Originalets titel: On the Stalin Interview
Källa: The New Militant, Vol. II No. 13, 4 april 1936.
Översättning: Martin Fahlgren och Göran Källqvist
Redigering/HTML: Martin Fahlgren
Den 1 mars 1936 lät sig Stalin intervjuas i Moskva av den amerikanske tidningsmannen Roy Howard (1883–1964) från den stora amerikanska tidningskedjan Scripps-Howard. Intervjun väckte stor uppmärksamhet bl a därför att Stalin avfärdade att kommunisterna skulle ha världsrevolution som målsättning med orden att det var ett ”komiskt missförstånd”. [1]]
I Stalins intervju med Roy Howard är den ur praktisk synvinkel viktigaste varningen att Sovjetunionens militära intervention är oundviklig i händelse av ett japanskt angrepp på Mongoliska folkrepubliken. Är denna varning i huvudsak korrekt? Enligt vår mening, ja. Den är korrekt inte bara för att det här handlar om att försvara en svag stat mot ett rovgirigt imperialistiskt odjur – ty om detta var den enda vägledande faktorn skulle Sovjetunionen ständigt befinna sig i krig med varenda imperialistiskt land i världen. Sovjetunionen är för svagt för en sådan uppgift, och i denna svaghet, kan vi genast tillägga, ligger det enda rättfärdigandet för dess regerings ”pacifism”.
Men frågan om Mongoliet är en fråga om Japans mest omedelbara strategiska position under kriget mot Sovjetunionen. På detta område måste gränserna för reträtt fastställas bestämt.
För några år sedan överlämnade Sovjetunionen Östra kinesiska järnvägen, som är av extrem strategisk betydelse, till Japan.[2] Vid den tiden hyllades denna åtgärd av Kommunistiska internationalen som ett frivilligt uttryck för pacifism. I själva verket var det en handling som framtvingades av svaghet. Komintern hade ödelagt den kinesiska revolutionen 1925–27 genom sin politik med en ”nationell front”. Det gav imperialisterna fria händer. Genom att överge en extremt viktig strategisk linje underlättade den sovjetiska regeringen Japans erövringar i norra Kina och dess nuvarande angrepp mot Mongoliet. Det borde nu vara uppenbart även för den blinde att det inte handlade om någon abstrakt pacifism när järnvägen överlämnades (om så hade varit fallet skulle det ha varit en ren dumhet och ett svek), utan snarare om ett ogynnsamt maktförhållande: den kinesiska revolutionen hade krossats, samtidigt som Röda armén och Röda flottan inte var redo för kampen.
Nu har situationen uppenbart förbättrats så mycket, i militär mening, att den sovjetiska regeringen anser det möjligt att tillgripa ett kategoriskt veto i frågan om Mongoliet. Vi kan bara välkomna förstärkningen av Sovjetunionens position i Fjärran Östern, liksom den sovjetiska regeringens mer kritiska inställning till Japans förmåga, som är splittrad av motsättningar, att föra ett stort, utdraget krig. Det bör påpekas att den sovjetiska byråkratin, samtidigt som den är mycket djärv gentemot sina egna arbetare, lätt drabbas av panik när den står inför imperialistiska motståndare: småborgaren är ohövlig när han har att göra med proletären, men står alltid i vördnad inför storborgaren.
Den officiella formuleringen av Sovjetunionens utrikespolitik, som har spridits vida omkring av Komintern, lyder som följer: ”Vi söker inte en tum av främmande mark; vi kommer inte heller att överlämna en tum av vår egen.” Men i frågan om Mongoliet handlar det inte alls om att försvara ”vår egen mark”: Mongoliet är en självständig stat. Försvaret av revolutionen kan, som detta lilla exempel visar, inte begränsas till ett försvar av gränserna. Den rätta försvarsmetoden består i att försvaga imperialismens positioner och stärka proletariatets och de koloniala folkens positioner i hela världen. Ett ogynnsamt maktförhållande kan, i syfte att rädda revolutionens huvudbas, tvinga fram att många ”centimeter” mark överlämnas till fienden, som var fallet under Brest-Litovsk-perioden och delvis också i fallet med den Östra kinesiska järnvägen. Å andra sidan innebär ett mer gynnsamt maktförhållande att arbetarstaten har en skyldighet att komma till undsättning till den revolutionära rörelsen i andra länder, inte bara moraliskt utan också, om så behövs, med hjälp av väpnade styrkor: befrielsekrig är en integrerad del av befrielsesrevolutionerna.
Erfarenheterna från Mongoliet krossar således den konservativa pacifismens ideologi, som baserar sig på historiska gränser som om de vore de tio budorden. Sovjetunionens gränser är bara tillfälliga frontlinjer i klasskampen. De saknar till och med en nationell motivering. Det ukrainska folket – för att ta bara ett av många exempel – är delat i två delar av statsgränsen. Om gynnsamma förhållanden uppstår skulle Röda armén vara skyldig att komma till undsättning för västra Ukraina, som är under de polska bödlarnas förtryck. Det är inte svårt att föreställa sig den gigantiska impuls som en förening av arbetarnas och böndernas Ukraina skulle ge den revolutionära rörelsen i Polen och i hela Europa. Statsgränserna är bara bojor för produktivkrafterna. Proletariatets uppgift är inte att bevara status quo, dvs. att upprätthålla gränserna, utan tvärtom att arbeta för de avskaffas revolutionärt i syfte att skapa Europas och hela världens socialistiska förenta stater. Men för att en sådan internationell politik ska bli möjlig, om inte nu så i framtiden, är det absolut nödvändigt att Sovjetunionen befriar sig från den konservativa byråkratins herravälde, med dess religion om ”socialism i ett land”.[3]
Som svar på Howards fråga om vilka orsaker som ligger bakom hotet om krig svarade Stalin traditionsenligt: ”Kapitalismen”. Som bevis åberopade han det senaste kriget, som ”uppstod ur en önskan att omfördela världen”. Men anmärkningsvärt nog försvinner kapitalismen omedelbart så snart Stalin övergår från det förflutna till nutiden, från vaga teoretiska minnen till verklig politik, och i dess ställe finner man enskilda illvilliga klickar som är oförmögna att förstå fredens fördelar. På frågan om krig är oundvikligt svarar Stalin: ”jag [tror] att fredsvännernas positioner växer sig starkare. Fredsvännerna kan arbeta öppet (!). De förlitar sig på styrkan i den allmänna opinionen. De har till sitt förfogande sådana instrument som till exempel (!!!) Nationernas Förbund. Det är här fredsvännerna har fördelen. … När det gäller fredens fiender är de tvungna att arbeta i hemlighet. Det är där fredens fiender har en nackdel. För övrigt är det inte uteslutet att de just därför(?) kan besluta sig för ett militärt äventyr som en desperat handling.”
Vi ser alltså att mänskligheten inte är uppdelad i klasser eller i imperialistiska stater som krigar mot varandra, utan i ”vänner” och ”fiender” till freden, dvs. i helgon och syndare. Orsaken till krig (i alla fall till framtida krig, om inte till tidigare krig) är inte kapitalismen, som föder oförsonliga motsättningar, utan den onda viljan hos ”fredens fiender”, som ”arbetar i hemlighet”, medan de franska, brittiska, belgiska och andra slavägare utför sitt arbete i fullt dagsljus. Men just därför att fredens fiender, liksom alla onda andar, arbetar i hemlighet, kan de i ett anfall av desperation kasta sig in i ett äventyr. Vem behöver denna filosofiska smörja? I bästa fall kan den bara vara till nytta för någon gammal dams pacifistiska sällskap.
Som vi tidigare har haft tillfälle att konstatera ger avtalet mellan Sovjetunionen och Frankrike oändligt mycket större garantier till Frankrike än till Sovjetunionen. I förhandlingarna med Paris visade Moskva brist på fasthet, eller, för att uttrycka det mer rakt på sak, Laval lurade Stalin. Händelserna i samband med Rhenlandet[4] är en obestridlig bekräftelse på att Moskva, med en mer realistisk bedömning av situationen, kunde ha pressat Frankrike på mycket mer seriösa garantier, i den mån som pakter i allmänhet kan betraktas som ”garantier” i den nuvarande epoken av skarpa vändningar i situationen, kontinuerliga kriser, upplösningar och omgrupperingar. Men som vi redan har sagt visar den sovjetiska byråkratin mycket större fasthet under kampen mot de avancerade arbetarna än under förhandlingarna med borgerliga diplomater. Men oavsett hur man än bedömer den fransk-sovjetiska pakten, har ingen seriös proletär revolutionär någonsin förnekat eller förnekar den sovjetiska statens rätt att söka ett extra stöd för sin okränkbarhet genom ett tillfälligt avtal med Frankrike eller någon annan imperialistisk makt. Men för detta ändamål finns det inte det minsta behov av att kalla svart för vitt och döpa om blodiga banditer till ”fredens vänner”. Som ett exempel att efterlikna kan man ta, låt oss säga, de nya allierade, den franska bourgeoisien: när den franska bourgeoisien sluter avtal med Sovjet presenteras denna åtgärd mycket nyktert utan att bli lyrisk, utan att ösa ur sig komplimanger och därtill med en underton av varning mot den sovjetiska regeringen. Hur bittert det än må vara är det nödvändigt att tala sanning. Laval, Sarraut[5] och deras medarbetare har visat mycket större fasthet och värdighet i försvaret av den borgerliga statens intressen än Stalin och Litvinov i arbetarstatens tjänst.
Det är säkert svårt att tänka sig en mer illvillig dumhet än den som delar in världens banditer i fredens vänner och fiender! Man skulle, i viss mening, fortfarande kunna tala om status quos vänner och fiender: men det är två helt olika saker. Status quo är inte en organisation för ”fred”, utan en organisation för det skamliga förtryck som en minoritet utövar mot mänsklighetens överväldigande majoritet. Status quo upprätthålls genom ständig krigföring inom de heliga gränserna och utanför deras område (England – i Indien och Egypten; Frankrike – i Syrien; de la Rocque – i Frankrike). Skillnaden mellan de två lägren, som för övrigt är mycket instabila, består i att vissa av banditerna anser det lämpligare att än i dag upprätthålla de befintliga gränserna för förtryck och slaveri med vapen i hand, medan andra hellre skulle spränga dessa gränser så snart som möjligt. Detta samband mellan begär och planer förändras hela tiden. Italien föredrar status quo i Europa men inte i Afrika; ändå återspeglas varje angrepp på gränserna i Afrika omedelbart i Europa. Hitler beslutade att skicka trupper till Rhenlandet endast därför att Mussolini hade lyckats slakta flera tusen etiopier. Var ska vi placera Italien: bland fredens vänner eller fiender? Och ändå värnar Frankrike om vänskapen med Italien oändligt mycket mer än vänskapen med Sovjetunionen. Under tiden uppvaktar England Tyskland för att vinna dess vänskap.
”Fredens vänner” arbetar öppet (vem skulle ha trott det!) och har till sitt förfogande ”instrument som till exempel Nationernas Förbund”. Vilka andra ”instrument” har fredens vänner, utöver Nationernas förbund? Uppenbarligen har de Komintern och Amsterdam-Pleyel-kommittén. Stalin nämnde inte dessa hjälpmedel, dels för att han själv inte fäster någon större vikt vid dem, dels för att han inte ville skrämma sin samtalspartner i onödan. Men Stalin förvandlar helt och hållet Nationernas Förbund, som är fullständigt misskrediterat i hela mänsklighetens ögon, till ett fredens bålverk, till nationernas stöd och hopp.
För att utnyttja de imperialistiska motsättningarna mellan Frankrike och Tyskland fanns och finns det inte det minsta behov att idealisera de borgerliga allierade eller den särskilda kombination av imperialister som tillfälligt gömmer sig bakom Nationernas Förbund. Brottet ligger inte i denna eller någon annan praktisk överenskommelse som har ingåtts med imperialisterna, utan i det faktum att både sovjetregeringen och Komintern på ett oärligt sätt förskönar sina tillfälliga allierade och Nationernas Förbund, lurar arbetarna med slagord om nedrustning och ”kollektiv säkerhet” och därmed aktivt förvandlas till imperialismens politiska organ i förhållande till arbetarmassorna.
Det program för bolsjevikpartiet som Lenin utarbetade 1919 besvarade alla dessa frågor med anmärkningsvärd klarhet och enkelhet. Men vem tänker på detta dokument i Kreml? I dag anser Stalin och hans gelikar till och med att det eklektiska Komintern-program som Bucharin sammanställde 1928 är pinsamt. Av denna anledning anser vi det användbart att citera ur bolsjevikpartiets program om frågan om Nationernas Förbund och fredsvännerna. Här är vad det säger:
Särskilt när den växande proletära offensiven segrar i olika länder, ökar den utsugarnas motstånd och får dem att skapa nya former av internationella kapitalistiska sammanslutningar (Nationernas förbund etc.), som samtidigt som de organiserar en systematisk utsugning av alla världens nationer på global nivå, för närvarande riktar sina ansträngningar mot att omedelbart kväsa de revolutionära rörelserna bland proletariatet i alla länder.
Allt detta leder oundvikligen till en kombination av inbördeskrig i enskilda länder och revolutionära självförsvarskrig från proletariatets länder och de förtryckta nationernas sida mot imperialistmakternas ok.
Under sådana förhållanden är parollen om pacifism, internationell nedrustning under kapitalismen, skiljedom etc. inte bara en reaktionär utopi utan ett rent bedrägeri mot arbetarna, som syftar till att avväpna proletariatet och avleda det från uppgiften att avväpna utsugarna. [6]
Det är just detta brottsliga arbete som Stalin och Komintern utför: de sprider reaktionära utopier, bedrar arbetarna och avväpnar proletariatet.
Ingen tvingade Stalin att tillfredsställa Howards kunskapstörst angående frågan om världsrevolutionen. Om Stalin gav intervjun som inofficiell regeringschef (och detta antyds av hans uttalande om Mongoliet), kunde han helt enkelt ha hänvisat sin samtalspartner till Dimitrov när det gällde frågor om världsrevolutionen. Men nej, Stalin gav sig in på förklaringar. Vid första anblicken verkar det helt obegripligt varför han därmed skulle ha komprometterat sig själv så grymt genom sina cyniska och, tyvärr, inte alls kloka utläggningar om världsrevolutionen. Men han drivs in på denna hala väg av ett oöverstigligt behov: han måste bryta med det förflutna.
Hur är det med planerna och avsikterna när det gäller revolutionen? frågar besökaren.
”Vi har aldrig (!) haft sådana planer och avsikter.”
Men hur är det med ...
”Det är ett missförstånd.”
Howard: ”Ett tragiskt missförstånd?”
Stalin: ”Nej, ett komiskt, eller kanske tragikomiskt.”
Det är pinsamt att ens läsa och transkribera dessa rader, de är så olämpliga och ovärdiga. För vem är denna ... visdom avsedd? Till och med de pacifistiska damerna kommer att avvisa den.
Stalin: ”Jag förstår inte vilken fara omgivande stater kan se i det sovjetiska folkets idéer om dessa stater verkligen sitter stadigt i sadeln.” Nåväl, låt oss fråga, hur är det då med dem som inte sitter stadigt i sadeln? Men så ser verkligheten ut. Bourgeoisien fruktar de sovjetiska idéerna just på grund av att dess ställning är osäker, men inte Stalins idéer utan de idéer som ledde till skapandet av den sovjetiska staten. För att lugna bourgeoisien framför Stalin ett kompletterande argument: ”Att exportera revolution är nonsens. Varje land kommer att göra sin egen revolution om det vill, och om det inte vill, kommer det inte att bli någon revolution. Till exempel ville vårt land göra en revolution och gjorde det …” Och mer av samma sak, i samma självbelåtna, pedantiska ton. Från teorin om socialismen i ett land har Stalin fullständigt och beslutsamt gått över till teorin om revolutionen i ett land. Om ett ”land” så önskar, kommer det att genomföra den; om det inte önskar det – kommer det inte att genomföra den. Nu önskade ”vi” till exempel det ... Men innan vi önskade det importerade ”vi” marxismens idéer från andra länder och utnyttjade utländska revolutionära erfarenheter. Under årtionden hade ”vi” vår emigrantorganisation i andra länder som ledde den revolutionära kampen i Ryssland. För att ge ett metodiskt och aktivt karaktär åt utbytet av erfarenheter mellan länder och deras ömsesidiga revolutionära stöd organiserade ”vi” Kommunistiska internationalen år 1919. ”Vi” har mer än en gång proklamerat att det är proletariatets plikt i ett segrande land att komma till de upproriska folkens undsättning – med råd, materiella medel och, om möjligt, med väpnad styrka. Alla dessa idéer (som för övrigt bär namnen Marx, Engels, Lenin, Luxemburg, Liebknecht) är nedskrivna i bolsjevikpartiets och Kominterns viktigaste programdokument. Stalin har förklarat att allt detta är ett missförstånd! Ett tragiskt sådant? Nej, ett komiskt sådant. Det är inte för inte som Stalin nyligen har meddelat att det har blivit ”glatt” att leva i Sovjetunionen: nu har till och med Kommunistiska internationalen förvandlats från en seriös organisation till en komiker. Och hur skulle det kunna vara annorlunda, om revolutionens internationella karaktär är ren och skär ”nonsens”?
Stalin skulle ha gjort ett mycket mer övertygande intryck på sin samtalspartner om han, i stället för att impotent förtala det förflutna (”vi har aldrig haft sådana planer och avsikter”), tvärtom öppet hade ställt sin egen politik mot de föråldrade ”planer och avsikter” som har förvisats till museet. Stalin kunde ha läst upp för Howard just det citat ur programmet som vi gav ovan och sedan hållit ungefär följande korta tal: ”I Lenins ögon var Nationernas Förbund en organisation för blodigt förtryck av arbetarna. Men vi ser det som ett instrument för fred. Lenin talade om revolutionära krigs oundviklighet. Men vi anser att export av revolutionen är nonsens. Lenin stämplade alliansen mellan proletariatet och den nationella bourgeoisien som ett förräderi. Men vi gör allt i vår makt för att driva det franska proletariatet in på denna väg. Lenin fördömde parollen om nedrustning under kapitalismen som ett skamligt bedrägeri mot arbetarna. Men vi bygger hela vår politik på denna paroll. Ert komiska missförstånd” – så kunde Stalin ha avslutat – ”består i att ni tar oss för bolsjevismens fortsättare, medan vi i själva verket är dess dödgrävare.”
En sådan förklaring skulle ha skingrat de sista spåren av misstänksamhet hos den internationella borgerligheten och definitivt befäst Stalins rykte som statsman. Tyvärr vågar han ännu inte använda ett så öppet språk. Det förflutna binder honom, traditionerna hindrar honom, oppositionens spöke skrämmer honom. Vi kommer Stalin till undsättning. I enlighet med vår regel säger vi också i detta fall öppet vad som är.
Trotskij kommenterade Stalin-intervjun vid flera andra tillfällen, bl a i artikeln om Sovjetunionens nya konstitution och i boken Den förrådda revolutionen, i slutet av avsnittet Nationernas förbund och Komintern.
Se även: Från marxism till stalinism av Wolfgang Leonhard, avsnittet "Från världsrevolution till storrysk chauvinism".
[1] Se Roy Howards intervju med Stalin
[2] Östra kinesiska järnvägen var den del av den ursprungliga transsibiriska järnvägen som gick genom Manchuriet till Vladivostok, som Ryssland tvingades avstå till Japan efter nederlaget i det rysk-japanska kriget 1905. Efter inbördeskriget kontrollerades järnvägen gemensamt av Sovjet och Kina. Men efter att Japan hade upprättat lydstaten Manchukuo överlät Stalin den 1935 till den japanska marionettregeringen i Manchukuo i ett försök att avvärja ett japanskt angrepp på Sovjetunionen. Järnvägen kom åter under sovjetisk kontroll under andra världskriget. De styrkor som leddes av Mao Zedong tog över det kinesiska fastlandet 1949, men Stalin överlämnade inte järnvägen till den nya kinesiska regeringen förrän 1952.
[3] ”Socialism i ett land” var en teori som Stalin introducerade 1924, och innebar att ett socialistiskt samhälle skulle kunna uppnås inom ett enda lands gränser. Senare, när teorin införlivades i Kominterns program och taktik, blev den en ideologisk täckmantel för att överge den revolutionära internationalismen och användes för att rättfärdiga omvandlingen av kommunistpartierna över hela världen till fogliga brickor i Kremls utrikespolitik. En omfattande kritik av denna teori görs av Trotskij i kapitel 1 av Tredje internationalen efter Lenin.
[4] I mars 1936 inledde den nazistiska regeringen en remilitarisering av Rhenlandet, i strid mot Versaillesfördraget. Frankrike övervägde militärt ingripande, men inga åtgärder vidtogs.
[5] Albert Sarraut (1872-1962), medlem i Parti Radical (Radikala partiet), var premiärminister i Frankrike 26 oktober till 24 november 1933 och januari-juni 1936.
[6] Se The 1919 Lenin Program of the CPSU (Bolsheviks) som antogs av det Ryska kommunistpartiet vid dess 8:e kongress i mars 1919. Se även Lenins ”Rapport om partiprogrammet den 19 mars” i Rysslands kommunistiska partis (bolsjevikerna) 8:e kongress den 18-23 mars 1919.