Digitaliserat av Adam Buick för Marxists Internet Archive.
Marx och Engels är de mest aktuella författare man kan tänka sig. När man läser deras arbeten, som skrevs för mer än 100 år sedan, slås man gång på gång av deras starka tillämplighet på dagens situation. Den nyligen publicerade Grundrisse borde sättas i händerna på varje sociolog som stampar omkring i sin egen lilla vattenpuss; här förklaras själva den sociala oceanen. Dagens problem förutses gång på gång - och de enda hållbara slutsatserna dras genom att relatera dem till den ekonomiska grundvalen, som hela den mänskliga samhällsorganisationen är uppbyggd på.
Vår bild av civilisationen är städer och vi betraktar den moderna människan som stadsbo, av uppenbara skäl. Men mellan städerna ligger landsbygden och en stor del av Sveriges befolkning är fortfarande landsortsbor.
Hur är det med landsbygden? Miljövännerna har riktat uppmärksamheten på problemen som finns där idag: de långsiktiga följderna av jordbrukets kemikaliedrivna jakt på kortsiktiga vinster, skador som orsakas av "utveckling" och bilismen. Om vi bortser från dystra domedagsprofetior måste vi ändå ställa oss frågan om landsbygdens framtid. Har den fortfarande en organisk funktion i samhället eller ska den, som den nuvarande tendensen kan tyckas ge vid handen, bara bli ett rekreationsområde för stadsborna.
Marx och Engels granskade landsbygdens förflutna, nutid och framtid. "Den första stora arbetsdelningen", skrev Engels i Anti-Dühring "är stadens skiljande från landet." I Familjens, privategendomens och statens ursprung skrev han:
"Civilisationen kännetecknas också av en ständig motsättning mellan stad och land som grunden för hela den samhälleliga arbetsdelningen."
På andra ställen talade både han och Marx om "antitesen" och "antagonismen" mellan de båda områdena. Den är, säger Marx i Den tyska ideologin
"... det mest krassa uttrycket för individens underordnande under arbetsdelningen, under en bestämd aktivitet som påtvingas henne - en underkastelse som gör den ena människan till ett inskränkt stadsdjur, den andra till ett inskränkt lantdjur, och dagligen nyskapar intresse konflikten mellan dem."
Här sägs att stads- och lantarbete skapar två sorters människor, som praktiskt taget är varandras motsats i sina betingade krav från samhället. Om man så vill, två sorters mänsklig natur - och bakom dem och deras betingning finns arbetsdelningen som produceras av och förstärks under egendomssamhället. Marx observerade att den börjar "i det ögonblick då en delning mellan materiellt och andligt arbete skapas" och fortsatte:
"För så snart som arbetet fördelas har varje människa ett bestämt exklusivt verksamhetsområde, som påtvingas henne och som hon inte kan frigöra sig från. Hon är jägare, fiskare, herde eller kritisk kritiker och måste förbli det om hon inte vill förlora sin försörjning." (Den tyska ideologin)
Och om slutresultatet av specialiserad arbetsdelning på människan säger han: "Den gör arbetaren till en andlig krympling" (Kapitalet, första boken).
Således betraktar landsortsbon stadsbon som en överbetald snobb med dåliga lungor och den motsvarande åsikten är en kretin med halm i håret. Bakom stadsbons uppfattning ligger ett medvetet eller omedvetet godtagande av teorin om urval genom migration; de mer dynamiska flyttar medan de mindre skickliga stannar kvar. Trots attraktiva exempel som perserna och judarna håller inte teorin. Den kan t.ex. inte tillämpas på zigenare och uppenbarligen skulle det, med annorlunda arbets- och levnadsförhållanden, vara de "dugligare" som stannade och de "svagare" som emigrerade. Vi kommer därför tillbaka till arbetsdelningen. Den verkliga skillnaden - de två sorternas mänskliga natur - förklaras av Engels i Anti-Dühring:
"Hantverkarna i städerna måste visserligen redan från början producera för utbyte. Redan den första stora arbetsdelningen ... dömde landsbygdens befolkning till tusenårig fördumning och varje stadsbo till slaveri under sitt hantverk. Den upphävde grundvalen för den enes andliga utveckling och den andres kroppsliga."
Detta täcker in en hel del, bl.a. att stadsbons idé om landsortsbon som enkel och okomplicerad är rakt motsatt verkligheten. "Utveckling" betyder lantarbetares svårigheter att organisera sig p.g.a. sin utspridda situation, vilket förstärker deras skenbara efterblivenhet och brist på förmåga att förbättra sina levnadsförhållanden i jämförelse med industriarbetare. Man bör också beakta att ett stort antal landsortsbor från medeltiden tills helt nyligen sysselsatts i trälaktigt improduktivt arbete som tjänstefolk, trädgårdsmästare etc.
Ändå har industritekniken oundvikligen trängt in på landsbygden. Dagens pigge expert kan berätta för oss att jordbruket blivit en industri. Marx berättade det för 120 år sedan:
"Men är t.ex. jordbruket självt beroende av vetenskaplig drift - behöver det maskiner, kemisk via handel förmedlad gödning, säd från främmande länder etc. - och har den lantliga patriarkaliska manufakturen försvunnit (vilket redan ligger i förutsättningen) så framstår maskinfabriker, handel, hantverk etc. som behov för jordbruket." (Grundrisse)
Engels talar om kapitalistisk industri som söker sig ut från storstadskoncentrationerna och "skapar nya storstäder" på landsbygden. Det innebär inte att arbetsdelningen mellan stad och land bryts, men i detta sammanhang gör Engels några häpnadsväckande förut seende anmärkningar. Hans kommentar på miljöförstöring skulle kunna tillfredsställa vem som helst av dagens ekologers:
"Men fabriksstaden förvandlar allt vatten till stinkande kloaker... Endast genom att sammansmälta staden med landet kan man undanröja den nuvarande förgiftningen av luften, vattnet och marken, endast därigenom kan de massor, som nu avtynar av sjukdom i städerna, komma i den situationen att deras gödsel användes för växtodling i stället för att alstra sjukdomar." (Anti-Dühring)
Oavsett vad Engels kan ha haft i tankarna när han skrev slutet av stycket gäller det nu "gyttjereningsverk" som förvandlar kloakvatten till rent vatten och ett kex som kan användas som ett lågvärdigt gödningsämne. De kan bara betjäna befolkningar på 20.000 personer eller mindre och kan inte ta itu med den mängd av rent avfall som följer med städernas kloakvatten; men detta stöder bara Engels argument för ett samhälle med små enheter.
Samtidigt som han angrep föroreningarna pekade Engels på de verkliga möjligheterna att decentralisera industrins:
"I och med att storindustrin lärt oss att förvandla den mer eller mindre spontant uppkommande molekylrörelsen till en massrörelse för tekniska ändamål har den samtidigt i hög grad befriat den industriella produktionen från dess lokala skrankor. Vattenkraften var lokal, ångkraften är fri... Det är dess kapitalistiska utnyttjande som övervägande koncentrerar den till städerna och skapar om fabriksbyar till fabriksstäder." (Anti-Dühring)
Ångkraft måste nu till stor del utbytas mot elkraft, men Engels anmärkning förblir ändå riktig. Det är kapitalismens ekonomi som lett till en allt större koncentration av industrin till och kring storstäder. Statliga försök att få den utlokaliserad har varit påfallande misslyckade. Det finns exempel på att decentralisering passat företag, men de utgör undantag.
Engels såg att kapitalismen redan på hans tid möjliggjort upplösningen av stadsagglomeraten men inte kunde förverkliga den för sina egna syften. För att genomföra den och göra slut på ett oräkneligt antal existerande problem måste samhället omorganiseras:
"Att upphäva denna nya form av ödesdigert kretslopp, denna motsättning som ständigt skapas på nytt i den moderna industrin, är i sin tur möjligt endast genom att upphäva dess kapitalistiska karaktär. Endast ett samhälle som låter sina produktivkrafter harmoniskt gripa in i varandra efter en enda stor plan kan tillåta industrin att sprida ut sig över hela landet på det sätt som det bäst passar dess egen utveckling och utvecklingen av övriga element i produktionen." (Anti-Dühring)
Speciellt viktigt med dessa stycken är att de framställer utspridningen av industrin och storstaden och avskaffandet av föroreningarna, inte som en dröm om det enkla livet, utan som en teori om social organisering - grundad på kapitalismens egna prestationer. "Den tekniska grunden för den moderna industrin är revolutionär", sade Engels. På samma sätt är avskaffandet av arbetsdelningen inte bara ett rop om mänsklighet utan ett språng till en ofantligt mycket mer passande samhällsorganisation. Marx uttryckte det så här:
"Storindustrins natur förutsätter därför, att arbetet ständigt växlar, att arbetarna själva och deras funktioner har allsidig rörlighet... Vi har sett hur dessa motsättningar ... löper linan ut i periodisk masslakt av arbetarklassen, i omåttligt förödande av arbetskraft och i en samhällelig anarki, som omvandlar varje ekonomiskt framsteg till ett öppet nödtillstånd." (Kapitalet, första boken)
Med avskaffandet av arbetsdelningen ger "motsättningen" mellan stad och land plats för deras sammansmältning De två sorternas mänsklig natur blir en, Marx "specialindivid" ersätts av hans "fullt utvecklade totalindivid, för vilken olika samhälleliga funktioner är verksamhetsformer, som avlöser varandra".
Engels fortsatte med att skissera, utifrån sin egen analys och planerna som gjordes av Fourier och Owen (som båda var medvetna om arbetsdelningens följder), hur livet och arbetet kunde vara i socialismen. Han uttryckte sitt gillande för idén om samhällsgrupper på mellan 1.600 och 3.000 individer - stora byar. Det närmaste en stad man kunde komma var fyra eller fem av dessa i närheten av varandra. Varje person skulle arbeta i både jordbruket och industrin och ungdomen skulle ges en allsidig utbildning för att möjliggöra "största möjliga variation i varje individs sysselsättning". På så sätt skulle landsbygden bli en integrerad del av allas verksamhet - inte som lekplats och ett annorlunda ställe, utan som på samma gång både en produktivkraft och en källa till nöje.
För Marx och Engels var detta båda praktiskt möjligt och nödvändigt. Dagens problem är inte nya, utan granskades av dem i deras åsikter om samhället. I Om bostadsfrågan visar Engels hur antitesen mellan stad och land blockerar försök att ta itu med detta kroniska sociala elände. Lösningarna han och Marx gav förblir de enda användbara - och behovet av dem är allt mer trängande idag.
Marxismen är inte en dogm. Den är ingen uppteckning av allt som Karl Marx sade och gjorde, som man aktsamt måste bör bevara och okritiskt tillämpa oberoende av omständigheterna. Marxismen är en metod för att avgöra vad som, vid varje enskild tidpunkt, ligger i arbetarklassens bästa intresse och bör göras för att påskynda att socialismen genomförande.
Marx föddes 1818 och dog 1883. Han blev socialist kring slutet av 1843. Det betyder att hans period av socialistiskt politiskt aktivitet täckte nära fyrtio år mellan 1843 och 1883. Oundvikligen, och i överensstämmelse med hans egna teorier, formades Marx politiska aktivitet för att befrämja socialismens sak av förhållandens som då rådde. Låt oss erinra om hur de såg ut.
Kapitalismen var ett jämförelsevis nytt samhällssystem, fortfarande i sin expansionsfas. Jämfört med dagens teknologi var dess teknologi - även om den var ofantligt produktiv jämfört med som fanns tidigare - efterbliven, grundad på kol och järn. El- och dieselmotorn var okända, transporterna skedde med ånglok eller med häst och vagn, bostäderna och gator upplystes med gas, många - nej, de flesta - arbetare sysselsattes fortfarande i små verkstäder, inte vår tids stora fabriker.
Också politiskt befann sig kapitalismen ännu i sin barndom. Kapitalistiska politiska former - parlamentarisk kontroll, en bred rösträtt, en yrkesmässig civilförvaltning - fanns bara i några få länder, och då i ofullständig form. Större delen av Europa styrdes av öppet antidemokratiska regimer under arvshärskare som stöddes av en jordaristokrati. De tre mäktigaste av dem - Tsarryssland, Österrike och kungariket Preussen - utgjorde ett ständigt hot mot kapitalistiska politiska former där de började att upprättas.
Kort sagt var Marx politiskt aktiv i ett skede när kapitalismen ännu inte blivit det dominerande världssystemet, ekonomiskt eller politiskt. Det formade på ett avgörande sätt hans politiska taktik. Eftersom han trodde att kapitalismen banade vägen för socialismen och att den ännu inte helt fullgjort detta arbete, förespråkade han, under dessa förhållanden, att socialister inte bara skulle arbeta för socialismen, utan också för kapitalismen utveckling på bekostnad av reaktionära politiska och sociala former. Det drog in Marx i stöd kampanjer för att upprätta politisk demokrati eller som han trodde skulle stabilisera och skydda den. Han gav sitt stöd för Irlands oberoende för att försvaga den engelska jordägararistokratin, som var ett hinder för utvecklingen av politisk demokrati i Storbritannien. Han stödde också Polens oberoende för att skapa en buffertstat mellan Tsarryssland och övriga Europa för att ge den politiska demokratin en möjlighet utvecklas där.
Marx var en mycket stark motståndare till Tsarryssland. Det ledde honom att stödja den brittisk-franska sidan i Krimkriget (ett klart misstag enligt vårt synsätt) och ställde honom kallsinnig till de slaviska rörelserna för oberoende från Österrike eller Turkiet (vilket åtminstone visar att Marx aldrig stödde självständighetsrörelser på grund av att han trodde på någon mystisk abstrakt "självbestämmanderätt för små nationer"). Marx stödde upprättandet av centraliserade stater i Tyskland och Italien eftersom han ansåg att det skulle möjliggöra en snabbare kapitalistisk utveckling dessa länder. Han stödde också nordsidan i det amerikanska inbördeskriget eftersom han ansåg att en seger för den slavägande södern skulle bromsa kapitalismens utveckling i Amerika.
Denna politik hade en viss mening vid en tidpunkt när kapitalismen ännu inte helt skapat den materiella grundvalen för socialismen, som ett medel att påskynda detta. Men när väl kapitalismen gjort det - och det gjorde den inom trettio år efter Marx död - blev den, i överensstämmelse med Marx egen teori, föråldrad och reaktionär.
Under de trettio åren efter Marx död elektrifierades industrin, explosionsmotorn uppfanns, liksom radion och andra tekniska uppfinningar. Det visade klart att produktionsproblemet var löst, att knappheten slutligen övervunnits och att mänskligheten till slut kunde börja dra nytta av tidigare generationers tvångsarbete - förutsatt att kapitalismen avskaffades och socialismen upprättades. 1914 startade så det första världskriget och markerade kapitalismens utveckling till det obestridda och dominerande världssystemet och slutade med upplösningen av de tre reaktionära väldena som Marx uppfattat som hot mot demokratiskt och socialistiskt framåtskridande under sin livstid.
Under dessa förändrade förhållanden visade en tillämpning av den marxistiska metoden att socialister inte längre behövde hjälpa kapitalismen att bana väg för socialismen - den hade nu gjort det och därigenom blivit ett fullständigt reaktionärt samhällssystem - ut i stället skulle koncentrera socialister uteslutande på att befrämja socialistisk medvetenhet och organisering bland arbetarklassen.
Det fanns ett annat problem som bekymrade Marx men som kapitalismens fortsatta utveckling sedan dess löst: övergången till socialismen. Som vi redan sett hade kapitalismen då ännu inte skapat den materiella basen för socialismen. När han avkrävdes att svar på frågan förklarade Marx, att om arbetarklassen vunnit politisk makt vid den tidpunkten (vilket vi kan se var högst osannolikt med tanke på dess politiska omogenhet, faktiskt med tanke på att de flesta arbetare fortfarande sysselsattes i småindustrin) skulle en längre period behövas under vilken först kontrollen av de ännu inte helt "församhälleligade" produktionsmedlen centraliserades i samhällets händer och sedan snabbt utvecklades mot det stadium där de kunde tillhandahålla ett överflöd för alla. Under tiden, till och med på grundval av gemensamt ägande och demokratisk kontroll av produktionsmedlen, måste konsumtionen begränsas (Marx nämnde arbetstidskvitton som ett möjligt sätt att göra detta).
Fri tillgång efter individuella behov kunde inte förverkligas förrän produktionsmedlen utvecklats ytterligare. Marx nämnde inte hur lång tid han trodde det skulle ta, men om man dömer efter kapitalismens senare teknologiska utveckling kunde det dröjt upp till trettio år.
Också när det gäller den frågan hade detta perspektiv en viss mening under Marx tid, men inte nu längre. Idag är "övergångsperioder", "första faserna av socialismen", "arbetstidskvitton", och "revolutionära diktaturer" irrelevanta artonhundratalsbegrepp. Full fri tillgång till produkter och tjänster kan införas nästan omedelbart sedan den socialistiska arbetarklassen vunnit politisk makt. Det är vad marxismen innebär idag och det är därför vi anser oss fullt berättigade att kalla oss det tjugonde århundradets marxister.
Den ryska statskapitalismen påstår att den ansluter sig till Marx ekonomiska teorier. Det är ett påstående som vi förkastar. En jämförelse mellan marxistisk- och rysk statsekonomi visar att Marx teorier i Ryssland förvanskats till oigenkännlighet.
I Kapitalet undersökte Marx i detalj hur kapitalismen fungerar. Han utgick från varan, den kapitalistiska ekonomins grundenhet. En vara är ett stycke rikedom som producerats för försäljning. Det är bara när produkter tillverkats för försäljning som de har ett värde. Värdelagen verkar bara där det finns varuproduktion. Under tusentals år utbyttes produkter som tillverkats för försäljning mer eller mindre till sina värden. Kapitalismen, som är ett system med produktion för vinst såväl som för försäljning, är mer komplicerad och det är bara i undantagsfall som varor byts till sina värden. Ändå verkar värdelagen fortfarande. I själva verket är alla kategorier som hör till utbytet - pengar, priser, handel, banker, räkningar, obligationer, kredit - högt utvecklade under kapitalismen.
För Marx var det klasslösa samhälle som skulle ersätta kapitalismen - som han kallade antingen socialism eller kommunism - inte en bytesekonomi. Rikedom skulle produceras för social nytta, inte för vinst eller försäljning. Därför skulle inte värdelagen verka i det socialistiska samhället. Det skulle inte finnas några varor, pengar, priser, handel, banker och liknande.
Så uppfattade också alla socialdemokrater som skrev om marxistisk ekonomi det, t.ex. Kautsky, Luxemburg, Boudin, och Untermann. Standardverket om marxistisk ekonomi som användes av alla delar av den ryska socialdemokratin, också bolsjevikerna, var A. Bogdanovs En kort kurs i ekonomisk vetenskap, första gången publicerad 1897. Bogdanov var inte bolsjevik (i själva verket kom han senare att betrakta Ryssland som statskapitalistiskt), men hans bok användes fortfarande efter 1917. Ur den citerar vi:
"Det nya samhället kommer inte att vara grundat på utbyte utan på naturlig självständig ekonomi. Det kommer inte att finnas marknad, köp och försäljning, mellan produktionen och konsumtionen, utan medveten och systematiskt organiserad distribution."
Efter 1917 kände bolsjevikerna behovet av en egen lärobok om sitt partis' teori. Bucharin och Preobrazjenskij fick uppdraget att skriva den. Detta arbete, Kommunismens ABCD, utkom i Ryssland 1919 och översattes till svenska 1921. Så här skrev Bucharin om socialismen (som han av politiska skäl kallade kommunismen):
"Det kommunistiska produktionssättet förutsätter heller inte produktion för marknaden utan för det egna behovet. Men med den skillnaden, att här producerar inte varje enskild för sig själv, utan hela den jättestora gemenskapen producerar för alla. Följaktligen finns det här inga varor, utan bara produkter. Dessa tillverkade produkter byts inte mot varann, de varken köps eller säljs. De kommer helt enkelt till de gemensamma magasinen och lämnas ut åt dem som behöver dem. Pengarna blir alltså här onödiga." (Sidorna 87-88, deras kursiv.)
Så såg alltså teorin ut som de bolsjevikiska härskarna ärvde och den överensstämde faktiskt med den marxistiska ståndpunkten. Efter att ha trott att de införde socialismen i Ryssland omedelbart tvingades bolsjevikerna se fakta i ögonen: övergången från kapitalism till socialism, som de såg som sin uppgift, skulle ta lång tid. Deras experter på marxistisk ekonomi hävdade att värdelagen, tillsammans med pengar, priser, löner och vinster, under övergångsperioden skulle fortsätta att verka, men gradvis dö ut allteftersom övergångsperioden närmade sig sitt slut.
Men när Stalin 1936 proklamerade att socialismen nu existerade i Ryssland var en sådan radikal avvikelse från bolsjevismen, och i ännu högre grad marxismen, dömd att leda till svårigheter. För Marx var socialismen inte en bytesekonomi; ändå fanns utbytets alla kategorier kvar i Ryssland, som påstods vara socialistiskt. Hur skulle denna motsättning förklaras? Stalins filosofer byggde upp en falsk distinktion mellan socialism och kommunism (som Marx använt omväxlande för att beteckna det framtida klasslösa samhället) och sade att socialismen var ett stadium före "full" kommunism, där det inte skulle finnas något utbyte. Men det räckte inte som förklaring för tidigare hade bolsjevikerna inte heller betraktat sitt "kommunismens lägre stadium" som en bytesekonomi. Efter mycket tankegymnastik hade statsekonomerna inget annat val än att försöka göra det omöjliga. En artikel om "Undervisningen i ekonomi i Sovjetunionen" publicerades 1943 (översatt till engelska och publicerad i American Economic Review i september 1944). Författarna var fullkomligt uppriktiga:
"Den tidigare undervisningens misstag att förneka värdelagens verkan i det socialistiska samhället skapade oöverstigliga svårigheter när det gällde att förklara existensen av sådana kategorier som pengar, banker, krediter etc. under socialismen. En förståelse av värdelagens roll och betydelse under socialismen gör det möjligt att på ett korrekt sätt kasta ljus över alla dessa problem, på ett strikt logiskt sätt, genom att utgå från premissen att värdelagen fungerar också under socialismen, och vidare att fastställa med vilka grundläggande särdrag den fungerar i socialismen." (Sidan 523)
De övervann svårigheterna helt enkelt genom att påstå att värdelagen fortfarande verkar under socialismen och hade fräckheten att lägga till att "åsikten att värdelagen inte spelar någon roll i socialismen är främmande för hela den marxistiska politiska ekonomins anda".
Enligt dem verkade värdelagen blint under kapitalismen, medan den under "socialismen" kontrollerades av staten i hela samhällets intresse. Det ledde dem till att göra några egendomliga uttalanden som ser ut som parodier på den marxistiska ståndpunkten:
"Arbetet av det socialistiska samhällets medlemmar producerar varor.
Värdet på en vara i det socialistiska samhället bestäms inte av antalet arbetsenheter som verkligen lagts ned på dess produktion, utan av kvantiteten samhälleligt nödvändigt arbete som behövs för dess produktion och reproduktion.
I det socialistiska samhället är arbetsprodukten en vara; den har bruksvärde och bytesvärde."
Det fanns dock en slutsats som de ryggade tillbaka inför; att löner i Ryssland var priset på arbetskraft. Det skulle ha stått i strid med påståendet att människans exploatering av människan avskaffats i Ryssland och ersatts med fritt arbete av medlemmarna i ett klasslöst samhälle. För om löner finns måste hela exploateringsmekanismen finnas där. Detta förblir än idag en motsägelse i den ryska statsekonomin. Om någon i Ryssland ska påvisa detta är det arbetarna där, inte statsfilosoferna.
Efter kriget ingrep den Store Ledaren själv. I sin Socialismens ekonomiska problem i SSRU diskuterade Stalin "varuproduktionen under socialismen" och "värdelagen under socialismen". Fortfarande gäller ståndpunkten som fastställdes 1943. En populär pamflett som utgavs av Novosti Press 1965, Den marxistiska politiska ekonomins grunder, ställde frågan "Hur verkar värdelagen under socialismen?"
"Under socialismen verkar denna lag som en kontrollerad kraft, men den är fortfarande en objektiv ekonomisk lag." (Sid. 122)
I verkligheten försöker den ryska staten planera kapitalismen genom att krångla med värdelagen. Ersätt "socialism" med "statskapitalism" och den ryska statsekonomin börjar bli begriplig. Det som påstås vara marxistisk ekonomi är i verkligheten den (felaktiga) statskapitalistiska ekonomiska teorin. Den har inget annat än en del av terminologin gemensam med vad Marx skrev.
Den marxistiska synen på RysslandDe som förstår den marxistiska teorin om samhällets utveckling hyser inga illusioner om Ryssland. Redan 1918 stod det klart att socialismen, som ett demokratiskt klasslöst samhälle, inte kunde genomföras där. Ekonomiskt var Ryssland alltför efterblivet. Politiskt var massan av befolkningen antingen okunnig om eller motståndare till socialismen. Ryssland var med andra ord inte moget för socialismen. Marx hade kommit fram till att det inte var möjligt för ett land att "hoppa över eller dekretera bort naturenliga utvecklingsfaser". Bolsjevikernas försök att göra detta, att undvika kapitalismen genom ett språng från efterbliven tsarism direkt till socialism, var dömt att misslyckas. Det ledde inte till socialismen utan till en brutal statskapitalism i vilken de tidigare yrkesrevolutionärerna omvandlades till en ny privilegierad och exploaterande klass. Ryssland har ingenting att göra med marxismen. Men det går naturligtvis att göra en marxistisk analys av klassamhället där. Många från Lenin till Mao och Guevara, står för minoritetsuppror som leder till minoritetsstyre. Detta uppfattas av många, både anhängare och motståndare, som "marxism". Men det var inte Marx egen syn på den socialistiska revolutionen. Marx ansåg att socialismen bara kunde genomföras när den överväldigande majoriteten av arbetarna önskade den. Denna socialistiska majoritet måste vinna politisk makt (med röstsedelns hjälp där det var möjligt) och använda den för att genomföra den socialistiska revolutionen. Det är riktigt att Marx några gånger talar om "proletariatets diktatur", men av sammanhanget är det uppenbart att han bara menade "styre av arbetarna", vilket Marx betonade bara kunde baseras på demokrati. Det är Lenin som är ansvarig för förvrängningen av detta uttryck till att betyda diktatur över proletariatet, för det är vad hans "avant garde parti" upprättade i Ryssland. |
Marx blev socialist någon gång i slutet av 1843 eller början av 1844, Engels något tidigare. Tidigare hade de varit "unghegelianer", d.v.s. anhängare av Hegels filosofi som gav den en ateistisk eller radikal-demokratisk tolkning.
Den hegelianska filosofin, som var den dominerande filosofiska skolan i Tyskland vid den tidpunkten, var alltigenom idealistisk. Den ansåg att idéer, eller till och med Idén, skapar historien.
Under 1845 och 1846 skrev Marx och Engels en kritik av den åskådningen, som de kallade Den tyska ideologin. Boken, som de inte kunde hitta någon förläggare till, är viktig på grund av att Marx och Engels där framlägger sitt alternativ, den materialistiska historieuppfattningen, på ett mer detaljerat sätt än i någon annan av sina skrifter.
Här kan ett varningsord vara på sin plats. Många år senare fäste Marx, och speciellt Engels, inte särskilt stor vikt vid dessa tidiga manuskript och ansåg dem inte värda att publicera. Det är knappast förvånande eftersom åtminstone två tredjedelar av Den tyska ideologin består av en rad-för-rad polemik mot Max Stirner, den individuella anarkismens fader.
Men den första delen, som är en kritik av filosofen Ludwig Feuerbach, innehåller vad Engels 1888 beskrev som "en framställning av den materialistiska historieuppfattningen, vilken endast visar hur ofullständiga våra kunskaper på den ekonomiska historiens område vid denna tid ännu var". Det är en rimlig kritik eftersom argumenten delvis är fragmentariska och outvecklade. Men det är framställningen av den allmänna teorin snarare än försöken att tillämpa den som är av intresse idag.
Marx och Engels kallade sin historieuppfattning materialistisk i motsats till den idealistiska åskådning de kritiserade, enligt vilken idéer är de dominerande krafterna i historien. Tvärtom, sade Marx och Engels, uppkommer idéerna ur materiella sociala förhållanden. Det är därför som all historisk forskning måste börja med en undersökning av dessa förhållanden.
"De förutsättningar vi utgår från är inte tillfälliga och inte några dogmer; de är verkliga förutsättningar från vilka abstraktioner bara kan göras i tanken. Vi börjar med människorna av kött och blod, med deras handlingar och deras materiella levnadsbetingelser, både sådana som formats av naturen och sådana de skapat själva genom sin aktivitet. Dessa utgångspunkter kan som synes konstateras på rent empirisk väg."
Och
"Det är alltså ett faktum att bestämda individer, som är produktivt verksamma på ett bestämt sätt, frambringar dessa bestämda sociala och politiska förhållanden. Den empiriska iakttagelsen måste i varje enskilt fall uppvisa sammanhanget mellan å ena sidan den sociala och politiska strukturen och å andra sidan produktionen, utan att hänge sig åt mystifikation och spekulation."
Många som kallar sig själva marxister har ibland glömt bort att den materialistiska historieuppfattningen betonar undersökning av vad verkliga människor verkligen gör. De har felaktigt ansett att den materialistiska historieuppfattningen är en fågelväg till historisk kunskap, som gör behovet av att studera resultaten av den historiska forskningen överflödigt.
Den tyska ideologin innehåller själv historisk grundforskning. Den är snarare en preliminär utarbetning av några allmänna teoretiska slutsatser som framkallats genom andras forskning.
Det finns inte, säger Marx och Engels, någon abstrakt mänsklig natur, vad de tyska filosoferna kallade "människans väsen". De summerade sin kritik av Feuerbach med orden "han säger 'människan' i stället för 'verklig historisk människa'." Senare fram fortsatte de:
"Eftersom han förblir i teorins rike och inte betraktar människorna i deras givna samhälleliga förhållanden, under deras gällande livsbetingelser, som gjort dem till vad de är, når han aldrig fram till de verkliga, aktiva människorna utan stannar vid abstraktionen 'människan'."
För att få reda på vad den "mänskliga naturen" kan vara måste vi alltså studera vad människor gör, d.v.s. mänskligt beteende. Vi ser då snart att det inte finns någon fast mänsklig natur i betydelsen ett fast mänskligt beteendemönster. I stället finns det ett stort antal beteendemönster som är beroende av olika samhällsmiljöer. Mänskligt beteende är med andra ord samhällsbestämt och förändras tillsammans med förändringar i samhällsmiljön.
Men Marx och Engels betraktade inte människorna som passiva produkter av sin miljö. De påvisade att människorna, till skillnad från andra djur, spelar en aktiv roll i formandet av sin miljö. I själva verket är det just detta som skiljer dem från andra djur:
"Man kan säga att människorna skiljer sig från djuren genom medvetandet, genom religionen eller genom vad som helst annat. I verkligheten upphör de att vara djur så snart de börjar producera sina livsförnödenheter, ett steg som betingas av deras kroppsliga organisation. Genom att människorna producerar sina livsförnödenheter producerar de indirekt själva sina materiella liv."
De fortsatte:
"Det sätt på vilket människorna producerar sina livsförnödenheter beror först av allt på vilka tillgångar som finns i naturen och som de kan bearbeta. Produktionssättet skall inte bara betraktas från den sidan att det uppehåller de enskilda individernas fysiska existens. Det innebär ett bestämt slags livsyttring, ett bestämt levnadssätt hos dessa individer. Så som individerna lever sina liv, sådana är de. De är alltså sådana som deras produktion är, beroende av såväl vad de producerar som hur de producerar det. Vad individerna är är alltså avhängigt av deras materiella produktionsbetingelser."
Grovt uttryckt kan man säga att människan är det hon gör. Människorna skapar faktiskt sig själva i det att deras beteende bestäms av förhållanden som de ständigt själva skapar och omskapar. Dessa förhållanden måste tas som givna, som en del av miljön, av dem som föds in i dem. Det innebär att det i varje historiskt skede "finns ett bestämt materiellt resultat", nämligen:
"En summa av produktivkrafter, ett historiskt betingat förhållande till naturen och mellan individerna inbördes - att varje generation får en mängd produktivkrafter, kapital och omständigheter i arv från föregående generation, varvid den visserligen modifierar dessa betingelser, men också betingelserna föreskriver generationen dess egen livsstil och ger den en bestämd utveckling, en speciell karaktär - att det alltså i lika stor utsträckning är omständigheterna som skapar människan som människan omständigheterna. Summan av produktivkrafter, kapital och sociala kommunikationsformer, som varje generation finner som något givet, är den reella grund för vad filosoferna föreställer sig som 'substans' och 'människans väsen'."
Människan modifierar ständigt, inom vissa gränser, sitt beteende. Eller, för att uttrycka det annorlunda, deras "natur" förändras ständigt.
Det anmärkningsvärt med denna åsikt är att den formulerades redan 1846. Med nära hundra år föregrep de den moderna antropologins teorier, enligt vilka människan är ett "kulturbärande djur". Kultur är då det tekniska namnet för den konstgjorda delen av samhällsmiljön - produktionsinstrument, beteendemönster, idéer - som överförs från generation till generation med icke-biologiska medel.
Enligt den moderna antropologin är allt mänskligt beteende inlärt och kulturellt bestämt, men kulturen är själv mänsklig skapelse. Därför är det helt befogat att säga att människan skapar sig själv. Vilket var Marx och Engels poäng och grundvalen för deras materialistiska historieuppfattning. Marx och Engels skiljer sig dock från de flesta moderna antropologer genom att de tillskrev en bestämd del av kulturen, produktionssättet, nyckelrollen i bestämningen av dessa mänskliga beteendemönster.
Den tyska idealistiska filosofin betraktade idéer som historiens drivkraft. Marx och Engels förnekade inte att de verkliga människor som gör historien är medvetna varelser, som har idéer om vad de sysslar med. Deras poäng var att dessa idéer inte kommer från ingenstans och inte är godtyckliga.
Idéer, sade de, uppstår ur materiella sociala förhållanden, så att människornas idéer återspeglar deras materiella levnadsförhållanden, deras aktivitet i samhället. Någon abstrakt medvetenhet finns inte: "Medvetandet kan aldrig vara någonting annat än det medvetna varat, och människans vara är hennes verkliga livsprocess" och "det är inte medvetandet som bestämmer livet, utan livet som bestämmer medvetandet".
Teorin som framläggs här är inte en teori om varseblivningens eller tankens fysiologi (både Marx och Engels visste att de inte var kvalificerade att formulera en sådan). Tal om att idéer "återspeglar" sociala processer skall inte missförstås som en teori om att hjärnan är en slags kamera som fotograferar världen. Den är en teori om idéernas ursprung. Fast Marx och Engels gick längre än att bara säga att de särskilda idéer som människorna har vid en viss tidpunkt är beroende av det samhälle de lever i. De hävdade också att "medvetande" (i betydelsen förmåga att tänka abstrakt, överväga och planera framtida beteende och vara medveten om sin existens som en separat organism) som empiriskt fenomen är en social produkt:
"Språket är lika gammalt som medvetandet - språket är det praktiska, även för andra människor existerande, alltså även för mig själv först existerande verkliga medvetandet, och språket uppstår liksom medvetandet först ur behovet, nödtvånget att komma i kontakt med andra människor... Medvetandet är alltså redan från början en social produkt och förblir det så länge människor existerar."
Det är uppenbart att språket är en social produkt, ett resultat av att människor lever tillsammans och kommunicerar med varandra för gemensam aktivitet. Språket är inte den enda kommunikationsmetoden, men det är en högt utvecklad och specialiserad metod som ensam möjliggör abstrakt tänkande.
Språk kan definieras som ett organiserat system av meningsfulla symboler (ord), som står för abstraktioner och tankekonstruktioner från en verklig värld som hela tiden förändras. Andra djur kan bara reagera på sin omedelbart uppfattade miljö. De kan inte abstrahera delar av den för att överväga, uppskjuta och planera sitt svar. Det är bara människan som kan göra detta och hon gör det med hjälp av språket (det förutsätter naturligtvis också en utveckling av hjärnan och nervsystemet som möjliggör abstrakt tänkande).
Eftersom abstrakt tänkande - "medvetande" i den mening Marx och Engels här använder det - är omöjligt utan ett språk, eftersom i själva verket språk och abstrakt tänkande är två sidor av samma sak, och eftersom språket är en social produkt, måste tänkande, medvetande, "själ" också vara sociala produkter.
Också denna åsikt är förvånansvärt modern. Det dröjde nästan ett sekel innan den utvecklades på ett mer systematiskt sätt av Georg Herbert Mead i hans föreläsningar vid Chicago-universitetet (publicerade 1934, efter hans död, under titeln Mind, self and society). Den vederlägger inte bara idealistiska teorier, som betraktar själen som någon sorts mystisk, ofattbar substans som människor utrustas med vid födelsen eller tidigare, utan också grovt materialistiska teorier som försöker reducera tänkande till ett rent biologiskt, fysiskt eller kemiskt fenomen.
Tänkande innebär naturligtvis hjärnaktivitet, men också mycket mer än detta. Marx förklarade "själen" utifrån materiella sociala förhållanden i stället för någon sorts mystisk fysisk substans kallad "materia".
Människor föds med hjärnor men inte med "själar". De tillägnar sig "själen" i och genom samhället. Deras "själar" återspeglar deras sociala liv och erfarenhet. En människa utanför samhället skulle, förutsatt att hon kunde överleva, ha en hjärna men inte en "själ". Det är därför som fysiska teorier om själen är otillräckliga.
Att den mänskliga naturen är variabel och samhälleligt bestämd är bara två av teorierna som förs fram i Den tyska ideologin. Marx och Engels skisserade också kapitalismens uppkomst ur feodalismen (efter samma linjer som i Kommunistiska Manifestet två år senare) och framlägger det allmänna förhållandet mellan produktivkrafterna, samhällssystemet och ideologin mer detaljerat än i Marx berömda Förord till Till kritiken av den politiska ekonomin. Och den innehåller också några bra kommentarer om socialismens (då kallad kommunismen) natur och behovet av att erövra den politiska makten för att förändra samhället.
I det stora hela är Den tyska ideologin en mycket bra introduktion till den materialistiska historieuppfattningen och ett av den socialistiska teorins nyckelarbeten.
Enligt den ryska staten är "dialektisk materialism" dess officiella ideologi. Dess synsätt har dock inget gemensamt med Joseph Dietzgens idéer. Det var han som först använde termen. Den ryska statsfilosofins grundtext är Lenins Materialism och Empiriokriticism, en stridsskrift författad 1908. Trettio år senare skrev en holländsk marxist och världsbekant astronom, Anton Pannekoek, en kritik av Lenins arbete. Han kallade det Lenin som filosof.[1]
Det finns, hävdar Pannekoek, två sorters materialism: medelklassmaterialism och historisk materialism. Medelklassmaterialismen var den åskådning som omfattades av den uppåtstigande borgarklassen när den kämpade mot jordägararistokratin om kontrollen av den politiska makten. Religionen var ett viktigt ideologiskt stöd för dess motståndare och borgarklassen utnyttjade naturvetenskapens dåtida upptäckter för att undergräva religiös vidskepelse. 1800-talets naturvetenskap hade en mekanisk materialistisk världssyn: den ansåg att verkligheten bestod av pyttesmå fysiska materiepartiklar, vars rörelse styrdes av naturlagar som det var naturvetenskapens uppgift att upptäcka. Den ansåg att medvetande var ett rent biologiskt fenomen, som i sista hand kunde ges en fysisk-kemisk förklaring.
Den historiska materialismen, å andra sidan, säger Pannekoek, är baserad på studiet av samhället och social förändring. Medvetande har förstås en biologisk sida, men dess ursprung och innehåll är en social produkt. Marx och Engels ansåg att idéer uppkommer ur samhället. Dietzgen behandlade en annan sida av detta: hur våra sinnesintryck omvandlas till idéer. Dietzgens materialism var dialektisk: den materiella världen var den ständigt föränderliga världen av iakttagna företeelser, vare sig direkt gripbara eller inte, sedda som en enda helhet. Människor är ensamma bland djuren om att kunna tänka abstrakt, d.v.s. uppskjuta och planera sina svar på stimuli från den yttre miljön.
Abstrakt tänkande sker med hjälp av tankebegrepp som hämtats från företeelsernas verkliga värld så som den uppfattats av sinnena genom att de särskiljs och namnges. Varje föremål för abstrakt tänkande är en tankekonstruktion, inbegripet sådant vi betraktar som fysiska objekt. Det beror på att verkligheten hela tiden förändras och bara existerar som en helhet. Ett bord, som den grupp av företeelser som getts detta namn, finns inte separat för sig - det finns bara som en del av hela företeelsevärlden. Denna dialektiska åsikt förklaras på ett bra sätt av Pannekoek.
Naturligtvis måste vi för vårt dagliga liv anta att sakerna vi använder har en separat existens, men den dialektiska materialismen lär oss att det som duger för vardagslivet inte duger för riktig vetenskaplig förståelse.
Inte bara bord och stolar är abstraktioner från den verkliga världen, det gäller också atomer och fysisk materia. Företeelsernas värld består i verkligheten inte av pyttesmå partiklar av fysisk materia: det är bara ett möjligt sätt att beskriva olika fysiska fenomen förmedlade av sinnena. Det kullkastar inte alls materialismen eftersom "materia" för den dialektiska materialismen är någonting annat:
"Om ... materien betecknar det filosofiska begreppet för den objektiva verkligheten, sträcker det sig betydligt längre än till den fysiska materien. Då bekräftas den uppfattning som flera gånger upprepats i tidigare kapitel där den materiella världen fick beteckna hela den iakttagna verkligheten. Det är också betydelsen av ordet materia i den historiska materialismen, beteckningen för allt som verkligen existerar i världen, 'också tankar och fantasier', som Dietzgen sade."
Mach och Avenarius, som Lenin angrep i sin bok, ansåg också att fysisk materia var en abstraktion, men de betraktade detta som en vederläggning av materialismen. Deras åsikter delades av flera, tyska socialdemokratiska revisionister och till och med en del av Lenins bolsjeviker. För att bevara sitt partis ideologiska enhet tog sig Lenin an uppgiften att tillbakavisa dessa idéer, men - och det är den röda tråden i Pannekoeks kritik av honom - utifrån den borgerliga materialismens ståndpunkt i stället för den dialektiska. I Materialism och Empiriokriticism försvarar Lenin åsikten att världen består av partiklar av fysisk materia och hävdar att varje avsteg från den åsikten öppnar dörren för religiösa idéer. Pannekoek påvisade att Lenin i själva verket, i likhet med den uppåtstigande borgarklassen, betonade en militant ateism. Han gick så långt som att säga att huvudkampen inom idéernas område står mellan materialism och religion (i stället för mellan kapitalistiska och socialistiska idéer).
Det var ingen slump att Lenin förespråkade en borgerlig materialism, förklarar Pannekoek. Rysslands anti-tsaristiska revolutionärer stod inför samma uppgift som de borgerliga revolutionärerna i väst gjort 100 år tidigare: att störta en reaktionär jordägande härskarklass, för att på så sätt bana vägen for industrialiseringen av landet.
I Ryssland var borgarklassen mycket svag. Därför föll uppgiften att genomföra Rysslands borgerliga revolution på en annan grupp, intelligentian. Det var en del av intelligentian, organiserad i ett "avant garde" parti av yrkesrevolutionärer och beväpnad med en militant ateistisk ideologi, som erövrade makten i Ryssland 1917. Den utvecklades så småningom till en ny härskande klass på i statskapitalismens grundval.
"Det ryska ekonomiska systemet är statskapitalism, där kallad statssocialism eller till och med kommunism, med produktionen styrd av en statsbyråkrati under kommunistpartiets ledning. Statsfunktionärerna, som utgör den nya härskande klassen, förfogar över merprodukten, följaktligen över mervärdet, medan arbetarna bara mottar löner och på så sätt bildar en exploaterad klass."
Men Pannekoek går längre än så: "Lenins och bolsjevikpartiets påstådda marxism är inget annat än en myt", skriver han. Leninismen är "en teori för en medelklassrevolution, som installerar en ny härskande klass".
Till sist kan nämnas att Pannekoek kände till den världssocialistiska rörelsen. Trots viktiga åsiktsskillnader var han sympatiskt inställd till oss. The Western Socialist erinrade sig i sin dödsruna över honom 1960 att han 1938 - när han var i Boston för att motta ett hedersdoktorat i samband med Harvarduniversitetets 300-årsjubileum - fick tid över att föreläsa för ett partimöte och tala med socialister. Han skrev också två artiklar för The Western Socialist efter kriget (Public Ownership and Common Ownership i november 1947 och i januari 1948 Strikes). Av artiklarna kan man se på vilka punkter hans åsikter avvek från våra.
Även om både Pannekoek och socialister betonar behovet av att arbetarklassen organiserar sig demokratiskt, utan ledare, för att genomföra socialismen, var Pannekoek under hela sitt liv anti-parlamentariker och sade att arbetarna skulle göra detta genom "arbetarråd". Vi har, å andra sidan, alltid betonat att arbetarna ska organisera sig demokratiskt i ett socialistiskt parti och använda röstsedeln för att vinna politisk makt (se Socialist Standard, maj 1942 för en kritik av detta).
Pannekoeks Lenin som filosof har en plats i varje socialists bokhylla, inte bara på grund av dess kritik av Lenin utan också för dess klara redogörelse för den dialektiska materialismen.
[1] Pannekoeks Lenin som filosof har faktiskt utkommit på svenska en gång på Arbetarpress 1973. Den utgåvan hade dock många brister i översättningen. Dessutom är den sedan länge utsåld. På engelska utkom den i Pannekoeks egen översättning på Merlin Press för ett par år sedan.
Vi upphör aldrig att förvåna oss över hur många "marxister" som dyker upp omkring oss, ofta på de mest respektabla platser. Tyvärr måste vi i regel konstatera att deras "marxism" är en falsk, varubeteckning; under det stiliga omslaget hittar vi stöd för samma gamla kapitalism i en eller annan form.
I en artikel i LO-TIDNINGEN nyligen (23 mars 1978) anslöt sig f.d. svenske statsministern Tage Erlander till den växande skaran av falska marxister. Under rubriken "Idag behöver vi mer än någonsin Marx' framtidstro" skrev Tage Erlander bl.a.: "Om vi handlar i Marx' anda, så kan det dödläge som liberalismen vållat brytas". I artikeln får vi veta att Marx' "sinne var öppet för de nya tekniska framstegen, därför att han var övertygad om att i ett socialistiskt samhälle skulle tekniken bli ett instrument, för att göra livet rikare för människorna".
Det är riktigt att Marx såg hur kapitalismen skapade den materiella grundvalen för en ny, högre samhällsform, grundad på hela samhällets gemensamma ägande av produktionsmedlen och med fri tillgång till produktionsresultatet. I den meningen var han positiv till teknisk utveckling. Men samtidigt visste Marx att tekniken under kapitalismen utnyttjades och utvecklades för att öka exploateringen av arbetarna, för att göra livet rikare för ett fåtal och fattigare för ett flertal.
Det hade varit logiskt om Tage Erlander med att "handla i Marx' anda" menat att frigöra tekniken som kapitalismen skapat genom en övergång till socialismen. Men av detta finns inte ett spår i hans artikel. Tvärtom. Att "handla i Marx' anda" visar sig i stället vara att på nytt pröva ett antal gamla keynesianska (fast Tage Erlander kallar dem en "nyorientering") och några nya kapitalistiska patentmediciner i hopp om att patienten (den svenska kapitalismen) snabbt ska tillfriskna, "bryta nolltillväxtens, förlamning och återigen komma upp i den snabba tillväxt i vår ekonomi som vi vant oss vid under efterkrigstiden".
Det är enligt Tage Erlander "ingen orimlig målsättning" för "visst har vi avsättning för en ökad produktmängd":
"En kraftig ökning av bostadsbyggandet skulle ge sysselsättning inte bara åt byggnadsarbetarna. Och en planmässig utbyggnad av kärnkraft och ett stöd för kärnkraftsindustrin i dess strävanden att vinna marknader utomlands för sina produkter skulle snabbt förändra det ekonomiska klimatet inte bara för verkstadsindustrin."
"Löntagarfonder" och en "kraftfull satsning på teknik och forskning" ingår också i Tage Erlanders krisrecept.
Det är tydligt att Tage Erlander, till skillnad från Marx, inte har något begrepp om vilka faktorer som framkallar kriser i kapitalismen. Visserligen är han medveten om att "alla västerns industriländer upplever svåra ekonomiska kriser", oberoende av politisk färg på det eller de partier som innehar regeringsmakten, men samtidigt tror han att det är "den borgerliga regeringens politik /som/ visat vad nolltillväxt innebär". Det är inte sant, för det står lika litet i regeringarnas som i de enskilda kapitalisternas makt att kontrollera systemet de stöttar.
Tage Erlander glömmer bort eller låtsas inte om att de "produkter" han talar om också är varor - produkter som tillverkats av mänskligt arbete för vinstgivande försäljning på marknaden. Produktionen i kapitalismen sker inte för att "göra livet rikare för människorna", utan äger bara rum när den är vinstgivande. I sista hand måste varorna kunna säljas till vinst; det gäller bostäder, kärnkraft och alla andra varor. Utan vinst ingen produktion.
"Planmässig utbyggnad" för att "vinna marknader utomlands" har ingenting gemensamt med socialismens demokratiska planering för att direkt möta mänskliga behov. "Planering" under kapitalismen kan aldrig bli något annat än försök att möta marknadstrender - den leder oundvikligen till bakslag eftersom kapitalismen är ett instabilt och oförutsägbart system.
Tage Erlander har mycket att lära av Marx innan han kan börja "handla i Marx' anda". En utgångspunkt för honom kunde vara att överge Keynes och börja studera marxistisk ekonomi i stället.
Inför detta specialnummer av VÄRLDSSOCIALISM om Marxismens betydelse idag skrev vi till ett antal motståndare till marxismen och bad dem medverka i tidningen med sin kritik.
Syndikalisten Britta Gröndal liksom ekonomiprofessorerna Assar Lindbeck och Bertil Olin brydde sig inte om att svara på vår förfrågan.
Sven Stolpe tackade för vårt brev men svarade:
"Förbereder (sen flera år) en generalkritik av marxismen och leninismen. Hinner inte skriva en artikel - är dels krank, dels överhopad med arbete. Återkommer i bokform."
Sammankopplingen av marxism och leninism låter oroväckande, men vi får tillfälle att återkomma till Sven Stolpe när hans kritik utkommer som bok.
Också professor Gunnar Adler-Karlsson, bl.a. känd för anti-marxistiska teorier om "funktionssocialism" tackade nej på grund av "för många ouppfyllda löften", men önskade oss "tycka till".
Av Nils-Eric Sandberg, känd debattör i ekonomiska frågor och ledarskribent på DAGENS NYHETER, fick vi ett brev där han förklarade att han måste tacka nej på grund av tidsbrist. Vi tyckte ändå brevet var så pass intressant att vi publicerar det tillsammans med en kommentar.
Slutligen vill vi tacka Tage Lindbom och Sven Rydenfelt som skrev en längre och en kortare artikel. Dem publicerar vi tillsammans med våra kommentarer.
Den moderna socialismen har framträtt i många uppenbarelseformer. Vi har haft den spekulativa socialismen, den som föraktfullt och ej utan skäl kallats utopisk: en statisk, på papperet färdigritad samhällsordning, helt oanvändbar i det dynamiska samhälle som den industriella ordningen frambragt. Vi har haft kooperativa samhällsritningar, i vilka väldiga produktionskooperativa företag inarbetats, företag, som varit ett lätt byte för de privata storindustriella företagen. Vi har haft rörelser som på religiös och folkligt-sentimental grund sökt skapa en moralisk ordning, helt utan verkningskraft i det alltmer sekulariserade Västerlandet. Vi har slutligen haft starka anarkistiska rörelser, som förlitat sig på de proletära massornas revolutionära "élan" men samtidigt också på de enskilda människornas och de små självförvaltande gruppernas förmåga att styra en samhällsutveckling med på en gång bevarad personlig självständig värdighet och broderlig samverkan. Den anarkistiska rörelsen, som spelat en tidvis betydande roll i latinska länder och i samhällen med små företagsenheter, har obarmhärtigt krossats i de högindustriella samhällena med sina byråkratiska maktstrukturer.
Den idag helt dominerande socialistiska ideologin är marxismen. Den är dominerande i kraft av framför allt tre egenskaper. Karl Marx har som ingen annan i sin socialistiska samtid underkastat det borgerligt-kapitalistiska samhället en inträngande analys. Det är en prestation så mycket märkligare, som det gällde ett ekonomiskt system, varav han blott kunde se de allra förste tendenserna. För det andra mytologiserar han sitt system genom att införa Hegels dialektiska metod och dialektiska historiefilosofi i att materialistiskt klasskampsdrama. Men med den hegelianska dialektiken som sitt trollspö ger han liv och rörelse och spänning åt den sociala tillvaron och ger hela den mänskliga historien en målinriktning, som slutar med mänsklighetens totala befrielse i en konfliktlös kommunistisk ordning.
Slutligen låter Marx den enskilda människan träda fram i historien i allmänhet och i den kapitalistiska epoken i synnerhet som en förslavad, alienerad, förtvivlad varelse. Den socialistiska eller kommunistiska produktionsgemenskapen blir det spontana uttrycket för av det verkligt mänskliga, denna produktionsordning blir det fulländade socialtekniska uttrycket för det mänskliga "självförverkligandet". Socialismen eller kommunismen är ej ett konstruktivt, spekulativt bygge, det är ett återställande av det som berövats människan genom alienationen. Detta innebär en stor psykisk lättnad: Marx befriar proletariatet från den börda, som anhängarna av alla andra socialistiska system haft att bära, att engagera sig i ett intellektuellt krävande uppbyggande samhällsarbete.
Genom analysen av det kapitalistiska systemet får marxismen ett drag av vetenskaplighet. Genom den dialektiska materialismen, makrokosmiskt tillämpad på samhället, frammanas bilden av en värld, som är stadd i utveckling hän mot social frihet och harmoni. Genom att mikrokosmiskt tillämpa den dialektiska materialismen på individen framträder marxismen med anspråk på att vara den enda vägen fram till en verklig personlig frihet och lycka. Vi möter alltså marxismen som på en gång vetenskaplig teori och social och individuell frälsningslära. Vi möter marxismen som läran om en utveckling fram till ett mål, som samhälleligt innebär ett fullkomligt upphävande av tillvarons motsatsspel och som individuellt innebär att människan når fram ej blott till en total harmoni med sig själv och sin omvärld utan också framstår som tillvarons absoluta härskare.
Det grundläggande i marxismen är dess människouppfattning. Den kontroversialitet, den oförsonliga klassmotsättning, som enligt marxismens ekonomiska doktrin råder mellan exempelvis kapitalisten och proletären liksom det oförsonliga sociala drama, som utspelas enligt historiefilosofin, har sin yttersta grund i den marxistiska antropologin. Med denna står och faller hela marxismen. Människan har ett ursprung, ett "Urwesen", förklarar Marx, hon är en substantiell enhet av fysiska och psykiska krafter och det är i denna sin egenskap, som människan träder fram på jorden som producent. Hon producerar sina egna livsmedel - till skillnad från djuren - hon producerar sitt eget släkte genom sexuell alstring och hon fortsätter att producera såväl i materiell som andlig mening på allt högre nivåer och i allt mer komplicerade sociala strukturer. I denna paradisiska ursprunglighet härskade, tror sig Marx veta, egendomskommunismen, och det är först genom privat egendom och därmed alla former av förtryck, som människan blir alienerad: hon berövas i yttre mening besittningen av arbetsredskapen och därmed upphör hon att vara producent. Därmed berövas hon samtidigt också i inre mening sin mänskliga värdighet, när hon inte längre är en skapande varelse.
Det är historiens stora drama, som Karl Marx i breda penseldrag tecknar. I begynnelsen är det paradisiska tillståndet, då människan ännu lever som "Urwesen" i sin ursprungliga bestämmelse, i harmoni med sig själv och med sin egendomskommunistiska omvärld. "Syndafallet" kommer, när enskilda människor förvärvar sig makt och egendom och därmed utövar makt över andra. Detta gäller på livets alla områden, inte minst i familjen där husfaderns välde innebär förtryck och alienation. På det andliga området svarar religionen för berövandet av den paradisiska mänskliga värdigheten: att underkasta sig en högre gudomlig makt har samma katastrofala verkan som det ekonomiska, sociala, äktenskapliga slaveriet.
Tage Lindbomfödd 1909, disputerade 1938 på en avhandling om "Den svenska fackföreningsrörelsens uppkomst". Under åren 1938-1965 var han chef för Arbetarrörelsens arkiv i Stockholm. Därefter har han varit skriftställare. Hans senaste bok "Myt i verkligheten - En studie i marxism" utkom 1977. |
Genom årtusendena har sålunda flertalet människor levat i djup personlig misär. Under förtrycket i växlande former har det mänskliga förkrympts, förtvinat, och de skapande krafter, som människan i sitt ursprungliga "Urwesen" besitter, har berövats henne. Människans högsta bestämmelse, att vara producent, att skapa, andligt och materiellt, har förmenats henne. Därför framstår den hittillsvarande historien som en fruktansvärd förbrytelse mot det sant mänskliga. Förbrytaren är innehavaren av makt, i första hand ekonomisk, social, politisk, äktenskaplig, religiös makt. Det är därför den historiska strid, som dialektiskt utkämpas mellan kapitalism och proletariat, är den sista striden, ty, säger marxismen, efter proletariatet finns ingenting att förtrycka. Kapitalismen är de mänskliga samhällsbildningarnas sista antagonistiska form.
Efter denna sista strid återställs den ursprungliga paradisiska ordningen. All makt är borta, människan är befriad från sin alienation och hon återställs i sin ursprungliga, sant mänskliga status såväl andligt som materiellt. Det är i denna fullkomliga jämlikhet, som människan som "Urwesen" återinträder som samhällsvarelse och som universell varelse. Ty människan är till sitt väsen dels en individ, dels en samhällsvarelse, dels en del av kosmos, alltså universell. Allt detta bildar en dialektisk enhet, som Marx säger i trogen hegeliansk efterföljd. Någon motsättning mellan världen, samhället och den enskilda individen finns ej, när den ursprungliga naturliga människan återställa.
I denna fullkomliga harmoni träder så människan fram för att utföra sitt verk: hon är producent, hon är skapare och i denna sin skaparställning är hon allsmäktig. Att vara allsmäktig skapare betyder att människan träder i Guds ställe. Det är denna Människans totala herravälde, som är marxismens slutmål. I sin fullkomliga, jämlikhet är hon på en gång individuellt fri, socialt broderlig och universellt allsmäktig.
Vår tids socialism, som alltmer kommit att bli synonym med marxismen, är den ledande frälsningsläran för den sekulariserade nutidsmänniskan. Den utfärdar löftet om att den sinnliga människan till slut skall bli härskare i sin sinnliga värld och att denna värld skall bli en harmonisk enhet, lämnande alla tillvarons motsättningar bakom sig. Det är visserligen sant att mycket av den hänförelse, med vilken de socialistiska idéerna omfattades, blivit grus och aska. Men ständigt nya skaror fylkar sig kring fanorna. Ty idag är socialismen i allmänhet och marxismen i synnerhet det enda religionssurrogatet, som inger den sekulariserade människan hopp om att det stora undret skall ske: att den skapade världen skall förvandlas till en konfliktlös fridens boning för mänskligheten.
Vår skapade värld är en värld av former. Därför är den relaterad, separativ och därmed motsägelsefull. Det är denna ofullkomliga, motsägelsefyllda värld, som genom det marxistiska miraklet skall förvandlas till fullkomlig, befriad från alla tillvarons notsättningar. Till denna mirakulösa förvandling fogar marxismen ännu ett underverk: ur materievärlden stiger det icke-materiella, ur den sinnliga världen stiger den andliga. Marxisten hånar den religiösa tron på Guds ingripande i världen, på själens odödlighet och på ett evigt liv, men samtidigt förkunnar marxisten en materialistisk uppståndelselära: att liv uppstår ur den livlösa materian, att det materiella frambringar det andliga.
Men inte nog därmed. Marxisten förkunnar en antropologi, en lära om människan, vilket innebär att denna människa är alltigenom sinnlig, kämpande genom årtusendena för sina sinnliga, "verkliga" intressen. Samtidigt förkunnar den marxistiska antropologin att denna människa har ett ursprungligt väsen, ett "Ursprungswesen", som gör henne till en fullkomligt deimorf varelse, en människa, som, när de sociala striderna kämpats till slut, skall träda fram, befriad från sin alienation, i ett tillstånd av fullkomlig jämlikhet och individuell frihet, socialt broderskap och universell allmakt.
Vi står här inför en av marxismens djupaste självmotsägelser. Hur skall den sinnliga människovarelse, som ihärdigt predikas av marxisten, samtidigt vara bärare av ett primordialt väsen, som genom årtusendena lever som en oförstörbar andlig substans i det mänskliga livet?
Som alla ideologier måste marxismen dessutom stödja sig på en rad postulat. Från 1700-talets ekonomister övertager Marx doktrinen om de ekonomiska faktorernas avgörande betydelse i den samhälleliga utvecklingen. "Ytterst" är det de ekonomiska faktorerna, som bestämmer handlandet. Ett annat postulat hämtat från samma århundrade är föreställningen om det ständiga framsteget: en återgång till ett tidigare stadium, materiellt och andligt, anses fullkomligt uteslutet. Människan stiger i sina dialektiska processer liksom upp för en väldig trappa, hon uppnår i all sin strävan ständigt högre nivåer. Att falla offer för det vegetativa nervsystemets frestelser att slå sig till ro, att vara stilla och nöjd med sin jordiska lott - detta kan för marxisten endast framstå som en tillfällig sjuklig avvikelse.
Till detta fogas postulatet om de ändlösa mänskliga behoven. Människan är för marxisten en rastlös verksam varelse, hon är styrd av sina intressen och dessa intressen är alltid inriktade på ständigt ny behovstillfredsställelse. Här finns ingen övre gräns. Och med detta är förbundet ännu ett postulat: de oförsonliga antagonismerna. Mänsklighetens historia är en historia av dialektiskt-kontroversiella möten, främst med socialklasser, och dessa socialklasser såsom bärare av skilda intressen befinner sig i ständig kamp med varandra. Att socialklasser liksom de i dessa klasser ingående individerna skulle kunna försona sig med varandra är endast möjligt under tre förutsättningar: att den ena parten är korrumperad, är intellektuellt efterbliven - vilket avhjälps genom skolningsarbete - eller är psykiskt defekt.
Så vandrar då mänskligheten sin väg genom tillvaron. Hennes mål är för marxismen förutbestämt. Att alla de postulat, varpå denna lära vilar, är obevisade, bekymrar ej. Att den hegelianska dialektiken är en hyperromantisk konstruktion, att vi möter uppenbara motsägelser i doktrinen lämnar också marxisten oberörd. Marxismen är en tankevärld, där verklighet och dröm lever i ett eggande växelspel. Det är i denna värld som Människorikets profeter tror sig kunna föra sina skaror till den slutliga frälsningen.
TAGE LINDBOM
Att kommentera Tage Lindboms kritik av "marxismen" är inte någon enkel uppgift. Det beror dock inte på någon defekt i själva marxismen, utan på Tage Lindboms eget framställningssätt: det tunga "filosofiska" språket, bristen på konkretion, frånvaron av källhänvisningar och - inte minst - svårigheten att avgöra vad han egentligen kritiserar.
Först några ord om vad vi menar med marxism. Historiskt har marxismen betytt den materialistiska historieuppfattningen, marxistisk ekonomi och teorin om klasskampen.
Vi ansluter oss till den materialistiska historieuppfattningen, den enda metod som gör det möjligt att undersöka och vinna verklig kunskap om historiska händelser och förändringar. Vi anser att Kapitalet är en briljant analys av kapitalismens funktionssätt och historiska tendens, och förklaring av hur arbetarklassen exploateras. Vi ansluter oss till Marx teori att arbetarklassen kan befrias från exploatering bara genom sin egen, klassmedvetna demokratiska politiska aktion för socialismen.
Det är detta vi menar när vi kallar oss marxister. Vi skriver alltså inte under på allt som Karl Marx sade och gjorde under sin livstid. Marxismen sprang inte fram fix och färdig ur den unge Karl Marx hjärna. Den utvecklades gradvis med Karl Marx som den främste bidragsgivaren till teorin.
När vi läser Tage Lindboms artikel hittar vi egentligen bara fyra punkter som vi uppfattar som direkt kritik:
1. "Med denna /den marxistiska antropologin/ står och faller hela marxismen".
2. "Att liv uppstår ur den livlösa materien, att det materiella frambringar det andliga".
3. "Hur skall den sinnliga människovarelse ... samtidigt vara bärare av ett primordialt /ursprungligt/ väsen, som genom årtusendena lever som en oförstörbar andlig substans i det mänskliga livet?".
4. "Hennes /mänsklighetens/ mål är för marxismen förutbestämt".
Vi börjar med den första och den tredje punkten eftersom de hänger ihop.
Det är sant att den unge Marx i sin första framställning av argumentet för socialismen (de s.k. Parismanuskripten från 1844) grundade det på en filosofisk humanism, som liknar (om än inte exakt) den Tage Lindbom beskriver. Vi har inte kunnat spåra begreppet "Urwesen", som Lindbom bygger sin argumentation på, men det är riktigt att Marx använde sig av liknande begrepp ("mänskligt väsen", "människans alienation från sitt artväsen", "människans återvändo ... till hennes mänskliga existens") /Om Tage Lindbom kan ange källan för begreppet "Urwesen" är han välkommen att göra det./
Senare kom dock Marx att grunda argumentet för socialismen på arbetarklassens intresse under kapitalismen, inte på någon filosofisk åsikt om den mänskliga naturen. I Kommunistiska Manifestet, skriven bara några år efter Parismanuskripten, kommenterade han ironiskt de tyska filosoferna som ansåg att "socialismen" representerade:
"i stället för proletariatets intressen det mänskliga väsendets intressen, människan i allmänhet, som inte tillhör någon klass, överhuvud taget inte verkligheten utan endast den tyska filosofiska fantasins drömvärld."
Men helt oavsett vad den unge Marx tyckte står det klart att marxismen inte står eller faller med detta. Marx tidiga manuskript fanns till största delen inte tillgängliga förrän i början av trettiotalet, men då hade marxismen - som vi inledningsvis beskrev den - redan existerat i ett halvsekel. Ingen av Marx tre huvudteorier står eller faller med Marx tiga filosofiska idéer.
Det betyder inte att marxismen saknar en människouppfattning. Människan är genom hela historien en samhällsvarelse - aldrig en ensamvarg - och bara i förhållande till andra människor är hon mänsklig. Det är den enda grundläggande mänskliga natur som finns, i övrigt är "hela historien blott den fortskridande omvandlingen av den mänskliga naturen" (Marx, Filosofins elände).
Vi skulle kunna avfärda den tredje punkten i Tage Lindboms kritik med samma argument, men frågan kan vara värd att gå in på litet närmare. Det Tage Lindbom betraktar som en motsägelse var det inte för den unge Marx, som i sina tidiga Parismanuskript skrev hur arbetare redan i kampen för sina "sinnliga intressen" började bryta "alienationen" (termer vi själva inte använder):
"När de kommunistiska hantverkarna förenar sig, så framstår läran, propagandan o.s.v. som ett mål för dem. Men samtidigt tillägnar de sig ett nytt behov, behovet av sammanhållning, och det som tidigare framstod som medel blir ändamål... Att röka, dricka o.s.v. framstår inte längre som medel till deras sammanhållning. Sammanslutningen, föreningen, samvaron, som har själva sammanhållningen till ändamål, är tillräcklig för dem, människornas broderskap är ingen tom fras utan verklighet för dem ..."
Den andra punkten som Tage Lindbom kritiserar - "att liv uppstår ur den livlösa materien" - är ingenting specifikt för marxismen, det är den allmänna vetenskapliga ståndpunkten idag. Hur "det materiella frambringar det andliga" förklaras i artikeln Människor, Idéer och Samhälle i detta nummer av VÄRLDSSOCIALISM. Om Tage Lindbom anser något annat är han välkommen med ett nytt inlägg där han förklarar vad han menar.
När det gäller den fjärde punkten, att marxismen betraktar mänsklighetens mål som förutbestämt, har Tage Lindbom fel - den förkastar det uttryckligen. I ett brev till en rysk tidskrift i november 1877 tog Marx själv upp frågan och förklarade att hans "analys av den västeuropeiska kapitalismens uppkomst" inte var "en historisk filosofisk teori rörande den väg varje folk måste följa - helt oavsett vilka historiska omständigheter det råkar befinna sig i - för att till sist nå fram till den ekonomiska uppbyggnad, som säkerställer den mest omfattande utvecklingen av mänsklighetens möjligheter och den största möjliga, expansionen av samhällsarbetets produktivkrafter".
Marx analys av kapitalismen pekar på socialismen som nästa, högre steg i samhällsutvecklingen, man det ligger ingenting av förutbestämmelse i detta. Med dagens jättelager av kärn- och biologiska vapen och massiva miljöförstöring är det gamla socialistiska slagordet "Socialism eller barbari?" mer aktuellt än någonsin. Socialismen kommer inte att vara oundviklig förrän arbetarklassen bestämmer sig för att genomföra den.
Det leder oss till en annan invändning mot Tage Lindboms framställning av "marxismen", där fakta blandas med fantasier. En sådan fantasi är: "Marx befriar proletariatet från den börda, som anhängarna av alla andra /sic!/ socialistiska system haft att bära, att engagera sig i ett intellektuellt krävande uppbyggande samhällsarbete".
Det är sant att den unge Marx ibland såg den socialistiska revolutionen som en mer eller mindre spontan process. Men den mogne Marx - "marxisten Marx" - betonade att övergången till socialismen måste vara en medveten handling, "den medvetna reorganiseringen av det mänskliga samhället" (Kapitalet, band 3). Inte heller var det fråga om "medvetenhet" hos en liten minoritet som ledde den stora majoriteten (som i den leninistiska teorin). Som Friedrich Engels uttryckte det i sitt förord till Marx Klasstriderna i Frankrike:
"Överrumplingarnas tid är förbi och revolutioner genomföres inte numera av små medvetna minoriteter i spetsen för stora, omedvetna massor. När det gäller en fullständig omgestaltning av samhällets organisation, måste massorna själva vara med, måste de själva redan ha fattat vad det rör sig om... för att massorna skall förstå, vad som måste göras, krävs det långvarigt, uthålligt arbete."
Slutligen är det en smula ironiskt att Tage Lindbom, som tydligen förkastar materialismen, själv måste förlita sig på en materialistisk-social metod när han ska förklara varför "den spekulativa socialismen", "kooperativa samhällsritningar" och anarkismen misslyckats. De utopiska samhällsritningarna var "helt oanvändbara i det dynamiska samhälle som den industriella ordningen frambragt", de kooperativa företagen blev "ett lätt byte för de privata storindustriella företagen" och anarkismen kopplas till "samhällen med små företagsenheter". Marxister kan inte göra annat än instämma i detta. Det är därför som vi förespråkar ett samhällsalternativ som ligger i överensstämmelse med samhällets egen utveckling och också är bäst anpassat till människans sociala natur.
REDAKTIONSKOMMITTÉN
För brev och tidning, som jag med intresse läst. Mycket information och dokumentation.
Jag bifogar ett särtryck av en artikel jag ganska nyligen skrivit i vilken Marx spelar en ganska väsentlig roll.
Min syn på Marx i övrigt. Det M. kallar kapitalism var näringsliv i en ohelig allians med den politiska makten och därför i stånd att använda den statliga tvångs- och maktapparaten till att förtrycka och utsuga arbetarna. Hade jag levt på M:s tid hade jag slutit upp vid hans sida. Adam Smith i slutet av 1700-talet var helt positiv till marknadshushållning men negativ till alla de privilegier och monopol - skråväsendets - som näringslivet tack vare sin allians kunnat utverka åt sig. Ungefär som M.
Men någon sådan allians existerar inte idag och därför inte heller i Sverige någon sådan kapitalism. All kapitalism i M:s mening är jag motståndare till. Men marknadshushållning är något helt annat. Det är fri konkurrens och fritt val på det ekonomiska området.
På det politiska området blir det vad vi kallar politisk frihet och demokrati.
På det religiösa området betyder fri konkurrens och fritt val - mellan olika kyrkor, samfund och sekter fri konkurrens och för medborgarna fritt val - vad vi kallar religionsfrihet.
På M:s tid var företagare och politisk makt förenade, och företagarna kunde utnyttja den politiska makt- och våldsapparaten (polis, lagar, domstolar, fängelser, bödlar) till att förtrycka arbetare och löntagare.
Idag är situationen - som så ofta i historien - omkastad. Idag är det arbetare och löntagare som kan utnyttja den politiska maktapparaten till att förtrycka och utsuga företagarna. Med de konsekvenser vi ser för sysselsättning och produktion.
SVEN RYDENFELT
De relevanta avsnitten i Sven Rydenfelts bifogade artikel "Marx dröm om arbetsglädje och effektivitet - Något verkligheten bakom japanernas fruktansvärda konkurrenskraft (Marknaden 12/77) - är följande:
"Innan jag försöker förklara den japanska överlägsenheten måste jag skjuta in en parentes om Marx. Kärnan i hans budskap kan sägas vara en upprörd protest mot kärlekslösheten i 1800-talets kapitalistiska produktionssystem. Framför allt den känslokalla cynismen i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare i de privata företagen.
Arbetet såldes och köptes som en vara bland andra varor på en marknad. Och eftersom arbetsgivarna på 1800-talet levde i en ohelig allians med de politiska makthavarna, var deras möjligheter stora att förtrycka och utsuga arbetarna med den statliga våldsapparatens (polis, lagar, domstolar, fängelser) hjälp.
I ett näringsliv där arbetsgivarna enligt Marx 'icke kvarlämnat något annat band mellan människa och människa än det nakna intresset, den blotta penningen', måste arbetaren uppleva sig själv som en främling i fiendeland - 'alienerad' - som ett ting, ett 'bihang till maskinen'.
I ett sådant system kommer den anställde - liksom gatflickan - att leverera sina tjänster uteslutande för betalningens skull. Arbetet blir en form av prostitution, ovärdigt och förnedrande för arbetaren. Jobbaren i ett sådant system kallar vi idag för knegare.
Marx syn på arbetet ter sig idag förvånansvärt modern. Det viktigaste för honom var inte arbetets konkreta resultat, de producerade varorna. Utan den upplevelse av glädje, självkänsla och meningsfullhet som arbetet i sin rätta miljö kan ge arbetaren. Han varnar till och med för den 'varufetischism' som tenderar att skymma denna djupare mening med arbetet...
Marx syn på det kapitalistiska systemet var så pessimistisk och fientlig, att han ansåg det uteslutet att hans dröm om goda mänskliga relationer skulle kunna realiseras i ett system med privata företag. Endast i ett helt annorlunda system, det socialistiska, skulle drömmen enligt hans övertygelse kunna bli verklighet. Och han insåg klart, att ett förverkligande av drömmen skulle medföra en oerhörd ökning av produktionens effektivitet.
Idag vet vi att Marx övertygelse om det socialistiska samhällets möjligheter att förverkliga hans dröm, byggde på en illusion. Varken i Sovjet eller i något annat socialistiskt land har hans dröm blivit verklighet. Härför talar rapporterna om de mänskliga relationerna i de socialistiska företagen, om den synnerligen låga produktionen per anställd och den därmed sammanhängande låga levnadsstandarden.
Historiens flöde tar ofta helt oväntade vägar. Den dröm som inte förverkligats i de socialistiska länderna, har i stället tagit gestalt i att 'kapitalistiskt' land, Japan, och där närmast givit mirakulösa resultat ifråga om produktion och konkurrenskraft."
Sven Rydenfeltfödd 1911, fil. dr. 1952 genom en avhandling om "Kommunismen i Sverige". Har också skrivit bl.a. böckerna "Bakom folkhemmets fasader" och "Säkerhetspolisens hemliga arkiv". Välkänd som ekonomisk debattör bl.a. genom artiklar i Dagens Nyheter. |
På ett mycket litet utrymme har Sven Rydenfelt lyckats producera ett mycket stort antal felaktiga, förvirrade, fantastiska och bitvis obegripliga påståenden:
1. För Marx var kapitalismen ett samhällssystem i vilket produkter och tjänster produceras i första hand för vinstgivande försäljning på marknaden, inte för att tillfredsställa mänskliga behov. De som producerar dem är arbetarna, de som säljer dem och höstar in vinsten är produktionsmedlens ägare, kapitalisterna.
Arbetarklassen består av alla dem som saknar egna produktionsmedel och därför av ekonomiskt tvång måste sälja sin arbetskraft, förmåga att arbeta, till kapitalisterna.
2. Priset på en människas arbetskraft, lönen, bestäms ungefär på samma sätt som skopriset eller bilpriset - eller priset på vilken annan vara som helst - förenklat uttryckt genom den arbetsmängd som behövs för att producera och bevara den, av dess värde.
Arbetskraften har en unik egenskap: den producerar nya värden när den förbrukas. Skillnaden mellan arbetskraftens värde (inte arbetets värde, arbetet är värde) och de nya värden den producerar är mervärde eller obetalt arbete. Det är källan till all företagsvinst, räntor, jordräntor och skatter.
3. Marx tyckte inte "ungefär" som Adam Smith. Den kapitalism Marx undersökte var den "fria konkurrensen", inte feodalismens skråväsen. Marx var motståndare till alla former av kapitalism och propagerade för ett alternativt samhällssystem utan löner, köp och försäljning, pengar, vinster etc., socialismen.
4. Marknadshushållning är kapitalism. Genom att avskaffa klassmonopolet på produktionsmedlen avskaffar socialismen också marknadshushållningen. Produkter kommer inte längre att tillverkas för utbyte utan för direkt bruk.
5. Politisk demokrati, i de länder där den existerar, utvecklades av kapitalisterna för deras egna behov (ofta i kamp mot en jordägande aristokrati). För arbetarna utgör den politiska demokratin ett potentiellt värdefullt vapen. Någon verklig nytta av den får arbetarna inte förrän de blir klassmedvetna och använder den för att vinna kontroll över statsmakten och genomföra socialismen.
6. På Marx tid, liksom idag, var det genom sin kontroll av den politiska makten som kapitalistklassen upprätthöll sitt monopol på produktionsmedlen. Varje regering som tar makten i kapitalismen, oavsett politisk färg, måste försöka driva den på det enda sätt som är möjligt: som ett profitskapande system i den privilegierade klassens intresse. Kapitalismen kan inte drivas på ett sätt som är främmande för dess egen natur.
7. Att löntagarna utnyttjar den politiska makten för att "förtrycka och utsuga företagarna" är ett fantastiskt påstående. Motsatsen är sann. Eftersom det är arbetarklassen som producerar all rikedom i samhället kan den inte "utsuga" en samhällsklass som kännetecknas av improduktivitet och allmän social onyttighet.
Förmodligen syftar Sven Rydenfelt på något (av oss tidigare inte citerat) som han tar upp i sin Japan-artikel. Där skriver han: "Som en följd av den negativa attityden /i Sverige/ lägger samhället /läs staten/ på sina privata företagare skatter och avgifter som tappar dem på nödvändiga investeringsmedel. Till råga på alla snärjer man in dem i en tvångströja av regleringar som hindrar dem att fungera. Och som berövar den arbetsglädje, framtidstro och investeringslust".
Skatter är inte en följd av någon negativ syn på privata företagare - de används för att upprätthålla statsmaskineriet i hela kapitalistklassens intresse. Med kapitalismens tilltagande komplexitet har också skatterna ökat. Olika kapitalistiska grupper har alltid klagat över skattebördan (det är i sista hand de som måste bära den, se VÄRLDSSOCIALISM nr. 11) och försökt flytta över den från en grupp till en annan.
8. De "konsekvenser för sysselsättning och produktion" som Sven Rydenfelt skriver om är den nuvarande lågkonjunkturen. Konjunkturcykeln är inbyggd i kapitalismen och har ingenting att göra med höga eller låga skatter. Den fanns redan då skatterna var en bråkdel av vad de är idag. Det är inte brist på investeringsmedel som hindrar nyinvesteringar, det är brist på vinstutsikter. När vinstutsikterna ökar igen - och det gör de så småningom - kommer också investeringarna att öka. Konjunkturcykeln är bara ett exempel på kapitalismens irrationalitet: produktionen upphör eller skärs ner helt oberoende av människornas behov.
9. Japan har ungefär lika mycket att göra med "Marx dröm" som falukorv med rymdraketer. Om resonemanget var riktigt skulle t.ex. de engelska arbetarna aldrig varit så lyckliga som under den tid då Sven Rydenfelt, enligt vad han själv påstår, skulle "slutit upp vid Marx sida" - för det var då som England upplevde "mirakulösa resultat ifråga om produktion och konkurrenskraft". Den japanska ekonomins "mirakulösa resultat" är ingen jämn process, också kriser och tillbakagång är inbyggda i den japanska kapitalismen (utan citationstecken). Och vad gäller konkurrenskraft har Japan under senare tid på flera områden mött växande konkurrens från andra länder, t.ex. Sydkorea, ett land som knappast är känt som någon "politisk demokrati" eller för "mänskliga förhållanden i företagen".
10. "Socialismen" i Sovjet är naturligtvis en myt. I Sovjet och andra "socialistiska" länder råder kapitalism i statlig form.
REDAKTIONSKOMMITTÉN
NILS-ERIC SANDBERGS BREV:
Tack för invitationen. Jag har funderat på att ställa upp, men det går nog inte: ett par heliga löften till ett par förlag i höstas, plus ett antal mindre heliga löften på annat håll, har intecknat ca 250 procent av min lediga tid det närmaste kvartalet. Och jag vill inte lova lämna ännu ett manus om jag inte är säker på att lämna hålla lämningstiden.
Så jag får tacka nej. I annat fall hade jag gärna ställt upp. Jag gillar nämligen tanken att olika synsätt och argumentationer bryts i ett och samma nummer. Det ligger en intellektuell stimulans och hederlighet i ett sådant arrangemang. Och med det är ni nog i ett gott men mycket litet sällskap på den svenska tidskriftsmarknaden (ursäkta termen).
Bara ett konkret förslag: det ex av VÄRLDSSOCIALISM som bifogades brevet till mej innehåller några påståenden om utsugningen av löntagare/arbetare. Jag tycker att Marx på den punkten bör kompletteras med lite siffror ur nationalräkenskaperna över löneandelen av förädlingsvärdet (ca 75 procent) och den utdelade vinsten (2 proc. före skatt, ca 0,5 proc. efter skatt). Lycka till med detta!
Bästa hälsningar
Nils-Eric Sandberg
VÅRT SVAR:
I det nummer av VÄRLDSSOCIALISM (nr 15) som vi skickade till Nils-Eric Sandberg nämndes exploatering (själva använder vi inte termen utsugning) direkt bara två gånger. I en artikel om "Maos betydelse" skrev vi att "Marx unika analys av det kapitalistiska systemet har i de så kallade kommunistiska länderna använts som vägvisare till exploatering" och i en bokrecension skrev vi att "världens arbetarklass... underkastas en intensivare exploatering, risker och påtryckningar i den vansinniga jakten efter rikedomarna under havet". Vi erkänner villigt att vi inte riktigt begriper varför Nils-Eric Sandberg tycker att något av dessa påståenden bör kompletteras med uppgifter ur de svenska nationalräkenskaperna.
Vi skrev också allmänt om exploatering i artikeln "Socialism betyder: Gemensamt ägande av produktionsmedlen". Där förklarade vi att "källan till vinsten är de arbetandes obetalda arbete". Nils-Eric Sandberg tycks inte - vilket faktiskt förvånar oss - ifrågasätta detta. Därför är det en smula oklart vad han egentligen vill säga med sina siffror; kanske menar han i likhet med professor Gunnar Adler-Karlsson att man inte "kan tala om någon grov exploatering från våra kapitalisters sida" (Funktionssocialism, sidan 39, Prisma 1967).
Frågan blir alltså: visar siffror över lönemedlen av förädlingsvärdet och utdelad vinst exploateringen av arbetarklassen?
I Ekonomisk Uppslagsbok (Rabén & Sjögren 1968) definieras förädlingsvärde som "den värdeökning som uppkommer vid förädling av en färdig vara (slutprodukt). F. beräknas för ett givet företag som värdet av slutprodukterna minus inköp från, andra företag (råvaror, halvfabrikat etc.)".
Det är dock inte detsamma som nyproducerat värde i marxistisk ekonomi. I förädlingsvärdet ingår nämligen en del av det konstanta kapitalet (förslitning av maskineri etc.). En löneandel på 75 proc. av förädlingsvärdet betyder alltså inte att exploateringsgraden är 33 1/3 procent (att tre fjärdedelar av de nya värden som arbetare producerar går tillbaka till arbetarklassen i dess helhet, medan en fjärdedel går till kapitalisterna). I själva verket tycks siffrorna tyda på en något lägre exploateringsgrad.
Men å andra sidan är inte allt som redovisas som löner i nationalräkenskaperna (bruttolöner + sociala avgifter) löner i marxistisk mening. Löner är den del av de nya värdena som täcker arbetskraftens värde - vad som behövs för att producera och reproducera arbetskraften i en föränderlig värld. Det intressanta är inte ett fiktivt bruttobelopp, utan vad arbetaren verkligen mottar, d.v.s. nettolönen efter skatter etc. + mindre bidrag. Det innebär att den verkliga löneandelen är lägre än den nationalräkenskaperna anger.
Dessutom går en del av "lönerna" till kapitalister, som av skatteskäl väljer att upprätthålla nominella sysselsättningar ("direktörer"). De är inte löner utan mervärde.
Man bör komma ihåg ytterligare ett par saker när det gäller statistik över förädlingsvärde, löneandel etc. Statistiken är aldrig exakt, bl.a. beroende på brister vid själva materialinsamlingen. Slutresultatet påverkas också av vilken metod som används. Dessutom grundar sig statistiken på rådande prisförhållanden, medan marxistisk ekonomi handlar om värden. Priser pendlar kring värde - den samhälleligt nödvändiga arbetstid som åtgår för att producera en vara - alltefter tillgång och efterfrågan på marknaden.
Löneandelen av förädlingsvärdet har alltså bara ett indirekt samband med exploateringsgraden och kan i bästa fall sägas vara ett mycket grovt och ofullständigt mått på den. Även om vi själva inte kan producera några exakta siffror - och naturligtvis skulle vi föredra empiriska data framför allmänna påståenden - tror vi att vi med ganska stor säkerhet kan säga att den verkliga exploateringsgraden är högre än vad Nils-Eric Sandbergs siffror anger.
När det gäller statistiken över utdelning före och efter skatt kan vi omedelbart säga att den inte visar exploateringsgraden och inte ens är ett mått på kapitalisternas privata konsumtion. Samtidigt som alla utdelningar kommer från mervärde utgör de bara en bråkdel av det totala mervärdet.
Siffror över utdelningar brukar användas på två sätt: antingen för att visa att arbetarnas levnadsstandard skulle kunna höjas om kapitalisterna undanröjdes och utdelningarna omfördelades bland arbetarna, eller också, för att visa att utdelningarna är ett mycket lågt pris för de ovärderliga tjänster kapitalisterna skänker samhället.
Vi är medvetna om att det bara skulle leda till en höjning för oss alla med några få kronor om kapitalisternas konsumtion fördelades bland arbetarna - men vi ser detta som ett argument för socialismen.
Det är ett faktum att kapitalister i allmänhet lever livets goda dagar, men även om de svalt i unkna källarvåningar skulle vi fortfarande vara slavar. Till skillnad från vulgära moralister och förespråkarna för "rent spel" skjuter vi inte in oss på Wallenbergs lustjakter eller kaviar, utan snarare på produktionens felinriktning; att konsumtionen underordnas ackumulationen och den enorma mängden organiserat slöseri och förstörelse.
I det nummer av VÄRLDSSOCIALISM vi skickade till Nils-Eric Sandberg visade vi t.ex. att "Grovt räknat skulle det ... vara möjligt att fördubbla nyttoproduktionen helt enkelt genom att revolutionera samhällssystemets grundval" - genom att avskaffa alla de sysselsättningar som bara är nödvändiga i kapitalismen och överföra dem till nyttig produktion. Det gäller t.ex. alla de arbetare som sysselsätts i varucirkulationen och varken producerar rikedom eller värde. (I likhet med de produktiva arbetarna är också dessa arbetare exploaterade och levererar obetalt arbete till kapitalistklassen. Den frågan kan vi dock inte gå närmare in på här, utan hänvisar bara våra läsare till Kapitalet, andra boken, sjätte kapitlet, där 'Marx' tar upp just detta).
Att arbetarna exploateras i kapitalismen är bara ett av argumenten för socialism. Exploatering har existerat under tidigare samhällssystem utan att socialism varit möjlig. Kapitalismen har båda skapat den materiella grundvalen för socialismen och en exploaterad klass vars intresse är att genomföra den.
REDAKTIONSKOMMITTÉN
Förbundet Arbetarmakt heter en liten men högröstad vänstergrupp som envisas med att kalla sig marxistisk. I deras tidning ARBETARMAKT kan man gång på gång läsa om deras missuppfattningar av marxismen. I den här artikeln ska vi ta upp en av dem utifrån vad de skrev om "Den sociala revolutionen och arbetarråden" i ARBETARMAKT nr 5.1977.
I inledningen till artikeln skriver ARBETARMAKTs redaktion att "med risk för att beskyllas för att vara 'marxortodoxa' ämnar vi även framledes bekämpa förflackningen av det revolutionära tänkandet. Följande artikel får ses som ett litet bidrag till denna (till synes) hopplösa kamp".
FAM kan känna sig lugna. Vi kommer inte att "beskylla" dem för att vara "marxortodoxa". Vi kommer bara att visa att de ansluter sig till icke-marxistiska, antikverade idéer, som saknar all tillämpning i den moderna världen.
I början av artikeln får vi veta att "arbetarklassens (proletariatets) historiska uppgift är att kasta undan alla andra klasser, krossa den borgerliga staten och upprätta arbetarklassens stat, proletariatets diktatur, och kommunismen".
Detta är förvirring från början till slut. Idén om att "krossa staten" har FAM hämtat från Lenins förfalskning av Marx i Staten och Revolutionen, inte från Marx själv. Tvärtom betonade Marx alltid att staten, den offentliga tvångsmakten, måste erövras innan den kunde utnyttjas av arbetarklassen för att genomföra socialismen. Och revolutionen kunde inte börja med att "kasta undan alla andra klasser"; innan det var möjligt måste arbetarna först ha vunnit kontroll över statsmakten.
Den socialistiska revolutionen var för Marx en period under vilken arbetarklassen (lönarbetarna) använde statsmakten för att överföra produktionsmedlen till hela samhällets gemensamma egendom. När detta var gjort skulle behovet av en offentlig tvångsmakt försvinna -staten skulle ersättas av en socialistisk "förvaltning av ting".
Till en början trodde Marx att det enda sättet för arbetarna att vinna makt var genom ett våldsamt uppror. Det var inget oförnuftigt antagande under 1840-talet. Allmän rösträtt fanns ännu inte och upproret - barrikader, gatustrider och erövrandet av offentliga byggnader - var en metod som användes också av kapitalistiska politiker.
Senare insåg Marx att allmänna val var en alternativ metod som arbetarna kunde använda i sin kamp för att vinna statsmakten. Vid första internationalens kongress i Haag 1872 t.ex. sade Marx att han trodde att arbetarna i Amerika, Storbritannien och möjligen också Holland, kanske kunde erövra makten med fredliga medel - de var alla länder där arbetarna utgjorde en majoritet av de röstberättigade.
I sitt förord till Marx' Klasstriderna i Frankrike 1895 förklarade Engels hur han och Marx kom att betrakta en resning bakom barrikader som ett föråldrat vapen för arbetarklassen och fortsatte med att visa hur den allmänna rösträtten kunde vara mycket effektivare.
FAM känner till att Marx kunde tänka sig att arbetarklassen kunde erövra den politiska makten med fredliga medel, men de gör två misstag i det sammanhanget. För det första tror de att det var en ståndpunkt som Marx senare övergav. För det andra tror de att den innebar "reformism".
De citerar en artikel som Marx skrev för New York Daily Tribune 1852 (men anger inte källan):
"Allmän rösträtt är lika med politisk makt för Englands arbetarklass... Dess oundvikliga resultat är arbetarklassens politiska överhöghet."
Det kallar FAM för "klart reformistiska rader", men påstår sedan att "nu får detta närmast betraktas sort tillfälliga teoretiska snedsteg, beroende på arbetarklassens än så länge bristande erfarenheter (jämfört med vad vi idag vet om parlamentarism och reformism), ty i senare skrifter och i praktiken var Marx en hängiven revolutionär".
Men det enda "snedsteg" Marx gjorde var att han överskattade den engelska arbetarklassens medvetenhet 1852. FAM utelämnar den del av stycket där Marx påstår att arbetarna uppnått "en klar medvetenhet om sin ställning som klass" och därför trodde att de skulle utnyttja den allmänna rösträtten för socialistiska syften. Att arbetarklassen inte gjorde det när den så småningom fick rösträtt kan inte skyllas på den allmänna rösträtten och parlamentarismen utan på arbetarnas egen klassomedvetenhet.
När FAM kallar Marx-citatet "klart reformistiska rader" gör de ett vanligt misstag, som visar att de inte inser vad det innebär att vara revolutionär. Vi är revolutionära därför att vart syfte är en fullständig, revolutionär, förändring i samhällets struktur, att ersätta kapitalismen med socialism. Aktioner för att åstadkomma förändringar av lagen inom kapitalismen, eller för att få högre löner, är inte revolutionära och blir det inte heller om man försöker uppnå dem med hjälp av våld eller lagbrott. När t.ex. FAM propagerar för reformer med hjälp av utomparlamentariska aktioner (hur tror de att de ska få dem om inte via lagstiftning i riksdagen?) är de inte revolutionära utan reformistiska.
FAM har dock ännu ett argument för sin anti-parlamentariska ståndpunkt, "den historiska erfarenheten":
"Arbetarklassens historiska erfarenheter alltifrån Pariskommunen över rådsupproren i Ryssland 1905, revolutionen 1917, revolutionsförsöken i Tyskland 1913-19, Ungern 1921-22 och 1956, 'anarkisternas' uppror under 30-talet i Spanien till den franska revolten i maj -68, har givit betydligt större möjligheter att förutspå den sociala revolutionens uttrycksformer. Det genomgående draget i dessa revolutionsförsök har varit bildandet av råd; arbetar-, bonde- och soldatråd (även studentråd i maj -68)... Vi kan se den sociala revolutionen som en rådsrevolution med hela arbetarklassen verksam." (Deras kursiv)
Det finns en rad invändningar att rikts mot detta:
- För det första visar inget av exemplen "hela arbetarklassen verksam". Tvärtom var det bara en minoritet av arbetarna som deltog i dem.
- Men inte heller de arbetare som deltog var medvetna socialister. De drevs i de flesta fallen av missnöje i ett läge där det kapitalistiska statsmaskineriet (av andra orsaker, t.ex. krig) helt eller delvis brutit samman.
- Med undantag för Ryssland 1917, där bolsjevikerna kunde erövra den politiska makten och upprätta en brutal statskapitalistisk diktatur bland annat på grund av sin kontroll av sovjeterna, var alla dessa uppror misslyckade. De slogs samtliga ner med hjälp av den befintliga staten. Så i stället för att visa att arbetarråd är en väg till socialismen visar de på behovet av att först kontrollera staten innan något steg kan tas mot socialismen.
När FAM uppmanar till upprättandet av "arbetarråd" och konfrontation med staten uppmanar de i verkligheten arbetarna att ge sig in på en hopplös väg, som bara kan leda till blodsutgjutelse och onödigt lidande.
Hittills har riksdagen bara använts av socialdemokraterna för att få reformer, men det är en felaktig tro att den därför bara kan användas för detta syfte. Riksdagen kontrollerar statsapparaten och det är därför - inte för att vi älskar parlamentarismen - som vi säger att den måste erövras. Om i stället "arbetarråden" som FAM förespråkar verkligen kontrollerat statsapparaten skulle vi säga att det var nödvändigt att erövra dem för en socialistisk majoritet.
Både reformism och väpnat uppror kan undvikas genom att bygga upp ett socialistiskt parti som enbart består och stöds av övertygade socialister. När en majoritet av arbetarna är socialistiskt sinnade och organiserade kan de använda sina röstsedlar för att sända delegater till riksdag, landsting och kommunfullmäktige (vi är inte intresserade av kyrkofullmäktige som saknar politisk makt), som förbundit sig att använda politisk makt för en enda revolutionär handling, nämligen att överföra produktions- och distributionsmedlen till hela samhällets gemensamma egendom.
Det är vad revolution betyder under moderna industriella förhållanden. FAM lever kvar i 1830-talet. Vi har kritiserat dem i våra spalter tidigare i andra frågor men aldrig fått svar på vår kritik. Vi tror inte att vi får det nu heller. FAM kan inte besvara den. Deras organisation är politiskt bankrutt.
Nedanstående artikel om Marx och Keynes publicerades första gången i the Western Socialist, nr 6 1955.
Artikelförfattaren, den amerikanske marxisten Paul Mattick, var aldrig medlem av den Världssocialistiska Rörelsen, men medverkade ändå med många artiklar i vår press under 1940- och 1950-talet.
Vi håller inte med Mattick i alla hans slutsatser, men tycker ändå att artikeln är värd publicering. För den som är intresserad av att veta mer om Marx och Keynes hänvisar vi till Matticks bok om Marx och Keynes, som utkom på engelska 1969. Där vidareutvecklar han samma idéer som i den här artikeln. Boken finns också i en svensk utgåva, "Marx och Keynes - blandekonomins gränser", som utgavs av Röda Bokförlaget 1975.
Last updated on: 2.4.2011