år efter år. ”Det var lätt för oss att starta revolutionen, men svårare att fortsätta den”, säger han i maj samma år. ”I väst kommer det att vara svårare att påbörja revolutionen, men lättare att gå vidare.” Inför en bondedelegation, där man har de allra största svårigheterna att överskrida de nationella begränsningarna, utvecklade Lenin i december samma tankegång: ”Vi är också fast övertygade om, och den tyska revolutionens förlopp har i praktiken visat oss, att övergången till ett socialistiskt jordbruk där… kommer att ske snabbare och uppnås lättare än i vårt land. Tillsammans med lantarbetarna och hela världens proletariat kommer Rysslands arbetande bönder med säkerhet att övervinna alla hinder.” ”Jag har redan mer än en gång haft anledning att framhålla: i jämförelse med de framskridna länderna var det lättare för ryssarna att börja den stora proletära revolutionen”, upprepar Lenin 1919, ”men det blir svårare för dem att fortsätta den och föra den till slutlig seger i meningen fullständig organisering av det socialistiska samhället.” Den 27 april 1920 framhöll Lenin än en gång att ”det var lätt för Ryssland att i den konkreta, historiskt sett högst originella situationen 1917 börja den socialistiska revolutionen, medan det kommer att vara svårare för Ryssland än för de västeuropeiska länderna att fortsätta den och att slutföra den. Redan i början av 1918 fick jag anledning att påpeka denna omständighet och de följande två årens erfarenhet har fullständigt bevisat riktigheten av denna bedömning.”

Historiens olika tidsåldrar fortlever i form av varierande kulturnivåer. För att övervinna det förgångna behövs tid – inte hela tidsåldrar, men väl årtionden. ”Inte ens den kommande generationen kommer, trots sin höga utveckling, att fullborda övergången till socialismen”, sade Lenin vid ett sammanträde med den centrala exekutivkommittén den 29 april 1918. Nästan två år senare, vid en kongress för jordbrukskommunerna, nämnde han ett ännu avlägsnare datum: ”Vi vet att vi inte kan införa en socialistisk ordning nu – vi får hoppas, att den kan upprättas hos oss i våra barns eller kanske våra barnbarns tid.” De ryska arbetarna slog in på vägen tidigare än de andra, men de kommer att nå målet senare. Detta är inte pessimism, utan historisk realism.

”Vi, Rysslands proletariat, befinner oss framför allt vad England och Tyskland heter i fråga om vår politiska struktur…”, skrev Lenin i maj 1918, ”men ligger samtidigt efter Västeuropas mest efterblivna stater, vad beträffar organiseringen av en bra statskapitalism, vad beträffar vår kulturella nivå och vad beträffar graden av förberedelser för socialismens införande materiellt och produktivitetsmässigt sett.” Genom att kontrastera två stater med varandra uttryckte han samma tanke: ”År 1918 förkroppsligade Tyskland respektive Ryssland på det mest uppenbara sätt, å ena sidan socialismens samhälleligt industriella, ekonomiska och produktivitetsmässiga förutsättningar.” Det framtida samhällets element är, så att säga, uppsplittrade på olika länder. Att samla och underordna dem, den ena under den andra, är en uppgift som tillkommer en serie nationella revolutioner som sammanfogas till en världsrevolution.

Idén om sovjetekonomins självtillräckliga karaktär skrattade Lenin ut redan på förhand, inför öppen ridå: ”Så länge vårt Sovjetryssland förblir en enslig förort i hela den kapitalistiska världen”, sade han i december 1920 vid sovjeternas åttonde kongress, ”skulle det vara full­ständigt vansinnigt, fantastiskt och utopiskt att tro att vi kan uppnå fullständigt ekonomiskt oberoende och att alla faror kommer att försvinna.” Den 27 mars 1922, på partiets elfte kongress, utfärdade Lenin följande varning: ”Det är nödvändigt – jag upprepar det – att börja lära från början. Inser vi detta så kommer vi att bestå provet, och det är ett allvarligt prov som den annalkande finanskrisen förbereder, ett prov som förbereds av den ryska och inter­nationella marknaden, vilken vi är underkastade, till vilken vi är bundna, från vilken vi inte kan slita oss lösa. Det är ett allvarligt prov, därför att vi här kan bli slagna både ekonomiskt och politiskt.”

Idén om den socialistiska ekonomins beroende av världsekonomin betraktas numera av Kommunistiska Internationalen som ”kontrarevolutionär”. Socialismen kan aldrig vara beroende av kapitalismen! Epigonerna har i sin uppfinningsrikedom glömt att kapitalismen, liksom socialismen, vilar på en världsomfattande arbetsfördelning som skall nå sin högsta utveckling under socialismen. Ekonomiskt uppbygge i en isolerad arbetarstat kommer, hur viktigt det än är i sig, att förbli förkrympt, begränsat och motsägelsefullt: det kan inte nå upp till ett nytt harmoniskt samhälles höjder.

”Den verkliga uppkomsten av en socialistisk ekonomi i Ryssland”, skrev Trotskij 1922, ”blir möjlig först efter proletariatets seger i Europas viktigaste länder.” Dessa ord har blivit en anklagelse; men när de skrevs uttryckte de inte desto mindre de allmänna tankegångarna i partiet. ”Uppbyggnadsarbetet beror”, sade Lenin 1919, ”helt på hur snart revolutionen segrar i Europas viktigaste länder. Först efter denna seger kan vi på allvar ta itu med uppbyggnadsarbetet.” Dessa ord uttrycker ingen brist på förtroende för den ryska revolutionen, utan snarare en tro på världsrevolutionens snara ankomst. Men det förblir också nu, efter Sovjetunionens kolossala ekonomiska framgångar, sant att ”den verkliga uppkomsten av en socialistisk ekonomi” endast är möjlig på internationell grund.

Utifrån samma utgångspunkt såg partiet på problemet med jordbrukets kollektivisering. Proletariatet kan inte skapa ett nytt samhälle utan att föra bönderna till socialismen genom en rad övergångsstadier, eftersom bönderna utgör en avsevärd – i vissa länder en dominerande – del av befolkningen, och en erkänd majoritet på jorden som helhet. Lösningen på detta, det svåraste av alla problem, beror i den slutliga analysen på de kvantitativa och kvalitativa sambanden mellan industri och jordbruk. Ju mer generöst staden förmår göda böndernas ekonomi och kultur, desto mer frivilligt och framgångsrikt kommer de att välja kollektiviseringens väg.

Är då den existerande industrin tillräcklig för landets omvandling? Också denna fråga förde Lenin utöver de nationella gränserna: ”Om man betraktar frågan i världsskala”, sade han vid sovjeternas nionde kongress, ”så finns en sådan blomstrande storindustri med förmåga att förse världen med alla existerande produkter… Det får stå som bas för våra kalkyler.” Sam­ordningen mellan industri och jordbruk, som i Ryssland ter sig mindre fördelaktig än i länderna i väst, förblir än i dag grunden till de ekonomiska och politiska kriser som vid olika tillfällen hotar sovjetsystemets stabilitet.

Den så kallade krigskommunismens politik var inte grundad – vilket framgår av det ovan sagda – på tanken att bygga ett socialistiskt samhälle inom de nationella gränserna. Endast mensjevikerna, som drev med sovjetmakten, tillskrev den sådana planer. För bolsjevikerna var det vidare ödet för den spartanska regim som påtvingats av ekonomisk ruin och inbördes­krig direkt avhängigt revolutionens utveckling i väst. I januari 1919, vid krigskommunismens höjdpunkt, sade Lenin: ”vi skall upprätthålla de grundläggande principerna för vår kommunistiska politik när det gäller försörjningen och vi kommer att bevara dem till den dag då vi står inför kommunismens fullständiga och världsomfattande seger.” Lenin misstog sig tillsammans med hela partiet. Det blev nödvändigt att ändra livsmedelspolitiken. Vi kan nu betrakta det som fastställt att, även om den socialistiska revolutionen i Europa hade ägt rum under något av de två år som följde på oktoberrevolutionen, hade en reträtt längs samma linjer som den nya ekonomiska politiken varit oundviklig. Men vid en retrospektiv bedömning av diktaturens första stadium står det särskilt klart till vilken grad krigskommunismens metoder och illusioner var tätt sammanvävda med den permanenta revolutionens perspektiv.

Den djupa inre krisen vid slutet av de tre åren med inbördeskrig inkluderade hotet om en direkt brytning mellan proletariatet och bönderna och mellan partiet och proletariatet. En radikal omvärdering av sovjetmaktens metoder blev nödvändig. ”Vi måste tillfredsställa mellanbondens ekonomiska krav och släppa handeln fri”, förklarade Lenin. ”Annars blir det omöjligt att slå vakt om proletariatets makt i Ryssland, med tanke på den internationella revolutionens försening.” Åtföljdes emellertid inte övergången till NEP av en allmän principiell brytning av banden mellan inhemska och internationella problem?

Lenin gav en allmän värdering av det nya stadium som då inleddes i sina teser till Kommunistiska Internationalens tredje kongress: ”Därför består betydelsen av den epok som Ryssland genomgår – sett från synpunkten av den proletära världsrevolutionens utveckling som en enhetlig process – i att i praktiken pröva och kontrollera det vid makten stående proletariatets politik gentemot den småborgerliga massan.” Redan hans definition av NEP:s ramar eliminerar effektivt frågan om socialism i ett land.

Inte mindre lärorika ter sig de rader som Lenin skrev för eget bruk under den tid när de nya industriella metoderna diskuterades och utarbetades: ”10 eller 20 år av korrekta relationer med bönderna och segern är tryggad i världsskala (till och med med fördröjningen av de proletära revolutionerna, vilka är i tillväxande).”

Målet är fastställt: att anpassa oss till den nya, mer utdragna tidsperiod som kan bli nödvändig för revolutionens mognande i väst. Med den innebörden, och endast den, uttalade Lenin sin övertygelse att: ”NEP-Ryssland blir ett socialistiskt Ryssland”.

Det är inte tillräckligt att säga att idén om den internationella revolutionen inte reviderades här; i viss utsträckning erhöll den ett djupare och mer distinkt uttryck: ”I högt utvecklade kapitalistiska länder har en klass av lönearbetare inom jordbruket formats under loppet av många årtionden”, påpekade Lenin på partiets tionde kongress, som förklaring till NEP:s historiska ställning. ”Endast en sådan klass kan socialt, ekonomiskt och politiskt stödja en direkt övergång till socialism. Bara i länder där denna klass är tillräckligt utvecklad är det möjligt att övergå direkt från kapitalism till socialism utan speciella landsomfattande övergångsåtgärder. I många verk, i alla våra inlägg, överallt i pressen har vi understrukit att så inte är fallet i Ryssland, att industriarbetarna är i minoritet och småjordbrukarna i över­väldigande majoritet. I ett sådant land kan den socialistiska revolutionen segra endast under två betingelser. För det första måste den i tid stödjas av den socialistiska revolutionen i ett eller flera framskridna länder… Det andra villkoret är förbundet mellan proletariatet, som utövar sin diktatur, det vill säga, håller statsmakten, och majoriteten av bondebefolkningen… Vi vet att endast förbundet med bönderna kan rädda den socialistiska revolutionen i Ryssland så länge revolutionen inte ägt rum i de andra länderna.” Alla problemets element förenas här till ett. Ett förbund med bönderna är oundgängligt för sovjetmaktens själva existens; men det ersätter inte den internationella revolutionen som ensam förmår skapa den ekonomiska grundvalen för ett socialistiskt samhälle.

Vid samma kongress, den tionde, framlades en särskild rapport om Sovjetrepubliken i en kapitalistisk omgivning, föranledd av revolutionens försening i väst. Kamenev fördes fram som talesman för den centrala exekutivkommittén. ”Vi föresatte oss aldrig”, sade han, som gällde det något som ingen alls hade ifrågasatt, ”uppgiften att skapa en kommunistisk ordning i ett enda isolerat land. Vi befinner oss emellertid i en situation, där det är nödvändigt att bibehålla grundvalen för den kommunistiska ordningen, den socialistiska statens grundval, den proletära sovjetrepubliken, som på alla sidor är omgiven av kapitalistiska förhållanden. Kan vi fullfölja den uppgiften? Jag tror att den frågan är skolastisk. I den nuvarande situationen bör man inte ge något svar på denna fråga. Frågan står således: Hur kan vi under de givna förhållandena behålla sovjetmakten och hålla den fram till det ögonblick när proletariatet i det ena eller andra landet kommer till vår hjälp?” Om talesmannens idé, som utan tvivel mer än en gång hade gått igenom sitt utkast med Lenin, stod i motsättning till den bolsjevikiska traditionen, varför höjde inte kongressen någon protest? Hur kunde det komma sig att inte en enda delegat påpekade att Kamenev, i revolutionens grundläggande fråga, utvecklade ståndpunkter som ”inte har något gemensamt” med bolsjevismen. Hur kom det sig att ingen i hela partiet uppmärksammade detta kätteri?

”Enligt Lenin”, försäkrar Stalin, ”hämtar revolutionen framför allt sina krafter från arbetarna och bönderna i själva Ryssland. Hos Trotskij däremot blir det så att de erforderliga krafterna endast kan hämtas på den proletära världsrevolutionens arena.” Mot denna påhittade motsättning gav Lenin, som mot så många andra, sitt svar på förhand: ”Varje person som inte sluter sina ögon för fakta, som inte är blind, vet att vi bara upprepar vad vi har sagt tidigare, och alltid har sagt – att vi inte glömmer den ryska arbetarklassens svaghet jämfört med andra kontingenter av det internationella proletariatet”, sade han den 14 maj 1918, vid ett samman­träde med den centrala exekutivkommittén. ”Vi måste stanna på vår post till dess våra allierade, det internationella proletariatet, kommer och oundvikligen kommer att komma… ”. Vid oktoberrevolutionens tredje årsdag bekräftade Lenin denna syn: ”Vi visste vid den tiden, att vår seger inte skulle bli en varaktig seger förrän vår sak hade segrat över hela världen, och då vi inledde vårt verk räknade vi uteslutande med världsrevolutionen… vi satsade på världsrevolutionen och vi gjorde fullkomligt rätt i att göra det… Om vi nu gör en överblick över de internationella förhållandena – vi har alltid understrukit att vi står på en internationell ståndpunkt och att det är omöjligt att i ett enda land fullborda ett sådant företag som den socialistiska revolutionen… ”. I februari 1921 deklarerade Lenin vid en kongress för arbetare i textilbranschen: ”Ända sedan 1917, när vi bekämpade den borgerligt-republikanska regeringen i Ryssland, och ända sedan sovjetmakten upprättades i slutet av 1917, har vi gång på gång sagt arbetarna, att huvuduppgiften och det grundläggande villkoret för vår seger är att sprida revolutionen till åtminstone några av de mest avancerade länderna.” Nej. Lenin är alltför komprometterad genom sin hårdnackade önskan att finna krafter på världsarenan: han kan inte rentvås!

Liksom Trotskij ställs i motsättning till Lenin, placeras Lenin själv i motsättning till Marx – och på samma grund. Om Marx antog att den proletära revolutionen skulle börja i Frankrike men fullbordas först i England, förklaras detta, enligt Stalin, av det faktum att Marx ännu inte kände till lagen om den ojämna utvecklingen. I verkligheten grundades den marxistiska förutsägelsen, som kontrasterade det revolutionära initiativets land med det land där socialismen skulle uppnås, helt och hållet på lagen om den ojämna utvecklingen. I vilket fall registrerade Lenin, som inte tillät någon förtegenhet om stora problem, aldrig och ingenstans sin oenighet med Marx och Engels beträffande revolutionens internationella karaktär. Precis tvärtom! Om ”saker och ting har utvecklats annorlunda än Marx och Engels väntade sig”, sade Lenin vid den tredje sovjetkongressen, är det bara i fråga om ländernas historiska ordningsföljd. Händelsernas gång har tilldelat det ryska proletariatet ”den ärorika rollen som den internationella sociala revolutionens förtrupp, och ser nu klart hur revolutionen kommer att utvecklas vidare; ryssarna började – tyskarna, fransmännen och engelsmännen ska slutföra den, och socialismen kommer att segra.”

Vi tillrättavisas ytterligare genom ett argument utifrån statsprestigens utgångspunkt. Ett förnekande av teorin om nationell socialism ”leder till att vårt land berövas äran” – enligt Stalin. Redan denna fraseologi, som är outhärdlig för ett marxistiskt öra, röjer djupet av brottet med bolsjeviktraditionen. Det var inte ”ärans berövande” som Lenin fruktade, utan nationell inskränkthet: ”Vi är en av arbetarklassens revolutionära avdelningar”, förkunnade han i april 1918 vid ett sammanträde med Moskvasovjeten, ”som inte kommit i förgrunden därför att vi är bättre än andra, utan just därför att vi var ett av världens mest efterblivna länder… Vi kan bara nå den fullständiga segern tillsammans med andra länders alla arbetare, hela världens arbetare.”

Vädjan om nykter självrannsakan blir ett ledmotiv i Lenins tal. ”Den ryska revolutionen”, sade han den 4 juni 1918, ”berodde inte på det ryska proletariatets speciella egenskaper, utan på historiens allmänna förlopp, och detta proletariat placerades temporärt i sin tätposition av historiens vilja och gjordes för en tid till världsrevolutionens förtrupp.” ”Den ledande roll som intas av det ryska proletariatet i världens arbetarrörelse”, sade Lenin vid en konferens för fabrikskommittéer den 23 juli 1918, ”beror inte på landets ekonomiska utveckling. Tvärtom beror den på Rysslands efterblivenhet… det ryska proletariatet är fullt medvetet om att ett samlat agerande av hela världens arbetare, eller av arbetarna i de länder där utvecklade kapitalistiska förhållanden råder, är ett nödvändigt villkor och en grundläggande förutsättning för dess seger.” Oktoberrevolutionen frammanades inte bara av Rysslands efterblivenhet, och detta förstod Lenin mycket väl. Men han böjde medvetet käppen för långt för att räta ut den.

Vid en kongress för folkhushållningsråden – de organ som speciellt var kallade att bygga socialismen – yttrade Lenin den 26 maj 1918: ”Vi sluter inte våra ögon inför det faktum att vi inte ensamma, med våra egna krafter, skulle kunna fullborda den socialistiska revolutionen i ett land, även om detta land vore väsentligt mindre efterblivet än Ryssland.” Här förklarade han, förutseende den byråkratiska trångsynthetens framtida röst: ”Detta kan inte ens orsaka den minsta pessimism, ty uppgiften vi har ställt oss är en uppgift av världshistorisk svårighet och betydelse.”

Vid den sjätte sovjetkongressen den 8 november, sade han: ”Den socialistiska revolutionens fullständiga seger är otänkbar i ett land. Den kräver det mest aktiva samarbete mellan åtminstone flera utvecklade länder och denna krets inberäknar inte Ryssland… ”. Lenin förnekar inte bara Ryssland rätten till sin egen socialism, utan ger det också demonstrativt en andrarangsplats i andra länders socialistiska uppbygge. Vilken kriminell ”förnedring” av vårt land!

I mars 1919, vid en partikongress, grälar Lenin på de övermodiga: ”Vi har praktisk erfarenhet av hur man tar de första stegen i att krossa kapitalismen i ett land med speciella relationer mellan proletariat och bondeklass. Inget mer. Om vi uppträder likt grodan i fabeln och blir uppblåsta av inbilskhet, kommer vi bara att göra oss till åtlöje inför hela världen, vi blir simpla skrythalsar.” Är det någon som känner sig förolämpad av detta? Den 19 maj 1921 utropade Lenin: ”Har någon bolsjevik någonsin förnekat att revolutionen endast kan segra slutgiltigt när den innefattar alla eller åtminstone ett flertal av de högre utvecklade länderna!” Vid en partikonferens för Moskvadistriktet i november 1920 påminde han åter sina åhörare om att bolsjevikerna varken hade lovat eller drömt om att ”göra om hela världen enbart med Rysslands krafter… När allt kommer omkring har vi aldrig förfallit till sådana galenskaper, och vi har alltid sagt att vår revolution kommer att segra när alla länders arbetare stödjer den.”

”Vi har inte ens färdigställt grundvalen för en socialistisk ekonomi”, skriver han i början av 1922. ”Den kan fortfarande ryckas undan av den döende kapitalismens fientliga krafter. Vi måste vara fullt medvetna härom och öppet erkänna detta. För det finns inget farligare än illusioner och förvridna hjärnor, särskilt i höga positioner. Att erkänna denna bittra sanning, däri finns absolut inget ‘fruktansvärt’, ingenting som ger en legitim orsak till någon som helst missmodighet; ty vi har alltid lärt ut och upprepat denna marxismens elementära sanning, att samfällda ansträngningar från arbetarna i ett flertal utvecklade länder är nödvändiga för att socialismen skall segra.”

Något mer än två år senare kommer Stalin att kräva ett avståndstagande från marxismen i denna grundläggande fråga. På vilka grunder? Av den anledningen att Marx skulle ha varit okunnig om utvecklingens ojämnhet – dvs. okunnig om den mest elementära lagen för dialektiken såväl i naturen som i samhället. Vad skall man säga om Lenin själv, som enligt Stalin påstås vara den som först ”upptäckte” denna ojämnhetens lag, som ett resultat av erfarenheterna av imperialismen, och som ändå envist höll fast vid ”marxismens ABC”? Vi får söka förgäves efter en förklaring till detta.

”Trotskismen härstammade och härstammar alltjämt” – enligt Kommunistiska Internationalens anklagelse och dom – ”ur påståendet att vår revolution varken i eller för sig själv [!] är socialistisk till sitt väsen, att oktoberrevolutionen bara är signalen, kraftkällan och startpunkten för en socialistisk revolution i väst.” Nationalistisk urartning maskeras här med ren skolastik. Oktoberrevolutionen ”i och för sig själv” existerar inte. Den skulle ha varit omöjlig utan Europas hela föregående historia och den skulle vara hopplös utan sin fortsättning i Europa och hela världen. ”Den ryska revolutionen är endast en länk i den internationella revolutionens kedja” (Lenin). Dess styrka finns exakt där epigonerna ser dess förnedring. Just därför, och bara därför, att den inte är en självtillräcklig storhet, utan en ”signal”, ”kraftkälla”, ”startpunkt” och ”länk” – just på grund av denna orsak erhåller den en socialistisk karaktär.

”Naturligtvis är en slutlig seger för socialismen i ett land omöjlig”, sade Lenin vid den tredje sovjetkongressen i januari 1918, ”men en annan möjlighet finns: ett levande exempel, att ta itu med jobbet i något land är mer effektivt än vilka proklamationer och konferenser som helst; det är sådant som inspirerar de arbetande massorna i alla länder.” I juli vid ett sammanträde med den centrala exekutivkommittén: ”Vår omedelbara uppgift är… att behålla… denna socialismens fackla, så att den kan sprida så många gnistor som möjligt för att bidra till den socialistiska revolutionens växande flammor.” En månad senare vid ett arbetarmöte: ”Revolutionen [den europeiska] växer… och måste komma. Vi måste hålla sovjetmakten tills den börjar. Våra misstag måste tjäna som en lektion för proletariatet i väst, för den socialistiska revolutionen i världen.” Några dagar senare vid en kongress för utbildningsarbetare: ”Vi kan vara övertygade om att den ryska revolutionen endast är ett exempel, bara det första steget i en rad revolutioner.” I mars 1919 vid en partikongress: ”Den ryska revolutionen var i grunden en generalrepetition… för den världsomspännande proletära revolutionen.” Inte en revolution ”i och för sig själv”, utan en fackla, en lektion, endast ett exempel, ett första steg bara, bara en länk! Ett sådant envist och skoningslöst ”berövande av äran”!

Men inte ens här stannade Lenin: ”Om vi plötsligt skulle sopas bort”, sade han den 8 november 1918, ”skulle vi ha rätt att säga, utan att dölja våra misstag, att vi använde den tid ödet gav oss helt och hållet för den socialistiska världsrevolutionen.” Hur avlägset är inte detta, både till tankemetod och till politisk psykologi, från epigonernas trångsynta självgodhet, de som inbillar sig vara jordens eviga navel.

Om politiska intressen förmår en att hänga fast vid en lögn i en grundläggande fråga, leder detta som konsekvens till otaliga misstag och till att ens tänkande gradvis förändras. ”Vårt parti har ingen rätt att bedra arbetarklassen”, sade Stalin vid ett plenarsammanträde med Kommunistiska Internationalens exekutivkommitté 1926. ”Det borde öppet säga att bristande tilltro till möjligheten att bygga socialismen i vårt land kommer att leda till ett avstående från makten, och vårt partis förflyttning från dess regerande position till en ställning som oppositionsparti.” Kommunistiska Internationalen har kanoniserat denna syn i sin resolution: ”Oppositionens förnekande av denna möjlighet [möjligheten av ett socialistiskt samhälle i ett enda land], är inget annat än ett förnekande av förutsättningarna för en socialistisk revolution i Ryssland.” ”Förutsättningarna” är inte världsekonomins allmänna läge, inte imperialismens inre motsättningar, inte klassförhållandena i Ryssland, utan en garanti utfärdad på förhand om möjligheten att förverkliga socialismen i ett enda land!

Gentemot detta teologiska argument, som framfördes av epigonerna hösten 1926, kan vi svara med samma resonemang som vi svarade mensjevikerna med våren 1905. ”När klasskampens objektiva utveckling i ett givet ögonblick konfronterar proletariatet med alternativet att antingen ta på sig statsmaktens rättigheter och förpliktelser, eller att ge upp sin klassposition – då kommer socialdemokratin att ställa erövrandet av statsmakten på dagordningen. Genom att göra detta kommer den inte på minsta sätt att ignorera utvecklingsprocesser av djupare slag, processer som produktionens tillväxt och koncentration. Men det betyder: När klasskampens logik, som i den slutliga analysen vilar på den ekonomiska utvecklingens riktning, driver proletariatet till diktatur innan bourgeoisien har fullgjort sin historiska mission… detta betyder bara att historien har pålagt proletariatet en uppgift som är kolossal i sin svårighet. Kanske kommer proletariatet till och med att utmattas under kampen och falla under dess tryck – kanske. Men det kan inte vända sig bort från dessa uppgifter på grund av rädsla för klassens degenerering och för att försänka hela landet i barbari.” Till detta finns det för närvarande ingenting vi skulle kunna tillägga.

”Det skulle vara ett fatalt misstag”, skrev Lenin i maj 1918, ”om vi deklarerade att eftersom våra ekonomiska och politiska krafter inte stämmer överens, så ‘följer därur’ att vi inte skulle ha gripit makten. Ett sådant argument kan endast föras fram av ‘människor i glasbur’, som glömmer att det alltid måste finnas en sådan bristande överensstämmelse, att det alltid existerar i naturens eller samhällets utveckling, att den fullbordade socialismen lider av ensidighet, dras med en viss bristande överensstämmelse – av hela världens proletärer i revolutionärt samarbete.” Den internationella revolutionens svårigheter kommer inte att övervinnas genom passiv anpassning, inte genom att avstå från makten, inte genom ett nationellt vaktande och väntande på det universella upproret, utan genom levande handling, genom att övervinna motsättningar, genom kampens dynamik och genom att dess radie vidgas.

Om man tar epigonernas historiefilosofi på allvar borde bolsjevikerna redan innan oktoberrevolutionen ägt rum ha vetat både att de skulle hålla ut mot en legion av fiender och att de skulle övergå från krigskommunism till NEP; och även att de skulle komma att bygga en egen nationell socialism vid behov. Med ett ord skulle de, innan de grep makten, ha gjort upp en noggrann balansräkning och försäkrat sig om en balanserad kredit. Vad som i verkligheten skedde hade ringa likhet med denna fromma karikatyr.

I en rapport inför partikongressen i mars 1919, sade Lenin: ”Vi måste ofta treva oss fram. Detta kommer kraftigt att understrykas av varje historiker, som är förmögen att presentera en helhetsbild av aktiviteten i partiets centralkommitté och sovjetregeringen under det gångna året. Detta faktum blir alltmer slående när vi försöker få en helhetsbild av vad vi gått igenom. Men sådant bekymrade oss inte det minsta den 10 oktober 1917, när vi beslöt gripa makten. Vi kände inget tvivel om att vi skulle tvingas att experimentera, som kamrat Trotskij uttryckte det. Vi tog på oss en uppgift, som ingen i hela världen före oss hade försökt sig på i en sådan stor skala.” Vidare: ”Det fanns givetvis massor av människor, som anklagade oss – och alla socialister och socialdemokrater anklagar oss i dag – för att ha tagit på oss denna uppgift utan att veta hur vi ska slutföra den. Men dessa anklagelser är löjliga, framförda av folk som saknar livets gnista. Som om man skulle kunna bestämma sig för att göra en stor revolution och på förhand veta hur den ska slutföras! Sådan kunskap kan inte erhållas ur böcker och vårt beslut kunde endast växa fram ur massornas erfarenheter.”

Bolsjevikerna letade inte efter någon försäkran om att Ryssland skulle ha förmågan att skapa ett socialistiskt samhälle. De hade inget behov av det. De hade ingen användning för det. Det motsade allt de lärt i marxismens skola. ”Bolsjevikernas taktik”, skrev Lenin mot Kautsky, ”var riktig, den var den enda internationalistiska taktiken, ty den baserade sig inte på feg fruktan för världsrevolutionen, inte på kälkborgerlig ‘misstro’ gentemot den… ”. Bolsjevikerna ”gjorde det mesta möjliga av det som kunde genomföras i ett land för att främja, understödja och framkalla revolutionen i alla länder.” Med en sådan taktik var det omöjligt att i förväg märka ut en ofelbar marschväg och ännu omöjligare att garantera en nationell seger. Men bolsjevikerna var medvetna om att fara var en beståndsdel i revolutionen, liksom i krig. De gick ut för att med öppna ögon möta denna fara.

När Lenin inför världsproletariatet, som exempel och förebråelse, framhöll bourgeoisiens sätt att kallblodigt riskera krig för sina intressen, brännmärkte han med avsky de socialister som ”är rädda för att inleda kampen tills de kan ‘garanteras’ en lätt seger… Den internationella socialismens stövelslickare, den borgerliga moralens lakejer, som tänker på detta sätt, förtjänar trefaldigt förakt.” Lenin skrädde som bekant inte orden när han storknade av indignation.

”Men hur går det”, har Stalin fortsatt att fråga, ”om världsrevolutionen är dömd att inträffa med försening? Har vår revolution då alls någon utsikt? Trotskij ger alls ingen utsikt… ”. Epigonerna kräver historiska privilegier för det ryska proletariatet: det måste ha en färdiglagd väg för en oavbruten rörelse mot socialismen, oberoende av vad som händer med resten av mänskligheten. Historien har tyvärr inte färdigställt någon sådan väg. ”Från världshistorisk ståndpunkt sett”, sade Lenin vid den sjunde partikongressen, ”finns det utan tvivel inget hopp om en slutgiltig seger för vår revolution om den förblir ensam, utan den revolutionära rörelsen i andra länder.”

Men även om så vore fallet, skulle den inte ha varit fruktlös. ”Även om imperialisterna i morgon skulle störta den bolsjevikiska regeringen”, sade Lenin vid en lärarkongress i maj 1919, ”skulle vi inte för ett ögonblick ångra att vi grep makten. Inte en enda klassmedveten arbetare… skulle gripas av ånger eller tveka om att vår revolution ändå hade segrat.” Ty Lenin tänkte sig seger endast som en följd av kampens internationella fortsättning. ”Det nya samhället… är en abstraktion som inte kan ta levande form annat än genom en rad olika, ofullkomliga konkreta försök att skapa den eller den socialistiska staten.” Denna skarpa åtskillnad, och i viss betydelse kontrast, mellan ”socialistisk stat” och ”nytt samhälle” erbjuder en nyckel till det omfattande missbruk av Lenins texter som epigonerna gjort sig skyldiga till.

Lenin förklarade på ett ytterst enkelt sätt innebörden av bolsjevikernas strategi mot slutet av det femte året efter makterövrandet. ”När vi inledde den internationella revolutionen, gjorde vi det inte därför att vi var övertygade om att vi kunde föregripa dess utveckling, utan därför att en hel rad omständigheter drev oss att inleda den. Vi tänkte: antingen kommer den internationella revolutionen till vår hjälp och i så fall kommer vår seger att vara helt säkrad, eller också kommer vi att fullgöra vårt blygsamma revolutionära arbete med förvissningen om att vi i händelse av nederlag ändå har tjänat revolutionens sak och att vår erfarenhet ska bli till hjälp för andra revolutioner. Det stod klart för oss, att utan stöd av den internationella revolutionen var en seger för den proletära omvälvningen en omöjlighet. Innan revolutionen och likaså efter den tänkte vi: antingen bryter revolutionen ut i de andra länderna omedelbart eller åtminstone mycket snart, i de kapitalistiska, högre utvecklade länderna, eller så kommer vi med nödvändighet att gå under. Trots denna förvissning gjorde vi allt vi förmådde för att under alla omständigheter bevara sovjetsystemet, eftersom vi visste att vi inte endast arbetade för vår egen sak, utan också för den internationella revolutionen. Vi visste detta, vi uttryckte gång på gång denna övertygelse före oktoberrevolutionen, liksom omedelbart efter den och vid tidpunkten för slutandet av freden i Brest-Litovsk. Allmänt sett var detta riktigt.” Tiderna har förändrats, händelsernas mönster har i många avseenden formats på ett oväntat sätt, men den grundläggande inriktningen förblir oförändrad.

Vilka tillägg kan göras till dessa ord? ”Vi inledde den internationella revolutionen.” Om en revolution i väst inte börjar ”omedelbart eller åtminstone mycket snart” – antog bolsjevikerna att – ”vi med nödvändighet går under”. Men även i detta fall kommer makterövrandet att vara rättfärdigat: andra kommer att lära av erfarenheterna från dem som går under. ”Vi arbetar inte bara för vår egen sak, utan också för den internationella revolutionen.” Dessa idéer, som helt genomsyras av internationalism, utvecklade Lenin inför Kommunistiska Internationalen. Var det någon som opponerade sig mot honom? Var det någon som gav en antydan om möjligheten av ett nationellt socialistiskt samhälle? Ingen! Inte ett enda ord!

Fem år senare, vid Kommunistiska Internationalens exekutivkommittés sjunde plenum, utvecklade Stalin helt motsatta idéer. Vi känner redan till dem: Om ”tillförsikten beträffande möjligheten att bygga upp socialismen i vårt land” saknas, då måste partiet övergå ”från det styrande partiets ställning till ett oppositionspartis ställning… ”. Vi måste alltså ha en preliminär garanti om framgång innan vi griper makten: det är endast tillåtet att söka denna garanti i nationella förhållanden; vi måste ha tilltro till möjligheten att bygga socialismen i Bonderyssland; då kan vi klara oss ganska bra utan tilltro till världsproletariatets seger. Var och en av dessa länkar i resonemangskedjan utgör ett slag i ansiktet på bolsjevismens traditioner.

I syfte att dölja sin brytning med det förflutna har Stalinskolan försökt använda sig av rader hos Lenin som verkar minst opassande. En artikel från 1915, Om parollen Europas Förenta Stater, kastar händelsevis fram anmärkningen att arbetarklassen i varje enskilt land bör gripa makten och ge sig i kast med det socialistiska uppbyggandet utan att vänta på de andra. Om det bakom dessa odisputabla rader döljer sig en tanke om ett nationellt socialistiskt samhälle, hur kunde då Lenin så grundligt ha glömt detta under de följande åren och så envist ha motsagt det vid varje steg? Men vi behöver inte ta till sådana indirekta slutsatser när vi har direkta uttalanden. De programmatiska teser, som skrevs av Lenin samma år, 1915, besvarar frågan precist och direkt: ”Rysslands proletariat har till uppgift att slutföra den borgerligt demokratiska revolutionen i Ryssland för att utlösa den socialistiska revolutionen i Europa. Denna andra uppgift har nu i utomordentligt hög grad närmat sig den första, men den förblir likväl en särskild och andrahandsuppgift, ty det gäller den första uppgiften – Rysslands småborgerliga bondebefolkning; när det gäller den andra uppgiften – proletariatet i de övriga länderna.” Större klarhet kan man inte begära.

Det andra försöket att citera Lenin är inte bättre grundat. Hans oavslutade artikel om kooperationen säger att vi i sovjetrepubliken har ”allt som är nödvändigt och tillräckligt” för att utan nya revolutioner åstadkomma övergången till socialismen. Här är det fråga om, vilket fullständigt klart framgår av texten, socialismens politiska och legala förutsättningar. Författaren underlåter inte att påminna sina läsare om de produktivitetsmässiga och kulturella förutsättningarnas otillräcklighet. Lenin återkom till denna tanke många gånger. ”Vi har också för litet civilisation för att omedelbart kunna gå över till socialismen”, skrev han i en artikel från samma period, i början av 1923, ”fast de politiska förutsättningarna härför är förhanden”. I detta fall, liksom i alla andra, utgick Lenin från antagandet att proletariatet i väst skulle nå fram till socialismen tillsammans med det ryska proletariatet och före det. Artikeln om kooperationen innehåller ingen antydan med innebörden att sovjetrepubliken harmoniskt och med reformistiska åtgärder skulle kunna skapa sin egen nationella socialism, i stället för att inta sin plats i det globala socialistiska samhället genom en process med antagonistisk och revolutionär utveckling. Båda citaten, som till och med införlivats med texten i Kommunistiska Internationalens program, förklarade vi för länge sedan i vår kritik av pro­grammet,[18] och våra motståndare har inte en enda gång försökt försvara sina förvrängningar och misstag. Ett sådant försök skulle vara alltför utsiktslöst.

I mars 1923 – under densamma sista perioden av skapande arbete – skrev Lenin: ”Vi står alltså för närvarande inför frågan: skall vi med våra mindre och mycket små bondejordbruk, med det förödelsens tillstånd som råder hos oss kunna hålla ut tills de västeuropeiska kapitalistiska länderna slutfört sin utveckling till socialism?” Vi ser återigen: tiderna har förändrats, händelsernas gång har förändrats, men den internationella grundvalen för politiken förblir orubbad. Denna tilltro till den internationella revolutionen – som enligt Stalin är ett ”misstroende mot den ryska revolutionens inre kraft” – följde den store internationalisten ända till graven. Först sedan de grävt ner Lenin under ett mausoleum, kunde epigonerna nationalisera hans åsikter.

Av den världsomspännande arbetsdelningen, den ojämna utvecklingen i olika länder, deras ömsesidiga ekonomiska beroende, ojämnheten av olika kulturella aspekter i olika länder och de nuvarande produktivkrafternas dynamik, följer att den socialistiska strukturen endast kan byggas med ett ekonomiskt spiralsystem, endast genom att föra ut ett enskilt lands inre svårigheter till en hel grupp av länder, endast genom ömsesidiga tjänster mellan olika länder och ömsesidigt stöd mellan de olika branscherna av deras industrier och kultur – dvs. i den slutliga analysen, endast på världsarenan.

Partiets gamla program, som antogs 1903, börjar med orden: ”Utvecklingen av utbytet har upprättat ett sådant nära samband mellan alla den civiliserade världens nationer, att proletariatets stora frigörelsekamp måste bli – och sedan länge har blivit – internationell.” Förberedandet av proletariatet för den kommande sociala revolutionen definieras som ”den internationella socialdemokratins” uppgift. Men ”på vägen mot deras gemensamma slutliga mål… måste de olika ländernas socialdemokrater ställa sig olika omedelbara uppgifter.” I Ryssland är tsarismens störtande en sådan uppgift. Den demokratiska revolutionen sågs alltså i förväg som ett nationellt steg mot en internationell socialistisk revolution.

Samma uppfattning ligger till grund för vårt program, som antogs av partiet efter makt­erövrandet. I en förberedande diskussion om utkastet till detta program vid den sjunde kongressen föreslog Miljutin en redaktionell rättelse i Lenins resolution: ”Jag föreslår”, sade han, ”att vi sätter in orden ‘internationell socialistisk revolution’ där det står ‘den era av social revolution som nu börjat’… Jag finner det onödigt att diskutera den saken… Vår sociala revolution kan bara segra som en internationell revolution. Den kan inte segra i Ryssland ensamt, med den borgerliga ordningen kvar i de omgivande länderna. Jag föreslår att detta infogas för att undvika missförstånd.” Ordföranden Sverdlov: ”Kamrat Lenin accepterar denna förbättring, röstning är därför onödig.” En liten episod med parlamentarisk teknik (”onödigt att diskutera” och ”röstning är onödig”) vederlägger epigonernas falska historie­skrivning kanske mer övertygande än den mödosammaste undersökning! Omständigheten att Miljutin själv, liksom Skvortsov-Stepanov som vi citerade ovan, i likhet med hundratals och tusentals andra, strax efteråt fördömde sina egna åsikter under beteck­ningen ”trotskism” förändrar inte fakta. Stora historiska strömningar är starkare än mänskliga ryggrader. Flodvågen lyfter upp och ebben sopar bort hela politiska generationer. Idéer är å andra sidan förmögna att fortleva även efter sina bärares fysiska och andliga död. Ett år senare, vid partiets åttonde kongress, som godkände det nya programmet, belystes åter samma fråga i en skarp ordväxling mellan Lenin och Podbelskij. Moskvadelegaten protesterade mot det faktum att programmet, trots oktoberomvälvningen, fortfarande talade om den sociala revolutionen i futurum. ”Podbelskij klandrade skarpt det faktum att en av klausulerna talar om den förestående sociala revolutionen… Hans argument är uppenbarligen grundlöst, för den revolution vi talar om i vårt program är den socialistiska världsrevolutionen.” Partiets historia har sannerligen inte lämnat epigonerna en enda obelyst hörna att gömma sig i!

I programmet för den kommunistiska ungdomen, antaget 1921, framställs samma fråga i en särskilt populär och enkel form. ”Ryssland”, säger en paragraf, ”är trots att det besitter enorma naturrikedomar ändå vad beträffar industrin ett efterblivet land, som domineras av en småborgerlig befolkning. Det kan endast nå socialismen genom den socialistiska världs­revolutionen, vars epok vi nu inträtt i.” Detta program, som på sin tid godkändes av politbyrån under medverkan inte bara av Lenin och Trotskij utan också av Stalin, var i full kraft hösten 1926, när Kommunistiska Internationalens exekutivkommitté förvandlade vägran att acceptera socialism i ett enda land till en dödssynd.

Under de följande två åren tvingades dock epigonerna att stoppa undan programdokumenten från Leninepoken i arkiven. Deras nya dokument, som plockats ihop av fragment, kallade de för Kommunistiska Internationalens program. Medan det under Lenins tid talades om den internationella revolutionen i det ”ryska” programmet, talas det under epigonerna om ”rysk” socialism i det internationella programmet.

Exakt när och hur kom brytningen för första gången i dagen? Det historiska datumet är lätt att ange, eftersom det sammanfaller med en vändpunkt i Stalins biografi. Så sent som i april 1924, tre månader efter Lenins död, uttryckte Stalin blygsamt partiets traditionella åsikter. ”Men att störta bourgeoisiens makt och upprätta proletariatets makt i ett land”, skrev han i sin Leninismens problem, ”det innebär inte att fullständigt trygga socialismens seger. Socialismens viktigaste uppgift – att organisera den socialistiska produktionen – är ännu olöst. Kan man lösa denna uppgift, kan man uppnå socialismens slutgiltiga seger i ett land utan gemensamma ansträngningar av proletärerna i flera framskridna länder? Nej, det kan man inte. För att störta bourgeoisien är ett lands ansträngningar tillräckliga – om detta vittnar vår revolutions historia. För socialismens slutgiltiga seger, för organiserandet av den socialistiska produktionen är ett lands ansträngningar, i synnerhet då det är fråga om ett bondeland sådant som Ryssland, inte tillräckliga, för detta krävs ansträngningar av proletärerna i flera framskridna länder.” Stalin avslutar sin framställning av dessa tankar med orden: ”Detta är i stort sett de karakteristiska dragen för den leninska teorin om den proletära revolutionen.”

På hösten samma år, under påverkan av kampen mot trotskismen, upptäcktes det plötsligt att Ryssland är just det land, som till skillnad från andra, kommer att kunna bygga upp det socialistiska samhället med sina egna krafter, om det inte hindras av intervention. I en ny upplaga av samma verk skrev Stalin: ”När det segerrika proletariatet i ett land konsoliderat sin makt och dragit bönderna med sig, kan och måste det bygga upp det socialistiska samhället.” Kan och måste! Endast för att ”helt garantera landet mot intervention… krävs att revolutionen segrar åtminstone i några länder.” Proklamerandet av denna nya föreställning, som tilldelar världsproletariatet rollen som gränspolis, slutar med samma ord: ”Detta är i stort sett de karakteristiska dragen för den leninska teorin om den proletära revolutionen.” Under loppet av ett år har Stalin pådyvlat Lenin två direkt motsatta åsikter i ett för socialismen grund­läggande problem.

Vid ett plenarsammanträde med centralkommittén 1927 sade Trotskij angående dessa två motstridiga åsikter hos Stalin. ”Ni kan säga att Stalin gjorde ett misstag och sedan korrigerade sig. Men hur kunde han göra ett sådant misstag i en sådan fråga? Om det vore sant att Lenin redan 1915 formulerade teorin om socialism i ett enda land (vilket är fullständigt osant), om det vore sant att Lenin senare endast förstärkte och utvecklade denna åsikt (vilket är full­ständigt osant) – hur kunde då Stalin, måste vi fråga oss, under Lenins livstid, under den sista perioden av hans liv, av sig själv hitta på denna åsikt i denna ytterligt viktiga fråga, som kommer till uttryck i det stalinska citatet från våren 1924? Det ser ut som om Stalin i denna grundläggande fråga alltid varit trotskist och först efter 1924 upphörde att vara det. Det skulle vara bra om Stalin åtminstone kunde hitta ett citat ur sina egna skrifter, som visar att han före 1924 sagt något om byggandet av socialismen i ett enda land. Han kommer inte att finna något!” Denna utmaning förblev obesvarad.

Vi bör emellertid inte överdriva djupet i den förändring som gjordes av Stalin. Precis som i frågan om kriget, våra relationer till den provisoriska regeringen eller den nationella frågan, hade Stalin också två ståndpunkter om revolutionens allmänna perspektiv: en självständig, organisk, inte alltid helt uttalad, och den andra avhängig, fraseologisk och lånad från Lenin. Det är omöjligt att tänka sig en djupare klyfta mellan två personer tillhörande samma parti än den som skilde Stalin och Lenin åt, både i grundläggande frågor om revolutionär uppfattning och om politisk psykologi. Stalins opportunistiska karaktär döljs nu av det faktum att hans makt vilar på en segerrik proletär revolution. Men vi har sett Stalins självständiga hållning i mars 1917. När han hade en genomförd borgerlig revolution bakom sig, ställde han partiet inför uppgiften att ”sätta bromsar på bourgeoisiens möjligheter att dra sig ur” – dvs. att faktiskt motsätta sig den proletära revolutionen. Om den revolutionen genomfördes är det inte hans fel. Men tillsammans med hela byråkratin har Stalin tagit ställning på grundval av fullbordade fakta. När väl proletariatets diktatur existerar, måste där också finnas socialism. Genom att vända ut och in på mensjevikernas argument mot den proletära revolutionen i Ryssland, började Stalin, med sin teori om socialism i ett land, att barrikadera sig mot den internationella revolutionen. Eftersom han aldrig har tänkt igenom en principfråga till slutet, måste det för honom synas som om han ”i stort sett” alltid tänkt som han tänkte hösten 1924. Eftersom han till yttermera visso aldrig kom i motsättning till den rådande partimeningen, måste det för honom synas som om också partiet ”i stort sett” tänkt som han gjorde.

Den första förändringen var omedveten. Det var inte fråga om förfalskning, utan om en ideologisk utspädning. Men allt eftersom doktrinen om nationell socialism konfronterades med en väl beväpnad kritik, behövdes en organiserad, och framför allt kirurgisk, inblandning av apparaten. Teorin om nationell socialism dekreterades således. Den bevisades genom motsatsernas metod – genom att arrestera de som inte instämde. Vid samma tid inleddes tidsperioden med systematiskt omarbetande av partiets förflutna. Partihistorien förvandlades till en palimpsest. Denna utplåning av manuskript fortgår ännu och dessutom med ständigt ökande raseri.

Den avgörande faktorn var emellertid varken förtryck eller förfalskningar. De nya åsikternas seger, som svarade mot byråkratins ställning och intressen, har vilat på objektiva omständigheter – temporära men ytterst kraftfulla. För sovjetrepubliken har möjligheten yppat sig att såväl i utrikes- som inrikespolitiken spela en vida mer betydelsefull roll än någon kunde ha gissat innan revolutionen. Den isolerade arbetarstaten har inte bara hållit sig vid liv bland en härskara av fiender, utan också gjort ekonomiska framsteg. Detta tunga faktum har format den sociala meningen hos den yngre generationen, som ännu inte lärt sig att tänka historiskt – dvs. att jämföra och förutse.

Den europeiska bourgeoisien brände sig alltför svårt i det senaste kriget för att lättfärdigt gripa sig an med ett nytt. Fruktan för revolutionära följder har än så länge paralyserat planerna på militär intervention. Men rädslan som faktor är instabil. Hotet om en revolution har ännu aldrig ersatt själva revolutionen. En fara som länge förblir orealiserad förlorar sin verkan. Samtidigt stiger den oförsonliga motsättningen mellan arbetarstaten och den imperialistiska världen till ytan. Nyligen timade händelser har varit så vältaliga att förhoppningen om världsbourgeoisiens ”neutralisering” ända fram till den socialistiska ordningens fullbordan har övergivits av den nuvarande styrande fraktionen; i viss utsträckning har den till och med förvandlats till sin motsats.

De industriella framgångar som uppnåtts under dessa fredliga år är en oförgänglig demonstration av en planekonomis ojämförliga fördelar. Detta faktum motsäger på intet sätt revolutionens internationella karaktär: Socialismen skulle inte förverkligas i världsskala om inte dess element och stödjepunkter förbereddes i olika länder. Det är ingen tillfällighet att fienderna till teorin om nationell socialism var de verkliga förespråkarna för industrialisering, planeringsprincipen, femårsplanen och kollektiviseringen. Rakovskij och med honom tusentals andra bolsjeviker får betala för sin kamp för ett djärvt industriellt initiativ med åratals exil och fängelse. Men å andra sidan har de också varit de första att resa sig mot en övervärdering av uppnådda resultat mot nationell självbelåtenhet. Å andra sidan har de misstrogna och kortsynta ”praktikerna”, som tidigare trodde att Rysslands proletariat inte kunde erövra makten, och som efter maktens erövring förnekade möjligheten av en bred industrialisering och kollektivisering, fortsatt att inta exakt motsatt ståndpunkt. De fram­gångar som uppnåtts mot deras egna förväntningar har de helt enkelt mångfaldigat till en hel rad femårsplaner och ersatt det historiska perspektivet med multiplikationstabellen. Sådan är teorin om socialism i ett land.

I verkligheten förblir den nuvarande sovjetekonomins tillväxt en motsägelsefull process. Även om arbetarstaten stärks leder ingalunda de ekonomiska framgångarna automatiskt till att ett nytt harmoniskt samhälle skapas. Tvärtom förbereder de en skärpning av motsättningarna på en högre nivå i en isolerad socialistisk ordning. Bonderyssland behöver, liksom tidigare, en gemensam industriell plan med det urbaniserade Europa. Den världsomfattande arbetsdel­ningen står över ett enskilt lands proletära diktatur och föreskriver med nödvändighet dess framtida väg. Oktoberrevolutionen uteslöt inte Ryssland från den övriga mänsklighetens utveckling utan band tvärtom landet ännu närmare sig. Ryssland är inte ett barbariskt ghetto och ännu heller inte något socialistiskt Arkadien. Det är det längst komna övergångslandet i vår övergångsepok. ”Den ryska revolutionen är bara en länk i den internationella revolu­tionens kedja.” Världsekonomins nuvarande tillstånd gör det möjligt att tveklöst säga: Kapita­lismen har kommit mycket närmare den proletära revolutionen än Sovjetunionen till socialis­men. Den första arbetarstatens öde är oupplösligt förbundet med befrielserörelsens öde i väst och öst. Men detta stora ämne kräver en egen undersökning. Vi hoppas återkomma till detta.

Appendix III: Historiska referenser till teorin om den ”permanenta revolutionen”

I appendixet till denna historiks första del återgav vi utförliga utdrag ur en serie artiklar som skrevs av oss i mars 1917 i New York, och ur våra betydligt senare polemiska artiklar mot professor Pokrovskij. I båda fallen rörde det sig om en analys av den ryska och delvis också den internationella revolutionens drivkrafter. Det var på grundval av detta problem som de grundläggande principiella grupperingarna hade utkristalliserat sig i det revolutionära lägret i Ryssland ända sedan århundradets början. I samma utsträckning som den revolutionära vågen steg, antog de alltmer karaktären av ett strategiskt problem och sedan slutligen en direkt taktisk natur. Åren 1903 till 1906 var en period med intensiv utkristallisering av politiska tendenser i den ryska socialdemokratin. Det var vid den tiden som vårt arbete Resultat och framtidsutsikter skrevs. Det skrevs i avdelningar och för olika syften. En fängelsevistelse i december 1905 tillät författaren att mer systematiskt än tidigare utveckla sina åsikter om den ryska revolutionens karaktär och framtidsutsikter. Detta samlade arbete utkom på ryska 1906. För att utdragen ur det, som ges nedan, skall kunna inta sin riktiga plats i läsarens med­vetande, måste vi än en gång påminna honom om att ingen av de ryska marxisterna 1904–05 försvarade, eller ens gav uttryck åt tanken om möjligheten av att bygga ett socialistiskt sam­hälle i ett enda land i allmänhet och särskilt inte i Ryssland. Detta begrepp uttrycktes först i tryck tjugo år senare på hösten 1924. Under den första revolutionens period, liksom under åren mellan de två revolutionerna, rörde sig dispyten om den borgerliga revolutionens dynamik och inte chanserna och möjligheterna för en socialistisk revolution. Alla de nuvarande anhängarna till teorin om socialism i ett land begränsade, utan undantag, under denna period den ryska revolutionens framtidsutsikter till en borgerligt demokratisk republik, och fram till i april 1917 betraktade de inte bara byggandet av nationell socialism, utan också proletariatets makterövring i Ryssland som omöjligt innan proletariatets diktatur infördes i de mer framskridna länderna.

Med ”trotskism” avsågs under perioden 1905 till 1917 den revolutionära uppfattning enligt vilken den borgerliga revolutionen i Ryssland inte skulle vara förmögen att lösa sina problem utan att placera proletariatet vid makten. Först under hösten 1924 började ”trotskism” avse uppfattningen enligt vilken det ryska proletariatet, efter att ha kommit till makten, inte skulle vara förmöget att bygga ett nationellt socialistiskt samhälle enbart med sina egna krafter.

För läsarens bekvämlighet ska vi presentera dispyten schematiskt i form av en dialog, i vilken bokstaven T betecknar en representant för den ”trotskistiska” uppfattningen och bokstaven S avser en av dessa ryska ”praktiker”, som nu står i spetsen för den sovjetiska byråkratin.

1905–1917

T. Den ryska revolutionen kan inte lösa sina demokratiska problem, framför allt inte jordproblemet, utan att placera arbetarklassen vid makten.

S. Men innebär inte det proletariatets diktatur?

T. Odisputabelt.

S. I det efterblivna Ryssland? Innan det inträffar i de framskridna kapitalistiska länderna?

T. Precis så.

S. Men du ignorerar den ryska byn – dvs. de efterblivna bönderna som sitter fast i halvslaveriets gyttja.

T. Det är tvärtom enbart jordproblemets djup som öppnar det omedelbara perspektivet för en proletär diktatur i Ryssland.

S. Du avvisar alltså den borgerliga revolutionen?

T. Nej, jag försöker bara visa att dess dynamik leder till proletariatets diktatur.

S. Men det innebär att Ryssland är moget för byggandet av socialismen?

T. Nej, det gör det inte. Den historiska utvecklingen har inte någon sådan planerad och harmonisk karaktär. Proletariatets erövrande av makten i det efterblivna Ryssland följer oundvikligen ur styrkeförhållandena i den borgerliga revolutionen. Vilka vidare ekonomiska framtidsutsikter som kommer att öppnas av proletariatets diktatur är avhängigt de inhemska och internationella förhållanden under vilka den inleds. Det behöver inte påpekas att Ryssland inte självständigt kan uppnå socialismen. Efter att ha öppnat en tidsålder av socialistisk omvandling kan Ryssland tillhandahålla impulsen för en socialistisk utveckling i Europa och således uppnå socialismen i kölvattnet på de framskridna länderna.

1917–1923

S. Vi måste erkänna att Trotskij ”även innan revolutionen 1905 förde fram den originella och särskilt nu berömda teorin om den permanenta revolutionen, som hävdade att den borgerliga revolutionen 1905 direkt skulle övergå i en socialistisk revolution och visa sig vara den första i en rad nationella revolutioner.” (Citatet är ur noterna till Lenins samlade verk, som publicerades under hans livstid.)

1924–1932

S. Du förnekar alltså att vår revolution kan uppnå socialismen?

T. Jag anser, som tidigare, att vår revolution kan och kommer att leda till socialismen efter att ha antagit internationell karaktär.

S. Du tror alltså inte på den ryska revolutionens inre krafter?

T. Det är underligt att det inte förhindrade mig från att förutse och predika proletariatets diktatur när du avvisade det som utopiskt!

S. Men du förnekar ändå den socialistiska revolutionen i Ryssland?

T. Fram till april 1917 anklagade ni mig för att avvisa den borgerliga revolutionen. Hemligheten med dina teoretiska motsättningar ligger i det faktum att du kom efter den historiska processen och nu försöker hinna ifatt och passera den. För att tala sanning, är det också hemligheten med dina industriella misstag.

Läsaren måste hela tiden ha framför sig dessa tre historiska stadier i utvecklingen av revolutionära föreställningar i Ryssland, om han vill bedöma de verkliga frågorna i den nuvarande kampen mellan fraktioner och grupper inom den ryska kommunismen.

Utdrag ur Resultat och framtidsutsikter från år 1905

Kapitel 4. Proletariatet och revolutionen

Proletariatet växer och blir starkare genom kapitalismens tillväxt. I denna betydelse är kapitalismens utveckling också proletariatets väg mot diktaturen. Men dagen och tidpunkten när makten övergår i proletariatets händer beror inte direkt på produktivkrafternas utvecklingsnivå utan på relationerna i klasskampen, på den internationella situationen och slutligen på ett antal subjektiva faktorer: arbetarnas traditioner, initiativförmåga och beredvillighet att kämpa.

Det är möjligt för arbetarna att komma till makten i ett ekonomiskt efterblivet land tidigare än i ett utvecklat land…

Att hävda att proletariatets diktatur på något sätt skulle vara automatiskt beroende av ett lands tekniska utveckling och resurser är en fördom hos den ”ekonomiska” materialismen, förenklad till en absurditet. Detta synsätt har ingenting gemensamt med marxismen.

Enligt vår åsikt, kommer den ryska revolutionen att skapa villkor, där makten kan övergå i arbetarnas händer – och i händelse av en seger för revolutionen måste detta ske – innan den borgerliga liberalismens politiker har fått någon möjlighet att visa fram hela sin regeringstalang…

Marxismen är framför allt en metod för analys – men inte en analys av texter, utan av sociala förhållanden. Är det sant att den kapitalistiska liberalismens svaghet i Ryssland oundvikligen innebär arbetarrörelsens svaghet?…

Det råder ingen tvekan om att det industriella proletariatets antal, koncentration, kultur och politiska betydelse beror på utvecklingsnivån inom den kapitalistiska industrin. Men detta beroende är inte direkt. Mellan ett lands produktivkrafter och klassernas politiska styrka finns i ett givet ögonblick olika sociala och politiska faktorer av nationell och internationell karaktär, och dessa rubbar och ändrar ibland t.o.m. totalt de ekonomiska förhållandenas politiska uttryck. Trots det faktum att USA:s produktivkrafter är tio gånger så stora som Rysslands, är det ryska proletariatets politiska roll, dess inflytande på sitt lands politik och dess möjligheter att påverka världspolitiken under den närmaste framtiden ojämförligt mycket större än vad fallet är för USA:s proletariat.

Kapitel 5. Proletariatet vid makten och bönderna

I händelse av en avgörande seger för revolutionen, kommer makten att hamna i. händerna på den klass som spelar en ledande roll i kampen, med andra ord, i proletariatets händer. Låt oss genast säga att detta inte på något sätt utesluter att revolutionära representanter för icke-proletära sociala grupper träder in i regeringen… Hela frågan består i detta: vem kommer att bestämma regeringspolitikens innehåll, vem kommer inom regeringen att bilda en solid majoritet?

Det är en sak när representanter för demokratiska skikt hos folket träder in i en regering med en arbetarmajoritet, och en helt annan sak när representanter för proletariatet deltar i en avgjort borgerligt-demokratisk regering som mer eller mindre vördad gisslan…

Proletariatet måste för att konsolidera sin makt vidga revolutionens bas. Många sektioner av arbetarmassorna, särskilt på landsbygden, kommer att dras in i revolutionen och bli politiskt organiserade först efter det att revolutionens avantgarde, stadsproletariatet, står vid maktens roder… Våra socialhistoriska förhållanden, som lägger hela den borgerliga revolutionens bördor på proletariatets rygg, kommer inte bara att skapa oerhörda svårigheter för arbetar­regeringen, utan även ovärderliga fördelar – åtminstone under den första perioden av dess existens. Detta kommer att inverka på relationerna mellan proletariatet och bönderna.

Den ryska revolutionen kommer under en lång tid inte att tillåta upprättandet av någon slags borgerligt-konstitutionell ordning som skulle kunna lösa demokratins mest elementära problem… Följaktligen är böndernas mest elementära revolutionära intressen – t.o.m. bondeskapet i helhet, som stånd – sammanknutet med hela revolutionens öde, dvs. med proletariatets öde.

Proletariatet vid makten kommer att framstå för bönderna som den klass som har befriat dem…

Men är det inte möjligt att bönderna kommer att tränga undan proletariatet och ta dess plats? Detta är omöjligt. All historisk erfarenhet talar emot detta antagande. Den historiska erfarenheten visar att bönderna är absolut oförmögna att spela en självständig politisk roll…

Den ryska bourgeoisien kommer att ge upp sina revolutionära positioner till proletariatet. Den måste också överlämna den revolutionära hegemonin över bönderna. I en sådan situation där makten överförts till proletariatet, återstår inget annat för bönderna än att sluta upp bakom arbetardemokratins regering. Det kvittar t.o.m. om bönderna gör detta lika omedvetet som de tidigare slutit upp bakom den borgerliga regimen. Men medan varje borgerligt parti som kontrollerar böndernas röster, utnyttjar sin makt för att bedra och lura bönderna och sedan, i värsta fall, lämnar plats åt ett annat kapitalistiskt parti, kommer proletariatet, som stöder sig på bönderna, att nyttja all kraft för att höja landsbygdens kulturella nivå och utveckla böndernas politiska medvetenhet.

Kapitel 6. Den proletära regimen

Proletariatet kan endast nå makten genom att stödja sig på ett nationellt uppsving och en nationell hänförelse. Proletariatet kommer att träda in i regeringen som nationens revolutionära representant, som den erkända nationella ledaren i kampen mot absolutism och feodalt barbari. Men genom att ta makten, kommer det att inleda en ny epok, en epok av revolutionär lagstiftning, av positiv politik, och i detta sammanhang kommer det inte att kunna vara säkert på att bibehålla rollen som det erkända språkröret för nationens vilja…

Varje dag som går kommer att fördjupa proletariatets maktpolitik och mer och mer definiera dess klasskaraktär. Sida vid sida med detta, kommer de revolutionära banden mellan proletariatet och nationen att brytas, böndernas upplösning i klasser kommer att anta en politisk form, och antagonismen mellan de olika sektionerna kommer att växa i förhållande till att arbetarregeringens politik definieras, upphör att vara allmänt-demokratisk och blir klassmässig…

Feodalismens avskaffande kommer att få stöd från hela bondeskapet, som ju är nedtyngt av olika pålagor… Men varje lagändring som införs för att skydda jordbruksproletariatet kommer inte bara att få en aktiv sympati från majoriteten utan även att mötas av en aktiv opposition från en minoritet av bönderna.

Proletariatet kommer att tvingas föra ut klasskampen i byarna och på detta sätt förstöra den intressegemenskap som otvivelaktigt kommer att finnas bland bönderna, om än inom relativt trånga gränser. Från första stunden av sitt maktövertagande, kommer proletariatet att tvingas söka stöd i antagonismen mellan de fattiga och rika i byarna, mellan jordbruksproletariatet och jordbruksbourgeoisien…

Men så snart makten överförts i händerna på en revolutionär regering med en socialistisk majoritet förlorar uppspaltningen av vårt program i maximi- och minimiprogram all betydelse, både i princip och i den direkta praktiken. En proletär regering kan under inga omständigheter begränsa sig inom sådana ramar…

… Själva det faktum att proletariatets representanter träder in i regeringen, inte som en maktlös gisslan, utan som den ledande kraften, förstör gränslinjen mellan maximi- och minimiprogrammet, dvs. den ställer kollektivismen på dagordningen. Den punkt där proletariatet kommer att hejdas i sin frammarsch i denna riktning beror på styrkeförhållandena, men inte alls på det proletära partiets ursprungliga intentioner.

Av detta skäl kan det inte vara tal om någon speciell form av proletär diktatur inom den borgerliga revolutionen, om den demokratiska proletära diktaturen (eller proletariatets och böndernas diktatur). Arbetarklassen kan inte bevara den demokratiska karaktären i sin diktatur utan att avstå från att överskrida gränserna i sitt demokratiska program. Illusioner på denna punkt vore fatalt…

När proletariatet väl en gång har tagit makten, kommer det att kämpa ända till slutet. Medan ett av vapnen i denna kamp för att upprätthålla och konsolidera makten kommer att vara agitation och organisation, särskilt på landsbygden, är ett annat vapen kollektivismens politik. Kollektivismen kommer inte endast att bli den oundvikliga vägen framåt från den position som partiet kommer att få genom sin maktutövning, utan även ett medel för att bevara denna position med proletariatets stöd.

*

När tanken på den oavbrutna revolutionen formulerades inom den socialistiska pressen – en tanke som förband likvideringen av absolutismen och feodalismen med en socialistisk revolution, med växande sociala konflikter, uppror från nya sektioner av massan, oavbrutna attacker av proletariatet på de härskande klassernas ekonomiska och politiska privilegier – höjde vår ”progressiva” press ett enhälligt vrål av indignation…

De mer radikala representanterna för denna demokrati… betraktar inte bara tanken på en arbetarregering i Ryssland som fantastisk, utan de förnekar t.o.m. möjligheten av en socialistisk revolution i Europa under den historiska epok som nu förestår. ”Revolutionens förutsättningar”, säger de, ”är ännu inte för handen”. Är detta sant? Naturligtvis är det inte tal om att fastställa ett datum för den socialistiska revolutionen, men det är nödvändigt att visa fram dess verkliga historiska framtidsutsikter.

(Här följer en analys av de allmänna förutsättningarna för en socialistisk ekonomi och beviset för att dess förutsättningar vid den nuvarande tidpunkten – början av det 20 århundradet – om man betraktar frågan i europeisk och världsskala, redan är för handen.)

… Inom åtskilda staters stängda gränser kan i varje fall inte en socialistisk produktion införas – både av ekonomiska och politiska orsaker.

Kapitel 8. En arbetarregering i Ryssland och socialismen[19]

Vi har visat ovan att de objektiva förutsättningarna för en socialistisk revolution redan har skapats av den ekonomiska utvecklingen i de avancerade kapitalistiska länderna. Men vad kan vi i detta sammanhang säga om Ryssland?

Kan vi vänta oss att maktens överföring i det ryska proletariatets händer kommer att förvandla vår nationella ekonomi till en socialistisk?…

Parisarbetarna, berättar Marx för oss, begärde inte mirakel från sin Kommun. Vi får inte heller vänta oss omedelbara underverk från en proletär diktatur av idag. Den politiska makten är inte allsmäktig. Det vore absurt att anta att det endast är nödvändigt för proletariatet att ta makten och att sedan utfärda några få dekret för att ersätta kapitalismen med socialism. Ett ekonomiskt system är inte en produkt av regeringshandlingar. Allt som proletariatet kan göra är att utnyttja sin politiska makt med all tänkbar energi för att lätta och förkorta den eko­nomiska utvecklingens väg mot kollektivism…

Produktionens socialisering kommer att börja med de industrigrenar som erbjuder minst svårigheter. Under den första perioden kommer den socialiserade produktionen att vara ett antal oaser, som sammanknyts med de privata företagen genom varucirkulationens lagar. Ju mer fältet för en social produktion utsträcks, desto mer uppenbara blir dess fördelar, desto fastare kommer den politiska regimen att sitta i sadeln, och desto djärvare kommer proletariatets fortsatta ekonomiska åtgärder att bli. Genom dessa åtgärder kan det inte och vill det inte enbart lita till de nationella produktivkrafterna, utan också till hela världstekniken, liksom det i sin revolutionära politik kommer att lita till inte endast klassrelationerna inom landet utan också till det internationella proletariatets historiska erfarenheter…

Det första en proletär regim måste behandla efter maktövertagandet är en lösning av jordbruksfrågan, varav ödet för de stora folkmassorna i Ryssland är beroende. I lösningen av denna fråga, kommer proletariatet, liksom i andra, att ledas av det grundläggande målet i sin ekonomiska politik, dvs. att kontrollera ett så stort område som möjligt för att kunna utföra den socialistiska ekonomins organisation. Formen och utförandet av jordbrukspolitiken måste emellertid bestämmas av de materiella resurser som finns till proletariatets förfogande, liksom av omsorg för att inte kasta möjliga allierade in i kontrarevolutionärernas led…

Men hur långt kan arbetarklassens socialistiska politik användas på Rysslands ekonomiska förhållanden? Vi kan med säkerhet säga en sak att den kommer att stöta på politiska hinder mycket snabbare än den kommer att snubbla över landets tekniska efterblivenhet. Utan ett direkt statsstöd från det europeiska proletariatet kan Rysslands arbetarklass inte behålla makten och förvandla sin temporära dominans till en långvarig socialistisk diktatur.

Det kan finnas två former av politisk optimism. Vi kan överdriva vår styrka och våra fördelar i en revolutionär situation och utföra uppgifter som inte rättfärdigas av de givna styrkerelationerna. Å andra sidan, kan vi optimistiskt sätta en gräns för våra revolutionära uppgifter – men vi kommer oundvikligen genom logiken i vår ställning att drivas bortom denna gräns.

Det är möjligt att begränsa vidden i alla revolutionens frågor genom att hävda att vår revolution är borgerlig i sina objektiva mål och därigenom i sina oundvikliga resultat, och vi måste då sluta ögonen för det faktum att den borgerliga revolutionens huvudroll kommer att innehas av proletariatet, som genom hela revolutionens kurs drivs mot makten…

Vi kan lugna oss själva med att Rysslands sociala förhållanden ännu inte är mogna för en socialistisk ekonomi, utan att ta i beaktande att proletariatet efter maktövertagandet, genom själva logiken i sin ställning, oundvikligen tvingas mot införandet av en förstatligad industri. Den allmänna sociologiska termen borgerlig revolution löser inte på något sätt de politiskt-taktiska problemen, motsättningarna och svårigheterna, som mekaniken i en given borgerlig revolution kastar fram.

Inom ramarna för den borgerliga revolutionen i slutet av 1700-talet, vars objektiva uppgift var att upprätta kapitalets dominans, var det möjligt att införa sansculotternas diktatur… I revolutionen i början av 1900-talet, vars direkta objektiva uppgifter också är borgerliga, framträder som ett snart framtidsmål, proletariatets oundvikliga, eller åtminstone möjliga, politiska dominans. Proletariatet kommer självt att se till att denna dominans inte bara blir en flyktig ”episod”, som några realistiska småborgare hoppas. Men vi måste även nu fråga oss själva: är det oundvikligt att den proletära diktaturen måste krossas emot den borgerliga revolutionens barriärer, eller är det möjligt att det, under de givna världshistoriska förhållandena, skall öppna sig en möjlighet att bryta igenom dessa inhägnader? [20]

(Här följer ett utvecklande av tankegången att den ryska revolutionen kan, och med all sannolikhet kommer, att igångsätta en proletär revolution i väst, som i sin tur kommer att garantera Rysslands socialistiska utveckling.)

*

Det bör tilläggas att under de första fem åren av Kommunistiska Internationalens existens publicerades det ovan citerade arbetet officiellt på främmande språk, som en teoretisk tolkning av oktoberrevolutionen.

Appendix IV: Hur oktoberrevolutionen verkligen ägde rum[21]

Schemat för oktoberomvälvningen har i de officiella framställningarna, vilket är välkänt, genomgått ändlösa förändringar i enlighet med den härskande gruppens politiska behov. Den slutliga version som nu fastställts kan kortfattat formuleras med följande ord: Lenin krävde att upproret påskyndades på varje möjligt sätt. Zinovjev och Kamenev motsatte sig upproret. Trotskij försökte skjuta upp frågan om upproret till sovjetkongressen den 25 oktober (7 november). Lenin kämpade oförsonligt mot Trotskijs ”konstitutionella illusioner” som gjorde frågan om det materiella makterövrandet avhängigt sovjetkongressen. Centralkommittén stödde, under Stalins ledning, Lenins ståndpunkt och endast så säkrades oktobersegern.

Framställningen av händelsernas faktiska gång i min Ryska revolutionens historia lämnade inte, dristar jag mig att tro, något orört i avslöjandet av denna historiska förfalskning. Jag är nu tvungen att säga att jag kunde ha varit mer sparsam med bevis, om jag under arbetet med Historien haft tillgång till det dokument som jag endast senare lyckades lokalisera.

Den 23 april 1920 firade Moskvaorganisationen Lenins femtioårsdag, visserligen i frånvaro av hedersgästen, som inte var förtjust i sådana företag. En av talarna vid firandet var Stalin som, vilket vi senare skall se, missade ett underbart tillfälle att förbli tyst. Moskvakommittén publicerade jubileumstalen i en liten bok på grått papper (året, 1920!) som sedan har blivit en bibliografisk raritet. Denna lilla bok har glömts bort av alla och de som känner till den vågar inte nämna den: En oläglig påminnelse om historiska fakta kan i våra dagar kosta en man hans huvud.

I ett mycket kort och osammanhängande tal har Stalin ställt sig uppgiften att påpeka ”ett drag [hos Lenin] om vilket ingen ännu har talat; nämligen, anspråkslöshet och medgivandet av sina misstag!”. Talaren anför två exempel: det första rör bojkotten av riksduman 1905 och det andra oktoberupprorets metod och datum. Låt oss bokstavligen citera Stalins historia om detta Lenins andra ”misstag”:

”Under 1917, i juli, under Kerenskij, i det ögonblick som den demokratiska konferensen sammankallades och när mensjevikerna och socialistrevolutionärerna byggde upp den nya institutionen – det förparlament som skulle ha lagt rälsen för en avfart till den konstituerande församlingen nu, i just detta ögonblick, beslutades det bland oss själva i centralkommittén att gå vidare på vägen att stärka sovjeterna, sammankalla sovjetkongressen, sätta igång upproret och utropa sovjetkongressen som statsmaktens organ. Iljitj, som då höll sig gömd, instämde inte och skrev att detta skräp [den demokratiska konferensen] måste skingras och arresteras. Vi insåg att saken inte var riktigt så enkel, väl vetande att konferensen till hälften eller åtminstone en tredjedel bestod av delegater från fronten, och genom att arrestera och skingra skulle vi endast förstöra hela företaget och försämra relationerna med fronten. Alla diken, gropar och raviner i vår väg sågs lättare av oss. Men Iljitj är stor [?]; han är varken rädd [?!] för gropar, håligheter eller raviner på sin väg; han fruktar inte hot [?] och säger: ‘Börja och gå rakt framåt.’ Vår fraktion såg dock att det inte var till vår fördel vid denna tid att handla på det sättet; att det var nödvändigt att kringgå dessa hinder för att ta tjuren vid hornen och trots alla Iljitjs krav fortsatte vi längs vägen med förstärkning och kom den 25 oktober fram [?] inför bilden [?] av upproret. Iljitj sade, leende och tittande på oss illmarigt: ‘Ja, ni hade rätt.’ Detta förundrade oss åter. Ibland erkände kamrat Lenin, i frågor av oerhörd vikt, sina misstag [?].” (V.I. Uljanov-Lenins femtioårsdag, 1920, s. 27ff)[22]

Stalins tal har inte införts i någon samling med hans ”arbeten”. Ändå är det i högsta grad upplysande. För det första smular det sönder den moderna legend som påstår att central­kommittén, under Lenins ledning, krossade Trotskijs ”konstitutionella illusioner” beträffande upprorets datum och metod. Enligt Stalin – dvs. enligt Stalin 1920 – följer det tvärtom att centralkommittén i den här frågan stödde Trotskij mot Lenin.

I mina minnen av Lenin, som publicerades 1924, återgav jag hur Lenin, när han anlände till Smolnij på natten den 25, sade till mig: ”Ja, ja, det kan göras på det sättet också. Bara ta makten.” ”Historikern” Jaroslavskij förnekade 1930 upprört trovärdigheten i denna historia. För omvälvningen, förstår ni, hade genomförts av centralkommittén i enlighet med Lenin – och mot Trotskij; hur kunde då Lenin ha sagt: ”Det kan göras på det sättet också”? Ändå får vi av Stalin veta att centralkommittén ”trots alla Iljitjs krav” fortsatte sin linje, som var inriktad på sovjetkongressen, och ”kom den 25 oktober fram inför bilden av upproret”, medan Lenin, när han anlände till Smolnij tillkännagav: ”Ja, ni hade rätt.” Är det möjligt att föreställa sig en mer övertygande, även om den är ofrivillig, bekräftelse av min historia och ett mer förkrossande förnekande av alla de moderna påhitten?

Centralkommitténs verkliga plan framställdes emellertid oriktigt av Stalin även 1920: ”att gå vidare på vägen med att stärka sovjeterna, sammankalla sovjetkongressen, sätta igång upproret och utropa sovjetkongressen som statsmaktens organ” – detta utgör, när allt kommer omkring, precis samma mekanistiska schema som inte utan rätt brännmärktes av Lenin på grund av dess ”konstitutionella illusioner”. Att i förväg inkalla sovjetkongressen för att först senare mana till upproret, skulle ha inneburit att tillhandahålla tillfället för våra motståndare att utdela ett slag på sovjetkongressen före upproret. Ofrivilligt uppstår frågan: Var inte Lenins rädsla resultatet av ett av hans möten med Stalin? Den plan som dirigerades och förverkligades i handling av mig bestod faktiskt i följande: att under processen med att mobilisera massorna under parollen om sovjetkongressen som landets högsta organ, och under skydd av denna legala kampanj, förbereder vi upproret och utdelar slaget vid ett gynnsamt ögonblick, nära sovjetkongressen men inte på något vis av nödvändighet efter öppnandet av kongressen.

Vem som än noggrant läser kapitlen i min Ryska revolutionens historia, vilka behandlar meningsskiljaktigheterna i partiet vid tröskeln till oktoberomvälvningen, kommer utan svårighet att förvissa sig om att Stalin i sitt tal återger åsiktsskillnaden mellan central­kommittén och Lenin mycket skarpare än vad jag gjorde och det av just den anledningen att meningsskiljaktigheter och kontroverser under den perioden bara delvis återspeglades, dessutom indirekt, i brev och andra dokument. I min framställning undvek jag nogsamt personliga hågkomster, så vitt jag inte kunde underbygga dem genom andra källor. Jag var dubbelt försiktig i den utsträckning som det var fråga om en taktisk meningsskiljaktighet med Lenin, i vilken den följande händelseutvecklingen bekräftade riktigheten av min egen ståndpunkt. Jag skulle kunna påpeka att Stalins tal vid jubileumsmötet 1920 inte blev och inte kunde ha blivit motsagt av någon annan närvarande. Om talet, i enlighet med talarens allmänna mentala utrustning, tenderar att förenkla frågan, så tillbakavisar det med ännu mer tyngd den version som kokats ihop med Stalins medverkan under den allra senaste perioden.

3 mars 1937

Kommentar till översättningen

Trotskij har, som framgår av hans egna löpande kommentarer, försökt att undvika krångliga käll- och litteraturhänvisningar i sin framställning av den ryska revolutionens historia. Den specialintresserades vetgirighet och längtan efter detaljer har fått ge vika för den berättande, episka formen.

Särskilt i den tredje delen, och speciellt i dess appendix, är dock citat av Lenin eller andra påfallande många. Detta skapar naturligtvis vissa problem vid översättningen. Problemen har lösts på följande sätt: I alla de fall där det har varit möjligt att återfinna citat av Lenin, Trotskij, Stalin, Luxemburg etc., så har dessa återgivits i enlighet med redan existerande svenska översättningar. Exempelvis har många av Lenincitaten återfunnits i Valda verk i tre band (Moskva/Göteborg 1979). Av den anledningen kan vissa citat avvika något från de som Eastman återger i den amerikanska utgåva som ligger till grund för den svenska översätt­ningen av Ryska revolutionens historia. En tidigare översättning av Appendix II, utförd av Martin Fahlgren 1973, har därvid varit till stor hjälp (stencilerat häfte – Socialism i ett land?, Revolutionära Marxisters Förbund 1973).

Per-Olof Mattsson

Efterord

Under fem års tid har arbetet med den svenska utgåvan av Trotskijs Ryska revolutionens historia pågått. Arbetet slutförs samtidigt som den statsbildning som upprättades efter revolutionen upphört att existera. Det är en händelse som ser ut som en tanke. Marxismen har dock ingenting till övers för fatalistiska slutsatser. Situationen är mycket allvarlig i Östeuropa och de länder som tidigare utgjorde Sovjetunionen, men arbetarklassen har ännu inte på allvar gett sig in i striden. Därifrån kan ännu räddningen komma för de landvinningar som återstår från den revolution som Trotskijs verk är ägnat åt.

Den urartade sovjetiska arbetarstaten utgör inte längre någon motvikt till den amerikanska och europeiska imperialismen i världspolitiken. Dess självgoda och självförhärligande härskare, från Stalin till Gorbatjov, har dragit med sig hela staten i sin egen urartning från internationalistisk bolsjevism till en allt mer trångsynt och nationalistisk stalinism, vars enda ideologiska syfte var försvaret av de egna privilegierna.

I denna byråkratis namn krossades de som höll fast vid bolsjevismen, främst Vänsteroppositionen, liksom arbetarnas organisationer och bönderna. Det intellektuella livet stagnerade och upphörde slutligen att alstra något som över huvud kunde intressera en kritiskt tänkande människa. Vidare krossades det som på sikt var sovjetstatens enda räddning: revolutionens utbredning till de mest framskridna länderna i Europa och Nordamerika. Från den kinesiska revolutionens nederlag i mitten av 1920-talet, över den tyska arbetarrörelsens handfallenhet inför nazismen, stalinisternas definitiva övergång till den borgerliga sidan under det spanska inbördeskriget, förgiftandet av Europas arbetare med nationalistiskt gift under och efter det andra världskriget och fram till upprättandet av stalinistiska stater i ett stort antal länder under efterkrigstiden, har stalinismens spår inom världens arbetarrörelse varit förskräckande.

Stalinismen kunde enbart överleva därför att den vilade på den sovjetiska byråkratins ekonomiska och militära styrka. När den nu är ett minne blott i Sovjetunionen, så faller de stalinistiska partierna sönder och samman. Ingen ärlig marxist kommer att begråta dessa partier. De har länge varit mogna för graven. Tyvärr kommer arbetarklassen i de länder där stalinisterna tidigare härskade att dyrt få betala för deras förbrytelser. När kapitalismen skall återupprättas, återfinns en del av det stalinistiska avskrapet bland de nyrika entreprenörerna. Arbetarna kan inte fly någonstans, de måste stanna kvar och kämpa för sina intressen. Låt oss hoppas att de återhämtar sig så snart som möjligt från den stalinistiska mardrömmen.

Trotskijs kvaliteter som historiker har länge varit erkända. Isaac Deutscher ägnar ett helt kapitel i sin biografi åt ”Revolutionären som historiker” (The Prophet Outcast 1963, sv. övers. Den förvisade profeten, Göteborg 1972).

Deutschers bedömning är saklig och inte utan reservationer, men emellanåt blir ordvalet smått lyriskt. ”Som revolutionsskildring, gjord av en av dramats huvudaktörer, är boken unik i världslitteraturen”, skriver han. Trotskij jämförs med många av historieskrivningens och litteraturens storheter, alltifrån Thukydides till Churchill. För Deutscher framstår Trotskijs revolutionsskildring som en muralmålning. Verk av Marx, som Klasstriderna i Frankrike 1848–1850, Louis Bonapartes Adertonde brumaire eller Pariskommunen, framstår vid jämförelse närmast som miniatyrer. Läromästaren Marx är överlägsen i ”abstrakt tänkande och gotisk fantasi”, men eleven överglänser läraren som epiker.

Till grund för hela framställningen ligger den av Trotskij formulerade lagen om den ojämna och sammansatta utvecklingen. (Se särskilt kapitel 1 i första delen: ”Särdrag i Rysslands utveckling”.) Redan Marx hade upptäckt den ojämna utvecklingen, men analysen av dess sammansatta karaktär måste tillskrivas Trotskij. George Novack skriver i en uppsats om ”lagens” framväxt: ”I sin klassiska analys [dvs Ryska revolutionens historia] av denna betydelsefulla händelse, gav Trotskij den första uttryckliga formuleringen av denna lag åt den marxistiska rörelsen.” (G. Novack, Understanding History, NY 1972).

Utan den förståelse för Rysslands särdrag som Trotskij utvecklade efter den första ryska revo­lutionen 1905, skulle Ryska revolutionens historia vara otänkbar. Redan 1906 formu­lerade Trotskij i den lilla boken Resultat och framtidsutsikter (sv. övers. 1972) grunddragen i sin teori om den permanenta revolutionen, dvs de politiska slutsatserna av lagen om den ojämna och sammansatta utvecklingen. Deutscher noterar vid sin behandling av revolutions­historien, att ”det syns genast att kapitlet [första delens första kapitel] är en mer fulltonig och avklarnad version av den avhandling om den permanenta revolutionen, som han skrev redan 1906.”

Tanken att den fåtaliga arbetarklassen i Ryssland skulle kunna gripa statsmakten med stöd från de breda bondemassorna, ”den revolutionära tankens djärvaste slutsats”, som Trotskij kallar den, stred mot hela den marxistiska ortodoxin inom arbetarrörelsen. Inte ens den framsynte Lenin insåg kärnan i Trotskijs teori förrän 1917.

Samtidigt som författaren ger oss ett otal fakta, en oändlig rad med gripande eller spännande händelseförlopp, eller utreder den inre striden inom bolsjevikpartiet, så passerar en lång rad teoretiska och politiska frågor revy och Trotskij låter inget tillfälle gå förlorat att ge sin syn på respektive fråga. För honom är historieskrivningen inget opartiskt återgivande av gångna tiders händelser, utan en strid för den revolutionära kärnan i historien. Den materialistiska historieuppfattningen utgår ifrån att kampen mellan klasserna är historiens drivkraft och att arbetarklassen är den enda klass i det moderna samhället som, genom sin ställning i produktionsprocessen, är förmögen att befria hela det borgerliga samhället. Proletariatet kan inte frigöra sig som klass utan att befria hela mänskligheten.

Ryska revolutionens historia är inte Trotskijs enda verk i den historiska genren, eller det enda han skrev om oktoberrevolutionens och sovjetstatens historia. Det tidigaste försöket att i större format analysera särdragen i den ryska utvecklingen, Resultat och framtidsutsikter från 1906, har redan nämnts.

Året efter den första revolutionen 1905, utkom en bok i S:t Petersburg, redigerad av Trotskij, med titeln Historik över arbetardeputerades sovjeter i staden S:t Petersburg. 1922 samman­ställdes Trotskijs bidrag till den första ryska revolutionens historia i boken 1905. En del av bokens innehåll finns översatt till svenska (i antologin Arbetarkontroll, arbetarråd, arbetarstyre, 1971, Deutschers antologi med Trotskijtexter Den permanenta revolutionens epok, 1969, Trotskijs Min flykt från Sibirien, 1924, samt tidskriften Fjärde Internationalen nr 1 1980).

I samband med fredsförhandlingarna i Brest-Litovsk i början av 1918, skrev Trotskij boken Oktoberrevolutionens historia (sv. övers. Den ryska arbetarerevolutionen, 1918), som tar vid där Ryska revolutionens historia slutar. Den utgör alltså en utmärkt fortsättning för den som vill fortsätta att läsa om revolutionens vidare öden.

När Trotskij drevs i landsflykt 1928 blev han delvis tvungen att skriva för sin försörjning. Ett av resultaten blev det ”försök till en självbiografi” som Mitt liv kallas för. Den publicerades på ryska 1930 och översattes delvis till svenska 1937 [finns nu oavkortad på MIA i nyöversättning: Mitt liv – försök till en självbiografi].

Två år senare, 1932, inbjöds Trotskij att tala inför studenterna i Köpenhamn. Talet ”Till ryska revolutionens försvar” finns på svenska i Fjärde Internationalen nr 41987. Den som söker efter Trotskijs slutgiltiga ståndpunkt ifråga om revolutionen och Sovjetunionen, finner detta i boken Den förrådda revolutionen från 1936 (sv. övers. 1969).

Även när det övergripande ämnet inte var historiskt, utan snarare av polemisk och politisk karaktär, företog Trotskij utflykter i det förgångna. I böcker som Kommunismen och terrorn 1920 (sv. övers. 1921), Den nya kursen 1924 (sv. övers. 1972), Oktoberrevolutionens lärdomar 1924 (äldre sv. övers. Revolutionens lärdomar, nyöversättning finns på marxistarkiv.se (i PDF-format): Oktoberrevolutionens lärdomar), Brevet till den partihistoriska byrån 1927 (sv. övers. i Trotskijs Det verkliga läget i Ryssland, 1929 [Nyöversättning Stalins förfalskarskola]), Den permanenta revolutionen 1929 (sv. övers. 1973) eller i andra smärre skrifter, återkommer han gång på gång till revolutionens historiska förlopp. Vid sin död, mordet förövades i augusti 1940, var Trotskij sysselsatt med ett stort upplagt historiskt verk om Stalin (eng. övers. Stalin, 1941).

För den marxistiska rörelsen ligger den djupaste betydelsen i den ryska oktoberrevolutionen, att den ännu idag utgör det mest avancerade exemplet på en proletär revolution. Försvaret av den ryska revolutionen har nu delvis flyttats över på historiens och teorins område. Men det är fortfarande en oundgänglig del av varje revolutionär rörelses verksamhet.

Deutscher anmärker, att Trotskij ”får oss att känna att människor här och nu skapar sin egen historia, och att de gör det i enlighet med ‘historiens lagar’, men också av medveten och fri vilja.” För Trotskij är revolutionen ”det korta men laddade ögonblick när de arma och förtryckta äntligen får sitt ord med i laget.”

Stockholm i maj 1992

Per-Olof Mattsson


Noter:

[1] Bönder som hade lämnat kommunen och tagit privat jord enligt Stolypins lag av den 9 november 1906. ME.

[2] Ordet ”mir”, använt om byn som kommun, betyder bokstavligen ”världen” – dvs. alla. ME.

[3] Armjaki är en hemmagjord bomullsrock och lapti är skor tillverkade av flätade barkremsor. ME.

[4] Sekterister betecknar olika folkliga religiösa sekter, som bekämpades av den rysk-ortodoxa kyrkan. Not till sv. övers.

[5] Det ryska ord som översatts med ”spontan” betyder bokstavligen elementär och kontrasteras vanligen i revolutionär litteratur mot klassmedvetna rörelser, som leds av en organisation med både teori och program. ME.

[6] Anspelar på en rysk saga. ME.

[7] Trotskij. ME.

[8] Ukokosjit. ME.

[9] Tjervonets. Guldrubeln. Not till sv. övers.

[10] I centralkommitténs protokoll för 1917, publicerade 1929, sägs det att Trotskij förklarade sin deklaration inför sovjeten på grundval av att ”den var framtvingad av Kamenev”. Här finns det uppenbarligen ett felaktigt protokoll, eller också redigerades protokollet senare på ett felaktigt sätt. Trotskijs förklaring behövde ingen speciell förklaring, den följde ur omständigheterna. Genom en märklig tillfällighet fann sig regionalkommittén i Moskva, som helt och hållet stödde Lenin, förpliktad att i partitidningen i Moskva samma dag, den 18 oktober, publicera en förklaring som var nästan ordagrant identisk med Trotskijs formel: ”Vi är inte ett konspirativt parti och vi fastställer inte datumet för våra aktioner i hemlighet… När vi beslutar att gå ut, kommer vi att säga så i vårt tryckta organ… ”. Det var omöjligt att svara annorlunda på fiendens direkta förfrågningar. Men även om Trotskijs förklaring inte var, och inte kunde ha varit, framtvingad av Kamenev, komprometterades den medvetet av Kamenevs falska solidaritet och detta dessutom under omständigheter som berövade Trotskij möjligheten att sätta de saknade prickarna över i:na.

[11] Otrjad. ME.

[12] Trotskij syftar på sin egen Oktoberrevolutionens historia, 1918. Svensk översättning under titeln Den ryska arbetarerevolutionen Stockholm 1918: Frams förlag. Se: Den ryska arbetarrevolutionen – från novemberrevolutionen till Brestfreden. Not till den sv. övers.

[13] Höga filthattar. ME.

[14] Uppenbarligen skall namnet här vara Martov, som Trotskij svarade. ME.

[15] Piatiletka betyder femårsplan. Not till sv. övers.

[16] Under Kommunistiska Internationalens tredje kongress hänvisade Lenin, för att mildra sina slag mot vissa “ultravänsterister”, till det faktum att han själv hade gjort “ultravänstermisstag”, särskilt som emigrant, inklusive hans sista “emigration” i Finland 1917, när han försvarade en mindre lämplig upprorsplan än den som i verkligheten genomfördes. Denna hänvisning till sitt eget misstag gjordes av Lenin, om vårt minne inte bedrar oss, även i ett brev till kongresskommissionen om tyska angelägenheter. Olyckligtvis är Kommunistiska Internationalens arkiv inte tillgängliga för oss och Lenins förklaring har uppenbarligen inte publicerats.

[17] Ej kursiverat i sv. övers. av Lenins verk.

[18] Se Leon Trotsky, The Third International After Lenin, New York 1936 och senare. Svensk översättning Tredje internationalen efter Lenin. Not till sv. övers.

[19] Det ryska originalet anger att detta avsnitt är ur kapitel 7. Rubriken och texten stämmer dock överens med den svenska översättningens kapitel 8. Detsamma gäller för Brian Pearces revidering av John G. Wrigths övers. till engelska från det ryska originalet, Itogy i Perspektivy från 1906 (i The Permanent Revolution. Results and Prospects, London: New Park 1971; 1962). Eftersom det ryska originalet inte är lättillgängligt och därför inte kan kontrolleras för detta tillfälle, bör slutsatsen vara att den ryska upplagan har en felaktig kapitelnumrering i detta fall. Sv. övers. anm.

[20] De fyra sista styckena är inte ur kapitel 8, utan ur kapitel 4. Eastmans övers. anger kapitel 8, det ryska originalet kapitel 7 (se föregående not). Enligt den svenska övers. och Wrights och Pearces övers. är dessa fyra stycken ur kapitel 4. Sv. övers. anm.

[21] Detta appendix tillfogades Monadutgåvan (New York 1980). Det består av Trotskijs kommentarer till ett dokument, som kom i hans besittning efter det att han skrev Ryska revolutionens historia.

   Trotskij rapporterade om detta dokument i december 1933 i sin “Not om Ryska revolutionens historia”, som återfinns i Trotskijarkivet vid Harvarduniversitetet. Senare bearbetade han 1936 detta material till ovanstående artikel och begärde att den skulle tillfogas framtida upplagor av Ryska revolutionens historia. Engelska öÖversättningen till engelska är från The Stalin School of Falsification (New York 1972: Pathfinder).

[22] Detta tal finns i engelsk översättning i Stalins Works, Moskva 1953, vol. 4, sid 328-330. Sv. övers. anm.