Översättning: Göran Källqvist och Martin Fahlgren
HTML/Redigering: Martin Fahlgren
Detta är en samling kommentarer till Kronstadt-upproret från perioden mars-juli 1921, dvs i direkt anknytning till själva upproret.
Inledningen som återges nedan är en längre fotnot om Kronstadtrevolten (nr 171) i artikeln Сокращение Армии [Minskning av armén] ] i Trotskijs Sotjinenija (Samlade verk), band 17 del 2 (Л. Троцкий. Сочинения. Том 17, часть 2,), publicerad i Sovjetunionen 1926. Den ger en koncis redogörelse för händelseförloppet.
Oroligheterna i Kronstadt började den 28 februari 1921. Den 1 mars hölls ett möte i Kronstadt med 12–4 000 kadetter, rödarmister och arbetare som deltagare. Närvarande var kamrat Kalinin, ordförande för [sovjeternas] allryska centrala verkställande utskott, som hade gjort en särskild resa till Kronstadt; och kamrat Kuzmin, minister för den baltiska flottan. Under inflytande av antikommunistisk agitation antogs en resolution, som lagts fram av kadetten Petrichenko från krigsfartyget Petropavlovsk. Resolutionen krävde fria val till sovjeterna med deltagande av anarkister och vänster-socialrevolutionärer (SR), legalisering av de socialistiska partierna och anarkisterna, avskaffande av de politiska avdelningarna (i flottan) och avdelningarna för särskilda ändamål, tillbakadragande av zagraditelnye otryady [Detta var gränsenheter eller beväpnade utsända från Sovjetregeringen som arbetade i städernas utkanter för att förhindra icke auktoriserad handel under inbördeskriget, de hindrade Petrogradarbetarna från att ta hantverksprodukter till den närbelägna landsbygden för att byta mot mat, och konfiskerade matvaror från dem som försökte föra in dem i städerna utan tillstånd. Engelske översättaren.] återupprättande av fri handel och frigivning av politiska fångar. Den 2 mars bildades, vid ett möte med delegater från alla enheter, en ”revolutionskommitté” med Petritjenko som ordförande, som tog över makten i staden. Denna dag kan betraktas som inledningen på det öppna upproret.
Upprorsmakarnas situation var ganska gynnsam. De hade tagit kontroll över en första klassens marin fästning, som hade kommandot över infarten till Petrograd och åtskilliga krigsfartyg. Deras numerär närmade sig femtontusen allt som allt, och de hade tungt artilleri, maskingevär, granatkastare osv till sitt förfogande. Huvudparten av upprorsmakarna var kadetter. Garnisonen (som bestod av markstyrkor) och (civil)befolkningen intog en passiv hållning. [Kronstadts totala befolkning var ca femtiotusen.] Kursanty [militära kadetter ur Röda Armén. Detta avser de enheter som var förlagda till Kronstadts marinbas.] ville inte ansluta sig till upprorsmännen och hela gruppen tog sig över isen till Oranienbaum den 3 mars.
Röda Arméns ledning togs på sängen av upproret och intog till en början en vänta-och-se attityd, och räknade med en förändring av upprorsmännens hållning. Under åtskilliga dagar vidtogs inga aktiva operationer på någondera sidan. Men samtidigt tilldrog sig revolten den internationella borgarklassens och de ryska vitgardisternas uppmärksamhet, vilka – inte utan skäl – i Kronstadt såg ett hot mot Sovjetmakten. Om det hela hade fått fortsätta skulle Kronstadt ha blivit en attraktionspol för alla kontrarevolutionära styrkor. Det fanns inget utrymme för mer tidsspillan. Det var nödvändigt att handla beslutsamt och snabbt.
Läget förändrades i och med kamrat Trotskijs ankomst till Petrograd den 5 mars omkring kl 13, i sällskap med kamraterna S. S. Kamenev, Lebedev och Tuchatjevskij. Samma dag kl 14 utfärdades en maning ”Till garnisonen och befolkningen i Kronstadt och de upproriska fästningarna” med det kategoriska kravet att omedelbart lägga ner vapnen. [Not nr 172 i samma band av Sotjinenija förklarar att ”detta undertecknades av Trotskij, i egenskap av krigsminister, S: S: Kamenev som överbefälhavare och Tuchachevskij som arméchef, och av Lebedev som statssekreterare.” Ordern återges längre fram i denna text.] Kamrat Tuchachevskij utnämndes till befälhavare för de trupper som skulle operera mot Kronstadt. Ordföranden för Republikens militära råd (Trotskij) beordrade honom att slå ner upproret på kortast möjliga tid.
Den 8 mars kl 17 inleddes ett allmänt anfall mot Kronstadt. Offensiven utfördes av två grupper: en sydlig grupp från Oranienbaum,> och en nordlig från Sestroretsk. Den södra gruppens attack misslyckades: en del av trupperna gick över till upprorsmännens sida, och en annan sektion, som inkluderade ett specialregemente och några kursanti, bröt igenom till Kronstadts stad men retirerade under trycket av upprorsmännens numerärt överlägsna styrkor. Även den norra gruppens attack slutade med ett misslyckande. Mellan 9 och 16 mars förekom inga militära operationer. Under denna tid vidtog Röda Armén avgörande åtgärder för att förstärka trupperna med nya enheter – kommunistiska avdelningar och fler kursanti. Dessutom förstärktes det tunga artilleriet och ingenjörstrupperna. Trehundratjugo delegater från den tionde partikongressen, som då pågick, anlände också och förenade sig med de aktiva stridande. Intensifierat politiskt arbete pågick bland de militära enheterna.
Upprorsmakarna å sin sida utökade sina styrkor med desertörer och kontrarevolutionärer bland befolkningen. Den 16 mars kunde de räkna in 16 300 bajonetter. Den 15 mars utgick order om frontalangrepp natten mellan den 16 och 17, med målet att ta kontroll över fästningen. Efter ett artilleribombardemang som inleddes kl 14 den 16 mars började de röda trupperna sin offensiv och förflyttade sig över isen mot Kronstadt under hela natten och de tidiga morgontimmarna. Efter våldsamma strider bröt de sig igenom, intog staden, och gatustrider blev följden. Upprorsmännen försvarade sig desperat och måste drivas bort byggnad för byggnad. Oavbrutna strider pågick ända till morgonen den 18 mars när hela staden slutligen intagits de röda styrkorna. Vid denna tidpunkt kapitulerade slagskeppen Petropavlovsk och Sevastopol. En del upprorsmän flydde till Finland.
Kronstadtupproret hade djupa sociala rötter, vilket kamrat Lenin upprepade gånger påpekade i sina tal och artiklar under perioden omedelbart efter händelserna i Kronstadt.
Kamrat Lenin betraktade händelserna i Kronstadt som ett politiskt uttryck för böndernas vacklan. I en broschyr om livsmedelsskatten beskrev Lenin den allmänna ekonomiska och politiska situationen i landet våren 1921 på följande sätt:
Våren 1921 medförde – huvudsakligen till följd av missväxten och epizootin – en ytterlig skärpning av böndernas läge, som till följd av kriget och blockaden redan förut var mycket svårt. Detta resulterade i politisk vacklan, som allmänt hör samman med småproducentens ”natur’. Det mest markanta uttrycket för denna vacklan var myteriet i Kronstadt.” (Om naturaskatten).
”Här”, sade Lenin vid partiets tionde kongress, när han beskrev händelserna i Kronstadt, ”kom småborgerlig, anarkistisk verksamhet till uttryck med slagord om frihandel och alltid riktad mot proletariatets diktatur.” (Rapport den 8 mars om RKP(b):s CK:s politiska verksamhet)
Enligt Lenin var den främsta orsaken till händelserna i början av 1921 böndernas missnöje med krigskommunismens metoder och de etablerade formerna för dess relationer med proletariatet.
”I varje fall får vi inte försöka dölja någonting.”, sade Lenin i sitt tal vid den 10:e kongressen. ”Vi måste säga utan omsvep att bönderna är missnöjda med de rådande relationerna mellan dem och oss, att de inte längre vill ha denna typ av relationer och att de inte kommer att fortsätta som hittills.” (Rapport om överskottsrekvisitionens ersättande med naturaskatt)
Alla dessa omständigheter, som fick sitt tydligaste och farligaste politiska uttryck i Kronstadtupproret, var den främsta anledningen till att övergången till den nya ekonomiska politiken påskyndades.
Det var just dessa omständigheter som låg till grund för kamrat Lenins argument i hans rapport vid den tionde kongressen om övergången till livsmedelsskatt och omprövningen av frågan om relationerna mellan proletariatet och bönderna.
”Orsakerna till en sådan omprövning behöver jag inte dröja närmare vid”, sade han. ”Ni känner naturligtvis alla mycket väl till den summa av händelser,... den summa av omständigheter som har gjort böndernas situation extremt svår och tillspetsad och oundvikligen ökat deras vacklan från proletariatet över mot borgerligheten. (samma som ovan)
Regeringsuttalande 2 mars 1921 [1]
Så tidigt som 13 februari 1921 publicerade Paristidningen Le Matin ett telegram från Helsingfors, daterat 11 februari, om att det hade ägt rum en revolt bland matroserna i Kronstadt mot sovjetmakten. Det franska kontraspionaget gick händelserna något i förväg. Flera dagar efter nämnda datum inleddes faktiskt de händelser som det franska kontraspionaget förväntade sig och otvivelaktigt också förberedde. Det spreds vitgardistiska flygblad i Kronstadt och Petrograd. Under de efterföljande arresteringarna internerades vissa ökända spioner. Samtidigt utnyttjade högersocialistrevolutionärerna den besvärliga livsmedels- och bränslesituationen och mångdubblade sin agitation bland arbetarna.
28 februari startade oroligheter i Kronstadt på krigsfartyget Petropavlovsk. En SR-Svarta hundradena-resolution[2] antogs. 1 mars fortsatte oroligheterna ombord på Petropavlovsk. Vid ett allmänt möte antogs samma resolution på nytt.
Så tidigt som på morgonen den 2 mars hade gruppen kring (artillerichefen) ex-general Kozlovskij öppet trätt fram på scenen. Den tidigare generalen Kozlovskij och tre av hans officerare, vars namn vi ännu inte identifierat, har öppet antagit rollen av upprorsmakare. Under deras ledning har kamrat Kuzmin, kommissarie för Östersjöflottan, kamrat Vasiljev, ordförande för Kronstadtsovjeten, och ett antal andra ansvariga personer arresterats. Sålunda har innebörden i de senaste händelserna blivit helt klar. Bakom SR-arna står en tsaristisk general.
På grund av allt detta påbjuder Arbets- och försvarsrådet: (1) Den före detta generalen Kozlovskij och hans medbrottslingar förklaras härmed stå utanför lagen. (2) Staden Petrograd och länet Petrograd ställs härmed under militärt undantagstillstånd. (3) All makt i Petrograds försvarsdistrikt överförs härmed till kommittén för försvar av staden Petrograd.
5 mars 1921, klockan 14.00 [3]
(Till garnisonen och befolkningen i Kronstadt och de revolterande fästningarna.)
Arbetar- och bonderegeringen har påbjudit att Kronstadt och de revolterande slagskeppen utan dröjsmål måste återinsättas under sovjetrepublikens domsrätt.
Därför beordrar jag:
Alla de som har lyft handen mot det socialistiska fosterlandet att omedelbart lägga ner vapnen. Avväpna de som framhärdar och överlämna dem till sovjetmyndigheterna. Befria omedelbart de fängslade kommissarierna och andra regeringsrepresentanter.
Endast de som ger upp ovillkorligt kan räkna med sovjetrepublikens nåd.
Tillsammans med denna varning utfärdar jag instruktioner om att alla förberedelser ska göras för att slå ned upproret och upprorsmakarna med vapenmakt.
Allt ansvar för de olyckor som kan drabba civilbefolkningen under denna operation ligger hos de vitgardistiska upprorsmakarnas ledare.
Detta är den sista varningen.
16 mars 1921 [4]
Det är naturligtvis ingen slump att upproret i Kronstadt sammanfaller med det förestående undertecknandet av fredsfördraget med Polen. Oerhört starka krafter, inte så mycket utifrån antalet som politiskt inflytande och inte bara i Frankrike och bland ryska emigranter utan också i Polen och England, har intresse av att hindra fredsfördraget och handelsöverenskommelsen.
Ni är utan tvivel medvetna om att det redan i mitten av februari, det vill säga vid en tidpunkt då det rådde fullständigt lugn i Kronstadt, stod att läsa nyheter om ett uppror i Kronstadt i ett antal utländska tidningar, bland dem Le Matin. Hur kan man förklara det? Mycket enkelt. Centrum för de kontrarevolutionära sammansvärjningarna ligger utomlands. Det finns mycket nära band mellan dessa ryska emigrantcentra och vissa grupperingar inom den europeiska imperialismen och den europeiska pressen, band som ingalunda är av platonisk natur. De ryska kontrarevolutionära organisatörerna lovar att iscensätta ett uppror i ett gynnsamt ögonblick, medan den otåliga gula och finansiella pressen skriver om det som ett redan fullbordat faktum.
På grundval av rapporten i Le Matin skickade jag en varning till mina örlogskollegor i Petrograd, där jag åberopade det faktum att den utländska pressen – till vår fullständiga överraskning – under loppet av det senaste året hade publicerat nyheter om en kupp i Nizjnij-Novgorod och att Tjernov-Spiridonova hade bildat regering där. Och sannerligen gjordes inom en månad eller så efter publiceringen av detta telegram ett kuppförsök i Nizjnij-Novgorod.
Således trycker inte bara den imperialistiska pressen medvetet en mängd falska rapporter om Ryssland, utan förutsäger också från gång till annan med viss precision revoltförsök i vissa centra i Sovjetryssland. Imperialismens journalistagenter ”förutsäger” bara det som andra imperialistiska agenter har fått i uppgift att genomföra.
Kronstadt valdes ut eftersom det är den punkt som ligger närmast Europa och Petrograd. Eftersom Östersjöflottan i republikens nuvarande internationella situation inte hade kunnat spela någon aktiv roll så hade den oundvikligen tunnats ut vad gäller personal. I mellantiden förflyttades en stor del av de revolutionära matroser som spelade en viktig roll under oktoberrevolutionen 1917 till andra verksamhetsområden. I stor utsträckning ersattes de av tillfälliga element, bland vilka det fanns en hel del lettiska, estniska och finska matroser, vars inställning till sin tjänstgöring var som till ett tillfälligt arbete, och huvuddelen var ointresserade av den revolutionära kampen. Denna omständighet underlättade givetvis det arbete som utfördes av sammansvärjningens organisatörer. De utnyttjade en delkonflikt och utvidgade den så mycket att alla reträttvägar skars av för en stor del av matroserna. Garnisonen och den civila befolkningen hade inte någon möjlighet att orientera sig i denna situation och förblev passiva, och under tiden tog upprorsmännen kontroll över fästningens kraftiga artilleri och de två krigsskeppen.
Rapporterna om en kupp i Petrograd och att Kronstadt bombarderade Petrograd är löjliga påhitt. Petrograd är lika oåtkomligt för kontrarevolutionära kupper som för Kronstadts artilleri.
Att det uppstod vissa dröjsmål innan vi gjorde slut på Kronstadtupproret förklaras av de åtgärder som vi måste vidta för att inte bara skydda våra enheter från onödiga förluster utan också så mycket som möjligt skona civilbefolkningen och Kronstadtgarnisonen som inte hade deltagit i upproret. Hittills har de förluster som orsakats av artilleriet i Kronstadt varit försumbara.
Jag glömde att nämna att socialistrevolutionärerna har framträtt som uttalade organisatörer av upproret, men att det bakom dem genast uppträdde viktigare figurer: kontrarevolutionära generaler vars band går via Finland och Estland till de imperialistiska centra. Att tro att socialistrevolutionärerna (eller mensjevikerna) är förmögna att upprätta en regering i Ryssland är att ha en uppfattning om vårt lands inhemska och internationella situation som ligger på herr Pickwicks nivå.[5] Socialistrevolutionärernas och mensjevikernas historiska funktion är att försöka sätta den ryska kontrarevolutionen i ledningen som en direkt agent för världsimperialismen.
Så länge Ryssland är omringat av borgerliga länder där det finns mäktiga klickar som inte kommer att sky några medel för att slå mot arbetarrepubliken, är händelser som Kronstadtupproret absolut oundvikliga och kommer troligen att upprepas mer än en gång även i framtiden.
Vi har ingen anledning att betvivla att den proletära revolutionen kommer att ta itu med dessa försök på samma sätt som den har gjort hittills.
23 mars 1921 [6]
Vi återfinner ytterst lärorika ekon från Kronstadthändelserna i finans- och ekonomitidningen L’Information i Paris. Detta organ är en fullständig och mycket direkt återspegling av de franska och internationella finansmarknaderna. Kronstadthändelserna har inte bara fått sitt uttryck i politiska artiklar eller olika ”paroller” utan också i torra rapporter om stämningen och omsättningen på de olika börserna. I L’Information från 8 mars finns en artikel från Bryssel daterad 5 mars. Vi citerar ordagrant:
Nyheterna, förvisso fortfarande inte officiella, om allvarliga oroligheter I Ryssland mot sovjetdiktaturen har avsevärt förbättrat situationen på värdepappersmarknaden. Alla inser vilka konsekvenserna skulle bli för hela världen om sovjetregimen i Ryssland skulle falla... Det skulle gå att hoppas på att det i framtiden skulle kunna upprättas ett rationellt ekonomiskt system i det gamla tsaristiska imperiet, ett system som skulle motsvara efterkrigsperiodens behov. Det skulle betyda att det fanns hopp om att återlämna många av de belgiska industriföretagen i Ryssland och skulle på samma gång innebära ett direkt slag mot de bolsjevikiska intrigerna i Belgien och överhuvudtaget över hela världen.
Således var börsen i Bryssel helt ointresserad av frågan om hur socialistrevolutionären Petritjenkos paroller skilde sig från general Kozlovskijs mål och mensjeviken Dans historiefilosofi. Börsen var klok nog att förstå att dessa obestämbara schatteringar och verbala struntsaker inte var tvistefrågan. Börsen insåg helt klart att bara två regimer är möjliga i Ryssland: antingen sovjeternas diktatur under ledning av kommunistpartiet – historiskt det enda parti som kan leda revolutionen – eller den franska, belgiska eller någon annan utländsk kapitalisms diktatur via vissa ryska kontrarevolutionärers försorg. Petritjenko, Dan, Kozlovskij, Tjernov, Machno – de är bara små kuggar i den maskin som antas slita makten ur händerna på den proletära diktaturen och lägga den i händerna på imperialismen.
I samma L’Information från 9 mars finns en rapport om Parisbörsen från 8 mars. I början säger den att börsen fram till nyligen hade lidit sina ”vanliga våndor” (inaktivitet, svaghet, tröghet) men att den under de senaste dagarna hade börjat röra sig – framför allt tack vare ”de gynnsamma rapporterna” om utbredda oroligheter i Ryssland som hotade det bolsjevikiska styret. ”Börsens alla delar blev mer eller mindre upplivade. Men ryska värdepapper fick störst uppmärksamhet av orsaker som verkar bli alltmer påtagliga.” Därefter anger man kursen för ryska aktier på Parisbörsen.
Språket i dessa siffror är mycket klarare, exaktare, allvarligare och mer övertygande än de paroller som socialistrevolutionärerna i Tallinn, mensjevikerna (Martov och Abramovitj) i Berlin eller deras allierade – Machnos anarkister – kan hitta på. Machno kräver (eller mer exakt krävde) fria folksovjeter. Martov och Dan kräver självständiga fackföreningar och en allmän uppluckring av diktaturen. Petritjenko vill ha sovjeter utan kommunister. Tjernov puffar för den konstituerande församlingen. General Kozlovskij har inte bråttom att tala om monarkin utan erbjuder bara sina tjänster att skjuta på bolsjevikerna. För tillfället är inte Miljukov och hans Paristidning heller intresserade av Petritjenkos och Dans paroller, utan han bidar sin tid och samlar (tyvärr alltför sent) ihop miljoner från de ryska emigrantkretsarnas kapitalister och finansiärer till en fond för att hjälpa upprorsmakarna. Samtidigt kommenterar den europeiska börsen lugnt med pennan i hand: ”Mensjevikerna har börjat röra om i Petrograd och Putilovverkens aktier har gått upp med 10 francs. Tjernov lovar att sammankalla den konstituerande församlingen – låt oss kasta in fem francs till. I Kronstadt har artilleriet börjat tala i namn av sovjeter utan kommunister – det verkar alltså som om de belgiska kapitalisterna ska få tillbaka sina fabriker och gruvor vid Don[7] - låt oss kasta in 20-30 francs till.”
Om man skulle samla ihop rapporterna från de europeiska, speciellt de franska, börserna för februari och mars och göra ett diagram över hur det har gått för de ryska värdepapperen, så kan man med stor precision visa att vitgardisternas, mensjevikernas och socialistrevolutionärernas paroller noteras (köps och säljs) på börsen till exakt samma, dessutom obetydliga pris. Men så fort dessa paroller knyts ihop med artilleri så stiger priset plötsligt ganska högt.
Det kontrarevolutionära slöddret, de socialistrevolutionära skrythalsarna och tokskallarna, det mensjevikiska skräpet och de uppsluppna anarkistiska våghalsarna – alla fyller de medvetet eller omedvetet, av svek eller dumhet, samma historiska funktion: de stöder försöken att införa världsimperialismens banditers obegränsade herravälde över arbetarna och alla naturtillgångar [här]. Rysslands ekonomiska, politiska och nationella oberoende är bara möjligt under sovjeternas diktatur. Ryggraden i denna diktatur är kommunistpartiet. Det finns och kan heller inte finnas något annat parti som kan spela denna roll.
Ni vill knäcka denna ryggrad, eller hur, herrar mensjeviker och socialistrevolutionärer? Fyra års erfarenheter av revolutionen räcker alltså inte för er? Nå, sätt igång och försök. Vi är redo att komplettera era erfarenheter.
3 april 1921 [8]
Kronstadthändelserna är en länk i den stålkedja som imperialister i alla länder smider mot sovjetmakten.
Under parollen om mindre förbättringar av sovjetregeringen, eller om sovjeter utan kommunister, ville vår inhemska borgarklass och den internationella borgarklassen samla arbetarna och bönderna mot sovjetmakten.
Börserna i Paris och Finland gjorde omedelbart en korrekt bedömning av vad Kronstadt innebar, och deras lojala talesman Miljukov upprepar hela tiden: vi får inte skrämma någon, vi får inte gå mot sovjeterna. Vi måste använda parollen om sovjeter utan partier för att krossa sovjetmakten.
En del av matroserna svalde detta bete. Vi väntade så länge som möjligt för att de förblindade matroskamraterna med egna ögon skulle se vart upproret ledde dem. Men vi stod inför faran att isen skulle smälta och vi blev tvungna att rikta ett kort, hårt och avgörande slag.
Med ett hjältemod utan like, med en vapenbragd utan motstycke i historien, tog våra kursanti [militära kadetter] – och de Röda arméenheter som inspirerades av dem – en första klassens flottbefästning genom stormning.
Utan att avlossa ett enda skott gick dessa söner till arbetarnas och böndernas Ryssland över isen. En del av dem dog under tystnad men resten pressade på till den slutliga segern. De kommer aldrig att glömmas bort av de arbetande i Ryssland och hela världen.
Jag tror inte att denna fana någonsin kommer att vanprydas av några fläckar. Och om en missmodig tvekan någonsin far igenom era huvuden så minns Kronstadt och denna fana, och gå modigt framåt mot segern.
14 juli 1921 [9]
Kamrater, under den ryska revolutionens mest farofyllda dagar, när Judenitj stod utanför Petrograd och under de hårda Kronstadtdagarna, när denna fästning nästan förvandlades till en befästning för den franska imperialismen mot Petrograd, så var det den ryska arbetar- och bondeungdomen som räddade revolutionen. I de borgerliga tidningarna kan man läsa att vi satte in kinesiska, kalmucker och andra regementen mot Judenitj och Kronstadt. Det är naturligtvis en lögn. Vi satte in vår ungdom. Stormningen av Kronstadt var verkligen symbolisk. Som jag sa höll Kronstadt på att hamna i händerna på den franska och engelska imperialismen. Två eller tre dagar till så hade Östersjön varit isfri och de utländska imperialisternas krigsskepp kunde ha kommit in i Kronstadts och Petrograds hamn. Om vi hade tvingats överge Petrograd så skulle det ha öppnat vägen till Moskva, ty det finns praktiskt taget inga försvarspunkter mellan Petrograd och Moskva. Sådan var situationen.
Vilka vände vi oss till? Kronstadt omges av hav på alla sidor, och havet var täckt av is och snö. Man var tvungen att förflytta sig över is och snö helt oskyddad mot den med artilleri och maskingevär välförsedda fästningen. Vi vände oss till vår ungdom, till de arbetare och bönder som utbildades i våra militärskolor. Och de besvarade pålitligt vår appell med ”Närvarande!” Och de marscherade ut på den öppna terrängen utan skydd mot Kronstadts artilleri och maskingevär. Och precis som utanför Petrograd kunde man även nu se mängder av döda unga ryska arbetare och bönder på Östersjöns is. De kämpade för revolutionen, de kämpade för att denna kongress skulle kunna sammanträda. Och jag är säker på att den revolutionära ungdomen i Europa och Amerika, som är mycket mer utbildade och utvecklade än vår ungdom, inte kommer att visa mindre utan ännu mycket mer revolutionär energi i nödens stund. Och i den ryska Röda arméns namn säger jag: Länge leve den internationella revolutionära ungdomen – världsrevolutionens Röda armé!
Tidsdokument:
Lenin om Kronstadtupproret (1921)
[1] Detta uttalande skrevs under av både Lenin och Trotskij. Det publicerades I Pravda, 2 mars 1921.
De tre “ännu inte identifierade” officerarna var kapten A S Burkser, Kostromitinov och Sjirmanovskij.
[2] SR = Socialistrevolutionärer. Svarta hundradena var en reaktionär rysk organisation. - öa.
[3] Denna order utfärdades i Petrograd av Trotskij i egenskap av krigskommissarie, S S Kamenev, i egenskap av chef för Röda armén, M N Tuchatjevskij, i egenskap av befälhavare över Sjunde armén, och P Lebedev, republikens stabschef.
[4] Denna intervju som utländska reportrar gjorde med Trotskij publicerades första gången i Pravda nr 57.
[5] Samuel Pickwick är den fantasilösa, enfaldiga figuren i Charles Dickens roman Pickwick-klubbens efterlämnade papper.
[6] Denna artikel publicerades i Pravda nr 63.
[7] Donbäckenet i Ukraina är ett starkt industrialiserat område med stora kolfyndigheter.
[8] Detta tal höll Trotskij vid en parad för att hedra de trupper som slog ner upproret i Kronstadt. I Kronstadt 1921 skriver Paul Avrich att kommunisternas förluster enligt en källa beräknades till 10.000 och en annan 25.000. Av de 320 delegater som lämnade den tionde partikongressen för att ansluta sig till Röda arméns trupper rapporterades 15 döda. (Avrich, s 211.)
Trotskijs tal publicerades i Izvestija nr 73, 5 april 1921.
[9] Utdrag ur ett tal som Trotskij höll vid den kommunistiska ungdomsinternationalens andra kongress, se Sammanfattande tal vid Kommunistiska ungdomsinternationalens andra kongress.